Kategoriarkiv: Arbete och sjukersättning

6 tillgänglighetsåtgärder för oss med Aspergers syndrom och autism

Många människor frågar mig hur skolor, universitet och arbetsplatser kan göras tillgängliga för oss som har Aspergers syndrom eller autism. Här har jag samlat 6 tillgänglighetsåtgärder på arbets- och studieplatser:

1. Intrycksfri miljö. Alltför ofta innebär Aspergers syndrom och autism känslighet för sinnesintryck. Därför är det väsentligt att autisten vid behov får ett eget studie- eller arbetsrum utan mönstrade gardiner, starka sollyktor eller solljus som stör. Låt autisten också ta med sig egen mat till lunchen om han eller hon vill det! Under ett jobbmöte är det viktigt att inte öppna fönstret mot en hårt trafikerad gata om det finns en ljudkänslig aspergare med på mötet.

2. Känslan att få vara sig själv. Det är viktigt med trevliga arbets- eller studiekamrater som accepterar autism som den funktionsvariation den är och varken ser funktionstillståndet som en icke önskvärd avvikelse man borde försöka bli fri ifrån eller som ett samtalsämne som man till varje pris borde undvika. Om arbets- eller studiekamraterna ser annorlundaskap som något chockerande eller extremt udda, kommer autisten troligen aldrig kommer att slappna av.

3. Möjlighet att få ett arbetsbiträde eller en mentor. Det är viktigt att det är samma person som coachar autisten så att inte autisten slussas runt till olika personer med sina frågor och funderingar. På vissa högskolor får mentorer endast hjälpa till med påminnelser när det är dags att lämna in en uppgift, men däremot får de inte hjälpa autisten att hitta in till rätt sal eller kontakta den kursansvariga läraren om autisten behöver stöd med en viss uppgift. Då hänvisas autisten till att själv försöka få tag i de olika lärarna som håller de specifika kurserna, och det kan bli jobbigt för autisten att behöva ta kontakt med många olika personer helt utan stöd.

4. Att autisten välkomnas in i gemenskapen. Alla autister vågar inte hänga med på After Work eller gemensamma utflykten för autisten kan vara blyg och kanske har varit mobbad på tidigare studie- och arbetsplatser. Därför är det viktigt att autisten känner sig välkommen och aldrig behöver känna att man är i vägen. Arbetsbiträdet eller mentorn ska gärna få hänga med som extrastöd på sociala tillställningar om autisten inte vågar närvara själv.

5. Att autisten får höra att den sociala gemenskapen är totalt frivillig. En mycket viktig tillgänglighetsåtgärd som många studie- och arbetsplatser missar. För vissa autister är det viktigt med en känsla av gemenskap men för andra, bland annat mig själv, känns det enormt tryggt om jag får höra att det inte finns någon press att tvingas vara med i en social gemenskap. För mig räcker det med att studie- eller arbetskamraterna är trevliga, men någon gemenskapskänsla behöver jag inte. Jag tycker bara att det är jobbigt med många sociala aktiviteter men känner mig oftast inte tillräckligt trygg för att våga säga nej om ingen har sagt till mig att det är okej att skippa det sociala.

6. Möjlighet för autisten att nyttja sina styrkor. Vilket i praktiken innebär anpassade arbetsuppgifter. Om autisten har väldigt svårt för en uppgift, ska autisten få alternativa uppgifter. Om autisten får arbeta med det den är bra på, kommer autisten förhoppningsvis kunna vara till stor nytta! Tro mig, om autisten förväntas försöka träna bort sin autism och utsätta sig för det man har riktigt svårt för, kommer det inte komma något bra av det, jag lovar!

Aspergers syndrom, autism och ekonomisk utsatthet

Alltför många av oss som lever med Aspergers syndrom och autism är ekonomiskt utsatta. Att man har svårt för att etablera sig i arbetsmarknaden kan i värsta fall leda till en livslång fattigdom. Lägg därtill att det under de senaste åren har blivit betydligt svårare att få aktivitets- och sjukersättning från Försäkringskassan, vilket har lett till en ännu större ekonomisk otrygghet. Sjukersättning är åtminstone en form av fast inkomst, men utan det kan man behöva leva på ekonomiskt bistånd från kommunen, vilket kan kännas mycket otryggt och stressigt.

Därutöver har vi autister inte sällan högre utgifter än många andra människor på grund av vår funktionsvariation. Många kan må psykiskt dåligt, vilket kan leda till relativt höga sjukvårds- och läkemedelskostnader. När jag själv behövde en läkare med autismspecifik kompetens, lyckades jag inte hitta en läkare som förstod vad autism handlade om, vilket ledde till att jag tvingades betala flera tusen kronor för ett enda läkarbesök hos en privat läkare. Dessutom har jag sönder mina saker och tappar bort grejer betydligt lättare än andra människor, dels på grund av mina motoriska svårigheter och dels på grund av min ADD. Vilket naturligtvis blir en extrakostnad och bidrar till vår ekonomiska utsatthet när vi står utanför arbetsmarknaden.

Det jag saknar i LSS är en garanti till ekonomisk trygghet. Med trygghet menar jag inte höga inkomster utan helt enkelt en garanti till en fast månadsinkomst under de år man saknar arbetsförmåga eller håller på att söka arbete. En arbetslös person utan en omfattande funktionsnedsättning eller sjukdom lyckas inte sällan hitta ett nytt arbete inom ett år, men för en person med autism kan det ibland ta tio år innan han eller hon lyckas hitta en arbetsgivare som är villig att anställa personen. Det är en helt annan sak att tillfälligt tvingas leva på ekonomiskt bistånd under exempelvis ett halvår när man håller på att reda upp sitt liv och att tvingas ansöka om socialbidrag månad efter månad, år efter år.

Jag brukar säga att den som påstår att pengar inte ger lycka aldrig har varit fattig på riktigt under längre perioder utan någon ljusning i sikte. Visst, det kanske inte ger någon skillnad i lycka om man får ut 15.000 kronor eller 30.000 kronor efter skatt. Men tvingas man däremot leva på riksnormen och dessutom med vetskapen om att kommunen när som helst kan avslå ens ansökan om ekonomiskt bistånd, kan det göra depressionen värre! Forskningen har slagit fast att endast 500 kronor extra i månaden gör deprimerade personer betydligt friskare. Autism medför redan många praktiska och sociala svårigheter i vardagen som det är. Därför är det oacceptabelt att diagnosen dessutom alltför ofta innebär fattigdom och ekonomisk utsatthet!

Ska man berätta om sin diagnos på en anställningsintervju?

Många autister funderar på om de borde berätta om sin diagnos på en arbetsintervju eller om det vore bäst att låta bli. Och det är ingen enkel fråga att ta ställning till. Å ena sidan kan det kännas skönt att få vara öppen redan från början, men å andra sidan finns det fortfarande många fördomar om Aspergers syndrom och autism ute i samhället. Trots att diskrimineringslagen förbjuder diskriminering av arbetssökanden med funktionsnedsättningar, upplever många arbetssökande att arbetsgivarna tappar intresse så fort de berättar om diagnosen.

Vissa av oss, bland annat jag själv, har såklart anledningar att berätta. För att arbeta som föreläsare ur ett inifrånperspektiv krävs det självklart att jag själv har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos. Just i mitt fall var det därför enbart positivt att lyfta fram diagnosen på anställningsintervjun. Sedan finns det ju andra företag så som Left is Right som endast anställer personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer, och hos sådana företag behöver man självklart inte heller tveka om man ska berätta eller inte. Även hos Samhall är nedsatt arbetsförmåga ett krav för att få en anställning.

Men om man söker en vanlig anställning, ska man berätta då? Jo, det är ingen enkel fråga. Det som är viktigt att känna till är att autism inte behöver innebära samma som nedsatt arbetsförmåga. Och har man ingen nedsatt arbetsförmåga och man tror sig klara tjänsten precis som vilken annan medarbetare som helst finns det såklart ingen anledning att berätta. Utan nedsatt arbetsförmåga har man ju ändå inget lönebidrag, och om man inte behöver specialanpassningar som kollegorna och chefen ska behöva ta hänsyn till är diagnosen helt irrelevant. I ett sånt läge väljer många att hålla tyst.

Däremot kan det ibland finnas anledningar att berätta. Om man behöver specialanpassningar i form av exempelvis ett arbetsbiträde, extratydliga uppgifter och regelbundna vilopauser och man inte klarar av alla moment som ingår i arbetet kan det finnas anledningar att berätta om diagnosen för att säkerställa att man får de specialanpassningar som behövs. Men då kan man vända diagnosen till något positivt och säga: “På grund av min Aspergers syndrom kommer jag behöva vila emellanåt och jag klarar inga jobbmöten, men det är ingen fara för ni kommer få lönebidrag från Arbetsförmedlingen för att kompensera för dessa brister. Och sen innebär min autism även många styrkor.” Då lyfter man fram att autism kan innebära många styrkor i arbetslivet samt att man inte blir speciellt dyr för företaget. Det kan göra många arbetsgivare intresserade.

En annan anledning till att berätta kan vara att man vill förklara varför man är som man är även om man inte skulle behöva specialanpassningar och lönebidrag. Om man liksom jag undviker alla typer av sociala tillställningar så som afterwork, kan kollegorna börja undra och tro att man inte tycker om dem om man inte är intresserad av att umgås med dem och delta i sociala tillställningar. För mig känns det alltid tryggt när andra får en förklaring till mitt beteende så att de inte tror att jag hatar dem. Samtidigt har vi alla naturligtvis rätten att bli accepterade som vi är utan att behöva förklara oss, så man behöver absolut inte berätta om sin diagnos för sakens skull om man inte vill.

Summa summarum: när man funderar på om man ska berätta om sin diagnos på en anställningsintervju finns det inget rätt eller fel. Alla resonerar på olika sätt, men det är viktigt att känna till att man absolut inte har någon skyldighet att berätta! Det är helt och hållet upp till en själv.

Nej, alla aspergare behöver ingen daglig sysselsättning

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism har aktivitets- eller sjukersättning på heltid. Själv hade jag också aktivitetsersättning i flera år innan jag började föreläsa. Vi aspergare kan känna olika inför att vara hemma på dagarna. Några vanliga inställningar och känslor vi kan hysa är:

1. Lättnad. För mig var det en enorm lättnad att få aktivitetsersättning beviljad efter att ha misslyckats med arbete och studier. Dessutom var det otroligt skönt att slippa leva på energimarginalen jämt. Efter att jag hade fått aktivitetsersättning, fick jag för första gången i mitt liv känna hur det var att plötsligt ha livslust och att inte vara konstant trött.

2. Ensamhet och isolering. Vilket kan upplevas som negativt av vissa. Vissa kan fastna hemma och uppleva livet som meningslöst när de inte längre får göra något speciellt på dagarna och bidra till samhället. De orkar inte ta tag i någonting längre, sover bort dagarna och blir deprimerade. Deras självkänsla påverkas negativt.

3. Lugn och ro. Vissa kan tycka att det är otroligt skönt att få styra sin dag så som man bäst vill. Man behöver inte längre träffa människor man har svårt för (vilket inte alltid är fallet på en arbetsplats), och man kan koncentrera sig på att umgås med familj och vänner och syssla med sina specialintressen istället för att behöva tänka på energikrävande måsten. Man kan gå och lägga sig när man vill och kanske ta emot boendestöd då och då. Så kände jag när jag hade aktivitetsersättning!

4. Rastlöshet. Vilket vissa lyckas lösa genom att fylla dagarna med olika aktiviteter. Vissa besöker flitigt träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism för att skaffa vänner och utbyta erfarenheter, och andra ansöker om kontaktperson enligt LSS som de hittar på aktiviteter med. Vissa börjar med en ny hobby, andra har daglig sysselsättning enligt LSS. Och vissa söker sig till olika praktikplatser genom sin dagliga verksamhet med siktet inställt på att så småningom komma ut i arbetslivet.

Ibland kan känslorna inför aktivitetsersättningen förändras genom årens gång. Vissa kan tycka att det är skönt att leva på aktivitetsersättning i början men tråkigt i längden, andra kan tvärtom tycka att det blir skönt först efter ett tag när de landat lite och hunnit hitta dagliga rutiner. Själv hade jag konstant samma känsla genom årens gång. Jag hade dock blivit varnad för att jag skulle börja må dåligt och klättra på väggarna om jag skulle sakna sysselsättning under en längre tid, vilket aldrig skedde i mitt fall trots att det gick flera år.

Om du har en autistisk närstående som har aktivitets- eller sjukersättning men saknar daglig sysselsättning, behöver det inte betyda att personen känner sig rastlös och mår dåligt. En vanlig missuppfattning är att en daglig sysselsättning utanför hemmet skulle vara viktigt för alla med Aspergers syndrom eller autism, men så behöver inte vara fallet. Vissa autister behöver någon slags sysselsättning utanför hemmet för att må bra medan andra föredrar att sysselsätta sig själva hemma. Alla är olika på den punkten!

Nej, man går inte bara hemma med aktivitetsersättning

När jag förut levde på aktivitetsersättning i flera år, tyckte många att jag bara “gick” hemma. Därför var det många som tyckte att det borde gå att byta psykolog- och boendestödtider med mig på kort varsel eller att be mig om hjälp med barnpassning och annat. Jag hade ju i omgivningens ögon ändå inget viktigt för mig när jag varken studerade eller arbetade.

Men det som många missar är att man inte blir beviljad aktivitets- och sjukersättning för ingenting. Jag har Aspergers syndrom, ADD och hade dessutom blivit utbränd, vilket inte var att leka med. Speciellt i början hade jag väldigt lite energi och sov 12 timmar på nätterna i flera år. Inte sällan ansåg sjukvården att de kunde erbjuda mig tider klockan 8 på morgonen eftersom andra människor arbetade vid den tiden och jag var hemma. Men jag var ändå precis lika oflexibel med tiderna som någon som arbetade heltid, vilket inte var lätt för andra människor att förstå.

Anledningen till att vilka tider som helst inte fungerade för mig var att jag hade behövt lägga mig klockan 18 kvällen innan för att orka gå upp i tid för att hinna till mottagningen klockan 8. Det var omöjligt för mig att somna så tidigt när jag inte var van, och jag hade behövt börja lägga om min dygnsrytm ett par veckor innan för att det skulle fungera. Och min nya dygnsrytm skulle ha behövt matcha med mitt boendestöd och annat. Dessutom har jag ju boendestödet två gånger i veckan plus andra saker, och jag behövde vila mellan varven. Och nej, det är ingen vanlig trötthet jag pratar om utan om total utmattning!

Andra människor trodde dessutom att jag skulle må bra av utmaningar i vardagen om jag skulle hjälpa till med barnpassning och annat, men min vardag var full av utmaningar som den var! Bara att boka tvättid eller att gå och handla var en utmaning för mig. Innan jag började föreläsa tackade jag nej till biståndsbedömarens erbjudande om daglig verksamhet eftersom jag aldrig hade orkat med en daglig sysselsättning. När jag inte ens hade orkat med kravlös daglig verksamhet, fanns det ingen chans att jag skulle ha orkat hjälpa andra människor med diverse ärenden.

När man inte klarar av att arbeta och lever på aktivitets- eller sjukersättning, behöver man färre utmaningar i sin vardag, inte fler! Även om personen i dina ögon ser välfungerande ut så finns det alltid en bakomliggande anledning till att Försäkringskassan har beviljat personen sjukpension. Att vara hemma med aktivitets- eller sjukersättning är inte samma som att ha semester!

A-kassa och lönebidrag, en omöjlig ekvation?

Nu måste jag ta upp något viktigt med er och jag hoppas verkligen att ni kommer att berätta för mig att jag har tok fel. Det är nämligen så att jag har hört rykten från flera håll att reglerna för A-kassa har ändrats under de senaste 6 månaderna. Enligt de nya reglerna ska inte lönebidragsanställda ha rätt till A-kassa vid arbetslöshet, och tydligen känner inte de flesta handläggare på Arbetsförmedlingen till detta eftersom det är så pass nytt och därför varnar de inte arbetssökande för detta när de beviljar deras arbetsgivare lönebidrag.

Nu hoppas jag verkligen att någon av er som är insatt kommer att kommentera blogginlägget och berätta för mig att det bara är rykten. Så snälla, ni som vet något, berätta och upplys mig om hur det ligger till! Har du varit lönebidragsanställd, blivit arbetslös under det senaste halvåret men inte fått A-kassa med anledningen att du haft lönebidrag? Eller vet du något annat om detta? Förut var det möjligt att få A-kassa efter att ha blivit arbetslös från en lönebidragsanställning, men hur är det nu år 2019? Ska jag gå ur A-kassan nu? Snälla, berätta för mig allt du vet!

Jag har under de senaste åren föreläst flitigt om hur Aspergers syndrom och autism ska vändas till en styrka och tillgång i arbetslivet så att arbetsgivarna vågar börja anställa oss. Jag hoppas verkligen inte att jag kommer att behöva varna alla aspergare som närmar sig 30-strecket nu och säga: “Är du osäker om du klarar av att jobba, testa absolut inte! Då förstör du för dig själv ifall du inte skulle klara det och vid eventuell arbetslöshet kommer du behöva leva på din partner för resten av livet eller sälja din lägenhet ifall det skulle dröja innan du hittar ett nytt anpassat arbete. För socialen kommer bara hjälpa dig om du är singel och inte äger någonting. Sök sjukersättning istället.” Så vill jag verkligen inte behöva säga på mina framtida föreläsningar utan jag vill kunna fortsätta att uppmuntra alla som har arbetsförmåga att pröva på att arbeta. Som bekant dröjer det ofta för oss med funktionsvariationer att hitta ett arbete som passar, och A-kassan är en viktig trygghet för oss mellan varven så att vi slipper sälja vår lägenhet för att få socialbidrag. Därför är det extraviktigt just för vår grupp att ha rätt till A -kassa!

Någonstans låter det här alltför galet för att det ska kunna vara sant. Det är inte bara vi aspergare som ofta har lönebidrag utan även väldigt många andra grupper, så en sådan här regel skulle påverka en stor del av Sveriges befolkning. Allt är nog bara rykten. Det låter ju helt tokigt att en arbetslös person med funktionsnedsättning som har betalat A-kasseavgifterna i flera år och arbetat heltid antingen skulle behöva separera från sin sambo eller sälja sin bil och lägenhet och sedan leva på socialbidrag som man ansöker om varje månad. Så kan det absolut inte vara i dagens Sverige. Eller…?

Livet är inte slut även om man inte klarar arbeta

När man har Aspergers syndrom eller autism, är det inte säkert att man känner att man orkar arbeta. Du som är en ung aspergare eller autist kanske har testat att arbeta på heltid men inte klarat det och fått panik över hur det ska gå med dig senare i livet. Och du tror kanske att livet är slut bara för att du inte klarar av att arbeta.

Så var det även för mig när jag var ung! Jag hade till och med blivit uppfostrad i andan att man först behövde skaffa en högskoleutbildning för att sedan arbeta om man ville överleva men att det inte var vilket yrke som helst som dög. Det var inte tillräckligt att utbilda sig till sjuksköterska eller lärare för då skulle man få en så låg lön att man i princip skulle svälta. Ville man leva så var det läkare, jurist eller civilingenjör man skulle bli. När jag förklarade att dessa yrken inte intresserade mig ett dugg utan det var språklärare jag ville bli, fick jag höra att om jag skulle välja att gå lärarutbildningen så skulle jag behöva vara beredd på att vända på varenda krona och leva ett extremt fattigt liv.

Eftersom jag hyste en sådan motvilja mot att bli läkare eller civilinjengör, började jag efter gymnasiet på lärarutbildningen i alla fall även om jag trodde på allvar att lärarna i princip svalt. Men utbildningen med alla dess sociala krav och grupparbeten fick mig att må så dåligt att jag fick ångest och tvingades därför hoppa av. I brist på annat började jag arbeta i andra vanliga yrken utan krav på utbildning så som kassabiträde i matbutik och barnskötare på dagis. Jag upptäckte att det gick hur bra som helst att försörja sig även om jag oftast arbetade endast 75%! Även om jag hade fått höra helt annat under uppväxten.

Efter ett tag kraschade jag en gång till och tvingades även sjuskriva mig från dessa arbeten. Jag var helt slut och orkade helt enkelt inte. I samma veva fick jag mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD och levde ett tag på sjukpenning tills den övergick i aktivitetsersättning. Och det var första gången i mitt liv jag mådde bra och var lycklig. Från att ha inbillat mig att man behövde vara läkare eller civilingenjör för att ha ett bra liv så vet jag nu att man kan leva mycket bra och vara lycklig även om man inte arbetar alls.

Det är viktigt att komma ihåg att livet inte behöver vara slut även om man är ung och upptäcker att man inte orkar arbeta! På träffgrupper för personer med Aspergers syndrom har jag träffat flera personer som sedan 20 eller 30 år tillbaka lever på sjukersättning och lever ett bra liv med en mycket god livskvalitet. Därför ska du som är ung och har ångest över att inte klara av arbetslivets krav komma ihåg att det alltid finns alternativa lösningar!

Därför borde tidsbegränsad sjukersättning återinföras

Många av oss som har Aspergers syndrom eller autism har eller har haft aktivitets- eller sjukersättning. Aktivitetsersättning får man om man är mellan 19 och 30 år och arbetsförmågan är stadigvarande nedsatt under i minst ett år framåt. Sjukersättning får man om man är mellan 19 och 64 år och ens arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt för all överskådlig framtid. Förut kunde man inte få sjukersättning förrän från och med att man hade fyllt 30 år, men numera är det alltså möjligt att få det redan när man är 19 år, så länge det står klart att man troligen aldrig kommer att kunna arbeta.

Meningen med aktivitetsersättning är att man ska kunna delta i olika aktiviteter och rehabiliteringsåtgärder i syfte att öka sin arbetsförmåga. Man kan bland annat delta i olika kurser och idrottsaktiviteter och i vissa fall till och med få dessa betalda av Försäkringskassan. Man får också, om man vill, prova på att studera i sex månader med bibehållen aktivitetsersättning, och om studierna går bra så kan man ansöka om vilande aktivitetsersättning. Allt för att lära känna sig själv, sina begränsningar och upptäcka hur mycket man klarar av.

Med sjukersättning är däremot inte reglerna lika generösa. Då “får” man i princip inte ha någon ork att delta i aktiviteter. När jag för några år sedan ansökte om sjukersättning, fick jag redovisa för Försäkringskassan vad jag orkade göra på en vanlig vardag. Många är rädda för att skaffa för många fritidsaktiviteter för det faller inte alltid i god jord hos Försäkringskassan. Annat var det när jag var under 30 år och utan problem fick delta i kurser, och Försäkringskassan var bara glad för min skull.

Det känns som att vi som har Aspergers syndrom och autism har glömts bort när reglerna för aktivitets- och sjukersättning gjordes. Generellt sett har många säkert “vuxit färdigt” när de fyllt 30 år och det därför kan anses vara mycket osannolikt att man aldrig kommer att kunna arbeta om man inte kunnat göra det innan 30-årsåldern. Men annat kan det vara för oss autister! Det kan vara mycket som händer i våra liv när vi är mellan 19 och 30 år: vissa av oss måste lära sig att hantera förändringen i att ha blivit vuxna, eventuellt kämpa med boendestöd som inte alltid fungerar optimalt under de första åren, lära sig att betala räkningar, sköta hemsysslor och annat. För mig var allt sådant en långsam process och ingenting som hände över en natt eller ens på några få år. Och när jag hade så mycket annat att kämpa med, var arbete inte att tänka på.

Jag har alltid utvecklats i en annan takt än mina jämnåriga. Jag är idag 40 år gammal, och det var inte förrän för några år sedan jag lyckades hitta strategier för att komma ihåg att kasta soporna utan att min boendestödjare behövde påminna mig. Det mesta man måste göra i hemmet är inte automatiserat hos mig utan det har krävts flera års inlärning. Mycket av det har hänt mellan jag var 30 och 40 år. Därför kan det bli tokigt när man fortfarande behöver försörjning efter att ha passerat 30-årsstrecket men inte längre kan delta i aktiviteter och rehabiliteringsinriktade åtgärder för att man plötsligt blivit för gammal för aktivitetsersättning. Jag har utvecklats mycket mer mellan jag var 30 och 40 år jämfört med under åren när jag var mellan 20 och 30 år.

Av dessa anledningar borde tidsbegränsad sjukersättning återinföras, och det borde även finnas möjlighet att delta i aktiviteter efter att man passerat 30. Aspergers syndrom och autism kan ju inte botas men däremot kan det ibland visa sig först i medelåldern att man visst har arbetsförmåga när man hunnit testa tillräckligt många arbetsplatser, vilket man inte nödvändigtvis hinner och orkar med mellan man är 19 och 30 år. Visst, det finns någonting som heter “sjukpenning i särskilda fall”. Men det är alltid mer fördelaktigt med aktivitetsersättning som dels är mer pengar, och dels får man pröva på att studera med aktivitetsersättning utan att riskera att skuldsätta sig ifall man inte skulle klara studierna.

5 vanliga fel Arbetsförmedlingen gör med autistiska arbetssökanden

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland behöva hjälp av arbetsförmedlare eller SIUS-konsulenter på Arbetsförmedlingen eller coacher på dagliga verksamheter med att hitta lämpliga och passande arbets- eller praktikplatser. Men många handläggare på Arbetsförmedlingen gör följande fel när de möter arbetssökande med Aspergers syndrom eller autism:

1. Inte identifierar våra svagheter. Aspergers syndrom må innebära osynliga svårigheter, men bara för att du inte ser svårigheterna så betyder det inte att de inte finns. Många arbetsförmedlare förstår inte att vi kan vara ytterst begränsade när det gäller vilka arbeten vi kan söka. 99% av arbeten på arbetsmarknaden passar inte mig, och det är ett faktum.

2. Inte identifierar våra styrkor. När jag visste att det var författare och föreläsare jag ville bli så möttes jag först av skepsis från Arbetsförmedlingen. Förmodligen tyckte coacherna att det lät konstigt att jag som inte ens klarade av att arbeta på Samhall skulle klara av att ge ut böcker och föreläsa om Aspergers syndrom. Men mina svårigheter ligger på det praktiska planet. Därför behöver jag boendestödjarens hjälp med att torka av diskbänken, men jag har inga problem med att åka runt riket och föreläsa.

3. Inte lyssnar på klienten. Ibland tycker du kanske som arbetsförmedlare att din klient skulle passa utmärkt som varuinpackare för du kan ha läst någonstans att personer med Aspergers syndrom och autism gillar monotona arbetsuppgifter. Men om din klient säger att arbetet inte skulle passa så måste du lyssna på klienten! Många aspergare kan tycka att såna arbetsuppgifter tar mycket energi, och just energi är ofta en bristvara för många av oss.

4. Utgår ifrån att alla människor mår bra av att arbeta. En av de första frågorna du ska ställa till din klient är att vems vilja det är att klienten ska söka jobb. Är det klientens egen vilja, eller är det omgivningen som har fått för sig att det inte är bra för autisten att sitta hemma utan sysselsättning? Det viktigaste är vad din klient mår bra av, inte vad människor generellt sett mår bra av.

5. Inte tänker utanför boxen. Ibland passar inte traditionella jobb oss aspergare. Vissa av oss klarar inte av att arbeta inom vanliga service- och kontorsyrken. Vissa passar endast inom teaterbranschen, själv passar jag som föreläsare och vissa behöver arbeta med något konstnärligt. Många av oss klarar inte av att åka till en arbetsplats varje dag utan vi kan behöva arbeta på distans hemifrån. De arbeten som passar en arbetssökande med Aspergers syndrom eller autism kan vara just såna okonventionella yrken som du som arbetsförmedlare inte alltid ens tänker på!

Detta önskar jag att Arbetsförmedlingarna visste om autism

Vi som lever med Aspergers syndrom och autism brukar som bekant ha svårt för att komma in i arbetsmarknaden. Därför har många av oss med arbetsförmedlare, SYO-konsulenter och coacher att göra. När jag själv var arbetssökande, fick jag också hjälp bland annat från Arbetsförmedlingen. Men många yrkesverksamma gjorde följande fel med mig:

1. De underskattade min förmåga. När Arbetsförmedlingen fick läsa igenom arbetsförmågebedömningen där det framgick att jag inte kunde rita, hade mycket svårt för praktiska sysslor som att baka en sockerkaka och fälla upp en strykbräda så förstod de att jag hade svårigheter. Men när jag berättade för dem att jag ville börja försörja mig som föreläsare om autism, möttes jag av tvivel. Men i bedömningen stod det ingenting om att jag skulle ha verbala svårigheter, tvärtom har jag alltid varit språkligt begåvad och kan föreläsa utan problem! När man har Aspergers syndrom, kan man ju ha en ojämn begåvningsprofil. Klarar man som aspergare inte det ena, kan man mycket väl klara det andra!

2. De överskattade min förmåga. Vid ett tillfälle ringde Arbetsförmedlingen mig på kort varsel och ville att jag skulle komma på Samhalls introduktionsmöte. “Vad roligt, förmedlar Samhall föreläsningsjobb?”, frågade jag. Men nej, det var enbart städning som gällde, fick jag höra. Jag försökte förklara att jag omöjligt skulle kunna städa lokaler med tanke på att jag inte ens klarade av att sköta städningen i mitt eget hem utan boendestödjarens hjälp. Att städa i en främmande miljö hade varit ännu svårare för mig! Men Arbetsförmedlingen lyssnade inte.

När du som arbetsförmedlare förmedlar arbeten till oss med Aspergers syndrom och autism, är det mycket viktigt att du ser helheten! Det är tyvärr nämligen ofta just där det brister. Arbetsförmedlingar gör inte sällan den felaktiga bedömningen att personen saknar arbetsförmåga bara för att han eller hon saknar vissa färdigheter. Då tänker arbetsförmedlarna inte alltid på att alla färdigheter inte behövs i alla arbeten. Jag har ju aldrig behövt fälla upp strykbrädor när jag föreläser. Vi som har Aspergers syndrom kan ha många styrkor som kan nyttjas i yrkeslivet!

Samtidigt tror många arbetsförmedlare felaktigt att personen klarar mer än vad den gör. Om personen har klarat gymnasiet eller universitetet så tror de ofta automatiskt att personen klarar allt som är enkelt för andra människor. Men det är just det funktionsnedsättningar handlar om! Man är funktionshindrad inom det område man har svårigheter inom trots att man kan ha enorma styrkor inom andra områden.

Dags för alla Arbetsförmedlingar att skaffa sig kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Utan autismspecifik kunskap blir det mycket svårt att hjälpa ut oss i arbete!