Kategoriarkiv: Autism under barndom och skolan

Därför kan en autist bete sig olika i olika situationer

I måndags hade vi vårt sedvanliga månadsmöte hos Misa Kompetens, och vi fick göra en gemensam övning: vi ombads skriva på en lapp vad vi ansåg att vi själva hade för svagheter och styrkor och vad vi uppfattade att våra kollegor hade för egenskaper, och sedan fick vi läsa högt för resten av gruppen vad vi hade skrivit. När vi skulle beskriva kollegorna, skulle vi gå in på individnivå och benämna egenskaper och personlighetsdrag enskilt hos varje kollega, inte hos gruppen som helhet.

Fick höra kollegornas uppfattningar

Jag tycker att det är riktigt jobbigt att delta i sådana övningar så jag behövde varken skriva eller säga något. Däremot fick jag ändå höra vad mina kollegor hade för uppfattningar om mig vilket jag tyckte var spännande. Jag har märkt att olika människor brukar ha helt olika uppfattningar om mig: vissa tycker att jag är extremt blyg och tyst, andra uppfattar mig däremot som extremt öppen, social och pratsam. Vissa tycker att jag är en färgglad person som alltid syns och märks medan andra tycker att jag är en tyst mus som aldrig märks. Ja, ni fattar nog!

Aldrig lagom

Som barn fick jag kritik i skolan för helt motsatta egenskaper: vissa lärare tyckte att det var bekymmersamt att jag var så blyg och tyst medan andra menade att jag pratade alldeles för mycket. Vissa tyckte att jag var extremt oengagerad och passiv medan andra tyckte att jag var för engagerad och aktiv. Ingen tyckte att jag var lagom utan antingen pratade jag för mycket eller för lite. Antingen ställde jag för mycket frågor eller svarade jag inte ens när jag blev tilltalad. Även vikarier låg nog märke till mig för mitt beteende stack ut på ett eller ett annat sätt!

Inget mellanting

Många undrar hur det kommer sig att jag uppvisade så olika beteenden. Men den autist jag är är jag en antingen-eller-människa. Antingen älskar jag något eller så hatar jag något, det finns liksom inget mellanting. Språk och framför allt grammatik var mitt stora specialintresse och därför var jag överengagerad på språklektioner. Men andra ämnen och lektioner hatade jag. Jag ogillade dem inte utan hatade dem. Därför hade jag ångest inför andra lektioner och blev ofrivilligt tyst. Som vuxen har jag förstått att jag förmodligen led av selektiv mutism.

Orkar inte vara social

Även hos Misa Kompetens sticker mitt beteende ut: innan våra möten börjar brukar mina kollegor sitta i köket och äta tillsammans. Jag går aldrig dit utan sätter mig ensam i mötesrummet och väntar där tills de är klara med frukosten. På rasterna fikar jag aldrig heller tillsammans med kollegorna utan sitter även då i mötesrummet. Jag är den enda i gruppen som drar mig undan. Mitt beteende är absolut inget personligt mot dem utan beror på min autism: socialt samspel tar så mycket energi av mig att jag behöver rasterna till återhämtning.

Alla hade fått rätt uppfattning

Eftersom jag beter mig annorlunda än mina kollegor i sociala sammanhang väntade jag mig att åtminstone någon skulle tillskriva mig egenskaper som “försiktig” och “blyg” när vi gjorde övningen. Ändå var det ingen som gjorde det! Däremot uppfattade många mig som väldigt öppen och även oförställd: jag låtsas inte vara någon annan än den jag är och följer inte sociala normer utan gör precis som jag vill! Det kändes som att mina kollegor hade fått precis rätt bild av mig! Vilket nog inte är så konstigt eftersom min arbetsplats är anpassad efter mina behov.

Miljön är den avgörande faktorn

Om du har en bestämd uppfattning om ett autistiskt barn så ska du veta att din uppfattning inte alls behöver stämma med verkligheten! När man har autism kan man bete sig på motsatta sätt i olika situationer. Det betyder inte att barnet har multipla personligheter utan handlar om att miljön kan få barnet att må bra eller dåligt. Ingen situation är “okej” utan antingen “underbar” eller “riktigt hemsk”. Om en lektion handlar om barnets specialintresse kan barnet vara väldigt engagerat medan andra lektioner kan framkalla känslor som rädsla och ångest!

Snälla diagnosskeptiska lärare: sluta glorifiera 1980-talet

Under de senaste decennierna har olika specialpedagogiska perspektiv varit rådande i den svenska skolan. Åsikterna om hur skolan borde hantera elever med specialbehov har varierat beroende på vilket av dessa perspektiv som har varit det mest dominerande. Forskaren Lisa Asp-Onsjö delar in de specialpedagogiska perspektiven i följande paradigm:

1. Individorienterat perspektiv

Detta perspektiv var vanligast fram till 1970-talet. Om en elev inte uppnådde skolans krav sökte man förklaringar hos den individuella eleven. Man försökte åtgärda problemen genom hjälp- och OBS-klasser eller genom att eleven fick gå om ett skolår. Att placera funktionsvarierade elever i särskilda klasser var en populär lösning, och man menade att det var bäst för klassen som helhet att barn i behov skildes från sina klasser för då fick resten av klassen arbetsro. Det låg på skolan att utreda elevens problematik och bedöma vilka särlösningar som var aktuella.

2. Strukturorienterat perspektiv

På 1970-talet blev detta perspektiv populärt och det var nu synsättet ändrades totalt! Om en elev presterade mindre bra i skolan, ansågs skulden ligga i skolmiljön. Sociala skäl ansågs vara en annan viktig bidragande faktor till skolmisslyckanden. Man försökte anpassa skolmiljön så att den skulle passa så många som möjligt. Diagnoser kritiserades eftersom de ansågs vara stigmatiserande. Man strävade efter att en elev med specialbehov aldrig skulle skiljas från sin klass då social fostran ansågs vara ett lika viktigt inslag i skolan som själva undervisningen.

3. Diagnosorienterat perspektiv

På 1990-talet började neuropsykiatriska diagnoser synliggöras i media och man riktade uppmärksamheten mot medicinska förklaringar. Nu började man återigen fokusera på elevens problembild, och särlösningar blev vanliga igen. När en elev skiljs från sin klass, säger man att det är bäst för den individuella eleven. Man får inte längre säga att det är bäst för klassen som helhet för man får inte skuldbelägga den individuella eleven. Till skillnad från det individorienterade perspektivet ligger det på externa experter att utreda elevens problematik.

Vissa glorifierar 1980-talets skola

Jag kan inte sluta häpnas över att 1980-talets skola med dess strukturorienterade perspektiv ibland glorifieras. Vissa påstår till och med att diagnosticeringen blev en konsekvens av 1990-talets finanskris: till följd av finanskrisen hade skolorna plötsligt en begränsad budget och för att få tillgång till resurser fick skolan ett ekonomiskt intresse av att elever skulle diagnosticeras med autism och andra NPF-diagnoser. Trots skollagens 1 kap. fjärde paragraf krävs det nämligen inte sällan en medicinsk diagnos för att skolan ska få bidrag till särskilt stöd.

Dåtidens skola var inte bättre

Men jag lovar att 80-talets skola inte alls var lika inkluderande och tolerant som den gärna framställs som! Dåtidens skola var integrerande, inte inkluderande. Och det finns inget värre för ett autistiskt barn än att bli integrerad i sociala aktiviteter mot sin vilja! Vi är många vuxna autister som for enormt illa ut av 80-talets skola med dess “sociala fostran” och av att bli berövade en diagnos och därmed självacceptans. Skolan är inte inkluderande idag men det var den inte då heller. Så snälla alla diagnosskeptiska lärare: sluta glorifiera 1980-talets skola!

Glädjebesked om fjärrundervisning

Regeringen har beslutat att fler elever ska erbjudas möjlighet till fjärrundervisning i fler ämnen. Detta för att eleverna i glesbygden ska få ta del av undervisning av en behörig lärare. Även så kallade hemmasittare ska omfattas av möjligheten till fjärrundervisning. Beslutet kommer att implementeras i augusti i år.

Mycket i skolmiljön som skapar ångest

I dagsläget finns det redan hemmasittande elever som träffar sina lärare enskilt vid ett par tillfällen i veckan alternativt får undervisning i sina hem, dock har långt ifrån alla i behov erbjudits möjligheten. Det kan vara hur många faktorer som helst i skolmiljön som skapar ångest hos autistiska barn och gör att de inte kan vistas där: otydlighet, raster, mobbing, utanförskap, oanpassade uppgifter, socialt samspel, sinnesintryck mm. Dessa barn har ofta försökt gå i skolan men inte klarat det och har ofta blivit nekade adekvata anpassningar.

Autism är en funktionsvariation

Långt ifrån alla barn mår bra av det sociala samspelet i skolan. Ett vanligt missförstånd är att dessa barn alltid vill vara för sig själva, men det behöver inte vara fallet: det kan räcka för vissa med den sociala stimulans de får av sina föräldrar och syskon. Här tänker nog många att det vore bra om dessa barn hade en förmåga att utsätta sig för fler sociala sammanhang. Visst, det vore säkert bra på samma sätt som det vore bra att en rullstolsburen person skulle kunna gå, men faktum är att autism är en funktionsnedsättning på samma sätt som ett rörelsehinder!

Trivs för mig själv

Själv hatar jag att höra att alla behöver social stimulans. Även om det säkert stämmer, jag jättegärna träffar mina föräldrar och jag trivs med mina boendestödjare så leder sådana här ordspråk till att mitt sociala behov kraftigt överdrivs. Många hade svårt för att förstå varför jag aldrig sökte till daglig verksamhet när jag levde på aktivitetsersättning. Men anledningen till att jag inte gjorde det var att jag inte ville ha en sysselsättning som innebar social samvaro. Det passade mig inte som barn och passar inte nu som vuxen. Detta eftersom jag trivs för mig själv.

Har blivit påtvingad gemenskap

Att jag inte vill ha social sysselsättning innebär att jag varken vill ha studiekamrater när jag studerar eller arbetskamrater när jag arbetar. Nu arbetar jag ju på distans men varje gång jag har läst folkhögskolekurser som innebär närvaroplikt i skolan flera gånger i veckan har jag gått in i väggen. Jag har alltid hatat ord som “gemenskap” och “samvaro”. Inte för att jag har något emot dessa begrepp i sig och jag vet att dessa saker är viktiga för många andra. Det jag har emot är att jag ofta påtvingats gemenskap och social samvaro mot min vilja.

Hade velat läsa in skolan på distans

Tänk om jag också hade erbjudits att läsa in skolan på distans, vad underbart det hade varit! En specialklass i all ära och jag är helt övertygad om att jag hade trivts betydligt bättre i en autismklass än i en vanlig klass. Dock är det inget som slår distansundervisning! Det är på distans jag lär mig bäst och det är på det sättet jag inte blir påtvingad social samvaro mot min vilja. Även specialklasser innebär mer social samvaro än vad jag önskar. Jag är helt övertygad om att jag hade fått bättre betyg om jag hade fått läsa in skolan på distans.

Får inte bli en billig nödlösning

Dock finns det en hake här, nämligen: alla autister är inte som jag. Vissa mår dåligt i vanliga skolklasser och arbetsplatser men däremot mår de till skillnad från mig också dåligt när de tvingas sitta hemma på dagarna eftersom de behöver få social samvaro på sina villkor. Därför bör distansundervisning endast erbjudas till de som verkligen trivs med att vara hemma på dagarna. Distansundervisning får aldrig vara en billig nödlösning för skolor att slippa anpassa skolmiljön. Aldrig!

Därför anser jag inte att en skolinstitution passar alla barn

Den franske filosofen Michel Foucault definierade makten som någonting som upprätthåller sanningar och normer och driver samhället framåt. Makt var enligt honom aldrig någonting som någon människa utan vidare besitter utan någon med vissa värderingar kan få makt i en tidsepok samtidigt som exakt samma åsikter kan vara totalt förlegade i en annan. Han menade alltså att makt var en föränderlig process.

Självteknik

Foucault ansåg även att vi människor utövar makt över oss själva genom att skapa oss själva efter rådande normer och värderingar. Vi betraktar det samtida samhället, börjar problematisera vissa egenskaper hos oss själva och sedan sätter igång arbetet för att omforma oss själva, vilket Foucault kallade för självtekniker. Hur vi väljer att omforma våra egenskaper och värderingar är alltså väldigt beroende av samhället och tidsepoken vi lever i.

Passade inte in i människornas världsbild

Människornas tankar och åsikter är, precis som Foucault menade, väldigt färgade av samtida normer och ideal. Tänk bara på skolan. När det på 1800-talet föreslogs att det skulle inrättas en obligatorisk folkskola, möttes förslaget av protester i samhället. Många ansåg det totalt fel och onödigt att alla barn skulle gå i skolan. Det lät hur galet som helst för en obligatorisk skolgång passade inte alls in i människornas dåvarande världsbild! Dock blev idén verklighet och så här bara knappt 200 år senare anses det som självklart att alla barn ska må bra av skolan.

Vi har inte förändrats genetiskt

Själv tänker jag lite som folk gjorde på 1800-talet: en obligatorisk skola är en väldigt ny uppfinning så vem är det som säger att en skolinstitution passar alla moderna barn? Förut ansågs det som självklart att barnen skulle vara hemma på dagarna så det låter totalt ologiskt för mig att ett autistiskt barn skulle fara illa om det läste in skolan hemma. Dagens barn har knappast utvecklat en gen som gör att de behöver vistas i skolan för att må psykiskt bra och att de tar skada om de inte får “social träning”.

Viktigt med tillgänglighetsanpassningar

Missförstå mig rätt nu. Jag är inte alls för barnarbete som var vanligt på 1800-talet, och jag är för läroplikt. Jag propagerar också för att skolorna ska göra anpassningar och inrätta specialklasser så att ingen ska tvingas stanna hemma mot sin vilja. Jag har på mina föreläsningar mött flera autistiska barn som plötsligt börjat gå i skolan när de fått börja i specialklasser, och därför ska skolorna självklart göra allt i sin makt för att tillgänglighetsanpassa skolmiljön.

Alla mår inte bra av sysselsättning

Men samtidigt möter jag också föräldrar och deras autistiska tonåringar som menar att barnets skola försökt med allt, även specialklasser, men att barnet ändå mått dåligt i skolan. En sysselsättning utanför hemmet har inte alls passat barnet. Däremot har vissa barn gått med på att läsa in skolan självständigt hemma. Så var det även för mig när jag gick på Ågesta Folkhögskola: trots att den var hur autismanpassad som helst, passar det inte mig att ha en daglig sysselsättning utanför hemmet och jag stannade hemma under de sista månaderna.

Passar inte in i dagens ideal

När vissa föräldrar berättar för mig att deras barn verkar må bra av att plugga självständigt hemma men att de börjar direkt må psykiskt dåligt i skolan, även i specialklasser, och frågar mig om råd så brukar jag hänvisa till Foucaults teorier. Vi är förmodligen ett flertal som trivs med att plugga och arbeta på distans och inte behöver sociala kontakter utanför hemmet, och jag mår psykiskt hur bra som helst bra av det. Men detta passar inte alls in i dagens normer och ideal!

Hur hjälpa ett deprimerat autistiskt barn?

Alla deprimerade barn bör självfallet uppmärksammas direkt och få hjälp så fort som möjligt, men vet man dessutom med sig att det deprimerade barnet har Aspergers syndrom eller autism så finns det några viktiga saker att tänka på. Dessa funktionsvariationer innebär vissa specialbehov som lätt blir förbisedda om man inte är uppmärksam. Här kommer mina bästa tips:

1. Ställ inte för höga krav

Faktum är att omgivningen ofta ställer alldeles för höga krav på autistiska barn. Men om barnet vistas i skolan på dagarna, kan det vara alldeles för mycket begärt att kräva att barnet dessutom ska hjälpa till i hemmet och göra läxor. Jag är en autistisk vuxen och måste fortfarande välja vad jag lägger min energi på, och autistiska barn orkar naturligtvis inte heller lägga sin energi på flera saker samtidigt.

2. Ta reda på varför barnet är deprimerat

Vilket kan vara en svår punkt eftersom det inte är säkert att barnet vet det självt. Själv har jag många gånger haft ångest utan att förstå varför. Det tog mig lång tid att förstå att vanliga sociala aktiviteter gjorde mig deprimerad för standarden anses vara att man får positiv energi av det sociala! Förstår barnet vad som skapar det ångest, kan det så småningom bli bättre på att akta sig för ångestframkallande situationer. Och nej, jag syftar inte på fobier nu utan på otillgängliga miljöer och olämpliga aktiviteter.

3. Låt barnet göra något det brinner för

I Aspergers syndrom och autism ingår ofta specialintressen, vilket inte alltid behöver vara en specifik hobby utan en mycket stark passion för något. Det är inte alltid omgivningen förstår hur viktigt detta specialintresse är för barnet. Vi vet ju alla att klimataktivisten Greta Thunberg har Aspergers syndrom och Gretas pappa Svante Thunberg berättar att Greta förut hade varit så deprimerad att hon inte hade velat äta eller prata med någon men att hon väcktes till liv av klimatfrågan. Klimatengagemanget räddade Greta!

4. Låt barnet känna sig älskat för alla sina egenskaper

Det är lätt för omgivningen att säga till ett autistiskt barn: “Det är klart att det är helt okej att ha autism, men du borde träna på ögonkontakt/ sluta isolera dig och försöka bli mer social”. Det tärde enormt mycket på min självkänsla att tvingas träna på att leka med mina klasskamrater på rasterna när jag inte tyckte att det var ett dugg roligt. Jag tvingades sträva efter att vara någon jag inte var, vilket gjorde mig deprimerad.

5. Försök se till att skolan är anpassad

Vilket inte är det lättaste eftersom det är skolorna som har makten! Men det som är viktigt att känna till att man ibland måste tänka väldigt öppet när det gäller ett autistiskt barns skolgång och ibland komma på icke-traditionella lösningar.

Man får fundera på frågor som: Går det att anpassa en vanlig klass tillräckligt eller skulle barnet må bättre i en specialklass? Orkar barnet vara i skolan på heltid, eller räcker det kanske med ett par gånger i veckan? Kanske mår barnet inte heller helt bra i specialklasser men mår däremot jättebra om det får läsa in skolan på distans hemifrån?

6. Låt barnet nyttja sina styrkor

Aspergers syndrom och autism innebär inte sällan flera styrkor. Låt dessa blomma ut istället för att tvinga barnet att träna på färdigheter där det ändå inte finns utvecklingspotential. Är man riktigt påhittig, kan man dessutom ibland komma på hur barnet kan nyttja sina specialintressen i de flesta skolämnen. Har barnet exempelvis matlagning som specialintresse, kan barnet kanske lära sig matematik om man ska göra ekvationer av matlagningsingredienser. Tänk öppet och försök vara påhittig!

Om pedagogiska lärteorier, del 4

Idag kommer mitt sista blogginlägg om lärteorier som handlar om sociokulturellt lärande.

Sociokulturell teori

Sociokulturellt perspektiv på lärande innebär att undervisningen utgår ifrån elevernas egna erfarenheter. Precis som i pragmatismen anses det inte finnas någon absolut sanning, men förespråkarna av den sociokulturella teorin går ett steg längre: Man skulle nästan kunna säga att elevernas egna erfarenheter och upplevelser “formar” sanningen. Det som är fakta i en miljö anses inte behöva vara det i en annan, menar förespråkarna av teorin.

Lärarens roll blir handledande

Eftersom elevernas egna erfarenheter tillmäts en så stor betydelse, blir det mycket gruppdiskussioner och erfarenhetsutbyten. Lärarens roll anses vara handledande. Handledaren behöver egentligen inte ens vara en lärare utan det kan lika gärna vara en studiekamrat som handleder sina klasskamrater. När man lär sig något säger man att man appropierar kunskap, dvs gör den till sitt eget.

Har inte mycket erfarenhet om sociokulturellt lärande

Sociokulturellt lärande användes knappt under min skoltid, men precis som de andra lärteorierna har jag mina tvivel när det gäller teorin. Även om jag är positiv till att elevernas egna erfarenheter och bakgrunder tas hänsyn till, har jag svårt för det faktum att det inte finns några givna fakta. Hur ska jag liksom veta vad som gäller annars?

Därför tror jag att det skulle bli flummigt

Om vi leker med tanken att man skulle lära sig om Aspergers syndrom, skulle ett sociokulturellt perspektiv innebära att eleverna diskuterar med varandra, pratar om sina egna erfarenheter och kommer fram till sin egen sanning. Men vad är “sanningen” om Aspergers syndrom? Efter att ha gett ut min bok i både Sverige och Finland, upptäckte jag att den fick helt olika respons av aspergare i dessa länder. Båda länderna verkade ha olika “sanningar” om vad asperger är.

Finska aspergare kritiserade mig för oväntade saker

De finska aspergarnas respons var att det var totalt fel av mig att påstå att asperger även kan innebära styrkor eftersom jag förstör för andra aspergare annars. Anser man att diagnosen även kan innebära styrkor, är man en “falsk” aspergare. Diagnosen anses bero på biologiska fel i våra hjärnor, och det är hos oss, inte neurotypikerna, som problemen ligger hos. Dessutom menade många att det var fel av mig att föreläsa eftersom ett inifrånperspektiv kan ge helt fel bild. Jag vill bara tjäna pengar på min diagnos, resonerade många finska aspergare.

Fick en helt annan respons från svenska aspergare

I Sverige fick jag däremot en helt annan respons av mina medaspergare. De svenska aspergarna ansåg att jag kunde ha fokuserat ännu mer på de autistiska styrkorna. Många anser också att ett inifrånperspektiv är mycket mer värdefullt än vetenskaplig forskning och det därför är endast en fördel att någon med egen diagnos föreläser. Vidare anser många svenska aspergare att våra svårigheter beror på sociala faktorer, dvs otillgänglighet och fel bemötande.

Finska aspergare kan ha en annan sanning om Aspergers syndrom

Nu kan man såklart inte generalisera och påstå att alla svenska aspergare tycker si och finska aspergare så, men det här var den generella responsen jag fick och finska aspergare kritiserade även min bok på ett öppet diskussionsforum för ovannämnda saker. Därför har jag dragit slutsatsen att det finns fog att anta att många finska aspergare möjligen tänker annorlunda om Asperger syndrom än vad svenska aspergare gör även om alla såklart är individer.

Är inte helt för sociokulturell inlärning

Tänk om två neurotypiker hade gått en kurs om Aspergers syndrom bland aspergare i Finland respektive Sverige för att lära sig om diagnosen och kurserna endast hade utgått från kursdeltagarnas egna erfarenheter i en sociokulturell anda? Då hade dessa neurotypiker troligen fått helt olika bilder om vad Aspergers syndrom är. Därför är jag inte helt för sociokulturell inlärning utan anser att egna erfarenheter ska blandas med empirisk vetenskap!

Om pedagogiska lärteorier, del 3

De här dagarna håller jag på att redogöra och analysera olika lärteorier, och idag står pragmatismen på tur. Läs gärna även mina tidigare blogginlägg om behaviorism och kognitivism.

Pragmatism

Det finns många forskare, bland annat John Dewey, som har förespråkat pragmatism. Många anhängare av teorin har kritiserat Jean Piagets kognitivism och ansett att Piaget var okänslig för barnens perspektiv. De menar att barn brukar ge de svar som de vuxna vill ha och att man inte därför bör lägga in alltför mycket tolkningar in hur barnens kognitiva funktioner som exempelvis arbetsminne fungerar för vi kan inte veta det med säkerhet.

Vissa grupper ansågs missgynnas i skolan

Dewey var totalt emot en traditionell skola och ansåg att det var viktigt med social rättvisa och demokrati. Han menade att det var fel att den rika elitens barn gynnades av skolan och ansåg därför att elevernas erfarenheter skulle tas hänsyn till i planeringen av undervisningen. Invandrarbarn och andra missgynnade grupper skulle annars fara illa ut i skolan, menade han.

Erfarenhetsanknuten undervisning

Undervisningen skulle, enligt Dewey, hänga ihop med det barnen upplever i sin vardag. Man kunde ju till exempel inte undervisa matematik på ett bra sätt om barnen inte kunde koppla de nyförvärvade kunskaperna till sina egna vardagsliv. Här kommer jag att tänka på saker som jag lärde mig i geometrin så som att räkna trianglarnas vinkelsummor som jag aldrig har förstått vad just jag ska behöva kunskapen till.

Praktiska inslag viktiga

Enligt pragmatismen är det mycket viktigt med praktiska inslag i undervisningen. Eleven anses lära sig bäst när teori sammanvävs med praktik, och förespråkarna av teorin anser till och med att det är omöjligt att skilja på teori och praktik. Sanningen och värden anses inte vara absoluta utan eleverna förväntas komma fram till “sanningen” på egen hand medan läraren håller sig i bakgrunden. Pragmatismen kan därmed sammanfattas med “learning by doing”.

Mina erfarenheter av pragmatism

Jag hade vissa lärare i skolan som förespråkade att vi elever skulle vara aktiva och stå för inlärningsprocessen. Att arbeta med “case” och diskutera dessa i grupp är ett populärt pragmatiskt inlärningssätt, vilket jag också har fått göra. Varje grupp kommer fram till sin egen sanning själv och redovisar allt för resten av klassen medan läraren håller sig i bakgrunden. Det finns inga tydliga rätt och fel.

Därför gillar jag inte pragmatisk undervisning

Jag ogillar verkligen att diskutera casen i grupp och att lära mig genom att se bilder och pyssla eftersom jag avskyr de flesta gruppaktiviteter. Det enda sättet för mig att lära mig språk är att sätta mig ner och nöta in glosor och grammatik! Tvingas jag pyssla med praktiska uppgifter i grupp, får jag bara ångest och jag blir totalt blockerad. Sådana inslag hämmade min inlärning i skolan.

Många personer med Aspergers syndrom och autism, även jag, mår dåligt av otydlighet. Själv vill jag att det ska finnas tydliga rätt och fel istället för att vi elever ska komma fram till sanningen själva. Om läraren håller sig alltför mycket i bakgrunden tycker jag att det blir för flummigt. Jag lär mig bäst om jag får nöta in fakta och visa upp mitt kunnande på ett slutprov!

Skulle kunna gilla pragmatiska inslag under rätt premisser

Däremot har jag inget emot att fundera på casen i mitt huvud så länge jag slipper diskutera det i grupp. Läraren får gärna också försöka knyta an matematiken till mitt vardagsliv så att det blir mer begripligt för mig.

Om det praktiska inslaget skulle bestå av en reflekterande skrivuppgift där jag försöker knyta informationen till mitt vardagsliv skulle pragmatismen säkert fungera mycket bra i mitt fall! Det viktigaste för mig är att metoden är anpassad efter mitt funktionssätt, vilket den aldrig har varit.

Om pedagogiska lärteorier, del 2

I gårdagens blogginlägg skrev jag mina tankar om behaviorismen, och idag står kognitivism på tur. Alla lärteorier kan ni läsa om i i Säljös bok Lärande, skola, bildning.

Kognitivism

Det var på 1950-talet som behaviorismen började ifrågasättas och den kognitiva revolutionen tog fart. Till skillnad från i behaviorismen anses människan enligt kognitivismen inte längre vara någon viljelös varelse som kan betingas till att lära sig vad som helst utan människan anses styras av medvetna avsikter och motiv. Läraren ska inte längre vara den enda aktiva i läroprocessen utan även eleverna förväntas vara aktiva.

Fokuset läggs på hjärnans funktioner

Kognitivismen lägger fokus på hjärnans kognitiva processer så som exekutiva funktioner, perception, minne, problemlösning, kreativitet och informationsbearbetning. Den kognitivistiska lärteorin försöker svara på frågan hur man kan stödja elevernas inlärningsförmåga på bästa sätt. Ett stort fokus läggs på arbetsminne.

Olika mentala processer såsom varseblivning och minnesprocesserna anses påverka individens känslor och beteenden. Visuellt och auditivt stöd är populära i kognitivismen eftersom dessa inslag har visat sig stödja elevernas lärande.

Piagets utvecklingspsykologiska teorier

Psykologen Jean Piaget anses vara en av de viktigaste gestalterna i kognitivismens utveckling. Han menade att barnets utveckling och tänkande sker i olika stadier under barnets olika uppväxtperioder. I en viss ålder ska barnet fokusera på att lära sig vissa saker, i nästa ålder kommer nästa fas där helt andra färdigheter står i fokus och så vidare.

Enligt kognitivismens förespråkare bör dessa stadier tas hänsyn till i undervisningen så att inte barnen blir hämmade i sin utveckling. Piaget ansåg att barnen efter en viss ålder har utvecklat de färdigheter som de behöver för att de ska klara sig i livet. Därför verkar han inte ha trott på livslångt lärande.

Mina erfarenheter av kognitivism

När jag började skolan på 80-talet hade kognitivismen blivit en populär lärteori. Till skillnad från mina föräldras skoltid fick min generation lära sig genom att leka, pyssla och arbeta i grupp. Det var vanligt att vi elever fick hålla föredrag framför klassen, och vi fick även se på TV-program. På språklektionerna fick vi ofta repetera det vi hade hört på band. Dessa inslag ansågs stödja vårt minne.

Kognitivistisk pedagogik passade inte mig

Tvärtom vad många tror passade inte kognitivismen mig alls. Till skillnad från vad Piaget trodde är det idag ett välkänt faktum att barn med Aspergers syndrom och autism kan utvecklas i helt andra faser än det sedvanliga. Men detta togs inte alls hänsyn till utan alla skulle passa in i mallen. Vilket i sin tur är en katastrof för någon med ojämn begåvningsprofil och annorlunda utvecklingskurva.

Gillade inte grupparbetena, de auditiva och visuella inslagen och lekarna

Jag är en extremt teoretisk människa som lär sig bäst genom att läsa texter och anteckna. Även om jag älskade språk lärde jag mig inte ett dugg genom att se på bilder och använda mindmaps, varför det inte heller passar mig att se på TV. Även grupparbeten hämmar min inlärning. I mitt fall är det vanliga texter som gäller, varför till och med behaviorism hade passat mig bättre som lärmetod.

Kanske hade kognitivismen fungerat på mig på andra premisser

För att kognitivismen ska fungera för barn med Aspergers syndrom och autism måste individuella behov tas hänsyn till! Om kognitivismen däremot hade varit mer anpassad hade den nog kunnat passa mig. Om man hade bortsett från Piagets teorier och fokuset hade lagts på hur jag lär mig hade kognitivismen troligen kunnat underlätta min inlärning. Mitt minne hade garantera fått stöd om jag hade fått läsa och anteckna istället för att använda bilder och mindmaps.

Om pedagogiska lärteorier, del 1

Professorn Roger Säljö redogör för olika pedagogiska lärteorier i sin antologi Lärande, skola, bildning. Eftersom många lärare misslyckas i sina försök att undervisa elever med Aspergers syndrom och autism och jag själv har egna erfarenheter av misslyckad skolgång, tänkte jag redogöra de vanligaste läroteorierna i mina kommande blogginlägg och dela med mig av mina egna tankar om de lärteorier som Säljö tar upp. Först i tur står behaviorism.

Behaviorism

Behaviorismen skulle kunna kallas för den gammaldagsa lärmetoden med tydliga och uttalade läromål. Läraren ska vara aktiv och eleverna passiva och “lyda”. Förr i tidens katederundervisning kan härledas till den behavioristiska teorin. Eleverna förväntas oftast visa att de uppnått de angivna läromålen genom att skriva ett slutprov.

Alla barn anses ha samma förutsättningar

I behaviorismen läggs fokuset på stimuli. Vi människor anses reagera instinktivt på stimuli som kommer från vår omvärld. Med hjälp av dessa stimuli anser man kunna styra elevernas beteende och lärande mot önskad riktning. Vi människor tros vara nästintill viljelösa varelser som kan betingas att lära oss nya saker och bete oss på önskat sätt. Individuella skillnader tas inte hänsyn till utan alla elever anses ha samma möjligheter till inlärning.

Bestärkningsprincipen karakteristisk för behaviorismen

Något som är väldigt typiskt för behaviorismen är bestärkningsprincipen, det vill säga att man ger eleven positiv bestärkning i syfte att främja dennes inlärning. Ett exempel på detta är förr i tidens programmerade läromedel där eleven ska svara på en fråga och få bekräftelse ifall svaret är rätt (=positiv bestärkning) alternativt repetera och försöka igen ifall svaret skulle vara fel. Sådana apparater kommer jag ihåg från min skoltid men vet inte om de finns kvar idag!

En populär lärteori förr

Mina föräldrar är födda på 40 och 50-talen, och på deras tid hade behaviorismen starkt inflytande. Själv började jag skolan på 80-talet när den kognitivistiska teorin hade börjat ta över (mer om kognitivism i mitt nästa blogginlägg) men behaviorismen var också en populär lärteori som förespråkades av många.

Det stora problemet

Jag behöver knappast nämna vad jag tycker om att betinga ett autistiskt barn till ett visst beteende med hjälp av positiv bestärkning. Min lågstadielärare som tvingade mig att spela bollspel med mina klasskamrater (eftersom hon inte ville att jag skulle spendera rasterna ensam även om jag hade förklarat att jag ville det) utgick från det behavioristiska perspektivet. När jag gjorde som hon önskade berömde hon mig trots att allt hade skett mot min vilja.

Det stora felet jag ser i behaviorismen är att man utgår ifrån att alla barn fungerar likadant, och eftersom jag betedde mig annorlunda behövde läraren få mig att bete mig neurotypiskt med hjälp av positiv bestärkning. Det föll aldrig in henne att det finns barn med annorlunda behov för det går ju totalt emot den behavioristiska teorin! Därför tror jag att behaviorismen kan förstöra väldigt mycket för elever med Aspergers syndrom och autism.

Inget ont som för något gott med sig

Dock ser jag konstigt nog vissa positiva aspekter i behaviorismen. Nu passar det iofs mig inte alls att lära mig i sociala sammanhang utan jag behöver studera på distans, men om jag väl ska tvingas in i ett klassrum passar det mig bäst att läraren är aktiv och jag som elev passiv. Jag gillar inte grupparbeten och -diskussioner och jag hatar också de flesta praktiska uppgifter. Däremot gillar jag att jag får skriva ett prov efter varje avslutad kurs.

En annan positiv aspekt som jag ser i teorin är att allt blir strukturerat. Jag vet precis vad jag förväntas kunna efter en avslutad kurs och uppskattar det faktum att det finns tydliga rätt och fel. Om man däremot som elev ska komma till det rätta svaret själv och det inte finns tydliga rätt och fel blir allt alldeles för flummigt för mig. De tydliga instruktionerna och de tysta klassrummen där bara läraren pratar är nog något som uppskattas av många autistiska barn!

Hur hjälpa ett autistiskt barn att förstå sitt värde?

Vi som har Aspergers syndrom och autism har självklart ett värde precis som andra människor. Men tyvärr är det lätt för unga autister att få uppfattningen att de skulle ha ett lägre värde än andra människor bara för att de har autism och de flesta andra människor inte har det. När man skiljer sig från normen, är det lätt att tro att man alltid har fel och alla andra rätt.

Skilde mig från normen redan i barnsben

Själv hade jag det väldigt jobbigt i skolan. Det rådde ingen tvekan om att jag skilde mig från normen, och eftersom det var jag som framstod som udda, fick andra människor mig att känna att jag hade ett lägre värde än andra barn. Det allra värsta var att jag trodde på det själv för jag hade ju ingen anledning till att ifrågasätta detta. Ingen hade sagt till mig att jag dög som jag var.

Tvingades leka med klasskamrater mot min vilja

Redan i lågstadiet fick jag höra från läraren: “Men det är inte konstigt att dina klasskamrater mobbar dig eftersom du är den enda i klassen som inte är med och spelar bollspelet utan väljer att spendera rasterna för dig själv.” Hon sa att jag måste vara med i bollspelet oavsett om jag ville det eller ej. Det var tydligen viktigt för att mobbingen skulle upphöra.

Lärarens agerande gav mig känslan av att ha ett lägre värde

Med sitt agerande signalerade läraren att det var okej att mobba mig eftersom jag hade andra fritidsintressen än andra barn och inte var social. Om jag envisades med att lyssna på mina känslor och syssla med aktiviteter jag faktiskt tyckte om, fick jag acceptera att bli sämre behandlad. Eftersom jag var så liten och hade lärt mig att de vuxna alltid hade rätt, föll det aldrig mig in att läraren skulle kunna ha fel. Därför ifrågasatte jag aldrig detta.

Fick höra att andra skulle skratta åt mig

Vi som har Aspergers syndrom har inte sällan svag central koherens, vilket i mitt fall yttrar sig i att jag har svårt att sätta ihop detaljer i en helhet. Därför hade jag mycket svårt för att lära mig historia i skolan: det blev alldeles för mycket information för min hjärna att hantera. jag förstod inte hur alla samhällsförändringar hängde ihop och utlöste de olika historiska händelserna. Jag tog studenten utan att veta om vem Hitler var och när andravärldskriget ägde rum!

När jag frågade läraren vad jag skulle behöva historia till, fick jag till svar att andra människor skulle skratta åt mig om jag skulle vara vuxen utan att någonsin ha hröt talas om Hitler. Tydligen skulle det vara en stor skam. Även om jag tyckte att det lät konstigt att skratta åt människor som inte kunde saker man själv inte kunde, signalerade läraren att detta bara var att acceptera och att jag därför skulle skärpa mig.

Vet numera mitt värde

Idag är jag 40 år och vet fortfarande inte vad som hände i andravärldskriget. Dock skäms jag inte ett dugg. Lika lite som en rörelsehindrad person behöver skämmas för att sitta i rullstol trots att de flesta vuxna kan gå, vägrar jag att skämmas för att jag har Aspergers syndrom och en ojämn begåvningsprofil. Idag har jag en bra självkänsla och väljer endast att umgås med människor som accepterar mig som jag är och inte skrattar åt mig.

Viktigt att hjälpa ett autistiskt barn att förstå sitt värde

Du som är vuxen ska verkligen tänka på hur du uttrycker dig när du pratar med ett autistiskt barn! Säg aldrig: “Om du inte ändrar dig kommer andra barn skratta åt dig och mobba dig”. Säg istället: “Tyvärr kommer det alltid finnas människor som mobbar folk som skiljer sig från normen. Du kan komma att stöta på dumma människor som är elaka mot dig, men du ska veta att det är de som gör fel och att du duger precis som du är:”