Aspergers syndrom och kompensatoriska strategier

Share Button

Många som blir diagnostiserade med Aspergers syndrom eller autism i vuxen ålder har med tiden lyckats hitta kompensatoriska strategier för att dölja sitt annorlundaskap, och därför syns inte svårigheterna inte nödvändigtvis på samma sätt i vuxen ålder.

Omgivningen kan ibland reagera med förvåning när de vet att deras närstående plötsligt får en Asperger-diagnos. “Men du kan väl inte ha Asperger, du är så normal”, får många höra, men det är viktigt att komma ihåg att allt inte behöver vara som det ser ut att vara. En person som undviker aktiviteter eller situationer som hen inte klarar av kan ibland få omgivningen att tro att personen bara är lite blyg, men undvikandet kan i själva verket vara en kompensatorisk strategi för att dölja svårigheterna eller annorlundaskapet.

En person som exempelvis har väldigt svårt med småprat kan ha lärt sig utantill att man först kan fråga sin samtalspartner hur hen mår, och därefter kan man kommentera vädret. Personen kan ha lärt sig att om samtalspartner säger en kommentar hen inte förstår, kan man le lite artigt och sedan byta samtalsämne. Men om man inte behärskar småpratet automatiskt, kan det ta otroligt mycket på krafterna att skådespela på det här sättet, och ibland kan det uppstå oväntade situationer i sociala sammanhang då personen inte vet vad man ska göra och säga. Då kan strategin bli att undvika situationer där det krävs att man ska småprata under en längre tid.

Jag hade också skapat flera strategier för att klara mig innan diagnosen, och därför visste inte alla i min omgivning om att jag var annorlunda och hade många kunskapsluckor. Jag var gift under en längre tid, och eftersom min dåvarande man skötte exakt allt hemma, visste inte många om att jag inte ens visste om vad vi hade för möbler hemma och var min man hade köpt dem, hur man satte upp gardiner, kokade kaffe eller satte upp en strykbräda.

Om någon började prata om musik, nickade jag bara och nämnde inte att jag aldrig hade hört talas om artister som exempelvis Madonna och inte hade någon aning om vilka de var! Och när jag festade med mina vänner, märkte ingen att jag inte kunde dansa eftersom jag alltid hade druckit så mycket. Det är ju normalt att fulla människor inte kan dansa och har dålig motorik.

När jag fick veta att jag har Aspergers syndrom, visade jag helt plötsligt mitt riktiga jag för omgivningen. Människor har ibland undrat varför jag plötsligt ändrade på mitt sätt att vara, men det hade kostat mig alldeles för mycket energi att skådespela och låtsas vara någon jag inte var. Den Paula som andra hade lärt känna innan diagnosen var inte riktiga Paula utan en falsk kopia av mig. Först efter diagnosen kom den riktiga Paula fram.

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

9 reaktion på “Aspergers syndrom och kompensatoriska strategier

  1. Saana

    Previs sån är jag. Har strategier till allt. Fikabordet på jobbet undviker jag som pesten. Har några uttantill inlärda fraser utifall någon ändå skulle ställa en “enkel” fråga som “hur mår du?” eller “hur var helgen?” Använder hörselskydd när jag arbetar så ingen kan tilktala mig oväntat och förvänta sig att jag reagerar. På firmafester lyser jag med min frånvaro.
    Det var några.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det är vanligt att vuxna använder sig av just sådana här strategier som du beskriver. Och därför förstår inte alltid omgivningen att man faktiskt har svårigheter ändå!

      Jag gick inte heller på firmafester när jag hade ett jobb. När jag jobbade i en mataffär, klagade arbetskamraterna och chefen på att jag aldrig följde med, men det kändes inte som min grej.

      Svara
  2. Johanna Svenningsson

    Jag känner igen mig. Jag hade en mängd olika kompensationsstrategier innan jag fick min diagnos. När jag t.ex. var alltför utmattad för att gå till jobbet eller hitta på aktiviteter med mina vänner låtsades jag ha ont i huvudet eller magen. Jag kände mig inte bekväm med att berätta om min trötthet eftersom jag visste att de flesta andra inte blev såhär utmattade.

    Samma sak var det när jag riskerade att behöva göra någonting som jag inte såg hur jag skulle göra, t.ex. brygga kaffe eller göra mackor. Då låtsades jag få ett telefonsamtal eller vara upptagen på annat sätt. Det hände också att jag hittade på att jag var sjuk eller upptagen när jag skulle gå på fest, eftersom jag tyckte att det var så hemskt att umgås i stora grupper.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Att låtsas att man har ont i huvudet har jag också använt som strategi! När jag gick på högstadiet och vi hade en lektion som jag inte kunde gå på pga min ångest, ljög jag för lärarna och sa att jag hade huvudvärk, och då fick jag alltid gå hem.

      Jag har också ljugit om att jag har andra planer om någon har velat träffa mig kl 11 på förmiddagen och jag har haft kvällsföreläsning dagen innan. Jag måste få 12 timmars sömn, annars fungerar jag inte! Men om jag sagt som det är, har andra tagit illa upp och undrat varför sömn är viktigare för mig än deras sällskap och om jag inte kan göra undantag någon enstaka gång. Men det kan jag tyvärr inte, annars kollapsar jag!

      Svara
  3. Pia (mamma till 13 åring med ASperger)

    Tack för denna fantastiska blogg. Min son fick diagnosen i 7:an. Kraschen kom i samband med nationella proven i 6:an. Sonen med många A i skolan lyssnade bokstavligt när läraren sa: Dessa prov är
    otroligt viktiga för era betyg och er framtid”. Han pallade inte det trycket. Alla blev otroligt förvånade då vi inte sett eller anat något om hand Asperger.
    Två frågor:
    1) har du något tips till mig som förälder att förstå att min son inte kan göra saker han tidigare gjorde men som han inte skulle ha gjort ex resa själv, följa med oss till vänner etc. Han har ju “kunnat” det för att vi och han inte visste. När jag frågar honom hur han kunde göra allt detta svarar han att han trodde det var så jobbigt för alla människor.
    2) nu har han varit hemma i nästan ett år. Han har utvecklat social fobi. Har du något tips hur vi får igång honom igen??
    Tack!
    Pia

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Pia!

      Vad roligt att du gillar min blogg 🙂

      Det är inte ovanligt att Asperger-barn “kraschar” och får sin diagnos just i den här åldern. Ju äldre man blir, desto mer krävs det av en både socialt och praktiskt, och ibland klarar man inte av det.

      Som svar på dina frågor:

      1) Vad jag känner igen mig i din son! Samtidigt kan jag förstå att det är svårt för dig som förälder att förstå att din son plötsligt inte orkar saker han faktiskt orkade göra förut.

      För mig var det iaf så att jag försökte och ansträngde mig och jobbade långt över min egen förmåga i flera år. Eftersom jag såg hur otroligt mycket alla andra klarade av och jag inte hade någon aning om att jag hade Aspergers syndrom, trodde jag precis som din son att alla hade det lika jobbigt som jag. Eftersom de verkade klara av och orka så otroligt mycket, inbillade jag mig att de bara hade övat och att det skulle bli lättare för mig med tiden om jag övade lika mycket som de. Så jag försökte och ansträngde mig. Jag försökte så mycket att jag fick självmordstankar, och eftersom jag inte ville klaga, visade jag aldrig utåt hur jobbigt jag hade det. I och med att jag fick min Asperger-diagnos, fick jag samtidigit en bekräftelse på att andra INTE hade det lika jobbigt som jag och att jag skulle fortsätta ha så här jobbigt hela livet att klara saker andra klarade av, oavsett hur mycket jag övade. Därför förstod jag att jag skulle behöva sänka kraven om jag ville ha en dräglig livskvalitet.

      Det är viktigt att komma ihåg att om man ser någon göra och klara av saker, betyder det inte automatiskt att den personen mår bra. Ingen utomstående kan veta hur mycket vardagliga saker kostar en att göra, och därför kan det vara skönt att få en bekräftelse på att man inte får ställa för höga krav på sig själv.

      2) Om jag förstår dig rätt så har din son inte ens varit i skolan. Det som jag tänker på är om ni har provat specialanpassade skolor för Asperger-barn? Det är inte konstigt att din son sitter hemma om skolan inte klarat av att ge honom det stöd man behöver.

      Vissa som har fobier har blivit hjälpta av KBT, så det kan vara värt att testa det. Jag har själv kräkfobi och fick bra hjälp av en kunnig KBT-terapeut. Ofta är det så att man inte lyckas bli 100% fri från sin fobi, men KBT kan hjälpa en att må bättre.

      Svara
    2. Mats

      2) nu har han varit hemma i nästan ett år. Han har utvecklat social fobi. Har du något tips hur vi får igång honom igen?

      Hur vet du att han har utvecklat social fobi? Har en psykolog eller psykiatriker sagt det? Han kanske bara har Aspergers syndrom och att det yttrar sig som ett undandragandebeteende. Det är ganska viktigt att ha klart för sig om han har social fobi eller inte eftersom Aspergers syndrom och social fobi inte hanteras på samma sätt.

      1) har du något tips till mig som förälder att förstå att min son inte kan göra saker han tidigare gjorde men som han inte skulle ha gjort ex resa själv, följa med oss till vänner etc. Han har ju ”kunnat” det för att vi och han inte visste. När jag frågar honom hur han kunde göra allt detta svarar han att han trodde det var så jobbigt för alla människor.</i

      jag vet inte om det är jag som är trög eller vad det är men jag förstår inte frågan. Ett tips är att vara konkret och tydlig när du kommunicerar med aspergare. 😉

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Jag kan inte sluta undra över skillnaden mellan social fobi och Asperger. Du har skrivit flera gånger att du fick höra att du inte har social fobi utan endast Aspergers syndrom. Och det är ju ofta så att ett undandragande beteende ofta felaktigt kan tolkas som social fobi. Andra människor har ibland trott att jag haft social fobi när jag dragit mig undan aktiviteter, men mitt beteende har oftast berott på att jag antingen haft svårigheter att göra just den aktiviteten eller att den aktiviteten faktiskt inte intresserat mig.

        Men om någon faktiskt har stark social ångest och inte vågar göra saker pga att man är rädd att göra bort sig och man är rädd för att göra fel i aktiviteter man faktiskt klarar av, borde problemet enligt min amatörmässiga åsikt handla om social fobi och inte Asperger, men jag kan ha fel. Och nu vet jag inte vad det handlar om i just Pias sons fall och varför din läkare tycker att du bara har Asperger och inte social fobi.

        Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *