Kategoriarkiv: Autism under barndom och skolan

Om pedagogiska lärteorier, del 4

Idag kommer mitt sista blogginlägg om lärteorier som handlar om sociokulturellt lärande.

Sociokulturell teori

Sociokulturellt perspektiv på lärande innebär att undervisningen utgår ifrån elevernas egna erfarenheter. Precis som i pragmatismen anses det inte finnas någon absolut sanning, men förespråkarna av den sociokulturella teorin går ett steg längre: Man skulle nästan kunna säga att elevernas egna erfarenheter och upplevelser “formar” sanningen. Det som är fakta i en miljö anses inte behöva vara det i en annan, menar förespråkarna av teorin.

Lärarens roll blir handledande

Eftersom elevernas egna erfarenheter tillmäts en så stor betydelse, blir det mycket gruppdiskussioner och erfarenhetsutbyten. Lärarens roll anses vara handledande. Handledaren behöver egentligen inte ens vara en lärare utan det kan lika gärna vara en studiekamrat som handleder sina klasskamrater. När man lär sig något säger man att man appropierar kunskap, dvs gör den till sitt eget.

Har inte mycket erfarenhet om sociokulturellt lärande

Sociokulturellt lärande användes knappt under min skoltid, men precis som de andra lärteorierna har jag mina tvivel när det gäller teorin. Även om jag är positiv till att elevernas egna erfarenheter och bakgrunder tas hänsyn till, har jag svårt för det faktum att det inte finns några givna fakta. Hur ska jag liksom veta vad som gäller annars?

Därför tror jag att det skulle bli flummigt

Om vi leker med tanken att man skulle lära sig om Aspergers syndrom, skulle ett sociokulturellt perspektiv innebära att eleverna diskuterar med varandra, pratar om sina egna erfarenheter och kommer fram till sin egen sanning. Men vad är “sanningen” om Aspergers syndrom? Efter att ha gett ut min bok i både Sverige och Finland, upptäckte jag att den fick helt olika respons av aspergare i dessa länder. Båda länderna verkade ha olika “sanningar” om vad asperger är.

Finska aspergare kritiserade mig för oväntade saker

De finska aspergarnas respons var att det var totalt fel av mig att påstå att asperger även kan innebära styrkor eftersom jag förstör för andra aspergare annars. Anser man att diagnosen även kan innebära styrkor, är man en “falsk” aspergare. Diagnosen anses bero på biologiska fel i våra hjärnor, och det är hos oss, inte neurotypikerna, som problemen ligger hos. Dessutom menade många att det var fel av mig att föreläsa eftersom ett inifrånperspektiv kan ge helt fel bild. Jag vill bara tjäna pengar på min diagnos, resonerade många finska aspergare.

Fick en helt annan respons från svenska aspergare

I Sverige fick jag däremot en helt annan respons av mina medaspergare. De svenska aspergarna ansåg att jag kunde ha fokuserat ännu mer på de autistiska styrkorna. Många anser också att ett inifrånperspektiv är mycket mer värdefullt än vetenskaplig forskning och det därför är endast en fördel att någon med egen diagnos föreläser. Vidare anser många svenska aspergare att våra svårigheter beror på sociala faktorer, dvs otillgänglighet och fel bemötande.

Finska aspergare kan ha en annan sanning om Aspergers syndrom

Nu kan man såklart inte generalisera och påstå att alla svenska aspergare tycker si och finska aspergare så, men det här var den generella responsen jag fick och finska aspergare kritiserade även min bok på ett öppet diskussionsforum för ovannämnda saker. Därför har jag dragit slutsatsen att det finns fog att anta att många finska aspergare möjligen tänker annorlunda om Asperger syndrom än vad svenska aspergare gör även om alla såklart är individer.

Är inte helt för sociokulturell inlärning

Tänk om två neurotypiker hade gått en kurs om Aspergers syndrom bland aspergare i Finland respektive Sverige för att lära sig om diagnosen och kurserna endast hade utgått från kursdeltagarnas egna erfarenheter i en sociokulturell anda? Då hade dessa neurotypiker troligen fått helt olika bilder om vad Aspergers syndrom är. Därför är jag inte helt för sociokulturell inlärning utan anser att egna erfarenheter ska blandas med empirisk vetenskap!

Om pedagogiska lärteorier, del 3

De här dagarna håller jag på att redogöra och analysera olika lärteorier, och idag står pragmatismen på tur. Läs gärna även mina tidigare blogginlägg om behaviorism och kognitivism.

Pragmatism

Det finns många forskare, bland annat John Dewey, som har förespråkat pragmatism. Många anhängare av teorin har kritiserat Jean Piagets kognitivism och ansett att Piaget var okänslig för barnens perspektiv. De menar att barn brukar ge de svar som de vuxna vill ha och att man inte därför bör lägga in alltför mycket tolkningar in hur barnens kognitiva funktioner som exempelvis arbetsminne fungerar för vi kan inte veta det med säkerhet.

Vissa grupper ansågs missgynnas i skolan

Dewey var totalt emot en traditionell skola och ansåg att det var viktigt med social rättvisa och demokrati. Han menade att det var fel att den rika elitens barn gynnades av skolan och ansåg därför att elevernas erfarenheter skulle tas hänsyn till i planeringen av undervisningen. Invandrarbarn och andra missgynnade grupper skulle annars fara illa ut i skolan, menade han.

Erfarenhetsanknuten undervisning

Undervisningen skulle, enligt Dewey, hänga ihop med det barnen upplever i sin vardag. Man kunde ju till exempel inte undervisa matematik på ett bra sätt om barnen inte kunde koppla de nyförvärvade kunskaperna till sina egna vardagsliv. Här kommer jag att tänka på saker som jag lärde mig i geometrin så som att räkna trianglarnas vinkelsummor som jag aldrig har förstått vad just jag ska behöva kunskapen till.

Praktiska inslag viktiga

Enligt pragmatismen är det mycket viktigt med praktiska inslag i undervisningen. Eleven anses lära sig bäst när teori sammanvävs med praktik, och förespråkarna av teorin anser till och med att det är omöjligt att skilja på teori och praktik. Sanningen och värden anses inte vara absoluta utan eleverna förväntas komma fram till “sanningen” på egen hand medan läraren håller sig i bakgrunden. Pragmatismen kan därmed sammanfattas med “learning by doing”.

Mina erfarenheter av pragmatism

Jag hade vissa lärare i skolan som förespråkade att vi elever skulle vara aktiva och stå för inlärningsprocessen. Att arbeta med “case” och diskutera dessa i grupp är ett populärt pragmatiskt inlärningssätt, vilket jag också har fått göra. Varje grupp kommer fram till sin egen sanning själv och redovisar allt för resten av klassen medan läraren håller sig i bakgrunden. Det finns inga tydliga rätt och fel.

Därför gillar jag inte pragmatisk undervisning

Jag ogillar verkligen att diskutera casen i grupp och att lära mig genom att se bilder och pyssla eftersom jag avskyr de flesta gruppaktiviteter. Det enda sättet för mig att lära mig språk är att sätta mig ner och nöta in glosor och grammatik! Tvingas jag pyssla med praktiska uppgifter i grupp, får jag bara ångest och jag blir totalt blockerad. Sådana inslag hämmade min inlärning i skolan.

Många personer med Aspergers syndrom och autism, även jag, mår dåligt av otydlighet. Själv vill jag att det ska finnas tydliga rätt och fel istället för att vi elever ska komma fram till sanningen själva. Om läraren håller sig alltför mycket i bakgrunden tycker jag att det blir för flummigt. Jag lär mig bäst om jag får nöta in fakta och visa upp mitt kunnande på ett slutprov!

Skulle kunna gilla pragmatiska inslag under rätt premisser

Däremot har jag inget emot att fundera på casen i mitt huvud så länge jag slipper diskutera det i grupp. Läraren får gärna också försöka knyta an matematiken till mitt vardagsliv så att det blir mer begripligt för mig.

Om det praktiska inslaget skulle bestå av en reflekterande skrivuppgift där jag försöker knyta informationen till mitt vardagsliv skulle pragmatismen säkert fungera mycket bra i mitt fall! Det viktigaste för mig är att metoden är anpassad efter mitt funktionssätt, vilket den aldrig har varit.

Om pedagogiska lärteorier, del 2

I gårdagens blogginlägg skrev jag mina tankar om behaviorismen, och idag står kognitivism på tur. Alla lärteorier kan ni läsa om i i Säljös bok Lärande, skola, bildning.

Kognitivism

Det var på 1950-talet som behaviorismen började ifrågasättas och den kognitiva revolutionen tog fart. Till skillnad från i behaviorismen anses människan enligt kognitivismen inte längre vara någon viljelös varelse som kan betingas till att lära sig vad som helst utan människan anses styras av medvetna avsikter och motiv. Läraren ska inte längre vara den enda aktiva i läroprocessen utan även eleverna förväntas vara aktiva.

Fokuset läggs på hjärnans funktioner

Kognitivismen lägger fokus på hjärnans kognitiva processer så som exekutiva funktioner, perception, minne, problemlösning, kreativitet och informationsbearbetning. Den kognitivistiska lärteorin försöker svara på frågan hur man kan stödja elevernas inlärningsförmåga på bästa sätt. Ett stort fokus läggs på arbetsminne.

Olika mentala processer såsom varseblivning och minnesprocesserna anses påverka individens känslor och beteenden. Visuellt och auditivt stöd är populära i kognitivismen eftersom dessa inslag har visat sig stödja elevernas lärande.

Piagets utvecklingspsykologiska teorier

Psykologen Jean Piaget anses vara en av de viktigaste gestalterna i kognitivismens utveckling. Han menade att barnets utveckling och tänkande sker i olika stadier under barnets olika uppväxtperioder. I en viss ålder ska barnet fokusera på att lära sig vissa saker, i nästa ålder kommer nästa fas där helt andra färdigheter står i fokus och så vidare.

Enligt kognitivismens förespråkare bör dessa stadier tas hänsyn till i undervisningen så att inte barnen blir hämmade i sin utveckling. Piaget ansåg att barnen efter en viss ålder har utvecklat de färdigheter som de behöver för att de ska klara sig i livet. Därför verkar han inte ha trott på livslångt lärande.

Mina erfarenheter av kognitivism

När jag började skolan på 80-talet hade kognitivismen blivit en populär lärteori. Till skillnad från mina föräldras skoltid fick min generation lära sig genom att leka, pyssla och arbeta i grupp. Det var vanligt att vi elever fick hålla föredrag framför klassen, och vi fick även se på TV-program. På språklektionerna fick vi ofta repetera det vi hade hört på band. Dessa inslag ansågs stödja vårt minne.

Kognitivistisk pedagogik passade inte mig

Tvärtom vad många tror passade inte kognitivismen mig alls. Till skillnad från vad Piaget trodde är det idag ett välkänt faktum att barn med Aspergers syndrom och autism kan utvecklas i helt andra faser än det sedvanliga. Men detta togs inte alls hänsyn till utan alla skulle passa in i mallen. Vilket i sin tur är en katastrof för någon med ojämn begåvningsprofil och annorlunda utvecklingskurva.

Gillade inte grupparbetena, de auditiva och visuella inslagen och lekarna

Jag är en extremt teoretisk människa som lär sig bäst genom att läsa texter och anteckna. Även om jag älskade språk lärde jag mig inte ett dugg genom att se på bilder och använda mindmaps, varför det inte heller passar mig att se på TV. Även grupparbeten hämmar min inlärning. I mitt fall är det vanliga texter som gäller, varför till och med behaviorism hade passat mig bättre som lärmetod.

Kanske hade kognitivismen fungerat på mig på andra premisser

För att kognitivismen ska fungera för barn med Aspergers syndrom och autism måste individuella behov tas hänsyn till! Om kognitivismen däremot hade varit mer anpassad hade den nog kunnat passa mig. Om man hade bortsett från Piagets teorier och fokuset hade lagts på hur jag lär mig hade kognitivismen troligen kunnat underlätta min inlärning. Mitt minne hade garantera fått stöd om jag hade fått läsa och anteckna istället för att använda bilder och mindmaps.

Om pedagogiska lärteorier, del 1

Professorn Roger Säljö redogör för olika pedagogiska lärteorier i sin antologi Lärande, skola, bildning. Eftersom många lärare misslyckas i sina försök att undervisa elever med Aspergers syndrom och autism och jag själv har egna erfarenheter av misslyckad skolgång, tänkte jag redogöra de vanligaste läroteorierna i mina kommande blogginlägg och dela med mig av mina egna tankar om de lärteorier som Säljö tar upp. Först i tur står behaviorism.

Behaviorism

Behaviorismen skulle kunna kallas för den gammaldagsa lärmetoden med tydliga och uttalade läromål. Läraren ska vara aktiv och eleverna passiva och “lyda”. Förr i tidens katederundervisning kan härledas till den behavioristiska teorin. Eleverna förväntas oftast visa att de uppnått de angivna läromålen genom att skriva ett slutprov.

Alla barn anses ha samma förutsättningar

I behaviorismen läggs fokuset på stimuli. Vi människor anses reagera instinktivt på stimuli som kommer från vår omvärd. Med hjälp av dessa stimuli anser man kunna styra elevernas beteende och lärande mot önskad riktning. Vi människor tros vara nästintill viljelösa varelser som kan betingas att lära oss nya saker och bete oss på önskat sätt. Individuella skillnader tas inte hänsyn till utan alla elever anses ha samma möjligheter till inlärning.

Bestärkningsprincipen typisk för behaviorismen

Något som är väldigt typiskt för behaviorismen är bestärkningsprincipen, det vill säga att man ger eleven positiv bestärkning i syfte att främja dennes inlärning. Ett exempel på detta är förr i tidens programmerade läromedel där eleven ska svara på en fråga och få bekräftelse ifall svaret är rätt (=positiv bestärkning) alternativt repetera och försöka igen ifall svaret skulle vara fel. Sådana apparater kommer jag ihåg från min skoltid men vet inte om de finns kvar idag!

En populär lärteori förr i tiden

Mina föräldrar är födda på 40 och 50-talen, och på deras tid hade behaviorismen starkt inflytande. Själv började jag skolan på 80-talet när den kognitivistiska teorin hade börjat ta över (mer om kognitivism i mitt nästa blogginlägg) men behaviorismen var också en populär lärteori som förespråkades av många.

Det stora problemet med behaviorismen

Jag behöver knappast nämna vad jag tycker om att betinga ett autistiskt barn till ett visst beteende med hjälp av positiv bestärkning. Min lågstadielärare som tvingade mig att spela bollspel med mina klasskamrater (eftersom hon inte ville att jag skulle spendera rasterna ensam även om jag hade förklarat att jag ville det) utgick från det behavioristiska perspektivet. När jag gjorde som hon önskade berömde hon mig trots att allt hade skett mot min vilja.

Det stora felet jag ser i behaviorismen är att man utgår ifrån att alla barn fungerar likadant, och eftersom jag betedde mig annorlunda behövde läraren få mig att bete mig neurotypiskt med hjälp av positiv bestärkning. Det föll aldrig in henne att det finns barn med annorlunda behov för det går ju totalt emot den behavioristiska teorin! Därför tror jag att behaviorismen kan förstöra väldigt mycket för elever med Aspergers syndrom och autism.

Inget ont som för något gott med sig

Dock ser jag konstigt nog vissa positiva aspekter i behaviorismen. Nu passar det iofs mig inte alls att lära mig i sociala sammanhang utan jag behöver studera på distans, men om jag väl ska tvingas in i ett klassrum passar det mig bäst att läraren är aktiv och jag som elev passiv. Jag gillar inte grupparbeten och -diskussioner och jag hatar också de flesta praktiska uppgifter. Däremot gillar jag att jag får skriva ett prov efter varje avslutad kurs.

En annan positiv aspekt som jag ser i teorin är att allt blir strukturerat. Jag vet precis vad jag förväntas kunna efter en avslutad kurs och uppskattar det faktum att det finns tydliga rätt och fel. Om man däremot som elev ska komma till det rätta svaret själv och det inte finns tydliga rätt och fel blir allt alldeles för flummigt för mig. De tydliga instruktionerna och de tysta klassrummen där bara läraren pratar är nog något som uppskattas av många autistiska barn!

Hur hjälpa ett autistiskt barn att förstå sitt värde?

Vi som har Aspergers syndrom och autism har självklart ett värde precis som andra människor. Men tyvärr är det lätt för unga autister att få uppfattningen att de skulle ha ett lägre värde än andra människor bara för att de har autism och de flesta andra människor inte har det. När man skiljer sig från normen, är det lätt att tro att man alltid har fel och alla andra rätt.

Skilde mig från normen redan i barnsben

Själv hade jag det väldigt jobbigt i skolan. Det rådde ingen tvekan om att jag skilde mig från normen, och eftersom det var jag som framstod som udda, fick andra människor mig att känna att jag hade ett lägre värde än andra barn. Det allra värsta var att jag trodde på det själv för jag hade ju ingen anledning till att ifrågasätta detta. Ingen hade sagt till mig att jag dög som jag var.

Tvingades leka med klasskamrater mot min vilja

Redan i lågstadiet fick jag höra från läraren: “Men det är inte konstigt att dina klasskamrater mobbar dig eftersom du är den enda i klassen som inte är med och spelar bollspelet utan väljer att spendera rasterna för dig själv.” Hon sa att jag måste vara med i bollspelet oavsett om jag ville det eller ej. Det var tydligen viktigt för att mobbingen skulle upphöra.

Lärarens agerande gav mig känslan av att ha ett lägre värde

Med sitt agerande signalerade läraren att det var okej att mobba mig eftersom jag hade andra fritidsintressen än andra barn och inte var social. Om jag envisades med att lyssna på mina känslor och syssla med aktiviteter jag faktiskt tyckte om, fick jag acceptera att bli sämre behandlad. Eftersom jag var så liten och hade lärt mig att de vuxna alltid hade rätt, föll det aldrig mig in att läraren skulle kunna ha fel. Därför ifrågasatte jag aldrig detta.

Fick höra att andra skulle skratta åt mig

Vi som har Aspergers syndrom har inte sällan svag central koherens, vilket i mitt fall yttrar sig i att jag har svårt att sätta ihop detaljer i en helhet. Därför hade jag mycket svårt för att lära mig historia i skolan: det blev alldeles för mycket information för min hjärna att hantera. jag förstod inte hur alla samhällsförändringar hängde ihop och utlöste de olika historiska händelserna. Jag tog studenten utan att veta om vem Hitler var och när andravärldskriget ägde rum!

När jag frågade läraren vad jag skulle behöva historia till, fick jag till svar att andra människor skulle skratta åt mig om jag skulle vara vuxen utan att någonsin ha hröt talas om Hitler. Tydligen skulle det vara en stor skam. Även om jag tyckte att det lät konstigt att skratta åt människor som inte kunde saker man själv inte kunde, signalerade läraren att detta bara var att acceptera och att jag därför skulle skärpa mig.

Vet numera mitt värde

Idag är jag 40 år och vet fortfarande inte vad som hände i andravärldskriget. Dock skäms jag inte ett dugg. Lika lite som en rörelsehindrad person behöver skämmas för att sitta i rullstol trots att de flesta vuxna kan gå, vägrar jag att skämmas för att jag har Aspergers syndrom och en ojämn begåvningsprofil. Idag har jag en bra självkänsla och väljer endast att umgås med människor som accepterar mig som jag är och inte skrattar åt mig.

Viktigt att hjälpa ett autistiskt barn att förstå sitt värde

Du som är vuxen ska verkligen tänka på hur du uttrycker dig när du pratar med ett autistiskt barn! Säg aldrig: “Om du inte ändrar dig kommer andra barn skratta åt dig och mobba dig”. Säg istället: “Tyvärr kommer det alltid finnas människor som mobbar folk som skiljer sig från normen. Du kan komma att stöta på dumma människor som är elaka mot dig, men du ska veta att det är de som gör fel och att du duger precis som du är:”

Nej, dagens skola passar inte alla barn

Vi vuxna med Aspergers syndrom eller autism minns ofta vår skoltid med förskräck. Jag om någon förstår verkligen varför många autistiska barn stannar hemma från skolan. Det handlar ju inte om att man tycker att lektionerna är småtråkiga och att det hade varit skönt att fortsätta ligga kvar i sängen på morgnarna när man vaknar utan det handlar om total ångest! Sanningen är att dagens skola passar långt ifrån alla elever.

I Aspergers syndrom och autism ingår vissa svårigheter

I diagnoserna Aspergers syndrom och autism ingår svårigheter i socialt samspel, begränsade intressen och beteenden och ofta även en känslighet för sinnesintryck, en enorm uttröttbarhet och mycket, mycket mer. Har man inga sådana svårigheter alternativt dessa inte är tillräckligt omfattande, har man inte autism. Så enkelt är det.

Autistiska barn har svårigheter beskrivna i diagnoskriterierna för autism

Ändå verkar det som att skolorna inte förstår att om man har autism så beter man sig autistiskt och har precis sådana svårigheter som står beskrivna i diagnoskriterierna för autism. Ett autistiskt barn kan vara så känsligt för sinnesintryck att det inte klarar av en stökig skolmiljö alternativt kanske har så stora svårigheter med det sociala att det inte klarar av umgänget med klasskamraterna och skolpersonalen. Just sådana här svårigheter ingår i autismen.

Begränsningarna i beteenden som är ett av diagnoskriterierna för autism kan yttra sig genom att barnet inte klarar av ta ta in information i andra miljöer än i hemmet. Därför är det inte alls säkert att ett autistiskt barn klarar av att vistas i dagens skola. För vissa fungerar det, men då har det ofta krävts att skolgången har behövt organiseras på ett totalt annorlunda sätt. Det räcker inte med pyttesmå anpassningar.

Jag blir behandlad på ett annat sätt än autistiska barn

Jag är vuxen med Aspergers syndrom, och jag upplever att jag blir behandlad på ett annat sätt än autistiska barn. Visst, jag får ofta ifrågasättanden för att jag behöver boendestöd och anpassningar i arbetet (självklart inte från mina arbetskamrater utan från andra). Men ändå får jag boendestöd utan problem, och ingen har någonsin hotat mig att jag ska bli placerad i fosterhem om jag inte klarar av vissa arbetsmoment.

Jag får anpassningar i arbetet

När vi har möten hos Misa Kompetens, är det okej för alla att jag endast är med halva dagar alternativt stannar hemma helt om jag upplever att det blivit alldeles för mycket socialt samspel. När jag väl är med på mötena, är det helt okej för mig för alla att jag skippar grupplekarna och moment där man förväntas diskutera en fråga med en granne. Jag får arbeta självständigt eftersom det passar mig bäst.

Det är just på grund av mina specialbehov som Misa Kompetens får lönebidrag för mig så att de ska kunna bistå mig med behövliga anpassningar, och det har aldrig varit några konstigheter för mig att få det! De som ifrågasätter stödet är utomstående, inte någon från Misa Kompetens!

Varför får inte autistiska barn ha autistiska svårigheter?

Det jag funderar på är varför autistiska barn inte blir behandlade med samma respekt i skolan som jag blir på min anpassade arbetsplats. Dagens skola passar inte alla elever men ändå får autistiska barn sällan tillräckliga anpassningar. Varför får inte autistiska barn anpassningar som faktiskt fungerar? Varför får de inte stanna hemma vid behov när jag som vuxen får det?

Dessutom var jag hemma med aktivitetsersättning och försörjningsstöd i många år innan jag ens började arbeta. Även om jag blev ifrågasatt för mitt “hemmasittande”, var det inte i närheten av den mängden ifrågasättanden och hot jag fick som barn när jag uttryckte att jag inte ville vara i skolan. Och man kan fråga sig varför. Varför får inte autistiska barn också ha de svårigheter och behov som ingår i autism? Autism dyker ju inte upp plötsligt när man blir vuxen.

Så här kan du hjälpa autistiska elever att uppnå inlärningslust

När jag föreläser i skolor, undrar lärarna ibland hur de skulle kunna hjälpa elever med Aspergers syndrom och autism att nå slutbetyg. När de får höra att jag klarade gymnasiet och den finska studentexamen, ser de ofta min skolgång som lyckad. När jag berättar att jag trots studentexamen och slutbetygen ser min skolgång som ett stort misslyckande blir de ofta förvånade. Men sanningen är att jag hade behövt inlärningslust.

Jag saknade all livslust

Anledningen till att jag ser allt som ett stort misslyckande är att jag mådde väldigt dåligt i skolan. Jag hatade skolan, jag hatade de allra flesta skolämnena, jag hatade hela skolmiljön och kände mig totalt utanför. Att känna mig utanför i vuxenlivet gör mig överhuvudtaget ingenting för jag har alltid saknat viljan och engagemanget att “bli en i gänget”.

När det däremot finns påtvingat umgänge med på bilden, vilket är fallet med skolan med dess gruppdiskussioner, sociala skolmåltider, grupparbeten, lagsporter i gympan och annat, får utanförskapskänslan mig att må riktigt dåligt. Därför var skolan synonymt med ångest.

Jag lärde mig ingenting i skolan

Eftersom jag kände att jag inte passade in men ändå blev påtvingad gemenskap, kände jag att det inte ens fanns något hopp för mig att bli lycklig som vuxen för hela livet var ändå fyllt med ångestfyllda sociala aktiviteter. Och eftersom jag inte kände något framtidshopp, saknade jag all inlärningslust.

Det enda jag ville lära mig var språk eftersom jag tyckte att det var kul, allt annat kändes totalt meningslöst. Och eftersom jag saknar förmågan att intressera mig för ämnen som jag finner ointressanta, lärde jag mig nästan ingenting i skolan. Jag lyssnade inte och dagdrömde igenom alla lektionerna.

Tog studenten utan att någonsin ha hört talas om Hitler

När jag gick i skolan och några vuxna bekanta frågade mig vad vi höll på att lära oss på historielektionerna, hade jag ingen aning. Eftersom jag aldrig lyssnade, hade jag inte någon aning om vi höll på att lära oss om stenåldern, medeltiden, världskrigen eller något annat.

Jag visste inte ens om att vi har haft två världskrig i Europa och hade aldrig hört talas om Hitler eller medeltiden. När man inte lyssnar på lektionerna, tar man inte in någon information alls, och därför tog jag studenten utan att veta vem Hitler var.

Lärde mig några enstaka meningar utantill

Hur lyckades jag få betyg då, undrar du kanske? Jo, jag läste 7 olika språk i gymnasiet vilket höjde mitt medelsnittsbetyg rejält. När det gäller de andra ämnena tvingade mina föräldrar mig att plugga, vilket vi ständigt bråkade om. Jag gjorde det minsta man kunde göra eftersom jag hade blivit tvingad. Natten innan provet lärde jag mig några meningar utantill ur läroböckerna utan att ta till mig innehållet.

Mitt sista-minuten utantillpluggande räckte för att jag med nöd och näppe skulle bli godkänd, och dagen efter proven hade jag totalt glömt bort de meningar som jag hade lärt mig till proven! Därför hade jag inte lärt mig någonting i slutändan.

Hade velat läsa in hela skolan på distans

Det som hade kunnat ge mig inlärningslust var om allt som skapade mig ångest i skolan hade tagits bort. Det allra bästa för mig hade varit att läsa in skolan på distans hemifrån. Då hade jag kunnat slippa det sociala och endast koncentrera mig på skolämnena.

Det passar inte mig att ha en social sysselsättning utanför hemmet. Det passade mig inte som barn, det passade inte mig som tonåring och det passar inte nu som vuxen. Som vuxen tackade jag förut nej till daglig verksamhet just av denna anledning när jag levde på aktivitetsersättning. Jag måste ha antingen heltidssjukersättning eller distansarbete utan sociala krav, inget annat.

Se individens förutsättningar

Aspergers syndrom och autism medför som bekant sociala svårigheter, varför en traditionell skola med alla dess aktiviteter sällan passar autistiska elever. För att skolgången ska fungera och eleven faktiskt ska vilja lära sig krävs det många gånger totalt annorlunda lösningar. I mitt fall hade en distansskola varit lösningen medan något annat autistiskt barn hade kanske behövt något helt annat. Det viktiga är att se varje elevs individuella förutsättningar.

Du ska aldrig försöka forma en autistisk elev in i skolans mall! Sluta tänk: “Hur ska jag få den här autistiska eleven att passa in och få eleven att vara med på allt?” Tänk istället: “Hur ska jag få eleven att må så pass bra att den både kommer att nå slutbetyg och faktiskt ta studenten med åtminstone lite baskunskaper i varje ämne?”

Så här enkelt kan läraren boosta en autistisk elevs självkänsla

Barn med Aspergers syndrom eller autism har som bekant inte alltid den bästa självkänslan. Men när jag för ett tag sedan föreläste om Aspergers syndrom för en grupp lärare, fick jag höra en mycket glädjande historia från en av åhörarna: en av hennes elever hade Aspergers syndrom och hade setts som impopulär av sina klasskamrater. Men hon hade hjälpt eleven så att han kunde visa upp sina styrkor inför klassen.

Eleven hade förstavärldskriget som specialintresse

Vad hade hänt då? Jo, den här pojken hade förstavärldskriget som specialintresse. När hon skulle hålla en historielektion, hade pojken ständigt avbrutit undervisningen med sina kommentarer i stil med: “Fröken, du sa fel, det var inte alls så utan så här istället”. Ni vet, ett sådant typiskt beteende som kan anses vara klassiskt för barn med Aspergers syndrom och autism.

Pojken fick visa upp sitt kunnande inför klassen

Men istället för att skälla ut pojken eller att uppmana honom att sköta sitt, erkände läraren för klassen att pojken kunde mer om ämnet än hon. Därför bad hon pojken ställa sig upp, komma framför klassen och hålla lektionen i hennes ställe. Han fick berätta allt vad han visste om förstavärldskriget och alla detaljerna som varken läraren eller klasskamraterna kände till.

Klasskamraterna blev imponerade

Tack vare pojkens specialkunskaper kunde alla i klassen lära sig en massa nytt. Läraren berömde honom och lyfte fram hans Aspergers syndrom på ett positivt sätt. Klasskamraterna blev imponerade för han var ingen töntig pojke i deras ögon längre utan han var faktiskt riktigt kunnig i något! Det blev en ordentlig boost för pojkens självförtroende och självkänsla.

Många vuxna blir irriterade av att bli rättade av barn

Jag blir så glad när jag tänker på lärarens berättelse! Många andra vuxna hade nog blivit irriterade av att bli rättade av ett barn på det där sättet, och barn med Aspergers syndrom och autism förstår ju tyvärr inte alltid när det är läge att rätta andra och när man borde hålla tyst. Men den här underbara läraren erkände att hon inte var lika kunnig som den här pojken. Jag kan tänka mig att hennes agerande betydde enormt mycket för pojken!

Tips till lärare för att hantera inlärningssvårigheter hos autistiska barn

Hej du lärare! Har du ett visst barn med Aspergers syndrom eller autism i din klass och barnet har bara inte lärt sig något i ditt ämne? Har du gett upp? Visste du om att det inte behöver handla om inlärningssvårigheter utan det kan vara dina undervisningsmetoder eller skolmiljön det är fel på? Innan du ger upp, testa gärna följande:

1. Skuldbelägg inte barnet.

Vilket borde vara en självklarhet så här 2019, men jag har tyvärr fått erfara på mina föreläsningar att det inte är det! Själv skuldbelades jag i skolan för att jag hade svårt för att lära mig historia (för jag har ju svårt för att sätta ihop detaljer till en helhet och förstå sammanhang), rita, trä en symaskin, knäcka ägg eller fälla upp en strykbräda.

Det värsta var när min träslöjdslärare sa till mig att han aldrig hade haft en sådan elev som jag! Tro mig, sådana kommentarer sänker bara barnet och gör att skolgången börjar fungera ännu sämre. För barnet kan inte rå för att ha autism och en annorlunda begåvningsprofil.

2. Testa alternativa undervisningsmetoder.

Du har förmodligen märkt att eleven inte lär sig något med dina vanliga undervisningsmetoder. Men har du testat något helt annat? Har du testat att ge barnet enskild undervisning? Eller att låta barnet koncentrera sig på ett ämne åt gången istället för att läsa flera olika ämnen samtidigt? Har du provat på att använda dig av endast bilder i undervisningen alternativt låta bli bilderna helt och låta barnet läsa till sig kunskapen teoretiskt utan några som helst praktiska uppgifter?

För mig personligen fungerar inga bilder alls, och det gäller allt: filmer, serietidningar, mindmaps för det rör bara till min inlärning. Även om du kanske inte tror det så kan autistiska barn ibland bli riktigt duktiga i ditt ämne om de får lära sig på sitt sätt!

3. Testa en annan inlärningsmiljö.

Själv har jag mycket lättare för att lära mig nya saker hemma jämfört med i skolan. Hemma är jag avslappnad och behöver inte lägga energi på att förhålla mig till en annan miljö, och jag blir aldrig avbruten. Däremot lär jag mig knappt någonting i skolan.

Om det autistiska barnet av någon anledning skulle tacka nej till förkortade skoldagar i förmån till mer inlärningstid hemma, kan du testa att låta barnet sitta i ett separat rum utan distraherande sinnesintryck. Ett barn med autism kan vara mycket mer känsligt för sinnesintryck än vad du tror, och ibland förstår inte ens barnet det självt och kommer därför inte på att det skulle vara mycket enklare att göra uppgifter i ett separat rum!

4. Testa att undervisa ämnet genom att nyttja barnets specialintressen.

Har barnet språk som specialintresse? Bra, då kanske du kan testa att lära ut barnet vad olika historiska perioder hette genom att berätta för barnet vad man talade för språk under dessa epoker och hur språken utvecklades med tiden. Kanske geografi genom att rita en karta som visar vilka språk man talar i olika länder och matematik genom att låta barnet räkna hur stor andel av världens befolkning talar ett visst språk.

Är specialintresset matlagning? Då kan du testa om det fungerar att lära ut matematik till barnet genom att låta barnet räkna hur mycket mat man ska laga till ett visst antal personer, geografi genom att förklara vad man äter i olika länder och så vidare. Ibland fungerar metoden och ibland inte!

5. Lägg fokus på barnets styrkor.

Autism och grupparbeten brukar som bekant inte gå så bra ihop. Strunta i att barnet inte kan arbeta i grupp utan koncentrera dig på att låta barnet utveckla sina styrkor istället! Tvingar du ett autistiskt barn till grupparbeten, sänker du bara barnet. Jag vet vad du tänker: “Men ska man inte utmana sig själv för att klara sig i vuxenlivet?” Men jag lovar, ett autistiskt barn som har svårt för grupparbeten kommer bli så utmattad av dem att det bara riskerar att förlora förmågan att ta till sig kunskapen i skolämnen där det faktiskt finns utvecklingspotential. Och ett sådant barn kommer aldrig välja ett yrke som vuxen där det krävs en förmåga att arbeta i grupp.

6. Testa igen vid ett senare tillfälle.

Om du tror att barnet skulle kunna ha utvecklingspotential i ditt ämne, kan du vid misslyckanden testa igen om några år och se om barnet skulle vara mogen att ta till sig kunskapen då. Själv var jag inte alls mogen för att föreläsa inför stora grupper när jag utbildade mig till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola utan jag blev det först senare! Under min utbildning behövde jag koncentrera mig på helt andra saker så som vad som skulle utgöra en bra föreläsning, hur man bygger upp sin självkänsla för att våga berätta om sina svagheter och så vidare. Jag började klara större och längre föreläsningar först efter att jag var klar med utbildningen!

7. Acceptera situationen.

Har du följt alla dessa tips utan att barnet lyckats nå upp till kunskapsmålen? Acceptera läget! Alla kan inte lära sig att måla som Picasso eller sjunga som Pavarotti. Själv kan jag fortfarande inte vissa saker som till och med tonåringar brukar kunna och jag är ändå 40 år! Men det är ingen fara för jag har mina boendestödjare som hjälper mig. Jag lovar, man överlever och kan till och med leva ett fullgott liv även om man har vissa svårigheter. Det största problemet är oftast en intolerant omgivning!

Aspergers syndrom, autism och förskolan

När jag föreläser, får jag höra från många föräldrar till autistiska barn att deras misstankar om eventuell Aspergers syndrom eller autism hos barnet började dyka upp direkt efter att det börjat i förskolan. Vilket för mig ter sig mycket logiskt: i hemmet är ett autistiskt barn tryggt, har sina invanda rutiner och utsätts varken för sociala situationer eller sinnesintryck på samma sätt som i förskolan. Därför kan förskolan få ett autistiskt barn att må mycket dåligt, och det är då det autistiska beteendet för första gången kan börja märkas för omgivningen.

Mina erfarenheter av dagmammor

Själv fick jag ju min diagnos först i 24-årsåldern, och innan dess hade nästan ingen förutom jag själv misstänkt att det skulle varit något annorlunda med mig. Däremot hade mamma märkt att jag var blyg, känslig för ljud och ogillade stora människogrupper. När mamma skulle börja arbeta efter föräldraledigheten, kände hon instinktivt på sig att förskolan inte skulle passa mig. Därför anställde hon privata barnflickor och dagmammor som tog hand om mig i hemmet varav Jutta är den som jag har fina minnen av. Men efter att Jutta sagt upp sig, funkade det inte alls lika bra med de andra. När jag var två år fick jag en dagmamma som även hade andra dagbarn. Även om jag har ett mycket bra långtidsminne och minns ovanligt mycket om min barndom, kommer jag inte ihåg så jättemånga detaljer om henne längre. Men det jag minns är att jag inte alls mådde bra hos henne och tyckte att de andra barnen var alldeles för högljudda och busiga. Jag hade mycket svårt för dem.

När jag var tre år gammal fick jag en ny dagmamma som inte hade några andra dagbarn. Vilket enligt all logik borde ha fungerat bättre, men det var tyvärr inte fallet. Jag var rädd för henne och kände att hon inte alls gillade mig. Hon tvingade mig att äta mat som jag tyckte smakade jätteäckligt och jag fick anstränga mig för att inte kräkas vid matbordet. Jag minns att hon uppmanade mig att springa ut och leka med grannbarn, vilket jag inte ville. Men hon tjatade och jag kände mig tvingad. Jag minns inte så många fler detaljer men det jag minns är att jag bara mådde sämre och sämre. Till slut ringde hon upp min mamma för att meddela att hon inte ville ta hand om mig längre: jag var alldeles för passiv, snäll och lugn och hon föredrog “vanliga” barn som hade fart i sig. Mamma blev förvånad för både hon och många andra vuxna tyckte att det var skönt att jag var lugn, inte busade runt och sällan skapade problem för någon.

Efter henne hade jag en till dagmamma, men mamma märkte att jag inte mådde bra av dagmammor och kände på sig att jag skulle otrivas ännu mer i förskolan. Efter att ha pratat med pappa sa hon upp sig från jobbet för att ta hand om mig på heltid hemma. Då hade jag inte ens hunnit fylla fyra år men minns fortfarande hennes första dag hemma med stor glädje! Det var efter att mamma började ta hand om mig i hemmet som min lyckliga barndom började: jag mådde inte längre dåligt, och det var roligt att vara barn. Visst, jag var fortfarande ett lugnt, passivt och lättskött barn som hatade stora barngrupper, men det var min natur.

Social träning i förskolan?

När jag var sex år gammal, fick mamma för sig att jag skulle behöva börja i förskoleklass för att vänja mig vid barngrupper innan den riktiga skolan skulle börja. På den tiden var inte förskoleklassen obligatorisk, men mina föräldrar betalade för det så att jag skulle få den social träning de ansåg mig behöva. Förskoleklassen minns jag i detalj: jag hatade att vara där, jag gillade inte den stora barngruppen och jag hatade att rita och pyssla. Många gemensamma lekar var obligatoriska att delta i vilket jag inte alls gillade. Även pyssel var ett mycket viktigt och obligatoriskt inslag som ingen fick slippa undan. Det allra värsta var att man skulle göra det varenda dag!! Att syssla med en alternativ aktivitet så som att sitta i ett hörn själv och läsa böcker (jag hade lärt mig att läsa och skriva som treåring) var inte tillåtet. Gillade man inte pyssel, ja, då skulle man lära sig att gilla det! Det var riktig tortyr.

Även om jag råkade mycket illa ut i skolan, led av en enorm skolångest och hatade skolan, mådde jag ännu sämre i förskolan. Skolan innehöll nämligen även vissa roliga moment: man fick läsa, man fick skriva uppsatser och man fick räkna. Visst, det fanns tyvärr fortfarande slöjd i schemat då man skulle pyssla, men till skillnad från förskolan handlade det om ungefär två timmar i veckan och inte om varenda dag! Därför upplevde jag lågstadiet som lättare och mer kravlöst än vad jag hade upplevt förskolan. Jag har hemska minnen av min skoltid, men mina minnen från förskoletiden går inte ens att beskriva med ord!

Om du är förälder till ett barn som du misstänker har Aspergers syndrom eller autism alternativt till ett barn som inte verkar må bra av barngrupper, sätt absolut inte barnet i förskolan bara för den sociala träningens skull! Om din magkänsla säger att ditt barn inte mår bra av att vistas i en stor barngrupp, är det förmodligen så. Visst, du kanske måste sätta barnet i en förskola om du måste jobba vilket är en annan femma. Men har du inget jobb och har möjlighet att hålla ett autistiskt barn hemma så kommer barnet absolut inte bli mindre autistiskt av social exponering, snarare tvärtom! Jag exponerades ju och blev inte ett dugg mer social för det. Och lita för guds skull inte på sådana här tidningsrubriker:

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Screenshot_ny.png