Kategoriarkiv: Autism under barndom och skolan

Därför hade jag som barn ångest runt den här årstiden

Många barn som har Aspergers syndrom och autism tvingas som bekant leva med ångest i skolan och många skolor klarar inte av att anpassa undervisningen efter autistiska barn. I mitt fall var det mycket som skapade mig ångest under skoltiden, men det gällde oftast helt andra saker än vad folk generellt sett tror brukar skapa barn ångest. Det som var roligt för andra barn såsom gemensamma lekar var en riktig plåga för mig.

Den allra värsta perioden för mig var de sista veckorna innan sommarlovet. “Jo, men det är väl helt normalt med tanke på att autistiska barn får ångest av förändringar och Paula var nog orolig för den förändring sommarlovet skulle innebära”, tänker du kanske. Men nej, så var det inte alls! Jag såg mycket fram emot sommarlovet och jag skulle gärna haft lov året om om jag hade fått bestämma, så mycket hatade jag skolan. Men ändå var mitten av terminerna enklast för mig och slutet och början av terminerna allra jobbigast.

En av anledningarna till att just den sista perioden innan sommarlovet var väldigt jobbig för mig var att det mesta plötsligt blev väldigt ostrukturerat. Resten av terminen hade vi alltid ett tydligt schema vi brukade följa: då hade vi de vanliga skolämnena under de vanliga tiderna som stod i schemat, men plötsligt visste jag aldrig i förväg vad som skulle hända i skolan för det vanliga schemat gällde inte längre. Man kanske inte sågs i skolan alls utan man åkte på utflykter, och jag var alltid rädd för att gå vilse eller att det skulle bli något annat fel. Det hände ibland att jag inte hittade tillbaka till gruppen direkt om jag behövde gå på toaletten, och då fick jag alltid panik.

En annan anledning till att de sista veckorna innan sommarlovet var ångestframkallande för mig att vi alltid skulle göra de allra svåraste, jobbigaste och mest ångestfyllda uppgifterna precis innan sommarlovet: vi skulle rita och pyssla, se på filmer och kanske laga mat eller baka tillsammans, vilket var mycket svårare för mig än att skriva uppsatser och att räkna matte. Många autistiska barn har en ojämn begåvningsprofil, vilket också var fallet för mig. Det som andra tyckte var lätt i skolan upplevde jag som svårt och tvärtom. De aktiviteter som andra tyckte var roliga tyckte jag var tråkiga och det som jag tyckte var tråkigt tyckte de andra barnen var jätteroligt.

På min tid fanns det knappt någon kunskap om neuropsykiatriska diagnoser, men idag är situationen en annan. På grund av den ökade kunskapen hos BUP behöver inte lika många autistiska barn vänta till vuxenåldern tills de får diagnosen, och därför skulle man kunna tro att skolan har blivit strukturerad för autistiska barn. Men så är tyvärr inte fallet! Jag får tyvärr fortfarande höra från många föräldrar hur mycket ångest deras autistiska barn får av alla avvikelser från schemat och hur ingen lyssnar. Skärpning!

När föräldrarna vägrar låta sitt barn genomgå en utredning

När jag föreläser, möter jag ibland lärare, fritidspersonal, vänner och släkt som har förstått att ett specifikt barn i deras närhet har Aspergers syndrom eller autism. Nästintill alla diagnoskriterierna stämmer in och man känner verkligen att barnet skulle bli hjälpt av en diagnos. Problemet? Jo, föräldrarna vägrar låta sitt barn utredas!

Vad gör man då? Jo, man kan försöka prata med föräldrarna en gång till och lyfta fram följande fördelar med en diagnos:

1. Möjlighet att få en personkretstillhörighet inom LSS. Vilket aldrig är en nackdel! Man kan få tillgång till bland annat råd och stöd, korttidstillsyn, kontaktperson om barnet har svårt att hitta vänner i skolan och en korttidsvistelse utanför det egna hemmet i form av exempelvis ett sommarkollo. Barnet får kollovistelsen till ett mycket förmånligt pris jämfört med kostnaden på ett vanligt kollo som inte går via LSS. Att få en personkretstillhörighet kan därmed underlätta mycket.

2. Möjlighet att träffa likasinnade. Deltar barnet i ett LSS-kollo, är chansen stor att det dyker upp andra autistiska barn som har ungefär en likartad funktionsnivå som barnet. Barnet kan få vänner för livet om det har svårt att hitta vänner i skolan och dessutom förhoppningsvis utan att behöva känna sig dum, utstött och annorlunda. Det kan göra susen för barnets självkänsla!

3. Möjlighet att få bättre anpassningar i skolan. Trots att 1 kap. 4 § skollagen tillförsäkrar alla barn i behov hjälp och stöd oavsett om de har en medicinsk diagnos eller ej, är det många som vittnar om att barnens specialbehov får större hänsyn och förståelse i skolan om de faktiskt har diagnosen autism på papper. Det ska inte vara så, men tyvärr är det lätt för skolpersonalen att tänka: “Men det här barnet har ju ingen diagnos så varför ska jag behöva ta lika hänsyn till det här barnet som jag tar till alla autistiska barn?” Dock är diagnosen ingen garanti för att få hjälp, men den kan inte göra situationen värre.

4. Barnet kommer fortfarande vara samma person som innan. Svårigheterna kommer alltid finnas där oavsett om diagnosen finns på papper eller ej. Däremot riskerar man att förvärra situationen ytterligare genom att förvägra barnet en diagnos. Barnets svårigheter riskerar bara att bli större om barnet inte får möjlighet till självförståelse och specialanpassningar genom rätt diagnos. Autism kan dessutom innebära många styrkor, vilket barnet skulle kunna få kunskap om.

Men vad göra då om man har använt sig av alla dessa argument och föräldrarna fortsätter att vägra låta barnet genomgå en neuropsykiatrisk utredning? Det går inte att tvinga föräldrarna. Vägrar de finns inget annat att göra än att acceptera föräldrarnas beslut. Dock kan man alltid underlätta för barnet på andra sätt! Ta hänsyn till barnets specialbehov, lyft fram barnets styrkor och förklara för barnet att man inte är sämre när man fungerar annorlunda. Bemöt barnet som du skulle bemöta vilket autistiskt barn som helst trots att du är osäker på om det här barnet faktiskt har autism eller ej!

När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning den är?

Max har autism och ADHD och mår inte bra av att vara i skolan. Därför är han sedan ett år tillbaka en hemmasittare. När man läser Aftonbladets artikel så är det inte svårt att lista ut varför: Max hade blivit placerad i en klass med 32 elever och miljön hade varit alldeles för ostrukturerad. Max hade till och med rymt från skolan när han fortfarande var där. Att autistiska barn behöver lugn och ro och förutsägbarhet borde vara grundläggande kunskap om funktionstillståndet, men tydligen inte.

Själv vet jag mycket väl vad skolångest innebär. Under min egen skoltid hade jag liksom Max vid flera tillfällen behövt rymma men jag kunde inte. Jag visste nämligen om att jag skulle få skäll och bestraffningar om jag skulle göra det, och därför körde jag istället med en helt annan taktik: jag låtsades vara sjuk. Ibland låtsades jag ha ont i magen, ibland ont i halsen men oftast ont i huvudet. Jag var förmodligen duktig på att se eländig ut för mamma blev orolig och uppmanade mig att lägga mig i sängen. Som fullt frisk var det inte roligt att ligga i sängen en hel dag, men eftersom skolan orsakade så mycket ångest hos mig att jag inte ville leva så var det ett mycket bättre alternativ än att vara i skolan.

Skollagens 1 kap. 4 § slår fast att hänsyn ska tas till barnens olika behov inom skolväsendet vilket enligt mig inte borde ge utrymme för misstolkningar, men ändå har lagen föga betydelse i dagens Sverige. Visst, skolorna anser sig säkert ha gjort tillräckligt om de går med på att låta ett autistiskt barn välja sittplats i klassrummet, men sådana minimala anpassningar räcker inte för elever med autism! Det krävs otroligt mycket mer än så. Skoluppgifterna behöver anpassas, strukturen behöver anpassas, hela skolmiljön behöver anpassas, barnet behöver stöd för planeringen av skoluppgifter, raster och väldigt mycket annat. Och mycket ofta räcker inte ens det utan det krävs att barnet placeras i en specialklass. En klass med endast mycket få elever där allas behov kan tillgodoses i en förutsägbar miljö.

Många rektorer som saknar autismspecifik kunskap tänker förmodligen: “Nu har jag gjort mitt, så nu är det upp till den autistiske eleven att ändra attityd.” Men autism är en funktionsnedsättning precis som vilken annan som helst och har överhuvudtaget ingenting med dålig attityd att göra. Precis som en rullstolsburen elev behöver ett klassrum som är tillgängligt för rullstolar, behöver autistiska elever en tillgänglig miljö. En rullstolsburen elev kan inte vara med fysiskt om klassrummet ligger på femte våningen utan hiss, medan en autistisk elev kan inte vara med psykiskt i en olämplig miljö. När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning som den är?

Jo, man stämplade visst odiagnosticerade autister även förr

Många människor tror att samhället var mer tolerant för bara några decennier sedan och att man inte stämplade annorlunda människor förr. På den tiden gav man ju inte avvikande barn diagnoser som Aspergers syndrom, autism och annat. Men det som många inte tänker på är att man visst stämplade oss som gick runt med odiagnosticerad autism. Skillnaden är bara att man stämplade oss på andra sätt och gav oss följande stämplar:

1. Ouppfostrad. En odiagnosticerad elev med Aspergers syndrom, autism eller ADHD stämplades inte sällan som ouppfostrad och föräldrarna skulle sluta “dalta”. Skillnaden mot vår tid var att föräldrarna inte hade något att kontra med eftersom barnet var officiellt precis “som alla andra”. Själv hade jag skolångest, och mina föräldrar tvingade mig till skolan ändå eftersom socialen skulle placera mig i en fosterfamilj annars. Dagens föräldrar hade åtminstone kunnat vända sig till tidningar om ett autistiskt, ångestfyllt barn hade tvingats till skolan och de hade kunnat få stöd från likasinnade.

2. Dum. Barn med Aspergers syndrom eller autism processar information på ett annat sätt, och många av dåtidens autistiska barn klassades som dumma när de inte hängde med i skolan. Idag brister många skolor i att bistå autistiska elever med adekvata anpassningar, men de flesta av dagens föräldrar vet åtminstone om att deras barn är intelligent trots att barnet får dåliga betyg och att det är skolan som brister. Själv trodde jag på allvar att jag var dum när jag inte kunde tillgodogöra mig information genom exempelvis grupparbeten.

3. Lat. Visst får även dagens föräldrar till autistiska barn höra att diagnosen inte är någon ursäkt för att slippa det man tycker är jobbigt. Men dagens föräldrar har åtminstone möjlighet att läsa litteratur om hur asperger och autism påverkar orken och därmed kan de, tack vare diagnosen, utveckla en större förståelse för sitt barn. Själv trodde jag under min skoltid på 80-talet att alla tyckte att allt var lika jobbigt som jag men att de hade bättre karaktär och ansträngde sig mer.

4. Konstig. Om jag hade vetat om att jag har Aspergers syndrom så hade jag, mina klasskamrater och lärare vetat varför jag var annorlunda. Mitt annorlundaskap hade fått en förklaring och jag hade förmodligen känt mig som lite mindre konstig. Även om adekvat stöd kunde ha uteblivit, hade jag åtminstone vetat om att det fanns andra barn med liknande egenskaper som jag. Nu trodde jag att jag var helt ensam i världen, och ångesten går inte att beskriva med ord.

So jo, visst stämplade man avvikande barn även förr! Många föräldrar tror att en diagnos är en onödig stämpel och att tidiga diagnoser bör undvikas när förr i tidens barn inte fick några diagnoser. Men om barnet har svårigheter som är karakteristiska för Aspergers syndrom och autism, varför beröva barnet möjlighet till en diagnos och därmed självkännedom och chansen att lära känna likasinnade?

Därför behöver autistiska elever ett hemklassrum

Trygghet och rutiner är viktigt för de flesta elever med Aspergers syndrom och autism i skolan. Själv tyckte jag att det var otroligt skönt med ett hemklassrum i låg- och mellanstadiet där alla lektionerna hölls med undantag för musik, slöjd och gympa. Men i högstadiet ändrades allt. Då var det plötsligt lärarna som hade hemklassrum och det var vi elever som fick byta klassrum inför varje lektion.

Detta ständiga klassrumsbyte skapade en enorm stress hos mig. Dels upplevde jag det som energiuttömmande att byta klassrum flera gånger om dagen och dels ställde mitt dåliga lokalsinna till det för mig. Under de första månaderna var det svårt för mig att hitta trots att min skola inte var enormt stor. Jag vågade inte gå på toaletten på rasterna i rädsla för att tappa bort mina klasskamrater och inte hitta till rätt klassrum. För skulle jag gå vilse, skulle jag bli utskrattad av mina klasskamrater och få utskällningar av lärarna.

Min skolväska blev också enormt tung i början när jag började i sjuan. I låg- och mellanstadiet kunde jag förvara de skolböcker som inte behövdes inne i skolbänken i hemklassrummet, men i sjuan försvann möjligheten i och med att vi inte hade egna hemklassrum längre. Jag hade ingen ork att kontrollera i schemat dagen innan vilka lektioner vi skulle ha dagen efter och vilka skolböcker jag därmed skulle behöva ha med mig, så för säkerhets skull tog jag med mig alla skolböckerna. Jag fick ont i ryggen av att bära enormt tunga resväskor. I början var det inte möjligt att få ett låsbart skåp för förvaring i min skola, men när jag äntligen fick det försvann problemet.

Det är viktigt att elever med Aspergers syndrom och autism har så få saker som möjligt att tänka på och oroa sig för i skolan. Att få ha eget hemklassrum utan att behöva byta klassrum alltför ofta är en viktig anpassningsåtgärd. Då slipper eleverna oroa sig för att gå vilse och samtidigt behöver de inte ställa om sin hjärna för att behöva gå till ett annat klassrum. Det kan spara otroligt mycket energi av autistiska elever!

Därför är ordningsbetyg fel väg att gå

När de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna vill införa ordningsbetyg i skolan så har idén mötts av mothugg. En av de som sågar idén är professorn Marcus Samuelsson. Han menar att när skolan känns meningsfull så går de flesta elever dit. Det var mycket bra sagt av professorn, och jag hade inte kunnat hålla med mer.

Elever med Aspergers syndrom, autism och framför allt ADHD kommer aldrig kunna konkurrera på lika villkor med neurotypiskt fungerande elever när det gäller ordningsbetyg. Det ligger ju i de neuropsykiatriska diagnosernas natur att man har svårt för att hålla ordning. En person med ADHD kan ha svårt för att hålla fokus och glömma bort saker medan en person med Aspergers syndrom eller ADHD kan dessutom ha svårt för att förstå hur man håller ordning. Att införa ordningsbetyg är som att börja betygsätta en rullstolsburen elevs förmåga att springa ett maratonlopp.

Jag har egna erfarenheter av ordningsbetyg från 80-talets Finland. Hade man skrynkliga papper, slitna skolböcker eller hade glömt bort pennfodralet hemma så påverkades ordningsbetyget negativt. Jag behöver knappast berätta för er hur det gick för mig! Det värsta var det dåliga samvetet. Jag visste inte hur jag skulle hålla papprena i ordning och hur jag skulle göra för att de skulle se snygga ut. Jag hade inte heller någon energi för att hålla koll på mina saker för all min energi gick till att vistas i skolan och förmålla mig till det sociala samspelet.

Pressen och det dåliga samvetet förbättrade dock inte min ordningsförmåga ett dugg. Trots att jag under hela grundskoletiden betygsattes för min ordningsförmåga, har jag fortfarande så här i 40-årsåldern en boendestödjare som hjälper mig att hålla ordning hemma. Det tog onödigt mycket energi av mig i skolan att handskas med det dåliga samvetet för att aldrig kunna hålla ordning, och jag skulle därför påstå att ordningsbetygen stjälpte mig istället för att hjälpa.

Av dessa anledningar totalsågar jag riksdagens förslag att införa ordningsbetyg! Lösningen är istället att erbjuda alla elever med neuropsykiatriska diagnoser stöd så att de hittar lösningar för att få skolgången att fungera. Vi har mycket att glädjas åt om de trivs i skolan och klarar av att tillägna sig kunskap. Om de sedan lyckas hålla ordning på sina saker är oväsentligt.

Därför drar skolan ner autistiska barn

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha ett helt annorlunda inlärningssätt än andra människor. När de flesta människor tar till sig ny kunskap på sitt sätt, lär vi oss inte sällan på helt andra sätt än majoritetsnormen. Och hittar vi vår inlärningsstil, kan det vara så att just den stilen passar oss extremt bra och andra inlärningsstilar inte passar alls. Tvingas vi lära oss på helt andra sätt än vad vi föredrar så finns risken att vi inte lär oss någonting i slutändan.

Det stora problemet är att skolan är skapad efter neurotypiskt fungerande barn. Och den neurotypiska normen dikterar att man ska vara allätare när det gäller olika inlärningssätt och uppvisa sina kunskaper på flera olika sätt. Man förväntas lära sig genom att delta i gruppdiskussioner, räcka upp handen, arbeta i grupp, leka, skriva, ge feedback till klasskamraterna, hålla föredrag, teckna och pyssla. Allt för att det inte ska bli monotont. Men ett autistiskt barn kanske klarar av att lära sig på ett av dessa ovanstående sätt, älskar den inlärningsstilen men mår oerhört dåligt om det tvingas till att göra allt ovanstående.

Själv har jag upptäckt att jag har en god inlärningsförmåga i ämnen som intresserar mig om jag får läsa ämnena hemma på distans och tillägna mig kunskapen endast genom text, och ej genom bild, pyssel, mindmaps, grupparbeten, gruppdiskussioner eller lekar. Tvingas jag till att interagera med studiekamraterna så kan ett från början roligt ämne bli för mig väldigt tråkigt och jag kan tappa motivationen och inlärningsförmågan nästintill helt. Inte sällan händer det i sådana situationer att jag får för mig att jag hatar ämnet i fråga när sanningen är att det är undervisningsmetoden som förstör för mig, inte själva ämnet!

När jag kollade på mina gamla skolbetyg så var jag förvånad över att upptäcka att jag hade fått mycket dåliga betyg i religionskunskap. Nu som vuxen har jag goda kunskaper i ämnet och har läst mycket om alla världsreligionerna. Men de dåliga betygen har sin förklaring. Jag minns att jag som mycket litet barn såg fram emot att få börja skolan och lära mig religionskunskap men att jag började hata ämnet ju mer åren gick. På lektionerna tvingades jag göra grupparbeten, leka rollekar med klasskamraterna och låtsas att vi tillhörde en annan religion för att sedan genom gemensamt skapande och text förmedla för resten av klassen hur vi skulle leva då. Jag trodde på allvar att det var ämnet religion jag hatade, men nu som vuxen har jag förstått att det var själva uppgifterna och studieformerna som skapade ångest hos mig och förstörde allt.

Min skoltid går tillbaka till 80- och 90-talets Finland. Eftersom det på den tiden saknades kunskap om Asperger syndrom och autism och det inte ansågs solklart att alla barn fungerar olika så är det inte så konstigt att skolan drog ner mig. Det som däremot är anmärkningsvärt är att 2010-talets skola fortfarande drar ner autistiska barn trots att det skulle vara hur enkelt som helst att tillägna sig autismspecifik kunskap idag. Och det är bråttom! Väntar vi i ytterligare 10 år så kommer dagens autistiska barn hinna bli vuxna och därmed riskera att gå samma öde till mötes som jag: att gå ut skolan med usla betyg i ämnen de egentligen har mycket goda förutsättningar att tillägna sig!

8 anledningar till att en person med autism ljuger

Vissa människor upplever att personer med Aspergers syndrom eller autism aldrig ljuger medan andra upplever att vi autister ljuger mer än genomsnittet. Ibland frågar föräldrar och lärare mig varför jag tror att deras autistiske barn eller elev ljuger så mycket och vad de borde göra åt saken. Här är 8 anledningar till att jag ljög som barn och tonåring:

1. Jag var rädd för att bli utskälld. Jag var exempelvis livrädd för vissa lektioner i skolan och ångesten var enorm. Men jag visste om att jag bara skulle få utskällningar och bli tvingad till skolan om jag skulle vägra, och därför började jag ljuga och säga att jag var sjuk. Jag blev till och med duktig på att se sjuk ut: jag låg i sängen och försökte se så eländig ut som möjligt och låtsades att jag inte hade någon matlust.

2. Jag blev ändå inte trodd. Så det var ingen idé att säga sanningen. Om jag sa till på bildlektionen att jag inte kunde rita eller limma, fick jag höra att jag visst kunde det. Om jag sa att jag inte hittade till ett visst klassrum, fick jag höra att jag visst hittade. Eftersom ingen trodde mig, började jag ljuga och hitta på ursäkter till varför jag inte kunde göra uppgifterna och varför jag inte kunde gå till ett visst ställe.

3. Jag var rädd för att bli utskrattad. Klasskamraterna kunde skratta åt mig om jag erkände att jag inte hade förstått en uppgift. Därför ljög jag och hittade på att uppgiften var så tråkig att jag inte ville göra den. För då framstod jag som cool istället för dum.

4. Jag kunde inte bedöma om jag förväntades säga sanningen eller inte. Som bekant kan vi som lever med Aspergers syndrom eller autism ha svårt för vita lögner. Andra människor har blivit arga på mig om jag sagt till dem att jag inte litar på dem eller om jag sagt till min dejt att hans utseende inte attraherar mig. Som ung vuxen ljög jag därför för min gravida väninna och sa att det inte syntes alls att hennes mage hade växt. Eftersom jag var osäker på om regeln att man inte fick säga till kvinnor att de hade stora magar också gällde gravida kvinnor, ljög jag för henne för säkerhets skull.

5. Jag sa det jag trodde att andra människor ville höra. Jag hade lärt mig att de vuxna blev missnöjda om jag sa till dem sanningsenligt att jag hatade att leka alla lekar med klasskamraterna på rasterna och att jag fortfarande hatade skolan trots att jag hade bytt klass flera gånger. Så jag hade fått för mig att det rätta var att alltid säga saker som man trodde att andra ville höra och att det inte ens var meningen att man skulle säga vad man i verkligheten tyckte. Ibland hände det att andra människor hade velat höra sanningen, men eftersom jag inte visste det så ljög jag ändå.

6. Jag förstod inte att jag ljög. I likhet med vissa andra barn med Aspergers syndrom och autism hade jag svårt för att tolka mina känslor. Jag härmade andra människor och skrattade ibland bara för att jag såg dem skratta. När andra människor sa till mig att de hade sett mig ha roligt (eftersom de hade sett mig skratta), bekräftade jag det de sa eftersom de hade ju sagt att jag hade haft roligt. Först flera år senare förstod jag att sanningen var att jag inte alls hade haft roligt!

7. Jag ville inte göra andra människor oroliga. Jag hade förstått att mamma var jätteorolig eftersom jag var mobbad i skolan. Därför hittade jag på att jag hade umgåtts med andra barn och tonåringar och att jag hade fått beröm i skolan. För jag kände på mig att det skulle göra mamma glad. När jag var yngre och hade ångest, ljög jag också och sa att jag mådde bra för jag ville inte att hon skulle oroa sig för mig.

8. Jag hade råkat säga fel av misstag. Jag har ibland ett annorlunda fungerande minne och kom därför ihåg vissa saker fel. Jag kunde exempelvis säga att ett visst hus var rött för jag trodde verkligen att det var rött. Ibland fick jag veta efteråt att huset visst var blått, men eftersom jag inte vågade erkänna att jag hade varit så ouppmärksam att jag hade fått för mig att huset hade varit rött när det var uppenbart för alla andra att det var blått, höll jag fast vid min tidigare berättelse och fortsatte att säga till människor som inte hade sett huset att det var rött.

Om ditt barn har Aspergers syndrom eller autism och barnet ljuger, är det viktigt att du inte blir arg! Förklara istället för barnet att det är helt okej att ändra på sin berättelse efteråt så att barnet blir tryggt nog att våga berätta sanningen. Hade jag varit tryggare och förstått världen bättre, hade jag troligen kunnat säga sanningen i många fler situationer!

Dessa saker borde alla skolor anpassa efter autistiska elever

Trots att 1 kap. 4 § skollagen garanterar att alla elever oavsett diagnos ska få en anpassad skolgång, brukar inte elever med Aspergers syndrom och autism få behövliga anpassningar i skolan. Följande 3 saker borde alla skolor anpassa efter autistiska elever:

1. Den fysiska studiemiljön. Det vill säga att skapa en skolmiljö där elever med Aspergers syndrom eller autism inte utsätts för alltför många sinnesintryck. Vad det kan innebära i praktiken är väldigt olika, men det kan innebära allt ifrån att autistiska elever får äta ensamma och hämta maten när det är folktomt i matsalen, att de inte tvingas äta mat de inte vill äta, att studierummet inte är för stökigt och att klassrummet är fritt från starka lampor, mönstrade gardiner och tickande klockor som kan distrahera.

2. Den psykiska miljön. Innebär helt enkelt att Aspergers syndrom och autism accepteras som de funktionsvariationer som de är istället för icke-önskvärda egenskaper som till varje pris borde bort. Att de skolanställda besitter autismspecifik kunskap och att eleven själv får välja om han eller hon får tala om sin diagnos för sina klasskamrater eller inte. Att de skolanställda ser till att det autistiska barnet inte blir mobbat och att de förmedlar för barnet att det är lika okej att barnet är med i den sociala gemenskapen som det är okej att barnet avstår.

3. Undervisningen och studieuppgifterna. Autism innebär inte sällan ett annorlunda inlärningssätt. Det är viktigt att undervisningsmetoderna och skoluppgifterna är anpassade så att det autistiska barnet inte utsätts för grupparbeten eller annat som han eller hon har svårt för (och nej, funktionsnedsättningen försvinner inte genom träning ifall du undrar). Att barnet varken får för svåra eller för lätta uppgifter. Och att de skolanställda förstår att anpassade uppgifter inte nödvändigtvis behöver vara synonymt med lättare uppgifter utan det kan helt enkelt vara individuellt anpassade uppgifter med en annorlunda utformning.

Tyvärr har jag inte alltför sällan varit med om att skolor endast gör vissa anpassningar för autistiska elever men struntar i andra. Vissa skolor anpassar exempelvis endast den fysiska miljön men bortser helt från den psykiska. Att man bara anpassar vissa saker för elever som har Aspergers syndrom eller autism är som att erbjuda en rörelsehindrad elev en rullstol som bara fungerar ibland!

Därför uppfattar du autistiska barn som jobbiga

Många lärare undrar varför barn som har Aspergers syndrom eller autism är jobbiga och klagar så mycket. Varför är autistiska barn aldrig nöjda? Men många har missat här en viktig poäng, nämligen att vi autister är begränsade att leva på det sättet som många andra människor lever. Det är ju det alla funktionsnedsättningar i grund och botten handlar om. För att vi inte ska krascha så krävs det specialarrangemang.

Vad är det som inte fungerar för autistiska barn i skolan då? Jo, för det första är miljön inte sällan väldigt stökig. Faktum är att många autistiska barn måste hantera alltför många sinnesintryck i vardagen. Det är som att leva med en ständig baksmälla eller migrän när man ser allt, hör allt, det känns obehagligt att skaka hand, det luktar konstigt överallt och maten man tvingas äta smakar väldigt äckligt. När många neurotypiskt fungerande vuxna skulle klaga om de tvingades leva med en oupphörlig baksmälla eller äta mat som de får kväljningar av, är situationen mycket värre för autistiska barn som har det jobbigt även på många andra sätt.

Sedan har jag inte kommit till den viktigaste delen i skolan, nämligen undervisningen. Faktum är att vi som lever med Aspergers syndrom eller autism lär oss inte sällan endast på ett sätt medan lärarna i skolan vill att eleverna ska lära sig på många olika sätt: genom lek, genom att rita och pyssla, genom grupparbeten, genom att läsa och genom att se en film. Själv lär jag mig endast genom att läsa allt i böckerna och eventuellt ställa frågor till läraren i enrum om det är något jag inte förstår. Lekar, grupparbeten, gruppdiskussioner, teckning och pyssel skapar ångest och jag blir trött av filmer. Jag har blivit helt slut och utmattad när jag tvingats lära mig på för mig helt fel sätt.

För att vi har fått diagnosen autism har det krävts att vi har begränsade intressen eller beteenden. Antingen älskar jag ett ämne eller så hatar jag det, det finns liksom inget mellanting.  Jag är dessutom till skillnad från icke-autistiska människor inte allätare när det gäller intressen. Jag har endast två eller tre intressen som uppslukar all min tid och allt annat, det vill säga 99% av allt i livet, är tråkigt och ointressant. Hemma kan jag ju pyssla med mina specialintressen dag ut och dag in men i skolan fanns det två problem: dels fick man till skillnad från om man forskar på universitetet inte snöa in sig på endast ett ämne och dels tvingades jag stå ut med att 99% av ämnena är så ointressanta att jag hade lust att skrika rakt ut.

Slutligen får man inte glömma bort det sociala. De flesta barn som lever med Aspergers syndrom eller autism möter sociala svårigheter i skolan: de kan vara mobbade, utstötta, bli förvirrade av det sociala samspelet och tvingas leva med en utanförskapskänsla som orsakar kraftig ångest. Själv mådde jag mycket dåligt av alla sociala krav och det försvårade min skolgång enormt. Det var faktiskt det sociala som var det allra värsta för mig i skolan! Som vuxen har det endast varit distansstudier som har fungerat för mig.

Undrar du fortfarande varför många autistiska barn klagar? Du som är närsynt eller rörelsehindrad skulle förmodligen också klaga om dina glasögon hade fel styrka eller om din rullstol inte skulle fungera alternativt bara skulle fungera ibland. Och det är just sånt som vi som lever med asperger eller autism tvingas stå ut med: skolmiljön är inte anpassad för oss. Ju mer åren gick för mig i skolan, ju mer utbränd blev jag för allt tärde på min kropp enormt. Autistiska barn är på intet sätt jobbigare än andra barn, de tvingas bara leva i ett samhälle som är anpassat efter neurotypiskt fungerande människor, inte efter autister!