Kategoriarkiv: Asperger och ojämn begåvning

Därför får vi autister ibland beröm för fel saker

När man har Aspergers syndrom eller autism och en ojämn begåvningsprofil, händer det ibland att man får beröm för helt fel saker. Vissa aspergare kan ha en specialbegåvning inom en specifik nisch och lyckas ta universitetsexamen med de bästa betygen utan någon som helst ansträngning samtidigt som de kan behöva boendestöd för vardagliga göromål i hemmet. Och trots boendestödet kan hemsysslorna kännas som ett oöverstigligt hinder.

Får höra att jag är duktig och modig

När jag föreläser om mina erfarenheter med att leva med Aspergers syndrom och berättar öppet om mina svårigheter och svagheter, får jag ofta höra från publiken: “Vad modigt av dig att våga vara så här öppen. Jag kan tänka mig att det är riktigt svårt, jobbigt och ansträngande att föreläsa.” Då vet jag aldrig vad jag ska svara. För sanningen är att jag inte behöver anstränga mig särskilt när jag föreläser, och jag har aldrig heller skämts för mina svårigheter!

Så svårt var det inte att börja föreläsa

Visst, jag erkänner att det verkligen krävdes mod av mig att ge ut mina böcker och våga börja föreläsa i början, men det var mer för att jag var rädd för att inte kunna hantera det ifall åhörarna och bokläsarna skulle bli för närgångna eller känna igen mig på gatan. Jag var även rädd för att bli sedd som lat om jag skulle berätta öppet om att jag har boendestödjare som hjälper mig hemma. Men så oöverstigligt svårt var det ändå inte att börja föreläsa!

Ser folkhögskolestudier som svårare än föreläsningarna

Faktum är att jag har ansträngt mig betydligt mer i andra situationer i livet! Förra månaden ringde jag exempelvis flera telefonsamtal själv till PostNord utan boendestödjarens hjälp vilket jag är mycket stolt över. Vidare klarade jag av att läsa på Ågesta Folkhögskola (även om jag inte orkade vara i skolan under de sista månaderna) trots att det innebar socialt samspel i klassrummet. Detta var mycket och större och svårare för mig än att våga börja föreläsa!

Får beröm och beundran för helt fel saker

Ändå känns det som att jag får beundran för helt fel saker. När jag klarar saker som är enkla för mig, får jag höra att jag är duktig. När jag däremot klarar av något för mig riktigt svårt, tycker andra att det inte var något nämnvärt. Många tycker inte att det är en stor grej att klara av att sitta i ett klassrum med andra och speciellt inte när utbildningen är ämnad för aspergare. Men för mig var den en stor grej och riktigt svårt! Och inget jag skulle klara av att göra igen.

Därför kan en autist ge fel bild av sig själv

När man träffar en person, gör man sig oftast en bild av denne baserad på hur personen är i just den situationen. Ser man en person ha roligt med andra människor och hålla låda på en fest, tänker man oftast att personen är väldigt social. Läser en person mycket och talar många språk, brukar man tänka att personen är väldigt bildad och förmodligen var extremt duktig i skolan. Ser man en person som klär sig väldigt färgglatt, tänker man förmodligen att personen har en konstnärlig talang. Ibland stämmer bilden med verkligheten och ibland gör den inte det. Speciellt för oss som har Aspergers syndrom och autism händer det rätt så ofta att bilden andra människor får av oss inte alls stämmer.

Anledningen till att andra människor ofta kan få fel bild av oss är att vi kan ha en väldigt ojämn begåvningsprofil. Vi kan prestera långt över genomsnittet i ett område samtidigt som vi kan ha väldigt stora svårigheter i ett annat. Bara mina skolbetyg var extremt ojämna. Jag läste sju språk i gymnasiet och fick alltid beröm av språklärarna för de avancerade uppsatserna jag skrev på de olika språken, och jag fick ofta stipendier i slutet av skolåret för mina prestationer. Samtidigt hade jag så stora svårigheter i flera andra skolämnen. Jag lyckades inte lära mig så elementära saker som vad som hände på första och andravärldskriget, och jag förstod inte hur man skulle göra kemiska experiment i kemin. I syslöjden lyckades jag aldrig lära mig hur man trädde en symaskin. Vissa lärare tyckte därmed att jag var ovanligt begåvad samtidigt som andra lärare fick grå hår på grund av mig. De hade alla extremt olika bild av mig och min intelligens.

När andra människor får höra att jag åker runt Sverige och Finland och föreläser om Aspergers syndrom, tänker de ofta att jag måste vara en väldigt energisk person som har extremt mycket ork. Därför kan de bli totalt chockade när de upptäcker att jag kan bli totalt utmattad av att kasta grovsopor i grovsoprummet och att jag inte orkar öva hur man pumpar en cykel eftersom det är alldeles för ansträngande för mig. Jag har bara enormt mycket energi när det gäller mina specialintressen, vilket även inkluderar föreläsningarna. Annars blir jag utmattad av minsta lilla och orkar nästan inte med någonting.

Träffar jag en person som gillar att diskutera grammatik, Aspergers syndrom, autism, hälsa eller andra saker som jag har kunskaper om så inbillar sig ofta de personerna att jag är ovanligt social, pratig och intelligent. Andra människor som träffar mig på andra större tillställningar där man diskuterar helt andra saker kan däremot undra varför jag är så tyst, och de brukar uppfatta mig som extremt blyg. Dessa personer skulle förmodligen bli chockade om de fick veta att jag är pratig i andra situationer. Vill någon diskutera historia eller världspolitik med mig, tycker andra människor att jag är väldigt ointelligent eftersom jag knappt kan något om historia eller världspolitik. När jag började läsa ryska på Stockholms universitet, hade jag aldrig hört talas om Putin!

Du som gör arbetsförmågebedömningar av personer som har Aspergers syndrom eller autism ska vara medveten om den ojämna begåvningsprofilen. Testar du enbart vissa förmågor hos autisten, riskerar du att få den felaktiga bilden att personen klarar betydligt mindre eller mer än vad den egentligen gör. En person som enligt din bedömning verkar ha stora svårigheter kan vara extremt begåvad inom andra områden som du inte har testat. En person som du tycker verkar ovanligt intelligent klarar inte nödvändigtvis saker som är hur enkla som helst för dig!

Så här kan en ojämn begåvningsprofil yttra sig

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism, dock inte alla, har en ojämn begåvningsprofil. Det innebär att vi presterar betydligt högre än förväntat inom vissa områden och betydligt sämre än förväntat inom andra. Den ojämna begåvningsprofilen kan yttra sig på olika sätt, bland annat genom att:

1. Personen är mycket språkbegåvad men kan inte lära sig matematik. Eller tvärtom. Både språk och matematik är teoretiska ämnen men personen är överbegåvad inom ett visst teoretiskt ämne men lågt begåvad inom ett annat. När vem som helst kan tycka att olika teoretiska ämnen kan vara olika svåra, kan en person med Aspergers syndrom eller autism ha enormt stora skillnader i begåvningsprofilen i olika teoretiska ämnen.

2. Personen är duktig i de flesta teoretiska ämnen men har stora svårigheter inom praktiska färdigheter. Själv har jag haft otroligt stora svårigheter för att lära mig att fälla upp en strykbräda, koka kaffe, knäcka ägg, sy och trä en symaskin. Jag kan inte heller rita. Detta trots att jag lärde mig att läsa och skriva när jag var 3 år och jag förstod procenttalen redan innan jag började skolan.

3. Personen är både teoretiskt och praktiskt begåvad men har svårt inom andra områden. Som exempelvis svårt för att förstå andra människors känslor och kan inte förstå att andra människor blir frustrerade om de måste vänta på personen i flera timmar trots att personen själv skulle bli frustrerad i samma situation. Dock är det viktigt att känna till att bristande empati inte är något diagnoskriterium för Aspergers syndrom och autism! Många av oss autister upplever dessutom att neurotypiker har lika svårt för att förstå oss som vi har att förstå dem.

4. Personen klarar av att göra en viss sak i en situation men inte i en annan. Jag kan ha svårt för att laga mat till flera personer när jag är van vid att laga mat till en person. Jag vill inte heller diska hemma hos andra människor eftersom det är väldigt svårt praktiskt för mig trots att jag tycker att det är betydligt enklare att diska i mitt eget hem. Jag har inga svårigheter i att stå och föreläsa för en stor åhörargrupp om Aspergers syndrom men samtidigt kan jag bli knäpptyst på en fest.

5. Personen utvecklas i en annan takt än jämnåriga. Själv tyckte jag att det var otroligt svårt att komma ihåg att kasta soporna fram tills jag var ungefär 35 år gammal. Jag glömde bort det och hade även praktiska svårigheter i att knyta soppåsen på rätt sätt och lägga fram en ny soppåse i sopkorgen. Men plötsligt hade min hjärna utvecklats tillräckligt och idag har jag inga som helst svårigheter att kasta sopor! Skillnaden mellan mig och andra människor är att de flesta andra lär sig kanske att kasta sopor när de är 7 år men i mitt fall dröjde det tills jag var ungefär 35 år.

En ojämn begåvningsprofil kan även yttra sig på många fler sätt, ovan var några få exempel. Ibland kan den ojämna begåvningsprofilen också förändras med åldern. Därmed kan ett barn med Aspergers syndrom eller autism ha en mycket ojämn begåvningsprofil i skolan men det är inte säkert att han eller hon fortfarande har en lika ojämn begåvningsprofil i medelåldern. Alla  autister utvecklas olika, och det är viktigt att man inte automatiskt utgår ifrån att en ojämn begåvningsprofil skulle se ut på samma sätt hos alla autister och i olika livsfaser!

Jag har asperger men vill inte behandlas som ett barn

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha en ojämn begåvningsprofil. Det innebär att vi ibland presterar mycket bättre än väntat inom vissa områden samtidigt som vi presterar långt sämre i vissa andra områden. För att bedöma om någon har en ojämn begåvningsprofil jämförs man ofta med andra människor i ens egen ålder. Hur bra eller dåligt ska man kunna vänta sig att någon annan i motsvarande ålder skulle ha presterat i samma uppgift?

När jag utreddes för Aspergers syndrom, presterade jag mycket bra i de språkliga delarna i testet. Vilket inte var oväntat för jag talar flera språk flytande och språklärarna på gymnasiet var fascinerade av att jag läste sju språk och kunde skriva avancerade uppsatser på dessa. Jag lärde mig dessutom att läsa och skriva när jag var 3 år gammal. Men samtidigt ligger min begåvningsnivå på ett litet barns nivå inom andra områden. Psykologen förklarade för mig att en sjuåring förmodligen hade presterat bättre än jag inom vissa områden i testet trots att jag var 24 år gammal när jag gjorde min utredning. Hon tyckte också att det var anmärkningsvärt att inte mina svårigheter hade upptäckts i grundskolan eller gymnasiet.

I följande färdigheter ligger jag på ett barns nivå:

1. Mina praktiska färdigheter. Jag var ungefär 30 år gammal när jag lärde mig att fälla upp en strykbräda och långt över 25 när jag lärde mig att öppna en konservburk med en konservöppnare. Jag tycker fortfarande att sånt är svårt och måste koncentrera mig på det jag gör. Jag blir trött i huvudet av att duscha för det kräver medvetet fokus och koncentration. Min läkare förklarade för mig att det är därför 3-åringar ofta börjar leka i duschen. De orkar helt enkelt inte hålla fokus och måste vila sin hjärna.

2. Mina svårigheter att bygga ihop delar till en helhet när jag ser bilder. Vilket hör ihop med svag central koherens. Därför har jag bland annat mycket svårt för att läsa serietidningar och för att hänga med på vad som händer på filmer. När jag suttit barnvakt, har jag många gånger varit fascinerad av att till och med treåringar har kunnat hänga med på vad som händer på tecknade barnfilmer samtidigt som jag har behövt anstränga mig extremt mycket för att kunna hänga med.

3. Mina svårigheter att sköta ett hem. Jag förstod inte att det var något fel med mitt kylskåp när det började läcka och köksgolvet hade blivit genomblött. Inte heller förstod jag att det inte var meningen att det skulle bli en översvämning i badrummet. Därför förstod jag inte att jag borde tala om felen för mina boendestödjare så att de skulle kunna göra en felanmälan till hyresvärden. Därför kontrollerar mina boendestödjare varje vecka att allt är som det ska i min lägenhet.

4. Min omvärldskunskap. Jag har en mycket dålig koll på kändisar och på allt som händer i omvärlden! Min hjärna orkar inte fokusera på sånt för jag måste istället orka fokusera på att orka duscha, äta och annat nödvändigt. När jag nyligen deltog i en quiz, var en av frågorna vem Beatles manager var. Jag kunde naturligtvis inte svara för jag hade aldrig i hela mitt liv hört talas om Beatles. När jag läste ryska på Stockholms universitet, hade jag aldrig hört talas om Putin. När sån här information fastnar automatiskt hos andra människor, måste jag överanstränga min hjärna att plugga in sån här omvärldskunskap utantill och komma ihåg allt efteråt.

Det är viktigt att komma ihåg att vi som har asperger eller autism med normal intelligens men ojämn begåvningsprofil sällan vill bli behandlade som barn. Självklart ska svårigheterna tas hänsyn till och miljön kravanpassas men bara för att vi har vissa svårigheter, betyder det inte att vi inte har styrkor. Vi kan mycket väl kunna prestera långt över genomsnittet inom många andra områden trots att vissa av oss kan ha svårigheter likt ovan. Därför vill jag absolut inte bli behandlad som ett barn trots att jag har Aspergers syndrom!

Sluta bedöma oss aspergare efter våra förmågor och svårigheter!

Vi som har Aspergers syndrom, autism eller andra neuropsykiatriska diagnoser råkar ibland ut för att vi bedöms efter våra förmågor eller svårigheter. En person som exempelvis bor på ett gruppboende kan få höra från yrkesverksamma att det inte är någon idé att hen söker till högskolan eller skaffar ett vanligt jobb och därför skulle daglig verksamhet vara ett bättre alternativ för personen i fråga. Och visst, ibland är det kanske så men det behöver inte vara det. Personen kan mycket väl vara hur intelligent som helst inom vissa områden och klara av att sköta ett jobb om hen hittar rätt yrke även om hen inte klarar av att bo själv. Men problemet är att LSS-handläggarna och arbetsförmedlarna inte alltid tror att en sådan person skulle klara ett jobb och rekommenderar ofta personen daglig verksamhet.

Samma sak gäller också tvärtom. Jag som klarar av att åka runt i Sverige och även till andra länder och föreläsa om Aspergers syndrom och skriva böcker förväntas vara lika duktig inom andra områden. Nästan varje år jag ansökt om fortsatt boendestöd har jag fått förklara min livssituation på nytt: ja, det stämmer att många kanske tycker att det är svårt att åka själv på långa resor, planera föreläsningar och skriva böcker men för mig är det enkelt. Ja, de flesta människor tycker förmodligen att det är lätt att tvätta, städa och laga men nej, det är inte lätt för mig. Och därför behöver jag boendestöd trots mina styrkor.

Den ojämna begåvningen som vi med Aspergers syndrom kan ha kan också ta sig uttryck i hur mycket energi olika saker och aktiviteter tar. När jag var yngre, var jag förbluffad över hur det kom sig att mina vänner sjukskrev sig från jobbet när de hade halsfluss och feber, men ändå orkade de titta på filmer och lyssna på musik på sådana dagar. Att titta på film tar otroligt mycket energi av mig och är mycket svårt för jag måste dels koncentrera mig på vad som händer på filmen, och dels måste min hjärna tolka synintryck. För att jag ska orka se på en film måste jag vara otroligt utvilad, och därför har jag inte sett en enda film på minst 15 år. Musik är också energikrävande för mig. Därför kunde jag inte sluta undra: hur kom det sig att mina vänner inte orkade jobba men att de orkade titta på film och lyssna på musik på samma dag? Orkar man det ena, borde man också orka det andra också eller hur?

Det tog mig några år innan jag förstod att de flesta andra människor inte bara tycker att det är enkelt att se på filmer och lyssna på musik, de tycker att det är avslappnande och de får energi på det sättet. Därför kan inte dessa aktiviteter jämföras med ett jobb. Och på samma sätt orkar jag åka på långa tågresor flera gånger i månaden för jag tycker att det är enkelt, jag orkar plocka blåbär och läsa grammatikböcker för dessa saker tillhör specialintressen, men däremot orkar jag inte städa och göra andra hemsysslor. För jag får energi av att plocka blåbär, precis på samma sätt som många andra får energi av att lyssna på musik och se på filmer.

Sluta bedöma oss aspergare efter våra förmågor och svårigheter! Visst, jag förstår att LSS-handläggarna ibland måste ställa frågor om vårt privatliv för att få en inblick om hela vår livssituation, men man måste komma ihåg att om man har styrkor och en ojämn begåvningsprofil behöver det inte betyda att man inte behöver boendestöd. Och om man har svårigheter inom vissa områden betyder det inte att man har svårigheter inom allt. Se helheten istället för att haka upp er på vissa detaljer i vårt liv!

Aspergers syndrom och en annorlunda utvecklingskurva

Vi som har Aspergers syndrom eller autism utvecklas ibland i en annan takt än våra jämnåriga. Vad gör man när hjärnan inte beter sig som andra människor förväntar sig att den ska göra hos en person i den åldern och omgivningen har svårt att acceptera det? När jag för ett tag sedan läste Johanna Svenningssons inlägg om liknande ämne, fick det mig att börja fundera.

Enligt majoritetsnormen bör man kunna vissa saker i en viss ålder. Om ett 3-årigt barn inte förstår att andra människor blir ledsna om man säger till dem att de är fula, är det ganska okej och förståeligt, men om en 12-åring däremot inte hunnit lära sig detta, är det inte alls lika acceptabelt. Om en 3-åring inte orkar sitta stilla i längre perioder, anses det vara okej, men om en 20-åring tackar nej till ett bröllop på grund av att hen inte orkar sitta stilla i en halvtimme i kyrkan, börjar många undra. Om en 80-åring blir trött och inte orkar göra alla hemsysslor, anses det vara okej, men om en 30-åring börjar utveckla samma slags trötthet, är det oftast inte acceptabelt.

Själv har jag alltid utvecklats i en annan takt än många andra. När jag var tonåring, hade jag ännu inte lärt mig att se skillnad på smala och feta människor och fick därför problem på språklektionerna i skolan när språklärarna visade oss bilder och vi skulle beskriva på det främmande språket om personerna på bilden exempelvis var feta eller smala. Men idag ser jag skillnad på feta och smala människor.

När jag var tonåring och ung vuxen, hade jag inte lärt mig att vissa kläder inte passar ihop med alla plagg. Därför visste jag inte att det väckte uppmärksamhet om man hade på sig rosa skor, knallröda strumpbyxor, en färgglad randig kjol, en mönstrad topp och en grön mössa. Men så småningom utvecklades min hjärnas förmåga att tolka synintryck, och snart började jag förstå varför alla plagg man hade på sig inte borde ha för mycket mönster och färger samtidigt.

När jag var 1 år gammal, kunde jag rita bra för min ålder. Min dåvarande barnflicka Jutta fascinerades över att jag exempelvis kunde rita människor som faktiskt såg ut som människor. Men av någon anledning slutade min ritförmåga att utvecklas, och mina konstnärliga förmågor stannade ungefär på samma nivå som de hade varit när jag hade varit 1. När jag började sexårsverksamheten, blev jag mobbad av andra barn eftersom jag ritade så dåligt, och jag är fortfarande mycket dålig på att rita.

Att ha en annorlunda fungerande hjärna är för mig egentligen inget problem i sig, men det kan bli ett problem när omgivningen förväntar sig att jag ska fungera på ungefär samma sätt som andra 36-åringar. Det är bland annat därför jag är tacksam över att min Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar upptäcktes till slut. Det är nämligen inte alltid acceptabelt att fungera annorlunda i det här samhället om man saknar en giltig förklaring.

Arbetslinjen?

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt lag rätt till diverse stödinsatser för att kompensera för de svårigheter som funktionsnedsättningen innebär. Men vissa av oss har väldigt speciella behov, och då fungerar inte alltid dessa stödåtgärder. Vissa av oss kan hamna även mellan stolarna ibland och får inte alltid det stöd man skulle behöva. 

Själv var jag fram tills nyligen anställd på Ågesta Folkhögskola som Aspergerinformatör, och då fick Ågesta dels lönebidrag och dels ersättning för arbetsbiträde, vilket Arbetsförmedlingen betalade ut till skolan varje månad. Det fungerade bra, men eftersom Ågesta Folkhögskola lagt ner föreläsarverksamheten, är jag numera arbetssökande på deltid, alltså för den delen jag inte är sjukskriven.

När man har Aspergers syndrom eller någon annan funktionsnedsättning, kan man ansöka om starta-eget-bidrag samt arbetsbiträde om man har en affärsidé. Och ni har säkert gissat vad min affärsidé är: att föreläsa om Aspergers syndrom! 😉 Föreläsningarna har ju fungerat bra för mig, vilket Ågesta kan intyga, så det borde inte vara något problem, tänkte jag. Dessutom har jag föreläsningar bokade ända fram till våren 2016. I fredags gick jag till Arbetsförmedlingen för att diskutera idéen med min handläggare.

Döm om min förvåning när min handläggare meddelade mig att jag inte kommer att få vare sig starta-eget-bidrag eller arbetsbiträde. “Varför inte det?”, frågade jag förvånad. Handläggaren förklarade att detta beror på att mina behov är så speciella: jag kan föreläsa ensam om Aspergers syndrom utan problem, och jag kan planera föreläsningarna, boka föreläsningarna och hotell och även resa så långt som till Kuwait för att föreläsa helt ensam. Men å andra sidan har jag så stora problem att hålla reda på papper att jag inte ens öppnar min egen post, utan min boendestödjare gör detta åt mig. Och ett eget företag innebär ju extremt mycket pappersarbete!

“Jo, men det är just därför jag behöver arbetsbiträde, och därför hade jag även arbetsbiträde på Ågesta”, försökte jag förklara. Men jag fick till svar att det inte riktigt fungerar så när man har eget företag. Enligt bestämmelserna skulle arbetsbiträdet få hjälpa mig att utföra mina arbetsuppgifter och vi skulle kunna utföra dem tillsammans, men däremot är det inte okej att jag sköter föreläsningsdelen och arbetsbiträdet pappersarbetet.

Beskedet kändes som ett slag mot ansiktet. Det råder arbetslinje i Sverige, och personer med funktionsnedsättningar ska få hjälp och stöd att komma ut i arbete. Men vi som har en extremt ojämn begåvning, vilket är något som ofta ingår i diagnosen Aspergers syndrom, har ibland glömts bort, känns det som. Att informera om Aspergers syndrom är något jag är riktigt bra på, och det är förmodligen det enda arbete jag klarar av. Därför skulle jag behöva stöd från Arbetsförmedlingen och behöva någon som gör de uppgifterna jag inte kan utföra så att min sysselsättning/mitt arbete skulle anpassas efter mina speciella behov. Det känns konstigt. Å ena sidan blev jag utförsäkrad 2010 och blev nekad sjukersättning, å andra sidan får jag nu inte hjälp att skaffa försörjning.

Däremot skulle jag få ett arbetsbiträde och starta-eget-bidrag om jag klarade av att sköta halva föreläsningarna och halva pappersarbetet och lät arbetsbiträdet sköta den andra halvan. Men nu när jag klarar den ena biten galant samtidigt som jag har otroligt svårt med den andra biten, får jag inga bidrag alls. Och därför kan jag alltså inte starta ett eget företag.

Att utföra enklare arbetsuppgifter

När jag var hos läkaren förra veckan, förklarade han för mig att Försäkringskassan förmodligen kommer att vilja att jag testar om jag klarar ett enklare jobb innan jag ansöker om sjukersättning på deltid. Sjukpenning kan jag ju få ett tag utan problem, men för att få sjukersättning behövs det betydligt mer. Om jag inte orkar föreläsa om Aspergers syndrom varje vecka, kommer jag kanske enligt Försäkringskassan orka utföra enklare arbetsuppgifter som inte tar lika mycket energi.

Jag blev glad. Så det fanns enklare arbetsuppgifter än att resa till föreläsningsorter och föreläsa? Klart jag ville testa det! Och jag som hade trott att föreläsningsjobbet var det enklaste som fanns, men om det fanns något jobb som skulle ta ännu mindre energi av mig, skulle jag såklart kunna testa det för att slippa leva på bidrag.

Jag frågade läkaren vilka slags enklare jobb han tänkte på. Döm om min förvåning när han svarade: “Att exempelvis lägga böcker i hyllor på ett bibliotek”. Skojade han med mig? Att lägga böcker i hyllor och att utföra andra praktiska uppgifter kräver ju en god automatiseringsförmåga, och när man aktivt måste tänka på allt man gör och använda faktaminnet istället för automatiserade minnen, är alla sådana jobb bland det svåraste som finns! Det är redan svårt för mig att kamma håret och borsta tänderna, och jag orkar inte ens lägga böcker i hyllor hemma. Människor som tycker det är enkelt att städa eller lägga böcker i hyllor är i mina ögon mycket intelligenta.

Sanningen är att det skulle vara mycket enklare för mig att söka till universitet och läsa exempelvis till beteendevetare än att jobba på Samhall som städare, sortera böcker i hyllor på ett bibliotek eller arbeta på lager. Jag skulle visserligen inte orka plugga på universitetet på hel- eller ens halvtid, men om jag var tvungen att välja mellan att jobba på ett bibliotek 2 timmar i veckan och sortera böcker eller läsa på universitetet 5 timmar i veckan och plugga till beteendevetare, skulle jag välja att plugga. Det skulle vara så otroligt lättare för mig och inte kräva lika mycket arbete med hjärnan. Så vad menade läkaren egentligen?

Snart slog det upp för mig att det i samhällets ögon är enklare att utföra praktiska sysslor än att föreläsa om Aspergers syndrom eller att studera vid universitet och att det är jag som är avvikande som tycker annorlunda, och det beror på min ojämna begåvningsprofil. Men det är helt naturligt för mig att tycka att det är enkelt att kunna många språk och att föreläsa och svårt att borsta tänderna och att lägga böcker i bokhyllor, och därför tar det alltid tid för mig att komma ihåg att de flesta andra människor tycker annorlunda. Jag måste ställa om min hjärna och försöka se världen ur andra människors synvinkel för att förstå hur de tänker.

Jag förklarade för läkaren att jag redan genomgått en arbetsförmågebedömning, och han hittade pappret bland sina journaler. Hoppas detta räcker för Försäkringskassan som underlag för jag orkar verkligen inte testa svåra arbetsuppgifter just nu! Det enda jag orkar göra är att utföra enklare arbetsuppgifter som att föreläsa och blogga.

Vad betyder “yngre inuti”?

Idag fyllde jag 36 år, men jag känner mig otroligt mycket barnsligare! När andra människor säger att de känner sig yngre än vad de är, menar de förmodligen att de känner sig unga i sinnet och kroppen trots att de egentligen är mogna. Men jag är omogen trots att jag känner mig gammal inuti: jag har förmodligen lika lite energi som en 60- eller 70-åring. Min kropp känns gammal och jag blir tröttare och tröttare varje år.

När jag säger att jag känner mig yngre än min ålder, menar jag att jag ofta har mer gemensamt med tonåringar än med människor i min ålder. Andra 36-åringar brukar vara mycket mer vuxna än jag: de går ofta på parmiddagar, har familj och barn och gillar inredning samtidigt som jag inte alls kan relatera till deras intressen. För mig är det lättare att relatera till 15-åringar än till andra 36-åringar.

När jag bodde i Algeriet, valde jag att umgås med min dåvarande mans 14- och 15-åriga systerdöttrar istället för med hans 35-åriga systrar. När jag var 19, skaffade jag en 15-årig pojkvän samtidigt som andra tjejer i min ålder hade pojkvänner som var mellan 23 och 25 år gamla. För mig var det otänkbart att ha en äldre pojkvän eftersom jag redan då kände mig yngre än min ålder. Jag gillar dessutom inte ens de flesta böcker som vuxna läser, men däremot kan jag tycka att det är roligt att läsa böcker som barn och tonåringar läser. Det är sådana här saker jag menar när jag säger att jag känner mig yngre än min ålder.

När man har Aspergers syndrom och en ojämn begåvningsprofil, kan det vara så att man kan saker som ens jämnåriga inte kan samtidigt som man kan vara som ett litet barn inom andra områden. När avloppssystemet i mitt badrum inte fungerade och det blev översvämning, sa jag inte till någon om det eftersom jag trodde det var meningen att vattnet skulle svämma över. När jag kokade gröt, hade jag plast nära plattan och undrade varför det blev konstig lukt: jag hade nämligen ingen aning om att man inte fick ha plast på spisen när den var på. Inom sådana områden är jag som ett litet barn, samtidigt som jag inte har några problem med att resa runt världen ensam och föreläsa om Aspergers syndrom.

Några andra personer med Aspergers syndrom kan vara tvärtom: de skulle veta att det inte är meningen att det blir översvämning i badrummet och att man inte får ha plast på kokplattorna samtidigt som de kan tycka att det är svårt att resa till andra städer ensam och de behöver ha någon ledsagare med sig. Och andra Aspergare har inga svårigheter alls inom dessa områden.

Det eviga packandet

Jag har kommit på en sak: jag hatar att packa, men ännu mer hatar jag att packa upp! Förut packade jag resväskor några gånger om året när jag skulle till Finland för att besöka mina föräldrar, men nu när jag jobbar som Aspergerinformatör måste jag plötsligt packa väldigt ofta: under föreläsningssäsongen blir det oftast en gång i veckan, ibland till och med två, när jag åker till andra orter och föreläser. Och då måste jag ta med mig nattlinne, kamm, rena kläder till nästa dag osv.

Att packa min väska är nog bland det svåraste i mitt jobb. När människor frågar mig om det inte är svårt att jobba som Aspergerinformatör, brukar jag svara att det är väldigt svårt att packa väskor och se till att jag inte tappar några kvitton: att föreläsa i främmande orter, ibland t om i andra länder, är barnlek jämfört med det här. Så kan det vara när man har Aspergers syndrom och därmed ojämn begåvning 😉

I måndags flög jag till Luleå och åkte därifrån till Övertorneå, i tisdags föreläste jag där och åkte sedan tillbaka hem till Stockholm. Idag flyger jag tillbaka till Luleå och tar mig därifrån till Kalix. Imorgon kommer jag föreläsa om Aspergers syndrom och bemötande för elever på Kalix Folkhögskola och sedan åker jag hem igen. Så det blir mycket åkande fram och tillbaka med resväskan.

Jag har hittat en bra strategi för packandet, nämligen att inte packa upp resväskan varje gång. Nu har jag låtit den ouppackade resväskan ligga på golvet i vardagrummet sedan i förrgår. Ibland packar jag inte ens upp väskan även om jag inte har någon föreläsning på två veckor. Dessutom orkar jag inte ens packa ordentligt utan jag stoppar saker lite hur som helst i väskan. Mina föräldrar har försökt lära mig hur man packar sedan jag var liten, men nu har de gett upp: de har nämligen insett att det viktigaste är att jag kan åka iväg, och inte hur jag packar! För det går även bra på det här sättet 😉

Mamma skulle nog däremot tycka att det var helt fel att låta resväskan bara ligga framme i lägenheten (jo, resväskan ligger faktiskt MITT i vardagsrummet för jag har inte ens orkat flytta den åt sidan). Men jag sparar otroligt mycket energi på det här sättet för det tar mindre energi av mig att gå runt väskan varje gång jag går i hallen än att flytta den. Så det enda jag måste göra idag är att stoppa mobilen, laddaren och rena underkläder i väskan och sedan bär det av 🙂

20150226_115212