Aspergers syndrom och Theory of Mind

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha svårt för att sätta oss in i andra människors situation, sägs det. Svårigheten att sätta sig in i andras behov kallas för bristande Theory of Mind eller mentaliseringsförmåga som det heter på svenska.

Men ibland undrar jag vad denna svårighet beror på. Är det så att alla med Aspergers syndrom som inte kan förstå andra människor verkligen har svårt för att sätta sig in i andras situation eller beror det på att vi tänker och fungerar annorlunda än normen? Om man tänker annorlunda och reagerar annorlunda på situationer än omgivningen, är det naturligt att man kan ha svårt för att förstå att andra inte skulle reagera på samma sätt som man själv. Många neurotypiker har ju också ibland svårt för att förstå oss som har Aspergers syndrom just för att de inte tänker på samma sätt som vi även om de inte ska ha bristande Theory of mind.

Idag åt jag lunch med Lotta och Johan som driver talarförmedlingen Viktiga Tal som jag kommer att samarbeta med. Vi diskuterade hur vi ska lägga upp öppna föreläsningar framöver, och Lotta nämnde att vi skulle behöva bjuda deltagarna på kaffe och någon macka på rasten. Jag blev paff. ”Vad menar du, måste vi bjuda åhörarna på fika?”, frågade jag förvånad. Hon undrade hur jag hade tänkt att åhörarna skulle orka lyssna på min långa kvällsföreläsning efter jobbet om de inte fick något smått att äta under fikarasten, hade jag kanske tänkt att de skulle få förbli hungriga? ”Okej visst, då bjuder vi på fika”, svarade jag, fortfarande skeptisk och förvånad.

I det här fallet skulle många säkert tänka att jag har bristande mentaliseringsförmåga eftersom jag inte verkade bry mig om andra människors behov: jag kom ju inte självmant på tanken att åhörarna kanske skulle vilja få något att äta. Men det är inte så att jag inte bryr mig om andra människor, utan jag visste inte alls om att åhörare brukar vilja bli bjudna på mackor under en föreläsning! Själv brukar jag ha med mig egen mat i kylväskan när jag går ut, och jag vill absolut inte bli bjuden på mat. Det är mycket enklare att göra egna matlådor för då kan jag ta med mig exakt så mycket mat jag vill ha, och dessutom kan jag vara säker på att jag kan äta mat jag tycker om. Varför skulle jag äta andra människors mat när jag inte ens vet vad de kommer att bjuda mig och hur mycket mat jag kommer att få? Det är alltid bäst att ta det säkra före det osäkra.

Jag blev förvånad när Lotta förklarade för mig att andra människor inte brukar ta med sig egen mat när de går ut. Jag kunde inte bara förstå det. Varför skulle man inte ta med sig egen mat när man går på en föreläsning eller någon annanstans, det är ju extremt enkelt att göra matlådor? Är det inte jobbigt att inte veta i förväg hur maten man kommer att få kommer att se ut? Och finns det inte en stor risk att bli besviken om man låter någon annan bjuda en på mat, då har man ju själv ingen kontroll? Men nej, tydligen tänker inte andra människor som jag, föklarade Lotta för mig. Tydligen blir de glada om de får något att äta på en föreläsning!

Eftersom Lotta förklarade allt tydligt för mig, vill jag nu bjuda åhörarna på fika på mina föreläsningar. Men hur hade jag kunnat komma på tanken själv att bjuda dem på något om jag inte ens visste om hur andra människor tänker och vad de förväntar sig?

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

65 reaktion på “Aspergers syndrom och Theory of Mind

  1. Johanna Svenningsson

    För mig hänger det här ihop med självkänsla har jag märkt. Jag har lätt att se situationer på olika sätt och att förstå varför människor agerat som de gjort i en viss situation. Sådant har jag inte svårt för, oberoende av självkänsla. Jag vet även vad som är lämpligt och inte och jag kan räkna ut vad andra människor förväntar sig – så länge jag själv inte är inblandad. Jag tänker nämligen: ”Om det hade varit någon annan så hade Lisa förväntat sig att få komma in på fika. Men nu är det ju JAG.”

    Där börjar min självkänsla vackla. Tänk om Lisa inte vill fika med mig? Då kommer Lisa förstås att ljuga och säga att hon inte hinner, varpå jag kommer att grubbla på om det var sant eller inte. För det kan ju vara sant.

    Jag tänker också: ”Nu känner jag att den här personen tycker om mig. Det måste vara inbillning. Jag har svårt att känna av så jag känner fel.” Sedan nöjer jag mig med det och agerar inte på känslorna.

    Att det är de negativa tankarna som styr gör att jag är dålig på att ta initiativ, något jag försöker jobba på. Om jag inte tar initiativ så kanske folk tycker att jag är stel och tråkig, men om jag tar initiativ så riskerar jag å andra sidan att göra bort mig. Därför agerar jag ofta inte alls.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att dina negativa tankar styr dig! 🙁 Jag har till skillnad från dig lika svårt/lätt att veta vad andra väntar sig oavsett om jag är inblandad eller inte. I mitt fall handlar ju min oförmåga att förstå andra om att jag själv brukar ta med mig egen mat när jag går ut, och därför är det obegripligt för mig att nästan ingen annan tar med sig egen mat. Skulle tycka att det var otroligt mycket enklare, haha! Men jag utgår ju bara från mig själv! 😉

      Jag har träffat en person som har det precis som du: den här personen har inte svårt att tolka andra så länge hon själv inte är inblandad, men när hon själv är inblandad, tolkar hon allt negativt och tror att hon kanske sagt eller gjort något fel. I det här fallet handlar det ju om dålig självkänsla! Kan tänka mig att det är jättejobbigt 🙁

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        Jag kan tänka mig att båda delarna tar väldigt mycket energi. Det är jobbigt att gå omkring och grubbla på hur man ska förhålla sig till andra människor, oavsett vad som är orsaken bakom.

        Ja, då är jag precis som din kompis. När jag själv inte är inblandad har jag inte svårt att tolka andra, men när jag själv är inblandad så blir jag hemskt osäker. Det har blivit bättre så tillvida att jag grubblar mindre på hur jag framstår, vilket gör att jag inte längre blir så trött när jag umgås med andra. Det är skönt, men jag behöver fortfarande jobba mer på att t.ex. våga ta för mig mer.

        Jag vet heller inte när jag vågar lita på mina känslor. Som det är nu så litar jag alltid på dem när jag känner att någon annan tycker sådär, eller mindre bra, om mig. Då drar jag mig genast undan. Om jag däremot känner att någon annan tycker om, eller t.o.m. riktigt mycket om, mig så vågar jag aldrig lita på det utan måste antingen gissa eller fråga rakt ut. Eftersom det kan verka konstigt och påfluget att fråga sådant rakt ut, och jag inte vill skrämma bort någon, så blir det ofta som så att jag inte säger någonting alls utan tar för givet att jag inbillar mig att personen i fråga tycker om mig.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag kan tänka mig att det är jättejobbigt att oroa sig för om andra gillar en eller inte! 🙁 Jag kan också känna mig osäker på om andra människor gillar eller hatar mig, men det är inget jag brukar tänka på eftersom det inte är speiellt viktigt för mig vad andra tycker om mig. Anledningen till min osäkerhet är att jag har svårt att tolka andras kroppsspråk, men jag kan leva med att jag inte vet vad alla tycker om mig! 😉 Jag har iofs ett jättestort behov av att vara omtyckt av mina närmaste, men om det är någon halvbekant som inte tillhör min närmaste krets som inte tycker om mig, bryr jag mig inte nämnvärt.

          Iofs blir jag ändå glad om jag får höra att jag är omtyckt. Det är ju inte så att jag VILL bli illa omtyckt, men om någon som jag inte bryr mig om inte skulle tycka om mig, får det vara så. På mitt jobb som Aspergerinformatör stöter jag ju ibland på människor som inte gillar mig pga det jag säger på mina föreläsningar/tidningsintervjuer/i tv, men eftersom jag inte känner dessa människor, påverkar det inte mitt liv nämnvärt. Jag förstår verkligen att det tar energi av dig att umgås med andra om du är på helspänn och undrar vad de tycker om dig.

          Svara
          1. Mats

            Jag förstår verkligen att det tar energi av dig att umgås med andra om du är på helspänn och undrar vad de tycker om dig.

            Jag undrar om inte Johanna är på helspänn för att bete sig normalt och inte som den aspergare hon troligtvis är. Det gäller att vara på helspänn om man vill framstå som normalstörd.

            Svara
            1. Johanna Svenningsson

              Jag känner inte att jag måste framstå som normalstörd (det är jag ganska säker på att jag inte gör med tanke på hur osäker jag kan känna mig) men på helspänn är jag definitivt väldigt ofta.

              Svara
              1. Mats

                Varför är du på helspänn? Om du är det för att inte sticka ut på fel sätt så tycker jag att det låter som att du anstränger dig för att vara normalstörd.

              2. Johanna Svenningsson

                Jag är på helspänn för att jag oroar mig mycket för vad andra människor tycker om mig. Jag faller inte för grupptryck, d.v.s. jag skulle aldrig göra någonting för att inte sticka ut eller för att ”alla andra” gör det, men jag oroar mig för att inte vara/bli omtyckt. Jag oroar mig lika mycket när jag umgås med andra aspergare som när jag umgås med normalstörda, men det är ändå bättre nu än förut. Med oron alltså.

                Jag tänker överlag väldigt mycket på andra människor, vilket väl iofs är bra, men jag försöker öva på att tänka mer på mig själv också.

              3. Mats

                Det kan bero på att du inte förstår hur de upplever dig vilket i sin tur skulle kunna bero på nedsatt mentaliseringsförmåga.

            2. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Innan jag fick min Asperger-diagnos, försökte jag också framstå så normal som möjligt i många situationer, och då var jag också på helspänn för jag fick tänka medvetet på hur normala människor brukade bete sig. Ibland lät jag iofs de som kände mig väl se att jag var ganska udda, men ibland skådespelade jag inför dem också.

              Svara
        2. Mats

          Hur gick det till när du fick din diagnos Johanna? Varför avfärdade de social fobi? Du fick diagnosen ganska sent eller hur? Hur hamnade du på den neuropsykiatriska utredningen?

          Svara
          1. Johanna Svenningsson

            Utredningen gjordes vid några få tillfällen, det gick väldigt fort men vid det laget kände jag mig mest lättad över att ha fått veta vad det var som ”inte stämde”.

            Social fobi tror jag avfärdades bl.a. eftersom jag inte hade några problem med att t.ex. stå på scen. Tvärtom så tyckte jag om sådana saker. Jag tänker också mycket i sociala situationer och att olika lekar inte var noggrant inövade förstod jag först på lågstadiet. Jag känner även att jag är extremt aspig när jag umgås i grupp och jag har ofta svårt att förstå det underförstådda i instruktioner m.m. Däremot var det ingen som lade någon större vikt vid vare sig min uppväxt eller den svåra förlossningen, något som uppmärksammats först i efterhand.

            Det luriga i mitt fall, och det har även min kontaktperson sagt, är att jag är så extremt motsägelsefull, både vad det gäller de sociala svårigheterna och allt det andra. Det är hela tiden å ena sidan, å andra sidan. Även med perceptionsstörningarna är det så, så det ska bli intressant att se vad neurologen säger när jag ska dit den 25 mars.

            Det var jag själv som bad om en neuropsykiatrisk utredning när inga jobb fungerade. Då hade jag läst om Aspergers syndrom och känt igen mig i mycket, framför allt i svårigheterna med automatisering, motorik m.m. Och den ojämna begåvningsprofilen.

            Som sagt så tog ingen hänsyn till min uppväxt under utredningen och min kontaktperson har i efterhand sagt att det nog är svårt att få reda på vad som beror på uppväxten och vad som beror på de diagnoser jag har. Jag är väl ett litet mysterium, men om två veckor ska jag träffa neurologen så då får vi se vad som händer. Jag kanske blir diagnosticerad med Mats syndrom i alla fall. 😉

            Svara
            1. Mats

              Social fobi tror jag avfärdades bl.a. eftersom jag inte hade några problem med att t.ex. stå på scen. Tvärtom så tyckte jag om sådana saker.

              En psykolog sa till mig en gång att många artister lider av social fobi. Psykolgen menade att artister ofta spelar en roll och agerar utifrån ett manus när de står på scen vilket passar den sociala fobikern som handen i handsken. Ta Ulf Lundell tex. Han har uppenbart socialfobiska drag men är ändå en av landets mest hyllade artister. Perkele! Jag vet inte vem Ulf Lundell är, skriker Paula när hon läser det här. Mats förklarar att Ulf Lundell är som Madonna och Lady Gaga men ändå inte och den här gången är det så nära sanningen man kan komma.

              Jag kanske blir diagnosticerad med Mats syndrom i alla fall.

              Det är med Mats syndrom som med Aspergers syndrom. Det finns olika kriterier. Jag minns inte diagnoskriterierna men jag vet att jag har skrivit dem här i bloggen någon gång. Mats har slarvat bort diagnoskriterierna bland kommentarerna i Paulas blogg! Amatörmässigt, säger amatörpsykolog Mats.

              Det enda jag kan säga på rak arm, stående fot, med tungan rätt i mun och handen på hjärtat är att diagnoskriterierna är ungefär som Madonna och Lady Gaga men ändå inte. Det kan jag gå ed på och jag har länge funderat på om inte min fabläs för ordspråk beror på aspergarens ”avancerade bruk” av visuella metaforer kriterie B.4 och B.5 i Aspie-kriterierna: http://www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Leva_med_autism/styrkor_och_utmaningar/aspie_kriterierna/aspie-originaltext/

              Svara
              1. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Haha, jag älskar dina kommentarer, Mats! 😀 Jag känner igen Ulf Lundells namn faktiskt, men har ingen aning om vem det är. När jag tänker efter så tror jag att du kan ha nämnt hans namn tidigare, och det är därför jag känner igen det. Om jag inte minns helt fel, nämnde du någonting om att han avbokade grejer pga fylla, men jag kan blanda ihop det med någon annan person.

              2. Mats

                När jag tänker efter så tror jag att du kan ha nämnt hans namn tidigare, och det är därför jag känner igen det.

                Precis. Om du super dig full i logen innan en föreläsning, ranglar ut på scen en kvart efter utsatt tid och spyr på publiken så kan du skicka räkningen till arrangören som vanligt och hänvisa till att det var en lundellföreläsning. En inställd föreläsning är också en föreläsning. Även om föreläsningen ställs in pga att föreläsaren är för full.

              3. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Om du menar allvar och det faktiskt var så här Lundell gjorde så förstår jag att det skrivits om honom i tidningar! Tror nog att det är bäst att jag inte försöker göra en lundellföreläsning 😉

              4. Mats

                Jag överdrev lite:

                1990

                Journalisten Mattias Göransson anklagar Ulf Lundell för att ha ”stulit hans flickvän”, poeten Isabella Nerman. Ulf Lundell nekar till, eh, stölden.

                1991

                Ulf Lundell genomför en haltande och vinglande sommarturné med öl utportionerad i ”lagom” doser av managern Janne Gröning för att han överhuvudtaget ska vara i stånd att uppträda.

                – En inställd spelning är också en spelning, säger Uffe under den här turnén. http://nyheter24.se/noje/kandisar/547548-minns-du-skandalerna-ulf-lundell

                Det här är också en form av lundellspelning: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5175307

                Du har långt kvar Paula innan du är lika mycket rock ‘n’ roll som Uffe och Thorsten.

    2. Mats

      Din osäkerhet kanske beror på att du har svårt att förstå hur människor i din omgivning tänker? Jag känner igen mig i din beskrivning och ibland funderar jag på vad som är hönan och ägget i allt det här. Är det så att jag pga dålig mentaliseringsförmåga har svårt att läsa av människor eller är det så att dålig självkänsla gör att jag tvivlar på vad människor tänker? Jag tror att det är både och.

      Det var egentligen inte förän jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom som jag började fundera på om det inte är så att jag kanske har svårt att sätta mig in i hur andra människor tänker. Innan diagnosen så upplevde jag inte att jag hade det problemet vilket iofs kanske ligger lite i sakens natur om man har problemet.

      Svara
      1. Mats

        Jag lyckades stava fel på förrän. Vad är det som gör att jag aldrig lär mig hur vissa väldigt enkla ord stavas medan jag kan stava betydligt svårare ord utan problem?

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Haha, tidigare brukade jag lägga märke till alla stavfel med en gång, men de senaste åren har jag blivit sämre och sämre på det. Vet inte vad det beror på. Även den här gången hade jag aldrig märkt ditt stavfel om du inte påpekat det!

          Jag tror att det är svårt att avgöra själv om man har en bra mentaliseringsförmåga eller inte. Andra människor säger ofta till mig att jag verkar ha en ganska bra mentaliseringsförmåga OM jag kan relatera till andra människors liv, men om människor däremot tänker på ett helt annat sätt än jag, kan jag ha svårt för att förstå hur de tänker och känner. Men å andra sidan har nog neurotypiker också en dålig mentaliseringsförmåga isåfall för de har ofta lika svårt för att förstå mig som jag har att förstå dem!

          Det kan mycket väl vara så att du har en dålig mentaliseringsförmåga utan att du är medveten om det själv. Men sedan kan det faktiskt vara så att allt beror på din dåliga självkänsla och att du faktiskt har en bra mentaliseringsförmåga. Man kan ju ha Aspergers syndrom även om man inte skulle ha svårt för mentalisering.

          Svara
          1. Johanna Svenningsson

            Jo, precis. Allt är man inte medveten om själv. Det är säkert ganska vanligt att andra människor tycker att man själv är dålig på sådant som man själv upplever att man är bra på, och vice versa. När jag var yngre förstod jag t.ex. inte HUR avvikande jag faktiskt gick, men jag trodde att jag var jättebra på att dansa när jag hoppade runt till Spice Girls (superpopulärt tjejband på 90-talet) i mitt rum. 😉

            För mig är det också så att min asperger har förändrats under livets gång. Jag har fortfarande lika stora styrkor och svårigheter, men på det sociala planet har det blivit lättare medan det blivit svårare på det praktiska. Jag tror att det beror mycket på att jag inte längre befinner mig i samma situationer nu som när jag var yngre. Förutsättningarna har helt enkelt ändrats, både till det bättre och till det sämre.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Jag förstår dig! Jag hade inte heller vetat om att det är något annorlunda med min motorik om mina klasskamrater inte hade mobbat mig för det. Och jag trodde på allvar att man kunde säga att man var duktig på att laga mat om man kunde koka ägg, men på hemkunskapslektionen fick jag höra att jag var dålig på att laga mat! Men om ingen hade sagt det till mig, hade jag inte varit medveten om det själv.

              Du har rätt i att förutsättningarna ändras under livets gång! Jag tycker att jag alltid varit samma person, men med åldern har jag lärt mig hur andra människor tänker. Jag är fortfarande lika autistisk nu som jag var då, men jag har mer livserfarenhet idag.

              Svara
      2. Johanna Svenningsson

        Det är möjligt att det är så. När jag inte själv är inblandad så har jag inte svårt att förstå hur andra människor tänker, men när jag själv ÄR inblandad så blir jag extremt osäker. Jag är alltid rädd att det jag tror att andra människor tänker om mig ska vara inbillning för ibland känns det för bra för att vara sant.

        Jag får ofta höra från andra människor att jag är förstående och att jag bidrar med nya perspektiv, men så fort det handlar lite mer om mig – t.ex. vad någon tycker om mig – så blir jag så osäker att jag nästan mår illa. När jag gick på folkhögskola var jag t.ex. med i skolans teatergrupp, vilket var väldigt roligt. I början var jag dock övertygad om att de andra tyckte att jag var en belastning, att jag var ett ufo, att mitt deltagande förstörde pjäsen o.s.v. När det sedan var dags för utvecklingssamtal så fick jag höra att jag spred positiv stämning och att jag var en tillgång i gruppen. Då slutade jag oroa mig i teatergruppen, men fortsatte oroa mig i andra sammanhang.

        Tydligen är sådant här väldigt vanligt även bland personer som vuxit upp i dysfunktionella familjer, vilket kan förklara en del.

        Svara
        1. Mats

          Mikä on vialla tämän vitun paska blogi, joka heittää ihmisten kommentteja!

          Jag känner som sagt igen mig i din beskrivning. Det låter väldigt likt social fobi. Jag tror att det också är anledningen till att jag först blev diagnosticerad med social fobi i generaliserad form. Men psykologerna tyckte att jag uppvisade drag av Aspergers syndrom. Detta slutade i en neuropsykiatrisk utredning hos ett neurotypiskt utredningsteam vilket utmynnade i att diagnosen social fobi kastades i papperskorgen och att diagnosen Aspergers syndrom ställdes.

          En viktig skillnad mellan Aspergers syndrom och social fobi är just det du talar om. Förklaringen till social fobi är dåliga sociala erfarenheter pga tex en dysfunktionell uppväxtmiljö. Aspergers syndrom å andra sidan beror snarare på social oförmåga än uppväxtmiljön. Eftersom vi båda två är diagnosticerade med Aspergers syndrom så misstänker jag att vi antingen är feldiagnosticerade eller kanske mer troligt att vi överdriver självkänslans betydelse för vår tolkning av vad andra människor tänker om oss. Jag misstänker, framförallt sedan jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom, att jag (vi) är osäkra på vad andra människor tänker om oss pga nedsatt mentaliseringsförmåga.

          Att vi tror oss förstå hur andra människor tänker om varandra har jag ingen förklaring till. Det kan vara så enkelt att vi inte förstår men eftersom vi inte är inblandade så märker vi aldrig att vi inte förstår vad andra människor tänker om varandra. Det låter konstigt men annars har jag ingen förklaring till varför mentaliseringsförmågan fungerar när man befinner sig utanför relationen men inte när man befinner sig i relationen.

          Svara
          1. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jätteintressant teori! Om det är så att era svårigheter verkligen beror på Aspergers syndrom och inte på social fobi, kan det mycket väl vara så att det är lättare att märka att ni inte förstår andra människor när ni är inblandade. Men sedan kan det också vara så att ni har en bra mentaliseringsförmåga trots att ni har Aspergers syndrom, och er osäkerhet beror på dålig självkänsla.

            Svara
            1. Mats

              Jag har inte social fobi enligt utredningsteamet så jag tror att mina problem beror på Aspergers syndrom och inte social fobi. Det låter mer logiskt att problemen beror på Aspergers syndrom och inte på social fobi om jag är diagnosticerad med Aspergers syndrom men inte social fobi. 😉

              Svara
            2. Johanna Svenningsson

              Jag tror absolut att det kan vara så att det är lättare att märka att man inte förstår när man själv är inblandad, och därför blir man osäker. För mig är det även så att jag inte alltid ser vad som händer och då blir det knepigt. Om någon annan däremot berättar om en situation så berättar ju den personen vad som har hänt, och då är det lättare för mig att förstå de olika personernas intentioner o.s.v. Om jag däremot själv befinner mig i situationen så måste jag själv uppfatta vad det är som händer, och om jag då misstolkar så blir det svårt att veta vad som är lämpligt att göra.

              Svara
              1. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag förstår dig! Av någon anledning har jag lättare att tolka andra människors handlingar i verkliga livet än på tv. Om jag ser på film, förstår jag nästan aldrig vad som händer. Jag har på något sätt svårt för att tolka bilder och översätta dem till verkligheten. Det märkte utredningsteamet direkt när jag skulle lägga bilder i rätt ordning så att det skulle bli en berättelse.

  2. Annika Hallberg

    Tack för allt Du förmedlar och skriver Paula !
    Som förälder till 2 unga vuxna med Asperger så tycker jag det är oerhört intressant och Du förklarar så bra !

    Tack !

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack Annika, vad roligt att höra att du tycker att jag förklarar Aspergers syndrom bra! 🙂 Och tack själv för att du läser bloggen!

      Svara
  3. HL

    Her er jeg litt delt. Da jeg ikke hadde anoreksi likte jeg at det var mat der jeg kom, men gjerne mat jeg kjente som jeg visste hvordan man spiser så jeg ikke gjorde noe rart. Jeg har sett at ander mennesker er veldig sultne på alt som er gratis. De vil ha og ha og ha. Det skjønner jeg ikke. Og jeg kan til og med bli sint og føle de ikke fortjener. Hvorfor skal de få gratis mat bare fordi de jobber med meg som pasient? Nei, det forstår jeg ikke. De kan ha med matpakke i stedet for å spise sykehusets mat. Men gjør de det? Nei!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår inte heller hur andra människor tänker kring mat, men troligen har de lika svårt att förstå mig som jag har svårt att förstå dem 😉 Jag tar gärna med mig egen mat, men om jag blir bjuden på gratis mat på jobbet tackar jag oftast inte nej OM jag gillar maten. Nästa fredag kommer jag t ex bli bjuden på restaurang på jobbet och igår bjöd och Lotta mig på lunch. Men jag vill isåfall veta i förväg vad det är för mat för om jag inte gillar det, kan jag ta med mig eget. Men i de här fallen är det buffé, och på bufféer kan jag alltid plocka det som jag själv gillar!

      Däremot förstår jag inte alls varför det är viktigt för andra att bli bjudna på mat på en föreläsning. Om jag går på en föreläsning, gör jag det för att lyssna på föreläsaren och inte för att äta! Vill jag äta något på rasten, tar jag med mig eget. Men Lotta förklarade att andra inte tänker som jag, och det måste jag respektera 😉

      Svara
      1. Johanna Svenningsson

        För mig beror det på vilket sammanhang föreläsningen hålls i. Om jag gick på en öppen föreläsning för allmänheten så skulle jag bli förvånad om jag blev bjuden på mat. Om det däremot var en föreläsning i slutet sällskap (t.ex. om jag jobbade på en skola och skulle gå på en föreläsning som enbart var för mig och mina kollegor) så skulle jag tycka att det vore jättetrevligt att bli bjuden på mat. I ett slutet sällskap blir det ju lite mer intimt och en bit mat skulle dels förstärka känslan av att jag och mina kollegor/vänner gjorde någonting tillsammans, dels skulle den göra föreläsningen lite bättre (och en intressant föreläsning skulle göra maten godare) och dels skulle jag förmodligen få mer energi och därmed spetsa öronen lite extra. 🙂

        Svara
        1. Mats

          Jag tror inte man bjuder besökarna på mat för att de inte ska vara hungriga. Det är deras eget ansvar att se till att de är mätta och belåtna. Jag tror man bjuder åhörarna på mat för att få dem att känna sig mer tillfredställda med föreläsningen. Vet ni inte att vägen till mannens hjärta går genom magen. 😉

          Svara
          1. Mats

            Varför bjuda på kaffe? Räcker det inte med ett glas vatten var? Kaffet hör till inte för att släcka törsten på besökarna utan för att det suger i kaffetarmen på besökarna. Jag tror fikat framförallt handlar om att få besökarna att uppskatta föreläsningen mer.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Haha, majoriteten av åhörarna brukar faktiskt vara kvinnor, men vägen till kvinnornas hjärta med undantag för mitt går troligen också genom magen, i alla fall i vissa situationer 😉

              Jag undrar också varför man ska bjuda på kaffe. Det är säkert som du skriver: åhörarna ska bli glada och uppskatta föreläsningen ännu mer. Lotta förklarade att det är jätteviktigt med fika. Bra att hon kan hjälpa mig med planeringen för jag hade aldrig vetat sånt här själv!

              Svara
        2. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Dessa föreläsningar är öppna för allmänheten, så de ska alltså inte hållas i ett slutet sällskap! Jag tror inte att Lotta tänkte bjuda åhörarna på varm mat, men däremot kaffe, mackor och liknande.

          Det där med att många människor känner att man delar något tillsammans om man äter ihop tycker jag låter jätteintressant, och jag har aldrig förstått grejen. För mig räcker det att man pratar och skrattar tillsammans, men jag har inget behov av att dela mina matstunder med någon. Jag tycker att det bara låter krångligt. Varför kan inte alla äta det man vill och när man vill? 😉

          Svara
          1. Anna

            Instämmer helt i dina åsikter om mat som en social aktivitet! Jag tycker det är jättekonstigt att det ska vara så viktigt för många att just äta tillsammans.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Ja eller hur? 😉 Varje person äter ju ändå från sin egen tallrik, så maten borde enligt min logik inte smaka godare beroende på om man äter ensam eller i grupp. Men många människor verkar se på ätandet och mat på ett helt annat sätt än vi.

              Svara
              1. Mats

                Att äta tillsammans är ett sätt att bekräfta vänskap. Det är som att hälsa genom att ta i hand. Det är ett sätt att signalera att man har fredliga avsikter. Att äta tillsammans är ett sätt att bekräfta vänskapen. Det handlar om ömsesidig socialt samspel.
                Jag gillar inte att äta tillsammans med andra människor. Jag har svårt för att njuta av maten om jag ska vara social samtidigt. Maten tysta mun som man säger.

              2. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag har förstått att det är som du säger. Mänskliga relationer kretsar mycket kring mat har jag märkt. Men den typen av relationer passar inte mig. Jag försökte ändra på mig när jag var tillsammans med min exman, men det var bara för hans skull. Idag tror jag inte att jag skulle orka med det längre.

              3. Anna

                Den typen av relationer passar inte mig så bra heller. Men faller det sig så att den jag ska träffa gillar samma sorts mat kan man ju alltid laga något tillsammans eller gå ut och äta på någon restaurang där maten passar båda, det har jag inget emot. Jag lagar dock lika gärna mat ensam och äter på restaurang i mitt eget sällskap. Middagar hemma hos folk är värre, men jag har börjat ta med mig egen mat vid de få tillfällena jag nu går bort på middag. För mig är ett roligt sätt att umgås att spela sällskapsspel. Mycket roligare än att äta tillsammans!

              4. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag håller med: om man gillar samma mat, kan man absolut gå och äta på en restaurang tillsammans! Eller om jag och personen jag ska äta med inte gillar samma mat, kan man först gå tillsammans på den ena restaurangen där den ena ska äta och sedan till den andra. Många tycker att det är konstigt att jag ger sådana förslag, men jag har ju inget behov av att äta tillsammans med andra 🙂

                Däremot hatar jag att laga mat, och skulle tycka att det var ännu jobbigare att göra det tillsammans med någon för det skulle bli för rörigt.

  4. Mats

    Varför syndikerar bloggen med Twitter? Är det därför bloggen slänger kommentarer? För att den kommunicerar med Twitter när man postar kommentarer och bloggen laddar om sidan?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Haha, gillar när du skriver på finska! 😀 Men allvarligt talat så är jag också fruktansvärt trött på att kommentarer slängs, jag hittade nyss alla dina svar på skräpposten när jag såg att du hade skrivit att det var problem igen. Jag har frågat människor, men ingen har vetat vad felet är. Om det beror på Twitter har jag ingen aning om, han som gjorde bloggen åt mig jobbar inte kvar på Ågesta men det var han som som gjorde Twitter-knappen så att människor kunde dela inläggen på Twitter. Vad konstigt isåfall om allt beror på Twitter för det borde inte göra att kommentarer slängs. Jag förstår verkligen inget!

      Svara
      1. Thomas

        Du kanske har fått Malware i mobilen eller datorn,eller annat virus.Ett bra antivirusprogram och program som bevakar malware och andra spionprogram.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Tack för tipset! Jag hoppas verkligen att jag inte har något virus. Tyvärr kan jag inte kolla om jag har det för jag vet inte hur man gör det, men min boendestödjare kontrollerade min dator för några månader sedan och då hade jag iaf antivirusprogram.

          Svara
          1. Mats

            Det är knappast malware som slänger kommentarerna. Det händer något konstigt mellan det att besökarna har klickat på Skicka kommentar och det att sidan laddas om igen.

            Svara
      2. Mats

        Jag tror inte det beror på Twitter när jag tänker efter. Det var nog bara en tillfällighet att bloggen synkroniserade med Twitter samtidigt som kommentaren försvann.

        Svara
      3. Mats

        Vad använder du för plugin för spam? Jag misstänker att kommentarerna blir felaktigt flaggade som spam och att det beror på att du använder ett dåligt plugin för att filtrera spam eller att pluginet är felinställt.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Plugin? Det har jag ingen aning om, hur ser man det? Nu kommer jag inte ihåg hur man tar skärmbild, annars skulle jag kunna skicka till dig igen.

          Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Tack! På min adminpanel heter flikarna Inlägg, Media, Sidor, Kommentarer, Profil, Verktyg, Inställningar och Follow Plugin. Men hittar ingenting under de flikarna, inte heller under Follow Plugin. Så jag vet tyvärr inte vad jag har för plugin 🙁

              Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack för länken! Tyvärr blev det lite för mycket information för mig. Av någon anledning har jag otroligt svårt att ta in information i texter som handlar om internet, datorer och liknande 🙁 Men om jag träffar någon som kan hjälpa mig med bloggen, hoppas jag att det går att fixa! Fram till dess kan ni säga till mig om era kommentarer inte skulle bli publicerade. Annars kollar jag själv igenom skräppostmappen nästan varje dag!

      Svara
  5. Pingback: Theory of Mind vs. egoism | Paula Tilli

  6. Hampus

    Kan utan problem förstå din förvåning om att man skall bjuda åhörarna på fika. De är ju där för att lyssna på dig och din föreläsning inte äta mat? Helt logiskt faktiskt. Tycker det är kul att Lotta (Antar Lotta Abrahamsson?) lyckades förklara för dig ändå vad som förväntas av ”Den stora massan” med smörgås och kaffe.
    Har absolut inga problem att förstå varför du har med dig egen mat också. Dels för att då vet du alltid vad du skall få, du är förberedd. Du behöver heller inte oroa dig för matköer, smak på annan mat, kontrollera innehåll, låta din hjärna försöka räkna ut om du tycker om det eller inte. Ett utmärkt sätt att ”lösa problemet” på helt enkelt.
    För mig blir smörgåsen mycket mer än något jag bara äter. Det blir en glädje och tacksamhet. Att någon stått och gjort iordning smörgås till mig, som tycker så mycket om smörgåsar, det är jättetacksamt. Och när jag var mindre tyckte jag inte alls om det det var ju ost på smörgåsarna. Men nu har jag lärt mig äta de och jaa finns de där är jag oändligt tacksam för maten men annars kommer jag nog bara vara väldigt glad att ha fått gå på din föreläsning.

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *