Att förhålla sig till människor som inte tror på diagnoser

Share Button

När jag har föreläst om Aspergers syndrom så har jag, precis som jag skrivit i ett tidigare inlägg, stött på tre typer av människor: de som redan har kunskap om och förståelse för neuropsykiatriska diagnoser, de som är okunniga men är villiga att lära sig, och slutligen de som inte vill förstå och redan har bestämt sig i förväg att Aspergers syndrom och autism inte existerar och att svårigheterna bara beror på bristande uppfostran.

Människor i den sistnämnda kategorin säger gärna saker som:

-Men vi andra har också dessa svårigheter och vi känner oss också trötta efter jobbet men vi andra kämpar på. Att sådana svårigheter skulle ha något med en diagnos att göra är bara påhitt.

-Alla svårigheter försvinner genom att träna och att utsätta sig för det man har svårt för.

-Aspergers syndrom, autism och ADHD är bara moderna hittepådiagnoser. Bortskämd och lat hette det på min tid.

-Vem som helst skulle kunna gå till en läkare för att göra en utredning och fejka att man har autism.

-Personer med Aspergers syndrom glider bara fram på en räkmacka och får allt serverat från samhället. Man borde dra ner på LSS så att folk med diagnoser lär sig eget ansvar.

Hur bör man förhålla sig till dessa människor om man tycker att det är jobbigt och blir ledsen av det de säger? Här kommer några tips från mig:

1. Säg rakt ut att du vill avsluta diskussionen. Och att du upplever det som kränkande att bli ifrågasatt av någon som saknar någon som helst medicinsk utbildning inom området. Är man tillräckligt bestämd i sin ståndpunkt så respekterar de flesta personer det man säger och byter samtalsämne. Är inte det fallet så stå på dig!

2. Om du mår dåligt i personens sällskap, fundera på om ni måste fortsätta ha kontakt. Ibland kan det handla om en familjemedlem som man förståeligt nog inte kan eller vill bryta med. Isåfall kan ni komma överens om att diskutera andra ämnen när ni väl umgås. Försök isåfall att acceptera att ni inte håller med varandra om allt men att ni kanske har något annat gemensamt istället!

3. Kom ihåg att det oftast inte är lönt att börja argumentera med personer som redan har bestämt sig i förväg att Aspergers syndrom och autism bara är moderna påhitt. Om du absolut vill argumentera så kan du fundera i förväg på vad du skulle kunna använda för fakta som argument och vilken befintlig forskning du skulle kunna hänvisa till. Men var isåfall beredd på att personen troligen inte kommer att ha en förmåga att ta emot det du säger och att hen kommer att komma med motargument.

4. Börja aldrig tvivla på dig själv! När tillräckligt många människor runt omkring en säger till en att man skulle kunna klara vad som helst bara man har viljan så är det lätt att börja tro på det de säger och börja tvivla på sig själv. Men det finns mycket beprövad forskning inom området och det är mycket vanligt att vi med Aspergers syndrom inte har lika mycket ork som människor utan diagnos. Man får aldrig en diagnos utan anledning!

5. Försök att fokusera på människor som förstår dig och respekterar dina begränsningar och att ignorera de som inte gör det.  Förut ville jag gärna tro att jag kunde ändra på exakt alla människors förhållningssätt till Aspergers syndrom och autism genom mina böcker och föreläsningar och blev bara frustrerad när jag blev ifrågasatt. Men nu har jag lärt mig att acceptera att det alltid kommer att finnas människor som inte tror på det jag säger och att det inte är någonting jag kommer att kunna påverka!

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

4 reaktion på “Att förhålla sig till människor som inte tror på diagnoser

  1. överlevaremotallaodds

    Tack så mycket Paula! Så värdefullt att du tar upp detta viktiga ämne! Du sätter ord på ett problem som
    kan ge markant ökad psykisk ohälsa hos många med autism/AS och få allvarliga sociala och psykologiska konsekvenser. Och som det sällan skrivs eller talas om. Det krävs mycket av en för att man ska kunna hantera olika ifrågasättanden från personer i denna kategori. Det är lätt att dras ner när man vet att man haft det jobbigare än de flesta med en hel del saker under större delen av sitt liv och så kommer någon och påstår att det inte skulle stämma – ungefär som om de hade levt ens eget liv ! Jag har erfarenhet av hur absurt kan det bli!
    Jag tror man behöver känna sig själv tillräckligt väl, lita på sina egna upplevelser och ta dom på allvar. Gör respektive kan man inte det kan man behöva hjälp med det av någon professionell och/eller av andra egenerfarena med autism/AS. Minst lika viktigt kan vara att söka sig till bättre sammanhang för att få det man vill ha, vad det nu kan vara t ex respekt, förståelse, ödmjukhet, energi, lust.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Vad roligt att du gillar inlägget! Du har så rätt i att omgivningens bemötande verkligen kan ge allvarliga sociala och psykologiska konsekvenser hos många med autism. Omgivningens bemötande är därför nyckeln och att söka sig till en autismvänlig miljö är oerhört viktigt för oss med autism. Jag tycker att det är respektlöst att påstå att de svårigheter man har inte finns. Vissa kan iofs säga så av välvilja om de inte vet hur de ska bemöta oss och då kanske de tror att de kan “trösta” oss genom att säga att alla har det som vi. I såna fall har ju personen goda intentioner med sina ord och vill väl, men sen finns det ju de som vägrar tro på det vi säger och egentligen menar mellan raderna att vi bara är lata och det är de jag syftar på med inlägget! De som försöker vara snälla och har goda intentioner genom att säga att vi inte har våra svårigheter tillhör oftast den kategorin människor som respekterar andra och är villiga att lära sig mer om asperger. Alltså kategori 3 enligt mitt blogginlägg https://blogg.aspiration.nu/nar-folk-inte-forstar-sig-pa-diagnoser/

      Tack och lov känner jag mig själv tillräckligt väl nuförtiden och litar på mina egna upplevelser men så har inte alltid varit fallet. Problemet är att många med autism kan ha svårt för att tolka av sina egna känslor och då är det lätt att dras med om omgivningen påstår att alla har exakt samma svårigheter som man själv har. Hur ska man liksom veta hur andra människor har det? Men idag vet jag tack och lov att alla inte har det som jag!

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *