Författararkiv: Paula Tilli

Nej, man går inte bara hemma med aktivitetsersättning

När jag förut levde på aktivitetsersättning i flera år, tyckte många att jag bara “gick” hemma. Därför var det många som tyckte att det borde gå att byta psykolog- och boendestödtider med mig på kort varsel eller att be mig om hjälp med barnpassning och annat. Jag hade ju i omgivningens ögon ändå inget viktigt för mig när jag varken studerade eller arbetade.

Men det som många missar är att man inte blir beviljad aktivitets- och sjukersättning för ingenting. Jag har Aspergers syndrom, ADD och hade dessutom blivit utbränd, vilket inte var att leka med. Speciellt i början hade jag väldigt lite energi och sov 12 timmar på nätterna i flera år. Inte sällan ansåg sjukvården att de kunde erbjuda mig tider klockan 8 på morgonen eftersom andra människor arbetade vid den tiden och jag var hemma. Men jag var ändå precis lika oflexibel med tiderna som någon som arbetade heltid, vilket inte var lätt för andra människor att förstå.

Anledningen till att vilka tider som helst inte fungerade för mig var att jag hade behövt lägga mig klockan 18 kvällen innan för att orka gå upp i tid för att hinna till mottagningen klockan 8. Det var omöjligt för mig att somna så tidigt när jag inte var van, och jag hade behövt börja lägga om min dygnsrytm ett par veckor innan för att det skulle fungera. Och min nya dygnsrytm skulle ha behövt matcha med mitt boendestöd och annat. Dessutom har jag ju boendestödet två gånger i veckan plus andra saker, och jag behövde vila mellan varven. Och nej, det är ingen vanlig trötthet jag pratar om utan om total utmattning!

Andra människor trodde dessutom att jag skulle må bra av utmaningar i vardagen om jag skulle hjälpa till med barnpassning och annat, men min vardag var full av utmaningar som den var! Bara att boka tvättid eller att gå och handla var en utmaning för mig. Innan jag började föreläsa tackade jag nej till biståndsbedömarens erbjudande om daglig verksamhet eftersom jag aldrig hade orkat med en daglig sysselsättning. När jag inte ens hade orkat med kravlös daglig verksamhet, fanns det ingen chans att jag skulle ha orkat hjälpa andra människor med diverse ärenden.

När man inte klarar av att arbeta och lever på aktivitets- eller sjukersättning, behöver man färre utmaningar i sin vardag, inte fler! Även om personen i dina ögon ser välfungerande ut så finns det alltid en bakomliggande anledning till att Försäkringskassan har beviljat personen sjukpension. Att vara hemma med aktivitets- eller sjukersättning är inte samma som att ha semester!

Därför tackar din autistiske närstående nej till just dina förslag

Många människor tror att personer med Aspergers syndrom och autism är egensinniga och oflexibla eftersom vi inte alltid anpassar oss i alla situationer. Själv tackade jag ofta förut ja till vissa evenemang, åt mat jag tyckte smakade äckligt och accepterade flera avvikelser från rutiner när jag umgicks med bekanta. Men när jag var med mina närmaste, tackade jag nej till nästan allt de föreslog. Jag ville oftast inte heller äta mat de bjöd mig på trots att jag hade ätit exakt samma mat tillsammans med andra människor dagen innan.

Mina närmaste kunde inte förstå detta och trodde att allt bara satt i mitt huvud. Jag fick höra saker som: “Men vaddå, du åt ju lasagne med en arbetskamrat förra veckan, varför smakar det plötsligt jätteäckligt nu när jag bjuder dig på det?” eller: “Men du var ju på din grannes släktkalas förra veckan, varför kan du inte följa med mig på ett kalas nu när min kusin fyller år?” Och jag kan förstå att de tyckte att det var konstigt.

Men det handlade inte om något konstigt infall jag bara hade fått för mig. Sanningen var att maten hade smakat lika äckligt när mina bekanta hade bjudit mig och jag hade lidit igenom alla de sociala evenemang jag hade följt med dem på. Men ju närmare jag stod personen, desto mer vågade jag stå upp för mig själv. Om jag inte kände personen lika väl, kände jag mig inte tillräckligt trygg för att säga sanningen. Jag hade ju hört genom hela livet att jag klagade över små saker så jag vågade inte vara för petig. Därför accepterade jag nästan allt när jag umgicks med bekanta även om jag blev utmattad av det.

Det fanns även en annan förklaring: Jag ville inte förknippa mina närstående med negativa känslor. Jag ville ju förknippa min dåvarande man med något positivt när vi var gifta. Anledningen till att jag inte ville gå med honom på bio eller teater, spela biljard eller bowla med honom eller umgås med hans släkt var att jag ville känna att jag trivdes i hans sällskap. Skulle jag ha tvingat mig själv att göra aktiviteter med honom som jag hatade, skulle det ha påverkat mina känslor för honom. Mina bekanta brydde jag mig däremot inte alls lika mycket om, varför jag inte hade lika mycket problem med att förknippa deras sällskap med något negativt.

Om du har en närstående som har Aspergers syndrom eller autism och personen tackar nej till att göra aktiviteter med just dig, behöver det inte vara något negativt. Det kan mycket väl bero på att autisten känner sig trygg i ditt sällskap och därför vågar tacka nej. Du kan vara utvald!

När en autist kan men inte orkar

När vi aspergare och autister träffar våra biståndsbedömare, boendestödjare, läkare och ansvariga i skolan och på universitetet, blir det ibland en kartläggning om våra förmågor och brister för att det ska kunna avgöras vad vi behöver hjälp med. För att vi ska få rätt stöd i lagom mängd, måste högskolorna veta vad vi klarar i studiesituationer, läkarna och Försäkringskassan behöver veta hur mycket vi klarar av att jobba och biståndsbedömarna måste veta vad vi inte klarar av att göra i hemmet. Aspergers syndrom och autism yttrar ju sig på olika sätt hos olika individer, och därför måste vi ofta tydliggöra våra behov.

Inte sällan läggs fokuset på det vi absolut inte kan göra rent praktiskt. I mitt fall fokuseras det gärna på att jag har mycket svårt för att lära mig hur man syr och stryker kläder och hur man pumpar en cykel. Min boendestödjare har också meddelat min biståndsbedömare att jag inte bör torka golvet själv då hon märkt att jag ofta välter hinken. Då har biståndsbedömarna dokumenterat detta och fattat beslutet att jag behöver hjälp av boendestödjarna för vissa praktiska uppgifter.

Men vissa beslutsfattare har helt bortsett ifrån att jag kan bli utmattad av vissa saker även om jag vet hur man gör uppgiften rent praktiskt. Jag vet hur man ringer ett telefonsamtal, men jag ringer mina telefonsamtal själv endast när jag inte har mina boendestödjare till hands. Skulle jag ringa alla mina telefonsamtal själv, skulle det tar väldigt mycket energi av mig och då skulle jag inte orka sköta många andra viktiga uppgifter. Men nu när jag tack vare mina boendestödjare endast behöver ringa telefonsamtal ytterst sällan är det överkomligt. För att inte bli utmattad är det mycket viktigt för mig att få avlastning med att ringa telefonsamtal även om jag vet hur man ringer rent praktiskt.

När man läser distanskurser, måste man ofta orientera sig på högskolornas hemsidor för att komma åt uppgifterna. Inte sällan har det tagit mig flera timmar att klura ut hur och var man hittar uppgifterna och hur man registerar sig till kurserna, vilket har tagit så mycket energi av mig att jag inte orkat fokusera på själva kursuppgifterna lika mycket. För att kunna registrera mig till kurserna har jag behövt anstränga mig till max och då har jag varit utmattad efteråt. Följdaktligen har jag ofta presterat sämre i uppgifterna än vad jag skulle gjort om jag hade fått hjälp med att hitta uppgifterna. Men alla ansvariga på högskolorna har inte förstått att trots att jag ofta kan göra sånt praktiskt så tar det onödigt mycket energi av mig och att jag därför skulle behöva hjälp av en mentor för just sådant. Men det är inte möjligt att få stödet på alla högskolor.

Det är viktigt att komma ihåg att Aspergers syndrom och autism inte sällan innebär att vardagliga saker tar oskäligt mycket energi. Och när vi lägger oskäligt mycket energi på en uppgift som går lätt för andra människor, tar det energi från andra viktiga moment i vår vardag. Även om vi ibland utåt sett verkar klara oss praktiskt rent praktiskt, försvåras vår vardag mycket om vi inte får stöd och avlastning med det vi har svårt för!

Autismspektrum av Lorna Wing

Jag håller just nu på att läsa boken Autismspektrum: handbok för föräldrar och professionella av Lorna Wing. Jag har genom åren fokuserat väldigt mycket på inifrånperspektivet i och med att jag har gått informatörsutbildningen på Ågesta Folkhögskola, och det var länge sen jag läste en bok om asperger och autism skriven av en forskare. Därför tyckte jag att det kunde vara intressant att vända på perspektivet och ta reda på vad relevant forskning säger på området. Och eftersom jag nästan alltid brukar gå igenom Wings triad på mina föreläsningar, tyckte jag att det kunde vara intressant att läsa om just Lorna Wings tankar.

Även om jag anser mig kunna relativt mycket om autism, fick jag reda på nya fakta av att läsa boken. Jag visste exempelvis inte om att Leo Kanner hade uppmärksammat att nästintill autistiska barn hade intelligenta fäder med akademisk utbildning och trodde att detta var utmärkande för autism men att andra forskare slog ifrån sig att detta hade något med autism att göra. Även Lorna Wing tror att det är troligare att högutbildade föräldrar hade hört talas om Kanners arbete och de därför hade möjlighet och medel att ta sitt barn till Kanners klinik. Även om Lorna Wing inte verkar vara övertygad om att Kanners teori om fädernas intelligens och utbildning stämmer, kom jag på att tänka på min egen pappa och många andra pappor till aspergare som jag vet är intelligenta och högutbildade.

Det var mycket intressant att ta del av Lorna Wings teorier om varför Aspergers syndrom och autism är vanligare bland killar än hos tjejer. Hon tror att en delförklaring skulle kunna vara att tjejer har en bättre social intuition än killar och att det därför krävs starkare “skador” hos en tjej för att hon ska bli autistisk. Hon hänvisar till forskning som tyder på att de flickor som har Kanners autism blir mer gravt handikappade än pojkarna som har syndromet, vilket stödjer teorin. Men hon konstaterar också att autism kan vara svårare att upptäcka hos flickor, vilket jag personligen tror är huvudanledningen. Och det har också Svenny Kopp konstaterat.

Lorna Wing går grundligt igenom de olika autistiska undertyperna: den aktiva men udda gruppen, den överdrivet formella och högtravande gruppen, den passiva gruppen och den avskärmade gruppen. Många aspergare jag träffat upplever inte att deras sociala stil passar tydligt in i någon av Lorna Wings beskrivningar, men Wing konstaterar faktiskt att det inte är alla som passar tydligt in i någon av dessa undergrupper och att en persons sociala stil också kan skifta genom åren. En person som varit överdrivet social men udda i barndomen kan alltså bli passiv i vuxenåldern och tvärtom.

Lorna Wing beskriver också autistiska styrkor. Hon skriver att vissa autister slutar använda sig av sina talanger någon gång i barndomen eller vuxenåldern utan att man vet varför. Forskarna vet inte om dessa styrkor har försvunnit eller om autisten plötsligt inte längre vill använda sig av dessa. Hon beskriver en tjej som slutade med sina häpnadsväckande teckningar när hennes tal plötsligt utvecklades. Wing vet som sagt inte vad det beror på att tjejen helt plötsligt slutade teckna, men min egen teori är att alla nya färdigheter tar så mycket energi att man inte orkar koncentrera sig på allt samtidigt. Själv hade jag som barn och tonåring ett häpnadsväckande minne och kunde bland annat hela klassens telefonnummer utantill, men färdigheten försvann i samband med att jag tvingades lära mig flera “vuxenfärdigheter” så som att betala räkningar, tvätta och öppna konservburkar.

Trots att jag tyckte att det var mycket givande att läsa Lorna Wings teorier, måste jag erkänna att jag inte känner igen mig i de flesta av Wings exempel och jag känner inte heller igen de flesta aspergare jag känner. Wing nämner visserligen Aspergers syndrom i boken och det faktum att många personer utåt sett verkar helt normala, men många av hennes exempel i boken handlar om barn som har okontrollerade raseriutbrott och inte kan förstå andra människors alls. Dessutom lekte jag låtsaslekar som barn även om Lorna Wing skriver att det är ovanligt att barn med autism gör det. Det är möjligt att vi som blivit diagnosticerade i vuxenåldern har lite andra typer av svårigheter än det Lorna Wing beskriver.

I slutet av boken ger Lorna Wings tips om hur man kan hjälpa autistiska barn. Nu har jag och hon lite olika syn på vissa saker. Hon ger tips om hur man kan hjälpa autistiska barn att fästa blicken medan jag är starkt av åsikten att omgivningen bör acceptera att en person med Aspergers syndrom eller autism inte vill upprätthålla ögonkontakt. Därför fokuserar jag mest på faktadelarna i boken och tycker att det är intressant att lära sig fakta om styrkor, siffror, historik, närliggande diagnoser och annat.

Lorna Wings bok Autismspektrum

A-kassa och lönebidrag, en omöjlig ekvation?

Nu måste jag ta upp något viktigt med er och jag hoppas verkligen att ni kommer att berätta för mig att jag har tok fel. Det är nämligen så att jag har hört rykten från flera håll att reglerna för A-kassa har ändrats under de senaste 6 månaderna. Enligt de nya reglerna ska inte lönebidragsanställda ha rätt till A-kassa vid arbetslöshet, och tydligen känner inte de flesta handläggare på Arbetsförmedlingen till detta eftersom det är så pass nytt och därför varnar de inte arbetssökande för detta när de beviljar deras arbetsgivare lönebidrag.

Nu hoppas jag verkligen att någon av er som är insatt kommer att kommentera blogginlägget och berätta för mig att det bara är rykten. Så snälla, ni som vet något, berätta och upplys mig om hur det ligger till! Har du varit lönebidragsanställd, blivit arbetslös under det senaste halvåret men inte fått A-kassa med anledningen att du haft lönebidrag? Eller vet du något annat om detta? Förut var det möjligt att få A-kassa efter att ha blivit arbetslös från en lönebidragsanställning, men hur är det nu år 2019? Ska jag gå ur A-kassan nu? Snälla, berätta för mig allt du vet!

Jag har under de senaste åren föreläst flitigt om hur Aspergers syndrom och autism ska vändas till en styrka och tillgång i arbetslivet så att arbetsgivarna vågar börja anställa oss. Jag hoppas verkligen inte att jag kommer att behöva varna alla aspergare som närmar sig 30-strecket nu och säga: “Är du osäker om du klarar av att jobba, testa absolut inte! Då förstör du för dig själv ifall du inte skulle klara det och vid eventuell arbetslöshet kommer du behöva leva på din partner för resten av livet eller sälja din lägenhet ifall det skulle dröja innan du hittar ett nytt anpassat arbete. För socialen kommer bara hjälpa dig om du är singel och inte äger någonting. Sök sjukersättning istället.” Så vill jag verkligen inte behöva säga på mina framtida föreläsningar utan jag vill kunna fortsätta att uppmuntra alla som har arbetsförmåga att pröva på att arbeta. Som bekant dröjer det ofta för oss med funktionsvariationer att hitta ett arbete som passar, och A-kassan är en viktig trygghet för oss mellan varven så att vi slipper sälja vår lägenhet för att få socialbidrag. Därför är det extraviktigt just för vår grupp att ha rätt till A -kassa!

Någonstans låter det här alltför galet för att det ska kunna vara sant. Det är inte bara vi aspergare som ofta har lönebidrag utan även väldigt många andra grupper, så en sådan här regel skulle påverka en stor del av Sveriges befolkning. Allt är nog bara rykten. Det låter ju helt tokigt att en arbetslös person med funktionsnedsättning som har betalat A-kasseavgifterna i flera år och arbetat heltid antingen skulle behöva separera från sin sambo eller sälja sin bil och lägenhet och sedan leva på socialbidrag som man ansöker om varje månad. Så kan det absolut inte vara i dagens Sverige. Eller…?

Sista anmälningsdag till min föreläsning

Idag är sista anmälningsdag till min föreläsning om Aspergers syndrom. Föreläsningen kommer att vara på måndagen den 29:e april mellan klockan 9 och 12 i Stockholm nära T-Centralen! Ni som hittills anmält er fick tyvärr fel adress i bokningsbekräftelsen. Det står felaktigt i bekräftelsen att föreläsningen skulle vara i Solna, men den rätta adressen är alltså Klara Södra Kyrkogata 20 i Stockholm och inget annat.

Om ni är fler som vill komma på föreläsningen finns det fortfarande många lediga platser! I skrivande stund är det 12-14 anmälda, så det kommer att bli en mindre tillställning och därför kommer det också bli mer utrymme för frågor. Vid större tillställningar har jag oftast ingen möjlighet att prata med alla som vill prata med mig under pauserna och efter föreläsningen, men eftersom det blir en så liten tillställning på måndag så kommer det alltså bli möjligt den här gången!

För er som endast vill lyssna på min föreläsning kan anmäla er via denna länk. Det är bara att skrolla ner på sidan tills ni hittar rubriken “Föreläsningen med Paula Tilli”. Priset blir 280 kronor exklusive moms. För er som även vill vara med på eftermiddagen när min kollega Amir Noajnas kommer att prata om hur man hjälper ut personer med funktionsnedsättningar i arbetslivet kan istället anmäla er via den här länken. Priset för hela dagen kommer att vara 960 SEK exklusive moms. Jag kommer att stanna kvar hela eftermiddagen med Amir och delta i diskussionerna. Eftermiddagsdelen passar bra för er som är yrkesverksamma och hjälper arbetssökande ut i arbetslivet. Hoppas vi ses på måndag! 🙂

Jo, man stämplade visst odiagnosticerade autister även förr

Många människor tror att samhället var mer tolerant för bara några decennier sedan och att man inte stämplade annorlunda människor förr. På den tiden gav man ju inte avvikande barn diagnoser som Aspergers syndrom, autism och annat. Men det som många inte tänker på är att man visst stämplade oss som gick runt med odiagnosticerad autism. Skillnaden är bara att man stämplade oss på andra sätt och gav oss följande stämplar:

1. Ouppfostrad. En odiagnosticerad elev med Aspergers syndrom, autism eller ADHD stämplades inte sällan som ouppfostrad och föräldrarna skulle sluta “dalta”. Skillnaden mot vår tid var att föräldrarna inte hade något att kontra med eftersom barnet var officiellt precis “som alla andra”. Själv hade jag skolångest, och mina föräldrar tvingade mig till skolan ändå eftersom socialen skulle placera mig i en fosterfamilj annars. Dagens föräldrar hade åtminstone kunnat vända sig till tidningar om ett autistiskt, ångestfyllt barn hade tvingats till skolan och de hade kunnat få stöd från likasinnade.

2. Dum. Barn med Aspergers syndrom eller autism processar information på ett annat sätt, och många av dåtidens autistiska barn klassades som dumma när de inte hängde med i skolan. Idag brister många skolor i att bistå autistiska elever med adekvata anpassningar, men de flesta av dagens föräldrar vet åtminstone om att deras barn är intelligent trots att barnet får dåliga betyg och att det är skolan som brister. Själv trodde jag på allvar att jag var dum när jag inte kunde tillgodogöra mig information genom exempelvis grupparbeten.

3. Lat. Visst får även dagens föräldrar till autistiska barn höra att diagnosen inte är någon ursäkt för att slippa det man tycker är jobbigt. Men dagens föräldrar har åtminstone möjlighet att läsa litteratur om hur asperger och autism påverkar orken och därmed kan de, tack vare diagnosen, utveckla en större förståelse för sitt barn. Själv trodde jag under min skoltid på 80-talet att alla tyckte att allt var lika jobbigt som jag men att de hade bättre karaktär och ansträngde sig mer.

4. Konstig. Om jag hade vetat om att jag har Aspergers syndrom så hade jag, mina klasskamrater och lärare vetat varför jag var annorlunda. Mitt annorlundaskap hade fått en förklaring och jag hade förmodligen känt mig som lite mindre konstig. Även om adekvat stöd kunde ha uteblivit, hade jag åtminstone vetat om att det fanns andra barn med liknande egenskaper som jag. Nu trodde jag att jag var helt ensam i världen, och ångesten går inte att beskriva med ord.

So jo, visst stämplade man avvikande barn även förr! Många föräldrar tror att en diagnos är en onödig stämpel och att tidiga diagnoser bör undvikas när förr i tidens barn inte fick några diagnoser. Men om barnet har svårigheter som är karakteristiska för Aspergers syndrom och autism, varför beröva barnet möjlighet till en diagnos och därmed självkännedom och chansen att lära känna likasinnade?

Föreläsning om Aspergers syndrom den 29:e april

Nu kan man återigen anmäla sig till min föreläsning om livet med Aspergers syndrom! På måndagen den 29:e april kommer jag föreläsa tillsammans med min kollega Amir Noajnas i Stockholm nära T-Centralen. Min föreläsning kommer att vara från klockan 9 till 12, och efter lunch kommer Amir ta över och bland annat prata om hur man kan hjälpa personer med funktionsnedsättningar ut i arbete. Han kommer även gå igenom relevant forskning på området. Jag kommer också vara kvar med Amir under hela eftermiddagen och delta i diskussionerna.

För er som anmäler er till hela dagen kommer dagen sluta senast klockan 16, men för er som endast vill lyssna på min föreläsning kommer dagen sluta klockan 12. Priset för att lyssna på enbart min föreläsning kommer att vara 280 kronor. För att delta i föreläsningen måste man anmäla sig i förväg, och det sista anmälningsdatumet är den 26:e april. Så ni som är nyfikna på Aspergers syndrom och autism har en ypperlig chans att anmäla er nu. Välkomna! 🙂

Livet är inte slut även om man inte klarar arbeta

När man har Aspergers syndrom eller autism, är det inte säkert att man känner att man orkar arbeta. Du som är en ung aspergare eller autist kanske har testat att arbeta på heltid men inte klarat det och fått panik över hur det ska gå med dig senare i livet. Och du tror kanske att livet är slut bara för att du inte klarar av att arbeta.

Så var det även för mig när jag var ung! Jag hade till och med blivit uppfostrad i andan att man först behövde skaffa en högskoleutbildning för att sedan arbeta om man ville överleva men att det inte var vilket yrke som helst som dög. Det var inte tillräckligt att utbilda sig till sjuksköterska eller lärare för då skulle man få en så låg lön att man i princip skulle svälta. Ville man leva så var det läkare, jurist eller civilingenjör man skulle bli. När jag förklarade att dessa yrken inte intresserade mig ett dugg utan det var språklärare jag ville bli, fick jag höra att om jag skulle välja att gå lärarutbildningen så skulle jag behöva vara beredd på att vända på varenda krona och leva ett extremt fattigt liv.

Eftersom jag hyste en sådan motvilja mot att bli läkare eller civilinjengör, började jag efter gymnasiet på lärarutbildningen i alla fall även om jag trodde på allvar att lärarna i princip svalt. Men utbildningen med alla dess sociala krav och grupparbeten fick mig att må så dåligt att jag fick ångest och tvingades därför hoppa av. I brist på annat började jag arbeta i andra vanliga yrken utan krav på utbildning så som kassabiträde i matbutik och barnskötare på dagis. Jag upptäckte att det gick hur bra som helst att försörja sig även om jag oftast arbetade endast 75%! Även om jag hade fått höra helt annat under uppväxten.

Efter ett tag kraschade jag en gång till och tvingades även sjuskriva mig från dessa arbeten. Jag var helt slut och orkade helt enkelt inte. I samma veva fick jag mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD och levde ett tag på sjukpenning tills den övergick i aktivitetsersättning. Och det var första gången i mitt liv jag mådde bra och var lycklig. Från att ha inbillat mig att man behövde vara läkare eller civilingenjör för att ha ett bra liv så vet jag nu att man kan leva mycket bra och vara lycklig även om man inte arbetar alls.

Det är viktigt att komma ihåg att livet inte behöver vara slut även om man är ung och upptäcker att man inte orkar arbeta! På träffgrupper för personer med Aspergers syndrom har jag träffat flera personer som sedan 20 eller 30 år tillbaka lever på sjukersättning och lever ett bra liv med en mycket god livskvalitet. Därför ska du som är ung och har ångest över att inte klara av arbetslivets krav komma ihåg att det alltid finns alternativa lösningar!

Därför behöver autistiska elever ett hemklassrum

Trygghet och rutiner är viktigt för de flesta elever med Aspergers syndrom och autism i skolan. Själv tyckte jag att det var otroligt skönt med ett hemklassrum i låg- och mellanstadiet där alla lektionerna hölls med undantag för musik, slöjd och gympa. Men i högstadiet ändrades allt. Då var det plötsligt lärarna som hade hemklassrum och det var vi elever som fick byta klassrum inför varje lektion.

Detta ständiga klassrumsbyte skapade en enorm stress hos mig. Dels upplevde jag det som energiuttömmande att byta klassrum flera gånger om dagen och dels ställde mitt dåliga lokalsinna till det för mig. Under de första månaderna var det svårt för mig att hitta trots att min skola inte var enormt stor. Jag vågade inte gå på toaletten på rasterna i rädsla för att tappa bort mina klasskamrater och inte hitta till rätt klassrum. För skulle jag gå vilse, skulle jag bli utskrattad av mina klasskamrater och få utskällningar av lärarna.

Min skolväska blev också enormt tung i början när jag började i sjuan. I låg- och mellanstadiet kunde jag förvara de skolböcker som inte behövdes inne i skolbänken i hemklassrummet, men i sjuan försvann möjligheten i och med att vi inte hade egna hemklassrum längre. Jag hade ingen ork att kontrollera i schemat dagen innan vilka lektioner vi skulle ha dagen efter och vilka skolböcker jag därmed skulle behöva ha med mig, så för säkerhets skull tog jag med mig alla skolböckerna. Jag fick ont i ryggen av att bära enormt tunga resväskor. I början var det inte möjligt att få ett låsbart skåp för förvaring i min skola, men när jag äntligen fick det försvann problemet.

Det är viktigt att elever med Aspergers syndrom och autism har så få saker som möjligt att tänka på och oroa sig för i skolan. Att få ha eget hemklassrum utan att behöva byta klassrum alltför ofta är en viktig anpassningsåtgärd. Då slipper eleverna oroa sig för att gå vilse och samtidigt behöver de inte ställa om sin hjärna för att behöva gå till ett annat klassrum. Det kan spara otroligt mycket energi av autistiska elever!