Att vara öppen med främlingar

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan i många situationer vara långt ifrån lagom, många av oss även när det gäller de sociala kontakterna. Speciellt vissa barn med Aspergers syndrom dock långt ifrån alla kan ibland upplevas som distanserade och passiva eller lite gränslosa, speciellt om de tillhör den gruppen som Lorna Wing beskrev som “den aktiva men udda-gruppen”.

Speciellt när jag var yngre kunde jag variera mellan att vara tystlåten eller extremt öppen beroende på hur jag kände mig. När jag var öppen, kunde jag berätta även berätta saker för halvbekanta och främlingar, saker som andra människor hade sett som för privata.

Även nu i vuxen ålder har jag inga problem med att öppna mig och berätta privata saker för främlingar, men jag har nuförtiden lärt mig att kolla om personen verkar vara intresserad av att lyssna på det jag har att säga. Beroende på vad samtalsämnet handlar om, kan jag exempelvis berätta för främlingar att jag har Aspergers syndrom och boendestöd, att jag har blivit mobbad i skolan och dylikt om ämnena råkar komma upp. Nu är det inte så att jag berättar det för exakt alla, men om jag börjar prata med främlingar och diskussioner glider in på mitt jobb, har jag inga problem med att berätta även mer privata saker.

“Men du behöver inte vara så öppen med främlingar, tänk på att de kan vilja dig illa och skada dig”, har jag ibland fått höra. Men oavsett hur mycket jag vrider och vänder på det kan jag inte riktigt förstå hur det skulle vara skadligt om en främling får veta att jag har Aspergers syndrom och boendestöd, att jag varit mobbad eller något liknande. Jag har ju dessutom den här öppna bloggen om Aspergers syndrom med mitt eget namn som vem som helst kan läsa, och därmed har jag inga problem med att andra får veta vad jag har eller har haft för svårigheter i livet.

“Men du behöver ändå inte lita på alla, man vet aldrig”, säger andra människor ibland till mig. Jo, så är det kanske, men å andra sidan orkar jag inte vara överförsiktig och misstänka alla. Då skulle jag känna att jag lever ett tråkigt och inskränkt liv, så därför är jag beredd att ta risken att någon främling kanske dömer mig för att jag har en diagnos. Jag tycker att man ibland måste ta risker i livet och inte trippa på tårna hela tiden! Jag är dessutom noga med att endast berätta saker som berör mig, och inte privata saker om mina vänner.

När andra människor inte förstår varför jag tar risken, brukar jag jämföra detta med att de också tar risker i livet som jag aldrig skulle ta. Vissa av dem äter till exempel mycket tillsatser och besprutad mat flera gånger i veckan, något som jag aldrig skulle vilja göra eftersom det är enligt mig en alltför stor risk. Jag vill inte öka risken att få cancer och hjärtsjukdomar senare i livet för jag vill må bra även när jag är gammal. Däremot riskerar jag istället att råka ut för främlingar som dömer mig på grund av min öppenhet. Skulle jag inte ta den här risken, skulle jag känna att jag inte skulle leva fullt ut, och så vill jag inte ha det! 😉

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

10 reaktion på “Att vara öppen med främlingar

  1. Thegra

    Vad jag känner igen mig i det där! Oroar mig dock för att den npf-utredning som jag gör just nu, INTE ska landa i någon diagnos just för att jag inte är tillbakadragen och osocial och tyst hela tiden. Ändå känner jag att jag inte riktigt är som andra i kontakten när det gäller just den där biten…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår att du oroar dig! Dock finns det ingenting som säger att man ska vara tillbakadragen, osocial och tyst bara för att man har Aspergers syndrom. Själv är jag definitivt inte tillbakadragen i de flesta situationer, men ändå fick jag diagnosen. Vissa som saknar kunskap tror att “svårigheter i det sociala samspelet” automatiskt betyder att man är tillbakadragen, men så är definitivt inte fallet.

      Svara
    2. Mats

      INTE ska landa i någon diagnos just för att jag inte är tillbakadragen och osocial och tyst hela tiden.

      Det är därför det är viktigt att man blir utredd av ett erfaret neuropsykiatriskt utredningsteam. Ett erfaret team låter sig knappast luras av att du inte är osocial, tillbakadragen och tyst hela tiden. Den enkla går de inte på om de är professionella.

      Det viktiga är att du får en diagnos som stämmer så väl in på dina svårigheter som möjligt oavsett vilken diagnos det är. Detta för att du ska ha så stor chans som möjligt att komma tillrätta med dina problem. En aspergerdiagnos gör nog mer skada än nytta om symptomen i själva verket beror på tex social fobi eller depression.

      Jag har aldrig varit nog aldrig varit så uppriktig i kontakten med vården förr som jag var under min neuropsykiatriska utredning. Detta för att jag absolut inte ville att de skulle feldiagnosticera mig.

      Svara
  2. Helen

    Jag har aldrig klarat av att vara öppen med främlingar, litar inte på några andra än mina närmaste. Jag har alltid varit väldigt sluten, tystlåten och osocial. Ibland önskar jag att jag skulle kunna vara mer öppen med främmande för det känns hopplöst att få vänner och ett jobb för jag är så sluten i mig själv.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag tycker att det är tråkigt att det anses vara så viktigt i det här samhället att vara social för att få jobb 🙁 Det som borde räknas är hur man utför arbetsuppgifterna, och inte att man småpratar på fikarasterna.

      Trots att jag kan vara öppen med främlingar, tycker jag faktiskt att man ska vara försiktig med vem man litar på. Precis som du litar jag inte heller på människor som inte tillhör min närmaste krets, men å andra sidan misstänker jag inte heller att andra människor vill mig illa, jag är bara neutral. Jag skulle aldrig berätta för främlingar eller bekanta saker om mig som jag inte ville att andra skulle få veta om mig och mitt liv, däremot tycker jag att det är helt okej att människor får veta att jag har Asperger, har varit mobbad osv. I den här bloggen är jag också öppen inför främlingar för jag har ingen koll på vilka som läser den här, men här skriver jag inte heller privata saker om exempelvis min familj, exman, vänner osv utan deras tillåtelse och speciellt inte om det finns en risk att personen kan bli igenkänd. Även om jag är öppen om min diagnos och mina svårigheter, vet jag att alla andra inte alltid är det. Därför ska man vara mycket försiktig med vem man litar på när det gäller privata saker 🙂

      Svara
      1. Mats

        Jag tycker att det är tråkigt att det anses vara så viktigt i det här samhället att vara social för att få jobb 🙁 Det som borde räknas är hur man utför arbetsuppgifterna, och inte att man småpratar på fikarasterna.

        Dessutom är det inte bara på rasterna man måste vara social på dagens arbetsmarknad utan de flesta jobb kräver att man är social som en del av att utföra arbetsuppgifterna. Men det finns jobb som går att utföra i avskildhet: http://www.iidc.indiana.edu/pages/Choosing-the-Right-Job-for-People-with-Autism-or-Aspergers-Syndrome

        Svara
        1. Paula Tilli Inläggsförfattare

          Jag tycker att det är hemskt att det läggs så mycket vikt på ytligt småprat! I USA är det nog ännu viktigare att vara social än i Sverige. Jag hamnade en gång i en diskussion med en amerikan som jobbar med aspergare i USA (den här personen har ingen diagnos själv). Hon var starkt av åsikten att det är vi aspergare som måste ändra på oss och lära oss att bli mer sociala för annars kommer vi aldrig få ett jobb. När jag frågade henne om vi inte borde förändra attityderna och anpassa arbetsplatserna istället, tyckte hon inte det. Även här i Sverige finns det många människor med den här inställningen, men det här med att vara social anses enormt viktigt i Nordamerika.

          Svara
          1. Mats

            Jag hamnade en gång i en diskussion med en amerikan som jobbar med aspergare i USA (den här personen har ingen diagnos själv). Hon var starkt av åsikten att det är vi aspergare som måste ändra på oss och lära oss att bli mer sociala för annars kommer vi aldrig få ett jobb.

            Deras resonemang faller på att vi inte kan ändra särskilt mycket på oss om man får tro forskarna. Därför är bara en anpassad arbetsmiljö den enda framkomliga vägen till jobb.

            Svara
            1. Paula Tilli Inläggsförfattare

              De amerikaner som tror att vi kan ändra på oss påstår ofta att det visst finns belägg för att gluten botar autism och att det finns många som blivit bättre genom träning. Men jag är övertygad om att en anpassad miljö är det enda rätta som kan hjälpa oss.

              Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *