Kategoriarkiv: Barndom och skolan

Därför lyckades jag gå runt med odiagnosticerad asperger till vuxenåldern

Ibland funderar jag på varför många av oss vuxna inte har blivit diagnosticerade med Aspergers syndrom eller autism förrän i vuxenåldern. Det kan kännas anmärkningsvärt att jag hade hunnit bli hela 24 år när jag fick min diagnos trots att jag bland annat har alla de svårigheter jag nämnde i gårdagens blogginlägg.  Jag tror att en sen diagnos i mitt fall beror på följande:

1. Det fanns ingen kunskap på min tid. I alla fall inte i Finland där jag växte upp. De svårigheter som vissa människor kände till var dyslexi, svårigheter att lära sig matematik och autism med utvecklingsstörning alternativt autism utan språk. Men Aspergers syndrom eller autism med normal intelligens och en ojämn begåvningsprofil var i princip helt okänt.

2. Jag var duktig på att härma andra människor. Jag iakttog min omgivning och uppmärksammade allt alla andra sa och gjorde i olika situationer och sen gjorde jag själv likadant. Jag lärde mig att man inte skulle klaga när de vuxna pushade mig att leka diverse lekar med andra barn trots att jag hade velat syssla med mina specialintressen ensam. Därför sa jag “åh, vad roligt med lekar” för det var precis det alla andra barn gjorde. Det var inte accepterat att vilja vara ensam, då fick man bara kritik och skäll.

3. Jag älskade att stå vid sidan om och iaktta när andra barn lekte. Det sägs att flickor med Aspergers syndrom och autism ibland står vid sidan om och tittar på vad klasskamraterna gör. Och att det kan få lärarna att tro att flickan är med i leken, vilket förmodligen skedde i mitt fall. Vissa rastvakter trodde till och med att mobbarna var mina vänner.

4. Jag skolkade och ljög om att jag var sjuk när uppgifterna i skolan innehöll moment som jag inte klarade av. Då ljög jag och sa att jag hade huvudvärk och behövde åka hem. Jag hade nämligen ibland hört mina klasskamrater säga att de hade huvudvärk och därför började jag också säga likadant. Jag har i själva verket en annorlunda perception på grund av min asperger och mycket svårt för att känna smärta i huvudet. Därför vet jag inte ens hur det känns att ha huvudvärk, men det visste ju ingen om.

5. Mina svårigheter misstogs ibland för bristande vilja och lathet. Det är inte för intet svårigheterna i Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser förr i tiden troddes bero på dålig uppfostran eller bristande motivation. När de vuxna märkte att jag inte hade följt lärarens instruktioner i olika uppgifter, trodde de att jag bara hade varit lat och inte hade försökt tillräckligt. Ingen misstänkte att jag faktiskt inte visste hur man gjorde uppgifterna.

När uppgifter inte fyller sitt syfte för autistiska barn

När lärarna ger barn diverse uppgifter i skolan, brukar det finnas ett bakomliggande syfte till varför läraren har gett barnen just dessa uppgifter. Men syftet fyller inte alltid sin funktion för barn med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser. Och så var fallet även för mig när jag gick i skolan. Alla barn med asperger är individer och fungerar därför inte som jag gjorde, men här är några exempel på när lärarens syfte gick fel i mitt fall:

1. Syfte: inlärning genom diverse praktiska uppgifter. Vilket var syftet i bland annat hemkunskapen: vi skulle själv prova på att laga diverse maträtter för att sedan själva äta upp dessa tillsammans efteråt. Syftet var att lära sig att laga mat. Men kunskapen i det stökiga klassrummet fastnade aldrig i min hjärna och jag hade alltid glömt bort hur man skulle knäcka ägg när det var dags för nästa lektion! Om jag ska prova på nya saker praktiskt, måste jag få göra det ensam och i lugn miljö för att jag ska lära mig något.

2. Syfte: inlärning genom sinnen. Vi som har asperger kan ibland ha ett känsligt smaksinne, vilket är fallet för mig. Jag tyckte att maten som vi hade lagat i hemkunskapen och som vi tvingades äta efteråt ofta smakade äckligt och all min energi gick åt att stå ut med smaken. Därför hade jag helt glömt bort efteråt vilket land just denna maträtt kom ifrån och vad den innehöll. Jag är inte heller intresserad av att testa nya smaker, och när jag tvingades testa maträtter jag aldrig hade ätit förut blev matsituationerna bara en ångestladdad upplevelse för mig.

3. Syfte: inlärning genom bilder och mindmaps. Men bilder fastnar aldrig i min hjärna, och jag har fortfarande nu som vuxen inte förstått syftet med mindmaps! För att jag ska komma ihåg stödord ska jag skriva dem på ett vanligt sätt på ett papper, men står orden i en ring, runt en bild eller om det överhuvudtaget finns en bild med så stör det min inlärningsförmåga och stödorden hjälper ingenting.

4. Syfte: inlärning genom grupparbeten. Syftet är oftast, förutom att lära sig ny kunskap, att vänja sig vid att samarbeta i grupp. Men själva grupparbetena tog alltid så mycket energi av mig att jag inte kunde ta in ny kunskap samtidigt. Att samarbeta med andra människor kring ett projekt faller inte alltid så naturligt för oss med Aspergers syndrom för vi måste ofta lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt. Alla kan inte heller lära sig att arbeta i grupp. Grupparbeten har blivit svårare och svårare för mig ju äldre jag har blivit, och detta trots att jag tvingade mig själv till grupparbeten under hela grundskolan och gymnasiet!

5. Syfte: att slappna av och ha roligt. Ibland fick läraren för sig att vi hade räknat för mycket matte, skrivit för många uppsatser och nötat in för mycket grammatik. Nu skulle vi ha roligt kring en gemensam lek, aktivitet eller en film! Men jag har alltid tyckt att det har varit mycket jobbigt, tråkigt och energikrävande att leka grupplekar med andra, spela ett spel eller se på en film och fortfarande nu som vuxenåldern skyr jag sådana aktiviteter som pesten. Musik har jag aldrig förstått syftet med, för mig är det bara ett störande bakgrundsljud. Om jag ville slappna av i skolan, gjorde jag det genom att skriva ännu fler uppsatser och plugga in grammatik för det var det jag tyckte var roligt, inte att leka, se på film, spela ett spel eller lyssna på musik!

Det är dags för all skolpersonal att inse att inte alla barn fungerar likadant. Om den gemensamma uppgiften inte fyller sitt syfte för ett barn med Aspergers syndrom eller autism utan bara tar onödig energi av barnet, bör han eller hon få en alternativ uppgift!

När ett autistiskt barn inte kan ta kritik

Uta Frith är en framstående forskare om Aspergers syndrom och autism. Hon beskriver i sin bok Autism: Gåtans förklaring att autistiska barn kan ha svårt för att förstå sina samtalspartners intentioner och att sociala uppmuntranden och korrektiv därför kan vara svåra att tillämpa hos barn med autism. Att ett autistiskt barn kan kan bli helt förkrossad om det får en mindre tillrättavisning eftersom barnet har svårt för att bedöma situationens allvarlighetsgrad.

Själv känner jag igen Friths beskrivning från min egen barndom. Särskilt minns jag en händelse från när jag var ungefär 3 år gammal. Pappa skulle fylla år och jag och mamma gick och köpte ett grattiskort till honom. Mamma sa att jag inte fick berätta något för pappa om grattiskortet för det var meningen att pappa skulle upptäcka grattiskortet själv på födelsedagsmorgonen. Jag förstod mamma och höll med om att pappa inte skulle få veta något. Det var ju jätteroligt och spännande med en överraskning! Jag hoppades att pappa skulle bli riktigt glad.

När pappa kom hem från jobbet, berättade jag för honom att jag och mamma hade varit ute och köpt något till honom men att jag inte fick avslöja vad det var för något vi hade köpt för det skulle vara en överraskning. “Jasså?”, frågade pappa. “Ja”, svarade jag. “Men du kommer inte få grattiskortet förrän imorgon för det är ju då du fyller år”, förklarade jag exalterat.

Jag fick höra att pappa nu hade fått veta av min kommentar att det var ett grattiskort vi hade köpt till honom och att jag inte borde ha avslöjat något. Själv hade jag inte ens tänkt på vad jag egentligen hade råkat säga och blev helt förstörd av “tillrättavisningen” trots att mina föräldrar inte ens hade låtit det minsta arga. Men i mina ögon betydde deras oskyldiga kommentar att jag hade gjort något riktigt hemskt och oförlåtligt. Jag var jätteledsen och grubblade, grubblade och grubblade. Och kunde inte släppa det som hänt. Jag hade ju lovat mamma att jag inte skulle avslöja något och nu hade jag råkat bryta mitt löfte! Nu hatade mina föräldrar kanske mig. Och så här 37 år efteråt ryser jag fortfarande när jag tänker tillbaka på händelsen.

Samtidigt som något annat barn kanske hade tagit det med en nypa salt om de hade fått höra från en förälder att det inte borde ha gjort det de gjort och kanske glömt bort allt direkt, blev just sådana här händelser en katastrof för mig. Jag blev överförsiktig efteråt och försökte verkligen anstränga mig för att inte råka säga något jag inte fick när jag var exalterad. Nu som vuxen har jag mycket bra koll på vad jag får och inte får säga, men när man är 3 år gammal är det allt annat än lätt. Och tyvärr föll det aldrig mig in att jag hade kunnat prata med mina föräldrar. Hade de fått veta hur jag kände hade de självklart förklarat för mig att det absolut inte var någon fara att jag hade råkat avslöja överraskningen men tyvärr hade de ingen aning.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism och personen tar det väldigt hårt när du visar personen ditt missnöje, är det bra om du kan förklara för personen att det som hänt inte är hela världen. Nu var jag ungefär 3 år vid händelsen, men för äldre barn och även vuxna kan man ibland använda skalor. Hur allvarligt är det som skett på en skala från 0 till 10? Och hur fort kommer historian vara glömd? Du kanske kommer att glömma historian efter en timme medan din närstående kan komma att komma ihåg den flera år senare.

Dessa 3 fel gör många skolor med autistiska barn

Enligt 1 kap. 4 § skollagen ska hänsyn tas till barnens olika behov inom skolväsendet. Tyvärr är det dock snarare en regel än ett undantag att lagparagrafen förbises med konsekvensen att många barn med Aspergers syndrom och autism blir ofrivilliga hemmasittare. Jag har upptäckt på mina föreläsningar att många skolor gör följande fel med autistiska barn:

1. De erbjuder inte barnet tillräckligt mycket stöd och anpassningar. Skolan kanske anser att de har varit tillräckligt tillmötesgående om de gått med på att låta ett barn med Aspergers syndrom slippa en högljudd matsal. Men de kan helt ha förbisett att skoldagarna också kan ha vara alldeles för långa och förvirrande för barnet, att barnet även kan behöva anpassade lektioner och en möjlighet att slippa grupparbeten. Att förse barnet med otillräckliga anpassningar är som att erbjuda en gravt närsynt elev glasögon med alldeles för låg styrka.

2. De erbjuder fel sorts anpassningar. Vilket självfallet inte fungerar för alla vi med Aspergers syndrom och autism är olika och behöver individuella lösningar. Skolan har kanske tidigare haft andra elever med Aspergers syndrom som behövt slippa högljudda matsalar men nästa elev kanske inte alls har svårt för just matsalar. Den eleven kanske behöver en helt annan typ av stöd som exempelvis en möjlighet till förkortade skoldagar och en möjlighet till att ta långa raster. Att anpassa skolsituationen på fel sätt är som att erbjuda glasögon till någon som hör dåligt.

3. De tror automatiskt att alla autistiska barn förstår dåligt och alltid behöver lättare skoluppgifter. Men anledningarna till att barnet inte klarar av att ta in kunskap i skolan kan vara många: klassrumsmiljön kan vara för stökig, läraren kanske förklarar på ett sätt som barnet inte förstår eller undervisningsmetoderna passar inte och barnet får inte lära sig på sitt sätt. Själv förstår jag ingenting om jag delges information via mindmaps och bilder, och de lärare som på min skoltid använde bilder i undervisningen brukade tro att det var just deras skolämne jag hade svårt för, inte undervisningsmetoden. Anpassade uppgifter kan innebära lättare uppgifter men behöver inte automatiskt innebära det!

Kan surfplatteanvändandet gå överstyr hos ett autistiskt barn?

I gårdagens blogginlägg beskrev jag varför det kan vara livsviktigt för oss med Aspergers syndrom och autism att få använda våra mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Men det som många undrar är om det inte riskerar att gå överstyr. Och är inte det väldigt farligt att avskärma sig för mycket från omvärlden på det sättet?

Jo, självklart kan allt gå överstyr. Med detta sagt är det viktigt att fundera på ur vems synvinkel det har gått överstyr. Är det bara omgivningen som tycker att barnet sitter för mycket vid datorn eftersom normen dikterar att man ska vara social, äta tillsammans med andra och ha många olika hobbies? Eller är det barnet själv som riskerar att råka illa ut? Om man ska begränsa sitt barns surfplatteanvändande så bör man vara på det klara med varför man gör det.

Vid ett tillfälle för några år sedan gick mitt eget teknikanvändande faktiskt överstyr. Det var på den tiden jag skrev min debutbok. Då satt jag framför datorn från morgon till kväll, skrev skrev, skrev  och skrev och glömde bort att äta. Jag vistades knappt i solljuset och sov knappt på nätterna eftersom jag inte kunde varva ner. Dessutom är jag mycket känslig för det blå ljuset från skärmarna vilket också gav mig stora sömnproblem. Mina ögon rann och kroppen mådde inte bra.

Många blir kanske nu chockade och tänker säkert: “Där ser man, man borde inte sitta för mycket vid datorn”. Men själv förstår jag inte riktigt varför det är så chockerande om teknikanvändandet någon enstaka gång råkat gå överstyr och varför så många verkar vara livrädda för att jag ska råka göra det igen. Brukar inte de allra flesta människor göra något någon gång som har gått överstyr? Kanske har du också någon gång råkat äta för mycket godis och onyttigheter så att du fått ont i magen och tänderna? Du kanske har umgåtts för mycket med dina vänner och sovit för lite istället för att gå och lägga dig i tid? Tagit lite för många drinkar en fredagskväll och vaknar med en baksmälla och huvudvärk morgonen efter?

Att teknikanvändandet riskerar att bli för mycket vid några enstaka tillfällen är enligt mig inget skäl till att begränsa surfplatteanvändandet hos ett autistiskt barn. Det centrala är att rätta till “felet” efteråt. Om man kontinuerligt använder teknik alldeles för mycket så att man verkligen regelbundet mår dåligt av det så kan ju omgivningen gripa in men sker det någon enstaka gång att man får huvudvärk och sover dåligt så behöver det inte vara någon fara på taket 🙂

Tillåta eller förbjuda ett autistiskt barn att sitta vid mobiltelefonen?

Idag sitter vi människor väldigt mycket vid våra datorer, smartphones och surfplattor. Enligt min erfarenhet är förkärleken för den moderna tekniken dock ännu vanligare bland oss med Aspergers syndrom och autism. Jag får inte sällan oroliga frågor från föräldrar till tonåringar med asperger som undrar om de gör rätt i att låta sina barn sitta vid sina mobiltelefoner flera timmar om dagen.

Själv sitter jag otroligt mycket vid datorn och mobilen. Jag älskar den moderna tekniken för jag kan göra allt med den: blogga, läsa dagstidningar, skriva med pojkvännen, svara på föreläsningsbokningar, betala räkningar och fixa andra bankärenden, googla information om ett intressant ämne och fastna vid det och så vidare. Innan internets uppkomst gjorde man också ungefär liknande saker men på ett lite annat sätt: man fixade bankärenden på plats på banken istället för att sköta det via internetbanken, man pratade i telefon istället för att mejla och chatta, man läste vanliga dagstidningar istället för elektroniska och så vidare. Skillnaden är att allt nuförtiden är samlat på ett och samma ställe (=internet). Vilket jag bara ser som positivt.

Att bara få ligga i soffan vid laptopen eller mobilen och slösurfa kan vara otroligt avslappnande! Långt ifrån alla personer med Aspergers syndrom och autism orkar umgås socialt på samma sätt som många andra, och därför kan mobiler och surfplattor ge oss exakt den avkoppling och underhållning som andra människor får av socialt umgänge. Att ett autistiskt barn får använda surfplattan vid matbordet kan dessutom göra matsituationer uthärdliga för barnet och göra att barnets upplevelse av matstunderna blir positiva istället för jobbiga tvång. Därför tror jag att den moderna tekniken som många varnar för kan ha underlättat autisternas liv betydligt och tycker därför inte att surfplattorna borde förbjudas vid exempelvis matbordet.

Finns det ingen risk då att mobilanvändandet blir skadligt och går överstyr? Jo, ibland kanske. Men det får bli ämnet för morgondagens blogginlägg 🙂

Sluta stöp alla barn i samma form!

Inte sällan när jag föreläser får jag höra från föräldrar till barn med Aspergers syndrom eller autism att deras barn slutat gå i skolan. Oftast har det berott på att barnet mått dåligt i skolan. Personalen har inte förstått vad Aspergers syndrom är och hur man kan anpassa undervisningen och skolmiljön och barnet har farit mycket illa. I vissa fall har barnet börjat göra alla skoluppgifter hemma, och ångesten har ibland försvunnit helt. Livet har därmed blivit mycket lättare när barnet fått plugga efter sina villkor under flexibla tider och former.

Men långt ifrån alla är positiva till att det finns barn som slutar gå i skolan. Inte sällan används argumentet att alla barn måste utsätta sig för sociala situationer. Då kan jag inte låta bli att undra vem det är som har bestämt att exakt alla människor behöver gemenskap i form av skola eller arbete? Det är långt ifrån alla vuxna som arbetar utanför hemmet. Det kan vara allt från sjukpensionärer, ekonomiskt oberoende, hemmafruar och de som arbetar hemifrån som saknar social gemenskap i form av arbetskamrater utanför hemmet. I vissa länder är det dessutom mycket vanligt att kvinnor inte arbetar. Jag undrar om alla dessa vuxna “hemmasittare” mår psykiskt dåligt och tar skada av att inte ha ett förvärsarbete utanför hemmet? Jag tvivlar starkt på det.

Det sägs ibland att barn mår bra av att ha klasskamrater, men det som ofta glöms bort i debatten är att många barn med Aspergers syndrom och autism fungerar annorlunda än normen. Ibland kan effekten av att utsätta sig för sociala situationer bli det motsatta för oss aspergare: det sociala tar så mycket energi av oss att vi inte orkar koncentrera oss på skolan med resultatet att vi inte klarar av att ta in oss någon information. Dessutom hamnar många av oss utanför den sociala gemenskapen i klassen även om vi skulle vara fysiskt närvarande. Själv mådde jag mycket dåligt i skolan och hade mått betydligt bättre om jag hade fått plugga hemma istället. Och inte blev jag mer social av att utsätta mig för sociala situationer mot min vilja!

Skolorna är självfallet skyldiga att anpassa undervisningen så att inget barn tvingas bli hemmasittare mot sin vilja. Men ibland kan den rätta anpassningen vara att få undervisningen hemma och behöver inte vara fel så länge barnet mår psykiskt bra och inte tvingas sitta hemma bara för att skolan inte tagit sitt ansvar. Men vissa barn mår faktiskt bra av att vara hemma och klarar av att ta till sig informationen bättre i en trygg miljö. Sluta stöp alla barn i samma form!

Nej, specialanpassningar i skolan är inga bagateller!

När jag berättar på mina föreläsningar om vilka anpassningsåtgärder för barn med Aspergers syndrom och autism man kan testa i skolor, blir vissa förvånade över att det är så små saker som kan göra skillnad för oss. Som ett exempel brukar jag nämna mina egna erfarenheter från Ågesta Folkhögskolas aspergerinformatörslinje där jag själv läste i två år. När jag sökte till skolan, fick jag höra att skolan anordnade ett par obligatoriska aktivitetsdagar om året då man skulle ha gemensamma aktiviteter och kanske se på film eller spela spel tillsammans. Då insåg jag att jag aldrig skulle kunna söka till utbildningen i och med att jag inte klarade av sådana gemensamma gruppaktiviteter. Men när personalen hade förklarat för mig att “obligatoriskt” i detta fall betydde att man inte behövde delta i själva aktiviteterna utan det var också okej att endast närvara fysiskt och kanske till och med sitta i ett separat rum om man ville vara själv, kunde jag söka till skolan i alla fall! Och jag klarade utbildningen.

“Men aktivitetsdagarna utgör ungefär två dagar under läsåret, hur kan två dagar göra en så stor skillnad?”, får jag ibland höra. Då har jag alltid blivit förvånad över att inse att andra människor kan se detta som en liten, betydelselös detalj! Men precis på samma sätt som en person med skadat ben förmodligen skulle lidit i flera veckor efter gemensamma promenader och bowling, lider jag också i många veckor före och efter sådana här aktiviteter: före för att jag oroar mig i flera veckor, och efter för att aktiviteterna oftast har varit jobbiga och ångestframkallande och jag har blivit utmattad. Det är alltså långt ifrån en småsak eller en bagatell för mig om man måste delta i aktiviteterna, men för någon som inte lider av gruppaktiviteter däremot spelar det självklart ingen större roll om dessa är obligatoriska eller inte.

Det är olika vad varje specifikt barn med Aspergers syndrom och autism behöver för anpassningar. Vissa aspergare behöver tysta klassrum med mörka färger och exempelvis inga mönstrade gardiner, vissa behöver förutsägbarhet, vissa behöver lära sig och göra uppgifterna på ett annorlunda sätt, vissa behöver få sitta själva med läraren och skippa klasskamraterna och vissa behöver något helt annat. Som lärare och rektor måste man därför vara lyhörd och kolla av med barnet och föräldrarna vad varje specifikt barn behöver för att klara av att vistas i skolan.

Sådana här anpassningsåtgärder kan alltid te sig som betydelselösa bagateller för omgivningen. Däremot är det viktigt att komma ihåg att just dessa detaljer kan vara en avgörande faktor för oss med asperger för att överhuvudtaget kunna delta i undervisningen i skolan. Själv sitter jag ju inte i rullstol och brukar därför inte uppmärksamma om det finns trappsteg eller hissar i offentliga lokaler, men för någon som sitter i rullstol är sådana här faktorer väsentliga. Och samma sak gäller för barn med Aspergers syndrom och autism! Som lärare behöver man kanske inte ens alltid förstå exakt varför barnet behöver just det hen behöver, det viktiga är att man respekterar barnets speciella behov! Att man inte tänker: “Äsch, ett lite tystare klassrum? Så viktigt kan det väl inte vara,”

Därför struntade jag som Asperger-barn i läxorna i skolan

Många föräldrar till barn med Aspergers syndrom eller autism upplever att de har svårt för att få barnet att göra läxor. Och läxorna var även för mig ett gissel ända fram till studenten! Jag lät helt enkelt bli att göra dem alternativt gjorde dem i sista minuten under den 20 minuters långa bussresan till skolan. För att jag skulle göra läxor, fick mamma tvinga mig men då gjorde jag dem extremt slarvigt. Detta av följande anledingar:

1. Jag orkade inte göra dem. Det fanns överhuvudtaget ingen energi kvar för jag hade varit tvungen att lägga ut all min energi på alla andra måsten jag hade blivit tvingad till: för det första skulle jag orka gå i skolan på heltid (när jag inte ens som vuxen har ett vanligt heltidsjobb), jag skulle orka hantera alla intryck i matsalen och försöka orka mentalt med alla de lektioner och ämnen som gav mig ångest. För att orka med allt var jag tvungen att prioritera bort annat, och det som jag prioriterade bort var att lyssna på lektionerna och läxorna.

2. Det kändes meningslöst. Jag hatade de flesta skolämnen, men språk älskade jag och läste sju språk på gymnasiet. Men jag förstod ändå inte varför jag skulle göra läxor för det bara tog energi och krånglade till. Jag lärde mig språk bäst genom att läsa kapitlen, inte genom att svara på frågor om texterna! När jag, efter att ha fått diagnosen i vuxenåldern, läste Tony Attwoods bok Den kompletta guiden till Aspergers syndrom så såg jag att han hade skrivit att läxor inte nödvändigtvis gav något för barn med Aspergers syndrom och att läxor endast riskerade att ta onödigt mycket energi av Asperger-barn. Då fick jag en bekräftelse på att min känsla att läxorna hade varit meningslösa hade varit rätt.

3. Jag hade svårt för att byta aktiviteter. Och under en skoldag måste man ju påbörja något nytt hela tiden: man byter klassrum vid nästan varje lektion, tar på sig ytterkläderna vid rasternas början, tar sig av kläderna igen vid rasternas slut, tar fram nya böcker till varje lektion mm. Dessutom ska man packa sin skolväska när man ska hem från skolan. När jag väl var hemma igen så orkade jag öppna skolväskan, ta fram skolböckerna och pennan för att sedan lägga tillbaka skolböckerna tillbaka i skolväskan igen. Det blev för mycket olika moment under en och samma dag.

4. Jag orkade inte leta fram informationen. Speciellt på gymnasiet kunde skolböckerna vara flera hundra sidor långa, och då orkade jag inte leta var i boken jag skulle hitta informationen, speciellt om ämnet i sig inte intresserade mig ett dugg.

5. Läxorna och de flesta skolämnen var ointressanta. Nu tyckte jag visserligen att det var väldigt roligt med språk, men själva läxorna i sig var extremt tråkiga. Det kändes som att hela min dag skulle bli förstörd om jag skulle tvinga mig själv till så tråkiga aktiviteter som läxor. Jag orkade inte fokusera och tvinga mig själv.

6. Jag hade inte alltid förstått frågorna. Ibland hade jag inte förstått vad det var jag skulle skriva exakt och hur mycket. Skulle jag skriva en mening, en sida eller tio sidor? Skulle jag lägga till egna åsikter eller endast skriva det som stod i böckerna? Jag har alltid varit rädd för att vara till besvär så jag vågade inte ställa alltför många frågor.

Därför struntar ett barn med autism i dina instruktioner ibland

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd är väldigt bokstavliga: det som man säger gäller. Har en värd välkomnat mig till sitt hem med orden att jag får känna mig som hemma, har jag gjort precis som värden sagt och känt mig som hemma. Utan att komma på tanken att värden egentligen inte menat det hen sagt, i alla fall inte på det sättet som jag har trott.

Tack vare detta bokstavliga tankesätt har jag också genom åren följt instruktioner slaviskt: det som man har sagt har gällt och det har man inte fått avvika ifrån. Men trots att jag som barn följde instruktioner i de allra flesta instruktioner gjorde jag ändå i vissa situationer precis tvärtom än vad jag hade blivit ombedd att göra. Detta av följande anledningar:

1. Jag hade missförstått instruktionerna men trodde att jag hade förstått. När jag hade fått instruktioner från fröken om att göra en teckning, klippa ut allt och klistra det på ett annat papper, klippte jag pappret i små bitar och förstörde därmed teckningen på kuppen. Jag förstod inte att det var meningen att jag skulle klippa längs linjerna för det hade inte fröken talat om. Det är därför väldigt viktigt att reglerna är tillräckligt tydliga för barn med Aspergers syndrom.

2. Jag var medveten om att jag inte hade förstått instruktionerna men vågade inte erkänna det. Det var ju väldigt pinsamt att vara den enda i klassen som inte hade förstått så hellre spelade jag tuff och vägrade göra den “töntiga uppgiften”. Eller så gjorde jag fel medvetet och talade tydligt om för alla att jag medvetet hade gjort fel för att uppgiften hade varit så tråkig.

3. Jag hade förstått instruktionerna men visste inte hur man gjorde uppgiften. Vid ett tillfälle fick jag i uppgift att intervjua en äldre person om hur livet var förr i tiden och spela in intervjun. Men eftersom jag inte visste hur man gjorde för att spela in och inte vågade fråga någon, kunde jag inte göra uppgiften.

4. Jag orkade inte göra rätt. Vi som har Aspergers syndrom har ofta en betydligt mindre mängd energi än andra människor. Inte sällan var min hjärna helt överansträngd eftersom det förväntades att man skulle orka duscha, borsta tänderna, packa skolväskan, ta sig till skolan, vara social, lyssna på lektionerna, vara ute och leka på rasterna, vistas i matsalen och så vidare. Därför orkade jag helt enkelt inte göra läxorna eller så gjorde jag dem väldigt slarvigt. Min energi räckte helt enkelt inte till.

5. Jag hade glömt bort hur man gjorde. När jag arbetade som au pair i Österrike så kunde jag inte använda familjens tvättmaskin när jag skulle tvätta: varje gång det var dags att tvätta hade jag helt enkelt glömt bort hur man skulle göra för att få igång tvättmaskinen! På den tiden hade jag ännu inte fått min diagnos och visste därmed inte att skriftliga instruktioner hade kunnat göra susen för oss aspergare.

Om jag hade fått rätt anpassningar och stöd i skolan så hade jag kunnat följa instruktionerna i alla situationer. Då hade jag även kunnat ta till mig kunskap i skolan vilket jag knappt gjorde nu. Det är mycket viktigt att miljön anpassas för barn med Aspergers syndrom eller autism för då får vi chansen att utvecklas till vårt fulla potential!