Att bedöma vad som är lagom

Det sägs ofta att vi som har Aspergers syndrom kan behöva tydliga instruktioner. Vad jag önskar att min chef hade varit tydlig med mig när jag jobbade som kassörska i en mataffär!

En morgon när jag satt ensam i kassan, bad chefen mig att ringa henne om kön blev lång så att hon skulle kunna öppna en till kassa. När jag frågade henne vad som menades med “lång kö”, svarade hon att jag kunde bedöma det själv. “Du vet, när kön blir så där lagom lång”. Jag nickade förstående, men inom mig kände jag mig fortfarande osäker. Vad menade hon? Men eftersom jag visste att hon hade lätt för att tappa tålamodet, vågade jag inte fråga igen.

När hon hade gått, fortsatte jag att analysera. Bestod en lång kö av 3, 10 eller kanske t om 20 personer? Var gick gränsen? Tänk om det bara stod 2 personer i kön men den första personen skulle ha vagnen full av varor, då skulle nästa kund behöva vänta rätt länge på sin tur. Men om kön däremot bestod av 10 personer som bara hade en enda vara i korgen, skulle allt gå betydligt fortare. Hur länge skulle kunderna egentligen vara villiga att vänta? Vad ansågs vara en rimlig väntetid? Var en rimlig väntetid detsamma för pensionärer och tonåringar eller skulle jag ta hänsyn till kundernas ålder när jag gjorde bedömningen?

För säkerhets skull ringde jag till chefen när det stod 2 personer bakom kunden jag betjänade och väntade på sin tur. När chefen upptäckte att kön inte var längre än så, frågade hon mig smått irriterat efteråt om jag inte hade kunnat hantera kön själv. I rädsla för att störa henne kallade jag inte på henne nästa gång när kön bestod av ca 8 personer med en del varor, och då undrade hon om jag inte hade varit uppmärksam. “Vi måste ju tänka på kunderna”, sa hon.

Jag kan fortfarande känna mig osäker när det gäller sådana saker. Var går gränsen egentligen?

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

32 tankar kring ”Att bedöma vad som är lagom

  1. Matte

    det där är nog mera en tolkningsfråga vad är rimligt .. vart går en gräns att bedöma något om det är eller blir för mycket eller om någonting tar alldeless för lång tid som jag har nämnt hänger mycket på hur pass klar öppen kommunikation det handlar om 🙂 vad som sägs och hur pass tydligt det är faktorer man måste räkna in är
    1: det är HELT olika ifrån person till person hur man uppfattar tolkar något och hur pass noggrann öppen och tydlig förklaring eller så som behövs
    2: om det är så att det handlar om något som det föreligger svårigheter att se förstå och tolka något så ökar risken för osäkra otydliga missförstånd och risken för dålig kommunikation uppstår om man inte säger som det är
    3: vi med Aspergers ser förstår mer bättre än många andra tror som jag nämnt men ibland så lämnas man att tänka efter tolka efter sitt eget huvud då gör man ju en förnuftig bedömning vad som är rimligt utifrån SITT eget perspektiv dvs ur en Aspergers synvinkel 🙂 baserat PÅ DET LILLA vi vet och känner till eller VAD som sägs till oss .. och om inte det är ok och acceptabelt så kanske man ska sätta sig ner fundera på vad var det nånstans det hela brast och gick fel .. ^^ istället för att skylla på oss när det blir fel för oss med AS är det här väldigt respektlöst och förödmjukande och oacceptabelt iallafall jag tycker det (Y)

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har helt rätt i att sådana saker alltid är tolkningsfrågor. Men någonstans känner jag att de flesta människor gör ungefär samma slags bedömningar medan min bedömning ofta blir något helt annat. Och då kan människor bli chockade och tro att jag inte försöker. Det här scenariot hände dessutom innan jag hade fått min Asperger-diagnos, och då visste varken jag eller chefen att jag behövde tydlighet.

      Svara
  2. Mats

    Hon borde ha sagt att du skulle ringa om de som ställer sig i kön tvingas vänta på sin tur mer än tex 3 minuter. Det handlar ju om kötiden inte om längden på kön men det är klart kunder kanske vänder i dörren om de ser än lång kö trots att kön rör sig snabbt. Så det går inte bara att gå på kötiden. Vem har sagt att det är enkelt att sitta i kassan i en mataffär?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, det hade varit bättre med tydligare information. Iofs kan jag också ha lite svårt för att uppskatta exakt hur lång tid kötiden är om det t ex står 5 kunder i kö, men om jag t ex hade fått veta att kunderna inte bör vänta längre än 3 minuter, hade det underlättat mycket. För jag har själv svårt att uppskatta hur länge kunder oftast är villiga att vänta. 1 minut? 3 minuter? 10 minuter?

      Svara
      1. Mats

        Det enklaste hade nog varit om hon hade sagt att du skulle ringa om kön sträcker sig till en viss punkt i butiken.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Håller med! Om jag hade haft en Asperger-diagnos på den tiden, hade hon kanske kunnat förstå att jag behöver tydliga instruktioner. Men utan diagnos är det svårt att säga till omgivningen: “jag fungerar på det här sättet och du måste förklara allt tydligt för mig”. Då är det lätt hänt att man blir dumförklarad.

          Svara
  3. Gösta

    Jo, lagom är svårt.

    Framförallt när det gäller hur mycket tid och arbete man ska lägga ner på ett visst projekt. Jag snöar gärna in på detaljer och lägger ner alldeles för mycket tid och arbete på att finslipa dessa detaljer. Just nu skriver jag på ett kompendium som dels ska användas i en utbildning, men som även ska säljas separat. Mina kollegor säger åt mig att lägga ner “lagom” mycket tid på det, men vad är det? För varje gång jag öppnar det ser jag saker som jag tycker behöver ändras och förtydligas eller läggas till. Jag vill ju att det ska bli så bra som det bara går att få det, både språkligt och faktamässigt. Samtidigt måste det ju bli färdigt nån gång.

    Och det är likadant när jag ska tillverka eller reparera något. Jag vet aldrig vad som är “lagom” nivå, utan finner alltid mig själv petandes i en massa finlir på detaljer som förmodligen ingen annan än jag ser.

    Det är lättare när jag ska tala om för någon annan hur de ska göra, då kan jag sätta en “lagom” nivå. Men när jag gör det själv tar det ofta onödigt lång tid och kräver onödigt mycket arbete innan det blir färdigt.

    Hur var det för dig, Paula, när du skrev din bok? Fastnade du också i sånt detaljpetande, eller klarade du att hålla en “lagom” nivå?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Oj, “lagom mycket tid”. Vad svårt! Jag skulle också ha svårt att veta om det är rimligt att lägga ner en halvtimme, 4 timmar eller t om 10 timmar på arbetet om jag inte får veta vad som är rimligt. Och det här med att fastna för detaljer är typiskt för många med Aspergers syndrom, man kan vara perfektionist. Men det är egentligen en bra egenskap för då är man oftast väldigt noggrann 🙂

      När jag skrev boken, fastnade jag egentligen inte för detaljer för jag ville att boken skulle bli klar så fort som möjligt. Jag skrev boken under sommaren eftersom jag visste att jag inte skulle ha lika mycket energi att skriva på hösten med tanke på att jag skulle föreläsa då. Så jag tänkte: “nu eller aldrig”. Jag var rädd att boken aldrig skulle bli klar om jag inte skrev snabbt.

      Men däremot kan jag ibland haka upp mig på detaljer när jag skriver blogginlägg. Jag tänker ibland: “det här skulle jag kunna förklara ännu tydligare”. Eller: “säger man verkligen så här på svenska?” Eller: “är inlägget lite för kort/långt nu?” Min boendestödjare säger att ingen väntar sig att jag skriver perfekt svenska med tanke på att svenska inte är mitt modersmål men jag vill ändå att språket ska låta så bra som möjligt.

      Svara
      1. Gösta

        Jag tycker du skriver en alldeles utmärkt svenska, bättre än många som har svenska som modersmål. Men jag förstår vad du menar, jag vill alltid läsa genom vad jag skrivit minst tre gånger även om det bara är ett svar på ett blogginlägg.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Tack, kul att höra att du tycker att jag skriver bra! 🙂 Men när man är intresserad av grammatik och dessutom har Aspergers syndrom, blir man förmodligen extra noggrann när man skriver.

          Svara
        2. Mats

          Jag går ofta tillbaka och möblerar om i meningarna medan jag skriver. Det gör att jag måste läsa gå igenom texten flera gånger efter att jag har skrivit klart en text annars är det lätt hänt att orden hamnar i fel ordning. Jag har ett pedantiskt sätt att skriva även om jag släpper lite på disciplinen när jag skriver tex här.

          Svara
          1. Mats

            Fördelen är att jag skriver bättre än många andra människor. Det har många sagt genom åren iaf och jag tror inte att alla har sagt så bara för att vara snälla mot mig. Det ligger nog någonting i det.

            Svara
      2. Mats

        Du skriver väldigt bra svenska Paula. Jag har bara sett några få gånger på ditt sätt att skriva att du inte är från Sverige som när du tex skrev “höftet”. En höft. Den höften. Det är typiskt invandrare att missa på den och det.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag tror också att när människor säger till dig att du skriver bättre än många andra så menar de det! Du skriver tydligt och det blir inga slarvfel. Vissa Aspergare passar bra som korrekturläsare eftersom de är så noggranna och märker alla stavfel med en gång.

          Själv har jag lärt mig att släppa på disciplinen när jag t ex skriver långa mejl till mina vänner, då skriver jag fort och då blir det lätt fel. Men här i bloggen skriver jag så noggrant som det bara går för jag vill ju att bloggen ska se proffsig ut.

          Vad kul att du tycker att jag skriver bra svenska! Och tack för att du rättade mig när det gäller ordet “höft”. Du och ni alla andra får gärna påpeka för mig om jag skulle skriva fel någon gång om ni har lust! 🙂 Förut brukade jag alltid säga att jag ibland hade svårt för att “se på andra i ögonen”. Och då fick jag förklarat för mig att det heter “se andra i ögonen” utan prepositionen “på”. Jag tyckte att det lät ologiskt för man säger ju “titta på TV” men regler är inte alltid speciellt logiska. Förutom i tyskan, det är ett språk med full av regler och få undantag 😉

          Svara
          1. Mats

            Själv har jag lärt mig att släppa på disciplinen när jag t ex skriver långa mejl till mina vänner, då skriver jag fort och då blir det lätt fel.

            Jag försöker också att inte vara så noggran och det har bla hänt att jag har skrivit fel här för att jag inte har läste igenom vad jag har skrivit tillräckligt noga innan jag har postat mina kommentarer. Jag stör mig på mina slarvfel men samtidigt så är det bara bra att jag tillåter mig att göra fel ibland. Min noggrannhet är många gånger kontraproduktiv.

            Jag fundera på om du inte använder ordet tidspessimist för att du har Aspergers syndrom. Det är ett ovanligt ord som bara ger 5 000 sökträffar på Google. Din blogg kommer upp högt i sökresultaten. Jag har läst att människor med Aspergers syndrom ibland konstruerar nya ord tex “städa ner” istället för “städa upp”.

            Det är ungefär som med dina föreläsningar Paula. Det är som jag tror att du skrev någon gång om dina föreläsningar. Du ger kanske ett mer onormalt normalt intryck för att du försöker göra ett bra jobb som föreläsare. Dina åhörare märker inte att du kommer i tid för att du är tidspessimist utan de tror nog att du kommer i tid för att du har lika lätt för att passa tider som alla andra människor. Du kanske berättar sanningen för dem under föreläsningen men förstaintrycket är inte att du har problem med att passa tider.

            Svara
              1. Mats

                Jag är inte alls nöjd med hur jag formulerade mig i min förrförra kommentar. Jag tror det är min ADD som gör att jag pendlar mellan att vara slarvig och noggrann. Jag är ofta antingen slarvig eller pedantisk. Det gäller många saker i livet.

              2. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Nu får du släppa din perfektionism, Mats! 😉 Haha, skojar bara. Men allvarligt talat så förstår jag dig. När jag släpper min perfektionism, kan jag också störa mig på mina egna fel fast jag har blivit bättre på att acceptera felen ju äldre jag blivit.

                Jag tycker att du uttryckte dig väldigt bra och tydligt, och troligen märkte inte ens någon ditt lilla fel, förutom du själv.

            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Jag vet inte om det beror på min Aspergers syndrom att jag använder ordet “tidspessimist”, men jag har läst att vissa Aspergare gillar att leka med ord. Jag använder det ordet med glimten i ögat. Jag är medveten om att det ordet förmodligen inte ens finns, men jag tycker att det BORDE finnas. Och vem vet, tänk om det blir ett mer välkänt begrepp i folkmun om jag blir en känd föreläsare och använder det ordet ofta på mina föreläsningar 🙂

              Ja, det här med att jag lämnar allt i sista minuten märks absolut inte när man bara träffar mig. Människor vet inte hur stressigt det kan bli när jag ska iväg.

              Svara
              1. Mats

                Du har redan tagit första steget i att göra ordet till ett mer välkänt begrepp genom att placera det i Googles databas. Söker man på tidspessimist så syns din blogg bland resultaten.

          2. Mats

            Och då fick jag förklarat för mig att det heter ”se andra i ögonen” utan prepositionen ”på”. Jag tyckte att det lät ologiskt för man säger ju ”titta på TV” men regler är inte alltid speciellt logiska.

            Ja det finns nog ingen logik i det. Det är nog bara en social konvention att man säger “se i ögonen” och “se på TV”. Det är väldigt avslöjande om en människa säger “se på ögonen” och “se i TV”. Det räcker med att en preposition blir fel för att avslöja ett osvenskt ursprung.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Enligt min logik borde det heta “se på andra i ögonen”. För man ser ju liksom någon “in i ögonen” så jag tycker att det är logiskt att det heter I ögonen och inte på ögonen. Däremot förstår jag inte varför man inte säger “se på andra i ögonen” när man säger “se på TV”.

              Och sen säger man “på bussen” men “i affären”, det tycker jag också är konstigt. Men det är bara något som finns i svenskan utan att det finns någon logik bakom. Och såna grejer har vi såklart i finskan med men jag tänker själv inte på det.

              Svara
              1. Mats

                Jag har aldrig reagerat på att det heter “på bussen” förut men nu när du säger det så låter det konstigt. Det låter som om man sitter på taket på bussen när man åker buss. Jag blir nyfiken på varför vi säger “i” ibland och “på” ibland.

              2. Paula Tilli Inläggsförfattare

                Jag tror inte att det finns någon förklaring till det. För vissa saker i svenskan finns det tydliga regler, som t ex hur man böjer ord (fast det finns även oregelbundna böjningar), hur ordföljden ska vara osv. Men det finns inga tydliga regler för när man säger “i” och när man säger “på”.

              3. Mats

                Jag tror att det finns en förklaring till allting och jag gissar att förklaringen till “i” och “på” är av “historisk art” dvs människor säger som de gör för att de har sagt något annat innan som gör det logiskt att säga så som vi säger i dag.

  4. Matte

    ok mjoo men sen efteråt då är det kanske bäst man har ett samtal om saken så vet båda om hur det ska skötas ju 🙂 eller hur

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, du har rätt! Och nu när jag har en Asperger-diagnos är det lätt för mig att förklara för omgivningen varför jag ibland behöver tydliga instruktioner om saker som är självklara för många andra.

      Svara
  5. Pingback: Att vara ”lagom” noggrann | Paula Tilli

  6. Jukka

    Jag brukar oftast fråga flera helt olika personer om deras åsikter om bedömningsfrågor. Då får jag ett spektrum av värderingar och kan planera tonen / budskapet utifrån detta. Det blir en slags mappning mellan hur jag bedömer saker kontra hur man förväntas göra det.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det låter som en bra taktik, och jag gör också så ibland. Då vet jag hur många andra tänker men jag kan fortfarande välja hur jag vill göra/tänka. Men ibland blir jag förvirrad om jag ställer frågor till mina boendestödjare och de ger mig helt olika svar. Den ena boendestödjaren tyckte till exempel att en av mina stolar är väldigt sliten och dålig och att jag borde slänga den med en gång. På henne lät det nästan som att människor skulle reagera och bli chockade om de skulle komma hem till mig och se en så gammal stol! Men jag lyssnade inte på henne. Efter några veckor frågade jag vad min andra boendestödjare tyckte om stolen, och hon svarade att stolen var fin och att jag absolut inte bör slänga den. Och jag litar på de båda till 100%, de är människor som svarar helt ärligt. Det är intressant att även neurotypiska människor kan bedöma saker helt olika.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *