Kategoriarkiv: Begränsade intressen och rutiner

Därför kan samma diagnoskriterium vara både en styrka och svårighet

“Begränsade intressen och beteenden” lyder ett av diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och autism, ett kriterium som kan yttra sig på olika sätt. Vissa autister har ett så kallat specialintresse, vissa samlar på saker, vissa mår dåligt när rutinerna bryts och behöver veta alla planerna i förväg för att kunna slappna av, vissa uppvisar motoriska manéer i form av exempelvis handviftningar, vissa har olika typer av ritualer som de bara måste följa, vissa är fascinerade av exempelvis snurrande tvättmaskiner, vissa fastnar för tankar som de inte kan släppa och så vidare. Ja, diagnoskriteriet kan uppfyllas på otroligt många olika sätt!

Numera i vuxenåldern utgör kriteriet enbart en enorm tillgång och styrka för mig. Tack vare att jag har specialintressen har jag aldrig i hela mitt liv haft tråkigt när jag varit hemma, inte ens de gånger jag varit isolerad under längre perioder. Det finns inte i min värld att bli understimulerad, uttråkad eller rastlös om jag får styra mina dagar helt själv hemma. Att följa mina rutiner och syssla med mina specialintressen ger mig otroligt mycket glädje i livet, vilket gör att jag älskar att ha Aspergers syndrom trots alla de svårigheter funktionstillståndet medför. Många neurotypiska människor verkar i mitt tycke bli understimulerade, uttråkade och deprimerade extremt fort, men jag kan sysselsätta mig själv för resten av livet utan problem. Det underlättar mitt liv enormt.

Däremot medförde exakt samma diagnoskriterium enorma svårigheter för mig när jag som barn tvingades stöpas in i en form i skolan. I skolan får man ju inte koncentrera sig endast på sina specialintressen, i mitt fall språk, utan man tvingas läsa alla möjliga skolämnen. Kruxet för mig är att de ämnen som inte ingår i mina specialintressen var väldigt, väldigt jobbiga för mig att läsa och jag hade mycket svårt för att ta till mig kunskapen i dessa ämnen. Skolan blev en plåga för mig när jag bland annat tvingades läsa geografi, biologi, kemi, fysik, historia och samhällskunskap och dessutom tvingades spela bollspel och rita och pyssla. Mina begränsade intressen utgjorde därmed en enorm nackdel för mig och gjorde min skoltid till en plåga. Men nu som vuxen får jag ju välja själv hur jag vill leva, och därför har exakt samma egenskap förvandlats till en enorm styrka. Idag är jag mycket glad över att ha begränsade intressen och beteenden för det berikar mitt liv otroligt mycket!

Vissa andra autister upplever däremot att de begränsade intressena och beteendena medför stora svårigheter. Vissa uppfyller diagnoskriteriet genom att fastna i negativa tankar som de inte kan släppa och de kan älta gamla oförrätter väldigt länge. Vissa kan få ångest av att bli störda i sina ritualer, och andra kan utveckla skadliga intressen som de fastnar i. Vissa kan också fastna i en specifik person som de endast har träffat vid ett eller ett par tillfällen och därmed knappt känner men ändå kan de inte släppa personen mentalt. Den specifika personen kan utvecklas nästan till en fix idé, vilket kan upplevas som plågsamt för autisten i och med att autisten inte klarar av att gå vidare.

Huruvida det är positivt att autism innebär begränsningar i intressen och beteenden beror alltså helt på på vilket sätt diagnoskriteriet uppfylls samt vilket slags liv autisten lever. Att fastna i skadliga intressen som man får ångest av är alltid negativt, men i mitt fall har ju diagnoskriteriet förvandlas till en enorm styrka i och med att mina specialintressen ger mig sådan lycka. Det är jag mycket tacksam för! Andra autister kan däremot må mycket dåligt av att ha begränsningar i intressen och beteenden om de inte har turen att ha specialintressen som får dem att må bra. Därför kan diagnoskriteriet vara både en svårighet eller en styrka beroende på situationen!

Därför behöver inte vännerna dela mina specialintressen

Många människor tror att det är nödvändigt för en person med Aspergers syndrom eller autism att alla vännerna delar ens specialintresse. Och vissa aspergare tycker faktiskt att det är jätteviktigt, men det är absolut inte så för alla! Själv inbillade jag mig förut att det skulle vara viktigt för mig, men nu när jag känner mig själv bättre har jag insett hur otroligt lite det betyder för mig att mina närmaste exempelvis ska vara intresserade av blåbärsplockning som är ett av mina specialintressen. Och ni som har följt min blogg ett tag vet om hur otroligt mycket tid jag kan spendera i blåbärsskogen.

Förut var jag besviken när ingen som sa sig tycka om att plocka blåbär ville plocka blåbär 10 timmar om dagen varje dag, men nu när jag har analyserat saken närmare har jag faktiskt insett att jag till och med föredrar att plocka blåbär ensam! Det är så fridsamt att vara ute i skogen själv och få planera och bestämma allt själv. Det skulle till och med kunna bli rörigt för mig om någon annan alltid skulle följa med mig till skogen för det skulle avvika från mina rutiner. Ingen av mina närmaste är intresserad av blåbärsplockning, och jag tycker om dem lika mycket ändå! Jag skulle inte tycka om dem mer även om de plötsligt skulle börja intressera sig för det.

För att jag ska klicka med en person, måste det klicka på ett helt annat sätt än genom specialintressen. Det går ju alltid att diskutera och analysera livet tillsammans även om den andra personen inte skulle dela mina specialintressen. Har vi samma humor och vi kan sitta i timmar och skratta tillsammans, gör det inte mig någonting om vi inte delar specialintressen. Det viktiga för mig är att vi båda ska få mental stimulans av varandra. Att personen skulle hänga med mig i skogen ger ju inte mig mental stimulans på det sättet utan det måste vara något mycket djupare än så.

Själv delar jag inte heller de flesta intressen som andra människor brukar ha så som musik, film, inredning, matlagning och annat. Jag har faktiskt märkt att många männniskor inte bryr sig om att de inte kan diskutera musik, film och inredning med mig, men däremot kan det här med matlagning vara mycket känsligt. Om personen exempelvis är en utbildad kock och verkligen brinner för matlagning, kan personen bli mycket sårad om jag inte vill äta personens mat utan föredrar att äta min egen. Samma kan gälla utlänningar. För vissa kan det vara jättesårande om jag inte är intresserad av att smaka på deras nationalrätter som de är mycket stolta över. Att förklara i ett sånt läge att en person med Aspergers syndrom kan föredra rutiner när det gäller mat brukar hjälpa mig föga i sådana situationer. Därför undviker jag att umgås med personer som tycker att det är viktigt att vi ska äta varandras mat.

Om du ska hjälpa din autistiske närstående eller klient att hitta vänner, kan det såklart alltid vara en idé att testa om personen skulle kunna hitta vänner genom en hobby som har med personens specialintresse att göra. Men om det inte lyckas, kan personen söka sin lycka på andra ställen så som en träffgrupp för personer med Aspergers syndrom eller på nätet!

Kan surfplatteanvändandet gå överstyr hos ett autistiskt barn?

I gårdagens blogginlägg beskrev jag varför det kan vara livsviktigt för oss med Aspergers syndrom och autism att få använda våra mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Men det som många undrar är om det inte riskerar att gå överstyr. Och är inte det väldigt farligt att avskärma sig för mycket från omvärlden på det sättet?

Jo, självklart kan allt gå överstyr. Med detta sagt är det viktigt att fundera på ur vems synvinkel det har gått överstyr. Är det bara omgivningen som tycker att barnet sitter för mycket vid datorn eftersom normen dikterar att man ska vara social, äta tillsammans med andra och ha många olika hobbies? Eller är det barnet själv som riskerar att råka illa ut? Om man ska begränsa sitt barns surfplatteanvändande så bör man vara på det klara med varför man gör det.

Vid ett tillfälle för några år sedan gick mitt eget teknikanvändande faktiskt överstyr. Det var på den tiden jag skrev min debutbok. Då satt jag framför datorn från morgon till kväll, skrev skrev, skrev  och skrev och glömde bort att äta. Jag vistades knappt i solljuset och sov knappt på nätterna eftersom jag inte kunde varva ner. Dessutom är jag mycket känslig för det blå ljuset från skärmarna vilket också gav mig stora sömnproblem. Mina ögon rann och kroppen mådde inte bra.

Många blir kanske nu chockade och tänker säkert: “Där ser man, man borde inte sitta för mycket vid datorn”. Men själv förstår jag inte riktigt varför det är så chockerande om teknikanvändandet någon enstaka gång råkat gå överstyr och varför så många verkar vara livrädda för att jag ska råka göra det igen. Brukar inte de allra flesta människor göra något någon gång som har gått överstyr? Kanske har du också någon gång råkat äta för mycket godis och onyttigheter så att du fått ont i magen och tänderna? Du kanske har umgåtts för mycket med dina vänner och sovit för lite istället för att gå och lägga dig i tid? Tagit lite för många drinkar en fredagskväll och vaknar med en baksmälla och huvudvärk morgonen efter?

Att teknikanvändandet riskerar att bli för mycket vid några enstaka tillfällen är enligt mig inget skäl till att begränsa surfplatteanvändandet hos ett autistiskt barn. Det centrala är att rätta till “felet” efteråt. Om man kontinuerligt använder teknik alldeles för mycket så att man verkligen regelbundet mår dåligt av det så kan ju omgivningen gripa in men sker det någon enstaka gång att man får huvudvärk och sover dåligt så behöver det inte vara någon fara på taket 🙂

Tillåta eller förbjuda ett autistiskt barn att sitta vid mobiltelefonen?

Idag sitter vi människor väldigt mycket vid våra datorer, smartphones och surfplattor. Enligt min erfarenhet är förkärleken för den moderna tekniken dock ännu vanligare bland oss med Aspergers syndrom och autism. Jag får inte sällan oroliga frågor från föräldrar till tonåringar med asperger som undrar om de gör rätt i att låta sina barn sitta vid sina mobiltelefoner flera timmar om dagen.

Själv sitter jag otroligt mycket vid datorn och mobilen. Jag älskar den moderna tekniken för jag kan göra allt med den: blogga, läsa dagstidningar, skriva med pojkvännen, svara på föreläsningsbokningar, betala räkningar och fixa andra bankärenden, googla information om ett intressant ämne och fastna vid det och så vidare. Innan internets uppkomst gjorde man också ungefär liknande saker men på ett lite annat sätt: man fixade bankärenden på plats på banken istället för att sköta det via internetbanken, man pratade i telefon istället för att mejla och chatta, man läste vanliga dagstidningar istället för elektroniska och så vidare. Skillnaden är att allt nuförtiden är samlat på ett och samma ställe (=internet). Vilket jag bara ser som positivt.

Att bara få ligga i soffan vid laptopen eller mobilen och slösurfa kan vara otroligt avslappnande! Långt ifrån alla personer med Aspergers syndrom och autism orkar umgås socialt på samma sätt som många andra, och därför kan mobiler och surfplattor ge oss exakt den avkoppling och underhållning som andra människor får av socialt umgänge. Att ett autistiskt barn får använda surfplattan vid matbordet kan dessutom göra matsituationer uthärdliga för barnet och göra att barnets upplevelse av matstunderna blir positiva istället för jobbiga tvång. Därför tror jag att den moderna tekniken som många varnar för kan ha underlättat autisternas liv betydligt och tycker därför inte att surfplattorna borde förbjudas vid exempelvis matbordet.

Finns det ingen risk då att mobilanvändandet blir skadligt och går överstyr? Jo, ibland kanske. Men det får bli ämnet för morgondagens blogginlägg 🙂

Aspergers syndrom och annorlunda matvanor

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd har ibland annorlunda matvanor. Hur våra matvanor skiljer sig från normen är olika från person till person och det är långt ifrån alla som har annorlunda matvanor, men vissa har det. Det som är vanligt förekommande är

-känsliga sinnen, dvs man kan vara känslig för både smaken och matens konsistens

-rutiner när det gäller mat, t ex man äter alltid samma maträtter varje dag, har en matsedel till varje veckodag osv

-man föredrar att äta ensam

Själv har jag alltid haft haft annorlunda matvanor. Det finns otroligt många maträtter jag har svårt för pga smaken och konsistensen som t ex ost, de flesta tillagade grönsaker, sås, dressing och grytor. Därför går väldigt många maträtter bort som pizza och lasagne och även de allra flesta vegetariska rätter eftersom jag inte klarar av smaken och konsistensen. Många restauranger har ingenting på menyn som jag tycker om, och om jag ska ut och äta tillsammans med andra människor kollar jag alltid upp i förväg vad det är för ställe så att jag vet om de har mat där som jag tycker om.

Sedan tycker jag också om att äta samma saker varenda dag och jag har inget behov av att variera mig. Jag äter mycket mångsidigt eftersom jag har sett till att alla mina måltider innehåller de viktiga vitaminerna och antioxidanterna men varierat äter jag absolut inte. När andra människor frågar mig om jag kan rekommendera något bra matställe i Stockholm, kan jag bara nämna 1-2 restauranger eftersom jag alltid äter på exakt samma restauranger och har inget behov att prova på nå got nytt.

Jag har aldrig heller sett mat och måltider som något socialt utan för mig är det något väldigt privat. Jag är ointresserad av vad andra människor äter och jag har inget behov av att äta samtidigt som andra människor. Redan när jag var liten, drömde jag om att bli vuxen och skaffa familj där varje person skulle äta när man hade lust och aldrig samlas tillsammans vid ett matbord. Jag kan iofs tänka mig att äta med andra om alla är hungriga samtidigt och jag kan tycka att det är roligt att gå ut och äta på bufféer, men det är inget måste för mig. Men för att jag ska vilja äta med någon så ska det helst vara två eller högst tre personer och aldrig fler än så, annars blir det för många intryck!

Det som iofs kan göra att jag ofta drar mig för att äta med andra är att andra kan fråga otroligt mycket om min mat och jag blir trött av att förklara mig,. “Jaha, vad tog du i din tallrik nu?” “Men det där innehåller ju transfetter och du brukar ju inte äta det, varför äter du det nu?” “Varför äter du inga nötter längre?” “Vad brukar man äta i Finland?” osv. Om jag ska äta med andra, föredrar jag endast att äta, och om vi ska prata, vill jag helst prata om något annat än mat och om själva måltiden 🙂

Att bli avbruten mitt i specialintressen

När jag föreläser om Aspergers syndrom, frågar anhöriga mig ibland hur de ska hantera konflikter som uppstår när de måste avbryta sina närstående när dessa håller på med sina specialintressen. Jag minns tydligt hur arg och upprörd jag själv kunde bli som barn och tonåring och mamma avbröt mig för att säga något viktigt när jag var mitt inne i något.

Vid sådana tillfällen bli vansinnig och ibland var minst halva dagen förstörd för mig. Mamma tyckte att jag överreagerade kraftigt, men det tyckte inte jag. Jag tyckte att mamma hade förstört min dag och jag tyckte att hon borde ha visat mer hänsyn.

Idag kan jag förstå även mammas syn på saken: det är svårt att bo tillsammans med någon när man aldrig får säga något till hen. Men anledningen till att jag blev upprörd var att när jag håller på med något jag tycker om, är jag verkligen inne i en annan värld och superkoncentrerad. När jag blir avbruten utan att vara beredd, rycks jag bort från denna värld och blir därför väldigt irriterad. Det kan ta lång tid för mig att bli lika koncentrerad igen, i värsta några timmar till och med och därför blir jag ledsen.

Däremot blir inte avbrotten lika jobbiga om jag vet i förväg att jag kommer att bli avbruten. Om jag exempelvis hade vetat att mamma skulle komma till mitt rum exakt klockan 17 för att diskutera något med mig, hade jag kunnat hantera situationen bättre. När jag däremot aldrig visste om vilken tid eller vilka tider jag skulle bli avbruten eller om jag skulle bli avbruten överhuvudtaget, hade jag två alternativ:

-vara på helspänn hela tiden för att vara beredd på ett eventuellt avbrott som kunde komma när som helst. Då skulle jag inte bli lika koncentrerad på mina intressen och det skulle inte bli lika avslappnande med specialintressen men då skulle inte avbrottet bli lika jobbigt

-våga bli helt uppslukad i specialintresset men då var jag alltid oföberedd på att bli avbruten och därför blev det mycket jobbigt. Jag brukade välja det här alternativet.

Tyvärr kom jag aldrig på tanken att föreslå för mamma att hon skulle kunna komma till mitt rum för att prata med mig exempelvis vid jämna klockslag om hon hade något viktigt att säga och att hon skulle lämna mig ifred vid andra tider om det absolut inte var något akut. Då hade många konflikter kunnat undvikas!

Vad göra när ett specialintresse blir skadligt?

När vi med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd håller på våra specialintressen och/eller rutiner, är det oftast någonting positivt för oss. I vissa enstaka fall kan det dock hända att ett visst specialintresse eller en rutin är skadligt på något sätt. När antingen personen själv har fastnat för något som får hen att må dåligt eller när rutinen skadar andra personer, måste du såklart gripa in och försöka få personen att sluta. Här kommer några tips till anhöriga och yrkesverksamma vad som är bra att tänka på när du måste få en person med Aspergers syndrom att avbryta sina specialintressen.

1. Fundera på om specialintresset verkligen är skadligt eller är det bara annorlunda? Vissa personer med Aspergers syndrom kan ha specialintressen som andra inte kan relatera till. Hur meningslöst detta intresse än må vara i dina ögon så låt personen hålla på om intresset är harmlöst som exempelvis att läsa tidtabeller eller vägkartor!

2. Överväg gärna skadan med nyttan. Om personen exempelvis har datorer som specialintresse och sitter framför datorn all sin fritid så kan det såklart vara skadligt för hälsan. Men om det får personen att må bra att sitta framför datorn, personen är vuxen och inte är motiverad att börja röra på sig trots att du påtalat hen om riskerna, måste du respektera personens vilja. Det finns trots allt även många neurotypiska vuxna som har skadliga vanor som exempelvis rökning, och det finns inte så mycket att göra åt det. Personen kanske mår bra ändå! Men om intresset faktiskt är skadligt på riktigt vilket var fallet med mitt tidigare specialintresse för småkryp, måste du gripa in. 

3. Kom ihåg att det kan innebära en stor sorg för personer med Aspergers syndrom att hålla på ett intresse man tycker mycket om är van vid att syssla med. Var beredd på en stark reaktion och låt personen sörja och vara arg!

4. Hjälp personen att hitta nya rutiner som hen kan fylla tiden med, självklart under förutsättningen att hen trivs med dessa. Livet kan kännas tomt för personer med Aspergers syndrom om man plötsligt inte längre får hålla på med det man tycker mycket om och är van vid att göra och då kan personen behöva stöd i att hitta nya rutiner.

5. Förklara för personen tydligt varför hen måste sluta hålla på med just detta intresse/denna rutin och varför det är skadligt ifall hen inte förstår det. Vid behov kan du använda dig av sociala berättelser.

6. Du kan med fördel ge personen beröm och belöningar när hen lyckas.

När ett specialintresse går överstyr

När jag föreläser, får jag ibland frågan hur mycket man ska låta personer med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd hålla på med sina specialintressen. Så länge intresset inte är skadligt och personen sköter sitt övriga liv anser jag att man ska låta personen hålla på om intresset gör personen lycklig. Att variera mellan många intressen är visserligen normen men det behöver inte vara bättre än att ägna sig åt ett enda specialintressen åt gången.

Men i vissa fall kan det hända att specialintressen har gått överstyr. I mitt fall hände det förut vid ett tillfälle. Då var jag ungefär 10 år gammal och hade på den tiden djur och alla slags småkryp som specialintresse. Det började med att jag läste alla möjliga böcker jag kom åt om myror, fåglar och andra levande varelser. Jag lärde mig utantill hur myror och bin levde, hur de byggde bon och myrstack, vad de åt och så vidare.

Men tyvärr stannade inte intresset där. Snart ville jag undersöka insekters liv närmare och ropade därför nästan av glädje när jag upptäckte småkryp hemma i köket. Jag frågade mamma vad de var för något och hon förklarade för mig att krypen var skadedjur som hon försökte bli av med. Men det ville inte jag! Jag ville börja samla på dem och bestämde mig för att ta med mig några småkryp in i mitt rum och samla på dem där. Jag hällde runt socker på golvet och hoppades på att de skulle börja föröka sig.

En morgon upptäckte jag till min förtjusning att dessa fascinerande småkryp hade lagt ägg! Antalet krypen hade ökat kraftigt och insekterna höll på att flytta äggen under byrålådan. Jag skrek av lycka, men när mamma kom in i mitt rum för att kolla varför jag hade ropat delade hon inte alls min glädje. Istället sanerade hon rummet och såg till att jag blev av med mina nyfunna vänner för gott. Jag var helt förstört och tyckte att mamma hade förstört allt!

Oftast är specialintressen något harmlöst för oss med Aspergers syndrom och så har det varit för mig i de allra flesta fallen. Så länge specialintressen inte skadar personen själv eller någon annan bör omgivningen inte gripa in. Men när specialintresset faktiskt vara vara skadligt, vilket var fallet i exemplet ovan, måste man såklart gripa in!

När specialintressen ger ångest

När jag var liten och spenderade en del av somrar hos mormor, nämnde hon vid ett tillfälle att det fanns blåbärsskogar precis utanför hennes radhus. Hon uppmanade mig att springa in i skogen och plocka blåbär istället för att bara sitta och leka hemma. Jag lydde hennes råd och plockade blåbär. Jag plockade, plockade och plockade. Och varje sommar under de kommande åren när jag åkte till henne plockade jag extremt mycket blåbär och spenderade enormt många timmar i skogen.

Då började de vuxna tycka att jag hade fastnat för mycket och att jag borde syssla med något annat emellanåt. Jag förstod inte vad de menade för mormor hade ju själv uppmanat mig att gå in i skogen förut för att plocka blåbär. “Jo, men det finns gränser. Hon menade säkert inte att du skulle bli så här besatt av blåbär”, fick jag höra. För tydligen var det inte bra att bara fastna för endast ett intresse, då skulle livet bli alldeles för begränsat. Jag förstod inte varför man inte fick fastna för jag mådde som allra bäst när jag fick koncentrera mig på ett intresse åt gången.

Idag är jag 37 år gammal och vet om att jag mår som bäst när jag får fastna (därmed inte sagt att alla med Aspergers syndrom fungerar som jag). De allra flesta människor tycker att livet blir tråkigt om man fördjupar sig i endast ett intresse, snöar in sig på det och nästan aldrig sysslar med något annat. Många föredrar istället att ha många intressen, variera mellan dessa och att testa nya saker. Men jag vet vad som fungerar för mig: ju färre intressen, desto bättre.

Jag ser hur många fördelar som helst med att bara ha ett fåtal begränsade intressen som man fastnar för, men däremot också en nackdel: om jag av någon anledning måste sluta tillfälligt med något specialintresse så känns det tomt i början. Blåbärsplockning är ju ett intresse som jag verkligen älskar och som ger mig otroligt mycket. Jag plockar fortfarande blåbär regelbundet i enorma mängder trots att det är oktober och bären inte är lika söta längre. Men samtidigt känner jag just nu lite ångest över tanken att blåbärssäsongen håller på att glida mot sitt slut.

Inatt drömde jag en hemsk mardröm: jag såg ut genom fönstret och upptäckte att marken var täckt med snö! Jag grät eftersom den första snön betyder automatiskt samma som blåbärssäsongens slut. Men när jag vaknade i morse och insåg att det bara hade varit en mardröm var jag glad igen. Att det bara hade varit en dröm betydde ju att jag kunde gå in i skogen som vanligt idag och fortsätta plocka blåbär.

Ibland tror andra människor att det inte är bra för mig att vara “besatt” av blåbärsplockning eftersom jag alltid känner mig lite nedstämd de första dagarna efter blåbärssäsongens slut. Men fördelarna med blåbärsplockning överväger definitivt nackdelarna. Jag vänjer mig nämligen mycket snabbt vid tanken att inte kunna plocka blåbär längre tills blåbärssäsongen börjar igen nästa gång. Ångesten jag känner vid blåbärssäsongens slut är obetydlig jämfört med glädjen jag känner under de 3-4 månader som blåbärssäsongen varar.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom som ibland känner ångest över saker som har med specialintressen att göra, behöver det inte betyda att intressena är skadliga. Och när du tänker efter, finns det kanske också oskadliga saker i ditt eget liv som ibland skapar dig viss ångest. Du kanske är lyckligt gift men känner ångest och saknad ett par gånger om året när din partner åker på några veckors affärsresa. Betyder det att det är skadligt för dig att vara gift och att det skulle vara bättre för dig att skiljas? Nej, just det! Du är ju lycklig alla andra dagar om året när din partner är hos dig, vilket överväger nackdelarna. 

Nej, alla vill inte testa nya saker!

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har begränsade intressen och beteenden, vilket bland annat kan innebära att vissa av oss gillar att göra saker på samma sätt och inte gillar att testa nya saker. Men det som är viktigt att komma ihåg är att oviljan att testa nya saker kan ha olika anledningar. Det kan exempelvis bero på att:

1 Personen har dålig föreställningsförmåga. Han eller hon har därför svårt för att tänka sig hur det skulle vara att testa något nytt. Men när personen väl testar en ny aktivitet, märker han eller hon oftast att det faktiskt är riktigt trevligt. Personen brukar vara glad efteråt över att ha blivit övertalad att följa med på den nya aktiviteten.

2. Personen vågar inte testa nya saker. Personen skulle gärna vilja men vet inte hur man bör bete sig i en ny situation och tvingas därför tacka nej. Men när personen väl får stöd av omgivningen och tillräckligt mycket information om vad den nya aktiviteten innebär exakt, är han eller hon gärna med.

3. Personen har endast specifika intressen. Och trivs därför bäst med sina specialintressen. Personen tycker att de flesta aktiviteter är tråkiga men blir aldrig trött på sina specialintressen. Personen trivs med sitt liv, så länge han eller hon får syssla med sina intressen ifred.

Själv tillhör jag för det mesta kategori 3. Jag har bara extremt få intressen men de intressen jag har tycker jag riktigt, riktigt mycket om. Jag tröttnar aldrig på dem även om jag skulle göra samma sak dag ut och dag in året om. Jag tycker att de flesta aktiviteter är tråkiga som exempelvis att lyssna på musik, se på filmer, gå på konserter och bio, syssla med de flesta sporter, gå på museer, se gamla byggnader, testa nya maträtter och så vidare. Nya smakupplevelser i maten ger mig inte heller något, och när jag var barn ville jag alltid leka samma lekar. När jag tvingades testa nya lekar mådde jag bara dåligt efteråt.

Det har ibland hänt mig även i vuxenåldern att andra människor har övertalat mig att prova på nya lokala maträtter eller besöka kända sevärdheter när jag exempelvis varit utomlands. Men nästan varje gång har jag ångrat efteråt att jag tackat ja istället för att lyssna på mig själv. På samma sätt har mina vänner ibland blivit frustrerade när de upptäckt att jag alltid vill gå på samma café och beställa samma tesort utan att testa nya caféer eller andra tesorter och drycker. Men jag tycker inte om de flesta drycker och maträtter så när jag väl hittat en dryck eller maträtt som jag är nöjd med ser jag ingen anledning till att avvika från mina rutiner och prova på något nytt. Däremot har jag självklart full respekt för att andra människor tröttnar lätt och vill testa något nytt. 

Om du hjälper en person med Aspergers syndrom i vardagen och upptäcker att personen aldrig testar nya saker, är det viktigt att du inte automatiskt utgår ifrån att personen vill variera sina aktiviteter. Tillhör personen kategori 1 eller 2 så är det viktigt att personen får stöd så att han eller hon har får möjlighet prova på nya aktiviteter. Men säger däremot personen: “nej tack, jag är nöjd med mitt liv som det är” så finns det ingen anledning för dig att ändra på det!