Kategoriarkiv: Att få diagnosen

Nej, jag blev inte diagnosticerad med autism för ingenting!

Share Button

“Men du har klarat dig jättebra hittills, vad behöver du en diagnos och boendestöd till för nu?”, fick jag ibland höra när jag hade “skaffat” en Asperger-diagnos i vuxenåldern. Men sanningen är att jag inte alls hade klarat mig förut. Däremot hade jag utvecklat egna lösningar för att få vardagen att gå ihop. Därför hade jag lyckats dölja mina svårigheter och utmaningar för omgivningen. Jag hade bland annat löst mina svårigheter genom att:

1. Leva på popcorn och godis. Det första året efter flytten hemifrån levde jag på popcorn och godis. Jag orkade inte laga mat och knappt gå till matbutiken och handla, men det spelade ingen roll för både popcorn och godis hade en lång hållbarhet. För att spara ytterligare på mina energiresurser köpte jag alltid färdigpoppade popcorn så att jag slapp lägga energi på att luska ut hur en microvågsugn fungerade.

2. Slänga kläder och andra saker när de hade fått ett litet hål eller om en knapp hade fallit ut. Lider man inte av uppmärksamhets- och motorikstörning som gör att man har sönder kläder och andra saker ovanligt lätt så är det kanske ett inte så jättestort problem att slänga allt när det blir ett litet fel som går att fixa. Men i mitt fall går ju allt sönder titt som tätt!

3. Slänga all överbliven mat. När jag på grund av hälsoproblemen som min kost orsakade hade blivit tvungen att  efter ett år överge min popcorn och godiskost började jag köpa färdigmat. Men eftersom jag inte kunde bedöma hur stora vanliga portioner skulle vara ungefär så slutade det ofta med att jag lagade fem eller tio portioner istället och slängde all överbliven mat istället för att använda frysen.

4. Samla på mig påminnelseavgifter. Jag öppnade ju nästan aldrig posten, så jag visste inte om att jag hade fått räkningar som skulle betalas.

5. Tvätta för hand. Alternativt samlade på tvätten på en IKEA-påse, åkte en halvtimme tunnelbana hem till en kompis som tvättade mina kläder.

6. Låta frukten ruttna. När jag efter ett års kost av popcorn och godis hade börjat köpa frukt, visste jag inte var jag skulle förvara frukterna. Det slutade med att jag inte hade ordning på frukterna jag hade handlat och de hamnade därmed överallt i lägenheten. Jag kunde även köpa samma frukter flera gånger om dagen eftersom jag redan hade glömt bort att jag hade frukt hemma. Jag glömde ofatast också bort var jag hade lagt frukten så hälften brukade ruttna.

Men i omgivningens ögon hade jag sett ut som en vanlig, social och glad tjej och de hade självklart inte haft någon aning om att mitt liv såg ut så här i verkligheten. Det stod ju inte direkt i pannan på mig vad och hur jag åt och hur jag hade lyckats få rena kläder. De visste inte heller hur mycket jag kämpade med det sociala. Så nej, jag blev inte diagnosticerad med Aspergers syndrom och ADD för ingenting!

Share Button

Nej, diagnosen har inte förstört det för mig

Share Button

När jag stod i kö för en neuropsykiatrisk utredning, befarare många i min omgivning att en diagnos i vuxenåldern kunde vara vådligt. Många befarare bland annat att:

1. En diagnos skulle kunna vara stigmatiserande och stämpla en i onödan. Men jag har aldrig känt mig stämplad för min asperger. Tvärtom kände jag mig stämplad innan diagnosen och det var diagnosen som räddade mig från stämplen: förut hade jag känt mig onormal och avvikande och hade fått utskällningar i skolan och på arbetsplatser när jag hade gjort fel. Efter diagnosen fick jag en förståelse för vad det var jag inte klarade av och fick därmed chansen att sluta utsätta mig själv för sådana situationer. Så nu har jag inte längre stämpeln att alltid vara den som misslyckas med allt.

2. En diagnos skulle riskera att bli en del av ens identitet. Många personer med Aspergers syndrom och autism är medlemmar i autismföreningar, går på träffgrupper, umgås med likasinnade mm och handen på hjärtat så kretsar även mycket av mitt liv kring diagnosen: jag föreläser om den, jag har skrivit mina böcker och jag bloggar om mitt liv med asperger varje dag. Men varför är det fel? Trots att alla aspergare är unika individer, är Aspergers syndrom en stor del av mig. Förutom aspergare är jag även finne, men skulle jag engagera mig i finska föreningar i Sverige skulle jag förmodligen inte bli ifrågasatt på samma sätt och få höra att det är farligt att förknippa sig själv med sin nationalitet. Varför skulle det vara annorlunda med asperger och autism?

3. En diagnos skulle göra det svårt att få ett arbete. Sanningen är att man inte är skyldig att tala om sin diagnos på en anställningsintervju om man inte vill. Men eftersom jag behöver ett specialanpassat arbete, vill jag vara öppen. Och det är faktiskt tack vare diagnosen jag har fått mitt drömjobb: föreläsare hos Misa Kompetens. Skulle jag vara exakt samma person som jag är nu med de svårigheter och utmaningar jag har men struntat i att göra utredingen, hade jag aldrig fått veta om att jag har en diagnos. Därmed hade jag aldrig kunnat börja hålla föreläsningar om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv för ingen hade nog velat anlita en föreläsare som föreläser ur ett inifrånperspektiv utan att ha fått en diagnos. Så diagnosen gav mig faktiskt ett jobb!

4. En diagnos skulle bidra till en sämre självkänsla. Jag hade den sämsta självkänslan någonsin innan diagnosen. Jag var övertygad om att jag var dum och lat för andra lyckades alltid bättre än jag. Det var diagnosen som räddade min självkänsla. Nu förstod jag att den enda anledningen till att jag hade misslyckats med mycket var att skolor och arbetsplatser inte hade varit anpassade efter mina behov! Jag fick även chansen att träffa andra som fungerade som jag och upptäckte därmed att jag inte var ensam. Även det ökade min självkänsla.

5. En diagnos skulle göra att man slutar anstränga sig. Men innan diagnosen hade jag ansträngt mig alldeles för mycket och var förståeligt nog helt slut. Jag hade ju inte haft några som helst förutsättningar att lyckas med det jag hade försökt göra. Efter diagnosen sänkte jag kraven och började arbeta på mina villkor. Genom att sätta upp rimliga krav lyckades jag hitta mitt jobb som jag trivs väldigt bra med. Eftersom jag inte är överansträngd idag på samma sätt som jag var innan diagnosen, kan jag bidra till samhället mycket mer än förut och resultatet blir dessutom bättre. Eftersom kraven är rimliga, har jag betydligt bättre förutsättningar att lyckas i livet än vad jag hade innan diagnosen!

Så nej, Asperger-diagnosen har inte förstört det för mig! Däremot har den räddat mycket för mig.

Share Button

Min känslomässiga process för att landa i aspergerdiagnosen

Share Button

Om man blir diagnosticerad med Aspergers syndrom eller autism i vuxenåldern så kan allt kännas omtumlande. Man har ju levt ett långt liv utan att veta om att man har en diagnos och kanske har blivit van att leva med sina egenskaper. Att få en diagnos kan därför bli en lång process innan man till slut landar i den. Det är viktigt att poängtera alla inte ser det som en stor sak att få en diagnos och det är inte alla som reflekterar över den särskilt mycket. Men för mig var det något riktigt stort att i 24-årsåldern bli diagnosticerad med Aspergers syndrom! Så här såg den känslomässiga processen ut:

1. En enorm chock. Jag hade varit i tron att utredningen mest hade handlat om ADD. Jag hade aldrig ens ägnat Aspergers syndrom en tanke för jag visste med säkerhet att jag inte kunde ha det. Jag hade ju läst på nätet att personer med asperger inte hade vänner, att de hade svårt för att träffa en partner, att att de inte kände empati och att de var svåra att få kontakt med. Jag hade däremot massor av vänner, var mycket pratsam, gick på fester hela tiden, hade gift mig i en ung ålder, hade bott i en massa olika länder, varit utbytesstudent i Kanada och au pair i Österrike och till slut helt ensam i vuxenåldern flyttat till ett helt nytt land, Sverige. Jag arbetade i en förskola och hade alltid fått beröm för att jag hade varit så bra på att relatera till barnen och deras känslor. Läkaren måste ha blandat ihop mig med någon annan!

2 Glädje och lyckorus. Nu började jag förstå att läkaren inte hade blandat ihop mig med någon annan och att jag faktiskt hade Aspergers syndrom på riktigt. Jag visste att jag därmed tillhörde personkrets 1 enligt LSS vilket gav mig rätten att ansöka om stöd och hjälp. Jag behövde inte ha kvar ett arbete som tog så mycket energi av mig att jag inte hade orkat kamma mitt hår på ett halvår och som hade tagit bort all min livslust. Och det bästa av allt: jag var inte dum och lat utan det fanns faktiskt en förklaring till att jag hade haft det så svårt i livet. Dessutom fanns det andra människor som fungerade som jag. Dittills hade jag lidit av en enorm kronisk depression men nu kände jag en livsglädje som jag aldrig hade känt förut. Livet var underbart!

3. Tvivel. Nu började jag berätta för hela min vänskaps- och bekantskapskrets om min nya diagnos. Jag möttes av en stor skepsis. Dessa människor kände ju mig och visste hur varm, inkännande och social jag var. “Det är omöjligt att du har autism, jag har träffat många aspergare och du är inte som de”, fick jag höra från många olika håll. Själv började jag också bli övertygad om att diagnosen inte kunde stämma när så många människor runt omkring mig var säkra på sin sak. Jag var ledsen över att ha fått fel diagnos. Jag hade ju hoppats på att Aspergers syndrom skulle vara en förklaring till mina svårigheter. Nu började tankarna om att jag var dum och lat komma tillbaka när jag hade förstått att jag trots allt inte kunde ha Aspergers syndrom och hade därmed ingen förklaring till att jag hade haft det så svårt i livet. Det kändes tråkigt att diagnosen hade varit fel.

4. Landningsprocess. Nu började jag landa i den nya diagnosen och jag förstod att jag hade fått rätt diagnos. Jag hade fått prata med en psykolog som hade förklarat för mig att det var vanligt att aspergare inte blev trodda när de berättade om sin diagnos. Detta berodde på att många människor inte hade förstått vad Aspergers syndrom i grund och botten handlade om och att de inte kände till att många svårigheter var osynliga. Så småningom upptäckte jag att det saknades kunskap om autism varför jag började föreläsa och gav ut mina böcker. Jag upptäckte att Aspergers syndrom både innebar svårigheter och styrkor och att möjligheten för att kunna uppnå en god livskvalitet till en mycket stor del handlade om omgivningen och dess bemötande.

Share Button

Så här påverkas andra människors bemötande av en fastställd diagnos

Share Button

Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om varför det kan löna sig att skaffa en Asperger-diagnos i vuxenåldern. En sak som jag tyckt har varit anmärkningsvärt är att jag upplevde att andra människors inställande till mig ändrades efter diagnosen.  När det enbart fanns en misstanke om att jag eventuellt kunde ha asperger eller autism, märkte jag att andra människor inte såg en misstanke som ett legitimt skäl till att inte klara av saker som är lätta för andra människor. “Jaja, men du vet ju inte med säkerhet om du har asperger för du har inte fått någon diagnos”, fick jag ofta höra. Under min uppväxt tyckte folk i min omgivning att jag var precis som alla andra och att min känsla av annorlundaskap och utanförskap endast var inbillning. Det kändes frustrerande. För jag kände på mig att det var något som inte stämde och att jag var annorlunda på riktigt. Trots att läkare och psykologer påstod att så inte var fallet.

Efter att jag i vuxenåldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, kändes det som att jag plötsligt började bli tagen på allvar i en högre utsträckning jämfört med tidigare. “Jaha, har du asperger, då kan vissa saker faktiskt vara svåra för dig på riktigt”, kunde vissa människor säga. Därmed inte sagt att alla människor skulle ha förstått vad Aspergers syndrom innebar för det gjorde ju såklart långt ifrån alla människor. Vissa viftade bort min diagnos eftersom det enligt dem inte kunde vara så “allvarligt”. Men de som hade kunskap visste att Aspergers syndrom och autism innebär att man faktiskt inte har samma förutsättningar som andra människor. Man har en annorlunda fungerande hjärna. På gott och ont.

Efter en ha fått en Asperger-diagnos fastställd av en läkare kändes det som att det plötsligt blev mer okej att vara som jag var. Det blev mer okej att inte orka arbeta på heltid, att inte klara av hemsysslor och ha boendestöd, att inte klara av att skaffa barn och att undvika fikarasterna på jobbet. För jag hade ju Aspergers syndrom och vi som har Aspergers syndrom kunde ju ha svårt med just sådana färdigheter. Jag blev inte lika ifrågasatt längre trots att jag självklart ändå blev ifrågasatt ibland p.g.a. okunskap och fördomar.

Detta har fått  mig att fundera på vad som skulle ha hänt om jag hade varit född på exempelvis 50-talet och varit exakt samma människa som jag är nu. Livet hade troligen blivit betydligt jobbigare eftersom Aspergers syndrom inte hade börjat diagnosticeras och då hade jag ju förmodligen räknats precis som alla andra med exakt lika högt ställda krav som andra människor. Då hade jag fram till min död blivit sedd som ” den där Paula med inbillningssjuka och dålig självkänsla, som tror att hon är annorlunda än andra men inte bara försöker tillräckligt mycket”.

Nuförtiden har jag ett helt annat problem. Sedan flera år tillbaka lider jag av allvarliga sömnsvårigheter, och idag har jag märkt vad som allvarligt påverkar min sömn: blått ljus från data- och mobilskärmar! Jag löste situationen först genom att skaffa Twilight-appen till mobilen och f.lux-appen till datorn för att anpassa ljusstyrkorna i skärmarna till nattläge, vilket tyvärr inte gav önskad effekt. Sedan testade jag att köpa speciella glasögon som filtrerar ut blått ljus. De fungerar mycket bra, dock endast när jag sitter i mobilen och inte datorn och endast under förutsättningen att mobilen har Twilight-appen på och därmed en mycket svag ljusstyrka. Jag är så känslig att jag inte ens kan titta på en mobilskärm i några sekunder efter kl 15 på kvällen utan att ha glasögonen på mig och utan att skärmen jag tittar på har Twilight-appen.

Vad är problemet då? Jo, jag blir inte tagen på allvar. Nästan ingen har hört talas om någon som är så känslig att man inte kan titta på en dataskärm i några få sekunder för att inte få hela nattsömnen förstörd. Det finns mig veterligen ingen forskning om detta och därmed ingen “diagnos”. Och eftersom jag saknar en diagnos fastställd av en läkare som “legitimerar” mig till att inte kunna titta på en skärm utan speciella glasögon och app efter kl 15, existerar inte problemet i många människors ögon. Allt finns ju bara i mitt huvud, inbillningssjuka. Inte ens läkare tar detta på allvar trots att jag vet med säkerhet att jag har problemet. Och just detta påminner om tiden innan jag fick min Asperger-diagnos. Eftersom en läkare inte hade fastställt en diagnos på mig, existerade mitt annorlundaskap inte. Därför kan det kännas otroligt skönt att få en diagnos fastställd av en läkare! Då “får” man äntligen vara som man är.

Share Button

Jo, en diagnos gör visst skillnad

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom är det många som frågar mig varför diagnoserna egentligen behövs. Vad är meningen med att stämpla människor med diagnoser som Aspergers syndrom, autism och autismspektrumtillstånd och vad ändrar diagnosen egentligen om exempelvis ett barn ändå har rätt till att få hjälp enligt skollagen oavsett diagnos eller ej?

För det första så upplever inte alla att en diagnos gör skillnad. Vissa kanske har känt sig tvingade av omgivningen att genomgå en neuropsykiatrisk utredning och fått diagnosen Aspergers syndrom eller autism men upplever inte att diagnosen vare sig stämmer eller gör någon nytta. Då kan man uppleva att andra med samma diagnos har mycket mer uttalade svårigheter och inte känner sig helt hemma med diagnosen. Själv har jag också fått diagnoser som jag nu i efterhand inte upplevt stämt till hundra procent.

I ovannämnda fall stämmer det såklart att en diagnos nödvändigtvis inte behöver göra någon nytta. Men nu syftar jag inte på sådana fall utan på de fall där man själv upplever att diagnosen stämmer som det var i mitt fall när man fick diagnosen Aspergers syndrom. Upplever man att diagnosen stämmer får man en möjlighet att lära känna andra som förstå en och man kan få tips om att hantera diagnosen genom litteratur, möjligheten att komma till habiliteringen och få tips om hur man hanterar sin diagnos samt en möjlighet att ansöka om stöd och hjälp enligt LSS i och med att man tillhör personkrets 1 när man har Aspergers syndrom, autism eller autismliknande tillstånd. Man har även en möjlighet att ansöka om tandvårdsintyg vilket innebär att man får gå till tandläkaren till ett mycket förmånligt pris.  

Innan jag fick min Asperger-diagnos så ställde jag alldeles för höga krav på mig själv. Jag försökte gå på diverse sociala tillställningar och delta i olika aktiviteter trots att jag mådde dåligt och hade mått bättre av att syssla med mina specialintressen ensam. Det allmänna rådet var ju att man skulle bli deprimerad om man isolerade sig alltför mycket och att det var viktigt att variera sina aktiviteter istället för att ha ritualer och rutiner som många personer med Aspergers syndrom och autism faktiskt mår bra av. Jag åt en extremt hög dos antidepressiva, men efter ett tag efter diagnosen förstod jag att jag måste bejaka mina Asperger-sidor istället för att sträva någon annan än den jag var. Efter ett tag behövde jag inte medicinerna längre som jag trots allt hade ätit i flera års tid!

Innan diagnosen försökte jag dessutom arbeta på heltid för alla var ju minsann trötta efter jobbet och det jag kände var fullkomligt normalt.  Så fick jag ofta höra. Diagnosen fick mig att inse att det finns olika grader av trötthet och att den typen av trötthet jag kände inte var normalt. Att det inte är meningen att jag ska arbeta heltid helt enkelt samt att om jag överhuvudtaget ska arbeta måste det vara ett mycket anpassat arbete, som mitt nuvarande jobb som föreläsare om Aspergers syndrom och andra NPF-diagnoser. Den insikten hade jag aldrig fått utan diagnosen!

Share Button

Därför lönar det sig att skaffa en diagnos i vuxenåldern

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ibland frågan om det är någon mening med att skaffa en diagnos i vuxenåldern. Alla är väl unika på sitt sätt och diagnoser som Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd bara stämplar människor i onödan, anser många diagnosmotståndare. Om man har lyckats klara sig så bra fram till vuxenåldern, varför skaffa sig en diagnos helt plötsligt?

Men för mig var diagnosen viktig av många anledningar. Förutom att få förklaring till mitt annorlundaskap, få hjälp och stöd från kommunen, aktivitetsersättning från Försäkringskassan, kunde jag även sänka kraven på mig själv för jag förstod att jag inte hade samma förutsättningar som många andra. Dessutom var jag redan “stämplad” från början. Innan diagnosen var jag stämplad som lite dum och lat, men som skulle kunna vara som alla andra om jag bara “skärpte till mig” lite. Att hela tiden vara på helspänn och skärpa till mig blev en tung börda att bära.

Men det allra, allra viktigaste för mig var att kunna förhålla mig till mig själv bättre. Ända sedan förskolan hade jag känt att det var något som inte riktigt stämde hos mig. Jag kände mig annorlunda och tyckte att det var jobbigt när andra blev irriterade över att behöva förklara saker för mig många gånger utan att jag förstod något, att främlingar i stan kunde bli irriterade av att jag stod i vägen för dem och tappade saker. Jag kände mig i vägen helt enkelt. Det började kännas obekvämt fick jag höra när jag kände ångest inför att uträtta ärenden i stan i rädsla att jag skulle råka stå i vägen för någon eller att tappa något.

“Du har bara en ovanligt låg självkänsla och social fobi, Paula”, fick jag höra. När jag förklarade att jag ofta tappade saker och inte förstod saker som var självklara för de flesta andra, fick jag till svar att jag skulle behöva jobba med mig själv. Tydligen ingick det i social fobi att inbilla sig att andra blev irriterade på en, men den känslan fanns tydligen bara i ens huvud. Jag kände mig förvirrad och försökte jobba med mig själv. Kanske var det så som de allra flesta påstod för inte kunde jag väl bedöma själv om andra blev irriterade på mig eller inte om jag nu led av så låg självkänsla och social fobi? Men jag kände ändå att det var något som inte stämde.

När jag var 24 år fick jag veta att jag har Aspergers syndrom och ADD och fick prata med en psykolog. När jag tog upp att det kändes som att många blev irriterade på mig över att jag tappade saker och stod i vägen, konstaterade psykologen: “Jo, så är det säkert, och det kommer du säkert kunna lära dig att leva med för du tappar ju lättare saker än de flesta andra”.

Att få höra dessa ord var otroligt befriande. Min känsla hade alltså varit rätt: människor blev säkert irriterade på mig och så skulle det säkert vara för resten av mitt liv, men det var helt okej. Och social fobi hade jag absolut inte! Jag behövde varken jobba med mig själv eller försöka intala mig att allt hade varit min inbillning för det jag hade känt var helt rätt. Plötsligt försvann all min ångest! Om jag inte hade skaffat en diagnos i vuxenåldern, vet jag inte om jag hade orkat leva hittills med att ständigt “jobba med mig själv”. Nu kan jag istället acceptera mig själv som jag är!

Share Button

Vissa saker kommer alltid vara jobbiga

Share Button

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag har Aspergers syndrom, kände jag en viss sorg över att jag alltid kommer att ha vissa svårigheter. Visst, det var en jättestor lättnad för mig att veta att jag inte var dum och lat och att mitt annorlundaskap hade en logisk förklaring, men jag hade ändå hoppats på något sätt att jag inte hade hittat den rätta knappen i min hjärna som skulle göra att jag kunde leva ett normalt liv. En knapp som skulle ge mig mer energi så att jag skulle klara av att sköta ett hem, skaffa barn, behålla ett jobb och klara det som många andra människor klarade av.

När jag fick veta att jag har en medfödd funktionsnedsättning/funktionsvariation och att det inte fanns en sådan knapp i min hjärna, förstod jag att mina misslyckanden inte hade berott på lathet. Jag förstod helt plötsligt också att jag aldrig skulle kunna leva det liv som jag tänkte att jag skulle kunna leva. Jag skulle inte kunna leva ett normalt familjeliv, skaffa ett heltidsjobb plus mycket annat.

Då sa min psykolog till mig: “vissa saker kommer alltid vara jobbiga för dig, men det är helt okej.” När jag förstod det, insåg jag att hon hade rätt. Förmodligen skulle jag alltid behöva leva med att:

1. Jag troligen aldrig kommer att kunna skaffa barn. Jag har helt enkelt mindre energi än många andra människor, och eftersom jag behöver sova mina 12 timmar på nätterna, skulle jag inte orka ta hand om barn. Därför måste jag leva ett liv efter mina förutsättningar som är anpassad efter min ork för att jag ska må bra.

2. Jag förmodligen alltid kommer att tycka att vissa sociala tillställningar är jobbiga och att jag inte har så mycket gemensamt med andra människor. Eftersom jag bara har mina specialintressen och jag inte har andra intressen i livet, har jag oftast ingenting att prata om med andra människor. Därför måste jag anpassa mitt umgänge och endast träffa människor som jag trivs med och helt enkelt undvika de tillställningar jag tycker är jobbiga.

3. Jag förmodligen alltid kommer att leva med att vissa människor kommer att ifrågasätta mig. De kanske tycker att jag använder Aspergers syndrom som en ursäkt, att jag borde städa själv istället för att ha boendestödjare som städar mitt hem osv.

Många människor möter utmaningar i livet, och dessa är mina. Men betyder det att jag har en dålig livskvalitet? Nej! Jag måste bara acceptera att jag alltid kommer att tycka att dessa situationer är jobbiga och att det förmodligen alltid kommer att vara så. När jag accepterade detta faktum, blev livet plötsligt mycket lättare 🙂

Share Button

Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd?

Share Button

År 2013 utkom den nya DSM V, och då försvann diagnosen Aspergers syndrom. Idag heter diagnosen autismspektrumtillstånd. Anledningen till detta är att forskning inte kunnat bevisa någon skillnad mellan Aspergers syndrom och autism. Vi som fått en Asperger-diagnos innan 2013 får dock behålla vår gamla diagnos.

Jag får ibland frågor om det blev någon skillnad för mig när Aspergers syndrom togs bort och vad jag säger att jag har för diagnos nu när DSM IV inte används längre. Men det blev absolut ingen skillnad för mig. Eftersom jag fick min diagnos innan 2013 och det står i min utredning att jag har Aspergers syndrom, säger jag till alla som undrar att jag har Aspergers syndrom. Jag är en vanemänniska, och jag skulle tycka att det skulle kännas konstigt att plötsligt kalla min diagnos för någonting annat än vad jag är van vid. Dessutom är fortfarande Aspergers syndrom ett välkänt begrepp i folkmun, vilket är ytterligare en anledning för mig att kalla min diagnos för Aspergers syndrom. Varje gång jag föreläser talar jag däremot om för publiken att Asperger-diagnoser egentligen inte används längre.

Visst, om jag hade gjort min utredning idag, hade jag istället fått diagnosen autismspektrumtillstånd, och isåfall hade jag förmodligen kallat min diagnos för autismspektrumtillstånd. Men för mig är det inte viktigt vad min diagnos heter, det enda viktiga för mig är att jag känner till mina svårigheter och styrkor och att jag får det stöd jag behöver. Jag är ju fortfarande samma Paula som jag alltid varit, och jag blev inte plötsligt en annan person bara för att Asperger-diagnosen försvann från DSM. Det viktiga är att min omgivning lär känna just mig och accepterar mig som jag är, och inte bryr sig om vad min diagnos heter.

Många som har en diagnos frågar mig vad de borde säga till andra människor när dessa frågar vad man har för diagnos. Mitt råd är att det inte är viktigt om ni kallar diagnosen för autismspektrumtillstånd eller Aspergers syndrom, så välj det som är mest bekvämt för er. Om ni vill vara mer detaljerade, kan ni säga: “Jag har Aspergers syndrom, men idag heter diagnosen egentligen autismspektrumtillstånd” eller: “på min utredning står det att jag har autismspektrumtillstånd, men förut hade jag förmodligen fått diagnosen Aspergers syndrom.” 🙂

Share Button

5 anledningar till att jag fick Asperger-diagnosen sent

Share Button

Det som många har undrat varför jag fick mina diagnoser (Aspergers syndrom och ADD) så sent och om ingen i min barndom misstänkte att jag skulle kunna ha Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykatrisk diagnos. Men ingen misstänkte någonsin något! Jag tror att det finns flera anledningar till att diagnosen kom som en överraskning för många, som bland annat att:

1. Jag var ett otroligt lättskött barn. Jag löd (nästan) alltid mina föräldrar, följde instruktioner och orsakade aldrig några besvär för någon. Visst hade jag ibland utbrott hemma när vi skulle gå och handla och när jag hade varit i skolan, men grannmammorna berättade alltid om sina barn som bråkade hemma mycket mer än vad jag gjorde. Jag var för det mesta glad utåt sett, och både mina föräldrar och grannarna tyckte att jag var både lydigare och snällare än andra barn i min ålder (det som däremot ingen visste om var hur jag mådde inuti och hur otroligt mycket ångest jag hade). När jag fick min diagnos, sa mamma direkt att det inte kunde stämma eftersom jag aldrig varit trotsig, jobbig eller visat att jag mått dåligt. Mamma trodde att det borde vara svårt och utmattande att vara förälder till ett barn med Aspergers syndrom.

2. Jag hade ett mycket bra minne och en förmåga att lära mig saker utantill i skolan. Trots att jag nästan inte har någon förmåga alls att lära mig saker som inte har med mina specialintressen att göra, kunde jag lära mig långa meningar utantill ur skolböckerna. Tack vare mitt språkintresse kunde jag formulera om dessa meningar när vi hade prov, och därför märkte ingen att jag inte hade någon aning om vad ämnet jag skrev om handlade om. Min förmåga att lära mig saker utantill och att iaktta andra människor gjorde dessutom att jag lärde mig utantill hur jag skulle göra i olika sociala situationer, och därför bar jag alltid en mask i sociala situationer.

3. Trots att jag inte har något behov att dela aktiviteter med andra människor, har jag lätt för att dela med mig av känslor. Trots att jag inte alltid själv vet hur jag känner och mår, har jag alltid varit den som andra människor har vänt sig till när de varit ledsna och behövt tröst, och när jag var gift med min exman var den känslomässiga aspekten i äktenskapet mycket viktig för mig. Jag har dessutom alltid älskat barn och haft lätt för att förstå dem och deras känslor. Eftersom jag trodde att personer med Aspergers syndrom var känslokalla, trodde jag att en Asperger-diagnos var uteslutet i mitt fall.

4. Mitt specialintresse för språk har gjort att jag har rest mycket och bott i olika länder helt själv. Alla tänkte alltid att jag var en vanlig ung tjej som gillade att testa nya saker och prova på att bo i flera länder. Ingen la märke till att jag inte var intresserad av att vare sig besöka sevärdheter, se nya platser eller att prova på lokala maträtter, det enda som intresserade mig på mina resor var att lära mig ländernas språk ordentligt. Alltid när jag var tillbaka i Finland och kände mig vilsen och utanför, tyckte mamma att det var normalt att känna sig vilsen i min situation eftersom jag alltid bodde i många olika länder och aldrig rotade mig någonstans.

5. Jag saknar även vissa andra egenskaper som ofta förknippas med Aspergers syndrom. Bland annat har jag lätt för att ta kontakt med nya människor i många situationer, jag är verbal och har lätt för att prata, jag har alltid uppfattats som trevlig och artig, till skillnad från många med Aspergers syndrom är jag inte visuell och lär mig aldrig nya saker genom att se på bilder, jag behöver inga scheman och tycker inte att det är jobbigt med många synintryck, jag lägger inte märke till smådetaljer som exempelvis när någon har färgat håret eller flyttat på en möbel i ett rum, jag tycker inte att det är jobbigt att resa själv och jag har inga problem med att åka även längre resor (flera timmar). Förut trodde jag att dessa svårigheter/egenskaper var ett krav för att få en Asperger-diagnos.

Share Button

Lögner som överlevnadsstrategi, del 3

Share Button

I mina senaste inlägg har jag skrivit hur jag tvingades hitta på lögner i skolan och låtsas vara sjuk när vi fick skoluppgifter som jag inte klarade av eller när jag mådde så fysiskt dåligt av tröttheten att jag inte hade ork. Men jag ljög inte bara om att jag var sjuk, utan jag ljög även när jag ville dölja mitt annorlundaskap och och ville låtsas vara som alla andra.

När jag gick på lågstadiet, brukade jag berätta ärligt för mina klasskamrater vad jag gjorde på fritiden: jag läste grammatik och tidtabeller och såg aldrig på TV och lyssnade inte på musik. Men ju äldre jag blev, desto mer märkte jag att det inte var socialt accepterat att vara annorlunda. Till och med läraren i skolan tvingade mig att spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna och gav mig beröm när jag skaffade normala intressen.

Om jag försökte säga ärligt att jag inte var intresserad av att leka kurragömma, hoppa hopprep, spela bollspel, kort eller andra sällskapsspel eller nästan några lekar med andra barn överhuvudtaget, fick jag negativ kritik. När jag däremot låtsades tycka om dessa aktiviteter, fick jag beröm. Därför tappade jag bort mig själv helt och hållet och lärde mig att jag måste härma mina klasskamrater för att kolla vilka aktiviteter jag borde tycka om. De flesta ungdomar låtsas förmodligen vara andra personer än vad de är för att spela tuffa, men i mitt fall gick allt överstyr. Jag tappade helt bort min identitet, ljög för andra hela tiden om mina åsikter, fritidsintressen och allt.

Jag ljög till och med för mina föräldrar hemma och berättade för dem att jag hade haft roligt på klassresor även om sanningen var att jag hade haft hemsk ångest och bara hade velat dö. Jag hittade också på att jag hade vänner som inte ens existerade och att jag hade fått beröm i skolan för jag märkte att mamma blev nöjd på det sättet. Eftersom jag alltid har varit en person som påverkats starkt av andra människors sinnesstämningar, var det viktigt för mig att mamma skulle vara glad och nöjd. Om jag märkte det minsta lilla att hon var orolig för mig, blev jag också orolig och kände mig obehaglig till mods. Därför var jag livrädd för att göra henne orolig och ljög därför för henne.

När jag i 24-årsåldern fick veta att jag hade Aspergers syndrom, var det svårt för mig till en början att övertyga min omgivning om att jag verkligen hade fått rätt diagnos. Den Paula som de hade lärt känna innan diagnosen hade nämligen inte varit den riktiga Paula utan en falsk kopia av mig. Eftersom jag hade ljugit många gånger på ett övertygande sätt och till och med mamma hade gått på mina lögner, var det svårt för mig att övertyga min omgivning om att jag inte var den person som de trodde att jag var. Men efter diagnosen kände jag att jag inte längre ville ljuga utan jag ville visa mitt riktiga jag.

Share Button