Kategoriarkiv: Asperger och Theory of Mind

Autism och myten om avsaknad av empati

Det finns en myt om att vi med Aspergers syndrom eller autism inte kan känna empati. Det finns människor som hänvisar till att empati och sympati är olika saker och att vi autister visst klarar av att känna sympati, dvs medkänsla, trots att vi inte alltid förstår hur andra människor känner sig. Därför menar många att man inte kan påstå att en svag Theory of Mind har något med egoism att göra och att en person med autism inte skulle bry sig om andra människor.

Olika typer av theory of mind

Professorn Zahavi som har forskat om empati hänvisar till två olika paradigm: theory-theory of mind och simulation theory of mind. Det förstnämnda innebär att man använder sitt intellekt när man försöker sätta sig in i andra människors situation och det sistnämnda att man tänker med känslorna när man försöker förstå andra människor. “Teoristerna” menar med andra ord att empati innebär att förstå andra människor logiskt medan “simulisterna” menar att empati förutsätter att man lever sig in i andras känslor på ett känslomässigt plan.

Autism innebär ett annorlundaskap

Själv har jag egen teori. Såväl forskare som vi autister är som bekant överens om att autism innebär att man upplever saker på ett helt annat sätt än genomsnittsmänniskan. Samtidigt som alla människor är unika, är vi autister ännu mer unika och vårt sätt att uppleva världen skiljer sig avsevärt från normen. Eftersom detta är ett faktum, hur skulle vi kunna tillämpa simulation theory of mind? För att förstå andra människor känslomässigt och leva sig in i deras känslor krävs förmodligen att man fungerar känslomässigt ungefär som de vilket vi inte gör.

Sonja är corona-isolerad

Jag kan nu ta upp ett exempel om ett fall som väcker medkänsla hos många: 95-åriga Sonja som varit corona-isolerad i sitt rum på äldreboendet i 45 dagar. Hon kallar isoleringen för ofrivilligt fångenskap i och med att de enda sociala kontakter hon har är de ytterst korta stunder då hon mottar matleveranser. Främmande människor har hyst så pass stor medkänsla för henne att hon har fått vykort och blommor från okända människor!

Handlar nog om simulation theory of mind

Nu vet jag inte hur dessa vykortsskickare känner inför Sonja, men jag misstänker starkt att det handlar om simulation theory of mind. Förmodligen tycker de själva att det är fruktansvärt tråkigt och deprimerande att vara isolerad och ensam och de kanske själva har mått väldigt, väldigt dåligt av det psykiskt. När de läser om Sonja känner de starkt för henne för de vet ju hur ledsna de själva varit om de varit i samma sits som hon. Nu har jag ingen aning om det är så, men det är min gissning.

Förstår henne logiskt

Själv är jag totalt oförmögen att tillämpa simulation theory of mind i Sonjas fall eftersom jag själv tycker att det är skönt att vara i corona-karantän. Jag upplever det som rogivande och jag behöver inte andra människors sällskap för att må bra. Jag har ju mina specialintressen! Därför kan jag inte förstå Sonja känslomässigt, men däremot förstår jag henne logiskt. Jag tycker genuint att det är tråkigt att hon mår dåligt för jag vet logiskt hur nedbrytande det är att vara ledsen.

Tänker med känslorna i andra situationer

Sedan finns det situationer där jag verkligen tillämpar simulation theory of mind. Jag har hemska minnen av min barndom då läraren tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna trots att jag hade velat spendera rasterna för mig själv vilket var riktigt jobbigt! Därför känner jag enormt starkt för människor som mår dåligt av att tvingas utsätta sig för sociala sammanhang mot sin vilja. Eftersom jag har egna erfarenheter av att må psykiskt dåligt av påtvingad social delaktighet tänker jag väldigt känslomässigt här.

Var inte jättefarligt för mig

Sedan kan man också se det tvärtom: andra människor utgår ifrån sig själva när de försöker förstå mig. När min exman under vårt äktenskap skulle åka till sitt hemland i sex månader tyckte många synd om mig och visade känslomässigt stöd. Men jag kände att det inte alls var så jättefarligt att han åkte för jag har ju mina specialintressen! Däremot har inte andra människor alls visat mig lika mycket medkänsla i för mig riktigt jobbiga situationer som när jag t.ex. har tvingats in i sociala sammanhang mot min vilja!

Förstår inte mig fullt ut

Anledningen till att andra människor bara viftar bort mina känslor när jag beklagar mig för att sociala tvång får mig att må dåligt är att de förmodligen endast kan förstå mig med hjälp av theory-theory of mind, inte med simulation theory of mind. Även om de klarar av att förstå logiskt att det var jobbigt för mig att bli tvingad att leka med mina klasskamrater på rasterna, kan de inte förstå känslomässigt hur otroligt negativt jag påverkats av detta och hur otroligt dåligt jag mått av alla sociala krav. Därför förstår de mig aldrig fullt ut.

Andra har lika svårt för att förstå mig

Jag vågar påstå att det inte är bristande empati som är orsaken till att jag endast kan förstå Sonja logiskt och inte känslomässigt! Att autism innebär en bristande empatiförmåga är en total myt om man frågar mig. Anledningen till att jag inte alltid klarar av att relatera till andra människor känslomässigt är att mitt känsloliv är otroligt olikt deras. Sedan får man inte glömma bort i sammanhanget att andra människor brukar ha minst lika svårt för att förstå mitt känsloliv som jag har att förstå deras!

Skillnaden på att inte våga och att inte förstå

I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan vara sociala kameleonter. Ibland sägs det att alla kvinnor är sociala kameleonter som är alldeles för snälla, men det är stor skillnad på att vara en social kameleont för att man är sådan till naturen och att vara det för att man har mentaliseringssvårigheter och varken förstår sina egna känslor eller kan reglerna i det sociala samspelet.

Många för snälla personer är medvetna om problemet

En person som är alldeles för snäll är ofta medveten om problemet själv. En kvinna i ett sunt förhållande som upplever sig som för snäll vet förmodligen själv att hon gör extremt mycket för sin man om hon gör alla hemsysslorna, tar ensam hand om barnen och till och med gör frukost till mannen trots att båda arbetar på heltid. Hon tänker kanske för sig själv att mannen skulle ha svårt för att hitta en annan fru som är lika snäll som hon.

En fru som upplever sig som alldeles för snäll tar kanske upp problemet med sin man men varken vågar eller orkar bråka när det inte leder till någon förändring. Har hon en låg självkänsla märker hon nödvändigtvis inte först hur mycket hon egentligen gör, men när en väninna uppmärksammar henne om det orimliga i hennes förhållande säger hon kanske: “Åh, tack för att du öppnar mina ögon. Du har rätt i att jag är alldeles för snäll.”

Kan göra att man inte förstår

En person som har mentaliseringssvårigheter på grund av Aspergers syndrom eller autism förstår däremot nödvändigtvis inte alls vad man kan förvänta sig av andra människor även om autism kan te sig olika hos olika individer. Jag har hört talas om fall då autisten blivit totalt utnyttjad och ständigt städat sina vänners hem och fått utskällningar om de städat dåligt. Eller försörjt sina vänner och gett dem ett par tusen kronor varje månad.

Har fått sociala samspelsregler förklarade

Det är en helt annan sak att hamna i den situationen för att man inte vågar säga ifrån än för att man inte förstår att man borde det! När andra människor förut har utnyttjat mig, har jag inte förstått att jag borde sagt ifrån. Om någon utomstående har sagt till mig att jag varit alldeles för snäll har jag inte hållit med. Därför har psykologerna fått jobba med mig för att förklara sociala samspelsregler för mig medan någon som inte vågar säga ifrån på grund av låg självkänsla måste däremot få hjälp med sin självkänsla.

Många skulle vägra trippa på tårna

Som jag skrev i förra blogginlägget har jag dessutom en tendens att anpassa min personlighet beroende på vem jag umgås med, men till skillnad från andra människor har jag inte förstått att jag borde söka mig till likasinnade. Många andra människor anpassar sig säkert efter sina arbetskamrater på jobbet, men till skillnad från mig skulle de förmodligen inte gå med på att låta dessa personer bo gratis i sina hem i flera månader och trippa på tårna i sina egna hem.

Man behöver inte ha autism för att bli manipulerad

Sammanfattningsvis är det en stor skillnad på att ha Aspergers syndrom och att “bara” vara för snäll. Observera dock att mina exempel inte är huggna i sten. Det finns misshandlade neurotypiska personer som har normaliserat misshandeln och det finns män som är för snälla så man behöver inte ha autism för att bli unyttjad och man behöver inte vara en kvinna för att vara för snäll. Men min poäng är att det är totalt olika saker att inte våga och att inte förstå!

Att vara en social kameleont, en konsekvens av autism

Vissa forskare tror att vi med Aspergers syndrom eller autism har svårt med mentalisering, även kallad för svag Theory of Mind. Det som många inte vet är att mentaliseringssvårigheterna även kan innebära att man har svårt för att förstå sig själv, dvs att analysera sina egna känslor och ta hänsyn till dessa i sociala sammanhang. Man kan därför också vara en social kameleont när man har asperger eller autism.

Problemen kan vara i en helt annan dimension

Tänk dig själv att man har en tendens att vara alldeles för snäll och sätta sina egna behov åt sidan fast tusen gånger värre. Det handlar inte bara om att skjutsa en granne en gång för mycket till butiken, bjuda någon på mat alldeles för många gånger eller lyssna på andras problem nätterna igenom utan problemen kan vara i en helt annan dimension. Man kanske inte ens förstår att det är något konstigt i situationen.

Har lätt för att endast lyssna på andra

Själv har jag svårt för att tänka på både mina egna och andras känslor samtidigt. Av någon anledning är det lättare för mig att koncentrera mig på andras känslor än på mina egna. Ibland handlar det om något harmlöst: jag lyssnar på andras problem och ger dem råd utan att berätta om mig själv om jag inte tror att de kommer att orka lyssna. Därför känner vissa gemenskap med mig trots att det inte alls är ömsesidigt: det är ju jag som anpassar mig och låter dem bestämma samtalsämnena! Visst, jag kan bli trött men det är ändå ganska harmlöst.

Anpassar även min personlighet

Något mer utmattande är däremot att jag har en tendens att anpassa min personlighet efter andra. Om personen exempelvis uppskattar ärlighet så kan jag säga rakt ut: “Jag tycker att din nya tröja ser hemsk ut”. Om jag däremot vet att personen är ovanligt känslig, är jag överförsiktig i varenda situation. Vissa är så känsliga att de kan ta illa upp om jag säger att jag är trött för de kan då få för sig att jag är trött på dem. Till sådana människor säger jag inte ens att jag har sovit dåligt. Jag anpassar mig helt automatiskt utan att märka det själv för stunden!

Är rak till naturen

Jag har både fått höra: “Åh, jag gillar verkligen att du är så rak, jag önskar att alla människor var som du” och: “Jag brukar bli sårad av andra människor för jag har en tendens att tolka det mesta andra säger till mig negativt, men i ditt sällskap mår jag bra. Jag älskar verkligen att du är en av de få som verkligen är försiktig.” Det känns komiskt för sanningen är att jag är rak till naturen men förändrar hela min personlighet om jag har med en känslig person att göra.

Har gjort saker jag inte borde gjort

Det värsta är att jag har gjort saker som jag verkligen inte borde gjort: jag har gett bort enorma summor pengar och inte sagt något när personen inte betalat tillbaka, jag har låtit människor bo gratis hos mig och min dåvarande man i flera månader trots att vi bodde i en etta och dessa människor var bostadslösa av bekvämlighetsskäl, dvs de tackade nej till lägenheter som låg längre än 20 minuter från T-Centralen med tunnelbanan (pendeltåget kom inte på fråga). Och jag har gått på dejt med killar jag inte varit intresserad av bara för att de så gärna velat det.

Kan inte skylla på andra

Jag har även åkt på semestrar utomlands mot min vilja när någon velat att jag följer med trots att jag inte velat det och inte haft roligt. Förut hade i princip alla mina fritidsaktiviteter syftet att göra andra människor glada. Jag hade många vänner bara för att dessa människor gärna hade velat bli vänner med mig även om jag mådde dåligt i deras sällskap och behövde anpassa min personlighet för deras skull. Dock kan inte skylla det på andra människor. Jag sa nämligen aldrig ifrån och andra människor kan omöjligen läsa mina tankar. Det var jag som gjorde fel!

Förstod inte att jag gjorde och levde fel

Sanningen var att jag inte förstod varför jag mådde dåligt. Jag förstod inte vad jag själv ville och var enormt lätt att manipulera. Jag visste inte hur man skilde min vilja från andras. Jag förstod inte heller att ångestklumpen i halsen indikerade på att jag mådde dåligt. Jag var deprimerad utan att själv förstå att jag var det, och jag trodde att allt var som det skulle. Om någon sa till mig att jag var för snäll höll jag inte med för jag förstod inte ens vad “för snäll” betydde. Om det fanns någon som var för snäll var det definitivt inte jag! Jag förstod inte.

Vill inte vara en social kameleont längre

Jag har övat på att tolka mina känslor och blivit bättre på det även om det fortfarande är svårt. Jag försöker också öva på att inte ändra min personlighet alltför mycket efter andra, men det är lätt att glömma bort det för jag måste först analysera vem jag är och komma ihåg det i stunden. Men jag vill verkligen inte längre vara en social kameleont som har helt olika personligheter beroende på vilken vän jag umgås med! Jag vill lära mig att vara jag och förstå vad jag vill.

Aspergers syndrom, autism och självkännedom

Många människor jag har träffat tänker att Aspergers syndrom, autism och en dålig självkännedom hör ihop. Själv har jag under de senaste åren ofta fått höra att jag har en ovanligt god självkännedom eftersom människor ofta har upplevt att jag har en förmåga att beskriva Aspergers syndrom och autism på ett tydligt sätt. Men sanningen är att jag inte alls nödvändigtvis behöver ha en god självkännedom när det gäller allt. När jag föreläser och bloggar, tar jag upp de av mina svårigheter som jag är medveten om och beskriver dessa ur min synvinkel. Men de svårigheter som jag är omedveten om att jag har kommer jag av förståeliga skäl aldrig kunna berätta för er om.

Förut hade jag en väldigt dålig självkännedom men den har blivit bättre och bättre med åren. Men som yngre kunde jag inte bedöma hur pass trött det ansågs vara normalt att vara och jag visste inte heller om att självmordstankar och allvarlig ångest inte behövde vara en naturlig del av livet. Och eftersom jag själv inte visste om att jag var deprimerad, hade jag aldrig kunnat berätta för andra människor att jag var det. När folk frågade mig hur jag mådde, visste jag därmed inte att om att det inte alls var en sanning när jag svarade att jag mådde bra för jag trodde att ingen egentligen ville leva och att alla alltid kände sig lika utmattade som jag. Och eftersom jag hade dålig självkännedom, förstod jag inte heller fullt ut varför jag hade fått en Asperger-diagnos.

Som nydiagnosticerad började jag läsa alla böcker jag kunde komma åt om Aspergers syndrom och autism. Genom att läsa om hur en person med Aspergers syndrom kunde känna i olika situationer fick jag nya insikter och började fundera: “Jaha, var det inte normalt att känna sig som jag? Så alla barn i skolan känner inte att de hellre dör än går till skolan?” Därmed inte sagt att jag skulle känt igen mig i allt jag läste. Det var många punkter om Aspergers syndrom som jag inte kände igen hos mig själv, men genom att läsa böcker fick jag ändå en betydligt bättre förståelse för hur jag själv fungerade.

Dessutom håller jag fortfarande på att utveckla en bättre och bättre förståelse för mina svårigheter. Jag hade haft min diagnos i flera år när jag började läsa på Ågesta Folkhögskolas informatörsutbildning, och jag lärde mig mycket under utbildningens gång. En av lärarna på kursen uppmärksammade mig om att jag hade ett avvikande kroppsspråk och att det inte stämde överens med det jag sa. Eftersom jag skrattade och såg pigg och glad ut, hade jag inte blivit tagen på allvar när jag hade sagt att jag mådde dåligt och hade ångest. Jag var mycket tacksam för att hon informerade mig om problemet för jag hade varit helt omedveten om det. Tack vare att jag utvecklade förståelse om problemet kan jag numera beskriva för er på mina föreläsningar hur mycket det kan ställa till det när jag som autist har svårt för att förmedla mina känslor med hjälp av mitt kroppsspråk.

Om du är orolig för att din närstående verkar sakna självinsikt och inte förstå sig själv, behöver det inte betyda att det alltid kommer att vara så. Någon vacker dag kommer han eller hon kanske läsa böcker om Aspergers syndrom och autism, träffa andra likasinnade och utveckla en bättre självkännedom på det sättet!

När man inte får respons och börjar tjata

“Farfar, kan jag få glass?”, frågade jag farfar när jag var barn. Men farfar reagerade inte och jag fick ingen glass. Mina föräldrar förklarade för mig att farfar hade dålig hörsel och att jag skulle behöva tala tillräckligt tydligt och högt med honom och upprepa mig. Så jag frågade igen och då fick jag min glass. När jag sa till farfar att jag hade bett honom om glass tidigare, svarade han att jag alltid skulle få fråga honom igen om jag inte fick svar för om han inte reagerarade, betydde det att han inte hade hört vad jag hade sagt.

Så småningom lärde jag mig att man fick upprepa saker om man inte fick någon reaktion av farfar, och då började kommunikationen med honom fungera mycket bra. Men tyvärr fick jag för mig att den här reglen gällde i alla situationer för jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom hade svårt att förstå sociala regler och föra över information från en situation till en annan. Jag trodde att om jag pratade med en person och jag inte fick speciellt mycket respons från denne så skulle jag få upprepa mig och fortsätta prata med personen tills jag fick svar. Jag hade ingen aning om att det bara var just farfar som hade dålig hörsel och inte andra människor som exempelvis mina lärare, klasskamrater och grannbarnen.

“Kan du hjälpa mig?”, kunde jag fråga läraren i skolan. När jag inte fick ordentlig respons, frågade jag igen och igen tills läraren frågade mig irriterat varför jag var så tjatig och inte kunde vänta med min fråga. Kunde jag inte se att hon inte hade tid just då och förstå att skulle hjälpa mig senare? Men nej, det kunde jag inte. Precis som många andra barn med Aspergers syndrom hade jag svårt att förstå kroppsspråk, och eftersom jag inte förstod att om man fick lite undvikande svar så betydde det förmodligen att personen inte hann eller ville svara just då och att jag borde vänta lite. Jag trodde att det som gällde hemma hos farfar gällde överallt.

På samma sätt förstod jag inte alltid att andra människor inte alltid ville lyssna om jag pratade om mina specialintressen. Om jag inte fick tillräckligt mycket respons, fortsatte jag prata för de hade kanske inte hört eller förstått vad jag hade sagt? Om de inte hade velat lyssna på mig, borde de i min värld säga rakt ut att de inte var intresserade och isåfall hade jag självklart respekterat det. Att jag tjatade berodde alltså inte på att jag skulle ha varit hänsynslös utan jag förstod helt enkelt inte hur andra människor fungerade.

När mentaliseringsförmågan sviktar

När jag fick min Asperger-diagnos, läste jag att en dålig mentaliseringsförmåga var ett vanligt drag hos personer med Aspergers syndrom och autism. I början tyckte jag mig inte ha en svag mentaliseringsförmåga eftersom jag alltid hade varit den som folk har vänt sig till när de känt sig ledsna och att den enda anledningen till att jag inte alltid förstod andra människor var att jag tänkte annorlunda än de. Jag trodde att en mentaliseringsförmåga betydde samma som empati.

Men idag har jag förstått att en mentaliseringsförmåga betyder mycket mer än så. Man kan exempelvis ha svårt att bryta rutiner och att pröva på nya saker på grund av en bristande föreställningsförmåga eftersom man plötsligt kommer att behöva tänka annorlunda och måste försöka föreställa sig hur den nya situationen kommer att bli. Man kan också ha svårt för att lista ut varför människor gör som de gör.

När jag är stressad, orkar inte min hjärna alltid tänka på varför andra människor gör och säger som de gör. Då är min hjärna fokuserad på att hantera stressen, och därför kan min mentaliseringsförmåga svikta i sådana situationer. En stressig arbetsplats är ett exempel på en sådan situation. När jag arbetade som kassabiträde i en matbutik, var jag så fokuserad på att hålla koll på alla intryck och att försöka göra rätt att jag inte alltid ens tänkte på varför jag skulle göra vissa saker. Därför blev det ofta helt fel.

Ibland hände det att kunder kom fram till mig och gav mig trasiga matvaror som de hade hittat i butikshyllorna. Eftersom jag var så fokuserad på att betjäna kunderna, hade jag aldrig energi att analysera närmare över varför de hade gett mig dessa trasiga förpackningar. När mitt arbetspass var slut, la jag därför tillbaka de trasiga matvarorna tillbaka i butikshyllorna. När en av mina kollegor såg vad jag höll på med, undrade hon varför i hela världen jag hade lagt trasiga varor tillbaka i hyllorna. “Men vad menar du nu?”, frågade jag förvånad. Kollegan suckade och förklarade för mig att det borde vara självklart att trasiga matvaror inte skulle tillbaka i hyllan för ingen kund vill köpa en trasig förpackning.

Jag kände mig dum som inte hade kommit på det själv. I andra omständigheter hade jag förstått att det var självklart att ingen ville köpa en trasig vara men jobbet tog så mycket energi av mig att min tankeförmåga hade försämrats kraftigt. Jag hade bara lagt tillbaka varorna i hyllan som en robot utan att fundera på varför jag gjorde som jag gjorde.

Theory of Mind vs. egoism

Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism kan ha bristande Theory of Mind eller mentaliseringsförmåga som det heter på svenska. Theory of Mind syftar bland annat till förmågan att sätta sig in i andra människors tankar och känslor.

Vissa med Aspergers syndrom och autism har god mentaliseringsförmåga

En bristande mentaliseringsförmåga är något som inte sällan förknippas med Aspergers syndrom, men det är viktigt att komma ihåg att långt ifrån alla med Aspergers syndrom har svårt med mentalisering. Lena Nylander skriver i sin bok Autismspektrumstörningar hos vuxna – några frågor och svar att vissa med Aspergers syndrom presterar mycket bra i tester som mäter mentaliseringsförmågan.

Vissa förstår inte att andra kan känna något helt annat

En person med bristande mentaliseringsförmåga kan ha mycket svårt för att förstå att andra människor inte känner på samma sätt som man själv gör trots att man befinner sig i samma situation. Detta kan göra att någon med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt för att ta in att någon man själv vill bli vän med inte nödvändigtvis vill bli vän med en själv. De kan till och med tro att det är något fel på den andres  känslor.

Någon annan kan däremot ha otroligt svårt för att förstå att partnern gjort slut på förhållandet och att partnern kanske inte var lika lycklig i förhållandet som man själv var. I sådana situationer kan personen tänka: “Men vaddå, jag såg ju att min partner var lycklig, och eftersom jag själv var otroligt lycklig, måste partnerns lycka ha varit lika stor som min”.

En svag mentaliseringsförmåga inte samma som egoism

Många förväxlar mentaliseringssvårigheter med egoism. Och någon med bristande mentaliseringsförmåga kan faktiskt upplevas som hänsynslös eftersom personen kan tjata för att få sin vilja igenom utan att ta hänsyn till andra, men det är viktigt att komma ihåg att egoism och bristande mentaliseringsförmåga två helt skilda saker. Om man saknar förmågan att förstå att andra människor kan känna på ett annat sätt än man själv gör, är det otroligt svårt att ta hänsyn till deras känslor.

Har svårt för att tolka andras känslor

Själv har jag inga svårigheter med att förstå att andra kan känna på ett helt annat sätt än jag själv, mina svårigheter ligger istället i att jag har svårt att veta hur de känner om de inte talar om det för mig rakt ut. Jag har otroligt svårt för att tolka andra människor, och därför vet jag inte vad de menar och vad de tycker om mig. Det har hänt att jag själv trott att någon haft roligt i mitt sällskap men senare fått höra att jag upplevts som jobbig och att jag pratat alldeles för mycket. Men eftersom jag inte märkt några sådana tecken, har jag inte kunnat ta hänsyn till dem.

Min exman tyckte att det var jobbigt

Eftersom jag är medveten om att jag har svårt att tolka andras kroppsspråk och har en tendens att misstolka deras uttalanden, känner jag mig ofta otroligt osäker på vad människor egentligen tycker om mig. Om jag exempelvis är i ett förhållande och killen säger till mig: “jag är lycklig med dig”, har jag svårt att bedöma om han menar att han verkligen är lika lycklig som jag eller om han bara är “lite” lycklig. Min exman tyckte att det var jobbigt att jag inte kunde tolka honom mellan raderna utan han var tvungen att säga allt rakt ut.

Oroade mig i andra människors sällskap förut

Jag har hanterat denna osäkerhet på olika sätt genom åren. När jag var yngre, oroade jag mig ofta i andras sällskap och tänkte: “Stackars personen, tänk om hen har jättetråkigt i mitt sällskap och känner sig tvungen att umgås med mig”. Anledningen till att jag oroade mig var att jag var rädd att jag fick andra att må dåligt.

Idag känner jag mig fortfarande lika osäker på vad andra tycker om mig, men det stör mig inte längre. Numera känner jag snarare att det är andra människors ansvar att sluta umgås med mig om de skulle ha tråkigt eller inte trivas i mitt sällskap. Mitt ansvar är endast att göra mitt bästa och vara mig själv. Därför oroar jag mig inte lika mycket längre.

Även många neurotypiker har svårt för att förstå oss

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att alla människor förmodligen har svårt för att tolka andra människors tankar känslor då och då. Skillnaden är att vi med Aspergers syndrom och autism oftast har ännu svårare för det än andra. Sedan tycker vi aspergare ofta att neurotypiker har lika svårt för att förstå oss som vi har att förstå dem, men det är en annan femma 😉

Aspergers syndrom och Theory of Mind

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha svårt för att sätta oss in i andra människors situation, sägs det. Svårigheten att sätta sig in i andras behov kallas för bristande Theory of Mind eller mentaliseringsförmåga som det heter på svenska.

Men ibland undrar jag vad mentaliseringssvårigheterna beror på. Är det så att alla med Aspergers syndrom som inte förstår andra människor verkligen har svårt för att sätta sig in i andras situation eller beror det på att vi tänker och fungerar annorlunda? Om man tänker annorlunda än omgivningen, borde det också vara naturligt att man har svårt för att förstå att andra inte skulle reagera på samma sätt som man gör själv. Många neurotypiker har ju också ibland svårt för att förstå oss som har Aspergers syndrom eller autism just för att de inte tänker på samma sätt som vi. Och det har ingenting med en bristande mentaliseringsförmåga att göra.

Idag åt jag lunch med Lotta och Johan som driver talarförmedlingen Viktiga Tal som jag kommer att samarbeta med. Vi diskuterade hur vi skulle lägga upp våra öppna föreläsningar framöver, och Lotta nämnde att vi skulle behöva bjuda deltagarna på kaffe och någon macka på rasten. Jag blev paff. “Vad menar du, måste vi bjuda åhörarna på fika?”, frågade jag förvånad. Hon undrade hur jag hade tänkt att åhörarna skulle orka lyssna på min långa kvällsföreläsning efter jobbet om de inte fick något smått att äta under fikarasten. Hade jag kanske tänkt att de skulle få förbli hungriga? “Okej visst, då bjuder vi på fika”, svarade jag, fortfarande skeptisk och förvånad.

I det här fallet skulle många säkert tänka att jag har bristande mentaliseringsförmåga eftersom jag inte verkade bry mig om andra människors behov: jag kom ju inte självmant på tanken att åhörarna kanske skulle vilja få något att äta. Men det är inte så att jag inte bryr mig om andra människor, utan jag visste inte om att åhörarna brukar vilja bli bjudna på mackor! Själv brukar jag ha med mig egen mat i kylväskan när jag går ut för jag vill absolut inte bli bjuden på mat. Det är mycket enklare för mig att göra egna matlådor för då kan jag ta med mig exakt så mycket mat jag vill ha, och dessutom kan jag vara säker på att jag kan äta mat jag tycker om.

Jag blev förvånad när Lotta förklarade för mig att andra människor inte brukar ta med sig egen mat när de går ut. Jag hade svårt för att ta in det. Varför skulle man inte ta med sig egen mat när man går på en föreläsning när det är extremt enkelt att göra matlådor? Och finns det inte en stor risk att bli besviken om man blir bjuden på mat, då har man ju själv ingen kontroll? Men nej, tydligen tänker inte andra människor som jag, förklarade Lotta för mig. Tydligen blir andra människor glada om de får något att äta under en fikarast.

Eftersom Lotta förklarade allt tydligt för mig, vill jag nu bjuda åhörarna på fika på mina föreläsningar. Men eftersom jag inte hade någon aning om att andra människor uppskattar att bli bjudna på fika, hade jag aldrig kommit på tanken självmant.