Kategoriarkiv: Annorlunda perception

Att inte känna saker man “borde” känna

Share Button

“Du har ett hårstrå inne i ögat, Paula”, sa mitt ex till mig när vi satt hemma hos mig i lördags kväll. Jag försökte känna efter men hittade inte hårstrået. “Äsch, jag orkar inte, jag låter det vara kvar”, svarade jag. Han tyckte att det var otroligt att jag varken märkte något, stördes av det eller fick röda, irriterade ögon. Han sa att det är väldigt ovanligt att ha ett så här okänsligt känselsinne i vissa situationer, men för mig är det naturligt. Om andra människor inte hade talat om för mig att jag är ovanlig, hade jag inte vetat om det.

Och så här är det för mig. Många med Aspergers syndrom är känsliga för beröring och smärta, men jag är däremot okänslig på vissa ställen i kroppen. Det känns som att jag inte alltid känner saker man “borde” känna. Det är bland annat på det här sättet annorlunda perception visar sig hos mig.

En annan kväll pratade jag och mitt ex om årstider. “Visst är det skönt att det blivit svalare nu och kläderna inte klibbar fast i huden längre?”, frågade han mig. Men innan jag hann svara, la han till: “just det, du har förmodligen inte tänkt på det”.

Han hade rätt. Jag vill iofs att det ska vara svalt på nätterna så att jag kan somna, och jag tycker inte om att vara i solen eftersom jag kan bli illamående då. Att kläderna klibbar fast i huden vid varmt väder bryr jag mig däremot inte ett dugg om, och jag hade aldrig ens tänkt på det om mitt ex inte hade talat om det för mig. Nästa sommar får jag tänka på det om jag kommer ihåg 😉

Share Button

Aspergers syndrom och annorlunda perception

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom har en annorlunda perception, vilket bland annat innebär att vi kan vara över- eller underkänsliga för olika sinnesintryck.

Ofta underskattas det faktum hur otroligt mycket känsliga sinnen egentligen kan påverka ens beteende och vardag. Vissa tycker att det är så obehagligt med beröring att de inte klarar av att gå på folktäta ställen i rädsla av att oavsiktligt bli nuddade. Vissa får ont i huvudet av att gå i stan på en vanlig dag i stan eftersom det blir för många intryck, och vissa klarar inte av att åka kommunalt på grund av luktöverkänslighet. Andra, däribland jag själv, klarar absolut inte av många smaker, vilket gör att jag måste se till att hitta något att äta när jag inte är hemma.

Vuxna Aspergare kan ofta kommunicera och tala om för omgivningen vad som känns obehagligt, men det är inte alltid barn kan göra det. Istället blir de oroliga och lättirriterade när deras sinnen blir överbelastade i ett stort klassrum, och då stämplas de som “stökiga” och “trotsiga”. Min bror som också har Aspergers syndrom led ofta av migränattacker under sin skoltid eftersom det helt enkelt blev för mycket ljud för honom i klassrummet.

Jag brukar säga att om man tvingar ett Asperger-barn med extrakänsliga sinnen att vistas i ett vanligt klassrum, är det som att tvinga en “normal” person utan diagnos att vistas i ett rum där hela väggarna är fulla med olika tv-skärmar med extremt starka färger och ljus, och naturligtvis är ljudet på den allra högsta volymen. Personen tvingas bära kläder som kliar och gör ont, och dessutom luktar det mycket illa i rummet. Vem skulle orka koncentrera sig i en sådan miljö?

Share Button

Aspergers syndrom och fysisk närhet

Share Button

Tidigare har jag skrivit lite om mina erfarenheter av dejting och kärlek bland annat här och här. Men en fråga som jag ännu inte tagit upp är fysisk närhet. Vad jag menar med fysisk närhet är kramar, att man håller om varandra, håller händer osv.

Jag har den senaste tiden fått en del mejl från personer som är tillsammans med någon med Aspergers syndrom eller autism, och några av dessa personer har skrivit ungefär samma sak: deras partner vill ha fysisk närhet, men endast på sina egna villkor. Ibland blir Asperger-partnern ledsen om h*n inte fått tillräckligt mycket närhet, men när h*n sedan väl i andra stunder får närhet, drar h*n sig undan och vill absolut inte bli berörd. Och deras partners har frågat mig om det är något jag känner igen mig i och om jag isåfall skulle kunna hjälpa dem att förstå Asperger-partnerns beteende lite bättre.

Personligen känner jag inte igen mig alls, utan mitt “problem” är något helt annat. Jag råkar nämligen vara en person som nästan alltid vill ha kramar OM jag har ett förhållande, till och med mycket mer än många normalstörda jag träffat (men vill alltså inte ha närhet från vem som helst utan endast från personen jag är tillsammans med, annars klarar jag mig mycket bra utan). Jag vill alltid bli omhållen när jag är tillsammans med en kille och jag vill att vi ska hålla händer när vi är ute och går. Så det är definitivt en myt att alla med Aspergers syndrom skulle avsky fysisk närhet 😀

Jag vill iofs ofta vara helt ensam och syssla med mina specialintressen väldigt, väldigt mycket, jag behöver nämligen extremt mycket ensamtid, men om jag hade pojkvän och vi var i samma rum, skulle jag definitivt vilja att vi höll om varandra hela tiden! Om vi sedan inte träffades alls på några månader, skulle det inte göra mig något, men när vi väl sedan träffas, vill jag att vi tar vara på tiden och håller om varandra!

Egentligen skulle inte detta varit något problem annars, men jag har gjort erfarenheten att många andra människor är tvärtom: till skillnad från mig vill de träffa sina partners MINST två gånger i veckan vilket är tok för ofta för mig, men när man sedan umgås med varandra, orkar de oftast inte hålla om mig hela tiden (okej, möjligen orkar de om vi är nykära men inte annars), och då tycker JAG att det blir för lite närhet 😉 Mina behov krockar med andra människors helt enkelt, och då blir det ett problem.

Eftersom de som mejlat mig vill lära sig att förstå sina Asperger-partners beteende bättre, har jag frågat några av mina vänner som också har Aspergers syndrom om de känner igen sig i det här med att man bara vill ha närhet ibland, men tyvärr känner ingen av dem igen sig. Men beteendet beror nog på att många med Aspergers syndrom har ett långt återhämtningsbehov, och ibland behöver man dra sig undan människor helt enkelt. Sedan har vissa med Aspergers syndrom berättat för mig att deras perception ändras från dag till dag, och vissa dagar upplever de det som extremt obehagligt med fysisk närhet.

Eftersom jag personligen inte känner igen mig i detta, ber jag er om hjälp idag, mina bloggläsare. Känner någon igen sig i det här? Finns det stunder då ni absolut inte klarar av närhet, och hur känns det för er då?

asperger.kram

 

Share Button

Att medvetet behöva känna efter om man svettas eller inte

Share Button

Igår berättade jag hur jag förut alltid brukade ha på mig varma, långa stövlar i sommarvärmen och var helt oförstående inför varför människor vände sig om efter mig på gatan. Jag förstod inte att jag enligt andra människor “borde” tycka att stövlarna var för varma. På grund av min Aspergers syndrom har jag nämligen en annorlunda perception, och därför uppfattar jag temperaturer på ett annat sätt än många andra.

“Men svettades du inte?”, frågar människor mig ofta när de får höra historian. Och svaret är JO, jag svettades! Men jag märkte inte det själv. Och eftersom jag inte uppmärksammade det, störde inte svettandet mig på något sätt. För att min hjärna ska kunna registrera att jag svettas, måste jag komma ihåg att kommandera min kropp att känna efter om jag svettas eller inte,  först då uppmärksammar jag det. Men det kräver alltså medvetet tänkande vilket är ganska energikrävande. Och även om min hjärna registrerar svettandet, stör svetten fortfarande inte mig på något sätt, och därför hade jag ingen motivation till att byta skor. Motivationen kom först när jag började bli trött på andra människors blickar och på att ständigt förklara mig.

asperger

Idag förstår jag att svetten kanske börjar lukta när det är 30 grader ute även om jag byter strumpor och duschar varje dag, och därför har jag slutat ha på mig stövlar mitt i sommarvärmen. Jag vill ju inte att svettlukten ska börja störa andra människor. Men jag har gjort valet enbart för andra människors skull, och inte för min egen. Eller jo faktiskt, egentligen har jag också gjort det för min egen skull, måste jag erkänna. Jag vill ju inte att främmande människor ska börja fråga mig på gatan om min klädsel, jag tycker det är mycket energikrävande.

Men om det inte vore för andra människors blickar, skulle det vara mycket enklare att ha samma skor på mig året om, då skulle jag spara energi. Jag skulle slippa anstränga mig för att komma ihåg att ta fram sommarskorna en gång om året, och jag skulle inte behöva tänka på vädret och försöka känna efter om jag har för varma kläder på mig för årstiden eller inte. För ibland kan ju stövlar vara alldeles för varma i april, och ibland inte. Vädret är mycket oberäkneligt i ett land som Sverige, och därför går det inte att tänka: “den 1 maj ska du ta fram sandalerna”.

Jag har förstått att vi med Aspergers syndrom ofta måste lägga mycket energi på saker som andra människor gör automatiskt. Till skillnad från mig blir de flesta andra människor inte trötta av att behöva byta klädsel efter årstiden. De känner helt enkelt automatiskt att det börjar bli varmt, de tar fram sommarkläderna och sedan tänker sedan inte mer på det. Eftersom de inte behöver lägga energi på sådana här saker, är det förståeligt att de har mycket energi över till saker jag inte orkar göra.

 

Share Button

Asperger och temperatursskiftningar

Share Button

Jag har många gånger hört personer med Aspergers syndrom berätta att de antingen är över- eller underkänsliga mot kyla eller värme. Vissa kan utan problem gå ut i sommarjackan i minusgrader, och andra tycker om att ha på sig vinterkläder även mitt i sommarvärmen. Och vissa med Aspergers syndrom börjar frysa och/eller svettas extremt lätt.

När jag var barn, valde mamma alltid kläder åt mig. Det var praktiskt, då slapp jag göra det själv. Men när jag hade blivit vuxen och flyttat hemifrån, blev det plötsligt problematiskt för mig att välja rätt kläder till rätt årstid för nu hade jag ju inte mamma till min hjälp längre. Speciellt i sommarvärmen brukade jag ha på mig samma långa, varma stövlar som jag även använde på vintrarna. De var mina favoritstövlar under flera års tid, och anledningen till att jag alltid ville ha dem på mig oavsett årstid var att jag tyckte att de var snygga. Att jag “borde” tycka att de var för varma föll mig inte in förrän främlingar på gatan började stoppa mig och fråga: “men gud, svettas du inte?” Då var jag helt oförstående. Vad menade de egentligen? Varför skulle jag svettas?

1425574_698883673466308_1977377544_n

När jag frågade en vän, förklarade hon för mig att dessa människor syftade på mina stövlar och att hon också alltid hade undrat om jag inte svettades. För tydligen hade de flesta andra människor på sig antingen låga skor eller sandaler på somrarna, fick jag höra. “Oj, bryr andra människor sig verkligen så här mycket om vad andra har på sig?”, undrade jag förvånat. Själv hade jag nämligen aldrig lagt märke till vad andra hade på sig, speciellt främlingar som jag inte ens kände. Insidan var mycket viktigare för mig. Och jag hade aldrig någonsin ens tänkt på att andra människor aldrig hade stövlar på sig när det var 30 grader ute. Visst, jag visste om att det existerade någonting som hette sandaler, men jag hade inte förstått att det ansågs vara konstigt om jag hade på mig stövlar i sommarvärmen istället. Och att jag kanske till och med bröt mot några oskrivna regler genom att ha stövlar på mig eftersom människor började vända sig om efter mig på gatan. Vad mycket konstiga regler det fanns i den här världen! Tyckte andra människor alltså att jag borde lägga min energi på att byta skor beroende på årstid bara för att jag råkade bo i ett land som hade temperatursskiftningar?

Senare samma sommar köpte jag sandaler, och min vän undrade om jag märkte någon skillnad och om det inte var skönare att ha på mig sandaler än varma stövlar. Ja, skönt var det ju eftersom människor inte kollade efter mig på gatan längre, svarade jag. Det var skönt att slippa blickarna, där var det en stor skillnad. Däremot märkte jag ingen skillnad annars, förutom att jag började sakna mina stövlar lite grann. 

Share Button

Att inte känna smärta

Share Button

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om hur vi som har Asperger kan ha ett annorlunda sätt att uppfatta känsel och smärta. Vissa är överkänsliga mot beröring och klarar varken av tvättlappar i kläderna eller att skaka hand, medan andra är snarare underkänsliga. Jag har träffat personer som gjort sig illa och brutit benet utan att känna någon smärta alls. I inlägget berättade jag hur jag som barn tyckte att det kändes obehagligt när mamma hjälpte mig att klä på mig. Jag bara skrek och skrek eftersom det kändes så obehagligt, och därför sågs jag som ett trotsigt barn.

Men trots att jag som barn var överkänslig, är jag å andra sidan oförmögen att känna smärta på vissa andra ställen på kroppen. Jag har exempelvis svårt för att känna smärta på hälarna, vilket ställt till det ordentligt för mig. Förut behövde jag ofta slänga bort mina nyinköpta skor eftersom jag fick skavsår utan att märka något. Ibland hade såren börjat blöda ordentligt, och jag lyckades inte få bort blodet från skorna. Eftersom jag inte ville gå runt med blodiga skor, var jag tvungen att slänga bort dem. En gång hamnade jag till och med på sjukhus eftersom skavsåren hade blivit ordentligt infekterade.

sjukhus

För mig var det en gåta varför sådana här saker bara hände mig och ingen annan. På den tiden hade jag ingen aning om att andra människor faktiskt kände smärta på hälarna och att det gjorde ont på dem när de fick skavsår. När min psykolog berättade det för mig, blev jag avundsjuk på alla andra. Vad lätt de hade det! De behövde alltså inte lägga energi på att komma ihåg att kolla om de blödde i fötterna eller inte eftersom de kände det automatiskt.

Många undrar hur en sådan sak kan hända – hur kan man gå runt med infekterade skavsår i veckor utan att märka något? Men det kan man lätt om man är så disträ som jag och dessutom har en annorlunda perception 😀

 

 

Share Button

Asperger och taktil överkänslighet

Share Button

Jag läste en intressant artikel om hud mot hud-beröring. Enligt artikeln aktiverar hud mot hud-kontakten andra delar av hjärnan än övrig känsel, och autistiska personer kan ha rubbningar i just detta nervsystem som forskarna kallar CT.

Det är allmänt känt att många av oss med Asperger eller autism kan reagera annorlunda på beröring. Enligt min erfarenhet är det inte bara hud mot hud-kontakt, som exempelvis handskakning, som kan skapa obehagskänslor hos personer med Asperger eller autism. Vissa upplever att tvättlappar i kläderna skaver så mycket att de inte kan koncentrera sig, och andra ogillar att duscha eftersom de små vattendropparna kan kännas som små nålar mot huden. Då kan det vara lättare att bada.

duscha

Som barn var jag ibland känslig mot en viss slags beröring. När vuxna hjälpte mig att klä på mig, kändes det ibland så obehagligt i kroppen att jag bara skrek och skrek, och då sågs jag som ett besvärligt och trotsigt barn. Däremot föll det mig aldrig in att säga högt att det faktiskt kliade och kändes obehagligt – det var nämligen en självklarhet för mig att det kändes obehagligt och därför trodde jag att det var lika självklart för alla andra. Att informera vuxna om att det kändes obehagligt kändes lika onödigt som att berätta för dem att det gjorde ont på en person när man slog denne eller att himlen var blå – det visste ju alla redan om så det behövde man inte säga högt. Jag trodde att det var ett nödvändigt ont att ibland bli tortyrerad på det där sättet, och jag hade dåligt samvete över att jag inte orkade stå ut med “tortyren” och skrek och protesterade ibland, till skillnad från andra barn som höll sig lugna. Först när jag som vuxen fick min Asperger-diagnos, förstod jag faktiskt att alla andra barn inte hade varit lika känsliga som jag och att det inte hade gjort ont på dem.

 

Share Button

Asperger och selektivt ätande

Share Button

Nu är det flera dagar sedan jag bloggade sist. När jag startade bloggen, hade jag bestämt mig att jag skulle blogga varenda dag men nu märkte jag att det var nog lite för ambitiöst. Dels för att det är svårt för mig att komma in i nya rutiner, och dels för att föreläsningssäsongen faktiskt är i full gång nu så jag har varit mycket upptagen. Men får se hur det ser ut framöver, då kanske kommer jag ha vant mig vid bloggandet, gjort det till en rutin, lärt mig allt om hur bloggen fungerar och kommer att orka göra det oftare 🙂

Som sagt har jag gjort ganska mycket. Det som jag gjort låter kanske inte mycket för er andra, men för mig är det mycket eftersom jag behöver flera återhämtningsdagar när det händer saker. I tisdags var det Öppet Hus på Ågesta Folkhögskola och jag var där för att sälja min bok. Fick några böcker sålda iaf, vilket var kul. Och i onsdags hade jag två föreläsningar: den ena för elever på Sofiaängens skola i Stockholm och den andra var för personal på Lundellska skolan i Uppsala. Så jag fick åka direkt till Uppsala efter Stockholms-föreläsningen. I torsdags och fredags hade jag också grejer inplanerade.

Som jag skrivit förut, kan vardagliga händelser ta otroligt mycket energi för mig, som exempelvis när maten jag får inte ser ut som jag tänkt mig. I onsdags hade jag lite bråttom för jag skulle hinna till Uppsala-tåget efter min Stockholmsföreläsning. Eftersom jag inte hade så mycket tid på mig, hade jag köpt med mig en stor hamburgartallrik som jag skulle äta på tåget. Jag hade varit noga med att beställa hamburgaren utan dressing, hade till och med sagt det tydligt två gånger. Det har nämligen hänt mig ganska ofta att jag fått dressing trots att jag beställt utan, så jag har lärt mig att man måste säga det tydligt två gånger. För att inte riskera låta tjatig, vågade jag inte påminna honom en tredje gång, men detta skulle jag bittert få ångra: När jag kom fram till Centralstationen och skulle äta min hamburgare, var det första jag såg var dressing. Vad jag ångrade att jag inte hade kollat själv på restaurangen! Varför hade jag varit så dum att jag litat på servitören?

hamburgare

Jag blev äcklad och funderade på om jag skulle kasta ut hamburgaren och köpa en ny någonstans, men tyvärr fanns det ingen tid. Då skulle jag missa Uppsala-tåget. Så jag var tvungen att äta upp maten för inte skulle jag kunna köra en föreläsning helt utan mat, då skulle jag kanske bli dålig och svimma. Det var energikrävande och jag var på dåligt humör, men som tur hade jag hunnit lugna ner mig när jag kom till Uppsala och föreläsningen gick bra trots allt.

Ni kanske undrar varför det är så viktigt för mig att få min hamburgare utan dressing. Jo, det är jätteviktigt. Pga min Asperger är jag känslig för vissa smaker och konsistenser. Jag vill att maten ska vara så “torr” som möjligt, dvs jag undviker bland annat grytor, de flesta soppor, ketchup, senap, majonäs, de flesta såser (gräddsås funkar dock ibland trots att jag föredrar utan, men tomatsås är däremot riktigt äckligt!), dressingar och sådant. Dessutom finns det även en lång lista över andra saker jag inte äter, som exempelvis ost och tillagade grönsaker. Selektivt ätande handlar absolut inte om att man kräver att få allt sitt sätt, utan det handlar om att man verkligen har känsliga sinnen. Vem skulle gå med på att äta mat man får kväljningar av?

Vad skulle kunna hända om jag tvingades äta något jag inte tycker om, undrar ni kanske? Jo, det beror på hur mycket jag äcklas av maten. Av vissa ingredienser får jag kväljningar och då går det inte alls. Senap och ost är till exempelvis ofta riktigt äckligt. Men den här gången var dressingen “bara” lite äcklig och jag fick inga kväljningar, så det funkade. Försökte svälja allt så fort som möjligt så att min tunga skulle slippa känna på den äckliga smaken och konsistensen. Men trevligt var det inte! Den händelsen tog mycket energi för mig och var psykiskt utmattande. Hade jag inte haft en föreläsning framför mig, hade jag faktiskt slängt maten.

Många ser selektivt ätande som ett problem, men för mig är det inget problem alls: jag har inga problem med att göra en specialbeställning på en restaurang, bara personalen lyssnar på mina önskemål. När jag åker till hem till mina vänner, brukar jag alltid ta med mig egen mat, vilket inte heller är något problem för mig. Jag brukar bara äta nyttig och ekologisk mat så långt det är möjligt till skillnad från många andra (jag vet att hamburgare och pommes varken är nyttigt eller ekologiskt, men när jag har bråttom, gör jag undantag), ser till att få i mig olika slags antioxidanter genom kosten och äter minst 500 g frukt och grönt varje dag. En  dietist sade till mig en gång att hon sällan ser någon som äter lika nyttigt som jag. Därför vägrar jag se mitt ätbeteende som ett problem: jag har bara annorlunda matvanor, men varför skulle det vara fel att göra saker som strider mot normen? Och vem har sagt att exakt alla måste äta tillagade grönsaker? Är inte det viktigaste ATT man äter grönsaker och dessutom flera gånger om dagen?

Share Button