Författararkiv: Paula Tilli

Tillfällig bloggpaus p.g.a. tekniska problem

Share Button

Jag har den senaste tiden haft vissa tekniska problem på bloggen, vilket även många av mina bloggläsare uppmärksammat och stört sig på. Jag har uppmärksammat min arbetsgivare om problemet, och jag hoppas verkligen att de kan fixa allt så fort som möjligt. Jag har bestämt mig för att avvakta med att skriva nya blogginlägg tills problemen är fixade, men däremot kan ni fortfarande lämna kommentarer och ställa frågor om asperger på kommentarsfälten! Jag kommer att svara på bloggkommentarer även om jag väntar med att skriva nya blogginlägg än så länge.

Share Button

När bokstavligheten blir ett hinder

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd tänker bokstavligt, vilket ofta innebär att vi menar exakt det som sägs. Detta kan resultera i att vi tolkar instruktioner väldigt noggrant på gott och ont.

Redan när jag var 5 år gammal, tyckte både mamma och många andra vuxna att jag var ovanligt ansvarsfull för min ålder. När jag hade fått instruktioner från de vuxna, följde jag dessa slaviskt. Man fick exempelvis inte äta av andras godis, man var tvungen att ha på sig en mössa, vantar och halsduk när det var kallt och man skulle genast sätta på sig en regnjacka när det regnade. Jag var nyss fyllda 8 år när min lillebror föddes, och mamma vågade anförtro mig min lillebror utan problem. Hon tvivlade aldrig på att jag skulle avvika från instruktionerna som hon hade gett mig.

Däremot kan denna samvetsgrannhet även utgöra ett hinder för mig. När jag sökte till Ågesta Folkhögskolas informatörsutbildning för att bli en föreläsare om Aspergers syndrom och autism, stod det att läsa på programmets hemsida att de sökande förväntades ha förkunskaper om Aspergers syndrom. Jag började direkt oroa mig för hur mycket förkunskaper det krävdes och om det ens var meningen med att jag skulle söka. Tänk om jag inte kunde tillräckligt? Jag kunde visserligen diagnoskriterierna för Aspergers syndrom enligt DSM IV och ICD 10 nästintill utantill och visste hur diagnoskriterierna kunde yttra sig i praktiken. Jag var bekant med Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier och hade läst ett flertal litteratur om ämnet skrivna av läkare och psykologer som Tony Attwood, Lorna Wing och Sven-Olof Dahlgren, men tänk om jag ändå inte kunde tillräckligt? Man kanske behövde kunna all forskning om ämnet utantill med alla dess siffror och statistik?

Efter att ha funderat fram och tillbaka om jag skulle våga söka eller inte så vågade jag testa, och vid kursens början kom det fram att jag hade kunskaper långt utöver det som förväntades. För att bli antagen till kursen krävdes det inte ens att vara bekant med skillnaderna mellan DCM, ICD och Gillbergs kriterier för Aspergers syndrom och man behövde inte heller kunna lära sig sådana detaljer utantill under kursens gång. Mina kunskaper om Aspergers syndrom räckte alltså gott och väl, och det hade varit jag som hade tolkat kursbeskrivningen alldeles för bokstavligt.

En annan sak som jag många gånger har missförstått är begreppet “obligatoriskt”. För mig är det självklart att obligatoriskt betyder exakt som det låter. Låter man bli att delta i ett obligatoriskt moment så blir man i min värld automatiskt underkänd på kursen utan diskussion. Om det har stått att läsa på en kursbeskrivning att kursen innehåller obligatoriska träffar, har det hänt att jag blivit rädd att råka bli sjuk eller få ett annat förhinder (trots att det nästan aldrig händer att jag blir sjuk eller får förhinder) och inte få gå  jag klart kursen och därför har jag låtit bli att söka. Men numera har förstått att “obligatoriskt” i de flesta fall betyder att om man deltar i de allra flesta obligatoriska träffarna men att man med ett giltigt skäl uteblir från en eller två av dessa, kan man ofta få en extrauppgift för att kompensera frånvaron. I vilket fall som helst brukar man definitivt inte bli avstängd från kursen för att man uteblivit från en obligatorisk träff!

Share Button

Sluta stöp alla barn i samma form!

Share Button

Inte sällan när jag föreläser får jag höra från föräldrar till barn med Aspergers syndrom eller autism att deras barn slutat gå i skolan. Oftast har det berott på att barnet mått dåligt i skolan. Personalen har inte förstått vad Aspergers syndrom är och hur man kan anpassa undervisningen och skolmiljön och barnet har farit mycket illa. I vissa fall har barnet börjat göra alla skoluppgifter hemma, och ångesten har ibland försvunnit helt. Livet har därmed blivit mycket lättare när barnet fått plugga efter sina villkor under flexibla tider och former.

Men långt ifrån alla är positiva till att det finns barn som slutar gå i skolan. Inte sällan används argumentet att alla barn måste utsätta sig för sociala situationer. Då kan jag inte låta bli att undra vem det är som har bestämt att exakt alla människor behöver gemenskap i form av skola eller arbete? Det är långt ifrån alla vuxna som arbetar utanför hemmet. Det kan vara allt från sjukpensionärer, ekonomiskt oberoende, hemmafruar och de som arbetar hemifrån som saknar social gemenskap i form av arbetskamrater utanför hemmet. I vissa länder är det dessutom mycket vanligt att kvinnor inte arbetar. Jag undrar om alla dessa vuxna “hemmasittare” mår psykiskt dåligt och tar skada av att inte ha ett förvärsarbete utanför hemmet? Jag tvivlar starkt på det.

Det sägs ibland att barn mår bra av att ha klasskamrater, men det som ofta glöms bort i debatten är att många barn med Aspergers syndrom och autism fungerar annorlunda än normen. Ibland kan effekten av att utsätta sig för sociala situationer bli det motsatta för oss aspergare: det sociala tar så mycket energi av oss att vi inte orkar koncentrera oss på skolan med resultatet att vi inte klarar av att ta in oss någon information. Dessutom hamnar många av oss utanför den sociala gemenskapen i klassen även om vi skulle vara fysiskt närvarande. Själv mådde jag mycket dåligt i skolan och hade mått betydligt bättre om jag hade fått plugga hemma istället. Och inte blev jag mer social av att utsätta mig för sociala situationer mot min vilja!

Skolorna är självfallet skyldiga att anpassa undervisningen så att inget barn tvingas bli hemmasittare mot sin vilja. Men ibland kan den rätta anpassningen vara att få undervisningen hemma och behöver inte vara fel så länge barnet mår psykiskt bra och inte tvingas sitta hemma bara för att skolan inte tagit sitt ansvar. Men vissa barn mår faktiskt bra av att vara hemma och klarar av att ta till sig informationen bättre i en trygg miljö. Sluta stöp alla barn i samma form!

Share Button

Vikten av personkemi vid boendestöd

Share Button

När jag har boendestöd, räcker det inte med att boendestödjaren har goda kunskaper om Aspergers syndrom och autism. Personkemin är minst lika viktigt. Det finns personer med mycket goda kunskaper om Aspergers syndrom, som är engagerade i sitt arbete och jobbar mycket hårt för att bemöta klienter på rätt sätt men personkemin stämmer kanske ändå inte med alla klienter. Det kan innebära i praktiken att en person med Aspergers syndrom kan tycka att man får jättebra stöd av en viss boendestödjare samtidigt som nästa person med samma diagnos inte alls tycker att det fungerar med den här boendestödjaren.

Själv brukar jag kalla mig för en introvert person: jag tycker inte att sociala kontakter är speciellt viktiga. Jag trivs dessutom bäst ihop med raka personer som inte är rädda för att ge mig ett rakt svar som jag inte tycker om när jag ställer en fråga. När jag är på sociala tillställningar och det finns någon som går runt till alla 100 närvarande och säger med en glad röst: “Åh hej, det är såååååå roligt att se dig, och du ser verkligen såååå fin ut idag”, blir jag mycket osäker. Menar personen det verkligen av hela sitt hjärta när hen säger exakt samma sak till alla 100 personer? Alla dessa 100 personer har ju inte samma klädstil, tycker personen verkligen att alla dessa personer ser så extremt fina ut i sina kläder? Varför hör jag aldrig den här personen säga något kritiskt till någon person och varför ger hen överdrivet mycket komplimanger till alla?

Anledningen till att jag får såna här tankar är min personlighet: jag är van vid att ge komplimanger mycket sällan men att när man säger att någon verkligen ser sååååå fin ut, betyder det förmodligen att jag fortfarande efter 10 år kommer att komma ihåg hur fin den här personen var just den här specifika kvällen. Då är det något väldigt stort för den här personen har verkligen varit ovanligt fin i mitt tycke. Därför misstolkar jag extroverta personer som alltid ger extremt mycket komplimanger som opålitliga och falska, samtidigt som många extroverta personer misstolkar mig som negativ och kritisk: varför ger jag nästan aldrig komplimanger?

Betyder det här att det är något fel på extroverta personer? Betyder det att de är oärliga och falska? Självklart inte. Jag är ytterst medveten om att allt handlar om personkemi. Men eftersom min personlighet skiljer sig så mycket från deras, blir vi båda förmodligen väldigt osäkra i varandras sällskap och känner oss illa till mods trots att det inte är något fel på någon. Vi har helt enkelt olika sätt att kommunicera och uttrycka oss på. Därav alla missförstånden.

Eftersom en boendestödjare arbetar så nära inpå klienten, är det väldigt viktigt att personkemin stämmer med klienten så att det inte uppstår osäkerhet och missförstånd. Annars kommer samarbetet aldrig arbeta fullt ut. Och när du tänker efter, tycker du att personkemin stämmer med exakt alla dina grannar och arbetskamrater? Skulle du kunna tänka dig att släppa in dem alla nära inpå ditt privatliv och hem? Förmodligen inte. Och precis samma fungerar för mig. Sluta skylla på klienten om samarbetet med en boendestödjare inte fungerar. Allt kan handla om personkemin!

Share Button

Nej, det finns ingenting som heter Asperger-anpassat!

Share Button

Många människor tror felaktigt att samma anpassningar skulle passa alla med autism eller Aspergers syndrom. Det kan bli mycket farligt om en aspergare exempelvis söker sjukersättning men får avslag från Försäkringskassan med motiveringen att det finns arbeten som är Asperger-anpassade. För det finns ingenting som säger att en person med Aspergers syndrom kommer att klara av en viss sak bara för att många andra aspergare kallar det. Det skulle vara lika absurt som om jag skulle säga till en neurotypiker, dvs en person som varken har Aspergers syndrom eller autism, att den bör klara av att få ett Nobelpris eftersom det finns vissa andra neurotypiker som klarat det. Alla vi aspergare är olika, precis som ni neurotypiker är.

Jag brukar säga att Asperger-anpassningar överhuvudtaget inte existerar rent generellt i den bemärkelsen att samma anpassningar skulle fungera för alla aspergare. Däremot existerar de självklart när man individanpassar arbeten och utbildningar efter varje persons styrkor och utmaningar. I praktiken innebär det bland annat att Försäkringskassan har förståelse för att vissa aspergare kommer att klara av ett heltidsarbete bara rätt anpassningar görs men att många aldrig kommer att klara arbeta heltid, oavsett anpassningar. I såna fall måste anpassningen från samhällets sida vara att bevilja personen sjukersättning på deltid. Sedan finns det även aspergare som inte har någon energi till att arbeta överhuvudtaget, oavsett vilka anpassningar som görs. Och då måste “anpassningen” från samhällets sida vara heltidssjukersättning.

När jag själv blev utförsäkrad från Försäkringskassan, ringde Arbetsförmedlingen upp mig för att informera mig om att de trodde att jag skulle klara av ett arbete på Samhall. Tydligen var sådana arbeten anpassade för oss med olika typer av sjukdomar och funktionsvariationer. Jag blev glad. Äntligen ett arbetes som skulle vara anpassat efter just mig och alla andra med asperger! Döm om min chock när det på rekryteringsmötet kom fram att Samhall endast erbjöd städjobb och att de inte kunde utvidga sina utbud för att behovanpassa efter mig. “Men jag har ju hemtjänst som städar hemma hos mig eftersom jag har läkarutlåtande som intygar mina svårigheter i motorik och automatisering. Hur skulle jag kunna städa trappor och kontor om jag inte ens klarar av att städa mitt eget hem?”, frågade jag chockat.

Det var inte lätt att få handläggarna att förstå vilka anpassningar just jag skulle behöva och att Samhall omöjligen kunde vara anpassat efter alla med funktionsnedsättningar eftersom jag aldrig skulle klara jobbet. Vad som klassas som lätt och svårt beror ju på vad man själv har för förutsättningar, och olika människor kan ha olika förutsättningar även om man skulle ha samma diagnos. I mina öron lät det betydligt lättare och mer anpassat att doktorera i något intressant ämne på universitet än att städa. Många människor hatar att städa, men i mitt fall handlar det om att jag tycker att det är svårt. Rent praktiskt alltså.

Användning av bilder och mindmaps i undervisningen brukar också kalla Asperger- och autismanpassningar, en metod som passar många aspergare men absolut inte mig. Jag har ett uselt bildminne och glömmer nästan alltid bort allt jag har sett. Jag har mycket svårt för att ta till mig det som händer på TV och film men däremot är det väldigt enkelt för mig att lära mig saker om jag får läsa en text utan bilder. “Jag behöver ha det bildfritt”, brukar jag säga när jag ska förklara vilken undervisningsmetod som fungerar för mig bäst. Anledningen till att många utbildningar inte fungerat för mig är att de i mitt tycke har använt sig alldeles för mycket bilder, medan problemet för många andra aspergare är precis tvärtom: det har inte använts tillräckligt mycket bilder i undervisningen!

När man anpassar ett arbete eller en utbildning efter aspergarnas behov, är det viktigt att man frågar varje individ vad de klarar och inte klarar av. Vad är det som tar energi, vad har de för styrkor och svårigheter? Alla aspergare kommer inte att orka vara med på jobbmöten, oavsett vilka anpassningar som görs för det kan lätt bli för socialt. Och alla aspergare gillar inte bilder eller scheman. Först när man har kartlagt varje individs specifika behov, varit flexibel så att varje person kan få göra på sitt sätt kan man enligt mig tala om en äkta Asperger-anpassning!

Share Button

Nej, jag blev inte diagnosticerad med autism för ingenting!

Share Button

“Men du har klarat dig jättebra hittills, vad behöver du en diagnos och boendestöd till för nu?”, fick jag ibland höra när jag hade “skaffat” en Asperger-diagnos i vuxenåldern. Men sanningen är att jag inte alls hade klarat mig förut. Däremot hade jag utvecklat egna lösningar för att få vardagen att gå ihop. Därför hade jag lyckats dölja mina svårigheter och utmaningar för omgivningen. Jag hade bland annat löst mina svårigheter genom att:

1. Leva på popcorn och godis. Det första året efter flytten hemifrån levde jag på popcorn och godis. Jag orkade inte laga mat och knappt gå till matbutiken och handla, men det spelade ingen roll för både popcorn och godis hade en lång hållbarhet. För att spara ytterligare på mina energiresurser köpte jag alltid färdigpoppade popcorn så att jag slapp lägga energi på att luska ut hur en microvågsugn fungerade.

2. Slänga kläder och andra saker när de hade fått ett litet hål eller om en knapp hade fallit ut. Lider man inte av uppmärksamhets- och motorikstörning som gör att man har sönder kläder och andra saker ovanligt lätt så är det kanske ett inte så jättestort problem att slänga allt när det blir ett litet fel som går att fixa. Men i mitt fall går ju allt sönder titt som tätt!

3. Slänga all överbliven mat. När jag på grund av hälsoproblemen som min kost orsakade hade blivit tvungen att  efter ett år överge min popcorn och godiskost började jag köpa färdigmat. Men eftersom jag inte kunde bedöma hur stora vanliga portioner skulle vara ungefär så slutade det ofta med att jag lagade fem eller tio portioner istället och slängde all överbliven mat istället för att använda frysen.

4. Samla på mig påminnelseavgifter. Jag öppnade ju nästan aldrig posten, så jag visste inte om att jag hade fått räkningar som skulle betalas.

5. Tvätta för hand. Alternativt samlade på tvätten på en IKEA-påse, åkte en halvtimme tunnelbana hem till en kompis som tvättade mina kläder.

6. Låta frukten ruttna. När jag efter ett års kost av popcorn och godis hade börjat köpa frukt, visste jag inte var jag skulle förvara frukterna. Det slutade med att jag inte hade ordning på frukterna jag hade handlat och de hamnade därmed överallt i lägenheten. Jag kunde även köpa samma frukter flera gånger om dagen eftersom jag redan hade glömt bort att jag hade frukt hemma. Jag glömde ofatast också bort var jag hade lagt frukten så hälften brukade ruttna.

Men i omgivningens ögon hade jag sett ut som en vanlig, social och glad tjej och de hade självklart inte haft någon aning om att mitt liv såg ut så här i verkligheten. Det stod ju inte direkt i pannan på mig vad och hur jag åt och hur jag hade lyckats få rena kläder. De visste inte heller hur mycket jag kämpade med det sociala. Så nej, jag blev inte diagnosticerad med Aspergers syndrom och ADD för ingenting!

Share Button

Detta hjälper mina boendestödjare mig med

Share Button

Efter att jag skilde mig från min exman 2008, föreslog han att jag skulle ansöka om boendestöd. När jag för första gången tog kontakt med LSS-handläggare, fick jag först visa upp läkarintyg om mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD. När det stod klart att jag skulle få boendestöd, ville biståndsbedömaren veta vad jag behövde hjälp med och i vilken omfattning, en fråga som inte var helt lätt att svara på. Jag visste nämligen inte riktigt vad det var som inte funkade hemma hos mig, jag visste bara att jag inte fick vardagen att gå ihop.

Eftersom jag inte riktigt hade koll på vad som behövde göras hemma och i vilken omfattning, fick jag först prova mig fram. Idag har jag boendestöd sedan tio år tillbaka och jag har stöd fyra timmar i veckan. Nu rullar allt på av gammal vana. Detta hjälper mina boendestödjare till med hemma hos mig idag:

– Städning av lägenheten, inklusive moppning av golvet och damning

– Att öppna och sortera posten samt att se till att räkningarna blir betalda

– Rensa i lägenheten, se till att gamla kartonger blir slängda och hjälpa mig att bestämma vad som ska slängas och vad som ska sparas (de bollar endast idéer med mig, i slutändan är det jag som bestämmer vad jag vill spara!)

– Kontrollera att jag har kommit ihåg att slänga soporna och att det inte finns någon gammal mat i kylen som möglar

– Ringa samtal till myndigheter samt vid behov felanmäla brister i lägenheten till hyresvärden

– Ibland matlagning och inköp

– Att sy kläder och fixa saker som jag fått sönder i lägenheten (på grund av min motoriska klumpighet och uppmärksamhetsstörning har jag sönder saker onormalt lätt, och därför fixar mina boendestödjare till det som kan fixas)

– Se till att jag har kommit ihåg att diska

– Kontrollera att allt är i ordning i lägenheten (en mycket viktig punkt, själv märkte jag exempelvis inte när mitt kylskåp började läcka och orsaka skador i köket)

-Eventuell extrahjälp vid oväntade händelser (som exempelvis när mitt bostadshus för några år sedan hade invaderats av vägglöss och lägenheten behövde göras i ordning inför saneringen)

Det bör även påpekas att tillagning av trerätters lyxmåltider inte ingår i boendestödets uppgifter. Det är inte heller meningen att min lägenhet ska se pedantiskt ren ut som lägenheterna gör på Hemnet. Deras uppgift är endast att se till att jag har ett hem som går att bo i, att allt fungerar som det ska, och att jag har ungefär liknande boendeförhållanden som de flesta vuxna i Sverige kan tänkas ha helt enkelt. Det hinner ofta bli stökigt mellan boendestödtillfällena, vilket inte är ett större problem då vi alltid kan fixa till det tillsammans när de kommer hem till mig nästa gång.

Alla de ovannämnda punkterna tar inte lång tid, och vissa saker behöver jag inte hjälp med varje gång. Det är tack och lov inte varje vecka jag har haft sönde något, så den punkten faller ibland bort. De veckorna jag mår extrabra orkar jag ofta fixa flera ärenden på egen hand, och andra veckor kan jag vara totalt utmattad och behöver extremt mycket hjälp. Detta gör att jag och mina boendestödjare slipper stressa vissa veckor, medan vi inte hinner göra det vi ska och endast blir halvvägs klara andra veckor.

Share Button

Föreläsning om mitt liv med Aspergers syndrom den 19 januari

Share Button

På lördagen den 26:e januari 2019 kommer jag föreläsa om mitt liv med Aspergers syndrom på Ringaby Gård utanför Örebro mellan klockan 15 och 17. Jag kommer att berätta allmänt om Aspergers syndrom och autism med utgångspunkten mina egna erfarenheter samt ge tips om bemötande. Precis som alltid kommer jag hålla en frågestund i slutet. Kostnaden för föreläsningen är 550 kronor inklusive fika. Sista anmälningsdag är den 20:e januari men det går naturligtvis bra att anmäla sig redan nu för att bli säkrad en plats! Anmälan görs till arrangören ringaby@hotmail.com eller till telefonnummer 0709600516. Hoppas vi ses! 🙂

Share Button

Aspergers syndrom och återhämtningsbehov

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism måste ofta lägga energi på saker som andra mäniskor gör automatiskt. Små måsten i vardagen dränerar mig på energi, och därför försöker jag planera så att jag exempelvis inte alltför tätt inpå varandra kastar sopor och går till tvättstugan för att boka tvättid till nästa dag. Att enbart ta på sig ytterkläderna, gå till tvättstugan och boka en tvättid tar energi, och då tvättar jag ju inte ens!

För flera år sedan när jag levde på aktivitetsersättning, hade jag telefonsamtal med min LSS-handläggare som undrade om jag inte deltog i någon typ av praktik eller daglig verksamhet på dagarna. När jag svarade nekande, undrade hon vad jag gjorde på dagarna istället. “Jo, idag har jag varit i tvättstugan och bokat tvättid till nästa vecka, imorgon ska jag tvätta min hårborste, i övermorgon ska jag kasta soporna och handla mat”, svarade jag ungefär. Hon var inte riktigt nöjd med mitt svar. Hon tyckte att jag endast redogjorde små bagateller som alla människor gjorde utan att tänka efter och att det jag gjorde inte ens borde vara nämnvärt.

Sådana här kommentarer får mig alltid att bli smått avundsjuk på andra människor. Om de inte tycker att det tar energi att gå till tvättstugan och boka tvättid eller gå ut och kasta soporna, är det inte konstigt för mig att de exempelvis väljer att skaffa barn trots att det medför betydligt mer jobb och måsten i vardagen än de man redan har. Eftersom andra människor klarar av att göra så otroligt mycket, har de det i mina ögon otroligt lätt (naturligtvis under förutsättning att de inte har någon sjukdom eller någon annan diagnos som gör att de blir helt trötta och begränsade i vardagen).

Om din närstående med Aspergers syndrom eller autism i dina ögon är lat som bara ligger i sängen och sysslar med sina specialintressen, tycker jag att du ska se det som ett positivt tecken. Då innebär det att personen samlar på sig ork till nästa dag. Du kanske tycker att personen bara är bekväm och latar sig, men i själva verket kan det vara så att personen egentligen gör för mycket. Själv har jag vid ett flertal tillfällen insett att jag varit för ambitiös om jag torkat diskbänken, kastat soporna och plockat upp posten från hallgolvet på en och samma dag när konsekvensen blivit att jag känt mig helt utslagen efteråt!

Share Button

Det är graden som är avgörande vid svårigheter i autism

Share Button

I gårdagens blogginlägg skrev jag om hur vi med Aspergers syndrom eller autism kan känna oss osäkra i sociala situationer när vi inte vet vad andra människor förväntar sig av oss. Jag brukar även berätta på mina föreläsningar bland annat mycket om återhämtningsbehov, om osäkerheten och ensamheten många ungdomar med Aspergers syndrom känner sig och hur svårt det kan vara att flytta hemifrån och klara av hemsysslorna. Och då får jag ibland invändningar att de utmaningar jag beskriver har alla människor i världen, oavsett om man har autism eller inte.

Men nej, alla har inte vi som vi aspergare! Det är olika vad vi med Aspergers syndrom har svårt för och alla aspergare har därmed inte just de utmaningarna jag räknat upp. Gradskillnaden på svårigheterna kan också variera. Men anledningen till att asperger och autism överhuvudtaget diagnosticeras är att vi har många fler utmaningar än de flesta andra människor. Samtidigt som nästan alla tonåringar känner sig osäkra och vilsna, kan en tonåring med asperger känna precis på samma sätt fast hundra gånger värre. Gradskillnaden är alltså enorm.

Trots att många andra människor säger att de också känner sig trötta efter jobbet, har jag sällan träffat andra, som i likhet med mig, har blivit så trötta som jag blev när jag inte hade energi till att kamma håret på ett halvår vid 75% anställning trots inga barn och en snäll man som skötte allt hemma. Hur svårt det var för andra att flytta hemifrån vet jag inte, men i mitt fall gjorde min exman exakt allt hemma, inklusive disk, matlagning, städning och handling och efter skilsmässan tvingades jag ansöka om boendestöd (vilket i praktiken innebär att jag inte kan välja själv när hemsysslorna utförs utan jag måste vara hemma vissa tider). Och många andra människor har förmodligen inte så stora svårigheter att tolka andra människor att de blir helt uttröttade av andras sällskap och väljer att vara själva.

När människor påstår att alla människor har det precis som vi aspergare har det, säger säkerligen vissa så bara för att försöka vara snälla. Men för många av oss aspergare blir det som att man förminskar oss. Precis på samma sätt som en kvinna som håller på att föda barn förmodligen inte skulle uppskatta att få höra att alla människor i hela världen dagligen har lika ont i magen som hon trots att man inte föder barn (för man förminskar ju hennes smärta plus säger saker som inte stämmer), uppskattar många av oss med Aspergers syndrom inte att få höra att alla har det som vi. För nej, alla har det inte lika svårt!

Share Button