Kategoriarkiv: Asperger och ojämn begåvning

Så här kan en ojämn begåvningsprofil yttra sig

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism, dock inte alla, har en ojämn begåvningsprofil. Det innebär att vi presterar betydligt högre än förväntat inom vissa områden och betydligt sämre än förväntat inom andra. Den ojämna begåvningsprofilen kan yttra sig på olika sätt, bland annat genom att:

1. Personen är mycket språkbegåvad men kan inte lära sig matematik. Eller tvärtom. Både språk och matematik är teoretiska ämnen men personen är överbegåvad inom ett visst teoretiskt ämne men lågt begåvad inom ett annat. När vem som helst kan tycka att olika teoretiska ämnen kan vara olika svåra, kan en person med Aspergers syndrom eller autism ha enormt stora skillnader i begåvningsprofilen i olika teoretiska ämnen.

2. Personen är duktig i de flesta teoretiska ämnen men har stora svårigheter inom praktiska färdigheter. Själv har jag haft otroligt stora svårigheter för att lära mig att fälla upp en strykbräda, koka kaffe, knäcka ägg, sy och trä en symaskin. Jag kan inte heller rita. Detta trots att jag lärde mig att läsa och skriva när jag var 3 år och jag förstod procenttalen redan innan jag började skolan.

3. Personen är både teoretiskt och praktiskt begåvad men har svårt inom andra områden. Som exempelvis svårt för att förstå andra människors känslor och kan inte förstå att andra människor blir frustrerade om de måste vänta på personen i flera timmar trots att personen själv skulle bli frustrerad i samma situation. Dock är det viktigt att känna till att bristande empati inte är något diagnoskriterium för Aspergers syndrom och autism! Många av oss autister upplever dessutom att neurotypiker har lika svårt för att förstå oss som vi har att förstå dem.

4. Personen klarar av att göra en viss sak i en situation men inte i en annan. Jag kan ha svårt för att laga mat till flera personer när jag är van vid att laga mat till en person. Jag vill inte heller diska hemma hos andra människor eftersom det är väldigt svårt praktiskt för mig trots att jag tycker att det är betydligt enklare att diska i mitt eget hem. Jag har inga svårigheter i att stå och föreläsa för en stor åhörargrupp om Aspergers syndrom men samtidigt kan jag bli knäpptyst på en fest.

5. Personen utvecklas i en annan takt än jämnåriga. Själv tyckte jag att det var otroligt svårt att komma ihåg att kasta soporna fram tills jag var ungefär 35 år gammal. Jag glömde bort det och hade även praktiska svårigheter i att knyta soppåsen på rätt sätt och lägga fram en ny soppåse i sopkorgen. Men plötsligt hade min hjärna utvecklats tillräckligt och idag har jag inga som helst svårigheter att kasta sopor! Skillnaden mellan mig och andra människor är att de flesta andra lär sig kanske att kasta sopor när de är 7 år men i mitt fall dröjde det tills jag var ungefär 35 år.

En ojämn begåvningsprofil kan även yttra sig på många fler sätt, ovan var några få exempel. Ibland kan den ojämna begåvningsprofilen också förändras med åldern. Därmed kan ett barn med Aspergers syndrom eller autism ha en mycket ojämn begåvningsprofil i skolan men det är inte säkert att han eller hon fortfarande har en lika ojämn begåvningsprofil i medelåldern. Alla  autister utvecklas olika, och det är viktigt att man inte automatiskt utgår ifrån att en ojämn begåvningsprofil skulle se ut på samma sätt hos alla autister och i olika livsfaser!

Jag har asperger men vill inte behandlas som ett barn

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha en ojämn begåvningsprofil. Det innebär att vi ibland presterar mycket bättre än väntat inom vissa områden samtidigt som vi presterar långt sämre i vissa andra områden. För att bedöma om någon har en ojämn begåvningsprofil jämförs man ofta med andra människor i ens egen ålder. Hur bra eller dåligt ska man kunna vänta sig att någon annan i motsvarande ålder skulle ha presterat i samma uppgift?

När jag utreddes för Aspergers syndrom, presterade jag mycket bra i de språkliga delarna i testet. Vilket inte var oväntat för jag talar flera språk flytande och språklärarna på gymnasiet var fascinerade av att jag läste sju språk och kunde skriva avancerade uppsatser på dessa. Jag lärde mig dessutom att läsa och skriva när jag var 3 år gammal. Men samtidigt ligger min begåvningsnivå på ett litet barns nivå inom andra områden. Psykologen förklarade för mig att en sjuåring förmodligen hade presterat bättre än jag inom vissa områden i testet trots att jag var 24 år gammal när jag gjorde min utredning. Hon tyckte också att det var anmärkningsvärt att inte mina svårigheter hade upptäckts i grundskolan eller gymnasiet.

I följande färdigheter ligger jag på ett barns nivå:

1. Mina praktiska färdigheter. Jag var ungefär 30 år gammal när jag lärde mig att fälla upp en strykbräda och långt över 25 när jag lärde mig att öppna en konservburk med en konservöppnare. Jag tycker fortfarande att sånt är svårt och måste koncentrera mig på det jag gör. Jag blir trött i huvudet av att duscha för det kräver medvetet fokus och koncentration. Min läkare förklarade för mig att det är därför 3-åringar ofta börjar leka i duschen. De orkar helt enkelt inte hålla fokus och måste vila sin hjärna.

2. Mina svårigheter att bygga ihop delar till en helhet när jag ser bilder. Vilket hör ihop med svag central koherens. Därför har jag bland annat mycket svårt för att läsa serietidningar och för att hänga med på vad som händer på filmer. När jag suttit barnvakt, har jag många gånger varit fascinerad av att till och med treåringar har kunnat hänga med på vad som händer på tecknade barnfilmer samtidigt som jag har behövt anstränga mig extremt mycket för att kunna hänga med.

3. Mina svårigheter att sköta ett hem. Jag förstod inte att det var något fel med mitt kylskåp när det började läcka och köksgolvet hade blivit genomblött. Inte heller förstod jag att det inte var meningen att det skulle bli en översvämning i badrummet. Därför förstod jag inte att jag borde tala om felen för mina boendestödjare så att de skulle kunna göra en felanmälan till hyresvärden. Därför kontrollerar mina boendestödjare varje vecka att allt är som det ska i min lägenhet.

4. Min omvärldskunskap. Jag har en mycket dålig koll på kändisar och på allt som händer i omvärlden! Min hjärna orkar inte fokusera på sånt för jag måste istället orka fokusera på att orka duscha, äta och annat nödvändigt. När jag nyligen deltog i en quiz, var en av frågorna vem Beatles manager var. Jag kunde naturligtvis inte svara för jag hade aldrig i hela mitt liv hört talas om Beatles. När jag läste ryska på Stockholms universitet, hade jag aldrig hört talas om Putin. När sån här information fastnar automatiskt hos andra människor, måste jag överanstränga min hjärna att plugga in sån här omvärldskunskap utantill och komma ihåg allt efteråt.

Det är viktigt att komma ihåg att vi som har asperger eller autism med normal intelligens men ojämn begåvningsprofil sällan vill bli behandlade som barn. Självklart ska svårigheterna tas hänsyn till och miljön kravanpassas men bara för att vi har vissa svårigheter, betyder det inte att vi inte har styrkor. Vi kan mycket väl kunna prestera långt över genomsnittet inom många andra områden trots att vissa av oss kan ha svårigheter likt ovan. Därför vill jag absolut inte bli behandlad som ett barn trots att jag har Aspergers syndrom!

Sluta bedöma oss aspergare efter våra förmågor och svårigheter!

Vi som har Aspergers syndrom, autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser råkar ibland ut för att vi bedöms efter våra förmågor eller svårigheter. En person som exempelvis bor på ett gruppboende kan få höra från yrkesverksamma att det inte är någon idé att hen söker till högskolan eller skaffar ett vanligt jobb och därför skulle daglig verksamhet vara ett bättre alternativ för personen i fråga. Och visst, ibland är det kanske så men det behöver inte vara det. Personen kan mycket väl vara hur intelligent som helst inom vissa områden och klara av att sköta ett jobb om hen hittar rätt yrke även om hen inte klarar av att bo själv. Men problemet är att LSS-handläggarna och arbetsförmedlarna inte alltid tror att en sådan person skulle klara ett jobb och rekommenderar ofta personen daglig verksamhet.

Samma sak gäller också tvärtom. Jag som klarar av att åka runt i Sverige och även till andra länder och föreläsa om Aspergers syndrom och skriva böcker förväntas vara lika duktig inom andra områden. Nästan varje år jag ansökt om fortsatt boendestöd har jag fått förklara min livssituation på nytt: ja, det stämmer att många kanske tycker att det är svårt att åka själv på långa resor, planera föreläsningar och skriva böcker men för mig är det enkelt. Ja, de flesta människor tycker förmodligen att det är lätt att tvätta, städa och laga men nej, det är inte lätt för mig. Och därför behöver jag boendestöd trots mina styrkor.

Den ojämna begåvningen som vi med Aspergers syndrom kan ha kan också ta sig uttryck i hur mycket energi olika saker och aktiviteter tar. När jag var yngre, var jag förbluffad över hur det kom sig att mina vänner sjukskrev sig från jobbet när de hade halsfluss och feber, men ändå orkade de titta på filmer och lyssna på musik på sådana dagar. Att titta på film tar otroligt mycket energi av mig och är mycket svårt för jag måste dels koncentrera mig på vad som händer på filmen, och dels måste min hjärna tolka synintryck. För att jag ska orka se på en film måste jag vara otroligt utvilad, och därför har jag inte sett en enda film på minst 15 år. Musik är också energikrävande för mig. Därför kunde jag inte sluta undra: hur kom det sig att mina vänner inte orkade jobba men att de orkade titta på film och lyssna på musik på samma dag? Orkar man det ena, borde man också orka det andra också eller hur?

Det tog mig några år innan jag förstod att de flesta andra människor inte bara tycker att det är enkelt att se på filmer och lyssna på musik, de tycker att det är avslappnande och de får energi på det sättet. Därför kan inte dessa aktiviteter jämföras med ett jobb. Och på samma sätt orkar jag åka på långa tågresor flera gånger i månaden för jag tycker att det är enkelt, jag orkar plocka blåbär och läsa grammatikböcker för dessa saker tillhör specialintressen, men däremot orkar jag inte städa och göra andra hemsysslor. För jag får energi av att plocka blåbär, precis på samma sätt som många andra får energi av att lyssna på musik och se på filmer.

Sluta bedöma oss aspergare efter våra förmågor och svårigheter! Visst, jag förstår att LSS-handläggarna ibland måste ställa frågor om vårt privatliv för att få en inblick om hela vår livssituation, men man måste komma ihåg att om man har styrkor och en ojämn begåvningsprofil behöver det inte betyda att man inte behöver boendestöd. Och om man har svårigheter inom vissa områden betyder det inte att man har svårigheter inom allt. Se helheten istället för att haka upp er på vissa detaljer i vårt liv!

Aspergers syndrom och en annorlunda utvecklingskurva

Vi som har Aspergers syndrom eller autism utvecklas ibland i en annan takt än våra jämnåriga. Vad gör man när hjärnan inte beter sig som andra människor förväntar sig att den ska göra hos en person i den åldern och omgivningen har svårt att acceptera det? När jag för ett tag sedan läste Johanna Svenningssons inlägg om liknande ämne, fick det mig att börja fundera.

Enligt majoritetsnormen bör man kunna vissa saker i en viss ålder. Om ett 3-årigt barn inte förstår att andra människor blir ledsna om man säger till dem att de är fula, är det ganska okej och förståeligt, men om en 12-åring däremot inte hunnit lära sig detta, är det inte alls lika acceptabelt. Om en 3-åring inte orkar sitta stilla i längre perioder, anses det vara okej, men om en 20-åring tackar nej till ett bröllop på grund av att hen inte orkar sitta stilla i en halvtimme i kyrkan, börjar många undra. Om en 80-åring blir trött och inte orkar göra alla hemsysslor, anses det vara okej, men om en 30-åring börjar utveckla samma slags trötthet, är det oftast inte acceptabelt.

Själv har jag alltid utvecklats i en annan takt än många andra. När jag var tonåring, hade jag ännu inte lärt mig att se skillnad på smala och feta människor och fick därför problem på språklektionerna i skolan när språklärarna visade oss bilder och vi skulle beskriva på det främmande språket om personerna på bilden exempelvis var feta eller smala. Men idag ser jag skillnad på feta och smala människor.

När jag var tonåring och ung vuxen, hade jag inte lärt mig att vissa kläder inte passar ihop med alla plagg. Därför visste jag inte att det väckte uppmärksamhet om man hade på sig rosa skor, knallröda strumpbyxor, en färgglad randig kjol, en mönstrad topp och en grön mössa. Men så småningom utvecklades min hjärnas förmåga att tolka synintryck, och snart började jag förstå varför alla plagg man hade på sig inte borde ha för mycket mönster och färger samtidigt.

När jag var 1 år gammal, kunde jag rita bra för min ålder. Min dåvarande barnflicka Jutta fascinerades över att jag exempelvis kunde rita människor som faktiskt såg ut som människor. Men av någon anledning slutade min ritförmåga att utvecklas, och mina konstnärliga förmågor stannade ungefär på samma nivå som de hade varit när jag hade varit 1. När jag började sexårsverksamheten, blev jag mobbad av andra barn eftersom jag ritade så dåligt, och jag är fortfarande mycket dålig på att rita.

Att ha en annorlunda fungerande hjärna är för mig egentligen inget problem i sig, men det kan bli ett problem när omgivningen förväntar sig att jag ska fungera på ungefär samma sätt som andra 36-åringar. Det är bland annat därför jag är tacksam över att min Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar upptäcktes till slut. Det är nämligen inte alltid acceptabelt att fungera annorlunda i det här samhället om man saknar en giltig förklaring.

Arbetslinjen?

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt lag rätt till diverse stödinsatser för att kompensera för de svårigheter som funktionsnedsättningen innebär. Men vissa av oss har väldigt speciella behov, och då fungerar inte alltid dessa stödåtgärder. Vissa av oss kan hamna även mellan stolarna ibland och får inte alltid det stöd man skulle behöva. 

Själv var jag fram tills nyligen anställd på Ågesta Folkhögskola som Aspergerinformatör, och då fick Ågesta dels lönebidrag och dels ersättning för arbetsbiträde, vilket Arbetsförmedlingen betalade ut till skolan varje månad. Det fungerade bra, men eftersom Ågesta Folkhögskola lagt ner föreläsarverksamheten, är jag numera arbetssökande på deltid, alltså för den delen jag inte är sjukskriven.

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning, kan man ansöka om starta-eget-bidrag samt arbetsbiträde om man har en affärsidé. Och ni har säkert gissat vad min affärsidé är: att föreläsa om Aspergers syndrom! 😉 Föreläsningarna har ju fungerat bra för mig, vilket Ågesta kan intyga, så det borde inte vara något problem, tänkte jag. Dessutom har jag föreläsningar bokade ända fram till våren 2016. I fredags gick jag till Arbetsförmedlingen för att diskutera idéen med min handläggare.

Döm om min förvåning när min handläggare meddelade mig att jag inte kommer att få vare sig starta-eget-bidrag eller arbetsbiträde. “Varför inte det?”, frågade jag förvånad. Handläggaren förklarade att detta beror på att mina behov är så speciella: jag kan föreläsa ensam om Aspergers syndrom utan problem, och jag kan planera föreläsningarna, boka föreläsningarna och hotell och även resa så långt som till Kuwait för att föreläsa helt ensam. Men å andra sidan har jag så stora problem att hålla reda på papper att jag inte ens öppnar min egen post, utan min boendestödjare gör detta åt mig. Och ett eget företag innebär ju extremt mycket pappersarbete!

“Jo, men det är just därför jag behöver arbetsbiträde, och därför hade jag även arbetsbiträde på Ågesta”, försökte jag förklara. Men jag fick till svar att det inte riktigt fungerar så när man har eget företag. Enligt bestämmelserna skulle arbetsbiträdet få hjälpa mig att utföra mina arbetsuppgifter och vi skulle kunna utföra dem tillsammans, men däremot är det inte okej att jag sköter föreläsningsdelen och arbetsbiträdet pappersarbetet.

Beskedet kändes som ett slag mot ansiktet. Det råder arbetslinje i Sverige, och personer med funktionsnedsättningar ska få hjälp och stöd att komma ut i arbete. Men vi som har en extremt ojämn begåvning, vilket är något som ofta ingår i diagnosen Aspergers syndrom, har ibland glömts bort, känns det som. Att informera om Aspergers syndrom är något jag är riktigt bra på, och det är förmodligen det enda arbete jag klarar av. Därför skulle jag behöva stöd från Arbetsförmedlingen och behöva någon som gör de uppgifterna jag inte kan utföra så att min sysselsättning/mitt arbete skulle anpassas efter mina speciella behov. Det känns konstigt. Å ena sidan blev jag utförsäkrad 2010 och blev nekad sjukersättning, å andra sidan får jag nu inte hjälp att skaffa försörjning.

Däremot skulle jag få ett arbetsbiträde och starta-eget-bidrag om jag klarade av att sköta halva föreläsningarna och halva pappersarbetet och lät arbetsbiträdet sköta den andra halvan. Men nu när jag klarar den ena biten galant samtidigt som jag har otroligt svårt med den andra biten, får jag inga bidrag alls. Och därför kan jag alltså inte starta ett eget företag.

Att utföra enklare arbetsuppgifter

När jag var hos läkaren förra veckan, förklarade han för mig att Försäkringskassan förmodligen kommer att vilja att jag testar om jag klarar ett enklare jobb innan jag ansöker om sjukersättning på deltid. Sjukpenning kan jag ju få ett tag utan problem, men för att få sjukersättning behövs det betydligt mer. Om jag inte orkar föreläsa om Aspergers syndrom varje vecka, kommer jag kanske enligt Försäkringskassan orka utföra enklare arbetsuppgifter som inte tar lika mycket energi.

Jag blev glad. Så det fanns enklare arbetsuppgifter än att resa till föreläsningsorter och föreläsa? Klart jag ville testa det! Och jag som hade trott att föreläsningsjobbet var det enklaste som fanns, men om det fanns något jobb som skulle ta ännu mindre energi av mig, skulle jag såklart kunna testa det för att slippa leva på bidrag.

Jag frågade läkaren vilka slags enklare jobb han tänkte på. Döm om min förvåning när han svarade: “Att exempelvis lägga böcker i hyllor på ett bibliotek”. Skojade han med mig? Att lägga böcker i hyllor och att utföra andra praktiska uppgifter kräver ju en god automatiseringsförmåga, och när man aktivt måste tänka på allt man gör och använda faktaminnet istället för automatiserade minnen, är alla sådana jobb bland det svåraste som finns! Det är redan svårt för mig att kamma håret och borsta tänderna, och jag orkar inte ens lägga böcker i hyllor hemma. Människor som tycker det är enkelt att städa eller lägga böcker i hyllor är i mina ögon mycket intelligenta.

Sanningen är att det skulle vara mycket enklare för mig att söka till universitet och läsa exempelvis till beteendevetare än att jobba på Samhall som städare, sortera böcker i hyllor på ett bibliotek eller arbeta på lager. Jag skulle visserligen inte orka plugga på universitetet på hel- eller ens halvtid, men om jag var tvungen att välja mellan att jobba på ett bibliotek 2 timmar i veckan och sortera böcker eller läsa på universitetet 5 timmar i veckan och plugga till beteendevetare, skulle jag välja att plugga. Det skulle vara så otroligt lättare för mig och inte kräva lika mycket arbete med hjärnan. Så vad menade läkaren egentligen?

Snart slog det upp för mig att det i samhällets ögon är enklare att utföra praktiska sysslor än att föreläsa om Aspergers syndrom eller att studera vid universitet och att det är jag som är avvikande som tycker annorlunda, och det beror på min ojämna begåvningsprofil. Men det är helt naturligt för mig att tycka att det är enkelt att kunna många språk och att föreläsa och svårt att borsta tänderna och att lägga böcker i bokhyllor, och därför tar det alltid tid för mig att komma ihåg att de flesta andra människor tycker annorlunda. Jag måste ställa om min hjärna och försöka se världen ur andra människors synvinkel för att förstå hur de tänker.

Jag förklarade för läkaren att jag redan genomgått en arbetsförmågebedömning, och han hittade pappret bland sina journaler. Hoppas detta räcker för Försäkringskassan som underlag för jag orkar verkligen inte testa svåra arbetsuppgifter just nu! Det enda jag orkar göra är att utföra enklare arbetsuppgifter som att föreläsa och blogga.

Vad betyder “yngre inuti”?

Idag fyllde jag 36 år, men jag känner mig otroligt mycket barnsligare! När andra människor säger att de känner sig yngre än vad de är, menar de förmodligen att de känner sig unga i sinnet och kroppen trots att de egentligen är mogna. Men jag är omogen trots att jag känner mig gammal inuti: jag har förmodligen lika lite energi som en 60- eller 70-åring. Min kropp känns gammal och jag blir tröttare och tröttare varje år.

När jag säger att jag känner mig yngre än min ålder, menar jag att jag ofta har mer gemensamt med tonåringar än med människor i min ålder. Andra 36-åringar brukar vara mycket mer vuxna än jag: de går ofta på parmiddagar, har familj och barn och gillar inredning samtidigt som jag inte alls kan relatera till deras intressen. För mig är det lättare att relatera till 15-åringar än till andra 36-åringar.

När jag bodde i Algeriet, valde jag att umgås med min dåvarande mans 14- och 15-åriga systerdöttrar istället för med hans 35-åriga systrar. När jag var 19, skaffade jag en 15-årig pojkvän samtidigt som andra tjejer i min ålder hade pojkvänner som var mellan 23 och 25 år gamla. För mig var det otänkbart att ha en äldre pojkvän eftersom jag redan då kände mig yngre än min ålder. Jag gillar dessutom inte ens de flesta böcker som vuxna läser, men däremot kan jag tycka att det är roligt att läsa böcker som barn och tonåringar läser. Det är sådana här saker jag menar när jag säger att jag känner mig yngre än min ålder.

När man har Aspergers syndrom och en ojämn begåvningsprofil, kan det vara så att man kan saker som ens jämnåriga inte kan samtidigt som man kan vara som ett litet barn inom andra områden. När avloppssystemet i mitt badrum inte fungerade och det blev översvämning, sa jag inte till någon om det eftersom jag trodde det var meningen att vattnet skulle svämma över. När jag kokade gröt, hade jag plast nära plattan och undrade varför det blev konstig lukt: jag hade nämligen ingen aning om att man inte fick ha plast på spisen när den var på. Inom sådana områden är jag som ett litet barn, samtidigt som jag inte har några problem med att resa runt världen ensam och föreläsa om Aspergers syndrom.

Några andra personer med Aspergers syndrom kan vara tvärtom: de skulle veta att det inte är meningen att det blir översvämning i badrummet och att man inte får ha plast på kokplattorna samtidigt som de kan tycka att det är svårt att resa till andra städer ensam och de behöver ha någon ledsagare med sig. Och andra Aspergare har inga svårigheter alls inom dessa områden.

Det eviga packandet

Jag har kommit på en sak: jag hatar att packa, men ännu mer hatar jag att packa upp! Förut packade jag resväskor några gånger om året när jag skulle till Finland för att besöka mina föräldrar, men nu när jag jobbar som Aspergerinformatör måste jag plötsligt packa väldigt ofta: under föreläsningssäsongen blir det oftast en gång i veckan, ibland till och med två, när jag åker till andra orter och föreläser. Och då måste jag ta med mig nattlinne, kamm, rena kläder till nästa dag osv.

Att packa min väska är nog bland det svåraste i mitt jobb. När människor frågar mig om det inte är svårt att jobba som Aspergerinformatör, brukar jag svara att det är väldigt svårt att packa väskor och se till att jag inte tappar några kvitton: att föreläsa i främmande orter, ibland t om i andra länder, är barnlek jämfört med det här. Så kan det vara när man har Aspergers syndrom och därmed ojämn begåvning 😉

I måndags flög jag till Luleå och åkte därifrån till Övertorneå, i tisdags föreläste jag där och åkte sedan tillbaka hem till Stockholm. Idag flyger jag tillbaka till Luleå och tar mig därifrån till Kalix. Imorgon kommer jag föreläsa om Aspergers syndrom och bemötande för elever på Kalix Folkhögskola och sedan åker jag hem igen. Så det blir mycket åkande fram och tillbaka med resväskan.

Jag har hittat en bra strategi för packandet, nämligen att inte packa upp resväskan varje gång. Nu har jag låtit den ouppackade resväskan ligga på golvet i vardagrummet sedan i förrgår. Ibland packar jag inte ens upp väskan även om jag inte har någon föreläsning på två veckor. Dessutom orkar jag inte ens packa ordentligt utan jag stoppar saker lite hur som helst i väskan. Mina föräldrar har försökt lära mig hur man packar sedan jag var liten, men nu har de gett upp: de har nämligen insett att det viktigaste är att jag kan åka iväg, och inte hur jag packar! För det går även bra på det här sättet 😉

Mamma skulle nog däremot tycka att det var helt fel att låta resväskan bara ligga framme i lägenheten (jo, resväskan ligger faktiskt MITT i vardagsrummet för jag har inte ens orkat flytta den åt sidan). Men jag sparar otroligt mycket energi på det här sättet för det tar mindre energi av mig att gå runt väskan varje gång jag går i hallen än att flytta den. Så det enda jag måste göra idag är att stoppa mobilen, laddaren och rena underkläder i väskan och sedan bär det av 🙂

20150226_115212

Skillnaden mellan Aspergers syndrom och andra funktionsnedsättningar

Min vän: – Men jag har lite svårt för att förstå varför du har städhjälp hemma, Paula!

Jag: – Skulle du förstå om en person med Downs syndrom hade städhjälp, och varför isåfall?

Min vän: – Ja, självklart, när man har Downs syndrom så brukar man ju ha lägre IQ.

Jag: – Och om en gammal person har städhjälp?

Min vän: – Det är också okej, gamla människor orkar ju mindre än vi yngre och ofta har de dessutom ont i kroppen.

Jag: – Tycker du att det är konstigt om någon som fått en hjärnskada efter en bilolycka får städhjälp?

Min vän: – Det beror på men förmodligen inte, då har ju hjärnans funktioner förändrats. Dessutom kan ju hjärnskadorna ibland synas utanpå, vissa börjar t ex tala dåligt.

Sådana här saker har oft gjort livet svårt för mig och även för många andra som lever med Aspergers syndrom, autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Oftast finns det ingenting synligt avvikande i vare sig vårt utseende eller vår talförmåga. De flesta av oss har ett normalt eller högt IQ och vi kan vara mycket duktiga på många saker. Och de flesta till synes normala unga människor behöver ju inget boendestöd, så varför får jag det?

Men det finns faktiskt en anledning till att Aspergers syndrom kallas för en osynlig funktiosnedsättning: svårigheterna har enbart med hjärnans funktioner att göra och ofta finns det ingenting avvikande i vårt utseende. Det faktum att många av oss har en ojämn begåvningsprofil gör det förmodligen ännu svårare för omgivningen att acceptera att vi har svårt för vissa saker. Om vi hade varit utvecklingsstörda eller haft en synlig funktionsnedsättning, hade vi förmodligen inte blivit ifrågasatta lika starkt. Men vem är det egentligen som bestämt att det ska vara svårare att läsa, skriva och tala många språk än att städa?

Det som många inte vet om är att en förmåga att städa inte behöver ha med intelligens att göra. När jag var i Kanada som utbytesstudent, hade min kanadensiska skola en städare med Downs syndrom, och han städade mycket bra. Han hade mycket färre svårigheter än jag inom vissa områden, men ändå hade han förmodligen inte behövt förklara sig om han hade bott i Sverige och fått boendestöd beviljat. Han hade ju en synlig funktionsnedsättning och hade svårt för att läsa och skriva!

När den ojämna begåvningsprofilen skapar förvirring

Jag har ibland undrat varför många människor har svårt för att förstå att jag har svårigheter att lära mig vissa saker. Jag har kommit fram till att det måste vara min ojämna begåvningsprofil som ställt till med förvirring hos andra människor.

När jag gick i skolan, fick jag ständigt höra saker i stil med: “Du som är så intelligent och kan lära dig komplicerade saker som tysk grammatik borde även kunna lära dig historia” eller “Klart du vet hur man använder symaskiner, hur man ritar och hur man sätter upp en strykbräda, du är ju så intelligent och lärde dig att läsa och skriva när du var 3 år gammal”.

Jag minns att jag ibland önskade att jag inte hade lärt mig läsa och skriva i tre års ålder. Att jag hade lärt mig att läsa och räkna tidigt men misslyckades med många andra saker var ju ett bevis på att jag var lat och inte försökte tillräckligt när jag misslyckades gång på gång med att sätta upp en strykbräda. Om jag däremot hade haft riktiga inlärningssvårigheter i alla färdigheter, inklusive läsning och att lära mig att prata, hade jag kanske klassats som utvecklingsstörd och fått hjälp, tänkte jag. Jag var avundsjuk på alla som hade en “ursäkt” för sina svårigheter, men jag var ju bara lat.

Jag ville inte vara lat och försökte så gott jag kunde, men ändå misslyckades jag. Ibland fick jag utskällningar, men jag trodde att jag förtjänade detta. Jag var ju lat och inte försökte tillräckligt, mina språkkunskaper var ju ett bevis på att jag inte var utvecklingsstörd. För det var ju omöjligt att man kunde lära sig språk men inte “enkla” saker som exempelvis hur man knäcker ägg och hur man använder symaskiner om man inte var lat. Det var en enorm lättnad för mig att i vuxen ålder få veta jag har Aspergers syndrom och att vi aspergare kan ha en ojämn begåvningsprofil.

När jag tänker efter idag, gillar jag egentligen inte begreppet “ojämn begåvning” för vem är det egentligen som har bestämt vilka färdigheter som ska vara svåra att lära sig och vilka som ska vara lätta? Det är majoritetsnormen. Och eftersom det tar tid för majoriteten av människor att lära sig grammatiska regler men samtidigt kan de hur enkelt som helst lära sig hur man sätter upp strykbrädor, har det blivit en “sanning” att det ska vara lätt att sätta upp en strykbräda men så pass svårt att lära sig grammatik att läraren måste förklara grammatikreglerna tydligt. När andra människor undrar varför är så svårt för mig att sätta upp en strykbräda, frågar jag dem tillbaka vad de tycker är så svårt i grammatik att de ofta behövt repetera reglerna flera gånger innan de lärt sig.

Andra människor säger ofta att jag är intelligent eftersom jag helt själv har kunnat översätta min debutbok till många språk men jag håller inte med. Jag är inte mer intelligent än någon annan, jag tycker bara att det är enkelt med grammatik. Däremot de som lärde sig att sätta upp strykbrädor redan som barn eller tonåringar? Ja, dem ser jag som riktiga genier! 😉