Kategoriarkiv: Asperger motorik och automatisering

Att bara orka “ibland”

Igår berättade jag för er varför min boendestödjare städar mitt hem. Men ibland orkar jag faktiskt städa lite och hålla en viss ordning, men det är ytterst sällsynt.

I vilka situationer orkar jag det då? Jo, om jag är gäst hos någon i några dagar eller om hela min lägenhet är så dammig att jag får allvarliga allergiska besvär (vilket nuförtiden nästan aldrig händer eftersom min boendestödjare städar hos mig). Och ibland vill jag försöka för jag vill så gärna tro att jag orkar mer än vad jag gör. I min förra lägenhet städade jag regelbundet i några månaders tid tillsammans med mina dåvarande boendstödjare, men sedan orkade jag inte mer.

Vissa andra med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar känner igen sig i det här med att man bara orkar ibland. Jag har träffat de som har ytterst svårt att passa tider men som i vissa nödfall kan lägga all sin energi på att komma i tid. Däremot skulle de inte klara det regelbundet.

Hur kan man bara orka ibland men inte regelbundet, undrar du kanske? Är inte detta ett bevis på att vi egentligen är latmaskar som inte vill skärpa sig? Enligt mig är det inte det. När jag städar, vet jag om att det endast handlar om en undantagssituation eller en mycket begränsad period och att jag efteråt kommer att kunna vila, vilket gör att jag i vissa situationer orkar anstränga mig tillfälligt. Skulle jag däremot överanstränga min hjärna regelbundet, skulle jag gå in i väggen.

Enligt mig är detta naturligt. Jag har även träffat många “normala” människor utan diagnoser som endast orkar utsätta sig för extrem stress under en begränsad tid. Människor som kanske klarar sig med 3 timmars nattsömn under en semestervecka i Sydeuropa, men om deras arbetsgivare hemma i Sverige krävde av dem att endast sova 3 timmar varenda natt, skulle de inte klara det i längden. Människor som orkar hålla en fasad och vara övertrevliga och artiga mot sina arbetskamrater på jobbet men inte orkar vara lika artiga mot sina familjemedlemmar hemma. Människor som orkat träna och hålla en nyttig livsstil året innan bröllopet för att vara snygga på den stora dagen men inte orkar med den livsstilen längre när bröllopet är över.

En gång träffade jag en kvinna som nästan hade kört slut på sig själv när hon hade fixat sin dotters studentskiva. Hela veckan hade hon jobbat heltid på sitt “vanliga” jobb samtidigt som hon hade fixat klänningar, storhandlat, lagat maten, bakat och storstädat hela huset. Hon berättade för mig att hon hade orkat anstränga sig till det yttersta i en vecka, men däremot skulle hon ha gått in i väggen om hon regelbundet hade tvingats leva på det här sättet. Och denna kvinna hade ingen diagnos. Om många av er “normala” bara orkar anstränga er ibland, varför skulle vi med Aspergers syndrom fungera annorlunda?

Varför städar jag inte?

Eftersom jag fått inläggsönskemål om varför vissa med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte städar, skriver jag om ämnet idag. Jag tillhör nämligen den skaran: jag städar inte!! Däremot sitter jag med och tittar på när min boendestödjare städar, jag plockar upp lite innan så att hon kan städa lättare osv. Men själva städningen (och med städning menas bland annat dammsugning och skurning) utför hon. Tidigare hade jag hemtjänst som städade mitt hem, men för ett par år sedan bestämde jag tillsammans med min LSS-handläggare att min boendestödjare skulle sköta städningen istället.

Anledningen till att jag inte städar beror på två saker: dels på mina svårigheter med automatisering och dels på mina motoriska svårigheter. Den neuropsykiatriska utredningen visade att jag har extremt svårt att utföra praktiska sysslor, precis på samma sätt som en dyslektiker ofta har svårt att stava korrekt. Jag kan dammsuga rent praktiskt, men det är svårt samt tar tid och väldigt mycket energi. Till och med så pass att jag ofta oroar mig ett par dagar i förväg innan jag ska städa och måste vila hela dagen efteråt. Och enligt mina boendestödjare ska det inte vara meningen att jag förstör hela min vardag genom att försöka tvinga mig själv till saker jag har så här svårt för.

Vad är det som tar energi då? Jo, det faktum att städning innehåller flera olika moment. Jag måste dels koncentrera mig noga på vartenda moment och dels på min motorik. För mig skulle det vara otänkbart att ha gäster samtidigt som jag utför praktiska sysslor eller att överhuvudtaget tänka på andra saker samtidigt eftersom min hjärna går på högvarv då. Därför brukar jag säga att städning, bollspel, biljard, bowling och liknande aktiviteter är som en tortyr för min hjärna, förmodligen på samma sätt som många andra skulle bli trötta i hjärnan om de tvingades försöka förstå en person som talar väldigt otydligt på ett främmande språk som de dessutom själva behärskar väldigt dåligt.

För mig har det alltid varit en gåta varför andra människor gör sådana aktiviteter frivilligt och till och med betalar för att bowla eller spela biljard. Jag skulle däremot vara villig att betala mycket pengar för att slippa 😉 Men idag har jag förstått att andra människor faktiskt njuter av biljard och bowling och att de faktiskt inte behöver överanstränga sin hjärna på det sättet jag behöver. 

Eftersom städning är så här jobbigt för mig, skulle jag vara beredd att göra nästan vad som helst för att slippa det: skulle jag inte ha boendestödjare som gör det åt mig, skulle jag anlita en städfirma. Om jag var sjukpensionär och inte hade råd, skulle jag se till att få råd genom att äta lite mindre mat och genom att avstå från att köpa tunnelbanekort och stanna hemma hela dagarna. Visst, jag vill ju äta mig mätt, men i värsta fall skulle jag kunna leva på havregrynsgröt, bönor och någon billig fruktsort. Jag skulle aldrig vilja leva så och jag skulle må dåligt om jag kände mig småhungrig hela tiden, men jag skulle må ännu sämre om jag var helt utbränd i hjärnan, och därför skulle jag ändå välja det första alternativet om jag var tvungen. Men vilken tur att jag inte behöver välja 😉

Däremot är det lättare för mig att diska eftersom man utför ungefär samma rörelse hela tiden, vilket gör att jag inte behöver tänka lika mycket. Visst, jag ogillar verkligen att diska, det tar också energi och det kan gå flera dagar mellan gångerna att jag diskar. Men energiåtgången är inte så pass hög att det skulle förstöra min livskvalitet eller att jag skulle behöva vila resten av dagen efter att jag diskat. Nej, då räcker det med en kvarts vila, och efter det mår jag ganska bra igen 😉

asperger-diska

De jobbiga matstunderna

“Men sitt ordentligt när du äter, Paula!” “Ha inte fötterna på stolen, du måste ha båda fötterna på golvet!” “Ät inte så snabbt!” “Tugga maten ordentligt!” “Varför håller du inte besticken rätt?” “Men lyssna nu, hur många gånger måste jag upprepa samma sak?”

Så kunde det ibland låta vid matbordet när jag var barn, och många som har barn med Aspergers syndrom, autism, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar känner förmodligen igen ovanstående situationer.

Vad jag hatade dessa matstunder! Inte nog med att jag plötsligt fick avbryta lekarna när det var matdags, jag var även tvungen att ständigt tänka på hur jag skulle bete mig vid matbordet. För mig var det obegripligt varför vuxna alltid ville komplicera allt och göra livet svårt i onödan. Hur skulle jag kunna koncentrera mig på ätandet när jag tvingades tänka på så här många saker samtidigt? Varför fick jag inte äta ifred? Jag förstod ingenting.

Idag vet jag att det som vuxna kallade för lathet och trotsighet vid matbordet i själva verket handlade om en bristande motorik- och automatiseringsförmåga, som är vanliga svårigheter för personer med Aspergers syndrom och liknande diagnoser. Istället för att göra saker automatiskt, var jag som barn tvungen att tänka medvetet på vad jag gjorde med kroppen vid matbordet. Jag fick medvetet komma ihåg att kommandera min hjärna att tugga maten och att försöka hålla besticken ordentligt. Tappade jag koncentrationen, gjorde jag helt fel.

Nu är jag vuxen och kan absolut med att äta ordentligt vid matbordet när jag måste. Och när måste jag det, då? Jo, när jag äter i sällskap med andra människor. Då har jag båda fötterna på golvet, gungar inte med stolen och håller koll på hur jag håller besticken. Det funkar absolut men är lite tröttsamt. När jag däremot äter ensam, vilket jag oftast gör, är det som en avkoppling för min hjärna: då får jag gunga med stolen, vilket lugnar mig, jag har fötterna på stolen, tuggar inte ordentligt och äter snabbt. Vad underbart det är att äta ensam! Det är i dessa stunder jag verkligen mår bra och kan slappna av.

asperger mat

 

Aspergers syndrom och motorik

Många personer med Aspergers syndrom har svårt med motoriken, och enligt Gillbergs kriterier för Aspergers syndrom var/är motoriska svårigheter t om ett krav för att få en diagnos.

Själv har jag alltid haft svårt med motoriken. När jag var barn, skrattade andra barn åt mig eftersom jag gick och sprang klumpigt. Jag hade även svårt för att sy och hålla i pennan ordentligt eftersom även mina finmotorika färdigheter var, och fortfarande är, dåliga. Givetvis blev jag alltid vald sist i gympan när man skulle bilda lag. Jag har alltid hatat bollspel: samtidigt som man måste hålla koll på var bollen och lagkamraterna är, måste man även vilken sekund som helst att vara beredd att fånga bollen. Många saker för min stackars hjärna att tänka på, och det är en enorm ansträngning och tröttar ut mig enormt.

Nu i vuxen ålder kan jag fortfarande gå in i föremål, ramla och spilla om jag inte aktar mig och medvetet tänker på vad min kropp gör och var den är någonstans. Jag har förstått att många andra människor till skillnad från mig gör saker och rör på sig automatiskt utan att de behöver tänka medvetet på vad de gör med kroppen, och då är det naturligt att de inte är lika klumpiga som jag och att de orkar mer.

Min klumpighet är egentligen inget större problem i sig för oftast klarar min hjärna att tänka på motoriken utan att det sker större olyckor. Men om jag är stressad eller trött, klarar den inte alltid det och det är då jag gör mig illa. Igår när jag skulle in i mataffären, var jag lite stressad och tänkte på andra saker och då slog jag höftet ordentligt mot glasdörren (fråga mig inte hur jag lyckades med det, jag vet inte riktigt själv men sånt händer mig ofta). Det gjorde så ont att jag nästan skrek till och höftet känns fortfarande ömt idag. Just i sådana stunder känns det som att jag skulle göra vad som helst för att få bättre motoriska färdigheter! 😉

Ni som har Aspergers syndrom, har ni också svårt med motoriken?