Kategoriarkiv: Barndom och skolan

När de riktiga känslorna kommer fram

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism får höra att det är svårt att förstå sig på dem och deras känslor. Själv fick jag som barn höra att jag var labil. Oftast såg jag glad ut, men någon dag då och då kunde jag komma plötsligt hem från skolan och skrika att jag hatade alla lekar på rasterna, att jag hatade pianolektionerna, att jag hatade alla mina vänner och att jag aldrig ville mer. Och då tänkte de vuxna att mina plötsliga utbrott berodde på att jag hade haft en dålig dag och att jag var en labil person som ändrade sig hela tiden.

“Men vad dramatisk du är, jag vet att du inte hatar det egentligen,”, fick jag ofta till svar från de vuxna. Då kunde jag bli vansinnig, smälla i dörrarna och skrika att jag hatade hela mitt liv och att bara ville vara ensam. Efter ett tag fick jag dåligt samvete för mina utbrott, och då gick jag till mina föräldrar och sa till dem att jag inte hade menat det de sa. Jag ville ju absolut inte göra någon ledsen, och jag tänkte att mina föräldrar kanske hade blivit ledsna av mina utbrott.

Men egentligen hatade jag lekarna på rasterna, pianolektionerna och umgänget med mina kompisar hela tiden. Anledningen till att jag oftast teg om mina riktiga känslor var att jag hade en stor press på att bete mig så normalt som möjligt och jag fick otroligt mycket beröm när jag hade blivit mer social och aktiv trots att jag själv inte ville det. De vuxna hade tidigare varit bekymrade över att jag inte hade haft någon “riktig” hobby utan hängde hemma hela tiden, och därför hade jag börjat spela piano trots att jag hatade det. Min lärare hade varit bekymrad över att jag hade varit ensam på rasterna istället för att leka med mina klasskamrater, och därför tvingade hon mig att vara med och spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensam. Mina föräldrar hade frågat mig med en orolig röst efter skolan: “vem har du lekt med idag, Paula?” istället för att fråga mig “hade du roligt idag?” och jag skaffade vänner för att göra dem glada. Jag hade mycket roligare när jag var ensam, men eftersom jag bara fick beröm när jag blev mer social mot min vilja och jag kände mig mindre älskad om jag var ensam, kände jag mig tvungen att umgås med andra barn.

Jag ansträngde mig hela tiden för att göra de vuxna nöjda så att jag skulle bli accepterad, och oftast höll jag en god min. Det var en kamp att låtsas vara normal hela tiden, men oftast lyckades jag lura de vuxna för jag ville gärna få beröm och höra att jag hade utvecklats. Därför ljög jag ofta och sa till de vuxna att jag hade haft roligt med mina vänner även om jag innerst inne hade velat vara ensam. Men ibland rann bägaren över och då kom sanningen fram. Då skrek jag rakt ut vad jag egentligen hade känt innerst inne hela tiden, men eftersom jag skämdes efteråt och bad om ursäkt, trodde de vuxna att jag var labil och hade känslorubbningar.

Ibland får jag höra att känslorubbningar är vanliga hos barn med Aspergers syndrom. Men det är viktigt att komma ihåg att om ett barn i vissa stunder skriker att hen exempelvis hatar skolan, finns en risk att det finns en sanning bakom det. Själv har jag aldrig blivit kallad labil i vuxenåldern för nu får jag äntligen leva ett liv som passar mig och har ingen anledning till att hata något längre. Så om ett barn ofta säger samma saker under utbrott, ta det på allvar och fundera på om det kan finnas någon sanning bakom orden!

Share Button

Så här hjälper man barn med Aspergers syndrom med läxor

Share Button

Många gånger när jag föreläser i skolor får jag frågan hur man kan motivera barn med Aspergers syndrom och autism att göra läxor. Här kommer fem tips på hur du kan hjälpa ett barn med Aspergers syndrom med läxorna:

1. Om barnet tycker att det är okej, kolla om hen skulle kunna stanna i skolan vid skoldagens slut och göra läxorna där. Ibland kan det vara lättare för barnet att göra läxorna redan i skolan för då är hen redan igång med skoluppgifterna samt hen kommer inte behöva tänka på skolan igen när hen är hemma. Då behöver barnet inte växla lika mycket mellan olika aktiviteter.

2. Undersök om det kan vara bra att låta barnet stanna inne i klassrummet under rasterna och låta hen göra läxorna då. Många barn med Aspergers syndrom tycker att rasterna tar ännu mer energi än själva lektionerna då det kan vara mycket rörigt i skolgården, och därför kan vissa barn tycka att det är lättare om de får spendera rasterna vara inomhus. Om barnet har lust och ork, kan det då vara bra att passa på att göra läxorna under rasterna.

3. Ta gärna fram alla nödvändiga redskap som papper, penna och skolböckerna till barnet. Om allt redan ligger framme och barnet slipper leta redskapen, kan det spara hen på otroligt mycket energi.

4. Stäm av med barnet vilken tid på dygnet barnet har mest energi. Många föräldrar anser att läxorna bör göras direkt efter skolan, men många barn med Aspergers syndrom tycker att det är för mycket intryck i skolan och de behöver därför vila några timmar på eftermiddagen. Därför kan det i vissa fall bättre att låta barnet göra läxorna på kvällen istället. Var flexibel om tiderna!

5. Fundera på om det överhuvudtaget är viktigt att alla barn gör och får läxor. En vanlig skoldag kan ta otroligt mycket energi av barn med Aspergers syndrom, och ibland räcker helt enkelt inte barnets energi till. Själv upplevde jag dessutom inte att jag lärde mig någonting av att göra läxor. Jag gjorde allt bara mekaniskt eftersom mina föräldrar tvingade mig, och efteråt var jag helt slut och hade oftast helt glömt bort vad läxorna ens hade handlat om.

Share Button

Låt aldrig ett barn känna sig oönskat!

Share Button

Precis som jag skrev i ett inlägg för några dagar sedan riskerar personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser att få skäll när omgivningen tolkar deras svårigheter som ovilja och lathet. Nu när jag är vuxen, ställer inte denna svårighet till för mig lika mycket som det gjorde när jag var barn. Hemma hos mig själv är det jag som bestämmer och jag får göra allt i min egen takt. Om jag inte hittar det jag behöver, kan jag ta mig all den tid jag behöver för att leta och hittar jag ändå inte får jag vara utan.

Som barn fick jag däremot vara på helspänn hela tiden för jag kände mig i vägen och var livrädd för att få skäll, vilket jag oftast fick när jag exempelvis inte hittade saker lika snabbt som andra. Det var inte bara mina lärare som skällde ut mig utan även mina klasskamrater för mina svårigheter ställde till det för dem också. I hemkunskapen jobbade vi två och två när vi lagade mat, och förutom att jag inte hittade de nödvändiga redskapen hade jag svårigheter att både förstå instruktionerna hur man lagade maträtten samt att utföra matlagningen rent motoriskt. Jag lyckades exempelvis inte lära mig hur man knäcker ägg utan att äggskal hamnade i ägget.

Tjejen som jag jobbade med på hemkunskapslektionerna tappade av förståeliga skäl snart tålamodet med mig för mina svårigheter ställde till det för henne också. Hon frågade läraren om hon fick byta plats och jobba med någon annan varpå läraren svarade att hon fick fråga alla klasskamrater själv. Så hon började fråga runt och erbjöd till och med några av mina klasskamrater pengar om någon av dem skulle kunna tänka sig att jobba med mig. “Snälla, jag kan betala och köpa glass till dig varje vecka, bara jag slipper jobba med Paula”, sa hon till en av mina klasskamrater. Men ingen av mina klasskamrater ville jobba med mig, så hon var tvungen att acceptera sitt öde. Jag kände mig ledsen för att jag hade ställt till det för henne och hade dåligt samvete. Jag ville såklart inte förstöra hennes liv och tvinga henne jobba tillsammans med mig men jag hade inget val.

När man skulle bilda lag på gympalektionerna blev jag alltid  i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom vald allra sist. Att jag blev vald sist gjorde mig inte något, jag visste ju själv att jag var dålig på gympa. Men det som däremot inte kändes bra alls var vetskapen om att laget där jag till slut hamnade alltid var missnöjd eftersom jag kunde förstöra deras chanser att vinna. Ibland började de två lagen bråka med varandra: “Varför ska vi ha henne nu, många av oss hade henne senast i vårt lag?” varpå det andra laget svarade: “Nej, det var förrförra gången, den här gången får ni faktiskt ha henne.” Jag visste att de allra flesta hade varit glada om jag hade försvunnit eftersom jag bara var till besvär på grund av mina svårigheter. Det kändes inte alls bra att veta att jag var oönskad.

När man har barn med Aspergers syndrom eller andra neuropsykiatriska diagnoser i sin klass, bör man se till att barnet aldrig hamnar i den sits där jag var. Därför bör man lösa situationen på ett annat sätt, och beroende på situationen kan man lösa problemet på olika sätt. Ibland kan det räcka med att läraren går igenom tillsammans med eleven  självklart i enrum var de nödvändiga redskapen går att hitta, skriver allt på ett papper och låter eleven öva de arbetsmoment som är svåra. Ibland kan man låta eleven jobba ensam om hen vill det, och på gympan kan man låta eleven välja själv på vilket hen vill motionera. Låt aldrig en elev känna sig oönskad och i vägen för klasskamraterna!

Share Button

Mitt barn vill inte acceptera sin diagnos, vad göra?

Share Button

När jag föreläser, möter jag ofta föräldrar vars barn nyligen blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd. Ibland har dessa barn haft svårt att ta till sig diagnosen. Eftersom många av dessa föräldrar frågar mig om råd om vad de bör göra, har jag samlat några tips på vilka saker som är bra att tänka på.

1. Om ditt barn inte vill prata om sin diagnos med dig just nu, respektera detta! Även om jag själv fick min Asperger-diagnos som vuxen, fanns det ibland andra situationer i livet där jag som tonåring mådde dåligt och mina välmenande föräldrar försökte prata om problemet med mig. Men då kände jag bara att föräldrarna la sig i vilket bara ledde till irritation. Men självklart ska du finnas där för ditt barn ifall hen behöver prata av sig!

2. Om ditt barn inte vill prata med dig om diagnosen men behöver någon annan vuxen att prata med, kan ni vända er till habiliteringen. Ibland är det lättare för barnen att prata med någon utomstående av anledningen att föräldrarna står en alldeles för nära.

3. Försök tänka på din egen inställning till diagnosen. Ibland kommer diagnosen som en chock till er föräldrar, vilket kan innebära en sorgprocess över att ens eget barn inte är som andra barn. Även om många barn med Aspergers syndrom har svårt att läsa av kroppsspråk, kan många känna på sig att föräldrarna är oroliga. Om föräldrarna har svårt att ta till sig diagnosen, finns en stor risk att även barnet också kommer att ha det.

4. Försök acceptera ditt barn som hen är! Det gör otroligt mycket för självförtroendet om man känner att man blir älskad som man är och inte behöver förändras.

5. Påminn ditt barn om att Aspergers syndrom även kan innebära styrkor.

Share Button

Alla barn lär sig inte på samma sätt

Share Button

De flesta barn och även många vuxna tycker att det är roligt med grupplekar. I skolan leker många barn på rasterna och ibland på lektionerna, och i vuxenåldern leks det ibland grupplekar på exempelvis fester. Men alla människor är inte förtjusta i grupplekar, inte minst många av oss med Aspergers syndrom eller autism.

Själv har jag alltid hatat grupplekar. I värsta fall har lekarna gjort mig fruktansvärt trött och framkallat stor ångest hos mig, i bästa fall har de bara gjort mig utmattad. Det sägs ibland att barn lär sig nya saker bäst genom att leka, men detta har aldrig gällt mig. Språk var mina favoritämnen i skolan, och jag läste sju olika språk på gymnasiet. Som tur var var det mycket katederundervisning på min skoltid vilket utgick på att läraren pratade och förklarade grammatikreglerna för oss samtidigt som vi elever skrev ner allt på vårt block. På detta sätt lärde jag mig otroligt bra och snabbt och jag fick alltid mycket bra betyg i språk utan att behöva anstränga mig.

Ibland fick däremot någon språklärare för sig att vi skulle lära oss bäst genom att leka. Ibland anordnade lärarna tävlingar om vem som hade lärt sig grammatiken bäst, och jag vann oftast dessa tävlingar. På andra lektioner som geografi och biologi anordnades det ibland också tävlingar, men då förlorade jag alltid eftersom jag hade otroligt svårt för att ta in andra ämnen än språk. Dessa tävlingar framkallade ingen ångest hos mig, men däremot gjorde de mig totalt utmattad eftersom de innebar för mycket socialt samspel. Jag lärde mig aldrig någonting om vare sig språk eller andra skolämnen av dessa tävlingar men de tog all min energi som jag effektivt hade kunnat använda till andra saker.

Ibland fick vi en lapp på språklektionerna där det stod något ord eller ett verb på det främmande språk som vi höll på att lära oss. Om det var ett verb, skulle vi ställa oss framför hela klassen och låtsas göra det som stod på lappen utan att vi sa ett enda ord och klasskamraterna försökte gissa vilket verb det handlade om. Om det stod något ord, skulle vi förklara med egna ord vad ordet betydde medan klasskamraterna försökte gissa ordet.

Förutom utmattning framkallade dessa ovannämnda lekar otroligt stor ångest hos mig. Eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom har svårt för kroppsspråk, var det mycket svårt för mig att förklara betydelsen av ett verb endast med hjälp av kroppen. Min hjärna höll nästan på att explodera när jag försökte klura ut vad jag skulle göra med kroppen när jag exempelvis skulle låtsas segla eller laga mat.

Det blev inte lättare när jag försökte förklara betydelsen av orden med egna ord. Jag har alltid haft mycket svårt för detta, oavsett om jag gör det på mitt modersmål finska eller på ett främmande språk. Därför lärde jag mig aldrig nya glosor genom dessa lekar, utan tvärtom: jag var så ångestfylld att jag nästan glömde bort alla orden på det främmande språket i fråga! Det allra värsta var däremot när vi skulle se på bilder eller rita. Jag är värdelös på bilder och det tog alltid mest energi av mig eftersom jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom aldrig har varit en visuell person. 

“Men du måste utsätta dig om du tycker att det är jobbigt med lekar, många tycker att det är jobbigt i början”, fick jag ibland höra. Så jag utsatte mig, år efter år. Men ju mer jag utsatte mig under de 12 år jag gick i skolan, desto jobbigare blev det. Och nu i vuxenåldern tycker jag att det är skönt när jag äntligen får tacka nej till alla slags grupplekar eller -spel. Nu vet jag att de inte ger mig någonting, utan snarare tvärtom.

Det är viktigt att alla lärare håller i minnet att alla elever inte lär sig på samma sätt. Vissa lär sig endast genom bilder, andra endast genom lekar, och vissa bara genom klassisk katederundervisning. Alla barn fungerar inte likadant!

Share Button

Plan B

Share Button

Vissa barn med Aspergers syndrom och autism reagerar kraftigt på förändringar. Själv tyckte jag inte alls om oväntade förändringar när jag var barn. Detta berodde på att jag hade planerat varenda detalj väldigt noga, och om något inte gick som jag hade väntat mig behövde jag tänka om och göra nya planer. Det tog väldigt mycket energi av mig att tvinga min hjärna att bearbeta förändringen och tänka om.

När jag var liten, åkte jag alltid till min farfar med mina föräldrar på söndagarna. Jag såg alltid fram emot dessa besök, och varje gång innan vi åkte planerade jag noga vad jag skulle göra där. Ibland var pappa bortrest på affärsresa, och dessa söndagar kunde vi inte åka till farfar. Men eftersom jag alltid fick veta långt i förväg när vi skulle hoppa över besöket, vara det okej för mig. Farfar hade stor trädgård och ett stort hus och jag hade många olika leksaker där. Det fanns alltid så mycket jag ville göra och tiden räckte inte alltid till, och därför planerade jag allt noga.

En gång fick jag en mycket obehaglig överraskning. När vi var framme hos farfar, visade det sig att han hade gäster. Världen gick under för mig. Jag hade ju planerat att sitta i vardagsrumsgolvet och leka, men nu fick jag göra nya planer! Jag blev ledsen och stängde in mig i ett av sovrummen i farfars hus och surade. Inte ens farfars nybakade bullar och saft kunde locka mig ut. Nej, nu var hela dagen förstörd och jag var stressad. På en sådan här dag va det ingen idé att jag skulle äta bullar för jag kunde ändå inte njuta av smaken. Jag var fortfarande på dåligt humör när vi kom hem på kvällen.

Mina föräldrar kunde inte alls förstå min reaktion och de tyckte att jag överreagerade kraftigt. Varför var det så farligt med gäster? Och visst, något annat barn hade kanske tyckt att det var roligt med variation och överraskningar, men för mig blev hela dagen förstörd. Jag blev helt låst när jag såg gästerna och visste inte vilka lekar jag skulle kunna leka nu när vardagsrummet var upptaget. Allt kom så plötsligt och i den situationen klarade jag inte av att göra nya planer. Därför låste jag in mig i sovrummet.

Det som hade hjälpt mig i sådana här situationer hade varit att någon hade hjälpt mig att göra en plan B och eventuellt plan C. Om jag hade fått hjälp att göra reservplaner ifall jag inte hade kunnat fullfölja mina ursprungliga planer hade sådana här situationer inte skapat så här mycket panik och ångest hos mig. Därför är det viktigt att barn med Aspergers syndrom får hjälp av de vuxna att göra reservplaner. När man exempelvis åker på skolutflykt kan det hända att saker inte går som man tänkt sig, och genom att göra plan B kan man ibland förebygga otrygghetskänslor.

Share Button

Vikten att förstå logiken bakom de sociala reglerna

Share Button

Ibland kan barn med Aspergers syndrom eller autism ha svårt för att lära sig vad som anses vara ett snällt eller artigt beteende i olika situationer. Detta kan få barnen att framstå som ouppfostrade medan det i själva verket ofta handlar om att barnet helt enkelt inte vet vad omgivningen väntar sig av dem.

Själv tyckte jag som barn att vissa regler var väldigt enkla att lära sig. För mig var det exempelvis självklart att man inte fick slå andra barn. Jag tyckte själv att det gjorde ont att bli slagen, och därför ville jag inte göra ont på andra barn. Jag tyckte också att det var självklart att tacka när jag blev bjuden på något eller när någon hjälpte mig. För mig har det alltid varit viktigt att visa omtanke och jag hade redan som barn svårt för människor som aldrig sa “tack”. Därför var jag noga med att tacka andra människor, och det var aldrig något problem.

Däremot hade jag mycket svårt att lära mig och komma ihåg vissa andra sociala regler. Jag förstod exempelvis inte att jag borde öppna dörrar och portar till mina grannar eller okända människor i stan om de gick bakom mig och bar tunga matkassar. Jag gick oftast in utan att hålla upp dörren och var helt oförstående om någon klagade på att jag inte hade hållit upp dörren. Jag förstod aldrig varför. Anledningen till att jag inte förstod något var att jag inte visste att andra människor ville bli behandlade på ett annat sätt än jag. Själv har jag alltid tyckt att det är jobbigt och om mina grannar eller okända människor håller upp dörrar för mig om jag har tunga matkassar och jag utgick ifrån att andra fungerade som jag.

Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt att mina grannar håller upp dörrar för mig är att jag redan har planerat att lägga dessa matkassar på marken för att ta fram nyckelbrickan ur min handväska. När någon plötsligt håller upp dörren för mig utan att jag är beredd på det, går saker inte enligt planerna vilket är ett stressmoment och energikrävande för nu måste jag plötsligt tänka på ett annat sätt. Även om det tar mindre tid att komma in genom porten när någon håller upp dörren till mig är det energikrävande (däremot är det inga problem för mig om jag är i sällskap med en vän och vännen håller upp dörren för mig för då är jag beredd på det). När jag var yngre, hade jag ingen aning om att andra människor tyckte att det var mer energikrävande att lägga matkassar på marken än att låta en granne eller okänd person öppna porten och att de därför tyckte att det var oartigt av mig att inte hålla upp dörrar för dem.

På samma sätt förstod jag aldrig förut varför det var viktigt att bjuda sina vänner på glass eller godis om man själv åt glass eller godis i deras sällskap. Eftersom mamma påminde mig flera gånger, lärde jag mig den regeln till slut men det var energikrävande för mig att komma ihåg det i alla situationer. När jag frågade de vuxna varför det var viktigt att bjuda, sa de till mig att jag borde sätta in mig i andra människors situation och försöka föreställa mig hur jag skulle känna om en kompis åt glass i mitt sällskap utan att bjuda mig. Men jag förstod ändå inte.

I början av 20-årsåldern hade jag faktiskt en vän som ibland åt glass när jag var hemma hos henne utan att fråga mig om jag ville ha (detta var innan jag började leva hälsosamt så på den tiden åt jag fortfarande glass). Jag tyckte inte att det var något konstigt med hennes beteende för ibland hade hon bara en glasstrut hemma och blev sugen. Om hon skulle äta den glasstruten efter att jag hade åkt hem kunde hon lika gärna äta den framför mig, så resonerade jag. Och nu började jag förstå ännu mindre varför hennes beteende ansågs vara oartigt för i mina ögon var det helt normalt.

Det var först långt senare i vuxenåldern jag fick veta varför. Jag frågade min boendestödjare varför det anses var oartigt att göra som hon gjorde, och hon förklarade för mig att det beror på att andra människor lätt blir sugna om de ser någon annan äta glass och de inte får smaka. Då fick jag en förklaring till hur andra människor fungerade och tänkte. Själv blir jag inte sugen om jag ser någon annan äta något gott, och därför visste jag inte att andra människor blev det.

Ibland kan barn med Aspergers syndrom behöva tydliga förklaringar. Om ett litet barn exempelvis har ett annorlunda fungerande beröringssinne och inte tycker att det gör ont att bli slagen, kan det vara svårt att förstå att andra tycker att det gör ont. Om man själv inte tycker att det är viktigt att andra tackar en, kan det vara svårt att förstå varför andra tycker att det är viktigt. För mig blev det plötsligt lätt att komma ihåg att bjuda andra om jag själv åt något gott när jag visste att andra människor lätt blir sugna om de ser något gott och att de tycker att det är jobbigt att inte få äta det själv.

Share Button

När man blir påverkad av andras sinnesstämningar

Share Button

Precis som jag skrivit tidigare kan personer med Aspergers syndrom och autism ha svårt att skilja sina egna känslor från andras. För mig var det jobbigt förut att vara i närheten av arga eller ledsna människor för då kände jag mig också arg och ledsen. Jag förstod inte att mina känslor och andras känslor var helt olika saker.

En gång när jag gick på lågstadiet pratade jag med en klasskamrat i början av lektionen. Jag var så inne i diskussionen att jag inte märkte att läraren hade kommit in till klassrummet och påbörjat lektionen. När läraren upptäckte att jag fortsatte att babbla trots att lektionen hade börjat, bad hon mig att vara tyst. Men jag var så koncentrerad på min klasskamrat att jag inte hörde att läraren hade sagt något till mig och fortsatte därför att prata med klasskamraten.

Läraren som förmodligen trodde att jag ignorerade henne med mening blev plötsligt mycket irriterad. Hon skrek till mig med en arg röst att jag omedelbart måste sluta prata, annars skulle jag få kvarsittning. Då tittade jag på henne och såg hennes arga blick vilket också fick mig att känna mig arg eftersom hennes känslor påverkade mig otroligt mycket. Men istället för att bli arg, började jag plötsligt gapskratta. Inte för att jag tyckte att situationen var det minsta rolig utan skrattet kom utan att jag kunde påverka det. Förmodligen var skrattet min kropps sätt att hantera dessa negativa känslor som jag kände i luften och kroppen behövde en motkänsla som skulle få mig att må lite bättre.

Läraren som förmodligen trodde att jag skrattade åt henne blev ännu argare på mig och skällde ut mig inför hela klassen. Jag skämdes för jag förstod av lärarens reaktion att jag hade gjort något fel utan att jag visste vad felet var. Ingen hade förklarat för mig att man inte fick skratta i vissa situationer.

Share Button

5 tips på hur man motiverar barn med Aspergers syndrom

Share Button

När jag föreläser i skolor, är det många lärare som frågar mig hur man kan motivera barn med Aspergers syndrom och autism i skolan att lära sig nya skolämnen som de inte är intresserade av. Här kommer mina bästa tips (läs även gärna mina 10 tips till lärare hur man kan göra skolgången bättre för barn med Aspergers syndrom).

1. Vissa barn med Aspergers syndrom har specialintressen. Du kan med fördel testa om du kan utnyttja dessa specialintressen när du undervisar andra ämnen! Om barnet exempelvis har matlagning som specialintresse, kan du kanske testa att undervisa historia genom att berätta vad människor åt i olika tidsepoker, geografi genom att rita en karta vad människor äter i olika länder, biologi genom att berätta vad olika djur äter, språk genom att lära barnet vad dessa maträtter och olika matingredienser heter på olika språk, matematik genom att räkna hur mycket mat man ska laga till ett x antal personer osv. Möjligheterna är oändliga!

2. Förklara gärna för barnet varför ämnet i fråga är viktigt och i vilka situationer i livet hen kommer att kunna utnyttja dessa kunskaper. Vissa barn med Aspergers syndrom och autism förstår inte alltid sammanhang och därför kan de känna sig omotiverade om de inte förstår varför det är viktigt att lära sig vissa saker. Därför kan det ibland göra en stor skillnad om hen får en ordentlig förklaring till varför hen exempelvis måste lära sig religionskunskap, matematik och samhällskunskap vad dessa kommer att ge hen för nytta i livet!

3. Vänta gärna på rätt tillfälle att lära barnet nya saker som hen har svårt för. Orken, motivationen och förmågan att lära sig nya saker kan variera kraftigt hos barn med Aspergers syndrom. Om det är mycket som händer runt omkring och barnet har haft många jobbiga sinnesintryck att hantera eller hen har fått stå ut med oväntade händelser, kan det vara bra att vänta ett par dagar innan du introducerar nya ämnen.

4. Utnyttja barnets styrkor istället för att haka upp dig på svårigheterna! Om barnet har en känsla av att ständigt misslyckas med allt, finns det en stor risk att hen kommer att tappa motivationen helt. Vad finns det för mening att försöka om man ändå inte kommer att lyckas?

5. Acceptera att alla inte kan lära sig allt! Många barn med Aspergers syndrom har en ojämn begåvningsprofil och kan därför ha stora svårigheter att lära sig saker som de ha svårt för. Fundera på om det verkligen är viktigt att alla barn lär sig att knäcka ägg på rätt sätt på hemkunskapen, spela diverse bollspel i gympan och så vidare om barnet verkligen har stora svårigheter att lära sig dessa saker. Måste man verkligen kunna alla dessa saker för att klara sig i livet?

Share Button

Om skolgympa

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism har svårt för skolgympa. Dels för att många av oss med Aspergers syndrom kan ha motoriska svårigheter, men dels för att lagsporter i gympan ofta innebär mycket socialt samspel.

Själv tyckte jag inte om gympa alls för oftast spelade vi olika bollsporter. Jag tyckte att det var svårt att hålla koll på var mina lagkamrater var och samtidigt skulle man vara beredd på att fånga bollen. Det var energikrävande, och jag var alltid helt slut efter gympalektionerna. Självklart blev jag alltid vald sist när vi skulle bilda lag, och varje gång jag var förkyld och var friad från gympan kändes som en lottovinst. Därför tyckte jag om att vara förkyld.

Redan tidigt i min barndom började jag se fram emot dagen då jag skulle vara klar med skolan för jag hade bestämt att jag aldrig skulle motionera igen. När jag skulle bli vuxen, skulle jag äntligen kunna leva ett stillasittande liv och röra på mig så lite som möjligt. Det hade jag bestämt mig för jag hatade ju gympa.

Och så blev det faktiskt när jag blev vuxen. Jag började röra på mig så lite som möjligt och i början av 20-årsåldern hade jag 30 kilo övervikt. Mitt BMI var över 30, vilket klassas som fetma och inte bara övervikt. Men jag ville ändå inte börja motionera. Jag hade ju lärt mig från gympalektionerna att all motion innebar ångest, och det ville jag inte utsätta mig för igen.

Först några år senare när jag en artikel och kost och motion i en tidning förstod jag plötsligt att motion inte bara handlade om tråkig skolgympa, socialt samspel och ångestfyllda bollsporter. Nej, man kunde cykla, springa eller promenera också. Det viktigaste var att man rörde på sig på något sätt och det var inte meningen att motion skulle kännas ångestfyllt. Jag köpte hem en motionscykel, började cykla med den en halvtimme om dagen och stormtrivdes med min nya livsstil.

Nu efteråt är jag tacksam att jag till slut upptäckte att motion inte bör vara samma som ångest, men samtidigt tycker jag att det är tråkigt att skolgympan förstörde så mycket för mig. Därför tycker jag att alla gympalärare borde fundera på vad som är syftet med skolgympan. Är syftet att främja god hälsa eller är syftet att tortera barnen och tvinga dem till ångestfyllda aktiviteter till vilket pris som helst? Jag antar att syftet är det förstnämnda, och därför är det viktigt – så länge det är möjligt- att låta barnen välja själva på vilket sätt de vill röra på sig på gympalektionerna. Om barnet inte vill delta i lagsporterna, kan hen kanske springa, cykla eller hoppa hopprep. Det viktiga är att man rör på sig, inte hur man gör det.

Share Button