Att träna på att ringa myndighetssamtal?

Precis som jag skrev för ett par dagar sedan, tycker jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism inte om att ringa till myndigheter. Men det är inte bara myndighetssamtal jag undviker, utan även samtal till läkare, frisörer och liknande. Därför ringer min boendestödjare alla myndighetssamtal åt mig när det är möjligt.

Varför ringer min boendestödjare alla myndighetssamtal åt mig då? Skulle det inte vara bra för mig att träna på att ringa själv, undrar du kanske? Men i det här fallet handlar det inte om att jag inte skulle veta hur man ringer. Jag vet absolut hur man gör, och jag försökte öva på det tidigare. Men tyvärr tar det mycket energi av mig att koncentrera mig på samtalet, och därför blir jag överbelastad om jag måste göra det för ofta. Det gör mig mentalt trött att tala i telefon med myndigheter, på samma sätt som många blir trötta när de försöker lösa en svår matteuppgift.

För att spara min energi till vardagliga saker låter jag därför min boendestödjare att ringa mina samtal när det är möjligt. På det här sättet har jag mer energi att ringa samtal när det verkligen behövs, som exempelvis när någon kund vill boka mig för en föreläsning via telefon. För några år sedan orkade jag inte ringa till en kund vid ett tillfälle, och därför gick jag miste om föreläsningen. För att förhindra liknande händelser försöker jag därför alltid spara min energi till nödvändiga samtal.

Om jag absolut måste ringa, gör jag det helst på en dag när jag inte har något annat inplanerat så att det inte blir för mycket för mig på en och samma dag. Någon enstaka gång fungerar det iofs för mig att ringa ett myndighetssamtal på förmiddagen och träffa en kompis på eftermiddagen, men för att undvika utbränning får jag inte göra på det sättet alltför ofta.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

11 tankar kring ”Att träna på att ringa myndighetssamtal?

  1. HL

    Jeg synes nesten det er vanskeligere å ringe familie og slikt, der man skal drive small talk. TIl offentlige kontorerer og sånt er det gjerne en praktisk ting jeg skal spørre om. Og de skal vite svaret. Jeg får ikke så mange spørsmål da, annet enn når jeg er født og slikt og det kan jeg på rams etter å ha tatt uttallige blodprøver. Jeg pleier ofte å bestemme et klokkeslett jeg vet de er tilgjengelige og som ikke kolliderer med mine rutiner.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Intressant att det är helt tvärtom för dig! 🙂 Jag har till skillnad från dig inga problem med att ringa till min familj även om jag inte gör det så ofta. Men däremot tycker jag att det är jobbigt att ringa till ytligt bekanta för det är då man måste småprata!

      Svara
      1. J

        Hej! Jag har inte A.S., men har starka drag åt det hållet (jag stötte på uttrycket “subklinisk asperger”, vilket innebär att man inte ligger på en nivå som är tillräcklig för att få en diagnos).

        Jag kände igen det mesta i ditt förra inlägg om telefonsamtal, dock inte det här med myndighetssamtal. Precis som HL tycker jag inte att det är några problem, då jag alltid har ett speciellt ärende att fokusera på, och då jag inte känner personen jag pratar med. Det finns inte den här stressen som jag känner när jag förväntas småprata, och hela tiden måste försöka komma på något att säga så att det inte blir pinsamma tystnader.

        Jag håller helt med dig om att ytliga bekanta är det jobbigaste, min familj och mina få nära vänner känner jag så pass bra att det är mycket lättare att prata med dem.

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag förstår dig och HL även om jag själv tycker att att det är jobbigt att ringa till myndigheter. Och ytligt bekanta som sagt jobbiga att ringa till! Det beror på att man måste prata med dem i en annan ton än med nära vänner, och det tar energi. Pratar jag med en nära vän, kan jag avbryta samtalet bara sådär och säga vad som faller mig in, jag kan t ex säga till dem: “nu måste jag gå på toa men vi hörs!” Till myndigheter och ytligt bekanta kan man däremot inte säga vad som helst 😉

          Svara
          1. Mats

            Jag har också svårast för att prata med ytligt bekanta. Myndighetspersoner tycker jag är enklare för då har jag oftast ett konkret ärende vilket gör att samtalet blir mer förutsägbart.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              Ni verkar vara många som har lättare för att tala med myndighetspersoner än med ytligt bekanta. Om jag har ett kort och tydligt ärende, som t ex en fråga om min blankett kommit fram, är det faktiskt lättare för mig också för då kommer svaret vara kort och tydligt, och jag kan lägga på rätt snabbt. Men om mitt ärende är mer komplicerat och jag måste förklara mer, blir det jobbigt!

              Svara
  2. Thomas

    Ofta när man ska ringa någon myndighet så har dom telefontider tidigt på morgonen som vid 08.00-09.00,och har jag inte sovit bra så blir det inget samtal då.Jag har en del sådana samtal att ringa nu,men har skjutit upp det gång på gång.På morgonen om man ringer så kan en röst fråga om man vill bli uppringd och man svarar ja,så kan det ta hela dagen till nån ringer på eftermiddan och då blir man ju låst hela dan och går och väntar på samtalet.Om nån vill småprata så kan jag säga att jag har inget mer att säga,men ibland så kan jag babbla på utav bara den också…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Usch, vilka jobbiga telefontider! 🙁 Och ännu jobbigare om man inte får prata med personen med en gång utan måste vänta hela dagen på att telefonen kommer att ringa. Jag skulle vara på helspänn hela tiden och inte våga gå ut den dagen. Så jag förstår att du skjutit upp samtalet!

      Svara
  3. Monstars

    Det där känner jag igen. Mitt ex pressade mig och sade att det är bara en “träningssak” så jag själv skulle ringa även fast jag bad honom att göra det i vissa situationer som var jobbiga för mig. 🙁
    Jag kan säga att det hjälper inte alls, tvärtom så fick jag bara mer ångest. Än idag har jag svårt för att ringa. Måste jag så gör jag det, men oron verkar aldrig försvinna trots all “träning” jag har gjort.
    Jag föredrar sms eller e-mail.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Usch, vad jobbigt. Jag förstår dig verkligen! 🙁 Jag fick faktiskt själv ringa en massa samtal åt min exman i början av vårt äktenskap eftersom han inte kunde svenska, men det hjälpte inte mig heller, tvärtom tog det alla mina krafter! Men sen när min exman lärde sig svenska, började han ringa sina egna och även mina samtal, vilket jag var tacksam för 😉 Även efter skilsmässan fick han ibland ringa vissa samtal åt mig. En gång fick han exempelvis ringa till mitt hemtjänstföretag eftersom de inte hade städat ordentligt.

      Jag föredrar också sms och mejl, de bästa uppfinningar någonsin 😉

      Svara
    2. Mats

      Jag föredrar sms eller e-mail.

      Jag föredrar också mejl och SMS. Framförallt mejl passar mig eftersom det inte är samma krav på snabb respons som SMS.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *