Kategoriarkiv: Autismspecifika strategier

Att skapa en meningsfull fritid för någon med asperger

Att ha en tillfredställande fritid är viktigt för de allra flesta människor. I förrgår föreläste jag på konferensen Den fria tidens kvalitet i LSS där jag pratade om hur man kan hjälpa oss med Aspergers syndrom eller autism att skapa en meningsfull fritid. Många anhöriga har också ställt frågor om just fritid på mina föreläsningar och uttryckt oro för sina närstående som haft svårt för att hitta på meningsfulla fritidsaktiviteter. Här kommer några tips för att hjälpa en aspergare som inte är nöjd med sin fritid:

1. Ha inga förutfattade meningar om vad en meningsfull fritid innebär. Alla vi med Aspergers syndrom eller autism har inte samma behov som ni andra utan diagnos. Alla har inte behov av variation, alla vill inte testa nya saker och vissa människor trivs ensamma. Själv hade jag som barn stora problem med att andra i min omgivning inte tyckte att min fritid var meningsfull. De var av åsikten att jag borde bli mer social, mer aktiv och testa nya saker istället för att leva efter rutiner. Jag fick en stor press på mig att ändra på mig trots att jag var fullkomligt nöjd som det var!

2. Du kan med fördel ge olika förslag på vad personen skulle kunna hitta på, naturligtvis med utgångspunkten i vad hen har för intressen. Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism har en dålig föreställningsförmåga, vilket kan innebära att man inte kanske kommer på vilka fritidsalternativ det överhuvudtaget existerar. Då kan det hända att man inte känner till att det faktiskt finns många roliga fritidsaktiviteter att syssla med!

3. Vissa med Aspergers syndrom blir hindrade från att skaffa nya aktiviteter eftersom allt nytt kan skapa ångest. Hjälp personen att minska på ångesten på olika sätt genom att t ex följa med hen på aktiviteter, berätta för personen i förväg vad som kommer att hända ungefär mm. Alla behöver hjälp och stöd med olika saker!

4. Om problemet beror på att personen har svårt för att komma iväg till aktiviteten kan du hjälpa personen att planera för aktiviteten. Om hen exempelvis ska träna, kan ni packa träningsväskan tillsammans. Du kan också hjälpa personen att planera tiden om hen riskerar att bli sen till aktiviteten.

5. Tvinga aldrig personen att ta hjälp om personen inte är intresserad. Fritid ska kännas lustfyllt, inte vara förknippad med tvång!

4 nackdelar med att vara öppen om sin diagnos

I gårdagens blogginlägg skrev jag om vilka fördelar det finns med att vara öppen om sin Asperger-diagnos. Idag fokuserar jag istället på nackdelarna. De nackdelar som jag har stött på är:

1. Vissa känner att de lämnar ut sig själva. Vissa tycker att det känns väldigt privat att berätta öppet att man har Aspergers syndrom eller autism och att det nästan känns som att vara naken inför andra människor och att visa sig sårbar för dem. För mig har Asperger-diagnosen däremot aldrig varit ett tabubelagt ämne, varför jag aldrig har känt att jag har lämnat ut mig själv när jag berättar om min diagnos.

2. Risken finns att folk börjar ifrågasätta. Och då kanske man kommer att känna att man måste förklara och försvara sig. Frågor och diskussionsämnen som riskerar att dyka upp är: “Men de svårigheter som nämns i diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och autism är ju mänskliga och något som alla människor har”, “men du måste ha inte en väldigt mild form av diagnosen eftersom jag aldrig har sett några svårigheter hos dig” eller “du skulle kunna bli bättre om du ansträngde dig lite mer, jag känner andra med autism som har lyckats bli bättre i de svårigheter du upplever att du har”. Själv har jag ibland fått frågor och ifrågasättanden när jag berättat om min diagnos, vilket i vissa stunder har känts jobbigt.

3. Risken finns att man inte kommer att bli tagen på allvar längre. Själv har jag ibland mött människor med inställningen: “Men du har ju en funktionsnedsättning i och med att du har asperger, så du borde ta efter hur andra människor gör och tänker för det är du som tillhör en minoritet”. Alla förstår inte att bara för att jag har en diagnos så betyder det att jag gör och tänker annorlunda, inte fel.

4. Man riskerar att bli diskriminerad när man exempelvis söker arbete eller bostad. Diskrimineringslagen förbjuder visserligen diskriminering mot oss med funktionsvariationer och vi med Aspergers syndrom eller autism har egentligen lagen på vår sida men handen på hjärtat, följs verkligen lagen alltid?

Precis som jag konstaterade i gårdagens blogginlägg så överväger fördelarna nackdelarna för mig med att vara öppen om diagnosen i de situationer ämnet väl kommer upp. Men vissa aspergare har gjort ett annat val.

6 tips att hjälpa en person med asperger som fastnar

Igår skrev jag ett inlägg om varför vi med Aspergers syndrom och autism kan ha en tendens att skjuta upp viktiga uppgifter. Men vissa kan ha ett helt annat problem med de exekutiva funktionerna: de kommer visserligen igång men lyckas aldrig avsluta uppgiften. De fastnar helt enkelt. Det kan bli ett mycket stort problem när en skol- eller en arbetsuppgift aldrig blir klar. Precis som för en person som aldrig kommer igång med en uppgift så finns det olika bakomliggande orsaker till varför en person har svårt för att avsluta en uppgift. Här kommer mina bästa tips för att hjälpa en person med Aspergers syndrom eller autism som brukar fastna i uppgifter.

1. Ibland kan det hända att en person med autism och ojämn begåvningsprofil vet hur man gör det första momentet men inte vet hur man kommer till väga för att fortsätta till nästa. Om personen inte vet hur man utför nästa moment i uppgiften eller att det momentet känns oöverkomligt svårt så kan du hjälpa personen praktiskt att utföra det svåra momentet.

2. Hjälp gärna personen med strukturen. Många personer med Aspergers syndrom och autism har svårt för att prioritera. Man vet helt enkelt inte i vilken ordning de olika momenten ska utföras. Om man skriver en uppgift så lägger man kanske flera timmar på att kolla efter stavfel efter att man skrivit det första stycket med resultatet att tiden rinner iväg och man inte hinner skriva klart resten av uppsatsen. Förklara därför för personen hur man bör prioritera de olika momenten och i vilken ordning de olika momenten ska utföras.

3. Hjälp personen att hitta en lämplig tidsplan. Hur lång tid har man på sig att bli klart med en uppgift? Har man fem minuter, en timme, tolv timmar, tre dagar, en månad eller rent av tre år på sig? Om man inte känner på sig naturligt hur lång tid det normalt förväntas ta att utföra en viss uppgift så lägger man kanske tre timmar på att göra det första momentet när meningen från början var att uppgiften skulle blivit klar på en kvart.

4. Tala också om för personen hur noggrant det är meningen att uppgiften ska göras. Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism blir exempelvis aldrig klara med dammsugningen eftersom de lägger ut en hel timme på att dammsuga vardagsrumshörnet för att få det rent som möjligt.

5. Om personen inte orkar göra klart uppgiften i samma veva, bestäm gärna i förväg vilken tid och dag personen ska fortsätta med uppgiften. Vi som har Aspergers syndrom eller autism är ju ibland lätt uttröttbara, och om vi tvingar oss att göra klart en uppgift när vår energi har tagit slut så riskerar vi bara att bli utbrända. Själv orkar jag exempelvis inte packa upp hela resväskan på samma dag utan sprider ut uppgiften på flera dagar för att undvika utbrändhet.

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att det inte är meningen att man applicerar alla dessa tips på alla personer med Aspergers syndrom eller autism med detta problem. Vissa som aldrig blir klara med en uppgift kanske bara har problem med den första punkten, andra enbart med punkt 2 och så vidare. Någon kanske istället behöver stöd med något helt annat som jag inte ens nämnt i blogginlägget. Testa dig gärna fram vad som fungerar!

6 tips för att motivera oss med asperger eller autism

Många anhöriga till oss med Aspergers syndrom eller autism upplever att de har svårt för att få sin närstående att hitta motivation. De har frågat mig hur man motiverar en närstående med en diagnos på bästa sätt. Här kommer mina bästa tips:

1. Tjata inte. Tjat hjälper sällan någon. När du tänker efter, skulle du själv bli motiverad om en familjemedlem tjatade på dig att sluta röka eller äta godis? Förmodligen inte, eller hur? Precis samma gäller oss med Aspergers syndrom och autism.

2. Om personen inte vill göra något du tycker är viktigt, fundera på om det finns en anledning till att personen inte vill. Tar uppgiften mycket energi? Eller känns uppgiften ångestfylld på något sätt? Du kanske tycker att personen inte känner sig motiverad att exempelvis träna på ögonkontakt, men om man läser på om diagnosen så framgår det att vi med Aspergers syndrom och autism många gånger tycker att det är obehagligt med ögonkontakt och det anser jag inte ens är något att vi ska behöva motiveras till att träna på. Fundera därför på om det ens är meningen att personen ska bli motiverad!

3. Glöm inte att ingen förändring kommer att ske om din närstående själv inte känner sig motiverad. Din tonåring är kanske uppe på kvällarna alldeles för sent, men om hen själv inte vill börja lägga sig tidigare så blir det svårt att hitta motivationen.

4. Om personen själv är motiverad och vill göra en förändring så kan du bolla med personen själv och fråga personen vad hen tror skulle hjälpa hen bäst. Om det gäller att lägga sig tidigare på kvällarna, skulle det hjälpa med påminnelser? Eller en rutin att exempelvis alltid göra en viss rutin en viss tid innan läggdags? Blir det bäst med en tvär eller en successiv förändring? Låt personen bestämma själv!

5. Förklara gärna för personen varför uppgiften är viktig och varför hen borde bli motiverad. Sånt är inte alltid helt solklart för oss med autism om vi har en bristande central koherens dvs förstå orsak och verkan. Själv var jag sjukt omotiverad att lära mig kartor i skolåldern, men när jag långt senare förstod att kartorna faktiskt motsvarade verkligheten och att USA och Kanada var grannländer “på riktigt” och inte bara på kartan så förstod jag plötsligt sammanhanget.

6. Fundera på om det skulle hjälpa med belöningar och mutor. Sånt tycker jag dock bör användas sparsamt. Om jag inte har hittat motivationen trots att jag själv har velat så har belöningar haft en mycket bra effekt på mig. Men när jag däremot sa hemma att jag inte ville gå till skolan och fick belöningar och mutor för att gå dit i alla fall så blev det farligt. Många av oss med Aspergers syndrom och autism skolvägrar ju för att vi inte mår bra i skolan och har ångest, och  denna ångest bör alltid tas på allvar!

10 tips till dig som är nydiagnosticerad med autism

Att bli diagnosticerad med Aspergers syndrom eller autism kan kännas omtumlande i början. Här kommer mina bästa tips till dig som är nydiagnosticerad med någon av diagnoserna:

1. Läs på vad en person för Aspergers syndrom eller autism har för rättigheter enligt lag. Klarar man inte av att arbeta så finns det en möjlighet att söka aktivitets- eller sjukersättning. När man väl fått aktivitets- eller sjukersättning, finns det möjlighet att få pensionärsrabatter i lokaltrafik (bland annat kan man få rabatt på SL-kortet i Stockholm). Behöver man någon att prata med om diagnosen så har man rätt till att få komma till habiliteringen. Annars kan man söka insatser via LSS eller SoL, bland annat en kontaktperson eller boendestöd.

2. Kolla upp om det finns träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism i hemkommun. Många aspergare tycker att det är otroligt skönt att få träffa likasinnade!

3. Kom ihåg att det inte finns rätt eller fel sätt att hantera sin diagnos på. Vissa vill läsa på så mycket som möjligt om autism efter diagnosen för att förstå sig själva bättre medan andra tycker inte att det är speciellt intressant att läsa på om ämnet. Din omgivning tycker kanske att du har hakat upp dig på diagnosen för mycket medan du tycker att det är väldigt roligt att läsa på om autism. Eller så tycker din familj kanske att du borde läsa litteratur om autism medan du inte tycker att det är intressant. Gör precis det som funkar bäst för dig utan att bry dig om vad andra tycker!

4. Bestäm dig i förväg om du vill tala om din Aspergers syndrom för andra människor eller inte så att du vet hur du ska hantera eventuella situationer då ämnet kommer upp. Glöm inte att du har rätt att berätta om din diagnos för andra om du vill eller låta bli att berätta och hålla informationen för dig själv om du föredrar att vara hemlig. Du bestämmer själv, och ingen har rätt att bestämma åt dig hur du ska göra.

5. Sök dig till en autismvänlig miljö om möjligt. I en sådan miljö blir man accepterad precis som man är. Om du mår dåligt med de människor som du är omgiven av som kanske inte accepterar din diagnos så kan du fundera på om det skulle kunna vara möjligt för dig att byta umgänge.

6. Våga kräva dina rättigheter. Du har alltid rätt att överklaga ett beslut ifall du inte skulle vara nöjd. För det kan ibland hända att du kommer att bli ifrågasatt av läkare, Försäkringskassan, skolan, Arbetsförmedlingen, kommunen mm och att du till en början får ett beslut du inte är nöjd med. Men det kan löna sig att överklaga ett myndighetsbeslut!

7. Glöm inte att autism inte är något att skämmas för. Att ha boendestöd eller ledsagare som hjälpmedel behöver inte vara konstigare än att som närsynt använda glasögon för att se bättre eller att som hörselnedsatt att använda sig av en teckenspråkstolk.

8. Glöm inte att andra människor inte nödvändigtvis vet bäst. Ibland kan ens omgivning ha attityden att när man har en diagnos så betyder det att man tänker fel och har fel. Då kan det kännas som att alla är emot en när man själv tycker och tänker annorlunda. Men glöm inte att du tänker annorlunda, inte fel!

9. Sänk kraven, och sluta jämföra dig med andra. Du kanske känner att du exempelvis misslyckats i skolan eller arbetslivet, men glöm inte att andra människor ofta haft bättre förutsättningar att lyckas när skolan och arbetslivet är anpassade efter deras behov. Världen är sällan anpassad för oss som fungerar utanför normen, men vi är inte sämre människor för det.

10. Glöm inte att Aspergers syndrom och autism även innebär styrkor. Eftersom det fokuseras så mycket på svårigheter så är det lätt att glömma bort de styrkor och fördelar som Aspergers syndrom kan föra med sig!

När folk inte förstår sig på diagnoser

Många har frågat mig är hur man bör hantera människor som inte förstår sig på diagnoser. Vissa människor tror att Aspergers syndrom och autism egentligen beror på uppfostran, andra är övertygade om att Aspergers syndrom inte ens existerar. Vissa tror att Aspergers syndrom och autism kan tränas bort, och andra menar att alla med Aspergers syndrom och autism egentligen skulle kunna arbeta på heltid med rätt anpassningar. Hur hanterar man den typen av människor?

När jag var ny i föreläsandet så var jag ibland frustrerad över att få sådana här ifrågasättande kommentarer från åhörare. Men nu har jag lärt mig att det finns tre typer av människor:

1. De som har mycket kunskap om neuropsykiatriska diagnoser. Dessa personer vet att svårigheterna varken beror på lathet eller bristande vilja. De kanske har någon med autism i släkten eller så har de kanske skaffat autismspecifik kunskap på något annat sätt. De vill kanske ändå lära sig något nytt för att bli ännu bättre på att bemöta oss med diagnoser.

2. De som inte vill förstå. Dessa personer har redan bestämt sig för att svårigheterna är en överdrift, att man diagnostiserar Aspergers syndrom och autism alldeles för lättvindigt nuförtiden och att alla människor klarar allt, bara man har rätt inställning. Den här typen av människor går sällan att påverka för de är inte mottagliga för information. Oavsett vad man säger så kommer de alltid ha sin åsikt.

3. De som saknar kunskap men är villiga att lära sig. När de väl skaffar sig kunskap och tar sig till hur vi aspergare har det så ändrar de sin inställning.

När jag föreläser så har jag märkt att jag har bäst chanser på att förmedla kunskap till de som tillhör kategori 1 eller 3. Människor tillhörande kategori 2 kan jag inte påverka genom mina föreläsningar för de kommer alltid säga emot, oavsett hur mycket jag förklarar.

Jag har också lärt mig att om jag irriterar mig på människor tillhörande denna kategori så tar det bara onödigt mycket energi av mig. Man får helt enkelt acceptera att sådana människor existerar och att det inte går att göra något åt. Istället bör jag inrikta mig på människor i kategorierna 1 och 3 för att kunna göra en skillnad!

När man överkompenserar

När jag diskuterar min Asperger-diagnos med andra människor, har jag ibland fått höra att min Aspergers syndrom måste vara av en mildare sort eftersom de har träffat andra aspergare som pratat väldigt mycket om sina intressen och verkat ha väldigt många svårigheter med det sociala. Men det stämmer inte att min Aspergers syndrom skulle vara mild utan faktum är att jag har lärt mig att dölja och kompensera för många av mina svårigheter och egenheter. Detta gör att min Aspergers syndrom inte alltid syns för andra människor med en gång.

Överdriven försiktighet

I vissa situationer är jag överförsiktig eftersom jag är orolig för att råka prata för mycket om mitt liv och mina intressen. Förut brukade jag få höra att jag pratade för mycket om mina intressen, och därför överkompenserar jag nuförtiden genom att låta bli att berätta om min vardag alltför mycket om jag är osäker på om det intresserar min samtalspartner. Jag brukar nästan aldrig prata om mitt jobb och föreläsningar med mina neurotypiska vänner för att inte trötta ut dem. Jag har helt enkelt blivit överdrivet försiktig! Jag berättade inte för mina vänner när jag hade gift mig och inte heller att jag hade skrivit en bok. Vännerna fick höra om giftermålet först senare. Om boken fick de veta genom att läsa om den i en tidning!

Jag agerade på samma sätt när jag skilde mig. Jag mådde väldigt dåligt efter skilsmässan men sa knappt ett ord om det till någon för jag var rädd för att överbelasta andra med mina problem. Jag hade varit skild några månader tills min mamma fick veta, och hon undrade naturligtvis varför jag inte hade sagt något tidigare. Men anledningen till att jag inte hade sagt något var att jag hade varit orolig för att mamma skulle fråga mig hur jag mådde. Och eftersom jag mådde dåligt, ville jag inte att hon skulle veta någonting. Jag ville ju att hon skulle må bra och att hon inte skulle oroa sig för mig.

Mamma fick en enorm chock när hon läste min debutbok och fick veta hur svårt jag hade haft det i skolan. Hon hade aldrig anat att det var så illa och hon hade inte haft någon aning om att jag ville ta mitt liv i högstadiet! I den åldern hade jag ljugit för mamma ibland och hittat på att jag hade kompisar för jag ville inte att mamma skulle må dåligt för min skull i onödan. Därför teg jag om allt och hon visste överhuvudtaget ingenting om hur jag hade det. Jag var väldigt duktig på att skådespela och dölja att jag var annorlunda än andra tonåringar.

Vi som har asperger är ibland riktigt duktiga skådespelare

Om du har ett barn eller en tonåring hemma som klagar mycket och säger sig må dåligt i skolan och ha självmordstankar, får du ju veta på det sättet att allt inte står rätt till. Men vissa aspergare vill absolut inte vara till besvär för någon och i sådana lägen kan svårigheterna och ångesten vara svåra att upptäcka. Vissa personer med Aspergers syndrom och autism är så duktiga på att överkompensera genom att vara alldeles för försiktiga och spela normala att diagnosen kommer som en total överraskning för omgivningen. Vi aspergare kan ibland vara riktigt duktiga skådespelare och dölja våra svårigheter genom att överkompensera, vilket jag själv gjorde genom min överdrivna försiktighet, och därför är det inte säkert att våra nära och kära anar något!

Att bli avbruten mitt i specialintressen

När jag föreläser om Aspergers syndrom, frågar anhöriga mig ibland hur de ska hantera konflikter som uppstår när de måste avbryta sina närstående när dessa håller på med sina specialintressen. Jag minns tydligt hur arg och upprörd jag själv kunde bli som barn och tonåring och mamma avbröt mig för att säga något viktigt när jag var mitt inne i något.

Vid sådana tillfällen bli vansinnig och ibland var minst halva dagen förstörd för mig. Mamma tyckte att jag överreagerade kraftigt, men det tyckte inte jag. Jag tyckte att mamma hade förstört min dag och jag tyckte att hon borde ha visat mer hänsyn.

Idag kan jag förstå även mammas syn på saken: det är svårt att bo tillsammans med någon när man aldrig får säga något till hen. Men anledningen till att jag blev upprörd var att när jag håller på med något jag tycker om, är jag verkligen inne i en annan värld och superkoncentrerad. När jag blir avbruten utan att vara beredd, rycks jag bort från denna värld och blir därför väldigt irriterad. Det kan ta lång tid för mig att bli lika koncentrerad igen, i värsta några timmar till och med och därför blir jag ledsen.

Däremot blir inte avbrotten lika jobbiga om jag vet i förväg att jag kommer att bli avbruten. Om jag exempelvis hade vetat att mamma skulle komma till mitt rum exakt klockan 17 för att diskutera något med mig, hade jag kunnat hantera situationen bättre. När jag däremot aldrig visste om vilken tid eller vilka tider jag skulle bli avbruten eller om jag skulle bli avbruten överhuvudtaget, hade jag två alternativ:

-vara på helspänn hela tiden för att vara beredd på ett eventuellt avbrott som kunde komma när som helst. Då skulle jag inte bli lika koncentrerad på mina intressen och det skulle inte bli lika avslappnande med specialintressen men då skulle inte avbrottet bli lika jobbigt

-våga bli helt uppslukad i specialintresset men då var jag alltid oföberedd på att bli avbruten och därför blev det mycket jobbigt. Jag brukade välja det här alternativet.

Tyvärr kom jag aldrig på tanken att föreslå för mamma att hon skulle kunna komma till mitt rum för att prata med mig exempelvis vid jämna klockslag om hon hade något viktigt att säga och att hon skulle lämna mig ifred vid andra tider om det absolut inte var något akut. Då hade många konflikter kunnat undvikas!

Ibland måste man hitta annorlunda strategier

När man arbetar med oss med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser är det viktigt att man tänker öppet. Det kanske finns en en lösning eller strategi som fungerar på de allra flesta personer men det fungerar inte nödvändigtvis på en person med Aspergers syndrom. Det kanske finns en lösning som fungerar på många personer med Aspergers syndrom men denna lösning fungerar inte nödvändigtvis på alla med samma diagnos. Ibland måste man testa många olika strategier för att kolla vad som fungerar och vad som inte gör det.

Det har hänt mig ett flertal gånger att välmenande människor som är okunniga om Aspergers syndrom har gett mig råd om hur jag ska lösa mina problem i vardagen. Om de får höra att jag ofta tappar bort viktiga saker, tycker de ofta att lösningen är att alltid bevara alla saker på samma ställe, då är problemet löst. När de får höra att det lätt blir stökigt hos mig, blir deras råd till mig att alltid lägga alla grejer på sin plats direkt efter att jag använt grejerna. När de får höra att jag ofta glömmer bort att ta ut sopor eller inte orkar göra det, råder de mig att lägga soppåsen i hallen så att jag kan ta ut påsen samtidigt som jag går ut, då behöver jag inte gå en extrarunda till sopnedkastet.

Men tyvärr är det inte så enkelt. Jag brukar säga att om mina problem skulle vara så här lättlösta, skulle jag troligen inte ens ha behövt mina diagnoser från första början. Då hade jag förmodligen lärt mig liknande strategier av mina föräldrar redan i barndomen eller allra senast i tonåren, och då hade jag troligen inte ens behövt boendestöd idag. En anledning till att jag har mina diagnoser är just att jag har svårigheter som inte kan lösas så här enkelt. Detta betyder inte att det inte skulle gå att hitta strategier för mina svårigheter utan ibland är strategier och lösningar lite annorlunda än vad andra människor tänker sig.

Att jag lätt tappar grejer beror på att jag är tankespridd och råkar lägga saker på fel ställe för jag orkar inte alltid vara uppmärksam. Att jag inte lägger saker på sin plats efter att jag använt dem och låter det bli stökigt istället beror på att jag inte har någon energi till att hålla ordning. Jag orkar exempelvis oftast inte lägga havregrynspåsen i köksskåpet eftersom då skulle jag behöva öppna skåpet, ta havregrynspåsen, lägga den på hyllan och stänga skåpet vilket är ganska många steg för mig att tänka på. Jag skulle bli otroligt trött om jag tvingade mig själv att göra det varje dag. Att jag oftast inte tar med mig soporna när jag går ut är att jag inte orkar tänka på två saker samtidigt. När jag är på väg någonstans, orkar jag inte tänka på soporna samtidigt för då blir jag bara stressad.

Genom åren har jag hittat annorlunda lösningar för dessa problem för att underlätta mitt liv. När det gäller att tappa bort grejer har jag tagit hjälp av mina boendestödjare att hitta lämpliga förvaringsställen för olika föremål. Visst tappar jag ändå bort grejer men jag har insett att jag måste acceptera att det är så. Visst skulle jag kunna försöka skärpa mig på den punkten, men då skulle jag behöva vara på helspänn hela tiden och min livskvalitet skulle därmed bli betydligt sämre. Att jag inte orkar lägga saker på sin plats har jag löst genom att börja förvara havregrynspåsen i köksbänken och tvättmedel på hallbordet för då slipper jag hämta tvättmedlet från badrummet när jag ska tvätta. Visst blir det lite stökigare hos mig, men jag sparar otroligt  mycket energi genom att låta saker ligga framme. Att jag har svårt att ta ut soporna har jag löst genom att kasta soporna direkt när jag kommit hem. Då har jag inte bråttom och har oftast tid och energi att koncentrera mig på soporna.

Blir livet med Aspergers syndrom lättare med åren?

Det som många har frågat mig är om jag tycker att livet blir svårare eller lättare med åren när man har Aspergers syndrom eller autism. För mig har livet blivit lättare på många sätt, men det beror absolut inte på att min Aspergers syndrom och svårigheter skulle ha växt bort utan det handlar om att jag har hittat fungerande strategier för att kunna leva utan att bli totalt utmattad.

Måste lyssna på mitt ensamhetsbehov

Många strategier som jag har hittat är sådana som går emot det jag lärde mig som barn. När jag var barn, fick jag höra att man skulle bli deprimerad och ångestfylld om man isolerade sig ensam hemma alldeles för länge, men efter att jag fick min diagnos och lärde känna mig själv förstod jag att den regeln inte gäller mig. Om jag känner för att vara ensam, tillåter jag mig att vara det oavsett vad experterna säger. Det får mig att må bra, annars mår jag dåligt.

Andra människor uttryckte sin oro

En gång för runt 12-13 år sedan gick jag hemma utan sysselsättning och hade gjort det i flera års tid, och då var jag i princip hemma ett halvår utan att träffa en enda människa under tiden. Jag njöt av mitt liv av fulla drag medan omgivningen uttryckte sin oro och trodde att jag hade blivit deprimerad. Jag gör på samma sätt när jag åker Finlandsfärja: jag brukar isolera mig i hytten under hela resan för jag älskar trånga utrymmen.

Orkar inte ha det ordningsamt och rent

Vidare fick jag lära mig att man skulle plocka undan hemma, inte ha för många saker framme samt bädda sängen på morgnarna. Men jag har märkt att jag inte orkar plocka upp det jag råkar tappa på golvet, och därför kan jag inte ha det ordningsamt hemma. Jag orkar inte bädda sängen eftersom det tar alldeles för mycket energi. Om jag ska må bra kan jag inte möta upp omgivningens förväntningar på ett någorlunda rent och ordningsamt hem, men det får vara så.

Äter samma mat varje dag

Jag äter också samma maträtter varje dag när jag är hemma, och jag äter maten kall. Genom att låta bli att värma maten sparar jag också energi. Jag har lärt mig hemma att kyckling, risk, fisk och sådant bör ätas varm, men jag märkte att det blev alldeles för mycket för mig och många steg om jag värmer maten. Det går mycket snabbare och mer effektivt om jag tar fram maten direkt ur kylskåpet och äter den kall, och jag mår därför bättre av att göra så.

Strävar inte efter normalitet utan lycka

Idag strävar jag inte längre efter att vara normal utan jag strävar efter att vara lycklig. Genom att följa dessa strategier har jag sparat otroligt mycket energi, mitt liv har blivit otroligt mycket lättare och jag mår fysiskt och psykiskt mycket bättre. Därför anser jag att livet absolut kan bli lättare med åren när man har Aspergers syndrom eller autism, men det krävs ofta att man måste gå emot omgivningens förväntningar och strunta totalt i dagens normer.