Kategoriarkiv: Autism under barndom och skolan

Därför drar skolan ner autistiska barn

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha ett helt annorlunda inlärningssätt än andra människor. När de flesta människor tar till sig ny kunskap på sitt sätt, lär vi oss inte sällan på helt andra sätt än majoritetsnormen. Och hittar vi vår inlärningsstil, kan det vara så att just den stilen passar oss extremt bra och andra inlärningsstilar inte passar alls. Tvingas vi lära oss på helt andra sätt än vad vi föredrar så finns risken att vi inte lär oss någonting i slutändan.

Det stora problemet är att skolan är skapad efter neurotypiskt fungerande barn. Och den neurotypiska normen dikterar att man ska vara allätare när det gäller olika inlärningssätt och uppvisa sina kunskaper på flera olika sätt. Man förväntas lära sig genom att delta i gruppdiskussioner, räcka upp handen, arbeta i grupp, leka, skriva, ge feedback till klasskamraterna, hålla föredrag, teckna och pyssla. Allt för att det inte ska bli monotont. Men ett autistiskt barn kanske klarar av att lära sig på ett av dessa ovanstående sätt, älskar den inlärningsstilen men mår oerhört dåligt om det tvingas till att göra allt ovanstående.

Själv har jag upptäckt att jag har en god inlärningsförmåga i ämnen som intresserar mig om jag får läsa ämnena hemma på distans och tillägna mig kunskapen endast genom text, och ej genom bild, pyssel, mindmaps, grupparbeten, gruppdiskussioner eller lekar. Tvingas jag till att interagera med studiekamraterna så kan ett från början roligt ämne bli för mig väldigt tråkigt och jag kan tappa motivationen och inlärningsförmågan nästintill helt. Inte sällan händer det i sådana situationer att jag får för mig att jag hatar ämnet i fråga när sanningen är att det är undervisningsmetoden som förstör för mig, inte själva ämnet!

När jag kollade på mina gamla skolbetyg så var jag förvånad över att upptäcka att jag hade fått mycket dåliga betyg i religionskunskap. Nu som vuxen har jag goda kunskaper i ämnet och har läst mycket om alla världsreligionerna. Men de dåliga betygen har sin förklaring. Jag minns att jag som mycket litet barn såg fram emot att få börja skolan och lära mig religionskunskap men att jag började hata ämnet ju mer åren gick. På lektionerna tvingades jag göra grupparbeten, leka rollekar med klasskamraterna och låtsas att vi tillhörde en annan religion för att sedan genom gemensamt skapande och text förmedla för resten av klassen hur vi skulle leva då. Jag trodde på allvar att det var ämnet religion jag hatade, men nu som vuxen har jag förstått att det var själva uppgifterna och studieformerna som skapade ångest hos mig och förstörde allt.

Min skoltid går tillbaka till 80- och 90-talets Finland. Eftersom det på den tiden saknades kunskap om Asperger syndrom och autism och det inte ansågs solklart att alla barn fungerar olika så är det inte så konstigt att skolan drog ner mig. Det som däremot är anmärkningsvärt är att 2010-talets skola fortfarande drar ner autistiska barn trots att det skulle vara hur enkelt som helst att tillägna sig autismspecifik kunskap idag. Och det är bråttom! Väntar vi i ytterligare 10 år så kommer dagens autistiska barn hinna bli vuxna och därmed riskera att gå samma öde till mötes som jag: att gå ut skolan med usla betyg i ämnen de egentligen har mycket goda förutsättningar att tillägna sig!

8 anledningar till att en person med autism ljuger

Vissa människor upplever att personer med Aspergers syndrom eller autism aldrig ljuger medan andra upplever att vi autister ljuger mer än genomsnittet. Ibland frågar föräldrar och lärare mig varför jag tror att deras autistiske barn eller elev ljuger så mycket och vad de borde göra åt saken. Här är 8 anledningar till att jag ljög som barn och tonåring:

1. Jag var rädd för att bli utskälld. Jag var exempelvis livrädd för vissa lektioner i skolan och ångesten var enorm. Men jag visste om att jag bara skulle få utskällningar och bli tvingad till skolan om jag skulle vägra, och därför började jag ljuga och säga att jag var sjuk. Jag blev till och med duktig på att se sjuk ut: jag låg i sängen och försökte se så eländig ut som möjligt och låtsades att jag inte hade någon matlust.

2. Jag blev ändå inte trodd. Så det var ingen idé att säga sanningen. Om jag sa till på bildlektionen att jag inte kunde rita eller limma, fick jag höra att jag visst kunde det. Om jag sa att jag inte hittade till ett visst klassrum, fick jag höra att jag visst hittade. Eftersom ingen trodde mig, började jag ljuga och hitta på ursäkter till varför jag inte kunde göra uppgifterna och varför jag inte kunde gå till ett visst ställe.

3. Jag var rädd för att bli utskrattad. Klasskamraterna kunde skratta åt mig om jag erkände att jag inte hade förstått en uppgift. Därför ljög jag och hittade på att uppgiften var så tråkig att jag inte ville göra den. För då framstod jag som cool istället för dum.

4. Jag kunde inte bedöma om jag förväntades säga sanningen eller inte. Som bekant kan vi som lever med Aspergers syndrom eller autism ha svårt för vita lögner. Andra människor har blivit arga på mig om jag sagt till dem att jag inte litar på dem eller om jag sagt till min dejt att hans utseende inte attraherar mig. Som ung vuxen ljög jag därför för min gravida väninna och sa att det inte syntes alls att hennes mage hade växt. Eftersom jag var osäker på om regeln att man inte fick säga till kvinnor att de hade stora magar också gällde gravida kvinnor, ljög jag för henne för säkerhets skull.

5. Jag sa det jag trodde att andra människor ville höra. Jag hade lärt mig att de vuxna blev missnöjda om jag sa till dem sanningsenligt att jag hatade att leka alla lekar med klasskamraterna på rasterna och att jag fortfarande hatade skolan trots att jag hade bytt klass flera gånger. Så jag hade fått för mig att det rätta var att alltid säga saker som man trodde att andra ville höra och att det inte ens var meningen att man skulle säga vad man i verkligheten tyckte. Ibland hände det att andra människor hade velat höra sanningen, men eftersom jag inte visste det så ljög jag ändå.

6. Jag förstod inte att jag ljög. I likhet med vissa andra barn med Aspergers syndrom och autism hade jag svårt för att tolka mina känslor. Jag härmade andra människor och skrattade ibland bara för att jag såg dem skratta. När andra människor sa till mig att de hade sett mig ha roligt (eftersom de hade sett mig skratta), bekräftade jag det de sa eftersom de hade ju sagt att jag hade haft roligt. Först flera år senare förstod jag att sanningen var att jag inte alls hade haft roligt!

7. Jag ville inte göra andra människor oroliga. Jag hade förstått att mamma var jätteorolig eftersom jag var mobbad i skolan. Därför hittade jag på att jag hade umgåtts med andra barn och tonåringar och att jag hade fått beröm i skolan. För jag kände på mig att det skulle göra mamma glad. När jag var yngre och hade ångest, ljög jag också och sa att jag mådde bra för jag ville inte att hon skulle oroa sig för mig.

8. Jag hade råkat säga fel av misstag. Jag har ibland ett annorlunda fungerande minne och kom därför ihåg vissa saker fel. Jag kunde exempelvis säga att ett visst hus var rött för jag trodde verkligen att det var rött. Ibland fick jag veta efteråt att huset visst var blått, men eftersom jag inte vågade erkänna att jag hade varit så ouppmärksam att jag hade fått för mig att huset hade varit rött när det var uppenbart för alla andra att det var blått, höll jag fast vid min tidigare berättelse och fortsatte att säga till människor som inte hade sett huset att det var rött.

Om ditt barn har Aspergers syndrom eller autism och barnet ljuger, är det viktigt att du inte blir arg! Förklara istället för barnet att det är helt okej att ändra på sin berättelse efteråt så att barnet blir tryggt nog att våga berätta sanningen. Hade jag varit tryggare och förstått världen bättre, hade jag troligen kunnat säga sanningen i många fler situationer!

Dessa saker borde alla skolor anpassa efter autistiska elever

Trots att 1 kap. 4 § skollagen garanterar att alla elever oavsett diagnos ska få en anpassad skolgång, brukar inte elever med Aspergers syndrom och autism få behövliga anpassningar i skolan. Följande 3 saker borde alla skolor anpassa efter autistiska elever:

1. Den fysiska studiemiljön. Det vill säga att skapa en skolmiljö där elever med Aspergers syndrom eller autism inte utsätts för alltför många sinnesintryck. Vad det kan innebära i praktiken är väldigt olika, men det kan innebära allt ifrån att autistiska elever får äta ensamma och hämta maten när det är folktomt i matsalen, att de inte tvingas äta mat de inte vill äta, att studierummet inte är för stökigt och att klassrummet är fritt från starka lampor, mönstrade gardiner och tickande klockor som kan distrahera.

2. Den psykiska miljön. Innebär helt enkelt att Aspergers syndrom och autism accepteras som de funktionsvariationer som de är istället för icke-önskvärda egenskaper som till varje pris borde bort. Att de skolanställda besitter autismspecifik kunskap och att eleven själv får välja om han eller hon får tala om sin diagnos för sina klasskamrater eller inte. Att de skolanställda ser till att det autistiska barnet inte blir mobbat och att de förmedlar för barnet att det är lika okej att barnet är med i den sociala gemenskapen som det är okej att barnet avstår.

3. Undervisningen och studieuppgifterna. Autism innebär inte sällan ett annorlunda inlärningssätt. Det är viktigt att undervisningsmetoderna och skoluppgifterna är anpassade så att det autistiska barnet inte utsätts för grupparbeten eller annat som han eller hon har svårt för (och nej, funktionsnedsättningen försvinner inte genom träning ifall du undrar). Att barnet varken får för svåra eller för lätta uppgifter. Och att de skolanställda förstår att anpassade uppgifter inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med lättare uppgifter utan det kan helt enkelt vara individuellt anpassade uppgifter med en annorlunda utformning.

Tyvärr har jag inte alltför sällan varit med om att skolor endast gör vissa anpassningar för autistiska elever men struntar i andra. Vissa skolor anpassar exempelvis endast den fysiska miljön men bortser helt från den psykiska. Att man bara anpassar vissa saker för elever som har Aspergers syndrom eller autism är som att erbjuda en rörelsehindrad elev en rullstol som bara fungerar ibland!

Därför uppfattar du autistiska barn som jobbiga

Många lärare undrar varför barn som har Aspergers syndrom eller autism är jobbiga och klagar så mycket. Varför är autistiska barn aldrig nöjda? Men många har missat här en viktig poäng, nämligen att vi autister är begränsade att leva på det sättet som många andra människor lever. Det är ju det alla funktionsnedsättningar i grund och botten handlar om. För att vi inte ska krascha så krävs det specialarrangemang.

Vad är det som inte fungerar för autistiska barn i skolan då? Jo, för det första är miljön inte sällan väldigt stökig. Faktum är att många autistiska barn måste hantera alltför många sinnesintryck i vardagen. Det är som att leva med en ständig baksmälla eller migrän när man ser allt, hör allt, det känns obehagligt att skaka hand, det luktar konstigt överallt och maten man tvingas äta smakar väldigt äckligt. När många neurotypiskt fungerande vuxna skulle klaga om de tvingades leva med en oupphörlig baksmälla eller äta mat som de får kväljningar av, är situationen mycket värre för autistiska barn som har det jobbigt även på många andra sätt.

Sedan har jag inte kommit till den viktigaste delen i skolan, nämligen undervisningen. Faktum är att vi som lever med Aspergers syndrom eller autism lär oss inte sällan endast på ett sätt medan lärarna i skolan vill att eleverna ska lära sig på många olika sätt: genom lek, genom att rita och pyssla, genom grupparbeten, genom att läsa och genom att se en film. Själv lär jag mig endast genom att läsa allt i böckerna och eventuellt ställa frågor till läraren i enrum om det är något jag inte förstår. Lekar, grupparbeten, gruppdiskussioner, teckning och pyssel skapar ångest och jag blir trött av filmer. Jag har blivit helt slut och utmattad när jag tvingats lära mig på för mig helt fel sätt.

För att vi har fått diagnosen autism har det krävts att vi har begränsade intressen eller beteenden. Antingen älskar jag ett ämne eller så hatar jag det, det finns liksom inget mellanting.  Jag är dessutom till skillnad från icke-autistiska människor inte allätare när det gäller intressen. Jag har endast två eller tre intressen som uppslukar all min tid och allt annat, det vill säga 99% av allt i livet, är tråkigt och ointressant. Hemma kan jag ju pyssla med mina specialintressen dag ut och dag in men i skolan fanns det två problem: dels fick man till skillnad från om man forskar på universitetet inte snöa in sig på endast ett ämne och dels tvingades jag stå ut med att 99% av ämnena är så ointressanta att jag hade lust att skrika rakt ut.

Slutligen får man inte glömma bort det sociala. De flesta barn som lever med Aspergers syndrom eller autism möter sociala svårigheter i skolan: de kan vara mobbade, utstötta, bli förvirrade av det sociala samspelet och tvingas leva med en utanförskapskänsla som orsakar kraftig ångest. Själv mådde jag mycket dåligt av alla sociala krav och det försvårade min skolgång enormt. Det var faktiskt det sociala som var det allra värsta för mig i skolan! Som vuxen har det endast varit distansstudier som har fungerat för mig.

Undrar du fortfarande varför många autistiska barn klagar? Du som är närsynt eller rörelsehindrad skulle förmodligen också klaga om dina glasögon hade fel styrka eller om din rullstol inte skulle fungera alternativt bara skulle fungera ibland. Och det är just sånt som vi som lever med asperger eller autism tvingas stå ut med: skolmiljön är inte anpassad för oss. Ju mer åren gick för mig i skolan, ju mer utbränd blev jag för allt tärde på min kropp enormt. Autistiska barn är på intet sätt jobbigare än andra barn, de tvingas bara leva i ett samhälle som är anpassat efter neurotypiskt fungerande människor, inte efter autister!

Vikten av ett vilorum för autistiska elever

Häromdagen beskrev jag i ett blogginlägg hur många barn med Aspergers syndrom och autism kan uppleva trötthet. När jag föreläser i skolor, frågar lärare mig ibland om det finns något de skulle kunna göra för att hjälpa sina autistiska elever att orka igenom skoldagen bättre. Och ja, det finns det faktiskt! Lösningen stavas ett vilorum. Dessa möjligheter erbjuder ett helt idealistiskt vilorum:

1. Så få synintryck som möjligt. Det innebär att inga starka lampor, mönstrade gardiner och inte för stökigt i rummet. Många barn med Aspergers syndrom och autism är känsliga för synintryck eftersom de saknar ett filter och därför blir det ingen ordentlig vila om det är många synintryck som stör.

2. Så tyst som möjligt. Det vill säga inga tickande klockor, ingen hårt trafikerad gata i närheten och helst ska rummet vara ljudisolerat från den övriga skolbyggnaden. Vissa elever med Aspergers syndrom och autism kan till och med störa sig på ett för högt låtande ventilationssystem.

3. Så få avbrott som möjligt. Det idealistiska vilorummet används inte som de skolanställdas förvaringsrum dit de springer in titt som tätt för att hämta sina saker. Annars finns risken att barnet bara oroar sig för när nästa avbrott kommer att ske och får därför ingen återhämtning.

4. En möjlighet för barnet att vara ensamt. Det vill säga helst inget vilorum dit det kommer in fler barn och vilar samtidigt. Av utrymmesskäl är dock inte ett helt privat rum alltid möjligt att få i alla skolor med många autistiska barn.

5. En möjlighet för barnet att använda vilorummet exakt när som helst. Ett autistiskt barn kan inte alltid planera in sina viloperioder i förväg i och med att en utmattning kan alltid slå ner som en blixt från en klar himmel. Ibland kan rummet behövas flera gånger om dagen, ibland endast en gång i veckan. Allt beror på dagsformen och på hur utmattande lektionerna har varit.

6. En möjlighet för barnet att ligga ner. Helst ska rummet därför ha en stor soffa eller en säng. Soffan ska gärna vara mjuk och inte av skinn för skinnsoffor kan vara kalla och obekväma. Gärna också ett kedje- eller bolltäcke för det lugnar många barn med neuropsykiatriska diagnoser.

7. Lätt att hitta. Låter kanske som en konstig punkt att ha med på listan men faktum är att vissa barn med Aspergers syndrom och autism har dåligt lokalsinne. När jag var barn och gick i skolan, undvek jag att gå in i klassrum som jag inte var helt säker på att jag skulle hitta. Ibland hände det att jag hittade in till klassrummet men inte tillbaka.

Jag har själv läst till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola i en klass där alla vi elever hade Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd. Vi elever hade naturligtvis tillgång till ett vilorum på skolan, vilket gjorde en enorm skillnad för oss elever.

8 vanliga tecken på Aspergers syndrom eller autism

Många föräldrar frågar mig om jag tror att deras barn kan ha Aspergers syndrom eller autism. Många tror felaktigt att man inte kan ha asperger eller autism om man inte stämmer in på den klassiska bilden av en aspergare och inte anser sig uppfylla diagnoskriterierna. Men alla autistiska drag syns inte lika tydligt för omgivningen. Utöver det som finns angivet i diagnoskriterierna så kan man därför vara bra att vara uppmärksam på följande tecken:

1. Barnet är ovanligt blygt. Själv var jag som liten livrädd för främlingar. Samtidigt som mamma tyckte att jag var blygare än de flesta andra barn, var det ingen som kom på att det kunde finnas något mer bakom. Jag misstänker personligen att min rädsla berodde på att jag inte förstod andra människors avsikter. Exempelvis skrämde leende människor mig enormt eftersom jag tyckte att människor som log såg farliga och hotfulla ut.

2. Barnet har en ojämn begåvningsprofil. Många vuxna var förstummade av att jag kunde läsa, skriva och räkna i 3-årsåldern. Jag hade många färdigheter som ansågs vara ovanliga för små barn. Samtidigt var jag rätt så gammal när jag lärde mig att hoppa på ett ben och jag lyckades inte lära mig att rita, trä en symaskin eller knäcka ägg i skolan.

3. Barnet får sämre och sämre betyg ju äldre det blir. Jag har tidigare skrivit ett blogginlägg om min hyperlexi. Jag var väldigt duktig på att läsa och stava mekaniskt och jag hade ett fenomenalt minne. Däremot saknade jag förmågan att förstå texternas innebörd om texternas innehåll inte fångade mitt intresse. Och i gymnasiet förväntades man kunna analysera, varför ett mekaniskt utantillärande inte längre räckte till för bra betyg.

4. Barnet skiljer sig från sina jämnåriga socialt. Många tror felaktigt att autistiska barn aldrig har vänner men det behöver inte stämma. Själv hade jag många vänner. Problemet var bara att jag var naiv och trodde på det folk sa. Jag kunde inte säga “nej” och andra barn utnyttjade mig. Därför var jag också ett tacksamt mobbningsoffer.

5. Barnet har ångest. Tony Attwood skriver i sin bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom att social ångest är vanligt bland personer med Aspergers syndrom. Förmodligen för att man innerst inne är medveten om att man inte förstår de sociala koderna och känner att man inte kan läsa av andra människors tankar och känslor. Därför är det inte konstigt att barnet börjar oroa sig och tänka: Luktar jag illa? Ser jag konstig ut? Hatar alla andra mig?

6. Barnet försöker vara till lags. Själv var jag ett ovanligt lätt och lydigt barn. Mamma brukar säga att myten att alla barn med Aspergers syndrom och autism skulle anses vara besvärliga inte stämmer. Jag orsakade aldrig besvär för någon. Precis som jag skrivit i ett tidigare blogginlägg så hade jag svårt för att bedöma hur pass allvarlig en vanlig, välmenande tillsägelse var. Jag trodde att sånt var riktigt allvarligt och därför försökte jag alltid göra rätt.

7. Barnet hatar skolan. Det är stor skillnad på att ogilla tråkiga mattelektioner och verkligen ha ångest inför skolan. Själv sa jag till de vuxna i början att jag inte ville gå till skolan. Men när jag fick till svar att socialen skulle omhänderta mig och placera mig i en fosterfamilj som skulle tvinga mig till skolan om jag skolvägrade så var jag tyst och vågade inte klaga mer. Så om barnet säger sig hata skolan är det viktigt att undersöka saken närmare.

8. Barnet undviker ögonkontakt. Många barn som har Aspergers syndrom eller autism ogillar ögonkontakt. Om barnet har fått kritik för att det aldrig ser andra i ögonen så kan det vara så att barnet försöker ha ögonkontakt. Då får man vara uppmärksam på kompenserande strategier som att kontrollera om barnet verkligen ser andra i ögonen eller tittar bara åt det hållet så att det ser ut som att det upprätthåller ögonkontakt. Själv använder jag ibland den strategin.

Ja, dessa var några vanliga tecken. Med detta sagt är det viktigt att hålla i minnet att blyghet och dåliga betyg inte ingår i diagnoskriterierna för autism. För att en diagnos inom autismspektrat ska vara aktuell så måste man uppfylla flera diagnoskriterier angivna i diagnosmanualen och även ha omfattande svårigheter i vardagen. Det är endast ett legitimerat utredningsteam med specialkompetens som har befogenhet att diagnosticera asperger och autism. Man kan alltså inte självdiagnosticera sig själv.

Så här upplever många barn med asperger och autism trötthet

“Jag orkar inte vara i skolan, jag är trött”. “Jo men försök ändå, du är inte den enda som är trött här.”

Ovanstående diskussion förs titt som tätt i dagens skolor. Att vara trött är vardag för många barn med Aspergers syndrom, autism, ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser. Men det som skolpersonalen inte alltid förstår är att det finns skillnad på trötthet och trötthet och ork och ork. Att autistiska barn inte bara är trötta, de kan vara totalt utmattade! Att de inte bara har lust att vara i skolan utan energidepåerna är helt slut och sinnena överbelastade. När jag gick i skolan, upplevde jag trötthet som ett värre tillstånd än feber och halsfluss.

Många andra barn menar oftast med trötthet och ork är att man har sovit lite smått dåligt natten innan och att mattelektionen kanske var lite småtråkig. Men ett barn med Aspergers syndrom och autism kan vara helt slut både fysiskt och psykiskt. Det finns ju otroligt mycket som händer på en vanlig skoldag: otroligt många sinnesintryck, oväntade händelser, skoluppgifter, raster, förflyttningar från ett klassrum till ett annat och sen såklart de röriga och ångestframkallande skolmatsalarna.

Varför talar inte alla autistiska barn tydligt om hur utmattade de är då? Jo, det beror på att:

1. Vissa av oss med asperger eller autism kan ibland ha svårt för att bedöma vad som tar energi. Man kan inte alltid analysera sina känslor och förstår inte alltid varför man mår som man mår efteråt. När jag var barn, förstod jag inte alltid vilka situationer som fick mig att må dåligt, det enda jag visste var att jag var totalt utmattad. I den åldern hade jag inte hunnit lära mig hur min kropp fungerade och vilka saker jag reagerade negativt på. Den förmågan kom med åldern.

2. Det är normalt för oss aspergare att leva med Aspergers syndrom med allt vad det innebär. Jag har ända sen jag kan minnas haft det så här och alltid blivit lika utmattad och ångestfylld av vissa situationer. När jag fick höra att andra människor också var trötta, trodde jag att de mådde precis lika dåligt som jag gjorde och också led av fysiska symptom. Hur hade jag kunnat veta vad trötthet och ork betydde för andra människor och hur mycket energi det är normalt att ha kvar efter en skoldag när jag inte hade något annat att utgå ifrån än mina referensramar?

När du som är skolanställd hör din elev som har Aspergers syndrom eller autism säga att han eller hon är trött och inte orkar mer, menar eleven kanske alls det du tror! När du hör eleven uttala dessa ord, kan det mycket väl vara dags för eleven att gå in i ett vilorum eller till och med avsluta skoldagen och gå hem.

Sluta tvinga barn med asperger och autism till gemensamma måltider

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet som fick mig att börja fundera. Journalisten och författaren Mats-Eric Nilsson har skrivit en bok som bland annat handlar om hur vi moderna människor håller på att ta död på gemensamma måltider, och enligt Anna-Karin Quetel från Livsmedelsverket borde gemensamma måltider bli en större del av skolundervisningen.

Jag vänder mig inte emot gemensamma måltider som fenomen, och inte heller är jag emot att barnen äter tillsammans. Det som jag däremot vänder mig emot är att det inte nämns med ett ord att många av oss med Aspergers syndrom och autism inte orkar med sociala aktiviteter. Alla människor är inte sociala varelser som mår bra av att samlas kring gemensamma måltider, tvärtom är det sociala tvånget ofta en plåga för många barn med autism som är intryckskänsliga och inte sällan upplever att det är energikrävande att försöka koncentrera sig på att prata med andra samtidigt som man ska försöka äta.

Jag vet vad du kanske tänker. Går inte sånt här att träna bort? Om man utsätter sig varje dag och övar? Men nej, varken Aspergers syndrom eller autism går att träna bort. Själv tvingades jag till ett normalt beteende i 12 års tid under hela grundskolan och gymnasiet med resultatet att jag blev totalt utmattad och mådde dåligt. Visst blev jag duktig på att tvinga mig själv men priset blev att det hela tog energi från nödvändiga skolämnen och jag fick dåliga betyg. Det sociala tvånget var helt enkelt alldeles för utmattande för mig.

Tyvärr har jag föreläst i alldeles för många skolor där barn med Aspergers syndrom och autism fortfarande tvingas äta i röriga matsalar i syfte att “träna”. Samtidigt är det många som undrar varför en alldeles för stor andel av dessa barn blir hemmasittare. Tillhör man själv majoritetsnormen som tycker att det är viktigt och roligt med gemensamma måltider så kan man ha svårt för att förstå att det inte handlar om att många autistiska barn bara ogillar att äta tillsammans med andra människor utan om att de faktiskt får ångest och blir totalt utmattade.

Rätten att få njuta av sin måltid borde vara en mänsklig rättighet. Varför kan vi inte bara förstå att alla njuter på sitt sätt? Hur ska vi få andelen ätstörningar hos ungdomar att sjunka om många barn lär sig redan från början att måltider är synonymt med tvång och ångest? För gärna in gemensamma måltider i skolan, bara deltagandet är frivilligt och det är okej att avstå!

Därför lyckades jag gå runt med odiagnosticerad asperger till vuxenåldern

Ibland funderar jag på varför många av oss vuxna inte har blivit diagnosticerade med Aspergers syndrom eller autism förrän i vuxenåldern. Det kan kännas anmärkningsvärt att jag hade hunnit bli hela 24 år när jag fick min diagnos trots att jag bland annat har alla de svårigheter jag nämnde i gårdagens blogginlägg.  Jag tror att en sen diagnos i mitt fall beror på följande:

1. Det fanns ingen kunskap på min tid. I alla fall inte i Finland där jag växte upp. De svårigheter som vissa människor kände till var dyslexi, svårigheter att lära sig matematik och autism med utvecklingsstörning alternativt autism utan språk. Men Aspergers syndrom eller autism med normal intelligens och en ojämn begåvningsprofil var i princip helt okänt.

2. Jag var duktig på att härma andra människor. Jag iakttog min omgivning och uppmärksammade allt alla andra sa och gjorde i olika situationer och sen gjorde jag själv likadant. Jag lärde mig att man inte skulle klaga när de vuxna pushade mig att leka diverse lekar med andra barn trots att jag hade velat syssla med mina specialintressen ensam. Därför sa jag “åh, vad roligt med lekar” för det var precis det alla andra barn gjorde. Det var inte accepterat att vilja vara ensam, då fick man bara kritik och skäll.

3. Jag älskade att stå vid sidan om och iaktta när andra barn lekte. Det sägs att flickor med Aspergers syndrom och autism ibland står vid sidan om och tittar på vad klasskamraterna gör. Och att det kan få lärarna att tro att flickan är med i leken, vilket förmodligen skedde i mitt fall. Vissa rastvakter trodde till och med att mobbarna var mina vänner.

4. Jag skolkade och ljög om att jag var sjuk när uppgifterna i skolan innehöll moment som jag inte klarade av. Då ljög jag och sa att jag hade huvudvärk och behövde åka hem. Jag hade nämligen ibland hört mina klasskamrater säga att de hade huvudvärk och därför började jag också säga likadant. Jag har i själva verket en annorlunda perception på grund av min asperger och mycket svårt för att känna smärta i huvudet. Därför vet jag inte ens hur det känns att ha huvudvärk, men det visste ju ingen om.

5. Mina svårigheter misstogs ibland för bristande vilja och lathet. Det är inte för intet svårigheterna i Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser förr i tiden troddes bero på dålig uppfostran eller bristande motivation. När de vuxna märkte att jag inte hade följt lärarens instruktioner i olika uppgifter, trodde de att jag bara hade varit lat och inte hade försökt tillräckligt. Ingen misstänkte att jag faktiskt inte visste hur man gjorde uppgifterna.

När uppgifter inte fyller sitt syfte för autistiska barn

När lärarna ger barn diverse uppgifter i skolan, brukar det finnas ett bakomliggande syfte till varför läraren har gett barnen just dessa uppgifter. Men syftet fyller inte alltid sin funktion för barn med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser. Och så var fallet även för mig när jag gick i skolan. Alla barn med asperger är individer och fungerar därför inte som jag gjorde, men här är några exempel på när lärarens syfte gick fel i mitt fall:

1. Syfte: inlärning genom diverse praktiska uppgifter. Vilket var syftet i bland annat hemkunskapen: vi skulle själv prova på att laga diverse maträtter för att sedan själva äta upp dessa tillsammans efteråt. Syftet var att lära sig att laga mat. Men kunskapen i det stökiga klassrummet fastnade aldrig i min hjärna och jag hade alltid glömt bort hur man skulle knäcka ägg när det var dags för nästa lektion! Om jag ska prova på nya saker praktiskt, måste jag få göra det ensam och i lugn miljö för att jag ska lära mig något.

2. Syfte: inlärning genom sinnen. Vi som har asperger kan ibland ha ett känsligt smaksinne, vilket är fallet för mig. Jag tyckte att maten som vi hade lagat i hemkunskapen och som vi tvingades äta efteråt ofta smakade äckligt och all min energi gick åt att stå ut med smaken. Därför hade jag helt glömt bort efteråt vilket land just denna maträtt kom ifrån och vad den innehöll. Jag är inte heller intresserad av att testa nya smaker, och när jag tvingades testa maträtter jag aldrig hade ätit förut blev matsituationerna bara en ångestladdad upplevelse för mig.

3. Syfte: inlärning genom bilder och mindmaps. Men bilder fastnar aldrig i min hjärna, och jag har fortfarande nu som vuxen inte förstått syftet med mindmaps! För att jag ska komma ihåg stödord ska jag skriva dem på ett vanligt sätt på ett papper, men står orden i en ring, runt en bild eller om det överhuvudtaget finns en bild med så stör det min inlärningsförmåga och stödorden hjälper ingenting.

4. Syfte: inlärning genom grupparbeten. Syftet är oftast, förutom att lära sig ny kunskap, att vänja sig vid att samarbeta i grupp. Men själva grupparbetena tog alltid så mycket energi av mig att jag inte kunde ta in ny kunskap samtidigt. Att samarbeta med andra människor kring ett projekt faller inte alltid så naturligt för oss med Aspergers syndrom för vi måste ofta lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Alla kan inte heller lära sig att arbeta i grupp. Grupparbeten har blivit svårare och svårare för mig ju äldre jag har blivit, och detta trots att jag tvingade mig själv till grupparbeten under hela grundskolan och gymnasiet!

5. Syfte: att slappna av och ha roligt. Ibland fick läraren för sig att vi hade räknat för mycket matte, skrivit för många uppsatser och nötat in för mycket grammatik. Nu skulle vi ha roligt kring en gemensam lek, aktivitet eller en film! Men jag har alltid tyckt att det har varit mycket jobbigt, tråkigt och energikrävande att leka grupplekar med andra, spela ett spel eller se på en film och fortfarande nu som vuxenåldern skyr jag sådana aktiviteter som pesten. Musik har jag aldrig förstått syftet med, för mig är det bara ett störande bakgrundsljud. Om jag ville slappna av i skolan, gjorde jag det genom att skriva ännu fler uppsatser och plugga in grammatik för det var det jag tyckte var roligt, inte att leka, se på film, spela ett spel eller lyssna på musik!

Det är dags för all skolpersonal att inse att inte alla barn fungerar likadant. Om den gemensamma uppgiften inte fyller sitt syfte för ett barn med Aspergers syndrom eller autism utan bara tar onödig energi av barnet, bör han eller hon få en alternativ uppgift!