Kategoriarkiv: Begränsade intressen och rutiner

Aspergers syndrom, autism och förkärlek för djur

Ibland sägs många av oss med Aspergers syndrom och autism att ha en förkärlek för djur. Enligt Infoteket om funktionshinder kan flickor med Aspergers syndrom ibland ha djur eller hästar som specialintresse, vilket leder till att flickornas specialintressen inte alltid är lika uppenbara för omgivningen som pojkarnas. Djur är ju ett rätt vanligt intresse även bland neurotypiska flickor och sticker därmed inte ut som ett intresse på samma sätt, och därför förstår inte alltid omgivningen intensiteten i Asperger-flickans intresse. Det är inte ens alltid läkarna förstår att den tystlåtna flickans djurintresse skulle kunna vara en indikation på autism. Dock har jag även träffat killar med Aspergers syndrom som älskar djur, och många aspergare jag har träffat gillar katter. Jag vet inte varför just katter men jag har en egen teori: katterna är ensamvargar och deras sätt att vara är nog lite autistiskt. Det finns till och med en bok som heter Alla katter har AST.

Själv har jag alltid upplevt att jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom och autism förstått mig mycket bättre på småbarn än på djur så jag har aldrig sett mig själv som en djurmänniska. Det var inte förrän min pojkvän påpekade att jag likt många autistiska tjejer verkligen har en fascination för djur som jag kom på att han nog har rätt! Jag kan titta på ankor i timmar utan att tröttna, jag älskar att titta på fiskar och blev helt fascinerad när jag för ett tag sedan såg en katt uppe i ett träd. Som liten samlade jag på nyckelpigor och myror så min fascination har även innefattat småkryp! Jag kunde även enormt mycket om akvariefiskar eftersom jag hade läst alla böckerna som jag kunde komma åt om ämnet, och jag hade även en bok om myror och kunde nästan hela den utantill. Jag kunde därmed det mesta om myrornas levnadsvanor!

Det som fått att inbilla mig att jag inte är någon djurmänniska är att jag har svårigheter att ta hand om djur rent praktiskt. När jag som yngre rastade en kompis hund, förstod jag inte hur kopplet fungerade, och hunden lyckades till och med få mig att ramla omkull ett par gånger. Jag fick aldrig någon pli på hunden och förstod inte hur man skulle binda fast kopplet i en lyktstolpe. När jag var som utbytesstudent i Kanada, förstod jag inte hur jag skulle göra för att byta kattsand så att inte sanden skulle hamna på golvet. I sådana situationer har jag fått höra: “Men herregud Paula, du är verkligen ingen djurmänniska” och det är först nu jag börjar förstå att det är mina praktiska svårigheter som fått mig att tro att jag inte gillar djur! Men nu har jag insett att jag har en förkärlek för djur i alla fall även om jag saknar förmågan att ta hand om dem rent praktiskt.

En av mina favoritsysselsättningar är att åka till Djurgården och titta på ankor. Det är inte speciellt ofta jag orkar åka dit, men när jag väl är och sitter på Sjöcaféet vid vattnet så måste jag alltid ha en sittplats alldeles intill vattnet så att jag ser ankorna. Jag älskar att titta på när folk matar dem, när de bråkar med varandra och när de simmar runt på Djurgårdskanalen. Jag kan inte förklara med ord varför jag tycker att det är så fascinerande med ankor men jag tycker verkligen att de är helt underbara djur! Nu i helgen fick jag panik när jag insåg att sommaren skulle vara över snart, så jag tog en tur till Djurgården med en kompis igår och vi satte oss på min favoritplats på caféet. Ankorna kunde ibland göra mig så distraherad att jag ägnade mer uppmärksamhet åt dem än åt kompisen.

Här sitter jag på min favoritplats på caféet alldeles intill vattnet 🙂

Nej, autisten behöver inte ha gått till överdrift

Inte sällan brukar man säga att man är långt ifrån lagom när man har Aspergers syndrom eller autism. Antingen är man för mycket eller för lite. Att man ofta kan vara en antingen-eller människa brukar enligt mig stämma rätt så bra in på autism, men den stora frågan är vad man menar när man säger “för mycket”? För mycket enligt vem? Enligt autisten själv eller är det omgivningen som är trångsynt och intolerant?

Visst, i vissa fall kan det vara så att autisten upplever sig själv som “för mycket”. Kanske fastnar autisten i uppgifter, kommer inte vidare och blir därför totalt utbränd. Kanske sitter autisten så mycket vid datorn att hen inte kommer i säng på kvällarna och lider därför av allvarlig sömnbrist. Kanske kan autisten bli så uppslukad i uppgifter att hen glömmer bort att äta och upptäcker först på kvällen att hen inte ätit något. Så visst, i sådana situationer kan denna egenskap i autismen ställa till det för autisten riktigt ordentligt.

Men ibland är det omgivningen som gör problem av annorlundaskap helt i onödan och upplever att autisten är “för mycket” när egenskapen inte passar in i kulturen eller tidsepoken man lever i. Ett typiskt exempel är anhöriga som säger till mig: “Hjälp mig, mitt autistiske barn isolerar sig alldeles för mycket, vad ska jag göra?” Då ställer jag alltid frågan: För mycket enligt vem? Är det så att barnet har ett ytterst litet eller ett nästintill obefintligt socialt behov? Eller är det så att barnet faktiskt har fastnat i något skadligt? När jag själv var barn, upplevde jag den sociala pressen som väldigt jobbig. Lärarna i skolan ansåg att jag isolerade mig för mycket eftersom jag var den enda i klassen som inte var med i lekar, men jag stormtrivdes ensam och störde absolut ingen!

Ett annat exempel är mina specialintressen. Där kan många andra tycka att jag går till överdrift. Naturlig, hälsosam kost är ju ett av mina specialintressen och i dagens värld kan det upplevas som en överdrift att tacka nej till vitt socker, transfetter, margarin, diverse tillsatser, glutamat, sötningsmedel och liknande. Eftersom det anses vara standard att äta en kaka då och då, är det klart att den som tackar nej sticker ut. Skulle det hälsosamma däremot vara normen, skulle den som köper godis då och då sticka ut och anses överdriva. Men “att unna sig” ska enligt normen alltid ska betyda att tillåta sig själv att äta något onyttigt. Själv upplever jag däremot att jag unnar mig något riktigt stort, nämligen en god hälsa och att tillåta mig själv att gå in i mina specialintressen fullt ut, men det spelar ingen roll: andra tycker ändå att jag gått till överdrift och borde förändras.

Om du har en autistisk närstående som enligt ditt tycke gör något för mycket eller för lite, ska du verkligen ta dig en funderare. Gör din närstående bara annorlunda eller skadar personen sig själv eller någon annan? Är svaret det sistnämnda är det såklart ett problem, men inte annars!

Nej, fler intressen behöver inte ge bättre livskvalitet

Långt ifrån alla av oss med Aspergers syndrom eller autism har många intressen. Som liten fick jag ofta höra att jag var negativ eftersom jag inte hade många intressen och tyckte att det mesta var tråkigt: de allra flesta lekar och spel man lekte var tråkiga, det var enormt tråkigt att rita och pyssla och de flesta skolämnen var mycket tråkiga. Som tonåring fortsatte det: det var tråkigt att lyssna på musik, se på TV, gå på bio eller konsert, läsa om mode, inredning och kändisar, se arkitektur i form av gamla kyrkor och andra byggnader, laga mat, prova på nya maträtter, gå på museum, spela biljard eller minigolf och bowla. De vuxna blev mycket besvikna och sura om jag sa att någonting var tråkigt så jag lärde mig att hålla god min. Men faktum kvarstod att jag tyckte att det mesta jag förväntades syssla med var tråkigt.

Som vuxen tycker jag fortfarande att de ovannämnda aktiviteterna är mycket tråkiga och skulle exempelvis aldrig få för mig att se på film eller lyssna på musik, men numera vet jag varför: jag fick som 24-åring veta att jag har Aspergers syndrom och uppfyller diagnoskriteriet “begränsade intressen och beteenden” genom att ha ytterst få intressen. Däremot har jag vissa specialintressen som jag verkligen älskar och aldrig tröttnar på. Exempelvis tröttnar jag aldrig på att plocka blåbär. Som barn älskade jag språk och ville bara plugga grammatik hela tiden, vilket gott och väl skulle ha räckt för mig för att uppnå ett meningsfullt liv. Men det var inte okej enligt normen för normen dikterar ju att man ska ha många men ytliga intressen. Ett barn ska älska att leka med andra barn, spela spel, rita och pyssla och en tonåring ska intressera sig för vissa saker. Och en vuxen bör definitivt gilla att testa nya aktiviteter och prova på nya maträtter.

Numera accepterar jag mig själv som jag är och skulle egentligen alltid ha gjort det om samhället också hade gjort det. Men tack och lov vet jag numera att man inte behöver ha många intressen utan ett intresse räcker, bara intresset är tillräckligt starkt och gör livet värt att leva. Och även om jag fortfarande tycker att det mesta är tråkigt (vilket inte är något problem för som vuxen kan jag aldrig tvingas till tråkiga aktiviteter i och med att jag inte går i skolan längre), finns det några få saker jag verkligen tycker om. Jag älskar exempelvis att åka båt även om jag tyvärr inte har egen båt men det har tack och lov pappa. Under de senaste dagarna har jag åkt på båtturer med honom varje dag. Även om arkitektur inte intresserar jag mig ett dugg, älskar jag att se natur och framför allt vatten. Den fina utsikten gör mig lika glad varje gång

Därför kräver nya situationer en noggrann planering för oss autister

När en person med Aspergers syndrom eller autism ska utsätta sig för en ny situation, oavsett om det handlar om en semesterresa, flytt till en ny lägenhet, ett nytt jobb, utbildning eller en ny partner, finns det väldigt mycket att tänka på. Vi autister har inte samma förutsättningar att klara olika situationer på samma sätt som andra. Utsätter vi oss för situationer vi inte klarar, kan allt sluta med en personlig katastrof. Vi har inte alltid möjlighet att gå in i en ny situation med inställningen “äsch, vi får se hur allt går” utan vi måste ta hänsyn till våra specialbehov innan vi utsätter oss för ett nytt sammanhang.

En autist som vill börja plugga kan ha tidigare misslyckats med alla utbildningar och gått in i väggen. Därför måste man som autist fundera noga på vilka behov man har om det är så att man trots tidigare motgångar vågar testa en ny utbildning. Om inte alla våra behov blir tillgodosedda i utbildningen, vad är det allra viktigaste för oss? Är det en kort resväg till skolan, storleken på skolan (många autister föredrar skolor av en mindre storlek), regelbundna tider, möjlighet att börja på eftermiddagen om man är morgontrött, en bra kontakt med studiekamraterna, innehållet i studieämnena, studieupplägget eller något annat? Vissa autister behöver allt detta för att inte gå in i väggen. Därför kanske det inte är läge att börja på den nya utbildningen om studieupplägget och -tiderna är individuellt anpassade och man har trevliga studiekamrater, men pendlingstiden till skolan är för lång och man mår dåligt när man tvingas åka kommunalt.

Av de ovannämnda sakerna är det allra viktigaste för mig studieupplägget och innehållet i kursämnena om jag ska plugga. Det är något jag inte kan kompromissa om för jag har ingen förmåga att läsa ämnen jag inte är intresserad av. Även om språk är ett av mina specialintressen, klarade jag inte av att läsa språk på universitetet eftersom landets litteratur och historia var obligatoriska kursmoment. Dock räcker det inte för mig att innehållet i studieämnena är rätt utan jag måste även veta på vilket sätt jag förväntas visa mina kunskaper. Skulle jag tvingas leka grupplekar på språket i fråga, skulle jag inte klara det eftersom jag avskyr grupplekar och mår riktigt dåligt när jag utsätts för sådant. Skulle jag däremot få skriva uppsatser och rapporter på språket, skulle jag klara studierna galant! Däremot är inte studiekamraterna speciellt viktiga för mig. Jag bryr mig inte så jättemycket om mina studiekamrater är trevliga eller otrevliga även om jag självklart föredrar trevliga studiekamrater framför otrevliga.

Baserad på mina behov ska jag därmed vid val av utbildningar ta reda på vilka ämnen som ingår exakt och om det ingår obligatoriska lekar eller inte. Om det visar sig att det ingår moment jag inte klarar, bör jag då kontakta de utbildningsansvariga och frågar om det finns möjlighet för mig att få en alternativ examinationsform. Om jag inte klarar av att delta i lekar, kan jag kanske träffa läraren enskilt och diskutera något ämne på språket i fråga (om det handlar om en språkkurs) för att visa mina muntliga språkkunskaper på det sättet? Ibland ingår det i kursplanen att kunna klara just en specifik typ av situation, och klarar jag inte det är inte utbildningen rätt för mig. Av intresse kollar jag även upp pendlingstiden till skolan även om den inte är så jätteavgörande för mig vid val av utbildning. Det är väldigt mycket jag måste planera om jag ska börja studera så att allt blir rätt!

Många autister jag träffat på mina föreläsningar har ibland hamnat i nya situationer de inte klarar av. Vissa har nya partners som kräver att autisten ska delta i parmiddagar, släktkalas och andra tillställningar. Själv tycker jag att det är viktigt att fundera på vad man som autist klarar och inte klarar innan man påbörjar ett nytt förhållande. För mig är det så pass viktigt att min partner inte kräver av mig att behöva träffa släkten hela tiden, vara med på parmiddagar och släktkalas att det skulle vara en anledning för mig att tacka nej till att påbörja ett förhållande om jag fick sådana krav. Och det gäller för mig oavsett barn eller inte. Däremot kan jag kompromissa om många andra saker i ett förhållande, men absolut inte om det här!

När vi autister ska utsätta oss för nya situationer, är det bra om vi tänker för oss själva: “Vad är det allra viktigast för mig och vad kan jag inte kompromissa om?” Om det allra viktigaste för en är att få bo i en tyst miljö när man ska flytta, kan man kanske kompromissa om avståndet till den närmaste busshållplatsen även om man föredrar att busshållplatsen ligger nära hemmet. Själv kan jag kompromissa om lyhördheten i lägenheten även om jag föredrar att ha det tyst. Däremot vill jag absolut inte kompromissa om närheten till natur, skog, tunnelbanan och avståndet till centrala Stockholm!

Nej, man är inte inflexibel när man har autism

När man har Aspergers syndrom eller autism, ses man ofta som oflexibel. Men sanningen är att när en autist och en neurotypiker möts, förväntas det ofta att autisten ska anpassa sig mer än neurotypikern. Och orkar inte autisten någon gång, händer det ofta att autisten får skulden trots att autisten i verkligheten skulle ha anpassat sig många fler gånger än neurotypikern. Även om det kanske inte har märkts för omgivningen.

Anpassar mig 100% efter andra människor

Själv anpassar jag mig 100% i många situationer och andra människor 0%. Det gäller situationer när jag exempelvis håller på att gå in i ett bostadshus och ser att det kommer någon bakom mig med tunga matkassar. Själv tycker jag att det är energikrävande att oväntat hålla upp dörrar för andra människor!

Lika energikrävande är det för mig att låta andra människor hålla upp dörrar för mig. När jag bär tunga matkassar, har jag redan planerat steg för steg hur jag ska lägga matkassarna på marken och ta upp nyckelbrickan från min väska för att öppna porten. Men när någon plötsligt och oväntat håller upp dörren för mig, förstörs mina planer och jag måste tänka på ett annat sätt. Då ska jag istället passera och tacka personen, vilket inte ingick i mina ursprungliga planer. Men jag gör det eftersom jag vill vara flexibel och försöker anpassa mig.

Om jag fick bestämma, skulle de sociala reglerna vara annorlunda

Eftersom jag blir trött av att hålla upp dörrar för andra människor, skulle ingen hålla upp dörrar för varandra i denna värld om jag fick bestämma. Men eftersom det är jag som har speciella behov, är det andra människors behov som styr och jag förväntas anpassa mig. Problemet är bara att jag förväntas anpassa mig varje dag, varje månad, året om och hela livet.

Händer det 5% av gångerna att jag inte orkar hålla upp dörrar och vägrar, är det alltid jag som får skulden även om jag redan anstränger mig och låter andra människors behov styra 95% av gångerna. Men ingen ser hur mycket jag anpassar mig och hur stora uppoffringar jag gör genom att gå med på att hålla upp dörrar för andra människor. Och så är det för mig även i många andra situationer i livet.

Tänk om jag skulle göra en deal med mina grannar?

Egentligen skulle det rättvisa vara att jag gör en deal med mina grannar och alla andra människor jag möter och säger: “Ska vi göra en deal? I jämna veckor ska era behov styra och då ska vi hålla upp för varandra, och i ojämna veckor ska det vara mina behov som styr och då slipper jag hålla upp dörrar för er.” För då skulle det bli mer rättvist och vi skulle mötas på mitten.

Men tänk om jag skulle flytta in i ett nytt bostadshus och försöka göra en sådan deal med mina nya grannar? Då skulle jag nog minst sagt få konstiga blickar och alla skulle förmodligen tycka att jag är oflexibel och galen. Och skulle ingen av mina nya grannar gå med på förslaget, skulle de förmodligen inte ses som oflexibla eftersom det anses vara normalt i denna värld att alla håller upp dörrar för varandra.

Egentligen borde andra människor anpassa sig efter mig

Enligt min psykolog skulle det rättvisa egentligen vara att jag slipper hålla upp dörrar 90% av gångerna. Hon menade att det förmodligen får mig att må mycket sämre att tvingas hålla upp dörrar för andra människor jämfört med hur andra människor mår när de tvingas lägga sina matkassar på marken och öppna dörrar själva.

Min psykolog trodde inte att de flesta andra människor skulle lida av att behöva öppna dörrar själva medan hon tyckte att jag “lider” av att tvingas hålla upp dörrar i och med att jag blir trött av det. Därför tyckte hon att det rättvisa egentligen skulle vara att andra människor skulle ta hänsyn till min Aspergers syndrom i detta fall.

Vi autister anpassar oss väldigt mycket

Jag tror att psykologen har en poäng. Vi autister anpassar oss och kämpar väldigt mycket trots att vi har en funktionsnedsättning och därmed kämpigt som det är, och ingen ser att vi gör stora uppoffringar för andras skull. Det som många däremot hakar upp sig på är de få gånger vi inte orkar anpassa oss. Då får vi höra: “Men måste du bara tänka på dig själv? Världen kretsar inte kring dig. Var inte så egoistisk och oflexibel!”

Därför vill inte din autistiske närstående testa nya saker

Begränsade intressen och beteenden ingår i diagnoserna Aspergers syndrom och autism, och vissa av oss infriar kriteriet genom att uppvisa en motvilja att prova på nya saker. Självklart kan man ha asperger eller autism även om man tycker om att prova på nya saker eftersom alla autister uppfyller diagnoskriteriet på olika sätt. Men om du har en autistisk närstående som inte vill testa nya saker kan det bero på följande:

1. Allt nytt känns otryggt. Och därför läskigt. Man vet ju inte vad som väntar en om man går med på något som inte ingår i ens rutiner. Du som neurotypiker tror kanske att det bara gäller att gå utanför sin bekvämlighetszon så kommer allt bli bra, men det är långt ifrån säkert att det kommer att gå bra autisten. Jag har själv vid ett flertal tillfällen gått med på nya saker men inte visat utåt hur jobbigt det känts. När andra människor har upplevt att jag har klarat det bra, har jag själv inte mått bra och ångrat efteråt att jag testat något nytt.

2. Man är osäker på vad som förväntas av en alternativt man vet inte hur man gör aktiviteten. Och är därför rädd för att göra bort sig. Vi som tackar nej till nya aktiviteter av den här anledningen har en god chans att ändra oss om du försäkrar oss att vi kommer att få det stöd vi behöver samt ger oss tydliga instruktioner. Själv måste jag alltid tacka nej till att grilla eftersom jag inte vet hur man använder en grill. Men skulle någon lova mig att sköta grillen, skulle det finnas en chans att jag skulle ändra mig och tacka ja till en grillkväll!

3. När man testar nya aktiviteter, måste man tänka annorlunda. Vilket är tröttsamt och ansträngande för våra hjärnor. Själv föredrar jag att vistas på samma ställen, alltid ta samma promenadrunda och cykla samma väg när jag är på en cykeltur. Då slipper jag kontrollera i Google Maps vilken väg jag ska gå, och jag behöver inte fundera på hur lång tid promenadrundan kommer att ta eftersom jag vet det redan. Om jag gör saker jag redan gjort tidigare, vet jag i förväg hur allt kommer att fungera och jag vet exakt vad jag behöver ha med mig. Då går allt på rutin. Därmed slipper jag anstränga mig och bli utmattad.

4. Man slipper obehagliga överraskningar. När man har Aspergers syndrom eller autism, kan man vara en antingen-eller människa. Det vill säga man tycker om något väldigt mycket eller inte alls. Det finns liksom inget mellanting. Själv är jag missnöjd med de flesta restauranger, men när jag väl hittar en restaurang jag tycker om så tycker jag om den väldigt mycket och tröttnar aldrig. Förut hände det ibland att andra människor övertalade mig att äta någon annanstans och på ett helt annan typ av ställe för omväxlingens skull, men jag blev missnöjd nästan varje gång och längtade tillbaka till den gamla älskade restaurangen.

5. Man är inte intresserad. Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism har specialintressen, och vi är nödvändigtvis inte intresserade av “allt möjligt”. Själv är jag inte intresserad av att testa olika idrottsgrenar, spela olika spel, besöka diverse slott, gamla byggnader och muséer, gå på bio, konsert, teater eller lära mig att laga mat. Jag är bara intresserad av mina specialintressen som bland annat inkluderar blåbärsplockning och språk, andra saker tycker jag bara är tråkiga. Jag är inte intresserad av att avbryta mina specialintressen och göra något annat för omväxlingens skull. Då blir jag bara uttråkad.

Därför kan samma diagnoskriterium vara både en styrka och svårighet

“Begränsade intressen och beteenden” lyder ett av diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och autism, ett kriterium som kan yttra sig på olika sätt. Vissa autister har ett så kallat specialintresse, vissa samlar på saker, vissa mår dåligt när rutinerna bryts och behöver veta alla planerna i förväg för att kunna slappna av, vissa uppvisar motoriska manéer i form av exempelvis handviftningar, vissa har olika typer av ritualer som de bara måste följa, vissa är fascinerade av exempelvis snurrande tvättmaskiner, vissa fastnar för tankar som de inte kan släppa och så vidare. Ja, diagnoskriteriet kan uppfyllas på otroligt många olika sätt!

Numera i vuxenåldern utgör kriteriet enbart en enorm tillgång och styrka för mig. Tack vare att jag har specialintressen har jag aldrig i hela mitt liv haft tråkigt när jag varit hemma, inte ens de gånger jag varit isolerad under längre perioder. Det finns inte i min värld att bli understimulerad, uttråkad eller rastlös om jag får styra mina dagar helt själv hemma. Att följa mina rutiner och syssla med mina specialintressen ger mig otroligt mycket glädje i livet, vilket gör att jag älskar att ha Aspergers syndrom trots alla de svårigheter funktionstillståndet medför. Många neurotypiska människor verkar i mitt tycke bli understimulerade, uttråkade och deprimerade extremt fort, men jag kan sysselsätta mig själv för resten av livet utan problem. Det underlättar mitt liv enormt.

Däremot medförde exakt samma diagnoskriterium enorma svårigheter för mig när jag som barn tvingades stöpas in i en form i skolan. I skolan får man ju inte koncentrera sig endast på sina specialintressen, i mitt fall språk, utan man tvingas läsa alla möjliga skolämnen. Kruxet för mig är att de ämnen som inte ingår i mina specialintressen var väldigt, väldigt jobbiga för mig att läsa och jag hade mycket svårt för att ta till mig kunskapen i dessa ämnen. Skolan blev en plåga för mig när jag bland annat tvingades läsa geografi, biologi, kemi, fysik, historia och samhällskunskap och dessutom tvingades spela bollspel och rita och pyssla. Mina begränsade intressen utgjorde därmed en enorm nackdel för mig och gjorde min skoltid till en plåga. Men nu som vuxen får jag ju välja själv hur jag vill leva, och därför har exakt samma egenskap förvandlats till en enorm styrka. Idag är jag mycket glad över att ha begränsade intressen och beteenden för det berikar mitt liv otroligt mycket!

Vissa andra autister upplever däremot att de begränsade intressena och beteendena medför stora svårigheter. Vissa uppfyller diagnoskriteriet genom att fastna i negativa tankar som de inte kan släppa och de kan älta gamla oförrätter väldigt länge. Vissa kan få ångest av att bli störda i sina ritualer, och andra kan utveckla skadliga intressen som de fastnar i. Vissa kan också fastna i en specifik person som de endast har träffat vid ett eller ett par tillfällen och därmed knappt känner men ändå kan de inte släppa personen mentalt. Den specifika personen kan utvecklas nästan till en fix idé, vilket kan upplevas som plågsamt för autisten i och med att autisten inte klarar av att gå vidare.

Huruvida det är positivt att autism innebär begränsningar i intressen och beteenden beror alltså helt på på vilket sätt diagnoskriteriet uppfylls samt vilket slags liv autisten lever. Att fastna i skadliga intressen som man får ångest av är alltid negativt, men i mitt fall har ju diagnoskriteriet förvandlas till en enorm styrka i och med att mina specialintressen ger mig sådan lycka. Det är jag mycket tacksam för! Andra autister kan däremot må mycket dåligt av att ha begränsningar i intressen och beteenden om de inte har turen att ha specialintressen som får dem att må bra. Därför kan diagnoskriteriet vara både en svårighet eller en styrka beroende på situationen!

Därför behöver inte vännerna dela mina specialintressen

Många människor tror att det är nödvändigt för en person med Aspergers syndrom eller autism att alla vännerna delar ens specialintresse. Och vissa aspergare tycker faktiskt att det är jätteviktigt, men det är absolut inte så för alla! Själv inbillade jag mig förut att det skulle vara viktigt för mig, men nu när jag känner mig själv bättre har jag insett hur otroligt lite det betyder för mig att mina närmaste exempelvis ska vara intresserade av blåbärsplockning som är ett av mina specialintressen. Och ni som har följt min blogg ett tag vet om hur otroligt mycket tid jag kan spendera i blåbärsskogen.

Förut var jag besviken när ingen som sa sig tycka om att plocka blåbär ville plocka blåbär 10 timmar om dagen varje dag, men nu när jag har analyserat saken närmare har jag faktiskt insett att jag till och med föredrar att plocka blåbär ensam! Det är så fridsamt att vara ute i skogen själv och få planera och bestämma allt själv. Det skulle till och med kunna bli rörigt för mig om någon annan alltid skulle följa med mig till skogen för det skulle avvika från mina rutiner. Ingen av mina närmaste är intresserad av blåbärsplockning, och jag tycker om dem lika mycket ändå! Jag skulle inte tycka om dem mer även om de plötsligt skulle börja intressera sig för det.

För att jag ska klicka med en person, måste det klicka på ett helt annat sätt än genom specialintressen. Det går ju alltid att diskutera och analysera livet tillsammans även om den andra personen inte skulle dela mina specialintressen. Har vi samma humor och vi kan sitta i timmar och skratta tillsammans, gör det inte mig någonting om vi inte delar specialintressen. Det viktiga för mig är att vi båda ska få mental stimulans av varandra. Att personen skulle hänga med mig i skogen ger ju inte mig mental stimulans på det sättet utan det måste vara något mycket djupare än så.

Själv delar jag inte heller de flesta intressen som andra människor brukar ha så som musik, film, inredning, matlagning och annat. Jag har faktiskt märkt att många männniskor inte bryr sig om att de inte kan diskutera musik, film och inredning med mig, men däremot kan det här med matlagning vara mycket känsligt. Om personen exempelvis är en utbildad kock och verkligen brinner för matlagning, kan personen bli mycket sårad om jag inte vill äta personens mat utan föredrar att äta min egen. Samma kan gälla utlänningar. För vissa kan det vara jättesårande om jag inte är intresserad av att smaka på deras nationalrätter som de är mycket stolta över. Att förklara i ett sånt läge att en person med Aspergers syndrom kan föredra rutiner när det gäller mat brukar hjälpa mig föga i sådana situationer. Därför undviker jag att umgås med personer som tycker att det är viktigt att vi ska äta varandras mat.

Om du ska hjälpa din autistiske närstående eller klient att hitta vänner, kan det såklart alltid vara en idé att testa om personen skulle kunna hitta vänner genom en hobby som har med personens specialintresse att göra. Men om det inte lyckas, kan personen söka sin lycka på andra ställen så som en träffgrupp för personer med Aspergers syndrom eller på nätet!

Kan surfplatteanvändandet gå överstyr hos ett autistiskt barn?

I gårdagens blogginlägg beskrev jag varför det kan vara livsviktigt för oss med Aspergers syndrom och autism att få använda våra mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Men det som många undrar är om det inte riskerar att gå överstyr. Och är inte det väldigt farligt att avskärma sig för mycket från omvärlden på det sättet?

Jo, självklart kan allt gå överstyr. Med detta sagt är det viktigt att fundera på ur vems synvinkel det har gått överstyr. Är det bara omgivningen som tycker att barnet sitter för mycket vid datorn eftersom normen dikterar att man ska vara social, äta tillsammans med andra och ha många olika hobbies? Eller är det barnet själv som riskerar att råka illa ut? Om man ska begränsa sitt barns surfplatteanvändande så bör man vara på det klara med varför man gör det.

Vid ett tillfälle för några år sedan gick mitt eget teknikanvändande faktiskt överstyr. Det var på den tiden jag skrev min debutbok. Då satt jag framför datorn från morgon till kväll, skrev skrev, skrev  och skrev och glömde bort att äta. Jag vistades knappt i solljuset och sov knappt på nätterna eftersom jag inte kunde varva ner. Dessutom är jag mycket känslig för det blå ljuset från skärmarna vilket också gav mig stora sömnproblem. Mina ögon rann och kroppen mådde inte bra.

Många blir kanske nu chockade och tänker säkert: “Där ser man, man borde inte sitta för mycket vid datorn”. Men själv förstår jag inte riktigt varför det är så chockerande om teknikanvändandet någon enstaka gång råkat gå överstyr och varför så många verkar vara livrädda för att jag ska råka göra det igen. Brukar inte de allra flesta människor göra något någon gång som har gått överstyr? Kanske har du också någon gång råkat äta för mycket godis och onyttigheter så att du fått ont i magen och tänderna? Du kanske har umgåtts för mycket med dina vänner och sovit för lite istället för att gå och lägga dig i tid? Tagit lite för många drinkar en fredagskväll och vaknar med en baksmälla och huvudvärk morgonen efter?

Att teknikanvändandet riskerar att bli för mycket vid några enstaka tillfällen är enligt mig inget skäl till att begränsa surfplatteanvändandet hos ett autistiskt barn. Det centrala är att rätta till “felet” efteråt. Om man kontinuerligt använder teknik alldeles för mycket så att man verkligen regelbundet mår dåligt av det så kan ju omgivningen gripa in men sker det någon enstaka gång att man får huvudvärk och sover dåligt så behöver det inte vara någon fara på taket 🙂

Tillåta eller förbjuda ett autistiskt barn att sitta vid mobiltelefonen?

Idag sitter vi människor väldigt mycket vid våra datorer, smartphones och surfplattor. Enligt min erfarenhet är förkärleken för den moderna tekniken dock ännu vanligare bland oss med Aspergers syndrom och autism. Jag får inte sällan oroliga frågor från föräldrar till tonåringar med asperger som undrar om de gör rätt i att låta sina barn sitta vid sina mobiltelefoner flera timmar om dagen.

Själv sitter jag otroligt mycket vid datorn och mobilen. Jag älskar den moderna tekniken för jag kan göra allt med den: blogga, läsa dagstidningar, skriva med pojkvännen, svara på föreläsningsbokningar, betala räkningar och fixa andra bankärenden, googla information om ett intressant ämne och fastna vid det och så vidare. Innan internets uppkomst gjorde man också ungefär liknande saker men på ett lite annat sätt: man fixade bankärenden på plats på banken istället för att sköta det via internetbanken, man pratade i telefon istället för att mejla och chatta, man läste vanliga dagstidningar istället för elektroniska och så vidare. Skillnaden är att allt nuförtiden är samlat på ett och samma ställe (=internet). Vilket jag bara ser som positivt.

Att bara få ligga i soffan vid laptopen eller mobilen och slösurfa kan vara otroligt avslappnande! Långt ifrån alla personer med Aspergers syndrom och autism orkar umgås socialt på samma sätt som många andra, och därför kan mobiler och surfplattor ge oss exakt den avkoppling och underhållning som andra människor får av socialt umgänge. Att ett autistiskt barn får använda surfplattan vid matbordet kan dessutom göra matsituationer uthärdliga för barnet och göra att barnets upplevelse av matstunderna blir positiva istället för jobbiga tvång. Därför tror jag att den moderna tekniken som många varnar för kan ha underlättat autisternas liv betydligt och tycker därför inte att surfplattorna borde förbjudas vid exempelvis matbordet.

Finns det ingen risk då att mobilanvändandet blir skadligt och går överstyr? Jo, ibland kanske. Men det får bli ämnet för morgondagens blogginlägg 🙂