Kategoriarkiv: Asperger och andra diagnoser

Därför måste inte alla med ADHD vara hyperaktiva

Det var 2003 som jag fick mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD. Det finns ofta mycket förvirring kring ADD och många påstår diagnosen vara föråldrad. Själv har jag ibland börjat säga att det är ADHD jag har och förklarat saken lite närmare. På det sättet undviker jag förvirring.

Skillnaden på ADHD och ADD?

På den tiden jag fick min diagnos användes begreppet ADD flitigt av många i folkmun. Men ju fler läkare jag träffade, desto fler började kalla min diagnos för ADHD. När många läkare skrev i sina utlåtanden att jag hade ADHD, rättade jag dem och förklarade att det var ADD jag hade, inte ADHD, eftersom jag saknade hyperaktiviteten. Men jag fick till svar att både ADHD och ADD nuförtiden brukar gå in under diagnosbegreppet ADHD. Själv var jag mycket förvirrad och undrade vad det var för diagnos jag hade egentligen.

Det finns tre olika subtyper av ADHD

När jag läste den senaste och reviderade upplagan av Christopher Gillbergs bok Ett barn i varje klass: om ADHD och DAMP, fick jag en förklaring. Gillberg förklarar i boken att begreppet ADD användes förr i tiden men att allt numera går under paraplybegreppet ADHD om man ska utgå ifrån DSM. Det finns tre typer av ADHD: ADHD dominerad av uppmärksamhetsbrist, ADHD dominerad av såväl överaktivitet som bristande impulsivitetskontroll och en kombinerad form. Därför gör jag inte fel om jag kallar min diagnos för ADHD. Alla dessa typer av ADHD finns att läsa om i vår nuvarande diagnosmanual DSM-5.

ADD syftar på den första subtypen

När man talar om ADD, syftar man på den förstnämnda subtypen, det vill säga ADHD:n dominerad av uppmärksamhetsbristen. Och det är alltså den formen jag har! Jag är extremt hypoaktiv, det vill säga underaktiv, men disträ och har svårt för att hålla uppmärksamheten inför uppgifter som inte intresserar mig. Jag kan bli mycket stressad av hyperaktivitet eftersom jag behöver planera och ta det lugnt, och jag mår dåligt av impulsivitet. En impulsiv ADHD-person kan tvärtom bli stressad, irriterad och uttråkad i mitt sällskap eftersom jag absolut inte vill ta dagen som den kommer utan jag måste alltid planera framåt!

Den kombinerade formen brukar associeras till ADHD

I folkmun brukar den tredje gruppen, det vill säga den kombinerade formen, associeras mest med ADHD: det vill säga personer som både har en upppmärksamhetsstörning och är överaktiva och impulsiva. Men för att få diagnosen ADHD räcker det alltså med att endast ha en uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet och impulsivitet, och man kan också vara överaktiv och impulsiv utan att ha svårt med uppmärksamheten. Alla med ADHD är därmed inte överaktiva och impulsiva, och alla har inte en uppmärksamhetsstörning!

Det är irrelevant för mig vad min diagnos heter

Dock gillar jag inte att fastna för vad olika diagnoser heter, och jag anser inte heller att det är speciellt intressant. Det är nämligen totalt irrelevant för mig om min diagnos kallas för ADHD, ADD eller något annat utan det viktiga är att jag blir förstådd och får det stöd jag behöver! Därför fokuserar jag aldrig på sådana här detaljer på mina föreläsningar utan jag fokuserar endast på förståelse och bemötande.

Blir orolig om åhörarna fastnar för diagnosbegreppen

Om åhörarna på mina föreläsningar fastnar alltför mycket för detaljer kring de exakta skillnaderna mellan diagnosbegreppen ADHD och ADD och vilken diagnosmanual som säger vad men inte diskuterar något annat kring föreläsningen, blir jag lite orolig: då börjar jag fundera på om de tagit in vilka saker som är viktiga att ta hänsyn till när det gäller empati, strategier och bemötande (även om det såklart är intressant att diskutera diagnosbegreppen också)!

Det är nämligen förståelsen som är huvudsyftet med mina föreläsningar, inte att debattera om diagnoserna borde kallas för autismspektrumtillstånd eller Aspergers syndrom, eller ADHD eller ADD, och om det är ICD eller DSM som borde vara mest korrekt!

Sluta hävda att ångest är en del av autism

Inte sällan innebär Aspergers syndrom och autism komorbiditet, det vill säga samsjuklighet, med andra tilläggsdiagnoser så som ångest, depression eller annan typ av psykisk ohälsa. Enligt en studie led 50% av försökspersonerna med neuropsykiatriska diagnoser av depression eller ångest. Det finns med andra ord en hög grad av komorbiditet med depression och ångest när man har Aspergers syndrom eller autism.

Vissa yrkesverksamma viftar bort autisternas depression och ångest

Dock gör det mig irriterad att vissa yrkesverksamma har inställningen att depression och ångest är en del av Aspergers syndrom och autism och därför ingenting att bry sig om. “Men har du ångest? Det är ingen fara, nästan alla mina autistiska klienter har det så det är nog bara en del av din diagnos. Därför ska du lära dig att leva med att känna ångest ibland”, får vissa av oss höra.

Ingen ska behöva leva med psykisk ohälsa

Men även om det är vanligt att depression och ångest förekommer vid autism, betyder det på inget sätt att psykisk ohälsa bara är att acceptera. Man ska aldrig behöva leva med att må dåligt, oavsett autism eller ej! Om inget annat så borde det vara mindre acceptabelt att ha depression när man har autism för autismens konsekvenser gör ju livet svårt som det är. Som autist möter man många hinder i vardagen, och därför kan livet blir totalt ohanterbart om man dessutom har depressioner och ångest att brottas med.

Ångest har ingenting med Aspergers syndrom och autism att göra

Därutöver har människor som hävdar att ångest och depresson är en del av autism fel i sak: Varken depression eller ångest står skrivna i diagnoskriterierna för autism, vilket också är en indikation på att det inte är meningen att man som autist ska tvingas leva med dessa besvär. Att man har begränsade intressen och beteenden, annorlunda perception och andra typiska autistiska drag är en sak, att ha andra tilläggsdiagnoser är en annan. Depression och ångest är psykiska sjukdomar som inte har något med Aspergers syndrom och autism att göra!

Det kan finnas anledningar till autisternas psykiska ohälsa

Att så många autister lider av psykisk ohälsa är enligt mig inte ett dugg konstigt: vi tvingas leva med fattigdom, utanförskap, ett otillgängligt samhälle, exkludering och mobbing. Vi har inte samma möjlighet som andra människor att välja och vraka i yrkeslivet, och vår omgivning ställer inte sällan krav på oss som vi inte kan uppfylla. Denna exkludering börjar redan tidigt i livet i och med att otroligt många autistiska elever far mycket illa ut i skolan.

Som autist är det viktigt att anpassa sitt liv

När man möter så många hinder i vardagen, är det inte så konstigt att man börjar må psykiskt dåligt. Om en autist lider av ångest eller depression, bör de yrkesverksamma ställa sig följande frågor: “Lever autisten i en icke-autismvänlig miljö, och har autisten förblivit utan relevanta anpassningar? Hur kan man isåfall ändra på autistens omgivning?” I vissa fall är det det enda som krävs för att autisten ska må bättre.

Jag lyckades bli botad från ångesten

Själv var jag också allvarligt deprimerad och ville inte leva när jag som 24-åring fick min Asperger-diagnos. I mitt fall var det mycket enkelt att få ångesten och depressionen att försvinna: genom att få mig att förstå att jag inte behöver anpassa mig i alla situationer, att ge min kropp den vila och återhämtning den behöver, att sluta umgås med människor som inte accepterar autism som den funktionsvariation den är, att ansöka om aktivitetsersättning, att sänka kraven i min vardag och låta mina boendestödjare ta över en del av hemsysslorna.

Tänk om jag hade råkat ut för en okunnig psykolog?

Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om jag hade fått en psykolog som hade sagt till mig: “Hemligheten till ett lyckligt liv är att träna på att utsätta sig för det man har svårt för. Känner du dig ångestfylld eller deprimerad ska du tänka på att dessa tillstånd är en del av din Aspergers syndrom.” Hade jag haft oturen att möta en psykolog med den inställningen, hade jag troligen inte ens levt idag.

Sluta hävda att depression och ångest är en del av Aspergers syndrom och autism! Fokusera istället på varför så många autister är deprimerade.

Dessa diagnoser kan autism förväxlas med

Aspergers syndrom och autism förväxlas inte så sällan med andra sjukdomar och diagnoser. Yrkesverksamma som arbetat med människor med andra psykiska sjukdomar och problem kan förväxla autism med följande:

1. Social fobi. Om vi autister hela tiden försöker försäkra oss om att vi gjort rätt så kan det lätt förväxlas med social fobi. Men Aspergers syndrom och autism innebär inte sällan att man har svårt för att förstå de sociala koderna. Ju mer medvetna vi är om att vi inte förstår, desto mer osäkra kan vi bli i andra människors sällskap. När jag började bli mer medveten om mina begränsningar, blev jag samtidigt medveten om att mitt beteende kunde uppfattas som oartigt. Och det gjorde mig osäker.

2. Schizofreni. Ibland kan Aspergers syndrom och autism förväxlas med schizofreni. Men när vi är medvetna om att vi inte alltid förstår andra människors avsikter, kan vissa av oss bli misstänksamma mot andra människor. Vi vet inte alltid vad de vill oss, och därför kan vi ibland uppfattas som paranoida. Dessutom kan vissa av oss vara väldigt ljudkänsliga och höra saker som andra inte hör såsom element och ventilation som låter, vilket kan förväxlas med hallucinationer.

3. Blyghet. Som som bekant inte är någon medicinsk diagnos utan ett personlighetsdrag. Det har hänt titt som tätt att jag uppfattats som blyg och osäker när jag undvikit folksamlingar och ögonkontakt. Men känslighet för sinnesintryck och ovilja att upprätthålla ögonkontakt är typiska drag som väldigt ofta ingår i Aspergers syndrom och autism och har ingenting med blyghet eller osäkerhet att göra.

4. OCD. Även kallat tvångssyndrom. Om jag insisterar på att göra saker i en viss ordning och på ett visst sätt så är det en strategi för mig för att få vardagen att gå ihop så att jag slipper tänka. Min vardag blir lätt kaos om allt blir för spontant. Tendensen till specialintressen, rutiner och ritualer ingår i “begränsade intressen och beteenden” som är ett diagnoskriterium för Aspergers syndrom och autism och kan yttra sig precis på detta sätt! Skillnaden är att rutinerna är för mig något lustfyllt medan någon med OCD upplever ångest i samband med ritualerna.

5. Ätstörningar. Det finns flera anledningar till att jag kan tacka nej till att äta tillsammans med andra människor: dels är jag känslig för olika smaker och konsistenser, men dels tycker jag även att det kan vara tröttsamt att vara social när jag äter. För att jag ska kunna njuta av maten vill jag äta på mina villkor, vilket oftast innebär att jag sitter på golvet och har tallriken på en pall. Och att jag slipper hålla besticken rätt och umgås samtidigt som jag njuter av maten. Det handlar absolut inte om att jag skulle banta!

Självklart är det möjligt att ha ätstörningar, OCD, social fobi och annat som tilläggsdiagnoser till Aspergers syndrom och autism! Men vissa drag som ingår i dessa diagnoser kan även ingå i själva autismen. Därför är det viktigt att inte dra förhastade slutsatser och automatiskt tro att en autist även har andra tilläggsdiagnoser.

Mitt hypoaktiva liv med ADD

När människor träffar mig, tror många felaktigt förmodligen av anledningen att jag pratar mycket att jag skulle vara en väldigt aktiv person. Jag brukar säga att jag endast är verbalt hyperaktiv, i övrigt är jag extremt underaktiv. Mina automatiseringssvårigheter gör exempelvis att jag helst vill vara stilla på ett ställe, oavsett vad jag gör. När jag rör på mig, går på ett ställe från ett annat, fixar, plockar undan osv blir jag otroligt trött. Därför försöker jag göra så lite som möjligt.

Många personer med ADD är enligt min erfarenhet underaktiva, men ibland känns det som att jag är ännu mer extrem. Förmodligen beror det på att jag har svårt att använda motoriken. När jag föreläser om Aspergers syndrom, sitter jag alltid ner eftersom jag blir otroligt trött av att stå upp och prata samtidigt. Att stå upp och gå runt i scenen skulle ta all min energi, men när jag däremot sitter ner, blir mina föreläsningar otroligt mycket mer levande och jag blir inte lika trött efteråt. Om jag bestämmer träff med någon i stan, föreslår jag alltid att träffen ska vara på ett fik, i en restaurang eller på något annat lämpligt ställe där man kan sätta sig ner och prata. Skulle vi gå runt i affärer, skulle jag bli helt utbränd.

Även när jag är hemma försöker jag göra så lite som möjligt. Jag går inte ut med soporna förrän soppåsen har blivit extremt full, jag plockar inte undan om det inte är nödvändigt, jag äter hela tomater för jag orkar inte hacka dem och göra sallad och jag har oftast flera glas vatten i mitt rum så att jag slipper gå i köket flera gånger under samma dag. Oftast kan jag sitta i mitt rum väldigt många timmar i sträck utan att lämna rummet alls.

När jag för några år sedan hade inneboende, satte han ofta i köket och vardagsrummet och undrade om jag inte blev uttråkad i mitt rum. Men det blev jag inte alls, tvärtom! Jag skulle däremot må väldigt dåligt om jag tvingades gå runt i lägenheten flera gånger om dagen. För att spara min energi försöker jag sitta stilla så mycket som det bara går. Därför skulle jag aldrig orka skaffa barn då får man ju inte sitta stilla utan man skulle behöva ständigt gå runt i lägenheten och springa efter barnet! 

Aspergers syndrom, autism och OCD, del 2

Igår berättade jag för er att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom även har blivit diagnostiserad med OCD, och precis som jag lovade så fortsätter jag att skriva om ämnet idag.

En av anledningarna till att jag utvecklade kontrolltvång var förmodligen det faktum att jag var livrädd för att glömma något viktigt. På grund av min Aspergers syndrom klarar jag inte av att tänka på flera saker samtidigt, vilket gör att jag i stressiga situationer lätt kan glömma stänga av spisen eller låsa ytterdörren. Med tanke på att jag alltid måste tänka medvetet på allt jag gör, stänger jag inte av spisen och kylskåpsdörren automatiskt utan jag måste även lägga ner mental energi på att göra det. Och eftersom jag var medveten om min glömska, blev förmodligen kontrolltvånget en strategi för mig att kontrollera att jag inte hade glömt något viktigt.

Min starka ångest och känsla av utanförskap i tonåren var troligen en annan tänkbar anledning till att jag utvecklade tvångssyndrom. Jag kände mig annorlunda utan att förstå varför, och tvångshandlingarna lindrade ångesten för stunden.

Tack vare att jag fick min Asperger-diagnos försvann min ångest i samma veva nästan helt och därmed blev mitt tvångssyndrom också mycket bättre. Idag har jag fortfarande en liten släng av tvångssyndrom kvar men inte till den grad att det skulle gå ut över mitt liv. Med tanke på att jag är så glömsk är det förmodligen till och med bra för mig att jag behållit en släng av kontrolltvånget. Skulle det försvinna helt, skulle jag förmodligen tappa bort alla mina saker.

Det som hjälpte mig att bli frisk från mitt överdrivna kontrolltvång var att jag började fråga mig själv vad som skulle vara det värsta som skulle kunna inträffa. Vad skulle hända om jag skulle glömma låsa ytterdörren? Då skulle jag kanske inbrottstjuvar komma in och stjäla alla mina saker. Vad skulle hända om det faktiskt skulle inträffa? Jag skulle isåfall behöva köpa nya kläder och en ny dator, vilket skulle kosta mig flera tusenlappar, men mina föräldrar skulle kanske skulle kunna låna pengar till mig om jag inte skulle ha råd. Det skulle inte vara roligt alls och jag skulle ha några fattiga månader framför mig, men varför oroa sig nu och förstöra mitt liv när inte katastrofen ens har inträffat?

Eftersom mitt tvångssyndrom blivit bättre, har jag ibland börjat slarva bort mina saker. Vid några tillfällen under de senaste åren har jag tappat bort nyinköpta tunnelbanekort och därmed förlorat runt 800 kronor åt gången. Samtidigt som andra människor blivit missnöjda, är jag själv glad över att jag blivit slarvigare. Hellre betalar jag extra och köper nya saker som jag ibland tappat bort än förstör hela mitt liv genom att vara på helspänn och kontrollera ständigt och jämt att jag inte tappat bort någonting. 800 kronor för bortappade SL-kort är trots allt ett rätt billigt pris att betala när jag tänker på vad jag fått för de pengarna: jag har nästan blivit helt frisk från mitt tvång!

Aspergers syndrom, autism och OCD, del 1

Att det finns ett samband med Aspergers syndrom och OCD, även kallad tvångssyndrom, är känt hos många läkare. Enligt autismforum verkar tvångssyndrom dessutom förekomma oftare hos anhöriga till personer med autism än hos anhöriga till personer med Downs syndrom och hos befolkningen i övrigt.

Jag fick min OCD-diagnos några år innan jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom. I mitt fall har tvånget främst handlat om kontrolltvång: att kontrollera att spisen är avstängd, dörren låst och så vidare. Alla vi kontrollerar ju saker extranoggrant någon gång då och då, men när tvångshandlingarna börjar ta över hela ens liv blir det en ordentlig funktionsnedsättning. När mitt tvång var som värst, kunde det ta mig minst en timme att gå och lägga mig på kvällarna för jag kontrollerade otroligt många gånger att jag verkligen hade låst ytterdörren och stängt kylskåpsdörren. Jag led även av räknetvång.

“Kan inte du sluta utföra dina tvångshandlingar, situationen blir ju bara värre om du fortsätter?”, frågade oförstående människor mig ibland. Men nej, det kunde jag inte. Trots att jag var medveten om att min ångest bara lindrades för stunden genom att utföra kontrollhandlingarna, kunde jag inte stå emot impulserna. Skulle jag ha tvingat mig själv att stå emot, skulle jag ha mått väldigt dåligt. Jag hade till och med hellre varit utan mat i ett par dagar och stått emot min impuls att äta än låtit bli att utföra tvångshandlingarna, så stark var min ångest. Därför var jag beredd att göra nästan vad som helst för att lindra ångesten, om än bara för stunden.

På samma sätt som en person med influensa oftast inte klarar av att gå upp ur sängen, klarar en person med tvångssyndrom oftast inte av att bryta sina tvångshandlingar utan professionell hjälp. Men kruxet är att när man är som sjukast så orkar man inte alltid att skaffa professionell hjälp för då måste man ju utsätta sig för ångesten. Det går inte bara att “skärpa sig och ta sig i kragen” när man har OCD, man måste också vara tillräckligt stark för att orka bli frisk.

Imorgon kommer jag fortsätta skriva om mitt tvångssyndrom och berätta för er varför jag tror att jag utvecklade tvång och vad som gjorde att min OCD blev bättre. Hej så länge!

Asperger och andra diagnoser

Eftersom jag fått inläggs-önskemål om min ADD-diagnos, skriver jag några rader om det idag. Egentligen brukar jag själv inte fundera speciellt mycket på vad som beror på min Asperger och vad som beror på ADD för enligt mig är alla människor unika individer med sina egna styrkor och svagheter, oavsett om man har en diagnos eller ej. Ibland kan det t om vara svårt för att hålla diagnoserna isär. Okej, vissa av mina drag såsom tendensen att uppsluka i specialintressen är typiska för Asperger-personer och båda diagnoserna har egna diagnoskriterier. Men det här med att jag har svårt för att komma igång, dvs har svårigheter i exekutiva funktioner, är vanliga för både Asperger och ADD-personer trots att det inte nämns i Asperger-diagnoskriterierna så där vet jag inte riktigt vilken diagnos jag ska “skylla” på. Eller kanske både och? 🙂

De ADD-drag jag har är att jag har svårt att hålla uppmärksamheten  uppe (dock har jag flera gånger ifrågasatt detta för jag har extremt lätt att koncentrera mig när det gäller mina specialintressen), jag kan vara lite disträ och slarvig och tappar lätt bort grejer. Sen är jag extremt underaktiv till skillnad från många ADHD-personer som är hyperaktiva. Många som inte känner mig blir förvånade när jag berättar för dem att jag är underaktiv, kanske för att jag är verbalt hyperaktiv och pratar fort och mycket så människor får förmodligen en helt annan bild av  mig. Men jag är faktiskt till många människors förvåning väldigt lugn.

Anledningen till att jag koncentrerar mig på min Asperger-diagnos mer än på min ADD är att jag anser att min Asperger definitivt påverkar mitt liv mer. Men egentligen borde jag kanske skriva om hur det är att leva med NPF-diagnoser istället för att skriva om bara Asperger för jag har ju trots allt flera diagnoser.