Författararkiv: Paula Tilli

Dessa saker borde alla skolor anpassa efter autistiska elever

Trots att 1 kap. 4 § skollagen garanterar att alla elever oavsett diagnos ska få en anpassad skolgång, brukar inte elever med Aspergers syndrom och autism få behövliga anpassningar i skolan. Följande 3 saker borde alla skolor anpassa efter autistiska elever:

1. Den fysiska studiemiljön. Det vill säga att skapa en skolmiljö där elever med Aspergers syndrom eller autism inte utsätts för alltför många sinnesintryck. Vad det kan innebära i praktiken är väldigt olika, men det kan innebära allt ifrån att autistiska elever får äta ensamma och hämta maten när det är folktomt i matsalen, att de inte tvingas äta mat de inte vill äta, att studierummet inte är för stökigt och att klassrummet är fritt från starka lampor, mönstrade gardiner och tickande klockor som kan distrahera.

2. Den psykiska miljön. Innebär helt enkelt att Aspergers syndrom och autism accepteras som de funktionsvariationer som de är istället för icke-önskvärda egenskaper som till varje pris borde bort. Att de skolanställda besitter autismspecifik kunskap och att eleven själv får välja om han eller hon får tala om sin diagnos för sina klasskamrater eller inte. Att de skolanställda ser till att det autistiska barnet inte blir mobbat och att de förmedlar för barnet att det är lika okej att barnet är med i den sociala gemenskapen som det är okej att barnet avstår.

3. Undervisningen och studieuppgifterna. Autism innebär inte sällan ett annorlunda inlärningssätt. Det är viktigt att undervisningsmetoderna och skoluppgifterna är anpassade så att det autistiska barnet inte utsätts för grupparbeten eller annat som han eller hon har svårt för (och nej, funktionsnedsättningen försvinner inte genom träning ifall du undrar!). Att barnet varken får för svåra eller för lätta uppgifter. Och att de skolanställda förstår att anpassade uppgifter inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med lättare uppgifter utan det kan helt enkelt vara individuellt anpassade uppgifter med en annorlunda utformning.

Tyvärr har jag inte alltför sällan varit med om att skolor endast gör vissa anpassningar för autistiska elever men struntar i andra. Vissa skolor anpassar exempelvis endast den fysiska miljön men bortser helt från den psykiska. Att man bara anpassar vissa saker för elever som har Aspergers syndrom eller autism är som att erbjuda en rörelsehindrad elev en rullstol som bara fungerar ibland!

Aspergers syndrom, autism och icke-verbal vs verbal kommunikation

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har inte sällan avvikelser i våra kommunikationssätt med omgivningen. Avvikelserna jämförs, precis som alltid, med normen. Därmed kan det hända att en autistisk person känner sig normal och förstådd i andra autisters sällskap men funktionshindrad i neurotypikers, det vill säga personer som inte befinner sig inom autismspektrat. sällskap. Det som kan ställa till det rejält i kommunikationen är om avvikelserna handlar både om icke-verbal och verbal kommunikation.

Den icke-verbala kommunikation har i mitt fall handlat om att jag har haft svårt för att förmedla mina känslor med hjälp av mitt kroppsspråk men även svårigheter i att tolka andra människors kroppsspråk. Många människor har missförstått mina budskap totalt eftersom mitt kroppsspråk inte alls stämt överens med det jag sagt. Har jag exempelvis sagt: “det här är svårt, det klarar inte jag”, har andra människor trott att jag skämtat eftersom jag lett och skrattat samtidigt medan sanningen varit att min ångestnivå skjutit till höjden.

I ett sånt läge skulle man kunna tro att den verbala kommunikationen skulle vara lättare för aspergare, men så är inte alltid fallet. Jag brukar säga att den verbala kommunikationen skulle vara enkelt för mig om andra människor alltid skulle mena det de säger. Att de verkligen skulle mena det när de säger “känn dig som hemma”, “du behöver inte vara orolig, allt kommer att fixa sig” och “var dig själv”, och att allt detta verkligen skulle betyda exakt som det låter. Men det har vid ett flertal tillfällen hänt att jag lyssnat på det folk har sagt, följt det till punkt och pricka och det ändå har visat sig att det inte alls varit meningen att jag skulle känna mig som hemma eller vara mig själv.

Om det endast är den icke-verbala verbala kommunikationen som brister så har man kanske lättare för att kompensera bristen genom att kommunicera med andra människor skriftligt istället för muntligt. Men om man dessutom har en tendens att tolka det mesta bokstavligt, kan det orsaka stora missförstånd i kommunikationen. Jag brukar säga att den sociala kommunikationen skulle vara enkelt för mig om andra människor inte skulle använda sig av mimik, gester och kroppsspråk och om de alltid skulle mena exakt det de säger. Att allt verkligen skulle fixa sig när andra människor sagt till mig att det kommer att bli så.

Därför uppfattar du autistiska barn som jobbiga

Många lärare undrar varför barn som har Aspergers syndrom eller autism är jobbiga och klagar så mycket. Varför är autistiska barn aldrig nöjda? Men många har missat här en viktig poäng, nämligen att vi autister är begränsade att leva på det sättet som många andra människor lever. Det är ju det alla funktionsnedsättningar i grund och botten handlar om. För att vi inte ska krascha så krävs det specialarrangemang.

Vad är det som inte fungerar för autistiska barn i skolan då? Jo, för det första är miljön inte sällan väldigt stökig. Faktum är att många autistiska barn måste hantera alltför många sinnesintryck i vardagen. Det är som att leva med en ständig baksmälla eller migrän när man ser allt, hör allt, det känns obehagligt att skaka hand, det luktar konstigt överallt och maten man tvingas äta smakar väldigt äckligt. När många neurotypiskt fungerande vuxna skulle klaga om de tvingades leva med en oupphörlig baksmälla eller äta mat som de får kväljningar av, är situationen mycket värre för autistiska barn som har det jobbigt även på många andra sätt.

Sedan har jag inte kommit till den viktigaste delen i skolan, nämligen undervisningen. Faktum är att vi som lever med Aspergers syndrom eller autism lär oss inte sällan endast på ett sätt medan lärarna i skolan vill att eleverna ska lära sig på många olika sätt: genom lek, genom att rita och pyssla, genom grupparbeten, genom att läsa och genom att se en film. Själv lär jag mig endast genom att läsa allt i böckerna och eventuellt ställa frågor till läraren i enrum om det är något jag inte förstår. Lekar, grupparbeten, gruppdiskussioner, teckning och pyssel skapar ångest och jag blir trött av filmer. Jag har blivit helt slut och utmattad när jag tvingats lära mig på för mig helt fel sätt.

För att vi har fått diagnosen autism har det krävts att vi har begränsade intressen eller beteenden. Antingen älskar jag ett ämne eller så hatar jag det, det finns liksom inget mellanting.  Jag är dessutom till skillnad från icke-autistiska människor inte allätare när det gäller intressen. Jag har endast två eller tre intressen som uppslukar all min tid och allt annat, det vill säga 99% av allt i livet, är tråkigt och ointressant. Hemma kan jag ju pyssla med mina specialintressen dag ut och dag in men i skolan fanns det två problem: dels fick man till skillnad från om man forskar på universitetet inte snöa in sig på endast ett ämne och dels tvingades jag stå ut med att 99% av ämnena är så ointressanta att jag hade lust att skrika rakt ut.

Slutligen får man inte glömma bort det sociala. De flesta barn som lever med Aspergers syndrom eller autism möter sociala svårigheter i skolan: de kan vara mobbade, utstötta, bli förvirrade av det sociala samspelet och tvingas leva med en utanförskapskänsla som orsakar kraftig ångest. Själv mådde jag mycket dåligt av alla sociala krav och det försvårade min skolgång enormt. Det var faktiskt det sociala som var det allra värsta för mig i skolan! Som vuxen har det endast varit distansstudier som har fungerat för mig.

Undrar du fortfarande varför många autistiska barn klagar? Du som är närsynt eller rörelsehindrad skulle förmodligen också klaga om dina glasögon hade fel styrka eller om din rullstol inte skulle fungera alternativt bara skulle fungera ibland. Och det är just sånt som vi som lever med asperger eller autism tvingas stå ut med: skolmiljön är inte anpassad för oss. Ju mer åren gick för mig i skolan, ju mer utbränd blev jag för allt tärde på min kropp enormt. Autistiska barn är på intet sätt jobbigare än andra barn, de tvingas bara leva i ett samhälle som är anpassat efter neurotypiskt fungerande människor, inte efter autister!

Detta önskar jag att Arbetsförmedlingarna visste om autism

Vi som lever med Aspergers syndrom och autism brukar som bekant ha svårt för att komma in i arbetsmarknaden. Därför har många av oss med arbetsförmedlare, SYO-konsulenter och coacher att göra. När jag själv var arbetssökande, fick jag också hjälp bland annat från Arbetsförmedlingen. Men många yrkesverksamma gjorde följande fel med mig:

1. De underskattade min förmåga. När Arbetsförmedlingen fick läsa igenom arbetsförmågebedömningen där det framgick att jag inte kunde rita, hade mycket svårt för praktiska sysslor som att baka en sockerkaka och fälla upp en strykbräda så förstod de att jag hade svårigheter. Men när jag berättade för dem att jag ville börja försörja mig som föreläsare om autism, möttes jag av tvivel. Men i bedömningen stod det ingenting om att jag skulle ha verbala svårigheter, tvärtom har jag alltid varit språkligt begåvad och kan föreläsa utan problem! När man har Aspergers syndrom, kan man ju ha en ojämn begåvningsprofil. Klarar man som aspergare inte det ena, kan man mycket väl klara det andra!

2. De överskattade min förmåga. Vid ett tillfälle ringde Arbetsförmedlingen mig på kort varsel och ville att jag skulle komma på Samhalls introduktionsmöte. “Vad roligt, förmedlar Samhall föreläsningsjobb?”, frågade jag. Men nej, det var enbart städning som gällde, fick jag höra. Jag försökte förklara att jag omöjligt skulle kunna städa lokaler med tanke på att jag inte ens klarade av att sköta städningen i mitt eget hem utan boendestödjarens hjälp. Att städa i en främmande miljö hade varit ännu svårare för mig! Men Arbetsförmedlingen lyssnade inte.

När du som arbetsförmedlare förmedlar arbeten till oss med Aspergers syndrom och autism, är det mycket viktigt att du ser helheten! Det är tyvärr nämligen ofta just där det brister. Arbetsförmedlingar gör inte sällan den felaktiga bedömningen att personen saknar arbetsförmåga bara för att han eller hon saknar vissa färdigheter. Då tänker arbetsförmedlarna inte alltid på att alla färdigheter inte behövs i alla arbeten. Jag har ju aldrig behövt fälla upp strykbrädor när jag föreläser. Vi som har Aspergers syndrom kan ha många styrkor som kan nyttjas i yrkeslivet!

Samtidigt tror många arbetsförmedlare felaktigt att personen klarar mer än vad den gör. Om personen har klarat gymnasiet eller universitetet så tror de ofta automatiskt att personen klarar allt som är enkelt för andra människor. Men det är just det funktionsnedsättningar handlar om! Man är funktionshindrad inom det område man har svårigheter inom trots att man kan ha enorma styrkor inom andra områden.

Dags för alla Arbetsförmedlingar att skaffa sig kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Utan autismspecifik kunskap blir det mycket svårt att hjälpa ut oss i arbete!

Nej, man behöver inte försvara sin diagnos

När jag var nydiagnosticerad med Aspergers syndrom, trodde jag av någon anledning att det skulle vara min plikt att försvara min diagnos. Det var många som försökte komma på med alternativa förklaringar till mina svårigheter. “Men din mamma var ju hemmafru, därför är det inte konstigt att du aldrig lärde dig att samarbeta i grupp”, och “men du var ju ensambarn fram tills du var 8 år, därför hann du aldrig vänja dig vid andra barn” var många alternativa tolkningar som folk gärna ville förklara mina svårigheter med. För jag kunde ju omöjligen ha autism. Och jag fick förklara.

Utöver det fick jag även många frågor, även privata sådana. “Hur har ditt kärleksliv varit?”, “vad gör du exakt när du är hemma, kan du beskriva en hel vecka för mig timme för timme?” och “kan inte du beskriva hela ditt liv för mig från barndom fram tills vuxenåldern?”, är den typen av frågor jag brukade få. Och jag inbillade mig att det var min plikt att svara på exakt alla privata frågor för att sprida kunskap om asperger och autism. Men det kändes konstigt och utelämnande för mig att beskriva mig själv i detalj för människor jag inte ens kände så väl.

Men efter ett tag förstod jag att det inte var min plikt att redovisa mitt liv och mina svårigheter för andra människor. Visst, jag hade fått berätta detaljerat om min uppväxt för utredningsteamet i samband med den neuropsykiatriska utredningen och jag måste beskriva mina svårigheter för biståndsbedömarna när jag ansöker om boendestöd. Även läkare som skriver läkarutlåtanden behöver veta hur diagnoskriterierna för Aspergers syndrom yttrar sig hos mig. Men utöver det behöver inte folk veta mer än nödvändigt. Boendestödjarna behöver visserligen veta vad det är som inte fungerar för mig i hemmet, men de behöver inte veta om mina sociala relationer, min uppväxt eller min ekonomiska situation.

Inte heller är det min skyldighet att argumentera för andra människor varför min läkare bedömde att jag har Aspergers syndrom. Visst, andra människor är kanske nyfikna på att veta hur man kan veta att mina svårigheter beror på just autism och inte på sociala faktorer, bristande träning eller dålig uppfostran. Men jag orkar inte alltid försvara mig. Jag märkte förut att det gjorde mig utmattad att motivera och förklara när människor kom med motargumentet att mina svårigheter brukade vara vanliga bland folk som utsatts för traumatiska upplevelser. Nuförtiden brukar jag numera säga vänligt men bestämt att om min samtalspartner är intresserad så är han eller hon välkommen att läsa mina böcker, följa min blogg eller att läsa litteratur om Aspergers syndrom skrivna av forskare.

Så nej, du är inte skyldig att berätta privata saker om dig själv eller redogöra för nyfikna människor på vilka grunder utredningsteamet bedömde att du eller ditt barn har autism. Inte heller behöver du motivera varför du inte vill berätta. Visst, det kan kännas kränkande om andra människor tycker att du är lat eller att du inte har uppfostrat ditt barn ordentligt. Men de som verkligen bryr sig om dig och menar väl kommer aldrig att ifrågasätta dig!

Vikten av ett vilorum för autistiska elever

Häromdagen beskrev jag i ett blogginlägg hur många barn med Aspergers syndrom och autism kan uppleva trötthet. När jag föreläser i skolor, frågar lärare mig ibland om det finns något de skulle kunna göra för att hjälpa sina autistiska elever att orka igenom skoldagen bättre. Och ja, det finns det faktiskt! Lösningen stavas ett vilorum. Dessa möjligheter erbjuder ett helt idealistiskt vilorum:

1. Så få synintryck som möjligt. Det innebär att inga starka lampor, mönstrade gardiner och inte för stökigt i rummet. Många barn med Aspergers syndrom och autism är känsliga för synintryck eftersom de saknar ett filter och därför blir det ingen ordentlig vila om det är många synintryck som stör.

2. Så tyst som möjligt. Det vill säga inga tickande klockor, ingen hårt trafikerad gata i närheten och helst ska rummet vara ljudisolerat från den övriga skolbyggnaden. Vissa elever med Aspergers syndrom och autism kan till och med störa sig på ett för högt låtande ventilationssystem.

3. Så få avbrott som möjligt. Det idealistiska vilorummet används inte som de skolanställdas förvaringsrum dit de springer in titt som tätt för att hämta sina saker. Annars finns risken att barnet bara oroar sig för när nästa avbrott kommer att ske och får därför ingen återhämtning.

4. En möjlighet för barnet att vara ensamt. Det vill säga helst inget vilorum dit det kommer in fler barn och vilar samtidigt. Av utrymmesskäl är dock inte ett helt privat rum alltid möjligt att få i alla skolor med många autistiska barn.

5. En möjlighet för barnet att använda vilorummet exakt när som helst. Ett autistiskt barn kan inte alltid planera in sina viloperioder i förväg i och med att en utmattning kan alltid slå ner som en blixt från en klar himmel. Ibland kan rummet behövas flera gånger om dagen, ibland endast en gång i veckan. Allt beror på dagsformen och på hur utmattande lektionerna har varit.

6. En möjlighet för barnet att ligga ner. Helst ska rummet därför ha en stor soffa eller en säng. Soffan ska gärna vara mjuk och inte av skinn för skinnsoffor kan vara kalla och obekväma. Gärna också ett kedje- eller bolltäcke för det lugnar många barn med neuropsykiatriska diagnoser.

7. Lätt att hitta. Låter kanske som en konstig punkt att ha med på listan men faktum är att vissa barn med Aspergers syndrom och autism har dåligt lokalsinne. När jag var barn och gick i skolan, undvek jag att gå in i klassrum som jag inte var helt säker på att jag skulle hitta. Ibland hände det att jag hittade in till klassrummet men inte tillbaka.

Jag har själv läst till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola i en klass där alla vi elever hade Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd. Vi elever hade naturligtvis tillgång till ett vilorum på skolan, vilket gjorde en enorm skillnad för oss elever.

Jo, du kan visst ha autism ändå

Många unga vuxna frågar mig är om de skulle kunna ha asperger eller autism även om de inte tycker sig känna igen sig i diagnoskriterierna. Och om man känt sig annorlunda hela livet och aldrig passat in, är det bara naturligt att börja grubbla över sitt annorlundaskap senast i den unga vuxenåldern. Just i den åldern kan tankar på om man skulle kunna ha Aspergers syndrom eller autism poppa upp. Man kanske börjar läsa litteratur skrivna av forskare och personer med egen diagnos, börjar läsa bloggar om autism, gå på föreläsningar och fundera på om man känner igen sig eller inte.

Det som är viktigt att känna till i ett sånt läge är att autism är ett brett spektrum. Därför är det i princip omöjligt för läkare och psykologer att beskriva spektrat i en enstaka bok på det sättet att alla autister skulle känna igen sig. Och vi med egen diagnos som skriver böcker och bloggar om autism gör det utifrån ett inifrånperspektiv. Det innebär att vi inte sällan beskriver hur det är för oss att leva med autism. I mitt fall hur det var för mig i skolan med utanförskap, mobbing och otydliga uppgifter, pressen att leka med klasskamraterna på rasterna trots att jag inte ville och hur det är att ha boendestöd i vuxenåldern.

Någon annan med exakt samma diagnos som bloggar om samma ämne kan däremot ha helt andra erfarenheter. Den personen kanske hade turen att växa upp i en förstående omgivning och kände gemenskap med klasskamraterna direkt. Den personen kan ha helt andra svårigheter som ljudkänslighet, ett behov av att se bilder i förväg på ställen som han eller hon ska besöka och så vidare. Därför kan man få en helt annan bild av autism om man läser flera böcker eller bloggar skrivna ur ett inifrånperspektiv.

När jag själv läste boken Varför stannar bussen när jag inte ska av? skriven av psykologen Sven-Olof Dahlgren, kände jag nästan inte igen mig överhuvudtaget. Men betyder det att han ger fel bild av autism i boken? Nej, absolut inte. Boken är skriven på ett bra och tydligt sätt och den har hjälpt mig otroligt mycket i mitt yrke som föreläsare. Jag får ofta träffa anhöriga till personer som är exakt den typen som Sven-Olof Dahlgren beskriver, och därför är det bra för mig att veta hur dessa personer fungerar. Även om jag själv inte känner igen mig.

Så jo, du kan visst ha Aspergers syndrom eller autism även om du inte skulle känna igen mig i mina böcker och min blogg! Och du kan ha det även om dina nära och kära inte tycker att du har det. Själv fick jag höra från i princip alla i min omgivning att det var omöjligt att jag kunde ha asperger. Därför kan det vara värt att genomgå en neuropsykiatrisk utredning ändå även om man inte skulle känna igen sig i diagnoskriterierna eller om ens närstående inte tycker att man har det!

Ni som har egen diagnos eller är anhöriga till någon med Aspergers syndrom eller autism, tycker ni att diagnoskriterierna och beskrivningarna passar in på er själva eller på er närstående? Har ni alltid tyckt som ni gjort eller har ni ändrat er uppfattning om autism under årens gång?

Nej, alla människor har inte de autistiska svårigheterna

Varför får inte vi som lever med asperger eller autism inte den förståelse och det stöd vi skulle behöva, undrar många. Personligen tror jag att en del av förklaringen är att de allra flesta människor tycker sig känna igen sig i diagnoskriterierna för autism i någon grad utan att inse att allt handlar om gradskillnader. Jag önskar att alla människor skulle veta skillnaden på följande:

1. Vanlig trötthet vs handikappande trötthet. De allra flesta människor känner sig trötta efter jobbet. Men trots tröttheten klarar de ändå av föräldraskap, städning och ett heltidsjobb. Många av oss med Aspergers syndrom eller autism lever däremot med en handikappande trötthet som verkligen begränsar våra liv. Obs! Man behöver självklart inte ha just autism för att lida av en handikappande trötthet och utmattning. Det finns andra funktionsnedsättningar och sjukdomar som ME, MS, hjärntumörer som kan göra patienten otroligt trött och utmattad.  

2. Att känna sig utanför i tonåren vs att vara autistisk. När jag var i tonåren, funderade jag ett tag på om jag kunde vara autistisk. Jag kände nämligen igen mig i vissa diagnoskriterier för autism. Men jag fick höra att känsla av utanförskap och annorlundaskap hörde till tonåren. Men ändå kände jag mig som född på fel planet. Jag förstod aldrig vad andra tonåringar pratade om och hade aldrig ens hört talas om Madonna eller någon annan artist! När jag var 24 år, fick jag äntligen bekräftat att jag visst hade asperger och därmed var annorlunda på riktigt.

3. Att ogilla skolan vs att ha ångest inför skolan. De allra flesta barn skulle förmodligen vilja ta en sovmorgon eller leka ute med kompisar istället för att sitta på en tråkig mattelektion. Men många autistiska barn känner allvarlig ångest och rädsla inför skolan. Själv var jag tvungen att skolka vid ett flertal tillfällen. Nu som vuxen brukar jag säga att skolan var för mig som en 9-årig fängelsedom.

4. Ha svårt för ett ämne vs att sakna förutsättningarna för att lära sig ämnet. En ojämn begåvningsprofil kan ingå i Aspergers syndrom och autism. Jag lyckades aldrig lära mig i skolan hur man knäcker ägg i hemkunskapen och hur man trär en symaskin eller fäller upp en strykbräda i syslöjden. Det handlade inte bara om att det var svårt utan jag saknade förutsättningarna för att lära mig!

5. Att ha “vanliga” svårigheter vs att ha en funktionsnedsättning. “Jag har också haft många svårigheter i livet men de har försvunnit genom träning”, får vi autister inte sällan höra. Därför utsatte jag mig för grupparbeten under hela grundskolan och gymnasiet. Men ändå blev grupparbetena bara svårare och svårare för mig med åren och gjorde mig utbränd. Svårigheterna i Aspergers syndrom går inte att träna bort, och ordspråket  “träning ger färdighet gäller därmed inte oss!

6. Att inte vilja anpassa sig vs att bli sjuk av att anpassa sig. Vi som lever med Aspergers syndrom eller autism gör oftast inte som vi vill för att vi skulle tycka att det är häftigt att vara annorlunda och egen. Vi riskerar istället att bli utbrända om vi anpassar oss för mycket. Om vi tackar nej till en släktmiddag, handlar det inte om att vi inte har lust att gratta vår svärmor på hennes födelsedag utan det handlar om att vi kan må psykiskt riktigt dåligt av sociala tillställningar och vara helt utslagna i en vecka efteråt!

Det är dags för skolpersonalen, biståndsbedömarna samt personalen på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan att lära sig dessa skillnader! För svårigheterna i autism ingår inte i vanliga mänskliga egenskaper, och utan autismspecifik kunskap kommer det adekvata stödet alltid utebli!

Därför kan det autistiska livet bli lättare med åldern

Det som många frågar mig om är om livet brukar bli lättare för oss med Aspergers syndrom eller autism med åldern. Det är naturligtvis olika hur vi upplever olika livsfaser och vissa saker kan kännas svårare med åldern. Men många tycker samtidigt att livet som helhet blir lättare med åldern när man har lärt sig att leva med sina svårigheter och börjat förstå sin diagnos mer och mer. Man har kanske också hunnit utveckla en bättre självkänsla och vågar börja sticka ut från normen.

Själv har jag stuckit ut från normen så länge jag kan minnas, men jag har vågat börja göra det ännu mer med åldern. Redan i 25-årsåldern vågade jag spendera en veckas lång Paris-semester på hotellrummet trots att andra ifrågasatte mitt val. Men nu när jag är nyss fyllda 40 år så inser jag att jag har börjat sticka ut ännu mer de senaste åren. Jag har börjat tacka nej till ännu fler aktiviteter, blivit sämre på att svara på telefon och SMS och så vidare. När jag fyllde 30 år så hade jag en stor fest med över 30 gäster närvarande men min 40-årsdag firade jag överhuvudtaget inte. De som känner mig sedan tidigare har börjat reagera på att jag blivit så annorlunda.

Anledningen till att jag har förändrats är att jag har börjat bejaka min aspighet. Jag har sedan länge insett att de flesta aktiviteter inte passar mig: de flesta restaurangbesök (med undantag om just den specifika restaurangen råkar servera mat som jag tycker om vilket de flesta restauranger inte gör), biljard, bowling, de flesta idrottsgrenar, bio, grupplekar och -spel, museibesök, dans, att lyssna på musik, teater, TV-tittande, läsning av skönlitterära böcker och mycket annat. De flesta unga människor tackar förmodligen ja till aktiviteter mot sin vilja då och då, men själv levde jag förut i princip hela mitt liv på andras villkor. Mina fritidsaktiviteter och semesterresor var för andras skull, inte för min egen.

När jag var barn så förelåg det en stor press på mig att förändras. Läraren tvingade mig bland annat att leka med mina klasskamrater på rasterna och delta i ett bollspel trots att jag tyckte att bollspelet var så tråkigt att det framkallade ångest. Tvång, press och krav på att skaffa vänner och variera mellan olika aktiviteter istället för att snöa in sig på ett specialintresse gjorde att det tog mycket lång tid för mig att våga förändras. Att jag har förändrats nu är positivt och därför har mitt liv bara blivit bättre och bättre med åldern.

Jag har även i princip slutat använda matbordet helt, även när jag har gäster. Jag tycker att det är mycket trevligare och mindre tröttsamt att äta sittandes på golvet och ha tallriken på en pall. Det här är något jag inte hade gjort i gästernas närvaro när jag var yngre. Jag har insett att det inte var mitt eget val att börja äta sittandes på golvet i gästernas närvaro utan ett måste för mig att orka med livet. Vissa människor tycker kanske det är jobbigt att anpassa sig, men många av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism blir utbrända av att anpassa oss. Det är en stor skillnad.

Så ja, livet kan absolut bli lättare med åldern när man har Aspergers syndrom! Förutsättningen är dock att man verkligen börjar våga vara den man är, bejaka sin aspighet och man slutar anpassa sig. Att man förstår att man har fått diagnosen av an anledning och att egenheterna är en del av vem man är, inte något som till varje pris borde bort!

Veckans finaste överraskning

När jag vaknade i morse så var det grått och regnigt. Jag upptäckte att jag hade glömt bort att köpa bananer så jag hade tyvärr inget annat val än att ta mig till den närmaste matbutiken och köpa några så att jag skulle få äta mina älskade bananpannkakor till frukost. Dessutom hade jag nästan slut på rena kläder, så jag hade inget annat alternativt än att ta mig till tvättstugan och sätta igång några tvättmaskiner.

Jag har fått en ny morgonrutin: att sätta mig på balkongen och arbeta med dagens blogginlägg. Detta för att jag har allvarliga sömnsvårigheter och behöver därför få förmiddagsljus för att kunna somna på kvällarna. Samtidigt vill jag ju även leverera blogginlägg, så jag har därför insett att det bästa för mig är att kombinera bloggandet och mitt behov av dagsljus och arbeta med bloggen på balkongen. Om det är minusgrader ute så klär jag mig varmt och sätter mig under en filt.

Men vissa morgnar regnar det så mycket att det gör det omöjligt för mig att sitta på balkongen. Idag var en sådan morgon. Jag blev mycket irriterad när min laptop blev blöt och det gick därför inte att arbeta med bloggen. Jag var också irriterad över att mina rena kläder var slut och att jag hade blivit blöt i regnet när jag hade varit ute och handlat. Jag var också irriterad över att postombudet inte hade hunnit öppna när jag hade kommit till matbutiken för jag hade ett par paket att hämta ut. Ja, det var mycket jag störde mig på. Ni vet, såna små vardagliga saker som kan irritera en stresskänslig aspergare när saker och ting inte går som planerat.

När jag hade tömt de sista tvättmaskinerna på tvätten, kom jag på att jag inte hade öppnat min brevlåda på ett tag så jag bestämde mig för att kolla om jag hade fått några räkningar. Men nej, det låg inga räkningar där inte. Däremot ett grattiskort från en anonym bloggläsare som grattade mig på min 40-årsdag och tackade mig för allt arbete jag gör för att öka förståelsen för autism. Jag vet inte vem du är men jag vill berätta för dig att jag blev jätteglad  Det var en mycket trevlig överraskning. Precis vad jag behövde på en tråkig morgon som denna. Du gjorde min dag! 🙂 Det var den bästa födelsedagspresenten jag fått!

På en dag som denna tänker jag på att jag har världens bästa jobb. På riktigt. Jag får besöka olika platser, skriva och föreläsa om det jag brinner för, nämligen Aspergers syndrom och autism. Jag får träffa så otroligt gulliga människor och får lära mig så mycket av alla era tankar, frågor och funderingar. Jag känner mig superpeppad på att fortsätta blogga och genomföra alla vårens föreläsningar. Så tack för att ni finns och tack för att ni läser min blogg ♥