Att bli bemött i sin ångest

Under livets gång har jag lidit av ångest och diverse rädslor. Ibland har ångesten handlat om saker som andra människor kan relatera till, och ibland inte. Min ångest har oftast blivit bemött på helt olika sätt beroende på om majoriteten av människor också skulle känna ångest i min situation eller inte.

När jag var riktigt liten, var jag rädd för att hitta spöken i mitt sovrum på kvällarna efter att mamma hade släckt lampan och pussat mig god natt. Alla var mycket förstående inför min rädsla för det ansågs ju normalt att småbarn var rädda för spöken. Lösningen blev att mamma stannade kvar i sovrummet för att trösta mig, och hon förklarade även för mig att spöken inte existerade. Det var inget konstigt med det, och min rädsla försvann i takt med att jag växte upp.

Som vuxen har jag också varit med om ångestfyllda situationer då jag blivit bemött med otroligt mycket förståelse. Den ena situationen var när min farfar hade gått bort. När mina kompisar sms:ade mig och frågade om jag ville följa med ut och festa, svarade jag att jag inte hade lust för farfar hade gått bort. Alla var förstående och ingen ifrågasatte mig. Ingen ifrågasatte mig heller några år senare när jag kände ångest efter att jag hade skilt mig. Det anses ju vara normalt att man känner ångest när fleråriga relationer tar slut eller när en nära anhörig går bort, och därför ansågs mina känslor vara helt normala.

Däremot finns det andra situationer då jag känt ångest men inte har blivit bemött med förståelse alls. När jag var tonåring och sa att jag inte ville gå till skolan, fick jag höra att det var skolplikt. När jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola, fick jag panik när jag fick höra att vi skulle ha skapande i schemat en gång i veckan. Hela min kropp skrek bara “nej nej nej”. Min rädsla var så enorm att jag inte ens vågade gå in i klassrummet där lektionen skulle hållas utan tvärvägrade. De flesta förstod inte min panik eftersom det inte anses vara normalt att vara rädd för ett vanligt skolämne, och speciellt inte ett skolämne som de flesta ser som roligt och avslappnande. Min vän Sofia som gick i samma klass var den enda som förstod och stöttade mig.

Min kräkfobi är också någonting som många människor inte kan relatera till. Att jag tackar nej till att gå hem till människor som har magsjuka i familjen är något som de flesta är förståeligt för många för ingen vill ju bli magsjuk. Att kräkas är någonting som de flesta ogillar, och det anses inte vara något konstigt med det. Att man faktiskt är rädd för att kräkas är däremot någonting som de flesta människor inte kan relatera till. Att jag kan skaka i rädsla och oftast inte kan sova en blund under hela natten för att en väninnas barn kräktes inför mig dagen innan är något som ter sig oförståeligt för många.

Jag har alltid upplevt att det är mycket lättare att ha ångest inför saker som andra människor också skulle känna ångest inför. Om en nära anhörig till mig går bort, vet jag att jag alltid kommer att få stöd och förståelse från andra människor. Med förståelse och stöd blir ångesten mycket lättare att hantera och man mår snart mycket bättre. Däremot är det mycket jobbigare att känna ångest inför andra saker och bli bemött med höjda ögonbryn. Ångesten blir mycket värre när man får höra: “Äsch, det där är ingenting, skärp dig!”

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

36 tankar kring ”Att bli bemött i sin ångest

  1. Tina

    Jag har haft ångest, panikångest sen jag var tonåring och jag brukar inte få nån förståelse. Det är endast när nån närstående dött som jag har fått förståelse. Jag fick också höra att det är skolplikt när jag sa att jag inte ville gå i skolan. Har haft tandvårdsskräck i hela mitt liv och alltid fått höra att det inte är så farligt, inget att vara rädd för. Men folk förstå inte hur jobbigt det är för mig när nån kommer så nära mig som tandläkaren gör och hur ångestfyllt det är med alla intryck hos tandläkaren. Folk har ingen förståelse för att jag har ångest, panikångest varje dag när jag har ett jobb. Folk säger att allt ordna sig bara jag får ett jobb, de säger att jag måste bara skärpa mig och sluta ha ångest.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Usch vad tråkigt att du inte heller har fått någon förståelse 🙁 det är ju stor skillnad på att ogilla att gå till tandläkaren och att ha ångest|vara rädd för det. Din omgivning verkar tro att det ger dig ångest att inte ha ett jobb samtidigt som det låter som att anledningen till att du inte har ett jobb är att du har ångest och inte har klarat av att ha ett jobb.

      Svara
  2. Maria

    Man får ju hoppas att anledningen är att omgivningen bara vill en väl. Kanske ett sett att muntra upp en. Ibland finns det en poäng med att försöka se att ens rädslor är ngt man kan jobba bort. Att se på sina egna rädslor utifrån kan ju hjälpa lite då tänker jag

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag hoppas också att ingen menar något illa, men jag tycker att det ändå är viktigt att personens rädsla/sorg/ångest blir tagen på allvar. Om jag skulle säga till någon vars nära anhörig har gått bort: “äsch, ryck upp dig, det där är ingenting”, skulle det förmodligen göra personen ännu mer ledsen, och på samma sätt vill jag bli tagen på allvar om jag mår dåligt pga något. Fobier är svåra att jobba bort och kräver extremt mycket, men självklart kan det gå om man får hjälp av en kunnig terapeut. Jag har själv gått på KBT-terapi för min kräkfobi och blev bättre, men dock inte helt botad. Men det var riktigt svårt och energikrävande att gå på terapi och under tiden terapin pågick orkade jag knappt göra något annat för jag mådde så dåligt.

      Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Usch ja, det är hemskt att ni föräldrar får skulden 🙁 Så var det också för mina föräldrar, det var därför de tvingade mig till skolan för annars hade risken varit stor att jag hade blivit omhändertagen av socialen. Vad tråkigt att ditt barn har ångest för skolan 🙁

      Svara
  3. Johanna Svenningsson

    Jag känner verkligen igen mig.

    När jag gick på lågstadiet drabbades jag av extrem ångest inför aktiviteter och uppgifter som andra människor inte förstod varför jag var så rädd för. T.ex. hade jag svårt att få förståelse för att jag hade panik inför att bygga pappershus, dra av en lapp på almanackan och stoppa en pollett i skåpet på badhuset. Enligt andra människor skulle man inte kunna få ångest av sådant, men för mig var dessa aktiviteter oerhört ångestframkallande eftersom jag inte såg hur jag skulle göra.

    I vuxen ålder har jag fått mer förståelse för min ångest eftersom den ofta kretsar kring sådant som andra människor kan relatera till. T.ex. kan jag oroa mig för bostadssituationen, ekonomin, problem med sjukvården o.s.v. och sådant har andra människor vanligen förståelse för. Jag kan också känna mig rädd för att allt ska gå åt helvete, att jag aldrig mer ska orka skriva skönlitteratur o.s.v. och det har andra människor också förståelse för eftersom de vet hur mycket jag kämpar och hur mycket jag älskar att skriva. Däremot är det inte alla som förstår GRADEN av ångesten, för mina känslor är oftast väldigt starka, varpå andra människor kan tycka att “SÅ orolig kan man inte vara för en sådan sak”.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag fick ångest också av just sådana saker som du räknade upp! Däremot hade jag inte fått ångest om det hade ansetts vara helt vanligt att man inte kan göra sådana saker och om ingen hade reagerat på att jag inte kunde. Men det som gjorde mig rädd var att jag visste att jag skulle få utskällningar när jag gjorde fel.

      Jag har också gjort erfarenheten att man får mycket mer förståelse när man oroar sig för sin ekonomi, sjukvården och saker som andra människor också oroar sig för. Däremot har jag ibland fått höra att jag borde skaffa ett jobb om jag är så orolig för min ekonomi, så alla har inte förstått att min ekonomiska situation inte varit självvald.

      Jag hoppas verkligen att allt kommer att gå bra för dig och att du kommer att orka skriva!

      Svara
  4. Essa

    Det är så intressant att jag som också har Asperger också lidit av kräkfobi, undrar om det har något samband? När jag var yngre var det nog min allra största rädsla och jag var helt fixerad. Under vissa perioder ville jag knappt äta överhuvdtaget för jag var så rädd att maten skulle innehålla något jag skulle kräkas av. Fobin gick över i tonåren men jag har fortfarande en rädsla för att kräkas bland folk eller av någon anledning när jag är utomlands och känner panik för att jag inte är hemma. Jag kan få panikångest på hotellrum och då är jag inte rädd för att dö utan för att kräkas! Jag är också livrädd för att kräkas när jag sitter i en publik. Rädslan finns inte alls när jag är hemma så det handlar väl mer om social fobi eller otrygghet när jag inte är hemma. Nu kom jag ifrån ämnet lite men ingen förstod min kräkfobi heller. Jag trodde jag var ensam!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag undrar också om kräkfobi och Aspergers syndrom kan ha ett samband. Men det skulle inte förvåna mig om det var så för det verkar vanligt att vi aspergare har fobier.

      Vad skönt att du nuförtiden slipper vara rädd när du är hemma! Min kräkfobi blir tyvärr inte bättre när jag är hemma, men jag oroar mig faktiskt ännu mer för kräkningar om jag är hemma hos andra människor. Jag minns att jag fick magsjuka hemma hos mormor en gång när jag var i 10-årsåldern och det var verkligen en mardröm 🙁 Varje gång jag har varit med i tv har jag känt mig illamående och har då varit livrädd för att kräkas men jag antar att det bara handlar om nervositet. Jag borde egentligen behöva inte oroa mig för att kräkas för jag har inte kräkts en enda gång sen 1997, men jag oroar mig såklart ändå.

      Svara
  5. Maria

    Usch ja fobier kan verkligen göra en handikappad. Jag har/haft div fobier som har begränsat en del av mitt liv. Men att jobba med dom så gott jag kunnat har ju hjälpt endel. Men jag har inte mött det ni skriver om eftersom att jag har dolt dom väldigt skickligt. Finns så mycket skam runt ångest och fobier. Men för att må ok så försöker jag inte längre bry mig så mycket om hur andra uppfattar mig. Lättare sagt än gjort vissa dagar men som sagt. Jag försöker

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad tråkigt att du har fobier som begränsar ditt liv 🙁 Men vad skönt att det har hjälpt dig att jobba på dem! Jag förstår att du har dolt dina fobier. Jag brukade inte heller berätta om min kräkfobi för de flesta andra människor förut eftersom jag skämdes, jag berättade inte ens för min exman i början av vårt äktenskap. Men sen kände jag mig tvungen att berätta för han undrade såklart varför jag stack hemifrån när han kräktes. Nu känns det skönt att de flesta i min närhet vet! Jag hoppas att dina fobier blir bättre i framtiden.

      Svara
  6. Marie

    Risken med att bli så mycket ifrågasatt är också att man börjar ifrågasätta sig själv. Om alla hävdar att man överdriver eller att man borde kunna skärpa sig i sin ångest kanske man tror att andra kan göra det i samma situation och också gör det hela tiden. Man blir lätt knäckt av att inte klara något som alla andra verkar tycka är så lätt. Med risk för självhat och självförakt och utifrån det ännu mer ångest. Jag vet, för jag har själv varit där. Jag gick i många år hos en psykolog som gav mig en lapp att alltid ha i fickan för att aldrig glömma bort. På den stod “kom ihåg att du har fel!”. Gissa hur det påverkade mig och min ångest! Många år senare träffade jag en helt annan psykolog som lät mig förstå att det är inget fel på min intelligens. Det räddade förmodligen mitt liv!

    Folk fattar helt enkelt inte saker som ligger utanför deras egen upplevelsesfär. Om det dessutom innebär behov av någon form av engagemang från deras sida kan de bli riktigt anti, trots att de inte har en susning om vad det handlar om.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har helt rätt, Marie! Själv trodde jag faktiskt också förut att alla andra människor skärpte sig när jag fick höra att jag borde skärpa mig. När jag fick höra saker som: “sluta löjla dig, ingen tycker om att kräkas” så trodde jag att de flesta andra människor också hade kräkfobi men att de av någon anledning lyckades dölja sin rädsla och skärpa sig. Det fick mig att må dåligt. Det kändes otroligt skönt när jag i vuxenåldern förstod att de flesta andra människor faktiskt inte är rädda för att kräkas utan de “bara” ogillar det.

      Vad tråkigt att du hamnade hos en okunnig psykolog först 🙁 Hennes tanke var säkert god men jag förstår verkligen att det påverkade dig! Vad bra att du hittade en ny psykolog sen som kunde hjälpa dig bättre. Det är jätteviktigt att man funkar med sin psykolog!

      Svara
  7. Marie-Louise

    Först och främst skulle jag vilja tacka dig Paula. Jag har lärt mig så mycket om aspergers genom att läsa din bok och nu på senare tid även din blogg. Anledningen till att jag intresserar mig så pass mycket är att jag starkt misstänker att min fyraåriga dotter har aspergers. Hon har ingen diagnos ännu men vi går på BUP och jag hoppas jag kan övertala dem till att påbörja en utredning. Min dotter får ofta ångestfyllda utbrott som inte alltid är helt lätta att förstå sig på. Ett område som länge varit jobbigt för henne är kläder. Men inte så mycket att det inte känns bra mot kroppen (något jag har förstått är
    vanligt bland personer med aspergers). Nej det handlar om stark rädsla för att kläderna inte ska vara på sin plats i förskolan. Ibland börjar hon fråga mig på kvällen om systerns napp kommer att ligga på sin plats och kommer hennes skor att stå där de brukar. Men det vanligaste är att hon säger hej när jag hämtar henne på eftermiddagen men sen börjar vad jag kallar förhöret, d v s många frågor gällande huruvida alla ytterkläder och skor finns på sin plats? Ibland händer det ju att det tar ett tag innan jag hittar allt och då blir hon mycket ledsen/upprörd och börjar skrika och gråta och ser ut att må mycket dåligt. Hitintills har jag alltid lyckats hitta allt men om jag inte skulle göra det vet jag att det blir ett långt utbrott. Sen visar hon många andra drag som jag tycker tyder på aspergers, men det är en annan sak. Jag är bara nyfiken att höra vad ni tycker, om man har aspergers kan man då reagera så starkt på detta med kläder?

    Svara
    1. Mats

      Jag är bara nyfiken att höra vad ni tycker, om man har aspergers kan man då reagera så starkt på detta med kläder?

      Ja men det beror nog oftast på peceptionsstöningar. Ett klassiskt exempel är att man upplever att tvättlappen skaver/kliar. Många med Aspergers syndrom har en eller flera perceptionsstöningar. De kan yttra sig som en överkänslighet mot beröring (tex kläder mot huden), ljus, ljud och/eller en överkäsnlighet mot dofter.

      Spontant tycker jag att det låter som om din dotter har ett överdrivet kontrollbehov. Tvångssyndrom är inte ovanligt hos människor med Aspergers syndrom men det betyder inte att din dotter har Aspergers syndrom bara för att hon har ett kontrollbehov. Det skulle ju likagärna kunna vara en fas hon befinner sig i just nu i utvecklingen. Aspergers syndrom är så mycket mer än kontrollbehov. Samtidigt är det svårt att bedöma en fyraårings sociala svårigheter eftersom de sociala svårigheterna oftast visar sig några år senare i livet. Är det något enskilt sätt som Aspergers syndrom brukar yttra sig på så är det genom sociala svårigheter. Det kommer framförallt visa sig när din dotter blir 10-11 år och börjar på mellanstadiet om hon får svårt i de sociala relationerna till sina klasskamrater. Det brukar vara först i mellanstadieårsåldern som de sociala kraven uppstår i livet. Jag tycker det är bra att du är observant på din dotters utveckling.

      Man bör alltid misstänka (inte konstatera!) att ett barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning om barnet uppvisar sociala svårigheter, (social) ångest, depression, ätstörningar eller tvångssyndrom redan i barndomen (tex 10-11-årsåldern). Men tänk på att många aspergarna är duktiga på att dölja sina svårigheter. Det är inte säkert att barnet mår bra bara för att det inte visar att det mår dåligt utåt. För att komplicera det hela ännu mer så har många med Aspergers syndrom svårt för att sätta ord på känslor vilket ytterligare försvårar för omgivningen att inse svårigheterna.

      Svara
      1. Mats

        Alltså jag vet ju inte att din dotter har ett överdrivet kontrollbehov. Det är bara en gissning som jag tycker är mer sannolik än att hon skulle bete sig som hon gör med kläder pga en perceptionsstörning. Perceptionsstöningar brukar nog inte visa sig att barnet är fixerat vid att alla kläder är på sin plats.

        De som har Aspergers syndrom har ofta nära släktingar som har åtminstone drag av Aspergers syndrom. Det är inte ovanligt att det finns ensamvargar och ingenjörstyper bland syskon, föräldrar, mor- och farfäldrar om ett barn har Aspergers syndrom. Aspergers syndrom förklaras trots allt till övervägande del med genetiska faktorer även om det säkert kan skilja sig lite åt från fall till fall.

        Svara
        1. Mats

          Nej det handlar om stark rädsla för att kläderna inte ska vara på sin plats i förskolan. Ibland börjar hon fråga mig på kvällen om systerns napp kommer att ligga på sin plats och kommer hennes skor att stå där de brukar.

          När jag tänker på det så oroade jag mig i skolan för att någon skulle sno mina grejer. Tex att mina saker (bla kläder) skulle försvinna i omklädningsrummet i gymnastiken. Jag tror att många barn med Aspergers syndrom har ett överdrivet behov av ordning och struktur. Amatörneuroplogen i mig säger att det beror på att barn med Aspergers syndrom försöker kompensera en kaotisk omvärld med en överdrivet kontrollbehov i sin närmiljö. Kanske är det detta som din dotters beteende är ett exempel på.

          Svara
          1. Mats

            Men som sagt: De sociala svårigheterna. Det finns ingenting som indikerar så mycket på Aspergers syndrom som sociala svårigheter. Alla social svårigheter beror ju inte på Aspergers syndrom men sociala svårigheter hos barn i 10-11-årsåldern bör få en aspergerklocka att ringa i huvudet på varje förälder. Detta oavsett om problemen beror på Aspergers syndrom, AD(H)D, social fobi, naturlig blyghet eller någonting annat. I din dotters fall kan hon vara för ung för att de sociala svårigheterna ska märkas. Förutsatt att hon öht har sociala svårigheter. Det vet ju inte jag och frågan är om ens du vet det … ännu.

            Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Marie!

      Vad roligt att du har lärt dig mycket om asperger genom att läsa min bok och blogg! Precis som Mats skriver så har problem med kläderna ofta med perception att göra, men då handlar det oftast om att kläderna sticker/skaver eller att det känns obehagligt i ögonen när det är för mycket kläder framme för det blir för många synintryck.

      Jag minns dock att jag lyssnade på en föreläsning en gång där föreläsaren berättade hur diagnoskriteriet “begränsade intressen och beteende” kunde yttra sig. För vissa handlar det om att man alltid måste göra saker på samma sätt eller att saker alltid måste ligga på exakt samma plats. Detta beteende liknar tvångssyndrom men enligt föreläsaren handlar detta alltså inte om tvång. Själv kan jag faktiskt tycka att det är jobbigt när någon flyttar på mina saker, men i mitt fall är jag nästan säker på att det handlar om att jag har svårt att hitta mina saker om de är någon annanstans och det tar mycket energi av mig att leta. Eftersom jag är glömsk, är jag dessutom livrädd för att tappa viktiga saker och det är troligen därför jag har utvecklat kontrolltvång.

      Svara
  8. Marie-Louise

    Tack för dina kloka sypunkter/kommentarer Mats, jag blir så glad av att du engagerar dig så! Med tanke på ditt första inlägg så tänkte jag bara säga att självfallet förstår jag att en sådan sak kan bero på många olika saker och det behöver inte alls betyda att man har aspergers för att man har ett stort kontrollbehov. Men saken är den att jag har en hel anteckningsbok full av saker jag skrivit ner som handlar om udda beteenden, konstiga utbrott och annat. För att återgå till utbrotten förstår jag att de är en reaktion på att något är fel, eller kanske på att hon är så trött efter förskolan (för de kommer ofta då och på förskolan är hon lugn och tillbakadragen). Ett exempel är att vi är ute och hon har plockat en gul blomma och tappar denna. Jag säger att här finns ju fullt av blommor, dock inga gula. Hon blir hysterisk och skriker att hon vill ha en gul blomma. Vi tvingas stanna ute på gården i ca 50 minuter på grund av att vi inte hittar en sån. Till slut hoppar jag in i en buske och hittar en gul blomma och då blir hon lugn. Jag har tolkat det som att när hon har fått för sig nåt så har hon mycket svårt att accepterna när det inte blir så. Ett annat exempel var när hon hade klistrat på förskolan. Hon ville då pyssla hemma, men det blev fullständigt kaos. När jag gav henne klistret så skrek hon bara det här är inte klister, jag vill ha klister! Nu i efterhand tolkar jag det som att hon hade velat ha samma klister som de hade på förskolan och det hade vi inte hemma.

    En annat problematiskt område är när rutiner inte följs. Exempelvis om jag tar en annan väg hem från förskolan. Hon blir hysterisk, gråter och skriker och när vi sen kommer hem beter hon sig märkligt. Överhuvud taget så förvarnar vi henne väldigt mycket om olika saker som ska ske, annars blir det ofta problem direkt.

    När hon var två år var hon fixerad vid kvitton och broschyrer. Om en broschyr saknades blev hon som tokig, det kunde vara från Apoteket till exempel. Samma sak om ett visst kvitto var slängt, då var det inte roligt. Nu tycker jag kanske inte längre att hon har såna fixeringar, däremot kan hon tillbringa mycket tid framför plattan. Det i sig är väl inte konstigt men det jag reagerat på är att hon tittar bara på en sak i taget. Just nu är det prinsessor, då är det bara snövit och askungen som gäller i ett par månader iaf. Och aldrig på svenska, oftast engelska men även spanska kinesiska eller ryska. Vi har inga kopplingar till dessa länder eller talar dessa språk hemma men hon vill absolut inte att det ska vara svenska. Har nämligen frågat om detta men hon blir mest irriterad då.

    Jag känner också till detta om ärftlighet och nu i efterhand börjar jag tänka att min pappa kan ha haft aspergers om han hade genomgått en utredning, men det gjorde han inte. Han hade specialintressen hela livet (ganska smala sådana) upplevdes av många som mycket udda och hade svårt att umgås med människor över huvud taget. Vet ej om han hade uppfyllt alla kriterier, men klart är att han hade drag av det och det hade tydligen min farmor också.

    Jag är också medveten om att man måste ha sociala svårigheter för att kunna få en diagnos och även det har min dotter till viss del. Hon kan vara närgången mot en släkting på ett sätt man inte är mot andra än sin mamma och pappa. Hon kan gå fram till barn och vinka och skratta när vi är ute trots att de inte känner varandra och att det inte finns nåt direkt att skratta åt. På förskolan är hon mest ensam om inte en viss kille är där som hon leker med. Däremot så leker hon aldrig i grupp och jag upplever också att hon får svårt att hänga med i samtalet när många pratar, så därför pratar hon inte mycket alls på förskolan. Vi har en granntjej som bor i huset bredvid oss och de leker ibland. men grejen är att min dotter vill aldrig gå dit, men när den tjejen kommer hit leker de en stund. Men jag vet inte, ibland är hon bara här några minuter och går hem sen. Sen tror jag faktiskt att de mest leker bredvid varandra, typ du leker med den dockan och jag den här. Vi leker tillsammas ibland och hon vill leka rollekar, men har väldigt svårt för det. Om jag inte driver på så blir det liksom inget, då mest bara står hon där. Det har även hänt att när vi ska leka snövit så högläser hon några rader från boken (hon kan en del av innehållet i boken ord för ord) så det känns inte jättenaturligt. Även när hon pratar med den här grannflickan låter det lite styltigt. Hon upprepar ofta nåt som jag sagt och skrattar, trots att det inte är roligt. Jag upplever det som att hon känner sig osäker på hur hon ska bete sig och då tar till skrattet. Men vad vet jag. Det finns mycket annat att säga också men det ska jag inte göra nu, har redan brett ut mig tillräckligt. Men återigen Mats, tack för dina kommentarer!

    Svara
    1. Mats

      Det är förstås omöjligt för oss att veta om din dotter har Aspergers syndrom eller inte. Vad har BUP för förklaring till din dotters beteende? Inte sagt att din BUP måste ha rätt men du skrev någonting om att ni gick hos BUP så de borde ju ha någon förklaring till varför din dotter är som hon är, tycker man.
      Det lär nog visa sig om 5-10 år om din dotter har Aspergers syndrom eller inte. Det kan vara bra att vara vaksam på din dotters utveckling under de kommande åren så att det inte tar onödigt lång tid innan hon får en diagnos omm hon skulle visa sig behöva en diagnos.

      Svara
  9. Marie-Louise

    Tack även för dina kommentarer Paula, såg det först nu. Nej just vad gäller kläder så har hon inga direkta problem att det skaver eller sticks. Hon är däremot väldigt ljudkänslig och blir rädd när pendeltåget kommer och handtorken som finns på allmänna toaletter får jag inte använda. Det var intressant det du berättade om det du hörde på föreläsningen. Hon är väldigt mån om att många saker måste ligga på sin plats nu när jag tänker efter och när de inte gör det blir hon mycket upprörd, även här hemma. Ett exempel är när antingen jag själv eller hon och jag tillsammans städat hennes rum. Om då något av hennes syskon kommer in och börjar stöka till det blir hon mycket upprörd, börjar skrika och gråta och så vidare.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Själv var jag också som barn rädd för vissa ljud, speciellt om de var höga eller kom plötsligt. Mamma berättade att jag ogillade ljud redan när jag var bebis. Och precis som din dotter fick jag också utbrott om jag tappade någonting och jag inte hittade en sak som var exakt likadan. Om jag exempelvis hade sönder på en leksak som jag egentligen inte brydde mig om, ville jag ändå att mina föräldrar skulle köpa en ny exakt likadan leksak till mig, och den skulle vara exakt samma storlek och färg. Om det inte blev så var jag riktigt ledsen. Så jag känner igen mig mycket i det du berättar!

      Svara
      1. Marie-Louise

        Ja där ser man. Just detta att bli ledsen över saker som det hänt nåt med eller försvunnit är väldigt vanligt förekommande hos min dotter, och även då saker hon inte bryr sig speciellt mycket om.

        Vad gäller BUP så är hennes psykolog långtidssjukskriven just nu men hon har sagt att hon hur som helst har autistiska drag och hon hade velat göra en så kallad samspelsanalys först och sedan eventuellt en utredning. Hon tipsade mig även om aspergerforum och habiliteringen (att läsa på själv). Detta har jag också gjort en del så jag ska fortsätta att vara uppmärksam på beteendet så får man väl se vad som händer. Har däremot förstått tror jag iaf att man kan få en diagnos innan 10-11 års ålder, men allting kanske blir än tydligare då.

        Svara
        1. Mats

          Har däremot förstått tror jag iaf att man kan få en diagnos innan 10-11 års ålder, men allting kanske blir än tydligare då.

          Det är mycket möjligt att man kan få en diagnos innan 10-11-årsåldern. Jag menar bara att sociala svårigheter brukar visa sig i 10-11-årsåldern eftersom det är då barnen börjar utveckla mer avancerade social umgängesregler. Hos små barn är inte de sociala normerna lika utvecklade varför sociala svårigheter inte märks lika tydligt hos små barn. Men i 10-11-årsäldern börjar det hända grejer på det sociala planet. Du kanske minns hur man började “fråga chans” på tjejer/killar i klassen på mellanstadiet.

          Svara
        2. Mats

          Vad gäller BUP så är hennes psykolog långtidssjukskriven just nu men hon har sagt att hon hur som helst har autistiska drag och hon hade velat göra en så kallad samspelsanalys först och sedan eventuellt en utredning.

          Det låter som en ganska vettig utgångspunkt tycker jag. Synd att psykologen är långstidssjukskriven.

          Svara
        3. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Vad bra att du är uppmärksam på din dotters beteende och att du har läst på om Aspergers syndrom så att du vet vad du ska vara uppmärksam på. Det var tur att ni har hittat en förstående psykolog på BUP för alla som jobbar där har ingen kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Tråkigt bara att psykologen är långtidssjukskriven nu! 🙁

          Svara
  10. M.C. orolig anhörig

    Hej! Mitt vuxna barn med AS, kan bli oerhört störd av ljud som “jag har” speciellt när vi talar i telefon, och speciellt då hen mår dåligt. “Vad är det som låter”!? kan hen fråga, “tuggar du på något”, “är du andfådd” osv, “kan du sluta med det!”. Eller om jag t.ex. mitt i vårt samtal måste säga till katten att hoppa ner på golvet eller något sådant, då blir hen väldigt störd och lägger ibland t.o.m. på luren… Ju sämre hen mår, ju känsligare är hen. Känner ni igen detta?

    Svara
    1. Mats

      Jag känner igen mig i din beskrivning. Jag har svårt för människor som gör konstiga ljud när de pratar i telefon. Det stör mig på något sätt. Människor som pratar med mat i munnen, människor som knappar på ett tangenbord samtidigt som de pratar i telefon, trådlösa hemtelefoner som piper för att batteriet håller på att ta slut osv. Ljudkänslighet är min största perceptionsstörning. Vissa ljud stör mig mer när jag pratar i telefon med människor än om jag pratar med dem öga mot öga även om ljuden kan störa mig då också.

      Svara
      1. Mats

        Och min ljudkänslighet ökar säkert när jag mår dåligt. Det är inget konstigt tycker jag. Saker som kognitiv överbelastning och depression kan medföra förstärkt ljudkänslighet.

        Svara
        1. Mats

          Samma sak gäller när man pratar i telefon med en aspergare som när man pratar öga mot öga med en aspergare: Säg vad du menar och mena vad du säger. Prata klart och tydligt utan att överdriva eller tjata.

          Svara
      2. Paula Tilli Inläggsförfattare

        Det som du beskriver låter precis som min kompis! Jag pratar ofta i telefon när jag äter eller knappar på datorn och då kan han bli störd och säga att han ringer mig senare om jag är upptagen med något annat. Därför försöker jag att bara koncentera mig på telefonsamtalet när jag pratar med honom men jag glömmer ibland bort det, och då måste han påminna mig 😉 Däremot sysslar jag aldrig med andra saker när jag pratar med myndigheter i telefon eftersom myndighetssamtal tar så pass mycket energi av mig att jag måste lägga all min energi på samtalet.

        Svara
    2. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag känner inte igen just detta själv men jag vet att många aspergare är ljudkänsliga och blir distraherade av bakgrundsljud. Däremot känner jag definitivt igen det här med att jobbiga sinnesintryck blir ännu jobbigare när jag mår dåligt. Jag har ett känsligt smaksinnne och om jag är trött, stressad eller mår dåligt i allmänhet blir det ännu värre. Om jag har en bra dag så kanske klarar jag av att äta gryta trots att jag inte tycker om det men om jag har en dålig dag klarar jag absolut inte av det.

      Svara
  11. Mia

    Min pojke är rädd att vara ensami huset fast han är 12 år. Han hatar att vara på sitt rum, fast han kan nog sova där ensam. Han kan inte heller gå ut ensam, men om han ska cykla till sin farmor går det oftast bra. Han hatar att gå i skogen oberoende hur många som är med.

    Han älskar i princip att gå i skolan. Men han vågar sällan göra något där. Det kan ju gå fel! Och det är så jättejobbigt att vara där med så många andra. Det är en massa skrik, gråt, svordomar och påhopp då han blir så ifrån sig.

    Det verkar som om han inte riktigt vågar läsa böcker heller fast han läser bra. Han vet ju inte vad som kommer att hända till nästa. Som liten såg han alltid bara samma barnfilm så han visste vad som skulle komma.
    Han vågar inte riktigt ta reda på fakta om något, han blir väldigt stressad nästan genast om han måste googla något som läxa.

    Han kan inte gå på allmänna toaletter, han duschar även hemma med öppen dörr.

    Det tråkiga är att han inte har någon specialbegåvning eller något stort intresse som kunde skänka honom lugn och tillfredsställelse. Han är en evig sökare och vandrar runt i vårt hem i timmar. Det är väldigt jobbigt som föräldrar att hitta det han behöver!!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det låter som att din son har det jättejobbigt med oro och rädslor! Vad tråkigt att höra 🙁 Jag har själv varit en orolig person, men många av mina rädslor har växt bort med åren av sig självt. Däremot behövde jag gå på KBT-terapi för att kunna leva med min kräkfobi, och jag mådde faktiskt bra av terapin i längden och jag blev mycket bättre även om det var jobbigt att utsätta mig för min fobi just då för stunden. Jag vet inte om ni har frågat din son vad det är som han är mest rädd för och om han har provat på KBT, men det hjälper vissa personer.

      Alla personer med Aspergers syndrom har inte någon specialbegåvning eller specialintresse, så din son är inte ensam här. Men även om han inte har något specialintresse så går det kanske att hitta någon fritidssysselsättning som han trivs med. Men det kan vara svårt i början om han inte vet själv vad han tycker om att göra.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *