Att skriva meddelanden

Share Button

Igår skrev jag om hur jobbigt det kan vara för vissa av oss med Aspergers syndrom att ringa myndighetssamtal. Det som många undrar är om jag har lättare för skriftlig kommunikation. Och ja, det har jag absolut om jag exempelvis ska kontakta en myndighet.

Men i vissa andra situationer har jag riktigt svårt för det, som exempelvis när man ska skriva flera meddelanden fram och tillbaka under en lång tid. Chatt är min allra största skräck. Jag har inget emot att växla några chattmeddelanden under några minuters tid, men min allra största skräck är när personen jag chattar med verkar vilja prata hur länge som helst! Och av konversationen ”hej hej, hur mår du?”, har plötsligt blivit en jättelång diskussion och jag upptäcker efter 45 minuter att vi fortfarande chattar intensivt!

Vad är det i chattandet som jag inte tycker om då? Jo, det handlar om att chattande innebär socialt samspel, och jag blir ännu tröttare av den här typens samspel än vad jag blir av att umgås med andra människor ”live”. När man chattar, tar det tid att skriva en mening som man skulle kunna säga mycket snabbare muntligt. Men annars handlar chattandet om ett ganska vanligt socialt samspel: när man chattar, får man inte koppla av genom att tänka på sina egna intressen utan man måste intressera sig för det ens samtalspartner har att säga. Och det orkar jag inte alltid med när jag är trött. Då behöver jag vara ensam och tänka på mina intressen.

Min boendestödjare gav mig ett jättebra råd, nämligen att inte öppna chattmeddelanden på facebook i situationer då jag inte orkar vara social. Och det rådet fungerar mycket bra! Speciellt nu under föreläsningssäsongen måste jag ta det lugnt på fritiden, vilket innebär att jag inte kan umgås med andra människor speciellt mycket, varken över nätet eller i verkliga livet (fast bloggandet handlar iofs också om en viss sorts social interaktion, men det gör mig inte trött på samma sätt som chattandet gör). Om jag interagerar med andra människor för mycket, får jag inte tillräckligt mycket tid till återhämtning.

Ni som har Aspergers syndrom och blir trötta av det sociala samspelet, tycker ni att det är enklare att chatta? Eller blir ni lika trötta av det som jag?

Share Button

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

21 reaktion på “Att skriva meddelanden

  1. Lillan

    Jo, jag blir minst lika trött av att chatta, tycker det är nästan ännu värre ibland än att prata med folk live, det är ännu lättare hänt att jag missförstår, eller att andra missförstår mig… Face to face har man andå lite chans att se om mimik och kroppsspråk och höra tonfall.
    Fördelen med chatt är att jag kan avbryta lättare med en vit lögn när jag känner att hjärnan börjar flämta..

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har rätt i att man har lättare för att avbryta samtalet med en vit lögn när man chattar. Men nackdelen med chatten, iaf med Facebook-chatten, är att chattmeddelanden kan komma när man är som minst beredd. När man däremot diskuterar med vänner live, har man oftast bestämt att man ska ses just vid den tiden, och då är det ingen som helt oväntat vill prata med mig när jag är hemma och slappnar av!

      Men nu har jag som sagt börjat följa min boendestödjares råd att jag inte alltid behöver gå direkt in i chatten och svara trots att någon skriver till mig där. Och det funkar jättebra 🙂

      Svara
  2. Mats

    Jag tycker att det är mycket enklare att umgås över chatt än att träffa människor i det verkliga livet. Men jag är tveksam till om telefon är enklare än att prata i det verkliga livet. Jag upplever att telefonsamtal är enklare för att man inte behöver anstränga sig för att se tex intresserad ut men svårare för att turtagningen är mindre naturlig.
    Jag gillar att chatta och tackar aldrig nej till en chatt. 😉 Men bäst av allt är mejl för det brukar vara mer sakligt och innebär att man får gott om betänketid innan man svarar. Jag misstänker att det är just betänketiden som gör att du inte tycker att bloggen är lika ansträngande som chatten Paula. Jag känner av min stresskänslighet när jag chattar men slipper samtidigt att vänta på svar som när man kommunicerar över mejlen så mejl/chatt är på gott och ont för mig. Jag tror chatt som inte är i realtid passar mig bäst. Det är som ett mellanting mellan chatt och mejl.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Ja, där sa du något Mats! Det är betänketiden som gör att jag t ex orkar blogga och svara på kommentarerna i bloggen. Då blir jag inte stressad utan kan svara i min egen takt och tänka på hur jag ska formulera mig. Dessutom kan jag svara när jag orkar, så det blir inte social interaktion på samma sätt som när man chattar! I vissa stunder när jag får en kommentar i bloggen är jag upptagen med något annat eller vill vila lite, och då kan jag väntar jag med att svara. Jag kan alltid svara på mina villkor när jag känner för det. Och lägg därtill att vi här i bloggen diskuterar ett ämne som jag brinner för, dvs vardag med Aspergers syndrom, vilket också bidrar till att jag orkar blogga 🙂

      Svara
  3. Gösta

    Jag tycker inte om att chatta pga just det som Mats och Paula skriver, bristen på betänketid. Jag blir bara stressad och stirrig. Det är ännu värre än telefonsamtal.

    Så därför låter jag helt enkelt bli, jag har inte chattat på 10-15 år, och känner absolut inget behov av att göra det.

    Mejl fungerar bra för mig, det är bättre än telefon och ibland även bättre än vanliga samtal IRL. Jag kan skriva när jag vill, jag kan tänka efter vad jag vill ha sagt och jag kan läsa genom vad jag skrivit och ändra tills jag är nöjd.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      För mig funkar mejl också av samma anledning som bloggen: då har jag betänketid och kan ändra min text hur många gånger som helst. Mejl kan nog vara det mest Asperger-vänliga kommunikationssättet. Fast vissa som också har ADHD är otåliga, och då kan jag tänka mig att de föredrar chatt. Då behöver de inte vänta på svar 🙂

      Jag chattade en del för ca 15 år sedan, på den tiden hade jag mer energi. Men idag orkar jag inte.

      Svara
      1. Mats

        Det lutar åt att ADHD = chatt och Aspergers syndrom = mejl. Vem tipsar Gillberg, Attwood och Baron-Cohen om våra resultat?

        Svara
        1. Annika

          Min son har ADHD och asperger. Han är väldigt tydlig när han inte vill prata i telefon, men känner inte alls av när jag inte kan prata, trots att jag försöker vara lika tydlig som honom. Jag kan sitta i ett jobbmöte ich får alltid kommentaren ”men jag måste bara säga det här”… Sen kommer det fakta från något han fördjupat sig i. Hur tycker ni att jag ska bemöta honom? Det uppstår ofta krockar mellan oss för vi är lite för mycket ”på” båda två.

          Svara
          1. Mats

            Han kanske inte känner av när du inte kan prata men han borde förstå när du inte kan prata om du gör det klart för honom tex att du aldrig kan prata om du befinner dig på en viss plats, en viss tid eller så. Jag tror det är viktigt med tydliga gränser. Sedan undrar jag vad din son gör på dina jobbmöten? Om han ringer så kan du väl låta bli att svara och ringa tillbaka efter mötet. En förälder måste inte vara anträffbar hela tiden. Så var det inte när jag växte upp iaf.

            Svara
          2. Paula Tilli Inläggsförfattare

            Jag såg att Mats redan gett dig ett svar, och jag instämmer med honom! Det är viktigt att sätta gränser. Sedan är det även viktigt att komma ihåg att vissa personer med Aspergers syndrom har stora svårigheter att förstå vad andra människor menar trots att de tycker att de varit tydliga. Så även om du sagt till honom att du inte har tid att prata, är det inte säkert att han förstått det fullt ut om han har stora svårigheter med mentalisering. I sådana här situationer skulle sociala berättelser kunna vara till hjälp för att få honom att förstå att du faktiskt sitter på ett möte. Om du googlar sociala berättelser, kommer du hitta mycket information. Den metoden används ibland för att få personer med autism att förstå andras perspektiv.

            Svara
  4. HL

    Det er enklere å chatte. Da kan jeg si ting jeg ikke mener. Det er lettere å ”lyve” skriftelig enn ansikt til ansikt. Jeg kan late som jeg bryr meg om ting jeg ikke gjør. Og jeg kan trykke liker og tommel opp. Også når jeg ikke bryr meg. I dag drar jeg til Japan, i hodet mitt, fordi at det er bedre for meg å være i et helt anet land, helst en annen planet, men i alle fall et annet land.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Det är sant att det är enklare att ljuga när man skriver, då ser man ju inte sina samtalspartners ansiktsuttryck 🙂

      Ska du till Japan? Vad kul! Där har jag aldrig varit. Men har hört att många Aspergare gillar Japan eftersom många japaner älskar ordning och reda.

      Svara
  5. Johanna Svenningsson

    Jag tycker att det är mycket enklare att chatta än att prata i telefon eller umgås IRL. När man chattar finns inte orosmoment som ”Vart ska jag gå nu?”, ”Bör jag sätta mig där borta?”, eller ”Vill de här personerna ha mig med?” utan när man chattar så är platsen framför tangentbordet. Jag behöver inte heller fundera på om personen verkligen vill prata eller om hen bara är artig, för om någon tar kontakt via chatten så är det förmodligen för att personen i fråga faktiskt VILL prata med mig.

    När jag chattar blir jag också säkrare och modigare, troligen eftersom jag inte känner mig granskad. När jag chattar eller mejlar är i princip enda gången jag får uppleva att mina sociala svårigheter INTE är närvarande, så just därför älskar jag att chatta! 🙂

    Jag tycker även att det är jobbigt att ringa vissa typer av telefonsamtal (t.ex. myndigheter, elbolag) så när det finns en möjlighet att chatta eller mejla blir jag jätteglad. Detta skedde senast igår då jag skulle mejla mitt försäkringsbolag för att ändra betalningssätt. När jag surfade in på deras hemsida upptäckte jag att man kunde CHATTA, vilket kändes otroligt skönt! 🙂

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår vad du menar: när man chattar, behöver man inte vara osäker på de sociala koderna för i chattvärlden gäller ju ofta helt andra sociala regler 🙂

      Jag tror faktiskt att jag hade tyckt om att chatta för att få kontakt med nya människor när jag var barn och tonåring för på den tiden var jag ganska osäker i mig själv. Men nu i vuxen ålder har jag blivit rätt så modig och bryr mig inte längre lika mycket om jag beter mig på ett annat sätt än andra. Det enda jag bryr mig om är att jag inte vill såra andra med mitt beteende, men om andra människor sedan tycker att jag är konstig eller udda spelar inte lika stor roll för mig längre 😉

      Jag vill också hellre chatta med myndigheter än prata med dem i telefon. När man chattar med myndigheter, gör man det oftast under en kort tid, och efter några minuter brukar man vara klar. Men däremot orkar jag inte chatta i typ en halvtimme och prata om ditten och datten, då blir jag bara helt trött i hjärnan. När jag var yngre, orkade jag chatta betydligt mycket mer, men efter 30-årsåldern har min ork minskat betydligt 😉

      Svara
      1. Mats

        Jag hoppas att jag kommer till en punkt där jag resonerar som du gör Paula om att inte bry sig om ifall människor tycker att jag är konstig eller udda. Tyvärr spelar det stor roll för mig och jag anstränger mig väldigt mycket för verka så normal som möjligt när jag umgås med andra människor.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag hoppas också att du kommer att sluta bry dig om vad andra tycker! Jag vet av erfarenhet att människor som bryr sig ofta vet logiskt att det egentligen inte spelar någon roll vad andra tycker, men känslorna kan ta över i sådana situationer. Ibland kan det hjälpa att utsätta sig för jobbiga situationer i smådoser, och vissa har fått hjälp av psykologsamtal.

          När jag var barn, brydde jag mig inte speciellt mycket om vad andra tyckte men tidigare i vuxenåldern hade jag något konstigt behov av att bli omtyckt av alla. Men det har gått över nu. I början av 20-årsåldern hade jag fått panik om någon hade kritiserat mig offentligt, men när jag förra året hittade en finsk diskussionstråd på nätet där främmande människor kritiserade mig, märkte jag att jag inte brydde mig speciellt mycket. För det mesta blev jag bara förvånad!

          Svara
        2. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Haha, nu märkte jag att jag sa lite emot mig själv när jag först skrev att jag var osäker i mig själv när jag var barn och tonåring och sedan skrev jag att jag inte brydde mig om vad andra tyckte! Så jag kanske ska försöka förklara lite närmare vad jag menade 🙂

          Jag var blyg när jag var barn och ganska osäker när jag var tonåring, men samtidigt brydde jag mig inte speciellt mycket om någon inte tyckte om mig, bara jag fick vara ensam och personen i fråga lämnade mig ifred. När jag blev vuxen, var jag däremot mer framåt men samtidigt ville jag plötsligt att alla människor skulle tycka om mig! Jag antar att det hade med mobbingen i skolan att göra. I vuxen ålder var jag ju inte mobbad längre, vilket jag tyckte var bra. Det var förmodligen därför jag plötsligt ville att alla skulle tycka om mig.

          Svara
          1. Mats

            Jag förstår vad du menar Paula. Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag var också blyg som barn. I yngre tonåren blev jag ”socialfobisk” och väldigt mån om att bli omtyckt eller iaf inte illa omtyckt. Det var också i samband med det som jag började fokusera på att vara som alla andra och inte sticka ut. Jag tror inte att det är en slump att detta inträffade i just yngre tonåren för att det var nog då mina sociala svårigheter började bli ett anpassningsproblem på allvar. Jag började skilja mig från mängden så mycket att det inte gick att ta miste på att jag var annorlunda och jag försökte kompensera mig genom att bete mig så normalt som möjligt. Det sitter så djupt i mig att det är väldigt svårt för mig tom så här 20 år senare inte bry mig om att passa in. Jag har gått i KBT-terpai för mina sociala svårigheter men precis som du skriver Paula så vet jag förnuftsmässigt att jag inte behöver passa in men känslorna tar överhanden och jag faller ständigt tillbaka till att till varje pris passa in. Det är svårt att inte göra det särskilt när det finns så stora fördelar med att verka normal när man ungås med vanliga människor. Jag är en social kamelont som bara kan avslöjas av psykologer och psykiatriker.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Det här med att vara en social kameleont känner jag igen! Trots att jag egentligen inte längre bryr mig om vad andra tycker, säger jag ibland saker och beter mig på ett visst sätt bara för att jag känner att det förväntas av mig trots att det egentligen inte är jag. Jag tror att om man skiljer sig från normen, har man förmodligen redan i barndomen lärt sig att man ska ändra på sig för att göra andra nöjda, och det beteendet har jag fortfarande kvar till en viss grad nu i vuxen ålder. Om jag t ex vet att personen jag pratar med är en rak person (jag själv älskar rakhet), är jag väldigt rak och ärlig, men vet jag att personen är känslig, trippar jag på tårna och är väldigt finkänslig, och då har jag liksom ändrat på hela min personlighet. Jag tror att många anpassar sitt beteende efter andra till någon grad, men det känns som att jag gör det ännu mer än många andra.

              Men det gör egentligen inte så mycket längre för det viktigaste för mig är att jag inte skäms för den jag är och vågar visa öppet att jag är udda! Jag kan tänka mig att det skapar mycket stress hos dig när du försöker vara så normal som möjligt, så var det iaf för mig när jag försökte spela normal tidigare. Tyvärr anses normalitet ofta vara någonting att sträva efter i vårt samhälle, och därför är det lätt hänt att vi som avviker känner att vi inte duger som vi är och får därmed dåligt självförtroende. Jag önskar att annorlundaskap var mer accepterat i vårt samhälle! Människor säger iofs ofta att det är coolt att vara annorlunda, men när det väl kommmer till kritan, skrattar många ändå åt de som är FÖR annorlunda. För då passar man inte in.

              Svara
              1. Mats

                Det är svårt att veta vad som är vad i allt det här. Det kan också vara så att man har en mer oflexibel personlighet vilket gör att man måste anstränga sig mer för att anpassa sig. Äsch jag vet inte. Det är omöjligt att veta men klart är att jag måste göra våld på mig själv för att fungera med andra människor och att det suger energi ur mig på något sätt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *