Att ge svar på tal när diagnosen ifrågasätts

De flesta av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism är vana vid att få ifrågasättanden när vi berättar om vår diagnos. Det är lätt att bli frustrerad när man dels känner behovet av att förklara för andra människor varför autism innebär svårigheter och dels förväntas redogöra detaljerat varför man själv har fått en diagnos trots att samtalspartnern inte upplever att diagnosen syns.

I början var jag frustrerad när jag fick ifrågasättande kommentarer, men det som hjälpte mig var att tänka ut färdiga svar i stil med:

1. Jag orkar inte diskutera ämnet, vi kommer ändå inte någonvart eftersom du inte tror på neuropsykiatriska diagnoser.

2. Jag vill inte berätta varför jag har boendestöd, det är privat.

3. Jag vet att många upplever att autism är en osynlig diagnos, och därför är det endast utbildade läkare med specialkompetens som har befogenhet att göra neuropsykiatriska utredningar.

4. Nej, jag är inte intresserad av att testa diverse kosttillskott för att försöka bota autism och jag vill inte diskutera ämnet något mer.

5. Jag orkar inte förklara för dig varför autistiska personer behöver stöd i skolan och arbetslivet, men om du är intresserad av att lära dig om ämnet kan jag mer än gärna rekommendera några bra böcker och bloggar för dig.

Jag märkte direkt att det hjälpte enormt mycket att ha sådana här typer av svar i huvudet när andra människor började argumentera med mig om varför jag inte kunde ha Aspergers syndrom och varför jag borde försöka träna bort mina svårigheter. Om jag säger vänligt men bestämt att jag inte vill diskutera ämnet något mer, hjälper det verkligen och då slutar andra människor oftast att argumentera.

Dock är jag självklart inte så här tuff mot människor generellt sett när de ställer frågor om min diagnos. Jag är alltid mycket villig att förklara för människor vad autism innebär om jag märker att personen är intresserad. Det tycker jag bara är roligt! Inte heller tar jag illa upp av att någon undrar hur det kommer sig att jag har asperger eller ställer andra okunniga frågor i början. Men om jag däremot märker att diskussionen ändå inte leder någonvart och personen vägrar tro på det jag säger, byter jag ämne och signalerar att jag inte vill diskutera ämnet mer. Det är en enormt bra strategi som sparar mig mycket tid och energi!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

4 tankar kring ”Att ge svar på tal när diagnosen ifrågasätts

  1. Mathias Tillman

    För det mesta tycker jag det är ganska lätt att märka om den som frågar om ens diagnos tror på det man säger eller inte – och om de inte gör det är det lättare att bara säga att man inte är intresserad av att prata om det. Men vad jag har märkt finns det en del som kan tro på det man säger, men inte allting. Det tycker jag är mycket svårare att hantera, för de verkar vara förstående och intresserade, men samtidigt ger de också intrycket att de tror att man som autist, till viss del i alla fall, kan bli “frisk” från det genom att förändra den man är.
    Men jag tror du har rätt, det bästa är nog att säga att man inte orkar diskutera det. Som vi har sagt förut är det otroligt svårt att få andra att förstå hur det faktiskt är att leva med en diagnos, och om de börjar ifrågasätta spelar det nog egentligen ingen roll vad man säger – för de kommer inte kunna ta till sig det i alla fall.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag håller med om att vissa bara tror på vissa saker man säger men inte på andra. Det var precis såna människor jag syftade på i det här blogginlägget jag postade häromdagen:

      https://blogg.aspiration.nu/nar-man-som-autist-inte-far-ett-onskat-bemotande/

      Jag tycker att man kan säga ifrån till dessa typer av människor på samma sätt som man kan säga ifrån till diagnosmotståndarna! Dvs att man inte vill prata om det de inte tror på om de börjar argumentera och ifrågasätta varför man inte kan träna på vissa saker. Jag tycker att det bästa är att undvika onödiga diskussioner eftersom människor som har bestämda åsikter väldigt sällan går att ändra på. Tyvärr.

      Svara
  2. Maria

    Hej Paula!
    Jag kom in på din sida nu då jag som förälder till ett barn med misstänkt diagnos blir ifrågasatt. Jag blir så frustrerad och ledsen när andra människor som knappt känner mitt barn, försöker tala om för mig hur det ligger till. Alltså, de menar att de vet hur mitt barn är och att jag har fel. Jag borde inte bry mig om det, men jag blir ledsen för allt jag gör på min fritid och även på jobbet är att tänka på mitt (mina barn, jag har två) barn. Jag är ingen tuff människa som har lätt för att säga ifrån och därför svarar jag bara lite nekande, men går därifrån med en klump i magen. Jag vet inte hur jag ska tackla det här.
    Tack för att du skrev ett sånt här inlägg. Även om det är menat till de som har Asperger så kan jag som förälder ha nytta av fraserna, göra om dem till mina egna.
    Tack!

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Maria!

      Vad tråkigt att höra att du också blir ifrågasatt. Jag har hört liknande berättelser från andra föräldrar så du är definitivt inte ensam! Det är helt otroligt att andra vuxna som oftast inte har någon som helst kunskap om diagnoser förklarar för föräldrar till barn med asperger/autism/adhd hur deras barn med neuropsykiatriska diagnoser fungerar. Och automatiskt utgår ifrån att tricksen som fungerar på vanliga barn också fungerar på autistiska barn! Vad bra att du har nytta av fraserna. Jag tror att det är svårt i början att försöka vara så här tuff men det brukar bli lättare med tiden.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *