Kategoriarkiv: Autism under barndom och skolan

Aspergers syndrom, autism och förskolan

När jag föreläser, får jag höra från många föräldrar till autistiska barn att deras misstankar om eventuell Aspergers syndrom eller autism hos barnet började dyka upp direkt efter att det börjat i förskolan. Vilket för mig ter sig mycket logiskt: i hemmet är ett autistiskt barn tryggt, har sina invanda rutiner och utsätts varken för sociala situationer eller sinnesintryck på samma sätt som i förskolan. Därför kan förskolan få ett autistiskt barn att må mycket dåligt, och det är då det autistiska beteendet för första gången kan börja märkas för omgivningen.

Mina erfarenheter av dagmammor

Själv fick jag ju min diagnos först i 24-årsåldern, och innan dess hade nästan ingen förutom jag själv misstänkt att det skulle varit något annorlunda med mig. Däremot hade mamma märkt att jag var blyg, känslig för ljud och ogillade stora människogrupper. När mamma skulle börja arbeta efter föräldraledigheten, kände hon instinktivt på sig att förskolan inte skulle passa mig. Därför anställde hon privata barnflickor och dagmammor som tog hand om mig i hemmet varav Jutta är den som jag har fina minnen av. Men efter att Jutta sagt upp sig, funkade det inte alls lika bra med de andra. När jag var två år fick jag en dagmamma som även hade andra dagbarn. Även om jag har ett mycket bra långtidsminne och minns ovanligt mycket om min barndom, kommer jag inte ihåg så jättemånga detaljer om henne längre. Men det jag minns är att jag inte alls mådde bra hos henne och tyckte att de andra barnen var alldeles för högljudda och busiga. Jag hade mycket svårt för dem.

När jag var tre år gammal fick jag en ny dagmamma som inte hade några andra dagbarn. Vilket enligt all logik borde ha fungerat bättre, men det var tyvärr inte fallet. Jag var rädd för henne och kände att hon inte alls gillade mig. Hon tvingade mig att äta mat som jag tyckte smakade jätteäckligt och jag fick anstränga mig för att inte kräkas vid matbordet. Jag minns att hon uppmanade mig att springa ut och leka med grannbarn, vilket jag inte ville. Men hon tjatade och jag kände mig tvingad. Jag minns inte så många fler detaljer men det jag minns är att jag bara mådde sämre och sämre. Till slut ringde hon upp min mamma för att meddela att hon inte ville ta hand om mig längre: jag var alldeles för passiv, snäll och lugn och hon föredrog “vanliga” barn som hade fart i sig. Mamma blev förvånad för både hon och många andra vuxna tyckte att det var skönt att jag var lugn, inte busade runt och sällan skapade problem för någon.

Efter henne hade jag en till dagmamma, men mamma märkte att jag inte mådde bra av dagmammor och kände på sig att jag skulle otrivas ännu mer i förskolan. Efter att ha pratat med pappa sa hon upp sig från jobbet för att ta hand om mig på heltid hemma. Då hade jag inte ens hunnit fylla fyra år men minns fortfarande hennes första dag hemma med stor glädje! Det var efter att mamma började ta hand om mig i hemmet som min lyckliga barndom började: jag mådde inte längre dåligt, och det var roligt att vara barn. Visst, jag var fortfarande ett lugnt, passivt och lättskött barn som hatade stora barngrupper, men det var min natur.

Social träning i förskolan?

När jag var sex år gammal, fick mamma för sig att jag skulle behöva börja i förskoleklass för att vänja mig vid barngrupper innan den riktiga skolan skulle börja. På den tiden var inte förskoleklassen obligatorisk, men mina föräldrar betalade för det så att jag skulle få den social träning de ansåg mig behöva. Förskoleklassen minns jag i detalj: jag hatade att vara där, jag gillade inte den stora barngruppen och jag hatade att rita och pyssla. Många gemensamma lekar var obligatoriska att delta i vilket jag inte alls gillade. Även pyssel var ett mycket viktigt och obligatoriskt inslag som ingen fick slippa undan. Det allra värsta var att man skulle göra det varenda dag!! Att syssla med en alternativ aktivitet så som att sitta i ett hörn själv och läsa böcker (jag hade lärt mig att läsa och skriva som treåring) var inte tillåtet. Gillade man inte pyssel, ja, då skulle man lära sig att gilla det! Det var riktig tortyr.

Även om jag råkade mycket illa ut i skolan, led av en enorm skolångest och hatade skolan, mådde jag ännu sämre i förskolan. Skolan innehöll nämligen även vissa roliga moment: man fick läsa, man fick skriva uppsatser och man fick räkna. Visst, det fanns tyvärr fortfarande slöjd i schemat då man skulle pyssla, men till skillnad från förskolan handlade det om ungefär två timmar i veckan och inte om varenda dag! Därför upplevde jag lågstadiet som lättare och mer kravlöst än vad jag hade upplevt förskolan. Jag har hemska minnen av min skoltid, men mina minnen från förskoletiden går inte ens att beskriva med ord!

Om du är förälder till ett barn som du misstänker har Aspergers syndrom eller autism alternativt till ett barn som inte verkar må bra av barngrupper, sätt absolut inte barnet i förskolan bara för den sociala träningens skull! Om din magkänsla säger att ditt barn inte mår bra av att vistas i en stor barngrupp, är det förmodligen så. Visst, du kanske måste sätta barnet i en förskola om du måste jobba vilket är en annan femma. Men har du inget jobb och har möjlighet att hålla ett autistiskt barn hemma så kommer barnet absolut inte bli mindre autistiskt av social exponering, snarare tvärtom! Jag exponerades ju och blev inte ett dugg mer social för det. Och lita för guds skull inte på sådana här tidningsrubriker:

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Screenshot_ny.png

Äntligen betyder skollagens 1 kap. 4 § något

När en skola vägrar sätta in tillräckligt mycket stöd för ett barn med Aspergers syndrom eller autism och endast anpassar barnets skolgång till hälften, är det som att erbjuda en rullstolsburen person en rullstol som bara fungerar ibland, en närsynt person alltför svaga glasögon eller en elev med hörselnedsättning en teckenspråkstolk endast under en lektion i veckan. Ibland erbjuder skolorna den autistiske eleven helt fel typ av stöd som han eller hon inte ens i behov av men nekar det stöd barnet skulle behöva, vilket är som att erbjuda en svensk döv elev en teckenspråkstolk som tolkar lektionerna på finskt teckenspråk som är ett helt annat språk än det svenska teckenspråket.

Det finns autistiska barn som skulle behöva följande anpassningar:

1 Specialkost. Barnet kan ha ett mycket känsligt smaksinne och även ha svårt för olika konsistenser och klarar därför endast av att äta vissa saker.

2. Möjlighet att sitta i ett separat rum när man gör uppgifter. I autism ingår inte sällan känslighet för syn- och hörselintryck, vilket kan innebära att barnet inte klarar av att koncentrera sig alls i ett stort klassrum.

3. Möjlighet att skippa läxor helt. Barnets energi räcker kanske inte till läxorna överhuvudtaget eftersom bara själva överlevnaden dränerar barnet på otroligt mycket energi.

4. Möjlighet att välja sittplats i klassrummet. Dels för trygghetens skull för det kan vara förvirrande och skrämmande för ett autistiskt barn att behöva sitta på en ny sittplats. Men barnet kanske inte heller klarar av att koncentrera sig mitt i klassrummet.

5. En mindre klass med färre elever. Många autistiska barn kan få ångest om det är många elever i samma klassrum och de kan lätt hamna utanför.

6. Ständig tillgång till assistent. Som barnet alltid kan vända sig till vid frågor. Assistenten måste alltid vara tillgänglig under hela skoldagen och ha tid för barnet vid behov. Ett autistiskt barn kan nämligen få ångest av att behöva klara sig själv.

7. Möjlighet till förkortade skoldagar. Av samma anledning som punkt 3. Barnets energi räcker nödvändigtvis inte till att vara i skolan på heltid. Det finns många vuxna som är sjukpensionärer på hel- eller deltid, så varför förväntas det att autistiska barn ska orka vara i skolan på heltid?

8. Anpassade uppgifter. Vilket inte automatiskt behöver betyda lättare uppgifter utan helt enkelt annorlunda uppgifter. Om barnet inte klarar av att uppvisa sina kunskaper genom att hålla ett föredrag inför klassen, måste möjligheten finnas till en alternativ uppgift. Om barnet inte klarar av grupparbeten, måste möjligheten finnas för barnet att få arbeta enskilt. Min skolgång drog ner mig på grund av alla grupparbeten som dränerade mig på så mycket energi att min energi inte räckte till annat.

9. Anpassad undervisning. Autistiska barn tar ibland in kunskap på ett helt annat sätt än andra barn. Själv lyckades jag exempelvis inte lära mig nya saker i skolan när jag tvingades lära mig språk genom lekar eller filmer. Jag lärde mig endast med hjälp av den gamla hederliga metoden, nämligen genom att sätta mig ner och lära mig glosorna och grammatikreglerna utantill. Tyvärr var mindmaps obligatoriska att använda på min tid trots att jag inte ens nu som vuxen aldrig har förstått meningen med mindmaps. De stjälper bara min inlärning.

Dock finns det skolor som anser sig ha varit mycket tillmötesgående om de följt punkterna 1, 2 och 3 helt, punkt 8 delvis men har nekat barnet stöd med resten av punkterna helt. Skolan kan anse att det inte är nödvändigt med en mindre klass om barnet har tillgång till ett separat rum då och då, och de kanske tycker att uppgifterna är tillräckligt anpassade om barnet endast får skippa muntliga redovisningar men inte alls har anpassat andra uppgifter för barnet. Och stöd med resten av punkterna har skolan nekat barnet helt. Tro mig, jag har träffat otroligt många sådana barn och deras föräldrar på mina föreläsningar! Och jag blir lika arg varje gång för jag om någon vet hur det är att gå i skolan utan stöd.

Idag läste jag ett glädjande besked: Malmö kommun tvingas betala vite på 300 000 kronor för att inte ha gett en elev med specialbehov tillräckligt mycket stöd. Äntligen känns det som att skollagens 1 kap. 4 § som tillförsäkrar elever en anpassad skolgång faktiskt betyder något och inte bara är tomt prat. Jag hoppas verkligen att domen avskräcker fler skolor från att neka autistiska elever det stöd de har rätt till!

Vi är många som förstår dig, Johanna

Kvällsposten skriver om 15-åriga Youtubern Johanna Ottosson som suttit inlåst i ett statligt ungdomshem i några månader. Hon blev omhändertagen med stöd av lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Anledningen till tvångsomhändertagandet var att hon blev alkoholist som 14-åring och drack en halv flaska sprit 4-5 dagar i veckan. Hon festade inte ute med kompisar utan drack hemma i sin ensamhet. Till saken hör att hon slutade gå till skolan i sexan eftersom hon mådde dåligt. I sjuan fick hon svar på varför: hon har autism.

Johanna säger i intervjun att den som har det jättelätt i skolan och bara hänger där med sina vänner har svårt för att förstå hur jobbigt det kan vara för henne att sitta i ett klassrum. Hennes uttalande träffar verkligen mitt i prick! Det är jobbigt för ett autistiskt barn att sitta i ett rum med många andra människor, och det är fortfarande lika jobbigt för mig som autistisk vuxen. Du kanske nickar förstående för du minns förmodligen din egen skoltid när du tyckte att det var jobbigt att behöva vakna tidigt för att gå till en tråkig mattelektion. Men det är inte den typen av frustration jag syftar på utan total ångest: när allt kring skolan är totalt tråkigt och ångestframkallande, det vill säga rasterna, klasskamraterna, vartenda skolämne, lärarnas undervisningsmetoder, matsituationer för att inte tala om alla grupplekar och utflykter som är allra, allra värst. Vi är många som förstår dig, Johanna!

Det sjuka är att det är först nu i vuxen ålder jag har förstått hur man “borde” känna inför skolan, det vill säga hur det borde kännas när man inte har lust att gå upp på morgonen till en tråkig mattelektion men att man ändå har vissa ljusglimtar i skolan: alla klassutflykter, rasterna, aktiviteterna och framför allt klasskamraterna. Och det är dessa ljusglimtar som gör att man orkar. Men problemet är att dessa så kallade ljusglimtar kan vara det allra, allra värst kring skolan och det som ger en allra mest ångest. Det som fått mig att förstå att min skoltid borde ha känts annorlunda är när jag hör andra vuxna prata om skolminnen och framför allt om skolutflykterna. Jag har också minnen av skolutflykter, men dessa är så obehagliga att jag fortfarande ryser när jag tänker på dem. Jag kan inte ens sätta mig in i hur man kan tänka tillbaka på sin skoltid och framför allt skolutflykterna med värme! För mig tog skolan bort min sista gnutta livslust.

När jag som 24-åring gjorde min neuropsykiatriska utredning, fick jag förutom Aspergers syndrom även diagnosen alkoholmissbruk. Jag om någon vet varför man börjar missbruka: alkohol är den enda ljusglimten i vardagen när hela livet är så ångestframkallande att man vill dö. Tiden man är berusad är den enda tiden man har roligt på riktigt och kan glömma. Dessutom fanns det en annan aspekt i mitt drickande: jag visste att alkohol kunde skada kroppen vilket passade mig perfekt. Då skulle jag kanske få ligga på sjukhus senare i livet istället för att tvingas till ett jobb som bara skulle ge mig ångest. Kanske skulle jag till och med dö tidigt. Att bli sjuk och dö tidigt lät inte det minsta avskräckande för mig utan snarare helt okej! Jag hade inte en enda anledning i världen att sluta dricka fram tills jag fick min Asperger-diagnos och aktivitetsersättning och lärde mig att jag inte behövde anpassa mig efter andra människors förväntningar och krav. Det var då jag fick livslust och motivation för första gången i mitt liv.

Det som gör mig arg är att skolproblemet för autistiska barn i många fall skulle kunna vara relativt enkelt att lösa: en anpassad skolgång. Ge barnet anpassade uppgifter, anpassad skolmiljö och en anpassad längd på skoldagarna med möjlighet att arbeta hemma när barnet inte klarar av att vara i skolan. Ibland skulle det räcka med att få anpassningarna i sin egen klass, men ofta kan det vara nödvändigt att sätta barnet i en specialklass som är anpassad för barn med Aspergers syndrom och autism. Att få sitta i ett klassrum tillsammans med likasinnade kan kännas oerhört tryggt!

Därför hade jag som barn ångest runt den här årstiden

Många barn som har Aspergers syndrom och autism tvingas som bekant leva med ångest i skolan och många skolor klarar inte av att anpassa undervisningen efter autistiska barn. I mitt fall var det mycket som skapade mig ångest under skoltiden, men det gällde oftast helt andra saker än vad folk generellt sett tror brukar skapa barn ångest. Det som var roligt för andra barn såsom gemensamma lekar var en riktig plåga för mig.

Den allra värsta perioden för mig var de sista veckorna innan sommarlovet. “Jo, men det är väl helt normalt med tanke på att autistiska barn får ångest av förändringar och Paula var nog orolig för den förändring sommarlovet skulle innebära”, tänker du kanske. Men nej, så var det inte alls! Jag såg mycket fram emot sommarlovet och jag skulle gärna haft lov året om om jag hade fått bestämma, så mycket hatade jag skolan. Men ändå var mitten av terminerna enklast för mig och slutet och början av terminerna allra jobbigast.

En av anledningarna till att just den sista perioden innan sommarlovet var väldigt jobbig för mig var att det mesta plötsligt blev väldigt ostrukturerat. Resten av terminen hade vi alltid ett tydligt schema vi brukade följa: då hade vi de vanliga skolämnena under de vanliga tiderna som stod i schemat, men plötsligt visste jag aldrig i förväg vad som skulle hända i skolan för det vanliga schemat gällde inte längre. Man kanske inte sågs i skolan alls utan man åkte på utflykter, och jag var alltid rädd för att gå vilse eller att det skulle bli något annat fel. Det hände ibland att jag inte hittade tillbaka till gruppen direkt om jag behövde gå på toaletten, och då fick jag alltid panik.

En annan anledning till att de sista veckorna innan sommarlovet var ångestframkallande för mig att vi alltid skulle göra de allra svåraste, jobbigaste och mest ångestfyllda uppgifterna precis innan sommarlovet: vi skulle rita och pyssla, se på filmer och kanske laga mat eller baka tillsammans, vilket var mycket svårare för mig än att skriva uppsatser och att räkna matte. Många autistiska barn har en ojämn begåvningsprofil, vilket också var fallet för mig. Det som andra tyckte var lätt i skolan upplevde jag som svårt och tvärtom. De aktiviteter som andra tyckte var roliga tyckte jag var tråkiga och det som jag tyckte var tråkigt tyckte de andra barnen var jätteroligt.

På min tid fanns det knappt någon kunskap om neuropsykiatriska diagnoser, men idag är situationen en annan. På grund av den ökade kunskapen hos BUP behöver inte lika många autistiska barn vänta till vuxenåldern tills de får diagnosen, och därför skulle man kunna tro att skolan har blivit strukturerad för autistiska barn. Men så är tyvärr inte fallet! Jag får tyvärr fortfarande höra från många föräldrar hur mycket ångest deras autistiska barn får av alla avvikelser från schemat och hur ingen lyssnar. Skärpning!

När föräldrarna vägrar låta sitt barn genomgå en utredning

När jag föreläser, möter jag ibland lärare, fritidspersonal, vänner och släkt som har förstått att ett specifikt barn i deras närhet har Aspergers syndrom eller autism. Nästintill alla diagnoskriterierna stämmer in och man känner verkligen att barnet skulle bli hjälpt av en diagnos. Problemet? Jo, föräldrarna vägrar låta sitt barn utredas!

Vad gör man då? Jo, man kan försöka prata med föräldrarna en gång till och lyfta fram följande fördelar med en diagnos:

1. Möjlighet att få en personkretstillhörighet inom LSS. Vilket aldrig är en nackdel! Man kan få tillgång till bland annat råd och stöd, korttidstillsyn, kontaktperson om barnet har svårt att hitta vänner i skolan och en korttidsvistelse utanför det egna hemmet i form av exempelvis ett sommarkollo. Barnet får kollovistelsen till ett mycket förmånligt pris jämfört med kostnaden på ett vanligt kollo som inte går via LSS. Att få en personkretstillhörighet kan därmed underlätta mycket.

2. Möjlighet att träffa likasinnade. Deltar barnet i ett LSS-kollo, är chansen stor att det dyker upp andra autistiska barn som har ungefär en likartad funktionsnivå som barnet. Barnet kan få vänner för livet om det har svårt att hitta vänner i skolan och dessutom förhoppningsvis utan att behöva känna sig dum, utstött och annorlunda. Det kan göra susen för barnets självkänsla!

3. Möjlighet att få bättre anpassningar i skolan. Trots att 1 kap. 4 § skollagen tillförsäkrar alla barn i behov hjälp och stöd oavsett om de har en medicinsk diagnos eller ej, är det många som vittnar om att barnens specialbehov får större hänsyn och förståelse i skolan om de faktiskt har diagnosen autism på papper. Det ska inte vara så, men tyvärr är det lätt för skolpersonalen att tänka: “Men det här barnet har ju ingen diagnos så varför ska jag behöva ta lika hänsyn till det här barnet som jag tar till alla autistiska barn?” Dock är diagnosen ingen garanti för att få hjälp, men den kan inte göra situationen värre.

4. Barnet kommer fortfarande vara samma person som innan. Svårigheterna kommer alltid finnas där oavsett om diagnosen finns på papper eller ej. Däremot riskerar man att förvärra situationen ytterligare genom att förvägra barnet en diagnos. Barnets svårigheter riskerar bara att bli större om barnet inte får möjlighet till självförståelse och specialanpassningar genom rätt diagnos. Autism kan dessutom innebära många styrkor, vilket barnet skulle kunna få kunskap om.

Men vad göra då om man har använt sig av alla dessa argument och föräldrarna fortsätter att vägra låta barnet genomgå en neuropsykiatrisk utredning? Det går inte att tvinga föräldrarna. Vägrar de finns inget annat att göra än att acceptera föräldrarnas beslut. Dock kan man alltid underlätta för barnet på andra sätt! Ta hänsyn till barnets specialbehov, lyft fram barnets styrkor och förklara för barnet att man inte är sämre när man fungerar annorlunda. Bemöt barnet som du skulle bemöta vilket autistiskt barn som helst trots att du är osäker på om det här barnet faktiskt har autism eller ej!

När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning den är?

Max har autism och ADHD och mår inte bra av att vara i skolan. Därför är han sedan ett år tillbaka en hemmasittare. När man läser Aftonbladets artikel så är det inte svårt att lista ut varför: Max hade blivit placerad i en klass med 32 elever och miljön hade varit alldeles för ostrukturerad. Max hade till och med rymt från skolan när han fortfarande var där. Att autistiska barn behöver lugn och ro och förutsägbarhet borde vara grundläggande kunskap om funktionstillståndet, men tydligen inte.

Själv vet jag mycket väl vad skolångest innebär. Under min egen skoltid hade jag liksom Max vid flera tillfällen behövt rymma men jag kunde inte. Jag visste nämligen om att jag skulle få skäll och bestraffningar om jag skulle göra det, och därför körde jag istället med en helt annan taktik: jag låtsades vara sjuk. Ibland låtsades jag ha ont i magen, ibland ont i halsen men oftast ont i huvudet. Jag var förmodligen duktig på att se eländig ut för mamma blev orolig och uppmanade mig att lägga mig i sängen. Som fullt frisk var det inte roligt att ligga i sängen en hel dag, men eftersom skolan orsakade så mycket ångest hos mig att jag inte ville leva så var det ett mycket bättre alternativ än att vara i skolan.

Skollagens 1 kap. 4 § slår fast att hänsyn ska tas till barnens olika behov inom skolväsendet vilket enligt mig inte borde ge utrymme för misstolkningar, men ändå har lagen föga betydelse i dagens Sverige. Visst, skolorna anser sig säkert ha gjort tillräckligt om de går med på att låta ett autistiskt barn välja sittplats i klassrummet, men sådana minimala anpassningar räcker inte för elever med autism! Det krävs otroligt mycket mer än så. Skoluppgifterna behöver anpassas, strukturen behöver anpassas, hela skolmiljön behöver anpassas, barnet behöver stöd för planeringen av skoluppgifter, raster och väldigt mycket annat. Och mycket ofta räcker inte ens det utan det krävs att barnet placeras i en specialklass. En klass med endast mycket få elever där allas behov kan tillgodoses i en förutsägbar miljö.

Många rektorer som saknar autismspecifik kunskap tänker förmodligen: “Nu har jag gjort mitt, så nu är det upp till den autistiske eleven att ändra attityd.” Men autism är en funktionsnedsättning precis som vilken annan som helst och har överhuvudtaget ingenting med dålig attityd att göra. Precis som en rullstolsburen elev behöver ett klassrum som är tillgängligt för rullstolar, behöver autistiska elever en tillgänglig miljö. En rullstolsburen elev kan inte vara med fysiskt om klassrummet ligger på femte våningen utan hiss, medan en autistisk elev kan inte vara med psykiskt i en olämplig miljö. När ska autism börja respekteras som den funktionsnedsättning som den är?

Jo, man stämplade visst odiagnosticerade autister även förr

Många människor tror att samhället var mer tolerant för bara några decennier sedan och att man inte stämplade annorlunda människor förr. På den tiden gav man ju inte avvikande barn diagnoser som Aspergers syndrom, autism och annat. Men det som många inte tänker på är att man visst stämplade oss som gick runt med odiagnosticerad autism. Skillnaden är bara att man stämplade oss på andra sätt och gav oss följande stämplar:

1. Ouppfostrad. En odiagnosticerad elev med Aspergers syndrom, autism eller ADHD stämplades inte sällan som ouppfostrad och föräldrarna skulle sluta “dalta”. Skillnaden mot vår tid var att föräldrarna inte hade något att kontra med eftersom barnet var officiellt precis “som alla andra”. Själv hade jag skolångest, och mina föräldrar tvingade mig till skolan ändå eftersom socialen skulle placera mig i en fosterfamilj annars. Dagens föräldrar hade åtminstone kunnat vända sig till tidningar om ett autistiskt, ångestfyllt barn hade tvingats till skolan och de hade kunnat få stöd från likasinnade.

2. Dum. Barn med Aspergers syndrom eller autism processar information på ett annat sätt, och många av dåtidens autistiska barn klassades som dumma när de inte hängde med i skolan. Idag brister många skolor i att bistå autistiska elever med adekvata anpassningar, men de flesta av dagens föräldrar vet åtminstone om att deras barn är intelligent trots att barnet får dåliga betyg och att det är skolan som brister. Själv trodde jag på allvar att jag var dum när jag inte kunde tillgodogöra mig information genom exempelvis grupparbeten.

3. Lat. Visst får även dagens föräldrar till autistiska barn höra att diagnosen inte är någon ursäkt för att slippa det man tycker är jobbigt. Men dagens föräldrar har åtminstone möjlighet att läsa litteratur om hur asperger och autism påverkar orken och därmed kan de, tack vare diagnosen, utveckla en större förståelse för sitt barn. Själv trodde jag under min skoltid på 80-talet att alla tyckte att allt var lika jobbigt som jag men att de hade bättre karaktär och ansträngde sig mer.

4. Konstig. Om jag hade vetat om att jag har Aspergers syndrom så hade jag, mina klasskamrater och lärare vetat varför jag var annorlunda. Mitt annorlundaskap hade fått en förklaring och jag hade förmodligen känt mig som lite mindre konstig. Även om adekvat stöd kunde ha uteblivit, hade jag åtminstone vetat om att det fanns andra barn med liknande egenskaper som jag. Nu trodde jag att jag var helt ensam i världen, och ångesten går inte att beskriva med ord.

So jo, visst stämplade man avvikande barn även förr! Många föräldrar tror att en diagnos är en onödig stämpel och att tidiga diagnoser bör undvikas när förr i tidens barn inte fick några diagnoser. Men om barnet har svårigheter som är karakteristiska för Aspergers syndrom och autism, varför beröva barnet möjlighet till en diagnos och därmed självkännedom och chansen att lära känna likasinnade?

Därför behöver autistiska elever ett hemklassrum

Trygghet och rutiner är viktigt för de flesta elever med Aspergers syndrom och autism i skolan. Själv tyckte jag att det var otroligt skönt med ett hemklassrum i låg- och mellanstadiet där alla lektionerna hölls med undantag för musik, slöjd och gympa. Men i högstadiet ändrades allt. Då var det plötsligt lärarna som hade hemklassrum och det var vi elever som fick byta klassrum inför varje lektion.

Detta ständiga klassrumsbyte skapade en enorm stress hos mig. Dels upplevde jag det som energiuttömmande att byta klassrum flera gånger om dagen och dels ställde mitt dåliga lokalsinna till det för mig. Under de första månaderna var det svårt för mig att hitta trots att min skola inte var enormt stor. Jag vågade inte gå på toaletten på rasterna i rädsla för att tappa bort mina klasskamrater och inte hitta till rätt klassrum. För skulle jag gå vilse, skulle jag bli utskrattad av mina klasskamrater och få utskällningar av lärarna.

Min skolväska blev också enormt tung i början när jag började i sjuan. I låg- och mellanstadiet kunde jag förvara de skolböcker som inte behövdes inne i skolbänken i hemklassrummet, men i sjuan försvann möjligheten i och med att vi inte hade egna hemklassrum längre. Jag hade ingen ork att kontrollera i schemat dagen innan vilka lektioner vi skulle ha dagen efter och vilka skolböcker jag därmed skulle behöva ha med mig, så för säkerhets skull tog jag med mig alla skolböckerna. Jag fick ont i ryggen av att bära enormt tunga resväskor. I början var det inte möjligt att få ett låsbart skåp för förvaring i min skola, men när jag äntligen fick det försvann problemet.

Det är viktigt att elever med Aspergers syndrom och autism har så få saker som möjligt att tänka på och oroa sig för i skolan. Att få ha eget hemklassrum utan att behöva byta klassrum alltför ofta är en viktig anpassningsåtgärd. Då slipper eleverna oroa sig för att gå vilse och samtidigt behöver de inte ställa om sin hjärna för att behöva gå till ett annat klassrum. Det kan spara otroligt mycket energi av autistiska elever!

Därför är ordningsbetyg fel väg att gå

När de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna vill införa ordningsbetyg i skolan så har idén mötts av mothugg. En av de som sågar idén är professorn Marcus Samuelsson. Han menar att när skolan känns meningsfull så går de flesta elever dit. Det var mycket bra sagt av professorn, och jag hade inte kunnat hålla med mer.

Elever med Aspergers syndrom, autism och framför allt ADHD kommer aldrig kunna konkurrera på lika villkor med neurotypiskt fungerande elever när det gäller ordningsbetyg. Det ligger ju i de neuropsykiatriska diagnosernas natur att man har svårt för att hålla ordning. En person med ADHD kan ha svårt för att hålla fokus och glömma bort saker medan en person med Aspergers syndrom eller ADHD kan dessutom ha svårt för att förstå hur man håller ordning. Att införa ordningsbetyg är som att börja betygsätta en rullstolsburen elevs förmåga att springa ett maratonlopp.

Jag har egna erfarenheter av ordningsbetyg från 80-talets Finland. Hade man skrynkliga papper, slitna skolböcker eller hade glömt bort pennfodralet hemma så påverkades ordningsbetyget negativt. Jag behöver knappast berätta för er hur det gick för mig! Det värsta var det dåliga samvetet. Jag visste inte hur jag skulle hålla papprena i ordning och hur jag skulle göra för att de skulle se snygga ut. Jag hade inte heller någon energi för att hålla koll på mina saker för all min energi gick till att vistas i skolan och förmålla mig till det sociala samspelet.

Pressen och det dåliga samvetet förbättrade dock inte min ordningsförmåga ett dugg. Trots att jag under hela grundskoletiden betygsattes för min ordningsförmåga, har jag fortfarande så här i 40-årsåldern en boendestödjare som hjälper mig att hålla ordning hemma. Det tog onödigt mycket energi av mig i skolan att handskas med det dåliga samvetet för att aldrig kunna hålla ordning, och jag skulle därför påstå att ordningsbetygen stjälpte mig istället för att hjälpa.

Av dessa anledningar totalsågar jag riksdagens förslag att införa ordningsbetyg! Lösningen är istället att erbjuda alla elever med neuropsykiatriska diagnoser stöd så att de hittar lösningar för att få skolgången att fungera. Vi har mycket att glädjas åt om de trivs i skolan och klarar av att tillägna sig kunskap. Om de sedan lyckas hålla ordning på sina saker är oväsentligt.

Därför drar skolan ner autistiska barn

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha ett helt annorlunda inlärningssätt än andra människor. När de flesta människor tar till sig ny kunskap på sitt sätt, lär vi oss inte sällan på helt andra sätt än majoritetsnormen. Och hittar vi vår inlärningsstil, kan det vara så att just den stilen passar oss extremt bra och andra inlärningsstilar inte passar alls. Tvingas vi lära oss på helt andra sätt än vad vi föredrar så finns risken att vi inte lär oss någonting i slutändan.

Det stora problemet är att skolan är skapad efter neurotypiskt fungerande barn. Och den neurotypiska normen dikterar att man ska vara allätare när det gäller olika inlärningssätt och uppvisa sina kunskaper på flera olika sätt. Man förväntas lära sig genom att delta i gruppdiskussioner, räcka upp handen, arbeta i grupp, leka, skriva, ge feedback till klasskamraterna, hålla föredrag, teckna och pyssla. Allt för att det inte ska bli monotont. Men ett autistiskt barn kanske klarar av att lära sig på ett av dessa ovanstående sätt, älskar den inlärningsstilen men mår oerhört dåligt om det tvingas till att göra allt ovanstående.

Själv har jag upptäckt att jag har en god inlärningsförmåga i ämnen som intresserar mig om jag får läsa ämnena hemma på distans och tillägna mig kunskapen endast genom text, och ej genom bild, pyssel, mindmaps, grupparbeten, gruppdiskussioner eller lekar. Tvingas jag till att interagera med studiekamraterna så kan ett från början roligt ämne bli för mig väldigt tråkigt och jag kan tappa motivationen och inlärningsförmågan nästintill helt. Inte sällan händer det i sådana situationer att jag får för mig att jag hatar ämnet i fråga när sanningen är att det är undervisningsmetoden som förstör för mig, inte själva ämnet!

När jag kollade på mina gamla skolbetyg så var jag förvånad över att upptäcka att jag hade fått mycket dåliga betyg i religionskunskap. Nu som vuxen har jag goda kunskaper i ämnet och har läst mycket om alla världsreligionerna. Men de dåliga betygen har sin förklaring. Jag minns att jag som mycket litet barn såg fram emot att få börja skolan och lära mig religionskunskap men att jag började hata ämnet ju mer åren gick. På lektionerna tvingades jag göra grupparbeten, leka rollekar med klasskamraterna och låtsas att vi tillhörde en annan religion för att sedan genom gemensamt skapande och text förmedla för resten av klassen hur vi skulle leva då. Jag trodde på allvar att det var ämnet religion jag hatade, men nu som vuxen har jag förstått att det var själva uppgifterna och studieformerna som skapade ångest hos mig och förstörde allt.

Min skoltid går tillbaka till 80- och 90-talets Finland. Eftersom det på den tiden saknades kunskap om Asperger syndrom och autism och det inte ansågs solklart att alla barn fungerar olika så är det inte så konstigt att skolan drog ner mig. Det som däremot är anmärkningsvärt är att 2010-talets skola fortfarande drar ner autistiska barn trots att det skulle vara hur enkelt som helst att tillägna sig autismspecifik kunskap idag. Och det är bråttom! Väntar vi i ytterligare 10 år så kommer dagens autistiska barn hinna bli vuxna och därmed riskera att gå samma öde till mötes som jag: att gå ut skolan med usla betyg i ämnen de egentligen har mycket goda förutsättningar att tillägna sig!