Kategoriarkiv: Asperger motorik och automatisering

En otippad fördel med automatiseringssvårigheterna

I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur mina automatiseringssvårigheter gör att jag endast klarar av att fokusera på en sak åt gången. Jag brukar säga att även om jag aldrig skulle byta bort min Aspergers syndrom som helhet även om jag fick chansen så skulle jag absolut vilja byta bort just min uttröttbarhet och mina automatiseringssvårigheter. Det känns väldigt jobbigt för mig att bli totalt utmattad av saker som andra människor gör automatiskt, och ännu värre blir det när min uttröttbarhet blir misstolkad som uttryck för lathet.

Som ni vet brukar jag gärna tala om fördelarna och styrkorna med Aspergers syndrom och autism. Autism kan ju innebära flera styrkor så som detaljttänk, en förmåga att se saker ur en annan synvinkel, en förmåga att fokusera på sina specialintressen och bli duktig på dessa och så vidare. Men jag har hittills alltid upplevt att just automatiseringssvårigheterna inte innebär några fördelar för mig utan endast begränsningar och svårigheter som jag skulle vilja få bort. Tills jag funderade på saken igen och kom på att även automatiseringssvårigheterna just i mitt fall faktiskt skulle kunna innebära vissa fördelar i alla fall, nämligen följande:

När jag fokuserar på en sak, måste jag fokusera på det fullt ut eftersom jag har så svårt för att automatisera annars. Och precis som jag konstaterade i gårdagens blogginlägg blir jag så trött av att fokusera att jag inte lägger märke till vad som händer runt omkring mig. Därför såg jag inte mannen utan byxor i vägkanten när jag tog en promenad tillsammans med min boendestödjare. Konsekvensen blir att när jag är superfokuserad så lägger jag jag inte märke till störande saker som andra människor skulle störa sig väldigt mycket på så som blinkande lampor, hög trafikbuller, störande lukter och annat. Andra människor tror ibland att jag skojar när jag säger att jag inte märkt en uppseendeväckande händelse när jag försökt automatisera för det är ju saker som jag märker i vanliga fall, precis som vilken person som helst.

Ett klassiskt exempel är när jag var relativt ny i föreläsandet. På den tiden var jag fortfarande elev på Ågesta Folkhögskola och hade planerat en halvdags föreläsning som jag skulle hålla självständigt. Läraren på kursen följde med mig till föreläsningen för att göra anteckningar och ge mig förbättringsförslag. Självklart innebar situationen en anspänning för mig för jag var på den tiden ovan vid att hålla föreläsningar som var längre än en timme och jag hade inte föreläst vid speciellt många tillfällen. Idag sker föreläsandet automatiskt för mig, men på den tiden fick jag planera allt noga. Jag var inte spontan i föreläsandet utan fick lägga mycket fokus på planeringen för vad jag skulle säga och vilken tid rasterna skulle vara. Jag fick titta på klockan hela tiden så att alla delarna i föreläsningen hade rätt längd. Det var väldigt mycket för min hjärna att tänka på, och efter att föreläsningen var genomförd kändes som att min hjärna hade gått på högvarv för att fokusera på alla dessa detaljer.

Döm om min förvåning när jag fick omdöme av läraren efteråt och hon berömde mig för att jag inte hade visat med en min att jag hade störts av det extremt störande höga bullret för det skulle vara en jobbig situation även för rutinerade föreläsare! Jag hade bara kört min föreläsning som vanligt och inte låtit mig distraheras, vilket var proffsigt gjort av mig och som jag skulle få kred för, sa läraren. Jag hade inte ens gjort en paus och inte heller kommenterat störningarna överhuvudtaget. Det var kul att höra att jag hade varit proffsig men det fanns ett problem: vilket störande ljud hade läraren syftat på? Jag förstod inte.

När jag frågade läraren vad hon hade menat verkade hon chockad av min fråga. Tydligen hade de renoverat extremt högt i rummet bredvid vilket hade låtit högt och pågått ett tag! Hon var förvånad att jag inte hade uppmärksammat ljudet för det var nästan omöjligt att låta det passera, tyckte hon. Men nej, jag hade inte tänkt på det överhuvudtaget! Och ändå kan jag bli irriterad när mina grannar borrar hemma, och nu som rutinerad föreläsare med snart 11 års erfarenhet störs jag extremt mycket bara av att en mobiltelefon plötsligt ringer mitt i mina föreläsningar. Nuförtiden är jag spontan när jag föreläser och använder mig av exempel som jag känner för just i stunden under förutsättningen att det passar in i ämnet. Därför är jag numera också uppmärksam på vad som händer runt omkring mig och kan därför störas av olika saker när jag föreläser. Därmed är jag inte alls säker på att jag skulle klara av liknande ljudstörningar i föreläsningssituationer lika bra nu som jag gjorde i början eftersom jag automatiserat föreläsandet.

Slutligen måste tilläggas att extremt många personer med Aspergers syndrom eller autism är precis tvärtom! Intryckskänslighet är ett mycket vanligt drag bland oss autister, och många autister märker smådetaljer runt omkring även när de är superfokuserade, vilket får dem att tappa fokus direkt. Därmed innebär inte automatiseringssvårigheterna dessa fördelar för många andra autister. Jag rekommenderar därför absolut inte att ni går och börjar borra och renovera ett intillliggande rum när en ny elev från Ågesta Folkhögskola övar på att föreläsa! 🙂

Konsekvensen av automatiseringssvårigheterna

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ha automatiseringssvårigheter, vilket innebär att vi ofta måste lägga medveten energi på saker som andra människor gör automatiskt. Flera vardagliga färdigheter såsom att duscha, diska och plocka undan kräver medveten fokus och koncentration av mig. Dessutom tar det energi av mig att hitta och försöka fokusera på vägen så att jag inte går vilse. Jag måste gå samma väg flera gånger och fokusera på vägen medvetet för att den ska fastna i mitt minne om jag vill hitta tillbaka till samma ställe i framtiden.

Tidigare i veckan promenerade jag ute tillsammans med min boendestödjare. Hon uppmärksammade mig först på ett äppelträd och sedan på ett körsbärsträd. Av förståeliga skäl var frukterna inte mogna så jag bestämde mig genast för att återkomma längre fram i sommar. Men för att jag skulle kunna återkomma skulle jag behöva hitta vägen till fruktträden från mitt hem. Även om vi befann oss i mitt bostadsområde var jag totalt förvirrad för jag hade glömt bort vilken väg vi hade tagit, och därför fick min boendestödjare förklara för mig. Jag upprepade vägen för mig själv tyst i min hjärna hela tiden så att jag skulle komma ihåg. Skulle jag inte göra det, skulle inte vägen fastna i min hjärna och jag skulle inte hitta till platsen igen.

Jag kunde inte släppa det här och tänkte bara på vägen så att jag inte skulle glömma var vi befann oss. Jag funderade också på om jag kunde se några kännemärken som jag skulle kunna notera för att underlätta för mig att hitta. Jag märkte inte att min boendestödjare plötsligt hade blivit chockad av något och tystnat för jag lyssnade knappt på vad hon sa. Efter ett tag undrade hon om jag också hade blivit chockad men jag förstod inte vad hon pratade om. Men tydligen hade det stått en man utan byxor nära vägkanten och min boendestödjare hade undrat vad han höll på med! Men själv hade jag inte märkt någonting överhuvudtaget trots att mannen förmodligen hade stått relativt nära oss.

Min boendestödjare verkade smått förvånad när jag förklarade att jag inte hade sett någonting. Jag hade inte varit fokuserad alls på min omgivning utan det enda jag hade tänkt på var vägen. Min hjärna blir trött av att fokusera, och när jag fokuserar på en sak klarar jag därför inte av att tänka på andra saker samtidigt. Då lägger jag inte märke till vad som händer runt omkring, vilka jag möter och hur de förbipasserande går klädda. När jag promenerar i stan måste jag därför fokusera fullt ut när jag går över gatan, och när jag befinner mig på en fullsatt restaurang och hämtar mat måste jag medvetet lägga fokus på hur jag går och håller tallriken så att jag inte ramlar. Jag måste även tänka på var alla andra restauranggästerna befinner sig så att jag kan väja för dem.

Det är av sådana här anledningar min hjärna är lätt uttröttbar. Ingenting sker automatiskt utan jag måste verkligen lägga fokus på det mesta jag gör. Därför ogillar jag även biljard, minigolf, bowling, bollspel och andra typer av lekar där man måste hålla fokus på sin kropp. Jag brukar säga att det är som en tortyr för min hjärna.

Aspergers syndrom, autism och automatisering

När man har Aspergers syndrom eller autism, kan dagliga göromål ta otroligt mycket energi vilket andra människor sällan kan relatera till. Vi autister måste nämligen ofta lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Under de föregående dagarna har jag kommit på hur otroligt stor skillnad det blir när man behöver tänka på vartenda moment man gör jämfört med när man kan slappna av i hjärnan och tänka på andra saker samtidigt. Visst, ett jobb är ändå alltid ett jobb, men hur mycket energi man behöver lägga på samma jobb kan variera otroligt mycket från person till person.

Anledningen till att jag tänkt mycket på det den senaste tiden är att min blogg har strulat under de föregående veckorna vilket har tagit otroligt mycket energi av mig. Nu när bloggen fungerar igen tar det såklart ändå viss energi av mig att blogga. För att blogginläggen ska hålla en viss kvalitet, måste jag vara mentalt engagerad för att göra er läsare nyfikna och engagerade. Jag försöker även tänka på att språket håller en någorlunda bra kvalitet för många av er skulle förmodligen tröttna om språket var undermåligt och skulle innehålla stavfel och onödiga upprepningar. Jag anstränger mig även för att uttrycka mig tydligt och precist så att ni kan hänga med på mina resonemang. Därutöver försöker jag blogga regelbundet, komma på intressanta bloggämnen och även hålla koll på bloggkommentarerna. Därmed innebär det ändå ett visst arbete att blogga.

Med detta sagt är det ingenting att jämföra med när bloggen strulade. Ihärdig som jag var fortsatte jag, men ibland laddades inte sidan överhuvudtaget och allt jag hade skrivit försvann. Ibland gick det att läsa bloggen trots att sidan laddade långsamt, men däremot gick det inte att logga in på administrationspanelen. Ibland gick det inte ens att besöka bloggen, och när jag väl lyckades logga in på administrationspanelen kunde det ta 5-10 minuter för sidan att ladda. Det tog otroligt mycket energi av mig att arbeta med bloggen när allt tog sådan tid. Om bloggen normalt sett tar 10% av min energi så har den tagit 95% av min energi under de senaste dagarna. Jag höll verkligen på att tappa humöret totalt på grund av bloggen, vilket inte går att jämföra med när jag bloggar i vanliga fall. Jag hade aldrig orkat med strulet i längden.

Så är det även med många andra saker i autisternas vardag. Om en neurotypisk person arbetar heltid är personen förmodligen trött men klarar ändå livet, och inte sällan räcker även personens energi till att klara ett föräldraskap trots heltidsarbete. En person med autism kan ibland totalt krascha av 50% arbete, och då räcker energin inte ens till att handla, kamma håret och duscha. Samma sak med hemsysslor: en neurotypisk person kanske avskyr att städa, men autist kan bli totalt utmattad av det. Precis på samma sätt som det inte går att jämföra en fungerande och en icke-fungerande blogg, går det inte att jämföra en autists och neurotypikers ork och energi. Det går inte att jämföra äppen och päron!

Dessa saker kan automatiseringssvårigheter innebära

Vi som lever med Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha automatiseringssvårigheter. Vilket innebär att vi kan behöva lägga energi på saker som går automatiskt för andra människor. Men alla förstår inte vad svårigheterna kan innebära i praktiken. I mitt fall innebär det bland annat följande:

1. Jag brukade plocka upp posten från hallgolvet endast en gång i veckan. Jag höll på så i flera år fram tills alla i mitt bostadshus fick nya, separata brevlådor monterade utanför ytterdörrarna så nu slipper jag plocka upp post överhuvudtaget. Jag upplevde det alldeles för energiuttömmande att böja mig ner, ta upp posten och lägga det på hallgolvet varenda dag. Jag kunde spara otroligt mycket energi genom att endast utföra rörelsen en gång i veckan för på det här sättet räckte även min energi för att kamma håret och duscha.

2. Det gör mig trött att hålla upp dörrar för andra människor. I alla fall om det sker oväntat. Då är jag inte beredd och måste planera in några extrasteg som jag inte planerat i förväg: jag måste ju stå stilla ett tag för att hålla upp dörren, låta personen passera och sedan gå in. Det kräver uppmärksamhet och mental energi och gör mig trött på samma sätt som att lösa en svår matteuppgift. För att slippa hålla upp dörrar ständigt och jämt, brukar jag använda källaringången när jag ska gå in i mitt bostadshus.

3. Min hjärna orkar inte fokusera på miljön runt omkring när jag promenerar. Jag måste istället fokusera på att inte ramla omkull och att väja för andra människor. Därför händer det lätt att jag inte uppmärksammar omfattande byggnadsförändringar i mitt närområde. Förut hade jag inte heller uppmärksammat att jag hade passerat en fotbollsplan varje dag när jag gick till butiken. När andra människor pratade om fotbollsplanen var jag som ett frågetecken trots att jag hade bott i området i flera år.

4. Jag orkar inte koncentrera mig på saker jag ser. Därför märker jag inte att det står gammal mat och möglar i mitt kylskåp när jag öppnar kylskåpsdörren. För att min hjärna ska kunna tolka synintryck, måste jag fokusera medvetet. Men det gör mig trött och därför orkar jag inte. Mina boendestödjare måste gå igenom mitt kylskåp med jämna mellanrum så att det inte ligger någon gammal mat där och ruttnar. När min exman skaffade en ny soffa till vårt vardagsrum, märkte jag ingenting. Min hjärna orkar inte fokusera på sådana obetydliga detaljer.

5. Jag låter grejer ligga framme. En havregrynspåse måste ligga framme på diskbänken om jag avser att äta havregrynsgröt varje morgon. Det gör mig trött i huvudet att öppna köksskåpet, lägga havregrynspåsen där för att nästa morgon ta fram den igen.

Som ni ser så kan det vara utmattande att leva med Aspergers syndrom eller autism, och nu har jag inte ens tagit upp vår känslighet för sinnesintryck, sociala krav och annat. I mitt fall har automatiseringssvårigheterna en stor inverkan på mitt liv. Jag undviker ett flertal aktiviteter som exempelvis biljard och bowling eftersom allt sånt gör mig utbränd. Det är dessutom otänkbart för mig att skaffa barn eftersom föräldraskap innehåller flera praktiska moment. En vardag för någon med asperger kan alltså innebära mycket mer trötthet och utmattning än vad du tror!

Om skolgympa

Många barn med Aspergers syndrom och autism har svårt för skolgympa. Dels för att många av oss med Aspergers syndrom kan ha motoriska svårigheter, men dels för att lagsporter i gympan ofta innebär mycket socialt samspel.

Själv tyckte jag inte om gympa alls för oftast spelade vi olika bollsporter. Jag tyckte att det var svårt att hålla koll på var mina lagkamrater var och samtidigt skulle man vara beredd på att fånga bollen. Det var energikrävande, och jag var alltid helt slut efter gympalektionerna. Självklart blev jag alltid vald sist när vi skulle bilda lag, och varje gång jag var förkyld och var friad från gympan kändes som en lottovinst. Därför tyckte jag om att vara förkyld.

Redan tidigt i min barndom började jag se fram emot dagen då jag skulle vara klar med skolan för jag hade bestämt att jag aldrig skulle motionera igen. När jag skulle bli vuxen, skulle jag äntligen kunna leva ett stillasittande liv och röra på mig så lite som möjligt. Det hade jag bestämt mig för jag hatade ju gympa.

Och så blev det faktiskt när jag blev vuxen. Jag började röra på mig så lite som möjligt och i början av 20-årsåldern hade jag 30 kilo övervikt. Mitt BMI var över 30, vilket klassas som fetma och inte bara övervikt. Men jag ville ändå inte börja motionera. Jag hade ju lärt mig från gympalektionerna att all motion innebar ångest, och det ville jag inte utsätta mig för igen.

Först några år senare när jag en artikel och kost och motion i en tidning förstod jag plötsligt att motion inte bara handlade om tråkig skolgympa, socialt samspel och ångestfyllda bollsporter. Nej, man kunde cykla, springa eller promenera också. Det viktigaste var att man rörde på sig på något sätt och det var inte meningen att motion skulle kännas ångestfyllt. Jag köpte hem en motionscykel, började cykla med den en halvtimme om dagen och stormtrivdes med min nya livsstil.

Nu efteråt är jag tacksam att jag till slut upptäckte att motion inte bör vara samma som ångest, men samtidigt tycker jag att det är tråkigt att skolgympan förstörde så mycket för mig. Därför tycker jag att alla gympalärare borde fundera på vad som är syftet med skolgympan. Är syftet att främja god hälsa eller är syftet att tortera barnen och tvinga dem till ångestfyllda aktiviteter till vilket pris som helst? Jag antar att syftet är det förstnämnda, och därför är det viktigt – så länge det är möjligt- att låta barnen välja själva på vilket sätt de vill röra på sig på gympalektionerna. Om barnet inte vill delta i lagsporterna, kan hen kanske springa, cykla eller hoppa hopprep. Det viktiga är att man rör på sig, inte hur man gör det.

Aspergers syndrom och simultankapacitet

Vissa människor med Aspergers syndrom och autism, däribland jag själv, har en dålig simultankapacitet, vilket innebär att man har svårt att göra och/eller tänka på två saker samtidigt. Om jag kan tänka på andra saker samtidigt när jag gör en syssla eller inte beror på vilken syssla det handlar om.

Om jag ska duscha, måste jag koncentrera mig mycket på vad jag gör eftersom duschandet är för mig en svår syssla, och därför kan jag inte tänka på andra saker när jag duschar. Men om jag ska vara i skogen och plocka blåbär, har jag inga problem med att prata eller tänka på annat samtidigt eftersom blåbärsplockandet är en syssla som är lugnande och går automatiskt för mig.

Med detta sagt tycker jag ändå inte om att gå ut i skogen och plocka blåbär tillsammans med andra människor om det är så att vi är först hemma hos någon och sedan går därifrån tillsammans till skogen. Det tar nämligen energi av mig att gå från en plats till en annan om jag måste vara social samtidigt, och det tar energi av mig att byta om från mina vanliga kläder till skogskläder samt att byta aktiviteter. För att jag ska orka lägga energi på det, vill jag helst göra det ensam. Men om blåbärsplockning är den enda aktiviteten vi gör den dagen och vi ses direkt i skogen, är det inga problem.

När jag var gift och skulle ut, var jag jättearg på min man om han plötsligt sa något till mig för då kunde jag inte packa längre. Det beror på att jag måste koncentrera mig och tänka noga på vad jag gör när jag packar. Det kunde exempelvis hända att jag skulle lägga SL-kortet i min väska, men när han sa något till mig, kom jag av mig och glömde helt bort vad det var jag skulle göra. I sådana situationer kunde det hända att jag fortsatte gå runt med SL-kortet i handen och råkade till slut lägga det i kylskåpet eller något annat ställe där det definitivt inte skulle vara, och sedan hittade jag inte det längre. För att jag ska kunna koncentrera mig fullt ut på vad jag gör, är det viktigt för mig att andra människor är tysta när jag packar min väska.

När man har Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser, kan det hända att man måste lägga extremt mycket energi på sådana här småsaker som andra tar för självklarheter. De flesta andra människor har till skillnad från mig lätt för att duscha, packa och förflytta sig från en plats till en annan, och därmed behöver de inte lägga någon energi på det. Därmed är det inte konstigt att de inte har några problem med att göra aktiviteter tillsammans med andra och att de till och med tycker att det är roligt.

Det som är lätt för andra är inte lätt för mig

Många av oss med Aspergers syndrom och autism måste ofta lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Vardagliga saker som går av sig självt för andra och som andra inte ens tänker på måste vi ibland lägga enormt mycket energi på.

En sak som inte går automatiskt för mig är att använda mina sinnen, i synnerhet syn, lukt, och känsel. Jag har tidigare berättat för er att jag inte har några problem med att ha på mig varma stövlar i sommarvärmen. Visst, jag har lärt mig att märka om det är varmt eller inte genom att lägga energi på att känna efter, men det är inte alltid jag orkar tänka. Ibland måste jag bara tillåta mig själv att slappna av.

Den senaste tiden har jag dessutom börjat bli medveten om att många andra människor har en förmåga att se automatiskt utan att behöva kommandera sin hjärna att tolka synintryck. Inte heller behöver de anstränga sig för att inte hamna i ett viloläge.

Många människor påstår att man ser med ögonen, men jag håller inte med: jag ser i alla fall inte med ögonen utan med hjärnan! Även om mina ögon är öppna, ser jag inte vad som händer runt omkring mig om jag inte medvetet “tvingar” min hjärna att se och att koncentrera sig noga. På samma sätt som vissa dyslektiker måste lägga energi på att uppfatta vad som står i texter, måste jag lägga energi på att uppfatta vad som händer runt omkring mig.

Pga att jag inte “ser” automatiskt, kastar jag inte gammal mat i kylskåpet för jag ser oftast inte att det ens finns gammal mat i kylskåpet när jag öppnar det. Jag öppnar inte alltid dörren till människor som har händerna fulla eftersom min hjärna oftast inte registrerar vad den ser och jag därmed inte uppfattar att de behöver min hjälp att öppna dörren om de inte säger det rakt ut. Jag skulle aldrig kunna skaffa barn eftersom jag då skulle behöva lägga all min energi på att tvinga mig själv att se vad barnet gör. Och eftersom jag inte skulle orka överanstränga min hjärna hur länge som helst, skulle barnet lätt kunna hamna i fara.

Ju äldre jag blir, desto mer påverkar automatiseringssvårigheterna mitt liv. Förut inbillade jag mig att jag skulle kunna lära mig att se automatiskt om jag övade. Jag jobbade på dagis, och jag jobbade i flera månader i Österrike som au pair. Tyvärr blev jag utbränd båda gångerna eftersom jag behövde anstränga mig extremt mycket för att kunna tolka alla synintryck. Efter att ha varit utbräd många gånger och ha arbetat över min egen förmåga orkar inte min hjärna anstränga sig lika mycket som förut.

Många andra med Aspergers syndrom fungerar precis tvärtom. Deras hjärna registrerar exakt allt de ser, och därför kan inte många Asperger-barn koncentrera sig om det är för mycket detaljer framme i klassrummet. Jag däremot måste anstränga mig mycket för att ens uppfatta att det är mycket saker framme, och därför stör det mig inte speciellt mycket om det är stökigt.

Att utföra enklare arbetsuppgifter

När jag var hos läkaren förra veckan, förklarade han för mig att Försäkringskassan förmodligen kommer att vilja att jag testar om jag klarar ett enklare jobb innan jag ansöker om sjukersättning på deltid. Sjukpenning kan jag ju få ett tag utan problem, men för att få sjukersättning behövs det betydligt mer. Om jag inte orkar föreläsa om Aspergers syndrom varje vecka, kommer jag kanske enligt Försäkringskassan orka utföra enklare arbetsuppgifter som inte tar lika mycket energi.

Jag blev glad. Så det fanns enklare arbetsuppgifter än att resa till föreläsningsorter och föreläsa? Klart jag ville testa det! Och jag som hade trott att föreläsningsjobbet var det enklaste som fanns, men om det fanns något jobb som skulle ta ännu mindre energi av mig, skulle jag såklart kunna testa det för att slippa leva på bidrag.

Jag frågade läkaren vilka slags enklare jobb han tänkte på. Döm om min förvåning när han svarade: “Att exempelvis lägga böcker i hyllor på ett bibliotek”. Skojade han med mig? Att lägga böcker i hyllor och att utföra andra praktiska uppgifter kräver ju en god automatiseringsförmåga, och när man aktivt måste tänka på allt man gör och använda faktaminnet istället för automatiserade minnen, är alla sådana jobb bland det svåraste som finns! Det är redan svårt för mig att kamma håret och borsta tänderna, och jag orkar inte ens lägga böcker i hyllor hemma. Människor som tycker det är enkelt att städa eller lägga böcker i hyllor är i mina ögon mycket intelligenta.

Sanningen är att det skulle vara mycket enklare för mig att söka till universitet och läsa exempelvis till beteendevetare än att jobba på Samhall som städare, sortera böcker i hyllor på ett bibliotek eller arbeta på lager. Jag skulle visserligen inte orka plugga på universitetet på hel- eller ens halvtid, men om jag var tvungen att välja mellan att jobba på ett bibliotek 2 timmar i veckan och sortera böcker eller läsa på universitetet 5 timmar i veckan och plugga till beteendevetare, skulle jag välja att plugga. Det skulle vara så otroligt lättare för mig och inte kräva lika mycket arbete med hjärnan. Så vad menade läkaren egentligen?

Snart slog det upp för mig att det i samhällets ögon är enklare att utföra praktiska sysslor än att föreläsa om Aspergers syndrom eller att studera vid universitet och att det är jag som är avvikande som tycker annorlunda, och det beror på min ojämna begåvningsprofil. Men det är helt naturligt för mig att tycka att det är enkelt att kunna många språk och att föreläsa och svårt att borsta tänderna och att lägga böcker i bokhyllor, och därför tar det alltid tid för mig att komma ihåg att de flesta andra människor tycker annorlunda. Jag måste ställa om min hjärna och försöka se världen ur andra människors synvinkel för att förstå hur de tänker.

Jag förklarade för läkaren att jag redan genomgått en arbetsförmågebedömning, och han hittade pappret bland sina journaler. Hoppas detta räcker för Försäkringskassan som underlag för jag orkar verkligen inte testa svåra arbetsuppgifter just nu! Det enda jag orkar göra är att utföra enklare arbetsuppgifter som att föreläsa och blogga.

Att skicka julkort

Att leva med Aspergers syndrom är för mig att leva i en värld vars traditioner man inte förstår eller har svårt för. En tradition som jag inte orkat följa är att skicka julkort.

När jag var yngre, gjorde jag det ibland för mamma pushade mig, men jag slutade för länge sedan. Varför? Jo, för att jag märkte att jag inte orkade. Jag vill ju gärna göra mitt liv så enkelt som det bara går, och att skicka julkort är en mycket komplicerad uppgift för mig som innehåller flera steg. För det första måste jag komma ihåg att köpa julkort och sedan ta hem dem. De får inte bli skrynkliga och jag får inte råka spilla mat och dricka på dem, vilkte inte alltid är lätt för mig att tänka på, klumpig som jag är.

Därefter får jag leta efter alla adresser, och oordningssam som jag är skulle det ta mycket tid och energi för jag har ingen adressbok. Sedan måste jag lägga frimärken på julkorten, vilket skulle innebära att jag antingen skulle behöva köpa frimärken eller försöka hitta några på min plånbok som är full av gamla kvitton som jag inte orkat slänga. Mina boendestödjare försöker påminna mig om att tömma gamla kvitton från plånboken regelbundet och visst, det låter som en mycket bra idé men jag orkar helt enkelt inte. Sådana uppgifter tar mental energi liksom alla andra uppgifter då jag måste tänka och fatta beslut. Och i detta fall skulle det stora beslutet vara vilka kvitton jag borde spara och vilka jag borde slänga. Ibland har jag slängt kvitton som jag egentligen borde ha sparat, vilket jag bittert fått ångra eftersom jag inte kunnat reklamera kläder som jag köpt.

Och till slut måste jag komma ihåg att ta julkorten med mig någon gång jag går ut och lägga dem i brevinkastet. Eftersom jag ofta lämnar hemmet i sista minuten när jag ska iväg, skulle det kräva lite extra planering och jag skulle behöva gå hemifrån lite tidigare, vilket är något som inte är speciellt lätt för mig. Det kräver mental styrka och stark vilja.

Visst, jag skulle kunna göra allt detta. Men jag har märkt att mitt liv blir så otroligt mycket enklare när jag inte skickar julkort till någon. Då får jag ta det lugnt innan jultiden och njuta av tiden då jag inte har speciellt många föreläsningar. Och då kan jag spara min energi till andra saker.

Att gå i högklackade

När jag föreläser om Aspergers syndrom och berättar om mina svårigheter med grov- och finmotoriken, tar många för givet att jag skulle ha svårt för att gå i högklackade. Eftersom jag är klumpig och måste hålla koll på hur jag går, borde det fungera så rent logiskt.

Men sanningen är att jag inte alls har svårt för att gå i högklackade, jag tycker inte att det är svårare att hålla balansen i dem än i platta skor. Tydligen går många andra tjejer mycket mer vingligt och osäkert än jag. Jag har ofta fått höra från människor att det ser ut som jag nästan är proffs i att gå i högklackade och att jag verkar ha bra balans. När jag har bråttom, springer jag ofta i högklackade, t om i rulltrappor, vilket andra människor ofta har kommenterat och de har undrat om jag inte är rädd för att ramla.

Men nej, det är jag inte. Jag är inte ett dugg räddare för att ramla i högklackade än i platta skor. Visst händer det ibland att jag ramlar när jag går i högklackade, men det händer minst lika ofta att jag ramlar när jag går i platta skor.

Jag har funderat många gånger varför jag har lätt för att gå i högklackade trots att jag egentligen har svårt med motoriken. Jag har kommit fram till att det förmodligen beror på min dåliga automatiseringsförmåga, en svårighet som förekommer hos vissa av oss med Aspergers syndrom och autism. Eftersom jag alltid måste tänka på vad jag gör och koncentrera mig noga på min motorik, blir det ingen skillnad för mig när jag går i högklackade: jag måste koncentrera mig lika mycket på min gång när jag går i platta skor. Jag är förmodligen så van vid att hålla fokus på min kropp att det inte är något problem för mig att hålla balansen. Att högklackade sedan kan vara lite obekväma att gå i är en annan femma 😉

20141025_112530-1