Aspergers syndrom och socialt samspel, del 2

Precis som jag lovade igår, fortsätter jag idag gårdagens inlägg om Aspergers syndrom och socialt samspel. När jag var yngre, hade jag stora svårigheter i att förstå vad det sociala samspelet gick ut på. Jag sa exempelvis nästan aldrig ifrån eftersom jag ville vara snäll och “ställa upp” för andra människor. Men ibland handlade mitt sätt egentligen inte om just snällhet utan om det faktum att jag inte ens kom på att jag skulle kunna säga “nej”. Här är några exempel på situationer jag hamnade i pga mina svårigheter:

1. Jag dejtade ibland killar jag inte alls var intresserad av, ibland till och med längre perioder. Killarna ville ju så gärna och de var intresserade av mig. Jag tänkte att jag gjorde en god gärning om jag var “snäll” och tänkte på deras behov. Jag hade inte förstått att meningen med dejting var att båda parterna skulle ha känslor för varandra och få ut något av relationen.

2. Främmande män tafsade på mig ibland utan att jag sa ifrån. Jag förstod inte att det var fel att tafsa. När jag var barn och vi flickor klagade på att pojkar jagade oss, brottades med oss och retade oss, fick vi höra från vuxna: “Äsch, de är ju pojkar. De gör så bara för att de tycker om er”. Jag blev förbryllad och undrade varför vuxna inte grep in. Var det kanske så att det var meningen att killar skulle jaga och brottas med tjejer trots att vi tjejer tyckte att det var jobbigt?

När jag sedan hade blivit vuxen, förstod jag inte att helt andra regler hade börjat gälla nu och att killar inte längre fick ta på mig utan min tillåtelse. Om vuxna inte brydde sig om att pojkar brottades med mig och jagade mig när jag var 8 år gammal, hur hade jag kunnat veta att det inte var okej att en främmande man tafsade på mig på bullshållsplatsen när jag var vuxen?

3. En vän till mig ville att jag skulle följa med henne till biblioteket när hon skulle lämna tillbaka några böcker. Tyvärr blev jag så sjuk att jag inte kunde gå upp ur sängen den dagen, så jag bad henne om ursäkt och förklarade att jag behövde ställa in. Min vän svarade att hon skulle behöva betala en förseningsavgift på böckerna eftersom hon inte hade lust att gå till biblioteket ensam. Eftersom det var jag som hade ställt in biblioteksbesöket, krävde hon att jag skulle betala förseningsavgiften, varpå jag svarade att jag naturligtvis skulle göra det. Precis som hon hade påpekat, var ju min sjukdom orsaken till att hon inte skulle lämna tillbaka böckerna i tid.

Dessutom tyckte min vän att det var jobbigt att vi behövde bestämma en ny dag när vi skulle kunna gå till biblioteket för att lämna tillbaka hennes böcker, och det orsakade extrabesvär. När hon ville att jag även skulle betala henne lite “besvärspengar” pga extrabesväret, höll jag med henne om att det var rimligt att jag skulle göra det. Hon hade ju trots allt blivit besviken över att behöva skjuta upp biblioteksbesöket till någon annan dag, så klart hon skulle få pengar av mig som kompensation!

Om jag hade bloggat på den tiden de ovanstående händelserna ägde rum, hade jag inte kunnat skriva ett blogginlägg om detta ämne. På den tiden trodde jag att jag hade agerat normalt och gjort helt rätt. Och eftersom jag inte visste om att jag hade gjort fel, hade jag inte vetat om att sådana här saker skulle vara “värda” att blogga om. För så som jag gjorde gjorde väl alla?! Det var jag säker på.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

26 tankar kring ”Aspergers syndrom och socialt samspel, del 2

  1. HL

    Du deler så fint. Jeg er litt motsatt. Jeg gir for mye, og jeg tar for mye. Jeg klarer ikke ballansen, så hvis noen har utnyttet meg, blir jeg helt avvisende. Uten at de skjønner hva de har gjort. Og jeg får veldig vondt inni meg.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad kul att höra att du uppskattar mina inlägg! Jag kan också ta avstånd från människor som jag känner har utnyttjat mig. Jag tycker att det är svårt att umgås med människor som jag behöver säga ifrån till hela tiden, och det är mycket lättare att umgås med människor som vet var gränserna går. Då behöver jag inte säga ifrån.

      Jag tycker t ex att det är jobbigt att umgås med människor som ofta lånar pengar från mig men inte betalar tillbaka om jag inte säger till. Om det händer upprepade gånger att personen inte betalar tillbaka utan påminnelser, kan det hända att jag tröttnar och slutar umgås med personen i fråga. För jag tycker inte om att påminna andra om sådana saker, och då slutar det ofta med att jag inte får tillbaka pengarna.

      Svara
  2. Salalalalallad

    Usch så fel gjort av lärarna i skolan. Jag vet att många har inställningen “boys will be boys”, men det betyder inte att de har rätt att göra som de vill fast tjejerna säger ifrån.
    Ifall jag hade varit förälder och mitt barn kommit hem och sagt att något sånt hade hänt i skolan skulle jag ha skällt ut lärarna ordentligt. Så fel tänkt av dem.

    Också väldigt synd att du blev så pass överkörd av din kompis. Det var ju inte ditt fel att hon inte lämnat in böckerna i tid.
    När jag var liten hade jag en kompis som höll på på liknande sätt. Hon kunde bjuda mig på godis en dag, för att nästa dag kräva att jag skulle betala tillbaka för det som hon faktiskt bjudit mig på.
    Jag tyckte själv inte att det var så konstigt, tills jag råkade nämna det för min mamma och hon sa “Men förstår du inte att hon bara håller på och kör med dig?”. Där någonstans lärde jag mig att säga ifrån.

    Det är synd att man ska behöva gå igenom vissa perioder i sitt liv, men sanningen är att man ofta lär sig av sina erfarenheter.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag håller med om att det var fel tänkt av vuxna! Vet inte om lärare tänker annorlunda idag, men på den tiden rådde just den här mentaliteten “boys will be boys”. Om pojkar stackade pappersbitar på mig, tyckte jag att det var störande men de var ju pojkar så det ansågs vara helt normalt! Däremot förstod jag att pojkar inte fick slå mig, och när de gjorde det, berättade jag alltid för läraren. Men pappersbitarna gjorde ju inte ont på mig, och därför var det “okej”.

      Enligt den här logiken borde det också vara lika okej att vuxna män tafsar på kvinnor, vad är egentligen skillnaden? Mina neurotypiska vänner tycker att det är en stor skillnad men jag förstår inte riktigt. Jag tycker inte att något av det där är okej!

      Förut hade jag inte heller tyckt att det hade varit konstigt att betala tillbaka för det man blivit bjuden på, men idag tänker jag annorlunda. Det är, som du skriver, att man lär sig av sina erfarenheter.

      Svara
  3. Anna

    Åh, jag känner igen mig!
    Jag har tidigare liksom inte fått lära mig eller läst någonstans hur det skulle vara att vara förälskad eller kär, så jag har haft några relationer där jag inte alls tyckt så mycket om personen i fråga. Detta blev såklart destruktivt både för mig och den andra i längden. Partnern väntade sig något helt annat som jag inte hade insikt i. Det där med tafsandet känner jag tyvärr också igen mig i, särskilt när jag varit på nattklubb. Jag förstod inte att jag kunde säga ifrån om jag blev utsatt för något som inte kändes ok, utan spelade väl med på något sätt. Inte bra för självkänslan i längden så det är tur att jag fått insikter om de sakerna!
    Att sätta gränser är viktigt. Jag har höga krav på vänner när det gäller att kunna lita på varandra och inte behöva säga ifrån en massa. Har t.ex. väldigt svårt för personer som alltid är försenade när man ska ses, så sådana personer blir sällan nära vänner till mig.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag känner igen det här med att det blir jobbigt med relationer om man inte tycker om sin partner på rätt sätt. Sådana relationer har aldrig hållit speciellt länge för mig eftersom jag har gjort samma erfarenheter som du: jag har inte vare sig kunnat eller orkat ge männen det de önskat. Men jag trodde ändå att jag hade gjort rätt genom att påbörja en relation med dem: Om killen hade känslor för mig och gärna ville vara med mig, betydde det enligt min logik att vi måste passa ihop och att jag måste försöka ha en relation med honom.

      Nuförtiden förstår jag naturligtvis att båda ska gilla varandra, men nu finns det något annat istället som förbryllar mig, nämligen varför många killar är efter tjejer och varför de fortsätter att tjata trots att vi sagt nej. Förstår de inte att det är meningen att båda ska gilla varandra för att det ska bli något? Varför vill dessa killar ha en relation med någon som inte vill vara med dem? Nu menar jag naturligtvis inte att bara killar skulle göra så, anledningen till att jag skrev “killar” var att jag själv är tjej. Om jag var kille, skulle jag kanske tycka att vissa tjejer var efterhängsna och inte kunde ta ett “nej”!

      Det låter som att du har blivit bättre på att stå upp för dig själv och ställa krav på dina vänner. Det är jättebra, då mår man så otroligt mycket bättre! 🙂

      Svara
      1. Mats

        Nuförtiden förstår jag naturligtvis att båda ska gilla varandra, men nu finns det något annat istället som förbryllar mig, nämligen varför många killar är efter tjejer och varför de fortsätter att tjata trots att vi sagt nej.

        Det är inte alltid så enkelt alla gånger för killar och tjejer att förstå varandra. Det har nog hänt mer än en gång att killar har frågat sig varför tjejer säger si när de menar så. Ett tydligt nej är ett nej men ibland nejar tjejer otydligt. Jag tror vi har att göra med sociala svårigheter mellan män och kvinnor.
        Det kan också vara så att killarna beter sig som de gjorde när de var barn och försöker tjata sig till det de vill ha. Det fungerade ju när vi de var barn så varför skulle det inte fungera när de är vuxna kanske de tänker. Om de bara är ute efter sex så räcker det att de får ja en gång för att tjatet ska ha lönat sig. De har svårare för att tjata sig till barn med tjejerna även om jag gissar att det är vanligare att tjejer tjatar på sina pojkvänner om att skaffa barn.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag tror också att killar (och även tjejer) förmodligen fick sin vilja igenom genom att tjata när de var barn. Men jag undrar fortfarande varför någon skulle vilja börja dejta/ha relation/sex med en person som inte besvarar ens känslor eller inte vill samma sak. Jag har inte riktigt förstått om personer som tjatar inte har förstått att båda måste vilja ha en relation/sex för att det ska fungera eller om deras tjat beror på något annat. Eller tänker de kanske inte på den andra personens känslor för stunden? Jag kan förstå om någon har svårt för mentalisering pga t ex Aspergers syndrom och inte förstår att någon kan känna på ett annat sätt än vad man själv gör, men alla som tjatar kan väl inte ha någon diagnos? Eller så har kanske även vissa neurotypiker svårt för mentalisering i sådana här situationer? Någon förklaring måste det ju finnas till deras beteende 😉

          Anledningen till att jag analyserar sådana här saker är förmodligen det faktum att jag förut inte förstod själv att relationer ska vara ömsesidiga och gick med på relationer där jag inte hade känslor, och nu när jag förstår att man inte gör så, undrar jag varför inte alla neurotypiska människor beter sig därefter.

          Men sen finns det mycket sociala missförstånd mellan män och kvinnor, precis som du skriver. Även om jag själv är tjej, kan jag ibland tycka att det är jobbigt att tjejer ofta säger en sak och menar något helt annat. Jag är rakare än många andra tjejer.

          Svara
          1. Mats

            Eller så har kanske även vissa neurotypiker svårt för mentalisering i sådana här situationer?

            Nu ska jag lära dig någonting viktigt om killar Paula. Ibland tänker killar (och tjejer) med andra organ än hjärnan. Jag tror förklarar killars tjat ibland. Detaljerna får du diskutera med din psykolog eftersom bloggen är barntillåten. Det kan också vara så att killarna hoppas att tjatet ska få personen att tänka om och kanske börja gilla de som tjatar. Jag tror att uppvakning är en bättre metod men det är nog inte alla killar (och tjejer) som förstår det.

            Det är intressant att du skriver att du är rakare än andra tjejer. Jag tycker mig ha läst liknande kommentarer från andra tjejer med Aspergers syndrom. Jag har också för mig att Simon Baron-Cohen har påstått att Aspergers syndrom är en typisk manlig hjärna. I artikeln i Läkartidningen som jag länkade till så står det att andelen människor som tvivlar på sin könsidentitet är större hos människor med Aspergers syndrom än hos normala människor. Kan det vara så att de natuliga inslagen i könsrollerna är mindre eller iaf annorlunda mellan män och kvinnor med Aspergers syndrom jämfört med killar och tjejer utan Aspergers syndrom? Jag är lite nyfiken på hur det är med manligt och kvinnligt hos människor med Aspergers syndrom. Det verkar om man får tro Svenny Kopp som att det är svårare att upptäcka ADHD och Aspergers syndrom hos tjejer än hos killar iaf vilket är lite konstigt om Aspergers syndrom skulle vara en typisk manlig hjärna. Jag menar då borde ju tjejer med Asperger syndrom sticka ut mer och inte mindre än killar med Aspergers syndrom. Nu är det nog inte riktigt så enkelt iofs.

            Svara
            1. Mats

              He has worked on autism, including the theory that autism involves degrees of mind-blindness (or delays in the development of theory of mind) and his later theory that autism is an extreme form of what he calls the “male brain”, which involved a re-conceptualisation of typical psychological sex differences in terms of empathising–systemizing theory. https://en.wikipedia.org/wiki/Simon_Baron-Cohen

              Svara
            2. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Haha! Jag vet det, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är komiskt. Det verkar som att det där andra tar över så mycket att vissa människor tappar förmågan för mentalisering (eller så är det jag i det här fallet som har svårt för mentalisering eftersom jag inte kan förstå andra människor ;-))

              Vilken slump att vi började diskutera Asperger och könsrollerna nu, jag tänkte nämligen precis på det igår och jag vill skriva ett blogginlägg om just det ämnet de närmaste veckorna. Jag har ibland fått höra att jag tänker som en kille, och jag kan i vissa situationer ha svårare för att förstå tjejer än killar. Och en killkompis har ibland sagt skämtsamt till mig att jag måste ha en manlig hjärna. Jag tycker att killar ofta är mycket lättare att komma överens med än tjejer. Jag känner mig 100% som en tjej men däremot tänker jag inte alltid som en tjej.

              Svara
              1. Mats

                Det verkar som att det där andra tar över så mycket att vissa människor tappar förmågan för mentalisering

                Det kallas Könsdrifts syndrom och är medfött till 70%.

    2. Mats

      Jag är en väldigt pålitlig människa men jag kommer ofta inte i tid. Det ena utesluter inte det andra hur konstigt det än kan låta.

      Svara
      1. Paula Tilli Inläggsförfattare

        En gång när jag föreläste, frågade en åhörare mig efteråt varför vissa Aspergare påstår sig vara pålitliga trots att de kommer försent. Han tyckte att det var motsägelsefullt. Jag höll inte med honom och försökte förklara att man kunde vara pålitlig i situationer där det inte behövdes exekutiva funktioner och att många ändå kunde hålla tider i situationer där det verkligen behövdes. Men han kände sig inte riktigt övertygad och förstod inte min förklaring. Jag önskar att jag hade kunnat förklara det bättre. Kan du hjälpa mig, Mats? Vad hade du svarat om du hade fått en sådan fråga? Om jag får frågan någon annan gång, vill jag gärna kunna ge en ännu bättre förklaring!

        Svara
        1. Mats

          Att en person som kommer för sent inte kan vara en pålitlig människa är lika ologiskt som att en människa som alltid kommer i tid inte kan vara en bedragare. Man behöver inte vara en opålitlig eller en pålitlig människa bara för att man är det i en typ av situation.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag håller med dig! Men den här mannen sa att när en Aspergare hade lovat honom att vara på en viss plats kl 15, kunde han aldrig lita på att personen skulle vara i tid. Och eftersom han inte kunde lita på Aspergare i sådana här situationer, tyckte han att de var opålitliga, iaf när det gäller tider. Men i det här fallet handlar det ju inte om opålitlighet utan om riktiga svårigheter, tycker jag. En gammal människa som börjar glömma bort saker är ju inte heller opålitlig utan virrig.

            Svara
  4. Mats

    Dessutom tyckte min vän att det var jobbigt att vi behövde bestämma en ny dag när vi skulle kunna gå till biblioteket för att lämna tillbaka hennes böcker, och det orsakade extrabesvär. När hon ville att jag även skulle betala henne lite ”besvärspengar” pga extrabesväret, höll jag med henne om att det var rimligt att jag skulle göra det.

    Din vän är inte en vän om du frågar mig.

    Svara
  5. Anna

    Jag drog ingen direkt parallell mellan att vara opålitlig och att inte komma i tid utan det var ett exempel på att jag har höga krav på andra människor. Dessutom kanske man inte passar ihop som vänner om den ena alltid är i tid och den andra alltid är 20 minuter försenad. Mycket beror ju också på om den som alltid är sen har något vettigt skäl till det, som att hen har väldiga svårigheter att komma hemifrån och då kan jag självklart ha förståelse.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ingen fara, jag förstår vad du menade, Anna! 🙂 När jag skrev att jag inte tyckte att man kunde säga att man är opålitlig om man har svårt att passa tider, var det meningen att min kommentar skulle vara ett svar på Mats kommentar, och jag hade missat att Mats hade skrivit sin kommentar som svar till dig. Men jag förstår vad ni båda menade!

      Och jag håller med dig om att tidsopstimister och -pessimister inte alltid passar som vänner, man kanske tänker för olika då. Jag umgås iofs med några tidsoptimister idag, men de är så trevliga att jag ändå tycker att det är värt det 🙂 Och om vi nästan alltid ses hemma, gör det mig ingenting om tidsoptimisten kommer försent för då är jag ju hemma när jag väntar och har saker att göra. Däremot tycker jag att det kan vara jobbigare att vänta i stan.

      Svara
  6. Anna

    Vad bra 🙂 Det kan lätt bli lite rörigt ibland när man inte vet vem som har kommenterat på vad 😛
    Jo precis, att stå och vänta i stan är mycket jobbigare än att vänta i hemmets lugna vrå.

    Svara
  7. Stina Muna

    Ang komma sent – opålitlig. Om man bedömer människans alla kvalitéer utifrån ett visst beteende har man nog lite av ett tunnelseende. Ett begränsat underlag vill jag säga.

    Här kan det hjälpa om vi först definierar ordet. Vad menar vi med att någon är opålitlig? För någon räcker det med att en person kommer sent. För en annan behövs betydligt mer än så för att dra en sån slutsats. Och då pratar vi om definitionen av ordet, inte om en viss person, vilket kan göra saken tydligare än om det vore tvärtom.

    Kompromiss? En person är inte pålitlig i avseende att hålla tider.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det stämmer! Och dessutom: om man bedömer hela människan utifrån ett beteende man har pga en funktionsnedsättning/sjukdom, borde man isåfall också kunna kalla en gammal dement människa för opålitlig för att h*n glömmer bort saker.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *