Kategoriarkiv: Arbete och sjukersättning

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk

Share Button

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning som innebär svårigheter i vardagen och/eller en nedsatt arbetsförmåga, kan man ibland stöta på olika svårigheter och hinder i samhället. Ibland kan man exempelvis ha svårt att försörja sig själv och hamna i fattigdom. 

För ett tag sedan berättade jag för er varför jag inte uppfyller kriterierna för starta-eget-bidrag, och nu har jag stött på ett nytt hinder, nämligen Alfa-kassan. Eftersom jag inte har någon anställning sedan jag avslutade min anställning på Ågesta, söker jag nu anställning som föreläsare, men endast 25% eftersom jag är sjukskriven 75%. Jag orkar föreläsa ett par gånger i månaden, och nu när jag inte har någon anställning kommer jag förhoppningsvis få 75% sjukpenning plus lite pengar för föreläsningsarvoden då jag föreläser några gånger i månaden, och företaget Egna Affärer fakturerar för dessa uppdrag.

Alfa-kassan har blanketter som man ska fylla i för att uppge om man har arbetat eller varit arbetslös under de dagar man söker pengar för, och för de månader man arbetat får man naturligtvis inga pengar, vilket är fullt förståeligt. Men under sommarmånaderna har jag ju inga föreläsningar, och då skulle jag behöva A-kassa för de 25% jag inte är sjukskriven för.

Döm om min förvåning när jag nyligen fick avslag från Alfa-kassan med motiveringen att man måste ställa sig till arbetsmarknadens förfogande minst 17 timmar i veckan för att få rätt till pengar. Man får alltså vara sjukskriven 25% eller 50%, men inte 75% vilket jag är. Med andra ord kommer jag alltså få 75% sjukpenning från Försäkringskassan, men för resterande 25% kommer jag inte få pengar alls trots att jag är arbetslös.

Jag har överklagat beslutet eftersom det står på Alfakassans hemsida att denna regel gäller sjukersättning, men jag kommer ju ha sjukpenning och inte sjukersättning. Men enligt Alfa-kassan är det ändå inte säkert att detta kommer att gå igenom eftersom min läkare kryssat i att jag inte kommer att kunna arbeta i framtiden mer än 25%, och enligt Alfa-kassans regler betyder ju detta att jag inte kommer att kunna arbeta 17 timmar i veckan någonsin. Därför kommer det vara försörjningsstöd som gäller för mig under sommarmånaderna under förutsättningen att jag får det beviljat naturligtvis.

Jag pratade med min handläggare på Arbetsförmedlingen om att ett alternativ skulle vara för mig att söka sjukersättning på heltid, men det skulle ju vara tråkigt för mig som ändå vill fortsätta informera om Aspergers syndrom.

Ett annat alternativ skulle vara för mig att söka ett annat jobb, exempelvis att jobba som kassörska i en mataffär, men ett sådant jobb skulle ta så mycket energi av mig att jag inte skulle orka arbeta 10 timmar i veckan utan högst några timmar i veckan för att undvika utbrändhet, och det skulle förmodligen kräva att jag lägger ner bloggen och föreläsandet helt och hållet för att jag skulle orka. Det skulle inte heller vara ett speciellt bra alternativ eftersom mina inkomster då skulle vara 75% sjukpenning/sjukersättning och ca 3-4 timmars jobb i veckan, och då skulle det vara svårt att få ekonomin att gå runt eftersom jag inte skulle orka arbeta 25%. Och i en sådan situation borde jag teoretiskt få 100% sjukersättning eftersom 75% sjukersättning kräver att man orkar arbeta 10 timmar i veckan.

Jag har bestämt mig att det enda alternativet för mig är att fortsätta föreläsa några gånger i månaden och vara 75% sjukskriven. Om det blir så att jag pga Alfakassans regler måste leva på socialbidrag under sommarmånaderna för att täcka upp levnadskostnaderna om jag inte skulle hitta anställng med lönebidrag, får det bli så. Men det är ändå tråkigt med alla dessa byråkratiska regler! Man måste vara frisk i dagens Sverige för att orka vara sjuk och slåss mot myndigheter känns det som.

Share Button

Arbetslinjen?

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt lag rätt till diverse stödinsatser för att kompensera för de svårigheter som funktionsnedsättningen innebär. Men vissa av oss har väldigt speciella behov, och då fungerar inte alltid dessa stödåtgärder. Vissa av oss kan hamna även mellan stolarna ibland och får inte alltid det stöd man skulle behöva. 

Själv var jag fram tills nyligen anställd på Ågesta Folkhögskola som Aspergerinformatör, och då fick Ågesta dels lönebidrag och dels ersättning för arbetsbiträde, vilket Arbetsförmedlingen betalade ut till skolan varje månad. Det fungerade bra, men eftersom Ågesta Folkhögskola lagt ner föreläsarverksamheten, är jag numera arbetssökande på deltid, alltså för den delen jag inte är sjukskriven.

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning, kan man ansöka om starta-eget-bidrag samt arbetsbiträde om man har en affärsidé. Och ni har säkert gissat vad min affärsidé är: att föreläsa om Aspergers syndrom! 😉 Föreläsningarna har ju fungerat bra för mig, vilket Ågesta kan intyga, så det borde inte vara något problem, tänkte jag. Dessutom har jag föreläsningar bokade ända fram till våren 2016. I fredags gick jag till Arbetsförmedlingen för att diskutera idéen med min handläggare.

Döm om min förvåning när min handläggare meddelade mig att jag inte kommer att få vare sig starta-eget-bidrag eller arbetsbiträde. “Varför inte det?”, frågade jag förvånad. Handläggaren förklarade att detta beror på att mina behov är så speciella: jag kan föreläsa ensam om Aspergers syndrom utan problem, och jag kan planera föreläsningarna, boka föreläsningarna och hotell och även resa så långt som till Kuwait för att föreläsa helt ensam. Men å andra sidan har jag så stora problem att hålla reda på papper att jag inte ens öppnar min egen post, utan min boendestödjare gör detta åt mig. Och ett eget företag innebär ju extremt mycket pappersarbete!

“Jo, men det är just därför jag behöver arbetsbiträde, och därför hade jag även arbetsbiträde på Ågesta”, försökte jag förklara. Men jag fick till svar att det inte riktigt fungerar så när man har eget företag. Enligt bestämmelserna skulle arbetsbiträdet få hjälpa mig att utföra mina arbetsuppgifter och vi skulle kunna utföra dem tillsammans, men däremot är det inte okej att jag sköter föreläsningsdelen och arbetsbiträdet pappersarbetet.

Beskedet kändes som ett slag mot ansiktet. Det råder arbetslinje i Sverige, och personer med funktionsnedsättningar ska få hjälp och stöd att komma ut i arbete. Men vi som har en extremt ojämn begåvning, vilket är något som ofta ingår i diagnosen Aspergers syndrom, har ibland glömts bort, känns det som. Att informera om Aspergers syndrom är något jag är riktigt bra på, och det är förmodligen det enda arbete jag klarar av. Därför skulle jag behöva stöd från Arbetsförmedlingen och behöva någon som gör de uppgifterna jag inte kan utföra så att min sysselsättning/mitt arbete skulle anpassas efter mina speciella behov. Det känns konstigt. Å ena sidan blev jag utförsäkrad 2010 och blev nekad sjukersättning, å andra sidan får jag nu inte hjälp att skaffa försörjning.

Däremot skulle jag få ett arbetsbiträde och starta-eget-bidrag om jag klarade av att sköta halva föreläsningarna och halva pappersarbetet och lät arbetsbiträdet sköta den andra halvan. Men nu när jag klarar den ena biten galant samtidigt som jag har otroligt svårt med den andra biten, får jag inga bidrag alls. Och därför kan jag alltså inte starta ett eget företag.

Share Button

Har alla människor arbetsförmåga?

Share Button

“Klart alla kan jobba med något, man måste bara hitta sin nisch”, är ett uttalande jag ofta hört. En annan sak jag ofta hört är: “Men det finns så otroligt många hjälpmedel idag och anpassade anställningar, därför bör alla som har Aspergers syndrom eller autism kunna hitta arbete i dagens arbetsmarknad. Man måste bara kanske kämpa mer än många andra, men allt går om man vill”.

Sådana uttalanden får de personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som lever på aktivitetsersättning, sjukersättning eller socialbidrag att framstå som lata. Allt handlar om ju bara om vilja, eller hur? Jag lyckades ju också bli Aspergerinformatör trots att jag har Aspergers syndrom. Visst var det riktigt tufft och jag gick till och med in i väggen till slut, men jag lyckades ändå få ett diplom. Jag kämpade tillräckligt mycket! Och eftersom jag klarade det, kommer alla andra som har Aspergers syndrom också kunna plugga till något eller jobba med något om de bara kämpar tillräckligt mycket. Visst är det så?

Svar: nej. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. Vissa har lyckats bli Aspergerinformatörer utan att gå in i väggen, jag lyckades få ett diplom med en stor ansträngning och någon annan skulle kanske inte klara det alls oavsett hur mycket man skulle anstränga sig. Enligt mig är det farligt att dra oss Aspergare över en kam och påstå att alla kommer att kunna klara någon utbildning eller något jobb. Bara för att någon klarar det, betyder det inte att alla kommer att göra det. Precis på samma sätt som neurotypiker klarar att åstadkomma olika mycket, gäller samma regel för oss som har Aspergers syndrom. Vad är det som säger att alla med Aspergers syndrom kommer att hitta ett passande jobb och att ingen behöver sjukersättning?

Jag är övertygad om att många fler med Aspergers syndrom skulle kunna arbeta om de bara fick rätt stöd, och därför är det viktigt att arbetsgivare är flexibla och anpassar arbetsplatsen så att fler kommer ut i arbete. Innan man blir beviljad sjukersättning, är det alltid viktigt att personens arbetsförmåga prövas ordentligt. Men för vissa med Aspergers syndrom är det ett heltidsjobb att få vardagen att gå runt: om de exempelvis har bäddat sängen, orkar de inte ringa ett telefonsamtal eller duscha på samma dag. Om det tar så mycket energi att få vardagen att gå ihop, hur skulle man kunna arbeta?

Jag har tur eftersom jag är bra på att analysera människors beteende, duktig på att prata och tycker att ämnet Aspergers syndrom är intressant. Därför passar jag som föreläsare. Men om jag hade varit exakt samma person som jag är nu men haft svårt för att prata inför en publik, inte funnit diagnosen ett intressant ämne och jag inte hade kunnat uttrycka mina känslor med ord, hade jag varken kunnat blogga eller föreläsa om Aspergers syndrom, och då hade jag behövt sjukersättning på heltid.

Det är fel att påstå att alla människor har en arbetsförmåga! Jag är övertygad om att de flesta med Aspergers syndrom kan leva ett bra liv, men för att uppnå en bra livskvalitet måste man ibland sänka kraven och hitta strategier för att anpassa sitt liv efter sin ork. Och ibland kan en sådan strategi vara acceptans: Att acceptera att man har mindre ork än andra och stanna hemma med sjukersättning! Om man är sjukpensionär, behöver det inte automatiskt betyda att man mår dåligt. Jag har träffat många sjukpensionärer som mår bra och är nöjda med livet.

Share Button

Att utföra enklare arbetsuppgifter

Share Button

När jag var hos läkaren förra veckan, förklarade han för mig att Försäkringskassan förmodligen kommer att vilja att jag testar om jag klarar ett enklare jobb innan jag ansöker om sjukersättning på deltid. Sjukpenning kan jag ju få ett tag utan problem, men för att få sjukersättning behövs det betydligt mer. Om jag inte orkar föreläsa om Aspergers syndrom varje vecka, kommer jag kanske enligt Försäkringskassan orka utföra enklare arbetsuppgifter som inte tar lika mycket energi.

Jag blev glad. Så det fanns enklare arbetsuppgifter än att resa till föreläsningsorter och föreläsa? Klart jag ville testa det! Och jag som hade trott att föreläsningsjobbet var det enklaste som fanns, men om det fanns något jobb som skulle ta ännu mindre energi av mig, skulle jag såklart kunna testa det för att slippa leva på bidrag.

Jag frågade läkaren vilka slags enklare jobb han tänkte på. Döm om min förvåning när han svarade: “Att exempelvis lägga böcker i hyllor på ett bibliotek”. Skojade han med mig? Att lägga böcker i hyllor och att utföra andra praktiska uppgifter kräver ju en god automatiseringsförmåga, och när man aktivt måste tänka på allt man gör och använda faktaminnet istället för automatiserade minnen, är alla sådana jobb bland det svåraste som finns! Det är redan svårt för mig att kamma håret och borsta tänderna, och jag orkar inte ens lägga böcker i hyllor hemma. Människor som tycker det är enkelt att städa eller lägga böcker i hyllor är i mina ögon mycket intelligenta.

Sanningen är att det skulle vara mycket enklare för mig att söka till universitet och läsa exempelvis till beteendevetare än att jobba på Samhall som städare, sortera böcker i hyllor på ett bibliotek eller arbeta på lager. Jag skulle visserligen inte orka plugga på universitetet på hel- eller ens halvtid, men om jag var tvungen att välja mellan att jobba på ett bibliotek 2 timmar i veckan och sortera böcker eller läsa på universitetet 5 timmar i veckan och plugga till beteendevetare, skulle jag välja att plugga. Det skulle vara så otroligt lättare för mig och inte kräva lika mycket arbete med hjärnan. Så vad menade läkaren egentligen?

Snart slog det upp för mig att det i samhällets ögon är enklare att utföra praktiska sysslor än att föreläsa om Aspergers syndrom eller att studera vid universitet och att det är jag som är avvikande som tycker annorlunda, och det beror på min ojämna begåvningsprofil. Men det är helt naturligt för mig att tycka att det är enkelt att kunna många språk och att föreläsa och svårt att borsta tänderna och att lägga böcker i bokhyllor, och därför tar det alltid tid för mig att komma ihåg att de flesta andra människor tycker annorlunda. Jag måste ställa om min hjärna och försöka se världen ur andra människors synvinkel för att förstå hur de tänker.

Jag förklarade för läkaren att jag redan genomgått en arbetsförmågebedömning, och han hittade pappret bland sina journaler. Hoppas detta räcker för Försäkringskassan som underlag för jag orkar verkligen inte testa svåra arbetsuppgifter just nu! Det enda jag orkar göra är att utföra enklare arbetsuppgifter som att föreläsa och blogga.

Share Button

Att jämföra sina egna erfarenheter med andras

Share Button

När jag var 24, fick jag veta att jag har Aspergers syndrom. Men ända sedan jag hade varit liten, hade jag misstänkt att jag inte var som andra människor. Första gången jag hade börjat fundera på mitt annorlundaskap hade varit redan i förskolan. Men däremot hade jag inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det exakt var som gjorde mig annorlunda. 

På något sätt kände jag på mig att jag hade helt andra intressen än andra människor, men jag förstod inte att jag faktiskt hade mindre energi än många andra. Det som jag hade märkt i skolan var att jag inte kunde göra vissa saker som var lätta för andra, men tänk om jag bara var dum och lat och inte ansträngde mig tillräckligt? Jag förstod inte att uppgifter som var svåra för mig faktiskt var lätta för mina klasskamrater och att de inte ens behövde anstränga sig för att lära sig att sätta upp strykbrädan på sysljödslektionerna. Eftersom det på min skoltid inte fanns kunskap om Aspergers syndrom, föll det mig aldrig mig in att det skulle kunna finnas ett namn för mina svårigheter.

När jag blev vuxen och började jobba deltid, tog jobben så mycket av min energi att jag inte ens orkade kamma håret. Ibland var jag så utmattad att mina muskler värkte, och min dåvarande man fick sköta allt hemma: han handlade och lagade maten, diskade, tvättade, bäddade sängen och städade. Men när jag sa till mina vänner att jobbet tröttade ut mig totalt och att jag inte orkade städa, fick jag höra: “det där är helt normalt, alla blir trötta efter jobbet”. Jag trodde på vad de sa. Det var ju klart att jobb tog mycket energi för alla, jag kanske var bortskämd som klagade.

När jag i 24-årsåldern gjorde en neuropsykiatrisk utredning, uppmärksammade läkaren mitt okammade hår. Jag förklarade för henne att jobbet tog all min energi, och därför räckte inte min energi till att kamma håret. När hon talade om för mig att det inte var normalt att ett deltidsjobb tog så här mycket energi, förstod jag inte vad hon menade. Tog inte jobb energi för alla människor?

Tydligen inte så här mycket energi, förklarade läkaren. Men hur hade jag kunnat veta det när jag bara hade mina egna erfarenheter att utgå ifrån? När man så länge man kan minnas alltid har haft extremt lite energi, har man ingenting att jämföra med. I min värld är det helt normalt att behöva 12 timmars nattsömn efter att man jobbat, och om andra människor inte hade talat om för mig att min energinivå hade kunnat vara annorlunda, hade det aldrig fallit mig in att mitt långa återhämtningsbehov skulle kunna anses vara avvikande. För mig är en enorm trötthet ett normaltillstånd.

Share Button

Projektet Vägar till jobb söker intervjupersoner

Share Button

Projektet Vägar till jobb som jag jobbar i är ett treårigt projekt som startades i november 2012. Projektets syfte är att informera arbetsgivare om vilka fördelar det innebär att anställa en person med Aspergers syndrom samt leverera konkreta tips på hur man kan hantera de utmaningar som kan uppstå på en arbetsplats.

Nu söker projektet intervjupersoner, antingen dig som har Aspergers syndrom och är ute i arbetslivet eller arbetsgivare och kollegor som vill bidra med sitt perspektiv. Vid intresse, mejla emma.nilsson@attention-riks.se. Mer information finns att läsa här.

Jag tänkte också passa på att påminna er om att arbetsplatser har möjlighet att boka mig eller någon annan av våra informatörer för en kostnadsfri projektföreläsning om Aspergers syndrom. Om din arbetsplats skulle vara intresserad av en sådan föreläsning, kontakta mig via kontaktformuläret på min hemsida.

Innan jag kan tacka ja till en projektföreläsning, måste jag ha projektledarens godkännande. Flera veckor under höstterminen 2014 börjar nu bli fullbokade med föreläsningar så jag kan inte garantera att jag kan komma på önskat datum och tid. Med tanke på rese- och övernattningskostnader kan jag inte garantera att det blir just jag som får uppdraget om arbetsplatsen ligger långt från Storstockholm och projektet har någon annan informatör som bor i närheten. 

Detta gratiserbjudande om föreläsningar gäller endast arbetsplatser. Observera att projektföreläsningen endast handlar om Aspergers syndrom ur en arbetslivssynvinkel och föreläsningen har en färdig mall. Andra ställen kan naturligtvis också anlita mig för en vanlig föreläsning om Aspergers syndrom utanför projektet, men då blir det ingen gratis projektföreläsning. Då skräddarsyr jag gärna föreläsningen efter era önskemål. Kontakta mig för mer information. 

Share Button

Vad innebär det att ha arbetsförmåga?

Share Button

När jag för 4 år sedan fick avslag på min ansökan om sjukersättning, motiverade Försäkringskassan avslaget med att det inte var uteslutet att jag i framtiden skulle kunna klara ett arbete som är anpassat för personer med Aspergers syndrom och att min arbetsförmåga eventuellt skulle kunna förbättras med tiden. Min motivering att Aspergers syndrom är en medfödd livslång funktionsnedsättning godtogs inte – Försäkringskassan stod fast vid sitt beslut.

Nuförtiden försörjer jag mig på mina föreläsningar om Aspergers syndrom, så Försäkringskassan anser sig förmodligen ha haft rätt i sin bedömning. Men jag anser mig själv fortfarande vara lika arbetsoförmögen som tidigare – jag föreläser ju endast några få timmar i veckan och sällan oftare än 2 gånger i veckan, resten av dagarna går till återhämtning! Att arbeta 40 eller ens 10 timmar i veckan skulle vara helt uteslutet för mig. Därmed har inte min arbetsförmåga förbättrats ett dugg utan jag har råkar ha haft turen att hitta ett arbete som jag kan försörja mig på genom att arbeta några timmar i veckan.

Varför kan jag inte arbeta mer än så här då? Jo, det är för att en vanlig vardag är väldigt energikrävande för mig. Föreläsningar suger så pass mycket energi av mig att jag måste sova 12 timmar på nätterna och jag vissa dagar inte ens kan gå ut och handla mat eller kasta sopor. Efter att jag förra månaden hade varit i Tammerfors i två dagar för att medverka i ett finskt diskussionsprogram i tv, låg jag helt utslagen hemma i nästan fem dagar efteråt. Jag kunde inte ens dricka te – de flesta dagar orkade jag nämligen inte ens gå in i köket för att sätta på vattenkokaren och lägga teörter i en tesil.

Jag misstänker att mitt föreläsningsarbete tar mer energi för mig än vad ett heltidsarbete tar för många andra människor. Naturligtvis kan jag inte veta helt säkert men jag har dragit den slutsatsen när jag jämfört mitt liv med andras. De allra flesta människor jag känner orkar koka te, kasta sopor, ha ett förhållande, skaffa barn och endast sova 8 timmar per natt trots att de arbetar heltid. Och de orkar plocka upp i sin lägenhet efter jobbet så att den inte ser ut som min gör på bilden längst ner i detta inlägg.

Av ovanstående anledningar är jag noga med att påpeka på mina föreläsningar att min Aspergers syndrom och arbetsförmåga inte har blivit ett dugg bättre utan jag har numera ännu mer hjälp av min boendestödjare så att jag kan spara min energi till att orka föreläsa några få timmar i veckan. Aspergers syndrom kan ju inte, tvärtemot vad vissa påstår, botas utan svårigheterna består livet ut.

Share Button

“Vad bra att ditt liv fått ett innehåll nu”

Share Button

När människor får höra att jag gick hemma med aktivitetsersättning i ca 7 år innan jag började försörja mig på mina föreläsningar om Aspergers syndrom, får jag inte sällan höra: “Men vad bra att ditt liv fått ett innehåll nu”. Då har jag blivit fundersam och undrat vad de menat. Vaddå ett innehåll? Och vilket slags innehåll? Mitt liv har ju alltid haft innehåll sedan jag fick min Asperger-diagnos och kunde sluta jobba på ett jobb jag vantrivdes med, så vad menar de egentligen?!

Det var inte förrän ganska nyligen jag förstod att ett jobb betyder nästan allt för många andra människor. Förutom pengar ger deras jobb dem bland annat innehåll och mening i livet, stimulans, nödvändiga sociala kontakter, lycka, självförtroende och människovärde. Mig ger jobb däremot inget av detta förutom pengar då, och därför har jag haft svårt att förstå andra människor.

Anledningen till att det tog mig lång tid att förstå hur andra människor ser på jobb är att de ofta gett mig dubbla budskap när de gäller jobb. Å ena sidan har de varit deprimerade om de varit arbetslösa, men å andra sidan har de klagat över att de inte har velat gå och jobba efter helgen och sagt att de skulle vilja ha längre semester. Förut gjorde det mig förvirrad. Ville de jobba eller inte? Varför klagade de över att de behövde jobba på måndag om de ändå hade mått dåligt om de hade saknat ett jobb?

Hoppas ni inte missförstår mig nu. Jag gillar absolut att föreläsa om Aspergers syndrom, och jag ser det även som min plikt att göra det eftersom alla medborgare som har möjlighet är skyldiga att betala skatt för att bidra till ett välfungerande samhälle. Nu uppfyller jag inte bara denna medborgerliga plikt utan har dessutom turen att kunna göra det med ett jobb som jag faktiskt tycker är roligt. Dessutom har jag lite mer pengar nu än förut. Så jag är faktiskt glad över att föreläsa 🙂

Men med detta sagt ger inte mitt jobb mig någon slags stimulans, mening eller sociala kontakter som jag inte skulle kunna klara mig utan. När jag gick hemma med aktivitetsersättning, hade mitt liv alltid en mening tack vare mina specialintressen och jag var hur lycklig som helst. Och ett människovärde visste jag om att jag hade ändå – jag har ju Aspergers syndrom och har inte lika mycket ork som alla andra men inte är jag en sämre människa för det. Inte heller har jag något behov av att känna att jag “lyckats” med något som jag är duktig på. Jag skulle väl vara en lika bra människa ändå även om jag hade misslyckats med mitt jobb?!

Share Button

6 anledningar till varför jag tycker att sjukförsäkringsreglerna är orättvisa

Share Button

Igår skrev jag om mina erfarenheter av att få avslag på socialbidragsansökan när man blivit utförsäkrad från Försäkringskassan, och idag tänkte jag skriva några argument jag hört från människor som stödjer våra sjukförsäkringsregler och mina motargument.

1. Varför är det så farligt om man måste delta i arbetslivsintroduktionen hos Arbetsförmedlingen? De vill bara kartlägga personens arbetsförmåga och kommer inte tvinga den sjukskrivne till någonting h*n inte klarar av.

Mitt svar: Det skulle förmodligen inte vara något problem för friska personer att gå på möten hos Arbetsförmedlingen, de är ju friska och klarar av att arbeta, så möten borde inte vara något större problem för dem. Men från en sjuk/funktionsnedsatt person kan sådana möten ta mycket mer energi än vad många kan ana. Till och med så pass mycket att vissa väljer att ta sitt liv när de tvingas till det.

Friska människor orkar ju inte heller hur mycket som helst. Om en frisk person blev tvingad att vara vaken flera dagar i sräck med jämna mellanrum, hur många av dem skulle orka leva då? Exakt så här mycket energi kan möten faktiskt ta från vissa sjuka. Och visst stämmer det att Arbetsförmedlingen inte “tvingar” den sjuke till någonting, men å andra sidan tvingas man av socialtjänsten att delta. Visst kan man alltid vägra, men då skulle man inte få socialbidrag och skulle hamna på gatan.

2. Bidragsberoende bör inte stödjas av samhället. Om det är för lätt att få sjukersättning och bidraget dessutom är för högt, motiverar det inte människor att arbeta.

Mitt svar: Jag håller med om att det inte bör vara enkelt att få sjukersättning. Kravet bör naturligtvis vara att man är arbetsoförmögen, men när man uppfyller det kravet och kan uppvisa ett läkarintyg från en kunnig läkare, ser jag ingen anledning till varför man borde straffas genom att tvingas till socialen.

3. Det finns lönebidragsanställningar, Samhall, Misa och liknande verksamheter som bland annat hjälper människor med Aspergers syndrom och andra diagnoser att få arbete. Varför bevilja sjukersättning om den sjukskrivne inte ens är villig att arbeta på en anpassad arbetsplats där det inte finns lika höga prestationskrav? 

Mitt svar: Människor med psykiska sjukdomar och diagnoser är väldigt olika varandra. Det är olika vilka svårigheter man har, hur mycket ork man har osv även om man skulle ha samma diagnos. Vissa har faktiskt ingen ork att arbeta alls, hur anpassat arbetet än skulle vara, även om någon annan med samma diagnos kanske skulle klara av att arbeta på exempelvis Samhall. Bara hushållssysslorna ta så mycket energi från vissa sjukskrivna att de inte orkar med någonting annat. Om man kan uppvisa ett läkarintyg på att man inte ens klarar av ett anpassat arbete, borde det räcka som en anledning till att få sjukersättning. En kunnig läkare vet alltid bättre än vi andra hobbyamatörer som försöker gissa om någon har en arbetsförmåga eller ej. Det finns ju faktiskt en anledning till varför läkarutbildningen är lång och varför vem som helst inte får skriva läkarintyg.

4. Hur vet man att man inte klarar av ett anpassat arbete om man aldrig har provat?

Mitt svar: Måste man testa exakt allt för att kunna säga att man inte klarar av det? Hur vet du till exempel att du inte orkar vara uppe fyra dygn i sträck om du aldrig  har provat? Jasså, du har provat att vara vaken ett dygn åt gången och inte orkat, så du vet. Men hur många gånger har du testat? Du kanske kan öka dina vakenperioder så småningom, så om ett halvår kommer du kanske klara det?

5.  Många “sjuka” verkar inte vara sjuka på riktigt. De reser ibland utomlands, går och tränar på gymmet en timme om dagen osv. Varför ge sjukersättning till en person som uppenbarligen bara utnyttjar systemet?

Mitt svar: Det är lätt att tro att man inte är sjuk på riktigt om man inte har någon kunskap om hur exempelvis många psykiska sjukdomar yttrar sig. Ibland kan man ha en bra period och orka tillfälligt hur mycket som helst, och ingen läkare rekommenderar att man ligger i sängen och isolerar sig om man exempelvis orkar resa eller träna en timme om dagen, då blir man bara sjukare. Ibland har man däremot sämre perioder då man inte orkar lika mycket alls. Och även om man alltid skulle klara av att träna på gymmet 1 timme om dagen, är det inte alls samma sak som att kunna arbeta 1 timme om dagen. För att kunna klassas som arbetsförmögen, bör man dessutom kunna arbeta 40 timmar i veckan.

Dessutom innebär arbete ofta krav och energibortfall, men fritidsaktiviteter är inte kravfyllda och man kan utföra dem på sina egna vilkor när man själv orkar. Arbete och hobbies tar helt enkelt olika mycket energi och kan därför inte jämföras med varandra.

6.  Sjuka bidrar inte med något till samhället. Det är inte rättvist att jag som sliter på jobbet måste betala för deras uppehälle.

Mitt svar: Jag håller inte med om att vi som arbetar sliter mer än de som är sjukskrivna. Att vara sjuk och/eller att ha en funktionsnedsättning tar ofta mycket mer energi än ett heltidsjobb. Jag känner många sjukskrivna som exempelvis har ångestsyndrom/panikångest/en allvarlig depression/social fobi/andra liknande diagnoser som inte syns utanpå, och de önskar inget annat än att bli friska och kunna arbeta. Deras sjukdom tar oftast över hela deras liv och de mår aldrig riktigt bra.

Visst kan vi sträva efter ett system som liknar USA. Ett samhälle där det ofta automatiskt innebär en dödsdom att få en cancerdiagnos bara för att man inte har råd med en behandling för skattebetalarna ska ju inte tvingas till att betala ens vård. Men är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?

Share Button

“Det skulle aldrig kunna hända mig”.

Share Button

Länstidningen Helahälsingland skriver om en småbarnspappa som tog sitt liv efter att ha blivit utförsäkrad från Försäkringskassan. Sedan 2008 är sjukförsäkringsreglerna mycket hårda och det är nästan omöjligt att få sjukersättning. Detta har medfört att många sjuka människor tvingats börja på arbetslivsintroduktionsprogrammet hos Arbetsförmedlingen trots att de har läkarintyg på att deras arbetsförmåga är helt nedsatt pga en allvarlig fysisk eller psykisk sjukdom, neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som exempelvis Aspergers syndrom eller något annat.

Om man har oturen att sakna SGI, tvingas man enligt de nya reglerna leva på socialbidrag samtidigt som man deltar i arbetsintroduktionsprogrammet. Och detta trots att man kan uppvisa läkarintyg på att man är oförmögen att arbeta. Att ansöka om socialbidrag är mycket pappersarbete även för en frisk person att klara av, och alla papper måste lämnas in hos socialen varje månad. Socialen går igenom alla kvitton och räkningar och gör en ny bedömning varje månad om man är berättigad till socialbidrag eller inte. Givetvis måste man även sälja alla värdesaker så man får i princip inte äga någonting. Om hyran bedöms vara för hög, kan man tvingas att flytta. Om man har en arbetande make/a eller sambo, får man inget socialbidrag för då bedöms partnern kunna försörja en.

Själv blev jag utförsäkrad från Försäkringskassan 2010. Fyra månader innan utförsäkringen hade jag anlitat en advokat samt varit hos privatläkare för att öka chanserna att få igenom min ansökan om sjukersättning, vilket hade kostat några tusenlappar. När utförsäkringen var ett faktum, vad händer? Jo, jag fick avslag på min ansökan om socialbidrag! Detta för att socialen ansåg att privatläkare och advokat var icke-nödvändiga kostnader, och jag borde ha sparat dessa pengar för att betala min hyra fyra månader senare.

Beskedet träffade mig som ett slag i ansiktet. Jag hade inte haft någon aning om att socialen gick igenom bankkonton fyra månader tillbaka i tiden. Dessutom hade jag dittills levt på minimibeloppet på aktivitetsersättning från Försäkringskassan, så jag hade verkligen inte tjänat några stora summor de senaste åren och jag hade t ex inte haft råd att äta ute eller att resa utomlands. Men jag hade levt lite över riksnormen, vilket på den tiden var drygt 3600 kr efter att man hade betalat hyran, dvs betydligt mindre än existensminimum/förbehållsbelopp. Men trots detta borde jag enligt socialen ha sparat dessa pengar som var över riksnormen och avslag var ett faktum, trots att jag bönade och bad om att socialen åtminstone skulle låna mig några tusenlappar så att jag inte skulle hamna på gatan. Jag kunde ju inte arbeta, så jag behövde verkligen pengar! Men nej, det gick inte heller för sig, fick jag höra.

Vilken tur att en välgörenhetsorganisation betalade min hyra den månaden, annars hade jag gått back i mina hyror och kanske blivit vräkt. Och idag råkar jag ha turen att kunna försörja mig på mina föreläsningar om Aspergers syndrom, men det är nästan en lottovinst att jag har den möjligheten. Hade jag inte haft det här jobbet, hade jag inte kunnat försörja mig på något annat arbete eftersom jag inte orkar arbeta mer än några enstaka timmar i veckan. Utförsäkringar gör ju inte människor ett dugg friskare.

Av den erfarenheten lärde jag mig någonting, nämligen hur otroligt lätt det är att hamna på gatan idag! Innan dess hade jag alltid sagt att det aldrig skulle hända mig, men plötsligt insåg jag att det är en lätt sak att säga om man inte har varit i den situationen själv och inte har någon kunskap om hur systemet faktiskt fungerar. Sanningen är att det kan hända nästan vem som helst. Det räcker med att man blir sjuk, drabbas av en olycka och/eller har en funktionsnedsättning, får avslag på sin ansökan om sjukersättning, blir nekad socialbidrag den första månaden och vips, man kan inte betala hyran. Är det verkligen så vi vill bli behandlade när vi blir sjuka? Hur många människor till kommer att behöva ta sitt liv innan reglerna ändras?

 

Share Button