Kategoriarkiv: Arbete och sjukersättning

Jo, vi aspergare ska visst få arbeta för lönens skull

När yrkesverksamma försöker hjälpa oss aspergare, har vissa enligt min erfarenhet en tendens att tänka svartvitt. De kan exempelvis tänka att det antingen ska vara jättejobbigt att leva med Aspergers syndrom eller autism eller så ska det enbart vara lycka och glädje. Men det behöver inte alls vara så utan ibland kan vi vara någonstans mitt emellan! Ett exempel på en situation där många kan tänka svartvitt är arbetslivet. Vissa yrkesverksamma anser att det är något fruktansvärt fel om en aspergare inte älskar sitt arbete och tycker att det är livets största mening.

Alla aspergare har olika behov i arbetslivet

Alla aspergare har olika behov i arbetslivet. Det finns många aspergare som skulle behöva sjukersättning eller en arbetsplats som är betydligt mer anpassad men inte får beviljat det, och dessa aspergare ska naturligtvis få det de behöver. De som behöver ett anpassat arbete för att orka delta i arbetslivet ska få stöd med det och de som inte orkar arbeta trots anpassningar ska självklart få sjukersättning. Det finns inget snack om saken.

Vissa aspergare trivs superbra med sina arbeten och dagliga sysselsättningar

Sedan finns det de aspergare som har lyckats hitta antingen ett anpassat arbete alternativt en daglig sysselsättning de trivs mycket bra med! Sysselsättningen är väldigt viktig för deras välmående. Dessa aspergare behöver både daglig stimulans i form av arbetsuppgifter och socialt samspel för att må bra. Allt är precis som det ska, och det är verkligen toppen att det finns aspergare som trivs så här bra med sina sysselsättningar! Det gör mig glad.

Vissa aspergare arbetar enbart för lönens skull

Men sedan finns det de som är någonstans mitt emellan. Jag har träffat aspergare som anser sig ha en arbetsförmåga så länge deras arbetsuppgifter är anpassade, men de vill endast arbeta för pengarnas skull, inte för sysselsättningens skull. De skulle aldrig få för sig att arbeta för skojs skull, och de skulle egentligen trivas bättre med livet utan daglig sysselsättning. Det är enbart lönen som är ett incitament för dem att fortsätta arbeta. De tycker att allt är som det ska eftersom arbetet inte gör dem sjuka och även många neurotypiker har det så här.

Alla har inte specialintressen man kan nyttja i arbetslivet

Självklart skulle det ideala vara att alla människor har ett jättemeningsfullt arbete som de älskar och som förgyller deras vardag. Men vissa aspergare har inget egentligt intresse av att arbeta, men däremot kan det finnas anpassade arbetsplatser för dem som känns någorlunda uthärdliga och inte gör dem sjuka. Vilket de själva tycker är helt okej så länge lönen är okej (sedan finns det såklart även många aspergare som måste arbeta med just sina specialintressen för att orka, men det inte de jag syftar på).

Arbetar inte även många neurotypiker för lönens skull?

Problemet är att många sådana aspergare tydligen brukar få höra från yrkesverksamma att det är något allvarligt fel och om de inte tycker att deras arbeten är ett sant nöje så borde de ansöka om sjukersättning. De får höra att ett arbete ska kännas jättemeningsfullt och förgylla livet.

När jag gör sådana här historier blir jag lite ställd. För handen i hjärtat, tycker varenda neurotypiker på allvar att arbete är ett sant nöje och lönen inte har någon betydelse? Skulle varenda neurotypiker verkligen välja att arbeta om de fick välja mellan att gå hemma och få pengar som motsvarar nivån på sjukersättning eller fortsätta arbeta med betydligt sänkt lönenivå som ligger på samma nivå som sjukersättning?

Varför borde just våra arbeten utgöra hela vårt livsinnehåll?

Visst, jag känner neurotypiker som verkligen älskar sina arbeten. Men jag känner även många som säger sig arbeta enbart för lönens skull. Om dessa neurotypiker fortsätter att arbeta för att kunna få en bättre ekonomi och ålderspension, varför är det helt fel om en person med Aspergers syndrom eller autism resonerar på samma sätt? Varför måste just våra arbeten alltid vara jättemeningsfulla för oss och utgöra nästan hela vårt livsinnehåll om vi själva inte anser att det är viktigt?

Vi aspergare ska ha ett val

Jag upprepar: självklart ska alla aspergare som mår dåligt av att arbeta antingen få sjukersättning eller hjälp med att hitta ett bättre anpassat arbete. Och varje aspergare som har ett drömjobb ska få all möjlig hjälp med att kunna få det jobbet istället för att tvingas arbeta med något som inte känns lika kul.

Men om det anses vara okej för en neurotypiker att arbeta för lönens skull om personen inte har något drömjobb, varför ska vi aspergare få höra tjat om att vi borde säga upp oss eller ansöka om sjukersättning om vi själva önskar att få fortsätta arbeta för lönens skull? Varför är det så viktigt om vi anser att vår fritid är meningsfull nog och vi mår psykiskt och fysiskt bra i övrigt? Ska inte vi få välja precis som andra människor?

Lönebidraget förlängt

Igår hade jag, min chef och mitt personliga biträde på Misa Kompetens ett möte med Arbetsförmedlingen angående förlängningen av mitt lönebidrag. Det finns tre olika typer av lönebidrag: lönebidrag för utveckling i anställning, lönebidrag för anställning och lönebidrag för trygghet i anställning. Jag blev anställd hos Misa Kompetens på hösten 2016, och under mina första år hade jag lönebidrag för anställning som är den vanligaste formen av lönebidrag. Reglerna kring detta typ av lönebidrag har ändrats genom åren, men enligt min handläggare beviljas lönebidrag för anställning i max åtta år i dagsläget.

Eftersom lönebidrag för anställning är tidsbegränsat, har det känts otryggt för mig att tänka på att mina år med lönebidraget förr eller senare kommer att ta slut. Därför blev jag otroligt glad när Arbetsförmedlingen förra hösten ändrade min lönebidragsform till trygghet i anställning! Då hade jag varit anställd hos Misa Kompetens i endast två år, vilket innebär att min dåvarande handläggare egentligen inte hade behövt bevilja mig en trygghetsanställning vid det laget. Men förmodligen hade hon kommit fram till beslutet eftersom det är ett välkänt faktum att Aspergers syndrom inte kan botas. Mina svårigheter kommer ju att bestå, och därför skulle det vara dumt av Arbetsförmedlingen att tro att jag om åtta år plötsligt skulle förvandlas till en neurotypiker som inte behöver några som helst anpassningar i arbetslivet. Annat hade det varit om jag hade haft en botbar sjukdom, men jag har ju en medfödd funktionsvariation!

Några av er kanske vet om att det kommer att ske enorma förändringar hos Arbetsförmedlingen i närtid: en del av Arbetsförmedlingens verksamhet kommer att läggas ner och de kommer endast ha en tredjedel av de resurser som de har idag. Jag har varit orolig för hur förändringarna kommer att påverka autisternas möjligheter till lönebidrag. Taket för lönebidrag kommer att höjas nästa år, men jag har funderat på om de andra nedskärningarna kommer att leda till att det kommer att bli svårare för arbetsgivare att få lönebidrag beviljat. Jag frågade handläggaren, och han menade att det i dagsläget inte ser ut som att det kommer att ske några förändringar kring vilka som kommer att omfattas av rätten till lönebidrag. Så jag får helt enkelt hoppas på att han har rätt! Det hade ju varit katastrofalt för oss autister om det hade blivit lika svårt att få lönebidrag som det är att få sjukersättning. Men troligen kommer inte kraven för att få lönebidrag höjas sa min handläggare! Det är tur det 🙂

Handläggaren frågade mig om jag var med i facket. Det är jag inte, men samtidigt har jag inte ansett det vara nödvändigt i och med att det är just Misa Kompetens jag är anställd hos. Facket hjälper ju en ifall man skulle bli orättvist behandlad av sin arbetsgivare, men Misa Kompetens är en väldigt speciell arbetsplats: de håller utbildningar om bland annat inkludering och delaktighet på arbetsmarknaden för personer med funktionsvariationer (Supported Employment), så därför hade det varit konstigt om Misa Kompetens skulle diskriminera mig för min Aspergers syndrom eller behandla mig orättvis på något annat vis! Det skulle aldrig hända för både Misa AB och Misa Kompetens arbetar aktivt för att personer med funktionsvariationer ska få det så bra som möjligt i arbetslivet. Redan innan jag blev anställd hos Misa Kompetens kände jag på mig att de skulle ha en bra människosyn och jag hade rätt: de har verkligen ansträngt sig för att jag ska ha det så bra som möjligt och trivas hos dem.

Jag fick lönebidrag beviljat för två år till! Så nästa gång kommer jag träffa handläggaren på hösten 2021. Hittills har jag endast fått lönebidrag för ett år i taget så det känns otroligt skönt att det den här gången kommer att dröja i två år innan jag behöver oroa mig för ett nytt beslut!

Nej, alla vill inte arbeta eller ta semester

När vi människor skapar sanningar om vad man anses behöva för att uppnå ett bra och meningsfullt liv, skapas dessa utifrån normen. Är det så att någonting är speciellt viktigt för många människor i den aktuella kulturen och tidsepoken, skapas en vedertagen sanning om att alla människor behöver detta för att må bra. I Sverige anses exempelvis semester- och utlandsresor vara en standard, och därför tycker många att utlandsresor behövs för återhämtning och välmående. När jag däremot har samtalat med folk från helt andra kulturer där det inte alls är standard att resa utomlands och där majoriteten inte ens äger ett pass, kan dessa människor bli förvånade och undra varför man skulle bli lycklig av att åka utomlands när jag berättar hur vi skandinaver ser på utlandsresor. De förstår inte alls varför våra medier skriver att det är synd om barn som aldrig får resa bort från sin hemstad.

I vår kultur finns det även väldigt många vedertagna sanningar om arbete. I vissa länder som jag besökt tycker många kvinnor synd om oss skandinaviska kvinnor eftersom vi förväntas arbeta. Kvinnans plats är ju i hemmet för att ta hand om hushållet och barnen, det är äkta lycka för kvinnan enligt dessa människor. Tvingas en kvinna lämna sina barn i förskolan och arbeta, blir kvinnan olycklig, resonerar dessa kvinnor för det anses vara mycket roligare att vara hemma och göra hemsysslor. I Sverige är vi däremot av en helt annan uppfattning. Här tycker vi synd om hemmafruar eftersom vi anser att städning, matlagning och barnskötsel är tråkiga och meningslösa göromål. Alla behöver ett arbete för att må bra och för att skapa meningsfullhet i tillvaron, resonerar vi.

En annan vedertagen sanning om arbete vi har är att gemenskapen med kollegorna ger alla människor meningsfullhet i livet. Enligt denna sanning behöver alla människor sociala kontakter utanför hemmet, och därför är det otroligt viktigt med arbetskamrater. För att syssla med sina intressen för sig själv hemma anses inte ge samma meningsfullhet i livet utan då tros man bli deprimerad. Men trots att arbete anses vara väldigt viktigt, anses det vara minst lika viktigt med semester minst en gång om året. Står någon helt utanför arbetsmarknaden tror många att det finns en risk för uppkomst av psykisk ohälsa, men på samma sätt anses det inte heller vara bra för psyket att arbeta helt utan semester. Enligt våra vedertagna referensramar anses vi människor behöva variation i form av både arbete och semester.

När man har Aspergers syndrom eller autism, kan man mycket väl tillhöra den skaran människor som inte har samma behov som majoriteten. Vissa av oss autister har inget behov av att arbeta alls utanför hemmet för att må psykiskt bra utan det kan tvärtom vara så att vissa av oss mår dåligt även om man endast arbetar deltid. Har man inte ett lika stort socialt behov som de flesta andra människor, kan många till och med tycka att det är jobbigt med kollegor. Samtidigt finns det även autister som gillar att arbeta så mycket att de inte vill ha semester alls. Semester skulle bara medföra ångest för dessa autister eftersom det innebär ett avbrott från rutiner. Till och med Socialstyrelsen rekommenderar att den som inte vill ta semester från daglig verksamhet ska erbjudas ett alternativ under semesterstängningar. Vilket visar tydligt att alla inte vill ha ett avbrott från dagliga rutiner.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som antingen inte vill ha någon daglig sysselsättning alls eller som arbetar på heltid året om utan semester, behöver du inte vara orolig! Om autisten säger sig må bra och vara nöjd med livet, är allt som det ska. Vissa människor har helt enkelt behov som skiljer sig från normen!

8 anledningar till att distansarbete kan passa någon med autism

Många av oss med Aspergers syndrom eller autism har svårt för att fungera på den ordinarie arbetsmarknaden. Ibland kan lösningen heta distansarbete. Det finns flera anledningar till att det kan passa oss autister att arbeta hemifrån, bland annat följande:

1. Man är ofta betydligt friare att bestämma hur man vill lägga upp sitt arbete. Arbetar man på plats, kan fikarasterna vara på bestämda tider och man kan behöva arbeta på ett visst sätt. Fördelen med att arbeta hemifrån är att ingen ser hur man arbetar, det enda som syns är resultatet! Och vi autister kan ibland vara kreativa när vi får arbeta precis hur vi vill.

2. Man slipper bli avbruten. Skulle jag skriva mina blogginlägg på ett kontor, finns det en risk att jag skulle bli avbruten i mitt arbete om en kollega vill fråga mig något. Då tappar jag ofta fokuset totalt och det blir svårt för mig att komma tillbaka till skrivandet. När jag får blogga och planera mina föreläsningar hemma, kan jag alltid skriva mina tankar färdigt och har därför bättre fokus.

3. Man kan arbeta de tider man vill. Ibland har jag boendestöd hela dagen eller är upptagen på annat håll, och då arbetar jag på kvällen. Om jag däremot har extramycket energi på morgonen och inte har något speciellt för mig, skriver jag däremot dagens blogginlägg redan på morgonen. Jag kan även skriva hela veckans blogginlägg på en och samma dag, spara dem och bara trycka på “posta”-knappen en gång om dagen om jag skulle vilja det. Jag kan oftast anpassa jobbet efter mitt boendestöd och min energinivå!

4. Man vet hur allt funkar hemma. Skulle jag vilja ha kaffe på jobbet, skulle det inte gå om det inte finns färdigbryggt kaffe i kaffebryggaren. Jag vet ju inte hur jobbets kaffemaskin fungerar, och skulle någon försöka lära mig skulle det ta lång tid för mig att memorisera hur man gör. Nu har jag iofs slutat dricka kaffe helt så det var ett dåligt exempel. Men poängen är att jag inte behöver be andra om hjälp på samma sätt när jag arbetar hemifrån.

5. Man slipper ödsla energi på att åka kommunalt. För mig är det visserligen okej att åka kommunalt utanför rusningstider, men vid rusningstrafik finns det en risk att jag inte hittar sittplats och måste trängas, och då mår jag jättedåligt. Många autister får mycket mer energi och orkar till och med börja arbeta i större omfattning om de slipper arbetsresorna. Att åka till jobbet kan ta mycket mer energi av en autist än vad du tror!

6. Man slipper göra sig i ordning. Vardagliga saker kan ta otroligt mycket energi av oss autister, och det kan därför kännas otroligt skönt att slippa byta om. Själv har jag vid ett flertal tillfällen svarat på jobbmejl och bloggat i pyjamas och bytt om först flera timmar senare när jag fått mer energi.

7. Man slipper grupparbeten. Det är snarare en regel än undantag att grupparbeten inte passar oss autister! Autism och grupparbete brukar inte gå ihop, punkt slut. Och det slipper man oftast när man arbetar hemifrån.

8. Man slipper det sociala. Man kan visserligen diskutera om det är positivt eller negativt, men brukar man känna sig totalt utanför på jobbet, inte har något större behov av social gemenskap och tycker att det är jobbigt med alla former av sociala måsten så som småprat med kollegorna på fikarasterna kan det kännas otroligt skönt att slippa sånt! Och när man slipper sociala krav, mår man oftast mycket bättre och orkar därmed arbeta ännu hårdare.

Därför måste man som autist prova sig fram i arbetslivet

Om man har Aspergers syndrom, autism eller någon annan typ av funktionsvariation, har man inte samma förutsättningar som andra människor. Därför föreligger det en risk att man som autist kommer att misslyckas med sina första jobb innan man hittar rätt. Att jobbförsöken kan leda till misslyckanden för en autistisk person kan ha olika förklaringar så som:

1. Arbetsmiljön är opassande för autisten i fråga. Arbetsmiljön är kanske alldeles för bullrig och det finns alldeles för många synintryck att hantera. Autistens koncentrations- och prestationsförmåga kan försämras av intrycken, och arbetet är av sådan art att det inte går att ändra på arbetsmiljön. Om arbetsplatsen är en förskola och arbetsbeskrivningen består i att ta hand om barnen, går det ju av förståeliga skäl inte att förbjuda barnen att skrika och springa runt. Har man asperger eller autism och är känslig för sinnesintryck, kan man därför passa bättre på ett lugnare jobb.

2. Relevanta anpassningar saknas. Till skillnad från punkt 1 är arbetet av sådan art att man teoretiskt sett skulle kunna anpassa arbetsmiljön om viljan fanns där. Arbetssituationen skulle kanske kunna lösas genom att erbjuda autisten eget arbetsrum alternativt ett vilorum att nyttja under rasterna. Man skulle kanske även kunna minimera alla synintryck så som mönstrade gardiner och lysrör. Men viljan hos arbetsgivaren att göra relevanta anpassningar finns inte och autisten orkar inte kämpa för sina rättigheter.

3. Autisten blir mentalt utmattad av själva arbetsuppgifterna. Och tvingas därför säga upp sig eller bli sjukskriven. I det här fallet är det själva arbetsuppgifterna som är problemet, inte sinnesintrycken. När jag arbetade i förskola, stördes jag inte speciellt mycket av sinnesintrycken trots att barnen skrek, stojade och sprang runt. Däremot blev jag totalt utmattad av de praktiska uppgifterna så som att byta blöjor, hålla koll på barnen och klä på dem ytterkläderna innan vi skulle gå ut och leka. Det gick så långt att jag till slut blev glad när det regnade ute och jag slapp leka ute med barnen och behövde därmed inte hjälpa dem att ta på sig ytterkläderna. Då kunde jag läsa sagor för dem inomhus istället, vilket jag tyckte var roligt. Men jag orkade inte med arbetet i längden.

4. Kollegorna är intoleranta. Och tolerarar inte annorlundaskap. Väljer de att se autism som ett problem, kommer autistens självkänsla mest troligen påverkas negativt. Väljer de istället att nyttja de styrkor autism medför, är det mycket troligt att autisten kommer att göra ett mycket bra jobb. Om de tänker: “Äsch, vad gör det om autisten har svårt för att ringa telefonsamtal? Om autisten inte klarar av att ringa till kunden, kan vi göra det istället så kan autisten koncentrera sig på det hen är bra på”, kommer arbetssituationen för autisten bli mycket lättare. Din inställning som kollega gör en mycket större skillnad än vad du förmodligen kan ana!

Om du har Aspergers syndrom eller autism och misslyckas med ditt första arbete ska du inte börja klanda dig själv. Själv misslyckades jag också i arbetslivet innan jag kom på att det endast är bloggandet och föreläsandet som passar mig. Ibland måste man prova sig fram innan man hittar rätt!

6 tillgänglighetsåtgärder för oss med Aspergers syndrom och autism

Många människor frågar mig hur skolor, universitet och arbetsplatser kan göras tillgängliga för oss som har Aspergers syndrom eller autism. Här har jag samlat 6 tillgänglighetsåtgärder på arbets- och studieplatser:

1. Intrycksfri miljö. Alltför ofta innebär Aspergers syndrom och autism känslighet för sinnesintryck. Därför är det väsentligt att autisten vid behov får ett eget studie- eller arbetsrum utan mönstrade gardiner, starka sollyktor eller solljus som stör. Låt autisten också ta med sig egen mat till lunchen om han eller hon vill det! Under ett jobbmöte är det viktigt att inte öppna fönstret mot en hårt trafikerad gata om det finns en ljudkänslig aspergare med på mötet.

2. Känslan att få vara sig själv. Det är viktigt med trevliga arbets- eller studiekamrater som accepterar autism som den funktionsvariation den är och varken ser funktionstillståndet som en icke önskvärd avvikelse man borde försöka bli fri ifrån eller som ett samtalsämne som man till varje pris borde undvika. Om arbets- eller studiekamraterna ser annorlundaskap som något chockerande eller extremt udda, kommer autisten troligen aldrig kommer att slappna av.

3. Möjlighet att få ett arbetsbiträde eller en mentor. Det är viktigt att det är samma person som coachar autisten så att inte autisten slussas runt till olika personer med sina frågor och funderingar. På vissa högskolor får mentorer endast hjälpa till med påminnelser när det är dags att lämna in en uppgift, men däremot får de inte hjälpa autisten att hitta in till rätt sal eller kontakta den kursansvariga läraren om autisten behöver stöd med en viss uppgift. Då hänvisas autisten till att själv försöka få tag i de olika lärarna som håller de specifika kurserna, och det kan bli jobbigt för autisten att behöva ta kontakt med många olika personer helt utan stöd.

4. Att autisten välkomnas in i gemenskapen. Alla autister vågar inte hänga med på After Work eller gemensamma utflykten för autisten kan vara blyg och kanske har varit mobbad på tidigare studie- och arbetsplatser. Därför är det viktigt att autisten känner sig välkommen och aldrig behöver känna att man är i vägen. Arbetsbiträdet eller mentorn ska gärna få hänga med som extrastöd på sociala tillställningar om autisten inte vågar närvara själv.

5. Att autisten får höra att den sociala gemenskapen är totalt frivillig. En mycket viktig tillgänglighetsåtgärd som många studie- och arbetsplatser missar. För vissa autister är det viktigt med en känsla av gemenskap men för andra, bland annat mig själv, känns det enormt tryggt om jag får höra att det inte finns någon press att tvingas vara med i en social gemenskap. För mig räcker det med att studie- eller arbetskamraterna är trevliga, men någon gemenskapskänsla behöver jag inte. Jag tycker bara att det är jobbigt med många sociala aktiviteter men känner mig oftast inte tillräckligt trygg för att våga säga nej om ingen har sagt till mig att det är okej att skippa det sociala.

6. Möjlighet för autisten att nyttja sina styrkor. Vilket i praktiken innebär anpassade arbetsuppgifter. Om autisten har väldigt svårt för en uppgift, ska autisten få alternativa uppgifter. Om autisten får arbeta med det den är bra på, kommer autisten förhoppningsvis kunna vara till stor nytta! Tro mig, om autisten förväntas försöka träna bort sin autism och utsätta sig för det man har riktigt svårt för, kommer det inte komma något bra av det, jag lovar!

Aspergers syndrom, autism och ekonomisk utsatthet

Alltför många av oss som lever med Aspergers syndrom och autism är ekonomiskt utsatta. Att man har svårt för att etablera sig i arbetsmarknaden kan i värsta fall leda till en livslång fattigdom. Lägg därtill att det under de senaste åren har blivit betydligt svårare att få aktivitets- och sjukersättning från Försäkringskassan, vilket har lett till en ännu större ekonomisk otrygghet. Sjukersättning är åtminstone en form av fast inkomst, men utan det kan man behöva leva på ekonomiskt bistånd från kommunen, vilket kan kännas mycket otryggt och stressigt.

Därutöver har vi autister inte sällan högre utgifter än många andra människor på grund av vår funktionsvariation. Många kan må psykiskt dåligt, vilket kan leda till relativt höga sjukvårds- och läkemedelskostnader. När jag själv behövde en läkare med autismspecifik kompetens, lyckades jag inte hitta en läkare som förstod vad autism handlade om, vilket ledde till att jag tvingades betala flera tusen kronor för ett enda läkarbesök hos en privat läkare. Dessutom har jag sönder mina saker och tappar bort grejer betydligt lättare än andra människor, dels på grund av mina motoriska svårigheter och dels på grund av min ADD. Vilket naturligtvis blir en extrakostnad och bidrar till vår ekonomiska utsatthet när vi står utanför arbetsmarknaden.

Det jag saknar i LSS är en garanti till ekonomisk trygghet. Med trygghet menar jag inte höga inkomster utan helt enkelt en garanti till en fast månadsinkomst under de år man saknar arbetsförmåga eller håller på att söka arbete. En arbetslös person utan en omfattande funktionsnedsättning eller sjukdom lyckas inte sällan hitta ett nytt arbete inom ett år, men för en person med autism kan det ibland ta tio år innan han eller hon lyckas hitta en arbetsgivare som är villig att anställa personen. Det är en helt annan sak att tillfälligt tvingas leva på ekonomiskt bistånd under exempelvis ett halvår när man håller på att reda upp sitt liv och att tvingas ansöka om socialbidrag månad efter månad, år efter år.

Jag brukar säga att den som påstår att pengar inte ger lycka aldrig har varit fattig på riktigt under längre perioder utan någon ljusning i sikte. Visst, det kanske inte ger någon skillnad i lycka om man får ut 15.000 kronor eller 30.000 kronor efter skatt. Men tvingas man däremot leva på riksnormen och dessutom med vetskapen om att kommunen när som helst kan avslå ens ansökan om ekonomiskt bistånd, kan det göra depressionen värre! Forskningen har slagit fast att endast 500 kronor extra i månaden gör deprimerade personer betydligt friskare. Autism medför redan många praktiska och sociala svårigheter i vardagen som det är. Därför är det oacceptabelt att diagnosen dessutom alltför ofta innebär fattigdom och ekonomisk utsatthet!

Ska man berätta om sin diagnos på en anställningsintervju?

Många autister funderar på om de borde berätta om sin diagnos på en arbetsintervju eller om det vore bäst att låta bli. Och det är ingen enkel fråga att ta ställning till. Å ena sidan kan det kännas skönt att få vara öppen redan från början, men å andra sidan finns det fortfarande många fördomar om Aspergers syndrom och autism ute i samhället. Trots att diskrimineringslagen förbjuder diskriminering av arbetssökanden med funktionsnedsättningar, upplever många arbetssökande att arbetsgivarna tappar intresse så fort de berättar om diagnosen.

Vissa av oss, bland annat jag själv, har såklart anledningar att berätta. För att arbeta som föreläsare ur ett inifrånperspektiv krävs det självklart att jag själv har Aspergers syndrom eller någon annan diagnos. Just i mitt fall var det därför enbart positivt att lyfta fram diagnosen på anställningsintervjun. Sedan finns det ju andra företag så som Left is Right som endast anställer personer med neuropsykiatriska funktionsvariationer, och hos sådana företag behöver man självklart inte heller tveka om man ska berätta eller inte. Även hos Samhall är nedsatt arbetsförmåga ett krav för att få en anställning.

Men om man söker en vanlig anställning, ska man berätta då? Jo, det är ingen enkel fråga. Det som är viktigt att känna till är att autism inte behöver innebära samma som nedsatt arbetsförmåga. Och har man ingen nedsatt arbetsförmåga och man tror sig klara tjänsten precis som vilken annan medarbetare som helst finns det såklart ingen anledning att berätta. Utan nedsatt arbetsförmåga har man ju ändå inget lönebidrag, och om man inte behöver specialanpassningar som kollegorna och chefen ska behöva ta hänsyn till är diagnosen helt irrelevant. I ett sånt läge väljer många att hålla tyst.

Däremot kan det ibland finnas anledningar att berätta. Om man behöver specialanpassningar i form av exempelvis ett arbetsbiträde, extratydliga uppgifter och regelbundna vilopauser och man inte klarar av alla moment som ingår i arbetet kan det finnas anledningar att berätta om diagnosen för att säkerställa att man får de specialanpassningar som behövs. Men då kan man vända diagnosen till något positivt och säga: “På grund av min Aspergers syndrom kommer jag behöva vila emellanåt och jag klarar inga jobbmöten, men det är ingen fara för ni kommer få lönebidrag från Arbetsförmedlingen för att kompensera för dessa brister. Och sen innebär min autism även många styrkor.” Då lyfter man fram att autism kan innebära många styrkor i arbetslivet samt att man inte blir speciellt dyr för företaget. Det kan göra många arbetsgivare intresserade.

En annan anledning till att berätta kan vara att man vill förklara varför man är som man är även om man inte skulle behöva specialanpassningar och lönebidrag. Om man liksom jag undviker alla typer av sociala tillställningar så som afterwork, kan kollegorna börja undra och tro att man inte tycker om dem om man inte är intresserad av att umgås med dem och delta i sociala tillställningar. För mig känns det alltid tryggt när andra får en förklaring till mitt beteende så att de inte tror att jag hatar dem. Samtidigt har vi alla naturligtvis rätten att bli accepterade som vi är utan att behöva förklara oss, så man behöver absolut inte berätta om sin diagnos för sakens skull om man inte vill.

Summa summarum: när man funderar på om man ska berätta om sin diagnos på en anställningsintervju finns det inget rätt eller fel. Alla resonerar på olika sätt, men det är viktigt att känna till att man absolut inte har någon skyldighet att berätta! Det är helt och hållet upp till en själv.

Nej, alla aspergare behöver ingen daglig sysselsättning

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism har aktivitets- eller sjukersättning på heltid. Själv hade jag också aktivitetsersättning i flera år innan jag började föreläsa. Vi aspergare kan känna olika inför att vara hemma på dagarna. Några vanliga inställningar och känslor vi kan hysa är:

1. Lättnad. För mig var det en enorm lättnad att få aktivitetsersättning beviljad efter att ha misslyckats med arbete och studier. Dessutom var det otroligt skönt att slippa leva på energimarginalen jämt. Efter att jag hade fått aktivitetsersättning, fick jag för första gången i mitt liv känna hur det var att plötsligt ha livslust och att inte vara konstant trött.

2. Ensamhet och isolering. Vilket kan upplevas som negativt av vissa. Vissa kan fastna hemma och uppleva livet som meningslöst när de inte längre får göra något speciellt på dagarna och bidra till samhället. De orkar inte ta tag i någonting längre, sover bort dagarna och blir deprimerade. Deras självkänsla påverkas negativt.

3. Lugn och ro. Vissa kan tycka att det är otroligt skönt att få styra sin dag så som man bäst vill. Man behöver inte längre träffa människor man har svårt för (vilket inte alltid är fallet på en arbetsplats), och man kan koncentrera sig på att umgås med familj och vänner och syssla med sina specialintressen istället för att behöva tänka på energikrävande måsten. Man kan gå och lägga sig när man vill och kanske ta emot boendestöd då och då. Så kände jag när jag hade aktivitetsersättning!

4. Rastlöshet. Vilket vissa lyckas lösa genom att fylla dagarna med olika aktiviteter. Vissa besöker flitigt träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism för att skaffa vänner och utbyta erfarenheter, och andra ansöker om kontaktperson enligt LSS som de hittar på aktiviteter med. Vissa börjar med en ny hobby, andra har daglig sysselsättning enligt LSS. Och vissa söker sig till olika praktikplatser genom sin dagliga verksamhet med siktet inställt på att så småningom komma ut i arbetslivet.

Ibland kan känslorna inför aktivitetsersättningen förändras genom årens gång. Vissa kan tycka att det är skönt att leva på aktivitetsersättning i början men tråkigt i längden, andra kan tvärtom tycka att det blir skönt först efter ett tag när de landat lite och hunnit hitta dagliga rutiner. Själv hade jag konstant samma känsla genom årens gång. Jag hade dock blivit varnad för att jag skulle börja må dåligt och klättra på väggarna om jag skulle sakna sysselsättning under en längre tid, vilket aldrig skedde i mitt fall trots att det gick flera år.

Om du har en autistisk närstående som har aktivitets- eller sjukersättning men saknar daglig sysselsättning, behöver det inte betyda att personen känner sig rastlös och mår dåligt. En vanlig missuppfattning är att en daglig sysselsättning utanför hemmet skulle vara viktigt för alla med Aspergers syndrom eller autism, men så behöver inte vara fallet. Vissa autister behöver någon slags sysselsättning utanför hemmet för att må bra medan andra föredrar att sysselsätta sig själva hemma. Alla är olika på den punkten!

Nej, man går inte bara hemma med aktivitetsersättning

När jag förut levde på aktivitetsersättning i flera år, tyckte många att jag bara “gick” hemma. Därför var det många som tyckte att det borde gå att byta psykolog- och boendestödtider med mig på kort varsel eller att be mig om hjälp med barnpassning och annat. Jag hade ju i omgivningens ögon ändå inget viktigt för mig när jag varken studerade eller arbetade.

Men det som många missar är att man inte blir beviljad aktivitets- och sjukersättning för ingenting. Jag har Aspergers syndrom, ADD och hade dessutom blivit utbränd, vilket inte var att leka med. Speciellt i början hade jag väldigt lite energi och sov 12 timmar på nätterna i flera år. Inte sällan ansåg sjukvården att de kunde erbjuda mig tider klockan 8 på morgonen eftersom andra människor arbetade vid den tiden och jag var hemma. Men jag var ändå precis lika oflexibel med tiderna som någon som arbetade heltid, vilket inte var lätt för andra människor att förstå.

Anledningen till att vilka tider som helst inte fungerade för mig var att jag hade behövt lägga mig klockan 18 kvällen innan för att orka gå upp i tid för att hinna till mottagningen klockan 8. Det var omöjligt för mig att somna så tidigt när jag inte var van, och jag hade behövt börja lägga om min dygnsrytm ett par veckor innan för att det skulle fungera. Och min nya dygnsrytm skulle ha behövt matcha med mitt boendestöd och annat. Dessutom har jag ju boendestödet två gånger i veckan plus andra saker, och jag behövde vila mellan varven. Och nej, det är ingen vanlig trötthet jag pratar om utan om total utmattning!

Andra människor trodde dessutom att jag skulle må bra av utmaningar i vardagen om jag skulle hjälpa till med barnpassning och annat, men min vardag var full av utmaningar som den var! Bara att boka tvättid eller att gå och handla var en utmaning för mig. Innan jag började föreläsa tackade jag nej till biståndsbedömarens erbjudande om daglig verksamhet eftersom jag aldrig hade orkat med en daglig sysselsättning. När jag inte ens hade orkat med kravlös daglig verksamhet, fanns det ingen chans att jag skulle ha orkat hjälpa andra människor med diverse ärenden.

När man inte klarar av att arbeta och lever på aktivitets- eller sjukersättning, behöver man färre utmaningar i sin vardag, inte fler! Även om personen i dina ögon ser välfungerande ut så finns det alltid en bakomliggande anledning till att Försäkringskassan har beviljat personen sjukpension. Att vara hemma med aktivitets- eller sjukersättning är inte samma som att ha semester!