Kategoriarkiv: Begränsade intressen och rutiner

Kan surfplatteanvändandet gå överstyr hos ett autistiskt barn?

I gårdagens blogginlägg beskrev jag varför det kan vara livsviktigt för oss med Aspergers syndrom och autism att få använda våra mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Men det som många undrar är om det inte riskerar att gå överstyr. Och är inte det väldigt farligt att avskärma sig för mycket från omvärlden på det sättet?

Jo, självklart kan allt gå överstyr. Med detta sagt är det viktigt att fundera på ur vems synvinkel det har gått överstyr. Är det bara omgivningen som tycker att barnet sitter för mycket vid datorn eftersom normen dikterar att man ska vara social, äta tillsammans med andra och ha många olika hobbies? Eller är det barnet själv som riskerar att råka illa ut? Om man ska begränsa sitt barns surfplatteanvändande så bör man vara på det klara med varför man gör det.

Vid ett tillfälle för några år sedan gick mitt eget teknikanvändande faktiskt överstyr. Det var på den tiden jag skrev min debutbok. Då satt jag framför datorn från morgon till kväll, skrev skrev, skrev  och skrev och glömde bort att äta. Jag vistades knappt i solljuset och sov knappt på nätterna eftersom jag inte kunde varva ner. Dessutom är jag mycket känslig för det blå ljuset från skärmarna vilket också gav mig stora sömnproblem. Mina ögon rann och kroppen mådde inte bra.

Många blir kanske nu chockade och tänker säkert: “Där ser man, man borde inte sitta för mycket vid datorn”. Men själv förstår jag inte riktigt varför det är så chockerande om teknikanvändandet någon enstaka gång råkat gå överstyr och varför så många verkar vara livrädda för att jag ska råka göra det igen. Brukar inte de allra flesta människor göra något någon gång som har gått överstyr? Kanske har du också någon gång råkat äta för mycket godis och onyttigheter så att du fått ont i magen och tänderna? Du kanske har umgåtts för mycket med dina vänner och sovit för lite istället för att gå och lägga dig i tid? Tagit lite för många drinkar en fredagskväll och vaknar med en baksmälla och huvudvärk morgonen efter?

Att teknikanvändandet riskerar att bli för mycket vid några enstaka tillfällen är enligt mig inget skäl till att begränsa surfplatteanvändandet hos ett autistiskt barn. Det centrala är att rätta till “felet” efteråt. Om man kontinuerligt använder teknik alldeles för mycket så att man verkligen regelbundet mår dåligt av det så kan ju omgivningen gripa in men sker det någon enstaka gång att man får huvudvärk och sover dåligt så behöver det inte vara någon fara på taket 🙂

Tillåta eller förbjuda ett autistiskt barn att sitta vid mobiltelefonen?

Idag sitter vi människor väldigt mycket vid våra datorer, smartphones och surfplattor. Enligt min erfarenhet är förkärleken för den moderna tekniken dock ännu vanligare bland oss med Aspergers syndrom och autism. Jag får inte sällan oroliga frågor från föräldrar till tonåringar med asperger som undrar om de gör rätt i att låta sina barn sitta vid sina mobiltelefoner flera timmar om dagen.

Själv sitter jag otroligt mycket vid datorn och mobilen. Jag älskar den moderna tekniken för jag kan göra allt med den: blogga, läsa dagstidningar, skriva med pojkvännen, svara på föreläsningsbokningar, betala räkningar och fixa andra bankärenden, googla information om ett intressant ämne och fastna vid det och så vidare. Innan internets uppkomst gjorde man också ungefär liknande saker men på ett lite annat sätt: man fixade bankärenden på plats på banken istället för att sköta det via internetbanken, man pratade i telefon istället för att mejla och chatta, man läste vanliga dagstidningar istället för elektroniska och så vidare. Skillnaden är att allt nuförtiden är samlat på ett och samma ställe (=internet). Vilket jag bara ser som positivt.

Att bara få ligga i soffan vid laptopen eller mobilen och slösurfa kan vara otroligt avslappnande! Långt ifrån alla personer med Aspergers syndrom och autism orkar umgås socialt på samma sätt som många andra, och därför kan mobiler och surfplattor ge oss exakt den avkoppling och underhållning som andra människor får av socialt umgänge. Att ett autistiskt barn får använda surfplattan vid matbordet kan dessutom göra matsituationer uthärdliga för barnet och göra att barnets upplevelse av matstunderna blir positiva istället för jobbiga tvång. Därför tror jag att den moderna tekniken som många varnar för kan ha underlättat autisternas liv betydligt och tycker därför inte att surfplattorna borde förbjudas vid exempelvis matbordet.

Finns det ingen risk då att mobilanvändandet blir skadligt och går överstyr? Jo, ibland kanske. Men det får bli ämnet för morgondagens blogginlägg 🙂

Aspergers syndrom och annorlunda matvanor

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd har ibland annorlunda matvanor. Hur våra matvanor skiljer sig från normen är olika från person till person och det är långt ifrån alla som har annorlunda matvanor, men vissa har det. Det som är vanligt förekommande är

-känsliga sinnen, dvs man kan vara känslig för både smaken och matens konsistens

-rutiner när det gäller mat, t ex man äter alltid samma maträtter varje dag, har en matsedel till varje veckodag osv

-man föredrar att äta ensam

Själv har jag alltid haft haft annorlunda matvanor. Det finns otroligt många maträtter jag har svårt för pga smaken och konsistensen som t ex ost, de flesta tillagade grönsaker, sås, dressing och grytor. Därför går väldigt många maträtter bort som pizza och lasagne och även de allra flesta vegetariska rätter eftersom jag inte klarar av smaken och konsistensen. Många restauranger har ingenting på menyn som jag tycker om, och om jag ska ut och äta tillsammans med andra människor kollar jag alltid upp i förväg vad det är för ställe så att jag vet om de har mat där som jag tycker om.

Sedan tycker jag också om att äta samma saker varenda dag och jag har inget behov av att variera mig. Jag äter mycket mångsidigt eftersom jag har sett till att alla mina måltider innehåller de viktiga vitaminerna och antioxidanterna men varierat äter jag absolut inte. När andra människor frågar mig om jag kan rekommendera något bra matställe i Stockholm, kan jag bara nämna 1-2 restauranger eftersom jag alltid äter på exakt samma restauranger och har inget behov att prova på nå got nytt.

Jag har aldrig heller sett mat och måltider som något socialt utan för mig är det något väldigt privat. Jag är ointresserad av vad andra människor äter och jag har inget behov av att äta samtidigt som andra människor. Redan när jag var liten, drömde jag om att bli vuxen och skaffa familj där varje person skulle äta när man hade lust och aldrig samlas tillsammans vid ett matbord. Jag kan iofs tänka mig att äta med andra om alla är hungriga samtidigt och jag kan tycka att det är roligt att gå ut och äta på bufféer, men det är inget måste för mig. Men för att jag ska vilja äta med någon så ska det helst vara två eller högst tre personer och aldrig fler än så, annars blir det för många intryck!

Det som iofs kan göra att jag ofta drar mig för att äta med andra är att andra kan fråga otroligt mycket om min mat och jag blir trött av att förklara mig,. “Jaha, vad tog du i din tallrik nu?” “Men det där innehåller ju transfetter och du brukar ju inte äta det, varför äter du det nu?” “Varför äter du inga nötter längre?” “Vad brukar man äta i Finland?” osv. Om jag ska äta med andra, föredrar jag endast att äta, och om vi ska prata, vill jag helst prata om något annat än mat och om själva måltiden 🙂

Att bli avbruten mitt i specialintressen

När jag föreläser om Aspergers syndrom, frågar anhöriga mig ibland hur de ska hantera konflikter som uppstår när de måste avbryta sina närstående när dessa håller på med sina specialintressen. Jag minns tydligt hur arg och upprörd jag själv kunde bli som barn och tonåring och mamma avbröt mig för att säga något viktigt när jag var mitt inne i något.

Vid sådana tillfällen bli vansinnig och ibland var minst halva dagen förstörd för mig. Mamma tyckte att jag överreagerade kraftigt, men det tyckte inte jag. Jag tyckte att mamma hade förstört min dag och jag tyckte att hon borde ha visat mer hänsyn.

Idag kan jag förstå även mammas syn på saken: det är svårt att bo tillsammans med någon när man aldrig får säga något till hen. Men anledningen till att jag blev upprörd var att när jag håller på med något jag tycker om, är jag verkligen inne i en annan värld och superkoncentrerad. När jag blir avbruten utan att vara beredd, rycks jag bort från denna värld och blir därför väldigt irriterad. Det kan ta lång tid för mig att bli lika koncentrerad igen, i värsta några timmar till och med och därför blir jag ledsen.

Däremot blir inte avbrotten lika jobbiga om jag vet i förväg att jag kommer att bli avbruten. Om jag exempelvis hade vetat att mamma skulle komma till mitt rum exakt klockan 17 för att diskutera något med mig, hade jag kunnat hantera situationen bättre. När jag däremot aldrig visste om vilken tid eller vilka tider jag skulle bli avbruten eller om jag skulle bli avbruten överhuvudtaget, hade jag två alternativ:

-vara på helspänn hela tiden för att vara beredd på ett eventuellt avbrott som kunde komma när som helst. Då skulle jag inte bli lika koncentrerad på mina intressen och det skulle inte bli lika avslappnande med specialintressen men då skulle inte avbrottet bli lika jobbigt

-våga bli helt uppslukad i specialintresset men då var jag alltid oföberedd på att bli avbruten och därför blev det mycket jobbigt. Jag brukade välja det här alternativet.

Tyvärr kom jag aldrig på tanken att föreslå för mamma att hon skulle kunna komma till mitt rum för att prata med mig exempelvis vid jämna klockslag om hon hade något viktigt att säga och att hon skulle lämna mig ifred vid andra tider om det absolut inte var något akut. Då hade många konflikter kunnat undvikas!

Vad göra när ett specialintresse blir skadligt?

När vi med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd håller på våra specialintressen och/eller rutiner, är det oftast någonting positivt för oss. I vissa enstaka fall kan det dock hända att ett visst specialintresse eller en rutin är skadligt på något sätt. När antingen personen själv har fastnat för något som får hen att må dåligt eller när rutinen skadar andra personer, måste du såklart gripa in och försöka få personen att sluta. Här kommer några tips till anhöriga och yrkesverksamma vad som är bra att tänka på när du måste få en person med Aspergers syndrom att avbryta sina specialintressen.

1. Fundera på om specialintresset verkligen är skadligt eller är det bara annorlunda? Vissa personer med Aspergers syndrom kan ha specialintressen som andra inte kan relatera till. Hur meningslöst detta intresse än må vara i dina ögon så låt personen hålla på om intresset är harmlöst som exempelvis att läsa tidtabeller eller vägkartor!

2. Överväg gärna skadan med nyttan. Om personen exempelvis har datorer som specialintresse och sitter framför datorn all sin fritid så kan det såklart vara skadligt för hälsan. Men om det får personen att må bra att sitta framför datorn, personen är vuxen och inte är motiverad att börja röra på sig trots att du påtalat hen om riskerna, måste du respektera personens vilja. Det finns trots allt även många neurotypiska vuxna som har skadliga vanor som exempelvis rökning, och det finns inte så mycket att göra åt det. Personen kanske mår bra ändå! Men om intresset faktiskt är skadligt på riktigt vilket var fallet med mitt tidigare specialintresse för småkryp, måste du gripa in. 

3. Kom ihåg att det kan innebära en stor sorg för personer med Aspergers syndrom att hålla på ett intresse man tycker mycket om är van vid att syssla med. Var beredd på en stark reaktion och låt personen sörja och vara arg!

4. Hjälp personen att hitta nya rutiner som hen kan fylla tiden med, självklart under förutsättningen att hen trivs med dessa. Livet kan kännas tomt för personer med Aspergers syndrom om man plötsligt inte längre får hålla på med det man tycker mycket om och är van vid att göra och då kan personen behöva stöd i att hitta nya rutiner.

5. Förklara för personen tydligt varför hen måste sluta hålla på med just detta intresse/denna rutin och varför det är skadligt ifall hen inte förstår det. Vid behov kan du använda dig av sociala berättelser.

6. Du kan med fördel ge personen beröm och belöningar när hen lyckas.

När ett specialintresse går överstyr

När jag föreläser, får jag ibland frågan hur mycket man ska låta personer med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd hålla på med sina specialintressen. Så länge intresset inte är skadligt och personen sköter sitt övriga liv anser jag att man ska låta personen hålla på om intresset gör personen lycklig. Att variera mellan många intressen är visserligen normen men det behöver inte vara bättre än att ägna sig åt ett enda specialintressen åt gången.

Men i vissa fall kan det hända att specialintressen har gått överstyr. I mitt fall hände det förut vid ett tillfälle. Då var jag ungefär 10 år gammal och hade på den tiden djur och alla slags småkryp som specialintresse. Det började med att jag läste alla möjliga böcker jag kom åt om myror, fåglar och andra levande varelser. Jag lärde mig utantill hur myror och bin levde, hur de byggde bon och myrstack, vad de åt och så vidare.

Men tyvärr stannade inte intresset där. Snart ville jag undersöka insekters liv närmare och ropade därför nästan av glädje när jag upptäckte småkryp hemma i köket. Jag frågade mamma vad de var för något och hon förklarade för mig att krypen var skadedjur som hon försökte bli av med. Men det ville inte jag! Jag ville börja samla på dem och bestämde mig för att ta med mig några småkryp in i mitt rum och samla på dem där. Jag hällde runt socker på golvet och hoppades på att de skulle börja föröka sig.

En morgon upptäckte jag till min förtjusning att dessa fascinerande småkryp hade lagt ägg! Antalet krypen hade ökat kraftigt och insekterna höll på att flytta äggen under byrålådan. Jag skrek av lycka, men när mamma kom in i mitt rum för att kolla varför jag hade ropat delade hon inte alls min glädje. Istället sanerade hon rummet och såg till att jag blev av med mina nyfunna vänner för gott. Jag var helt förstört och tyckte att mamma hade förstört allt!

Oftast är specialintressen något harmlöst för oss med Aspergers syndrom och så har det varit för mig i de allra flesta fallen. Så länge specialintressen inte skadar personen själv eller någon annan bör omgivningen inte gripa in. Men när specialintresset faktiskt vara vara skadligt, vilket var fallet i exemplet ovan, måste man såklart gripa in!

När specialintressen ger ångest

När jag var liten och spenderade en del av sommaren hos mormor, sa hon till mig en gång att det fanns blåbärsskogar precis utanför hennes hem. Hon uppmanade mig att springa in i skogen och plocka blåbär istället för att bara sitta och leka hemma. Jag lydde hennes råd och plockade blåbär. Jag plockade, plockade och plockade. Och varje sommar under de kommande åren när jag åkte till henne plockade jag extremt mycket blåbär och spenderade enormt många timmar i skogen.

Då började de vuxna tycka att jag hade fastnat för mycket och att jag borde syssla med något annat emellanåt. Jag förstod inte vad de menade för mormor hade ju själv bett mig gå i skogen förut och tyckt att jag borde plocka blåbär. “Jo, men det finns gränser. Hon menade säkert inte att du skulle bli så här besatt av blåbär”, fick jag höra. För tydligen var det inte bra att bara fastna för ett enda intresse, då skulle livet bli alldeles för begränsat. Jag förstod inte varför man inte fick fastna för jag mådde som allra bäst när jag fick koncentrera mig på ett enda intresse åt gången.

Idag är jag 37 år gammal och vet om att jag mår som bäst när jag får fastna (därmed inte sagt att alla med Aspergers syndrom fungerar som jag). De allra flesta människor tycker att livet blir tråkigt om man fördjupar sig i ett enda intresse alltför mycket istället för att ha många intressen, variera mellan dem och att testa nya saker. Men jag vet vad som fungerar för mig: ju färre intressen, desto bättre.

Jag ser hur många fördelar som helst med att bara ha ett fåtal begränsade intressen som man fastnar för, men däremot finns det en nackdel för mig: om jag av någon anledning måste sluta tillfälligt med något specialintresse så känns det tomt i början. Blåbärsplockning är ju ett intresse som jag verkligen älskar och som ger mig otroligt mycket. Jag plockar fortfarande blåbär regelbundet i enorma mängder trots att det är oktober och bären inte är lika söta längre. Men samtidigt känner jag just nu lite ångest över tanken på att blåbärssäsongen snart glider mot sitt slut.

Inatt drömde jag en hemsk mardröm: jag såg ut genom fönstret och såg oväntat att det låg snö på marken! Jag grät eftersom den första snön automatiskt innebär blåbärssäsongens slut. Men när jag vaknade i morse och insåg att det bara hade varit en hemsk mardröm vara jag glad igen för det betydde att jag kunde gå i skogen som vanligt idag och plocka blåbär.

Ibland tror andra människor att det inte är bra för mig att vara “besatt” av blåbärsplockning som de uttrycker det eftersom jag alltid känner mig lite nedstämd de första dagarna efter blåbärssäsongens slut. Men fördelarna med blåbärsplockning överväger definitivt nackdelarna trots den lilla ångesten jag känner varje år. Jag vänjer mig nämligen mycket snabbt vid tanken på att inte kunna plocka blåbär på över ett halvår tills blåbärssäsongen börjar igen nästa år. Ångesten jag känner vid blåbärssäsongens slut är obetydlig jämfört med glädjen jag känner under de 3-4 månader som blåbärssäsongen varar.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom som ibland känner lite ångest över saker som har med specialintressen att göra, behöver det inte betyda att intressen i fråga är dåliga eller skadliga. Och när du tänker efter, finns det kanske också saker i ditt eget liv som ibland skapar dig viss ångest trots att dessa saker inte är det minst skadliga för dig. Du kanske är lyckligt gift och har roligt med din partner jämt men känner ångest och saknad ett par gånger om året när din partner åker på några veckors affärsresa. Betyder det att det är skadligt för dig att vara gift och att det skulle vara bättre för dig att skilja dig eftersom saknaden ger dig ångest ett par gånger om året? Nej, just det! Du är ju lycklig alla andra dagar om året när din partner är hos dig och detta överväger nackdelarna!

Nej, alla vill inte testa nya saker!

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har begränsade intressen och/eller beteenden, vilket bland annat kan innebära att vissa av oss gillar att ha och göra saker på samma sätt och att vi inte gillar att testa nya saker. Men det som är viktigt att komma ihåg är att oviljan att testa nya saker kan ha olika anledningar. Det kan exempelvis bero på att:

1 Personen har en dålig föreställningsförmåga och har svårt att tänka sig hur det skulle vara att testa något nytt. Men när hen väl testar en ny aktivitet, märker hen oftast att det faktiskt är riktigt trevligt och är glad efteråt att andra övertalat hen att följa med på den nya aktiviteten.

2. Personen vågar inte testa nya saker även om hen skulle vilja det eftersom hen inte vet hur man bör bete sig i en ny situation. Därför måste hen tacka nej. Men när hen väl får stöd av omgivningen och tillräckligt mycket information om vad den nya saken/aktiviteten innebär, är hen gärna med.

3. Personen har endast specifika intressen och trivs bäst med sina specialintressen. Hen tycker att de flesta aktiviteter är tråkiga men blir aldrig trött på sina specialintressen. Hen trivs med sitt liv, så länge hen får syssla med sina intressen ifred.

Själv tillhör jag för det mesta kategori 3. Jag har bara extremt få intressen, men de intressen jag har tycker jag riktigt, riktigt mycket om och tröttnar aldrig på även om jag skulle göra samma sak dag ut och dag in året om. Jag tycker att de flesta aktiviteter är tråkiga som exempelvis att lyssna på musik, se på filmer, gå på konserter och bio, syssla med de flesta sporter, gå på museer, se gamla byggnader, testa nya maträtter os och därför ger det mig ingenting när jag testar sådana aktiviteter. Nya smakupplevelser i maten ger mig inte heller något, och när jag var barn ville jag alltid leka samma lekar. När jag tvingades testa nya lekar mådde jag bara dåligt efteråt.

Det har ibland hänt mig även i vuxenåldern att andra människor har övertalat mig att prova på nya lokala maträtter eller besöka kända sevärdheter när jag exempelvis varit utomlands. Men nästan varje gång har jag ångrat efteråt att jag tackat ja istället för att lyssna på mig själv och gå på mitt favoritställe igen och äta samma mat jag alltid brukar äta. På samma sätt har mina vänner ibland blivit frustrerade när de upptäckt att jag alltid vill gå på samma café och beställa samma tesort varenda gång utan att testa nya caféer eller andra tesorter och drycker men det beror på att jag tycker väldigt, väldigt mycket om te. Jag tycker inte om de flesta drycker och maträtter om men när jag väl hittat en dryck eller maträtt som jag är nöjd med ser jag ingen anledning till att avvika från mina rutiner och prova på något nytt. Däremot har jag självklart full respekt för att andra människor tröttnar lätt på ett inrutat liv och att de därför vill testa nya saker.

Om ni hjälper en person med Aspergers syndrom i vardagen och ni upptäcker att personen aldrig testar nya saker, är det viktigt att ni inte automatiskt utgår ifrån att personen vill variera sina aktiviteter. Tillhör personen kategori 1 eller 2, är det viktigt att personen får stöd så att hen har får en möjlighet prova på nya aktiviteter när hen vill det men säger personen: “nej tack, jag är nöjd med mitt liv som det är”, finns det ingen anledning till att ändra på det!

Aspergers syndrom och stereotypiska rörelser

Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism, dock långt ifrån alla, har stereotypiska rörelser eller motoriska manéer. Själv diagnostiserades jag enligt dsv iv, och kriteriet b3 i diagnosmanualen löd:

“Stereotypa och upprepade motoriska manér (t ex vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen)”

När jag var barn, var min favoritleksak min gula My Little Pony som jag alltid hade med mig oavsett var jag var. Jag hade flera My Little Ponys, men den gula var den enda som jag ville ha med mig och jag brydde mig inte om de andra ponys. Min omgivning undrade först varför jag älskade att leka just med den ponyn, men grejen var att jag inte lekte med dem. Istället virade jag ponys hår runt mina fingrar fram och tillbaka eller strök ponys hår. Jag kunde hålla på så här i timmar om jag inte blev avbruten.

Mamma blev snart orolig och undrade om jag mådde dåligt på något sätt när jag gjorde samma sak timme ut och timme in, men faktum var att när jag gjorde denna rörelse mådde jag som bäst. Jag älskade hur ponyns hår kändes mot mina fingrar, det kändes så mjukt och skönt. De andra ponnysarnas hår kändes helt annorlunda när jag rörde vid dem, och därför gav det inte mig samma lugnande känsla att stryka deras hår. Därför dög endast den gula ponyn åt mig. Precis på samma sätt som mina föräldrar kopplade av efter en ansträngade dag genom att ligga i soffan och titta på tv, kopplade jag av genom att stryka ponyns hår i timmar. Då kunde min hjärna slappna av och jag fick den återhämtning jag behövde.

Mitt behov att stryka ponyns hår försvann med åren, och i tonåren hade jag slutat med det helt. Nu i vuxenåldern kopplar jag av genom att lägga mig i sängen och vila istället, vilket är ett betydligt mer socialt accepterat sätt att återhämta sig 🙂

Mitt sätt att variera mina aktiviteter

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism trivs med att ha rutiner. Man kan exempelvis vilja alltid göra saker på samma sätt eller syssla med något specifikt intresse och ha svårt att tänka sig hur det skulle vara att bryta rutinerna och göra något annorlunda.

Jag har märkt att de allra flesta människor behöver variera sina aktiviteter för annars tröttna de. Många tycker exempelvis om att läsa men skulle tröttna på läsandet om det var de enda de sysslade med år ut och år in hela dagarna. Och även om de vanligtvis gillar att äta en specifik maträtt skulle de tröttna om de åt denna maträtt varenda dag i flera års tid. Därför behöver de variation.

Själv tröttnar jag däremot sällan om jag exempelvis har hittat en aktivitet eller en maträtt som jag gillar. Jag äter gärna samma maträtter varje dag i flera års tid utan att tröttna. Förut ägde jag dessutom en motionscykel som jag cyklade med varenda morgon i ca 30 minuter i minst 5 års tid. När andra människor undrade om jag inte ville testa andra träningsformer och nya maträtter och om det inte blev enformigt att cykla på motionscykeln hela tiden förstod jag inte vad de menade. Visst var det enformigt men jag älskar att ha det enformigt! Om jag skulle koncentrera mig på flera olika aktiviteter samtidigt skulle jag bara bli förvirrad.

När det hade gått 5 år började jag däremot känna att det var dags att börja på en ny motionsform. Och då började jag ta promenader varenda morgon innan frukost! Detta blev min nya rutin och det gjorde jag i flera års tid. Jag har alltså också behov att variera mig men till skillnad från andra människor varierar jag mig genom att syssla med en och samma aktivitet eller äta en och samma maträtt varje dag och koncentrera mig på dessa under en lång tidsperiod för att sedan börja göra eller äta något annat som en ny rutin. Andra människor däremot tröttnar betydligt fortare och behöver kontinuerlig variation.