Kategoriarkiv: Barndom och skolan

Nej, specialanpassningar i skolan är inga bagateller!

Share Button

När jag berättar på mina föreläsningar om vilka anpassningsåtgärder för barn med Aspergers syndrom och autism man kan testa i skolor, blir vissa förvånade över att det är så små saker som kan göra skillnad för oss. Som ett exempel brukar jag nämna mina egna erfarenheter från Ågesta Folkhögskolas aspergerinformatörslinje där jag själv läste i två år. När jag sökte till skolan, fick jag höra att skolan anordnade ett par obligatoriska aktivitetsdagar om året då man skulle ha gemensamma aktiviteter och kanske se på film eller spela spel tillsammans. Då insåg jag att jag aldrig skulle kunna söka till utbildningen i och med att jag inte klarade av sådana gemensamma gruppaktiviteter. Men när personalen hade förklarat för mig att ”obligatoriskt” i detta fall betydde att man inte behövde delta i själva aktiviteterna utan det var också okej att endast närvara fysiskt och kanske till och med sitta i ett separat rum om man ville vara själv, kunde jag söka till skolan i alla fall! Och jag klarade utbildningen.

”Men aktivitetsdagarna utgör ungefär två dagar under läsåret, hur kan två dagar göra en så stor skillnad?”, får jag ibland höra. Då har jag alltid blivit förvånad över att inse att andra människor kan se detta som en liten, betydelselös detalj! Men precis på samma sätt som en person med skadat ben förmodligen skulle lidit i flera veckor efter gemensamma promenader och bowling, lider jag också i många veckor före och efter sådana här aktiviteter: före för att jag oroar mig i flera veckor, och efter för att aktiviteterna oftast har varit jobbiga och ångestframkallande och jag har blivit utmattad. Det är alltså långt ifrån en småsak eller en bagatell för mig om man måste delta i aktiviteterna, men för någon som inte lider av gruppaktiviteter däremot spelar det självklart ingen större roll om dessa är obligatoriska eller inte.

Det är olika vad varje specifikt barn med Aspergers syndrom och autism behöver för anpassningar. Vissa aspergare behöver tysta klassrum med mörka färger och exempelvis inga mönstrade gardiner, vissa behöver förutsägbarhet, vissa behöver lära sig och göra uppgifterna på ett annorlunda sätt, vissa behöver få sitta själva med läraren och skippa klasskamraterna och vissa behöver något helt annat. Som lärare och rektor måste man därför vara lyhörd och kolla av med barnet och föräldrarna vad varje specifikt barn behöver för att klara av att vistas i skolan.

Sådana här anpassningsåtgärder kan alltid te sig som betydelselösa bagateller för omgivningen. Däremot är det viktigt att komma ihåg att just dessa detaljer kan vara en avgörande faktor för oss med asperger för att överhuvudtaget kunna delta i undervisningen i skolan. Själv sitter jag ju inte i rullstol och brukar därför inte uppmärksamma om det finns trappsteg eller hissar i offentliga lokaler, men för någon som sitter i rullstol är sådana här faktorer väsentliga. Och samma sak gäller för barn med Aspergers syndrom och autism! Som lärare behöver man kanske inte ens alltid förstå exakt varför barnet behöver just det hen behöver, det viktiga är att man respekterar barnets speciella behov! Att man inte tänker: ”Äsch, ett lite tystare klassrum? Så viktigt kan det väl inte vara,”

Share Button

Därför struntade jag som Asperger-barn i läxorna i skolan

Share Button

Många föräldrar till barn med Aspergers syndrom eller autism upplever att de har svårt för att få barnet att göra läxor. Och läxorna var även för mig ett gissel ända fram till studenten! Jag lät helt enkelt bli att göra dem alternativt gjorde dem i sista minuten under den 20 minuters långa bussresan till skolan. För att jag skulle göra läxor, fick mamma tvinga mig men då gjorde jag dem extremt slarvigt. Detta av följande anledingar:

1. Jag orkade inte göra dem. Det fanns överhuvudtaget ingen energi kvar för jag hade varit tvungen att lägga ut all min energi på alla andra måsten jag hade blivit tvingad till: för det första skulle jag orka gå i skolan på heltid (när jag inte ens som vuxen har ett vanligt heltidsjobb), jag skulle orka hantera alla intryck i matsalen och försöka orka mentalt med alla de lektioner och ämnen som gav mig ångest. För att orka med allt var jag tvungen att prioritera bort annat, och det som jag prioriterade bort var att lyssna på lektionerna och läxorna.

2. Det kändes meningslöst. Jag hatade de flesta skolämnen, men språk älskade jag och läste sju språk på gymnasiet. Men jag förstod ändå inte varför jag skulle göra läxor för det bara tog energi och krånglade till. Jag lärde mig språk bäst genom att läsa kapitlen, inte genom att svara på frågor om texterna! När jag, efter att ha fått diagnosen i vuxenåldern, läste Tony Attwoods bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom så såg jag att han hade skrivit att läxor inte nödvändigtvis gav något för barn med Aspergers syndrom och att läxor endast riskerade att ta onödigt mycket energi av Asperger-barn. Då fick jag en bekräftelse på att min känsla att läxorna hade varit meningslösa hade varit rätt.

3. Jag hade svårt för att byta aktiviteter. Och under en skoldag måste man ju påbörja något nytt hela tiden: man byter klassrum vid nästan varje lektion, tar på sig ytterkläderna vid rasternas början, tar sig av kläderna igen vid rasternas slut, tar fram nya böcker till varje lektion mm. Dessutom ska man packa sin skolväska när man ska hem från skolan. När jag väl var hemma igen så orkade jag öppna skolväskan, ta fram skolböckerna och pennan för att sedan lägga tillbaka skolböckerna tillbaka i skolväskan igen. Det blev för mycket olika moment under en och samma dag.

4. Jag orkade inte leta fram informationen. Speciellt på gymnasiet kunde skolböckerna vara flera hundra sidor långa, och då orkade jag inte leta var i boken jag skulle hitta informationen, speciellt om ämnet i sig inte intresserade mig ett dugg.

5. Läxorna och de flesta skolämnen var ointressanta. Nu tyckte jag visserligen att det var väldigt roligt med språk, men själva läxorna i sig var extremt tråkiga. Det kändes som att hela min dag skulle bli förstörd om jag skulle tvinga mig själv till så tråkiga aktiviteter som läxor. Jag orkade inte fokusera och tvinga mig själv.

6. Jag hade inte alltid förstått frågorna. Ibland hade jag inte förstått vad det var jag skulle skriva exakt och hur mycket. Skulle jag skriva en mening, en sida eller tio sidor? Skulle jag lägga till egna åsikter eller endast skriva det som stod i böckerna? Jag har alltid varit rädd för att vara till besvär så jag vågade inte ställa alltför många frågor.

Share Button

Därför struntar ett barn med autism i dina instruktioner ibland

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd är väldigt bokstavliga: det som man säger gäller. Har en värd välkomnat mig till sitt hem med orden att jag får känna mig som hemma, har jag gjort precis som värden sagt och känt mig som hemma. Utan att komma på tanken att värden egentligen inte menat det hen sagt, i alla fall inte på det sättet som jag har trott.

Tack vare detta bokstavliga tankesätt har jag också genom åren följt instruktioner slaviskt: det som man har sagt har gällt och det har man inte fått avvika ifrån. Men trots att jag som barn följde instruktioner i de allra flesta instruktioner gjorde jag ändå i vissa situationer precis tvärtom än vad jag hade blivit ombedd att göra. Detta av följande anledningar:

1. Jag hade missförstått instruktionerna men trodde att jag hade förstått. När jag hade fått instruktioner från fröken om att göra en teckning, klippa ut allt och klistra det på ett annat papper, klippte jag pappret i små bitar och förstörde därmed teckningen på kuppen. Jag förstod inte att det var meningen att jag skulle klippa längs linjerna för det hade inte fröken talat om. Det är därför väldigt viktigt att reglerna är tillräckligt tydliga för barn med Aspergers syndrom.

2. Jag var medveten om att jag inte hade förstått instruktionerna men vågade inte erkänna det. Det var ju väldigt pinsamt att vara den enda i klassen som inte hade förstått så hellre spelade jag tuff och vägrade göra den ”töntiga uppgiften”. Eller så gjorde jag fel medvetet och talade tydligt om för alla att jag medvetet hade gjort fel för att uppgiften hade varit så tråkig.

3. Jag hade förstått instruktionerna men visste inte hur man gjorde uppgiften. Vid ett tillfälle fick jag i uppgift att intervjua en äldre person om hur livet var förr i tiden och spela in intervjun. Men eftersom jag inte visste hur man gjorde för att spela in och inte vågade fråga någon, kunde jag inte göra uppgiften.

4. Jag orkade inte göra rätt. Vi som har Aspergers syndrom har ofta en betydligt mindre mängd energi än andra människor. Inte sällan var min hjärna helt överansträngd eftersom det förväntades att man skulle orka duscha, borsta tänderna, packa skolväskan, ta sig till skolan, vara social, lyssna på lektionerna, vara ute och leka på rasterna, vistas i matsalen och så vidare. Därför orkade jag helt enkelt inte göra läxorna eller så gjorde jag dem väldigt slarvigt. Min energi räckte helt enkelt inte till.

5. Jag hade glömt bort hur man gjorde. När jag arbetade som au pair i Österrike så kunde jag inte använda familjens tvättmaskin när jag skulle tvätta: varje gång det var dags att tvätta hade jag helt enkelt glömt bort hur man skulle göra för att få igång tvättmaskinen! På den tiden hade jag ännu inte fått min diagnos och visste därmed inte att skriftliga instruktioner hade kunnat göra susen för oss aspergare.

Om jag hade fått rätt anpassningar och stöd i skolan så hade jag kunnat följa instruktionerna i alla situationer. Då hade jag även kunnat ta till mig kunskap i skolan vilket jag knappt gjorde nu. Det är mycket viktigt att miljön anpassas för barn med Aspergers syndrom eller autism för då får vi chansen att utvecklas till vårt fulla potential!

Share Button

10 saker jag som Asperger-barn hade behövt i skolan

Share Button

Många lärare har frågat mig på mina föreläsningar vad man bör tänka på när man har en elev med Aspergers syndrom eller autism i sin klass. Vi aspergare och autister är ju väldigt olika varandra och nu fick jag ju inte min diagnos förrän i vuxenåldern, därmed fick jag ingen möjlighet till en anpassad skolgång överhuvudtaget. Men om jag hade fått min Asperger-diagnos som barn så hade min skolgång underlättats avsevärt om jag hade fått stöd med följande:

1. Anpassade gympalektioner. Jag har, i likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism, fått trauman från skolgympan. Därför slutade jag motionera helt när jag blev vuxen och hade till slut en BMI på över 30. Inte förrän en läkare påpekade för mig att motion inte behövde vara ångestfyllda lagsporter i skolgympan utan man kunde promenera, cykla, simma eller springa på egen hand så úpptäckte jag glädjen i motion och gick ner 30 kilo på ett år! Synd bara att skolgympan gjorde att jag inte vågade börja motionera tidigare.

2. Fått en möjlighet att slippa skolmatsalen. Skolmatsalar kan vara kaotiska för oss med Aspergers syndrom och autism. Eleverna knuffas och trängs i köer samtidigt som man måste hålla koll på sin motorik när man hämtar och bär sin mat och man måste stå ut med alla sinnesintryck. Jag hade gärna ätit ensam i ett klassrum eller i skolmatsalen efter att de flesta eleverna var klara med lunchen och lämnat skolmatsalen.

3. Inte tvingats äta upp maten. I hemkunskapen och på skolluncherna tvingades jag ofta att äta upp all mat trots att jag, i likhet med många andra med Aspergers syndrom, har en känslig perception vilket i mitt fall yttrar sig i ett känsligt smaksinne. Det är ytterst viktigt att ätandet och måltiderna inte får bli en obehaglig upplevelse för ett barn så att man inte utvecklar ätstörningar senare i livet!

4. Fått beröm för rätt saker. Jag fick beröm när jag lekte med andra barn mot min vilja trots att jag hade velat vara ensam och syssla med mina specialintressen. ”Alla barn vill ju ha kompisar innerst inne och de som inte har det är för blyga och behöver pushas” är något som många lärare tror på. Samtidigt som många barn med Aspergers syndrom och autism är ofrivilligt ensamma så är långt ifrån alla aspergare sociala. Det blev ett stort trauma för mig och utvecklade min självkänsla negativt när jag mot min vilja var med på aktiviteter som jag hatade.

5. Fått en möjlighet att slippa de aktiviteter som avvek från schemat. Det är ofta ångestfyllt för många barn med Aspergers syndrom och autism att bryta rutiner för många av oss föredrar förutsägbarhet. Jag hade fått mycket bättre förutsättningar för att ta till mig ny kunskap i skolan om jag hade sluppit det som gav mig ångest och som ändå stod med på schemat ”för skojs skull” som fester, lekar, utflykter mm.

6. Fått en möjlighet att stanna hemma när det hade blivit för mycket och jag kände mig utbränd. Vuxna har en möjlighet att  sjukskriva sig från jobbet när de är utmattade, och långt ifrån alla vuxna orkar arbeta på heltid. Trots att Försäkringskassan och vissa läkare har pushat mig alldeles för mycket i vuxenåldern, har ingen någonsin tvingat mig i vuxenåldern att arbeta på heltid med hot om att bli omhändertagen av socialen om jag vägrar (dvs inte orkar). Däremot tvingades jag verkligen anstränga mig över mina krafter när jag var barn.

7. Fått en möjlighet att lära mig saker i min egen takt. Jag önskar att jag hade svårare uppgifter i de ämnen jag hade lätt för och lättare uppgifter och extra övning för saker jag hade svårt för. Jag kunde läsa och skriva redan i 3-årsåldern. Att läsa, skriva och räkna var inga problem för mig i låg- och mellanstadieåldern då jag låg flera år före mina klasskamrater. Däremot hade jag behövt extra övning i att lära mig hur man orienterar sig i skolan, hur man gör namnskyltar av vikt papper och ställer upp den så att den inte välter (denna färdighet behövdes när vi hade vikarier).

8. Fått slippa de saker jag inte hade någon förutsättningar att lära mig. Vi som har Aspergers syndrom och autism har ibland dålig motorik, och jag är inget undantag. Jag hade verkligen önskat att jag exempelvis hade sluppit bollspelen för jag har ingen förmåga att hålla koll på och fånga bollen. Eftersom jag inte hade förutsättningar för att lära mig sådant, önskar jag att lärarna hade blundat för det och istället fokuserat på det jag var bra på och låtit mig motionera på mitt eget sätt.

9. Inte behövt svara på frågor under lektionerna. Jag kan bli helt ställd om någon ställer mig en fråga utan att jag är beredd. Denna ångest över vetskapen att läraren kunde ställa mig en fråga spontant när som helst inför hela klassen tog oerhört mycket onödig energi av mig i skolan. Och denna energi hade kunnat läggas på viktigare saker.

10. Fått slippa grupparbeten. Vi som har Aspergers syndrom och autism kan vara duktiga på att arbeta på vårt eget sätt, men däremot har vi ofta svårt för grupparbeten vilket tyvärr ofta är ett obligatoriskt moment i skolan. Ju fler år som gick, desto mer energi och ångest gav grupparbetena mig. Trots att det sägs att övning ger färdighet så gäller det inte nödvändigtvis när man har en diagnos. Nu är jag vuxen och har en möjlighet att slippa grupparbeten tack och lov i och med att jag inte längre behöver gå i skolan!

Share Button

Vikten av rätt inställning

Share Button

Nu i veckan har det varit dags för flertalet, om inte alla, landets elever att börja skolan. När jag läser i media om skolstart så får det alltid mig att tänka på min egen skoltid. Jag börjar även fundera på hur många elever med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser känner inför skoltarten. För mig var väntan på skoldagen som att vänta på domedagen, och trots att kunskapen om Aspergers syndrom och autism borde ha ökat något sedan min skoltid så vet jag tyvärr att många elever med speciella behov känner exakt som jag gjorde. Trots att det har gått över 20 år sedan jag tog studenten. 

Att lära sig om neuropsykiatriska diagnoser tar många gånger en evighet, och jag brukar säga att man aldrig blir fullärd om ämnet. Jag vet personer som trots högskoleutbildning i handikappvetenskap och 20 års erfarenhet av att arbeta med personer med autism fortfarande får nya insikter och ständigt lär sig nya saker om diagnosen. Och det ser jag som rätt inställning. Inser man som pedagog att man inte alltid förstår, vet man också att man inte själv alltid vet bäst vad som är bäst för barnet. Och inser man att man inte kan allt, finns det alltid en möjlighet att utöka sina kunskaper om neuropsykiatriska diagnoser. Även jag som arbetar som aspergerinformatör och regelbundet föreläser om Aspergers syndrom måste ibland fräscha upp kunskaperna för att bli en ännu bättre föreläsare.

Om du arbetar som lärare och känner dig osäker på hur du på bästa sätt kan hjälpa elever med speciella behov, kan du börja med att läsa lite grundläggande information om diagnoserna. Jag har dessutom själv skrivit mina 10 tips om hur jag anser att man hjälper elever med Aspergers syndrom i skolan på bästa sätt.  Om barnet har ångest eller är rädd, ta barnet alltid på allvar istället för att vifta bort känslorna. Prata gärna med föräldrarna som känner sitt barn bäst. Och låt aldrig barnet känna att hen är till besvär. Om du inte förstår barnet, kom ihåg att det alltid finns en bakomliggande orsak till att ett barn med Aspergers syndrom eller autism beter sig som hen gör. Med ödmjukhet kommer man långt!

Share Button

Därför kommer inte eleven till skolan trots anpassningar

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd för skolpersonal, har jag många gånger träffat lärare som försökt göra allt för att anpassa skolan för elever med speciella behov. Ibland har dessa anpassningar fungerat, men ibland inte och eleven har vägrat gå i skolan trots anpassningarna. Ibland har jag fått frågor från åhörare som frågat mig: ”Men vi har redan gjort allt, hur kommer det sig att eleven ändå inte kommer till skolan?” Men det är viktigt att komma ihåg att bara för att man gjort vissa anpassningar, betyder inte detta automatiskt att anpassningarna fungerar för alla elever med Aspergers syndrom. Att eleven inte kommer till skolan trots anpassningar kan ha flera anledningar såsom:

1. Skolan har gjort fel anpassningar som inte passat just eleven i fråga. Många som har läst om Aspergers syndrom vet om att många av oss aspergare kan vara intryckskänsliga, och därför har vissa försökt ta hänsyn till mig genom att minimera syn- och hörselintryck när de får höra om min diagnos. Men jag har till skillnad från många andra med Aspergers syndrom inte känsliga sinnen på det här sättet och därför har dessa anpassningar inte haft någon effekt på mig, mitt enda riktigt känsliga sinne är nämligen mitt smaksinne!

2. Anpassningarna som gjorts har visserligen passat eleven men dessa har ändå inte varit tillräckliga. Eleven i fråga kanske är intryckskänslig och skolan har minimerat intrycken vilket har eleven lite grann, men skolan har kanske missat göra andra nödvändiga anpassningar som anpassade skoluppgifter till eleven i fråga, möjligheten att slippa grupparbeten och liknande nödvändiga saker för att skolan ska fungera.

3. Eleven känner sig utanför, förstår inte de sociala koderna och har därför panik inför skolan. Skolan kanske har anpassat både studiemiljön och skoluppgifterna, men känslan att vara annorlunda och att inte förstå sig på omvärlden är riktigt skrämmande och därför har eleven stark ångest.  Och jo, vissa faktiskt känner sig utanför även om de får gå i en specialskola! Vissa känner sig utanför även bland andra barn med Aspergers syndrom och behöver bara undervisas ensam av läraren.

4. Lärarens undervisningsmetoder passar inte eleven i fråga. Det är vanligt att elever med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd lär sig nya saker på ett annat sätt än andra barn. Någon kanske kan endast ta emot ny information genom bilder, någon måste koncentrera sig på ett och samma ämne flera veckor i rad utan att behöva tänka på andra ämnen, någon kanske  lär sig bara saker teoretiskt, någon bara praktiskt osv. Själv lär jag mig nya saker endast genom text, inte bild, och när många lärare ritade mindmaps blev jag förvirrad och hade panik för mindmaps störde bara min inlärningsprocess.

4. Eleven tycker att det känns tråkigt och meningslöst att gå i skolan. Och nu menar jag inte lite småtråkigt som de allra flesta kan känna på måndagsmorgnarna, utan riktigt, riktigt tråkigt. Till och med till den graden att det går ut över resten av livet och hela livslusten försvinner. Själv tyckte jag att det var riktigt tråkigt i skolan och jag kunde inte tvinga mig själv att lära mig ämnen som inte intresserade mig. Jag löste problemet genom att dagdrömma på lektionerna utan att ta in något alls av undervisningens innehåll, men alla barn klarar inte av att dagdrömma på samma sätt som jag!

5. Eleven kommer inte iväg till skolan. Hen kanske vill men planeringen på morgnarna känns så enegikrävande och tröttsamt att det inte är värt besväret. Man stannar hemma som en energikrävande åtgärd eftersom omgivningen inte har förstått att barnet skulle behöva hjälp med tidsplaneringen, packningen av solväskan och annat för att hen ska klara av att gå i skolan.

6. Eleven har ingen energi att gå i skolan för det tar all elevens energi. Vissa barn med Aspergers syndrom orkar bara gå i skolan på deltid, dvs ett par dagar i veckan, andra orkar inte alls. När jag pluggade på Ågesta Folkhögskola för att bli föreläsare om Aspergers syndrom, blev jag helt utmattad och detta trots att det var en specialanpassad linje för elever med Aspergers syndrom. Skolan var mysig och personalen hur fin och förstående som helst, men ändå började jag stanna hemma mer och mer trots att vi endast hade undervisning 15 timmar i veckan och inga hemuppgifter. Under de sista månaderna var jag tvungen att stanna hemma helt för jag klarade inte mer.

Vad var det som gjorde mig så utmattad? Jag vet inte, jag kan inte förklara det med ord. Jag visste bara att jag inte klarade något med och jag kraschade, och därför fick jag möjligheten att plugga hemma under de sista månaderna istället. Det var den enda anpassningen som fungerade för mig. Ändå minns jag tillbaka Ågesta-tiden med värme idag för skolpersonalen var hur gullig som helst!

Share Button

Alla känslor måste respekteras

Share Button

Att ett barn måste få känna och uttrycka sina känslor är självklart för många, men det som ofta glöms bort är att alla barn inte känner på samma sätt i olika situationer. Speciellt barn med neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och adhd kan uppleva vissa situationer på ett annat sätt än neurotypiska barn och även dessa ovanligare känsloreaktioner måste respekteras.

Jag har själv känt många gånger på ett annat sätt än min omgivning i många situationer, men det är inte alltid dessa känslor har respekterats. Speciellt när jag var barn kändes det som att de vuxna försökte lägga ord och känslor i min mun. ”Så här känner du nu”, fick jag ofta höra. När jag försökte förklara att jag inte alls kände så som de trodde, fick jag oftast höra att jag inte visste själv hur jag kände eller att jag bara försökte göra mig till. I ett desperat försök att få mina känslor ”godkända” av omgivningen för att känna att jag duger tappade jag tyvärr bort mig själv eftersom jag var tvungen att dölja och förneka mina riktiga känslor. För det jag kände och upplevde var tydligen inte rätt.

När jag var i lågstadieåldern, var en av grannbarnens  favoritsysselsättningar att låsa in mig i cykelförrådet, släcka ljuset och hålla emot dörren så att jag inte kunde komma ut. Jag var oftast inlåst i förrådet tills någon vuxen upptäckte mig vilket ibland bara dröjde några minuter och ibland över en halvtimme. Trots att grannbarnen gjorde detta i syfte att mobba mig, brydde jag mig inte nämnvärt om att vara inlåst i cykelförrådet när jag inte hade bråttom. Tvärtom tyckte jag oftast att det var skönt att få vara själv i ett mörkt rum utan några som helst intryck.

Grannbarnen trodde förmodligen att jag inte visste att jag hade kunnat tända lampan från insidan, men jag visste det mycket väl. Anledningen till att jag inte tände var att jag tyckte att det var allra skönast att få vara i totalmörker. När jag satt inlåst i cykelförrådet, krävde ingen någonting av mig och jag fick vara ensam och meditera. Jag var inte ett dugg orolig för att grannbarnen höll mig inlåst för jag visste att någon vuxen alltid skulle upptäcka mig förr eller senare. Ibland hände det förr, ibland senare och ibland önskade jag till och med att det först skulle bli senare.

Oftast när någon vuxen upptäckte vad grannbarnen höll på med, fick de en ordentlig utskällning av den vuxne. Ibland sa den vuxne till grannbarnen något i stil med: ”Paula blir ledsen av att bli inlåst för hon har bättre saker för sig på sin fritid än att sitta i ett inlåst cykelförråd, eller hur Paula?” När jag försökte förklara att jag inte alls blev ledsen, fick jag ofta höra att det var naturligt att jag inte vågade visa hur sårbar jag var men att det var förståeligt att jag var ledsen eftersom alla barn blev det av mobbing. När jag försökte säga emot en gång till, märkte jag att de vuxna började bli lite frustrerade och att de inte var nöjda med mitt svar.

Snart lärde jag mig vad de rätta svaren var i sådana här situationer: att jag visst blev ledsen och att jag visst ville bli utsläppt från förrådet! Vad jag verkligen kände och inte kände spelade ingen roll utan det viktiga var att jag alltid skulle känna på samma sätt som de flesta andra barn. Därför började jag iaktta andra barn för att lära mig vad jag borde känna i olika situationer. Jag lärde mig exempelvis att det var fel att känna att jag inte ville ha vänner och det var fel att känna att det var tråkigt att leka med andra barn, och därför dolde jag mina riktiga känslor och låtsades som att jag visst hade roligt med andra barn. Ju äldre jag blev, desto mer tappade jag bort mig själv för det som jag kände alltid hade fel  enligt omgivningen. Snart visste jag inte ens vem den riktiga Paula var och jag slutade bry mig om mina egna känslor.

Det är omöjligt att få leva ett liv med en bra livskvalitet om man måste ändra på sig själv för att få sina känslor bekräftade och godkända. Väldigt många år av mitt liv blev förstörda för jag vågade inte berätta för omgivningen längre vad jag kände och inte kände för bara ”normala” känslor var okej att uttrycka. Vi som har Aspergers syndrom kan dessutom ibland ha svårt att skilja våra egna känslor från andras vilket är ännu en anledning till att omgivningen måste bekräfta våra känslor. Visst, det är inte okej att barn mobbar varandra och de vuxna måste gripa in när de upptäcker mobbing, men däremot är det viktigt att man aldrig lägger ord i barnets mun utan man måste bekräfta alla känslor, även om dessa ibland kan vara ovanliga! Och det måste vara okej att tycka att det är roligt att vara ensam och att det är roligt att vara inlåst i ett cykelförråd.

Share Button

Nej, tjat hjälper inte autistiska barn!

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ofta frågan vilka metoder som fungerar på barn med asperger, autism och neuropsykiatriska diagnoser. Eftersom barn med Aspergers syndrom är väldigt olika varandra, brukar olika metoder fungera på olika barn men det finns en metod som aldrig fungerar på någon. Vilken metod då? Jo, tjat!

Du som läser detta inlägg har säkert många gånger tagit till dig tjat. Trots att det aldrig fungerat, har du förmodligen försökt igen. Och det är mänskligt att ta till sig tjat när man är frustrerad. Du kanske har tjatat på ditt barn för att hen inte gör läxor, inte passar tider, glömmer skolböcker hemma, äter onyttigt eller går och lägger sig för sent på kvällarna. Men det är helt naturligt att tjat inte fungerar för ingen, oavsett om man har en neuropsykiatrisk diagnos eller ej, vill höra tjat.

Tyvärr har jag själv också tjatat på min omgivning flera gånger innan jag förstod att denna metod inte fungerade. Ni som följt min blogg ett tag vet säkert att hälsa och hälsosam livsstil är en av mina specialintressen, och eftersom jag ofta fick höra tjat av andra, började jag också tjata på min omgivning. Jag tjatade på mina nära och kära att de skulle sluta äta godis och andra onyttigheter och jag tjatade på min exman att han borde sluta röka. Men tror ni att det blev resultat? Nej!

Vad kan man då göra istället för att tjata? Allt beror på situationen. Ibland måste man helt enkelt acceptera att barnet inte lever som man önskar som förälder, speciellt om hen är vuxen. Om barnet struntar i att göra läxor, kan det bero på att barnet är helt slut och inte har någon energi till det. Många barn med Aspergers syndrom och autism tycker att en vanlig skoldag tar väldigt mycket energi. När jag gick i skolan, var jag helt enkelt helt slut efter skoldagarna. Att jag ständigt fick höra tjat gjorde situationen bara värre, då fick jag ännu mindre energi.

Om ditt barn har svårt att passa tider eller tappar bort saker kan du sätta dig ner tillsammans med barnet vid ett tillfälle när ni båda känner er lugna. Då kan du fråga barnet hur ni kan lösa situationen tillsammans. Du kan exempelvis säga: ”Jag ser att du ofta tappar nycklarna/busskortet, hur ska vi lösa situationen? Finns det något jag kan göra? Kan jag hjälpa dig att hitta ett bra förvaringsställe för föremålet?” Om barnet märker att du försöker hjälpa hen istället för att tjata, finns det en chans att hen är samarbetsvillig och orkar försöka lösa situationen tillsammans med dig. Ibland kan mutor och belöningar hjälpa. Det allra viktigaste är att komma ihåg att Aspergers syndrom och svårigheterna inte försvinner av tjat!

Share Button

Nej, barn med Aspergers syndrom provocerar inte med mening!

Share Button

När jag föreläser, träffar jag ibland människor som utgår ifrån att ett provocerande beteende ingår i diagnosen Aspergers syndrom och autism säger saker som: ”ja de där barnen med asperger ska alltid vara så jobbiga och provocera.” Men det som många missar är att det alltid finns en bakomliggande orsak till ett provocerande beteende. Inga autistiska barn (eller andra barn heller för den delen) provocerar med mening utan ett provocerande beteende är alltid ett symptom på något annat. När ett barn med Aspergers syndrom provocerar i skolan eller hemma, kan det ha många olika förklaringar som till exempel:

1. Barnet är överbelastat och orkar helt enkelt inte leva efter de krav som ställs på hen. Barn med Aspergers syndrom har en annorlunda fungerande hjärna och måste bearbeta sinnesintryck och information på ett annat sätt än andra barn. Undervisningen i skolan och skoldagarnas längd är anpassad för barn som har en normalt fungerande hjärna, men när man fungerar annorlunda än normen utsätts man ofta för otroligt stressiga situationer hela tiden. Då är det inte konstigt att man börjar provocera.

2. Barnet har inte förstått instruktionerna på skoluppgiften alternativt vet inte hur man gör uppgiften men tycker att det är pinsamt att fråga tio gånger när klasskamraterna vet direkt hur man gör. När jag gick i skolan hände det många gånger att jag fick uppgifter som jag inte visste hur man skulle göra som sätta upp en strykbräda i syslöjden eller att knäcka ägg i hemkunskapen. Jag skämdes för att jag inte hade lyckats lära mig dessa saker trots att läraren hade visat mig minst 10 gånger hur man gjorde. Därför började jag provocera istället och säga saker som: ”Jag tänker minsann inte göra den här tråkiga uppgiften.” Då framstod jag som tuff istället för dum.

3. Omgivningen försöker normalisera barnet och uppmuntra ett normalt beteende trots att barnet inte vill vara normal och göra som andra barn. Barnet tvingas delta i grupparbeten eller vara social trots att det inte alls passar barnet. Vem skulle inte börja provocera om man tvingades leva hela sitt liv efter andras villkor?

4. Barnet har svårt att uttrycka sina känslor med ord och kan ha svårt att förmedla att hen mår dåligt. Om barnet mår dåligt i skolan men inte ens kan tolka sina egna känslor, kan ett provocerande beteende bli det enda sättet att kommunicera för omgivningen att man mår dåligt.

Sluta straffa barn med Aspergers syndrom för ett provocerande beteende istället för att göra tillräckliga anpassningar så att barnet inte behöver provocera!

Share Button

När de riktiga känslorna kommer fram

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism får höra att det är svårt att förstå sig på dem och deras känslor. Själv fick jag som barn höra att jag var labil. Oftast såg jag glad ut, men någon dag då och då kunde jag komma plötsligt hem från skolan och skrika att jag hatade alla lekar på rasterna, att jag hatade pianolektionerna, att jag hatade alla mina vänner och att jag aldrig ville mer. Och då tänkte de vuxna att mina plötsliga utbrott berodde på att jag hade haft en dålig dag och att jag var en labil person som ändrade sig hela tiden.

”Men vad dramatisk du är, jag vet att du inte hatar det egentligen,”, fick jag ofta till svar från de vuxna. Då kunde jag bli vansinnig, smälla i dörrarna och skrika att jag hatade hela mitt liv och att bara ville vara ensam. Efter ett tag fick jag dåligt samvete för mina utbrott, och då gick jag till mina föräldrar och sa till dem att jag inte hade menat det de sa. Jag ville ju absolut inte göra någon ledsen, och jag tänkte att mina föräldrar kanske hade blivit ledsna av mina utbrott.

Men egentligen hatade jag lekarna på rasterna, pianolektionerna och umgänget med mina kompisar hela tiden. Anledningen till att jag oftast teg om mina riktiga känslor var att jag hade en stor press på att bete mig så normalt som möjligt och jag fick otroligt mycket beröm när jag hade blivit mer social och aktiv trots att jag själv inte ville det. De vuxna hade tidigare varit bekymrade över att jag inte hade haft någon ”riktig” hobby utan hängde hemma hela tiden, och därför hade jag börjat spela piano trots att jag hatade det. Min lärare hade varit bekymrad över att jag hade varit ensam på rasterna istället för att leka med mina klasskamrater, och därför tvingade hon mig att vara med och spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensam. Mina föräldrar hade frågat mig med en orolig röst efter skolan: ”vem har du lekt med idag, Paula?” istället för att fråga mig ”hade du roligt idag?” och jag skaffade vänner för att göra dem glada. Jag hade mycket roligare när jag var ensam, men eftersom jag bara fick beröm när jag blev mer social mot min vilja och jag kände mig mindre älskad om jag var ensam, kände jag mig tvungen att umgås med andra barn.

Jag ansträngde mig hela tiden för att göra de vuxna nöjda så att jag skulle bli accepterad, och oftast höll jag en god min. Det var en kamp att låtsas vara normal hela tiden, men oftast lyckades jag lura de vuxna för jag ville gärna få beröm och höra att jag hade utvecklats. Därför ljög jag ofta och sa till de vuxna att jag hade haft roligt med mina vänner även om jag innerst inne hade velat vara ensam. Men ibland rann bägaren över och då kom sanningen fram. Då skrek jag rakt ut vad jag egentligen hade känt innerst inne hela tiden, men eftersom jag skämdes efteråt och bad om ursäkt, trodde de vuxna att jag var labil och hade känslorubbningar.

Ibland får jag höra att känslorubbningar är vanliga hos barn med Aspergers syndrom. Men det är viktigt att komma ihåg att om ett barn i vissa stunder skriker att hen exempelvis hatar skolan, finns en risk att det finns en sanning bakom det. Själv har jag aldrig blivit kallad labil i vuxenåldern för nu får jag äntligen leva ett liv som passar mig och har ingen anledning till att hata något längre. Så om ett barn ofta säger samma saker under utbrott, ta det på allvar och fundera på om det kan finnas någon sanning bakom orden!

Share Button