Kategoriarkiv: Begränsade intressen och rutiner

Gradskillnader i sociala behov

Share Button

“Hade du roligt med andra barn igår, Paula?”, brukade de vuxna fråga mig när jag var barn och tonåring. När jag svarade att jag hade haft det, fick jag ibland höra: “Jag visste det! Visst är det mycket roligare att umgås med andra än att vara ensam!”

Men så var det inte alls. Ibland svarade jag att jag hade haft roligt bara för att jag kände på mig att detta var vad de vuxna ville höra. Jag märkte att de vuxna blev glada när jag svarade rätt, och eftersom jag också blev glad när de var nöjda med mig, lärde jag mig tidigt hur de ville att jag skulle vara och vilka saker de tyckte att jag borde tycka om. Och att umgås med andra barn var definitivt något som de verkligen ville att jag skulle tycka om.

Några gånger hände det att jag faktiskt hade haft roligt på riktigt när jag hade umgåtts med andra barn, men det betydde ändå inte att jag nödvändigtvis var i behov av sällskap. Tidigare har jag beskrivit mitt behov av sociala kontakter som att äta jordgubbsglass. Det kan vara gott att äta jordgubbsglass, men om jag inte äter det, kan jag istället äta något annat som är lika gott, och det går lika bra ändå.

De gånger jag som barn hade haft roligt med andra människor och var glad att jag hade varit med, hade jag ändå lika gärna kunnat vara ensam och haft lika roligt ändå. När det gäller sociala behov finns det nämligen enormt stora gradskillnader. Skillnaden mellan mig och andra människor är att andra oftast behöver extremt mycket sociala kontakter för att må psykiskt bra, medan jag behöver mina specialintressen för att uppnå ett psykiskt välmående. Men ändå kan jag umgås med andra människor och ha roligt trots att jag även trivs ensam.

Jag brukar jämföra andra människors sociala behov med specialintressen. Att plocka blåbär är ett av mina stora specialintressen. Jag skulle aldrig kunna vara riktigt lycklig om jag inte bodde nära en blåbärsskog, precis på samma sätt som många andra människor inte skulle kunna vara lyckliga om de spenderade alltför mycket tid ensamma. Mina neurotypiska vänner plockar också blåbär någon enstaka gång, men inte kan jag säga till dem: “Jag visste att du skulle gilla att plocka blåbär! Visst hade du mått psykiskt dåligt om du inte hade varit i skogen idag? Från och med nu måste du börja plocka blåbär nästan varje dag, annars kommer du inte må bra!”

Att plocka blåbär är inte speciellt viktigt för andra människor som inte har Aspergers syndrom och specialintressen. De har oftast inget emot att plocka blåbär och de kan t om tycka att det är ganska roligt, men de skulle förmodligen inte må psykiskt dåligt om de struntade i blåbären och hittade på något annat istället. Blåbärsplockning är deras jordgubbsglass helt enkelt.

Share Button

Aspergers syndrom=långt ifrån lagom

Share Button

Ibland sägs det att man är långt ifrån lagom när man har Aspergers syndrom eller autism. Detta stämmer säkert in på alla, men på mig stämmer det definitivt in. Det känns som att man förväntas sminka sig lagom mycket, ta hand lagom mycket om sitt utseende lagom mycket, syssla med sina intressen lagom mycket, äta lagom nyttigt, prata lagom mycket och ja, you name it.

Men problemet är att jag inte är någon lagom-människa. När jag var yngre, brydde jag mig exempelvis inte om vad som var nyttigt och vad som inte var det. Jag drack 2 liter cola per dag, levde mycket på godis och popcorn och hade 30 kilos övervikt.

När jag började bli intresserad av nyttig mat, bestämde jag mig för att börja äta så ekologiskt och naturligt som möjligt, och därför köper jag exempelvis inte hem odlad fisk eller uppvärmd, oekologisk honung längre. Att äta godis, glass eller transfetter finns inte på kartan för mig idag. Hälsosam livsstil har blivit ett av mina specialintressen, och jag njuter verkligen både fysiskt och mentalt av att vara hälsosam.

“Man måste unna sig lite sötsaker ibland, det är viktigt”, har jag ibland fått höra. Då har jag inte förstått någonting. Varför är det viktigt? Vad skulle hända med mig om jag bara åt nyttigt, skulle det vara skadligt på något sätt? I början av mitt nyttiga liv åt jag faktiskt lite sötsaker för andra människors skull så att de skulle sluta tjata, men jag märkte att det inte gav mig något. Hela min kropp och själ längtade efter att få sluta helt och hållet med allt som inte var nyttig. Och när jag senare gjorde faktiskt lyssnade på mig själv och slutade med sötsakerna helt och hållet, tyckte alla att jag hade blivit fixerad och extrem. Trots att jag enligt BMI är helt normalviktig, känner sig vissa människor t om provocerade.

När jag tog upp detta med min psykolog, förklarade hon för mig att andra människor kan ha svårt att förstå att vissa personer med Aspergers syndrom faktiskt kan trivas med att leva på ett sätt som är “långt ifrån lagom”. Många andra människor kan oftast inte vara lyckliga om de måste gå in i något till 100%, medan jag fungerar tvärtom.

Hon förklarade också att människor reagerar mer på saker som är ovanliga. Om man alltid tackar nej till cigaretter för hälsans skull, är det oftast accepterat eftersom det finns ganska många människor som aldrig röker. Då är det ingen som tycker att man är fixerad. Men om man däremot tackar nej till vitt socker och transfetter för hälsans skull, är det mer ovanligt, och därför tycker människor att jag är fixerad. Men eftersom detta är mitt specialintresse och det dessutom är bra för min hälsa, är det en bra “fixering”.

Idag undviker jag människor som känner sig provocerade av min livsstil, ger mig taskiga kommentarer eller tjatar på mig att jag borde ändra på min kost. Och jag stormtrivs med min livsstil som är långt ifrån lagom 🙂

Share Button

Pressen att bli så normal som möjligt

Share Button

När jag gick i skolan som barn, kände jag inte bara en stor press från vuxna att skaffa vänner. Jag kände även en stor press att skaffa “riktiga hobbys”.

Vissa av oss med Aspergers, liksom jag, har specialintressen. Under min barndom var mina stora specialintressen grammatik (fortfarande mitt stora specialintresse) och att läsa tidtabeller (bryr mig inte längre om tidtabeller nu i vuxen ålder). Dessutom var jag intresserad av myror och visste därmed exakt hur de levde, hur de byggde myrstackar, vad de hade för hierarki osv. Det var otroligt fascinerande, och dessa specialintressen räckte för mig gott och väl!

Men trots att jag var fullkomligt nöjd med mina specialintressen, tyckte läraren i skolan att jag borde skaffa “riktiga” hobbies. Sådana som mina klasskamrater hade. Som exempelvis att delta i scouter, spela något musikinstrument, dansa balett eller ta ridlektioner.

När jag frågade läraren om inte grammatik och tidtabeller kunde vara mina hobbies, svarade hon att det inte räknades. En hobby var nämligen en aktivitet som låg utanför hemmet och som man brukade gå till en gång i veckan eller oftare. Att ha hobbies var dessutom utvecklande för vår utveckling, fick jag höra. Hon bad ofta mina klasskamrater berätta om sina hobbies på lektionerna, och hon gav dem väldigt mycket beröm. De var så duktiga eftersom de hade så intressanta hobbies! Jag kände mig osynlig och värdelös. Mina klasskamrater var så duktiga och hade rätta intressen, men det hade inte jag. Därför förtjänade jag inte beröm kändes det som.

Med tiden började jag känna mer och mer att jag också ville bli accepterad. Jag förstod att det enda sättet att bli accepterad var att skaffa en riktig hobby. Det enda problemet var bara att jag inte alls var intresserad av scouter, musik, ballett eller hästar. Liksom många människor med Aspergers syndrom har jag extremt begränsade intressen, och därför är jag inte intresserad av det mesta. Jag visste att alla dessa aktiviteter skulle ta en massa energi av mig. Så det enda som återstod var att fundera på vilket av dessa aktiviteter skulle vara minst jobbigt och minst energikrävande.

Jag kom fram till att det minst jobbiga skulle vara att börja spela ett musikinstrumet. Visserligen har jag aldrig tyckt om musik, men det spelade ingen roll. Det enda som spelade någon roll att jag skulle bli accepterad och också få känna mig duktig. Jag bad pappa köpa ett piano till mig, och jag började ta pianolektioner en gång i veckan. Jag hatade att gå till dessa lektioner men såg det som ett nödvändigt ont. När jag berättade för läraren i skolan att jag också hade skaffat “en riktig” hobby, log hon varmt och sa: “Åh Paula, du är så duktig. Jag är glad för din skull!”

Jag berättade även för andra runt omkring mig att jag hade börjat spela piano, och de gav mig också beröm. Jag blev glad och min hobby blev viktigare och viktigare för mig. Inte för att jag hade börjat gilla att spela piano för jag hatade fortfarande det av hela mitt hjärta, utan för att jag nu också var accepterad! Visserligen var jag tvungen att offra lite av min fritid och syssla med något jag hatade, men det priset var värt att betala. Nu var jag mer normal och värdefull än vad jag hade varit förut.

Idag är jag vuxen och kan inte längre spela piano. Nu efteråt tycker jag att det är sorgligt att jag var tvungen att syssla med saker jag hatade på min egen fritid för att känna mig lika värdefull som andra. Om min omgivning hade uppmuntrat mig att fortsätta läsa tidtabeller och grammatik, hade jag haft en roligare barndom och min pappa hade sparat mycket pengar. Då hade han sluppit köpa ett piano till mig och betala mina pianolektioner i sju års tid!

Share Button

Aspergers syndrom och rutiner

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism vill ha rutiner: att alltid göra saker på samma sätt. Men det som andra människor inte alltid tänker på är att det inte är nödvändigtvis vilka rutiner som helst som fungerar. Själva rutinen måste passa personen i fråga också. En rutin som fungerar för en person med Aspergers syndrom fungerar inte nödvändigt för någon annan och tvärtom.

Efter att jag blev diagnostiserad med Aspergers syndrom, var jag hemma i sju år med aktivitetsersättning, och jag saknade sysselsättning helt och hållet. Det som jag ofta fick höra var: “Men ni som har Aspergers syndrom behöver rutiner, det är inte bra för dig att vara hemma på det här sättet för nu har du inga rutiner”.

Jag förstod inte alls vad dessa människor menade för jag mådde hur bra som helst när jag bara var hemma på dagarna! Jag hade dessutom rutiner hemma, exempelvis tränade jag på gymmet regelbundet samt tog en promenad varje dag innan frukost. Eftersom jag inte behövde stressa så mycket på dagarna och jag kunde koncentrera mig på mina specialintressen, fungerade mitt övriga liv också. Därför var det lätt för mig att hålla sovtiderna för det hände aldrig oväntade saker. Även om många har svårt för att förstå det, kändes mitt liv mycket meningsfullt på den tiden.

Rutiner som jobb och studier har däremot aldrig fungerat för mig, med undantag för mitt nuvarande jobb som Aspergerinformatör då jag åker runt och föreläser om Aspergers syndrom på olika orter. Inte ens de Asperger-anpassade studierna på Ågesta Folkhögskola fungerade för jag blev utbränd av att behöva vara i skolan klockan 9 många vardagar i veckan och att sitta i samma klassrum med fem andra elever i fem timmar. Även om jag ofta fick sitta i ett ensamt rum räckte det inte: jag var ändå tvungen att ändå åka hemifrån, och bara det tog energi.

Missförstå mig inte: Ågesta Folkhögskola är det bästa stället jag någonsin stött på! Personalen var mycket förstående när jag förklarade för dem att jag mådde dåligt och att jag ibland behövde stanna hemma. Det är inte alls skolan som det var fel på, utan “felet” var att rutiner som studier eller jobb inte passar mig alls, oavsett hur Asperger-anpassat stället är. Trots att jag aldrig skulle orka plugga vare sig där eller någon annanstans igen, är Ågesta fortfarande ett superbra ställe, och det är tack vare personalens förstående attityd jag lyckades bli Aspergerinformatör trots min utbrändhet 🙂

Varför fungerar mitt nuvarande jobb som Aspergerinformatör då? Jo, det är för att jag får åka till föreläsningsorterna ensam, jag får planera föreläsningarna ensam och jag får utföra själva föreläsningen ensam. Min arbetsgivare Ågesta Folkhögskola har nämligen sett till att jag får arbeta självständigt: när jag jobbar hemma med föreläsningarna eller bloggen, får jag jobba exakt de tider när jag känner mig som piggast plus alltid helt ensam, utan att behöva åka någonstans hemifrån. Föreläsningarna får jag naturligtvis inte utföra de tider då jag själv vill, men det är ingen fara – jag föreläser nämligen högst 5 timmar i veckan, och ibland mindre. Därför blir jag inte lika utmattad på mitt nuvarande jobb. Jobbet fungerar bra och jag mår bra, men jag mådde faktiskt ännu bättre när jag hade aktivitetsersättning och i andra människors ögon inte gjorde något meningsfullt på dagarna. Trots att jag älskar mitt jobb, har jag mycket mer stress nuförtiden.

Med mitt inlägg vill jag säga att även om en person med Aspergers syndrom skulle må bra av rutiner, behöver det inte nödvändigtvis handla om sådana rutiner som ni neurotypiker tänker på, dvs arbete, daglig verksamhet eller studieplats. Vissa personer med Aspergers syndrom behöver visserligen sådana rutiner och mår bra av någon slags daglig sysselsättning, dock inte alla. Rutinerna kan lika gärna vara att sitta hemma år ut och år in och syssla med sina specialintressen! 

Share Button

Trött

Share Button

Nu har jag långa dagar bakom mig, och min energi börjar ta slut! Idag föreläste jag mellan kl 10 och 15:45 i Riihimäki, Finland, och nästan hela gårdagen gick åt resande.

När jag kom fram till hotellet igår, skulle jag skriva ett blogginlägg och blev extremt irriterad över att upptäcka att det blivit något fel med min laptop. Att skriva i bloggen eller att surfa överhuvudtaget har blivit någon slags lugnade syssla för mig, något som jag vill göra dagligen. Vi som har Aspergers syndrom är som bekant inte alltid förtjusta i oväntade händelser, och när en oväntad händelse har med datorer att göra, kan jag bli extremt stressad. När jag oväntat inte kunde blogga igår, fick jag lite panik. Jag tog det lugnt istället och tog en skön kvällspromenad.

Idag föreläste jag för en rätt så stor publik i ett stort auditorium. Jag blev glad över att upptäcka att det även fanns ett barn med på föreläsningen. Barnet var dessutom väldigt engagerad i det jag hade att berätta och räckte t om upp handen under frågestunden.  Jag var lite orolig för att han skulle få tråkigt eftersom dagen var väldigt lång, men min oro verkade vara obefogad. Roligt att även den yngre generationen är intresserad av Aspergers syndrom!

Under frågestunden fick jag även en fråga om vad jag tycker om rådet att man inte borde tillåta en person med Aspergers syndrom att syssla med sina specialintressen för mycket. Detta råd håller jag inte med om alls. Visst borde omgivningen gripa in om specialintresset är skadligt för personen själv eller för någon annan, men om intresset bara är lite ovanligt, som exempelvis att läsa tidtabeller, borde man enligt mig lämna personen ifred. Varför borde normen få diktera vilka intressen som är accepterade och vilka som inte är det? Om man tänker efter så har även många personer utan Aspergers syndrom skadliga saker för sig på fritiden, som exempelvis att röka, utan att andra människor griper in, så varför skulle personer med Aspergers syndrom inte få syssla med sina harmlösa specialintressen på fritiden?

Nu kommer det bli ett mycket välbehövt jullov för mig!

20141218_151501

Share Button

Att veta så lite som möjligt

Share Button

När jag tidigare i veckan berättade för min vän att jag skulle föreläsa om Aspergers syndrom för skolpersonal i Mariestad, undrade hon var Mariestad låg. “Ingen aning”, svarade jag. “Men du ska ju föreläsa där imorgon, du måste väl veta vart du ska?”, undrade hon. “Nej, det behöver jag inte, det enda jag måste veta är vilket spår mitt tåg avgår från på Stockholms Centralstation. Om tåget sedan åker norrut eller söderut behöver jag inte veta om”, svarade jag.

När en vän från en annan stad i somras hälsade på mig i Stockholm och vi satt på Rålambshovsparken, undrade han om den närliggande bron var Västerbron. Det visste jag inte trots att jag ofta sitter på Rålambshovsparken. Han ville naturligtvis ta reda på om det var Västerbron eller inte, och ja, det var det! Då kände han att han hade mer koll, men själv vet jag inte vad jag skulle behöva sådan information till. “Varför skulle jag behöva veta vad diverse broar i Stockholm heter, är inte det viktiga att jag hittar till mina favoritställen?”, undrade jag. Men jag har förstått att sådant är viktigt för de flesta andra människor. De är nyfikna och känner sig förmodligen mer hemma om de vet så mycket som möjligt om staden de befinner sig i.

Jag får ofta höra att jag lever i min egen värld, och så är det säkert! Det finns ett diagnoskriterium för Aspergers syndrom och autism som heter “Begränsade intressen och beteenden”, ett kreterium som jag uppfyller väldigt starkt. Jag vet oftast ingenting om ämnen som inte har med mina specialintressen att göra och vill inte veta heller.

Det är inte så att jag skulle tycka att det var något fel med att veta saker, men om jag skulle tvinga min hjärna att ta reda på samt att komma ihåg information som inte intresserar mig, skulle jag bli överrumplad med information och eventuellt bränna ut mig. Därför brukar jag säga att ju mindre jag vet, desto bättre mår jag! 🙂

Share Button

Ordning och reda

Share Button

Det sägs att vissa av oss med Aspergers syndrom vill ha ordning och reda, och jag känner definitivt igen mig. Jag vill ha koll på min ekonomi, jag vill veta hur mycket mat det finns hemma så jag vet när jag kommer att behöva handla nästa gång (eftersom jag äter lika mycket mat varje dag, tar maten aldrig slut helt plötsligt) och jag vill ha koll på vad som kommer att hända under dagen. 

Jag har aldrig förstått varför många andra människor föredrar att bestämma tider så sent som möjligt, varför de äter det de är sugna på istället för att bestämma i förväg vad och hur mycket de kommer att äta, och varför de ofta har slut på pengar i slutet av månaden. Själv brukar jag spendera mest pengar strax innan löningen: i början av månaden vågar jag knappt köpa någonting och lever som en fattiglapp eftersom jag vet att pengarna måste räcka fram till nästa löning. Men runt den 20. varje månad går jag gärna ut och shoppar: då vet jag att jag inte har något att oroa mig för eftersom nästa lön kommer att komma efter fem dagar.

Till min förvåning har jag upptäckt att de flesta människor fungerar precis tvärtom. De spenderar mer pengar strax efter löningen för att sedan i slutet av månaden se fram emot nästa löning då de kan shoppa igen.

Ibland har jag frågat några vänner hur de tänker och om de inte är oroliga för oväntade utgifter när de slösar bort nästan alla sina pengar strax efter löningen trots att de inte har några besparingar, och då har jag fått till svar: “Äsch, allt kommer att ordna sig. Jag tar dagen som den kommer”. Då har jag varit fascinerad. Själv hade jag aldrig kunnat leva så. Jag vill planera, och jag skulle ha ångest om jag tog dagen som den kom och inte såg till att pengarna även kommer att räcka inför framtiden.

Dock inkluderar inte mitt ordningsbehov städning. Hemma i min lägenhet får det gärna vara oordning 😉

20140619_191431

Share Button

Är det alltid Aspergers syndrom i sig som gör livet jobbigt?

Share Button

Mitt samtalspartner: – Men vilket inrutat liv du lever, Paula, tröttnar du aldrig på att gymma ensam på samma gym år ut och år in och äta samma maträtter varenda dag, vill inte du testa nya motionsformer och nya rätter?

Jag: – Nej, absolut inte, jag är väldigt nöjd med mitt rutinbundna liv.

Mitt samtalspartner: – Men blir det inte tråkigt för dig i längden att leva så här inrutat? Du är ju ointresserad av det allra mesta: filmer, musik, inredning, historia, konst, arkitektur osv. Vill inte du försöka skaffa nya intressen, du har ju knappt några?

Jag: – Nej, tvärtom, mitt liv är bara roligt. Och hur kan du säga att jag knappt har några intressen? Visst har jag kanske inte så många intressen kvantitetsmässigt, men kvalitetsmässigt håller mina intressen mig sysselsatta resten av livet. Det är snarare DU som saknar äkta intressen trots att du säger dig vara intreserad av det allra mesta. Du blir ju uttråkad om du blir sjuk och måste stanna hemma ensam i bara några dagar. Jag skulle kunna isolera mig i flera års tid utan att träffa en enda människa utan att ha tråkigt.

Mitt samtalspartner: – Men du förstår inte vad du missar! Du har ju inte ens testat mina favoritmatlagningsrecept, hur kan du veta att du inte skulle gilla dem? Och så många motionsformer har inte du heller testat. Tänk om du skulle hitta nya intressen som du skulle gilla ännu mer än dina nuvarande?

Jag: – Men jag vill inte testa nya saker eftersom jag aldrig någonsin i hela mitt liv hittat godare rätter och haft mer intressanta intressen än vad jag har nu. Det är energikrävande för mig att testa nya saker för att sedan till 99 procents säkerhet bara bli besviken. Och tänk om jag mot förmodan skulle gilla dessa nya motionsformer och dina favoritrecept väldigt, väldigt mycket? Då skulle jag överge mina nuvarande matrutiner och motionsvanor helt och hållet, och börja syssla med dessa nya som du föreslagit för mig. Då skulle du också börja ifrågasätta mitt liv efter ett tag och undra om jag inte vill testa något nytt igen.

Mitt samtalspartner (skakandes på huvudet): – Du är helt omöjlig!

Detta har varit den största svårigheten för mig med att leva med Aspergers syndrom. Det är inte alls jobbigt att leva efter rutiner, men däremot är det jobbigt om jag alltid blir ifrågasatt för min inrutade livsstil och känner att jag måste göra omgivningen övertygad om att jag faktiskt mår bra och älskar livet. Det är inget problem för mig att inte klara av att städa själv, jag har ju min boendestödjare som gör det åt mig.

Däremot är det ett problem för mig om jag får höra från omgivningen: “Men det är inte bra att vara beroende av boendestödinsatser resten av livet” när jag faktiskt levt så här en väldigt lång tid och det har fungerat mycket bra för mig! Att bli ifrågasatt någon enstaka gång skulle förmodligen inte vara något problem, men däremot blir det ett problem om man måste ha samma slags diskussioner flera gånger om dagen och varje gång man träffar nya människor.

Det är inte jobbigt för mig att leva med Aspergers syndrom, men om jag hamnar bland människor som inte förstår mig, kan livet bli jobbigt. Nuförtiden när jag för det mesta omges av människor som förstår mig och accepterar mig som jag är, är livet däremot hur lätt som helst! 🙂

Share Button

Bad för första gången på 11 år!

Share Button

Igår överraskade jag många genom att bada för första gången på 11 år. Många undrar varför det dröjt så länge sedan jag badade sist, och jag tror att det framför allt beror på följande anledningar:

1. Pga min Aspergers syndrom har jag väldigt begränsade intressen, och jag intresserar mig inte riktigt för samma saker som många andra människor. Jag har bland annat alltid undrat varför det är väldigt viktigt för andra människor att bada på somrarna och varför många blivit förvånade över att jag inte gjort det på så här många år. Men det är helt enkelt inte så viktigt för mig för det tillhör inte mina specialintressen, och därför har det inte blivit av. Nu menar jag inte att det inte var roligt att bada igår, det var faktiskt kul att svalka sig i vattnet när det var varmt ute! Men egentligen räcker mina specialintressen för mig för att jag ska må bra, och därför hade jag också kunnat hoppa över badandet och njutit av livet lika mycket ändå.

2. I likhet med många andra med Aspergers syndrom älskar jag rutiner, det skapar trygghet. Och att bada tillhör inte mina rutiner, det går ju inte riktigt att göra badandet till en daglig rutin i ett land som Sverige, och därför är det någonting okänt och otryggt. Jag måste anstränga min hjärna och planera inför hur jag ska sköta denna okända aktivitet och hitta svar på många frågor. Ska jag byta om till bikini hemma, eller finns det kanske omklädningsrum på stranden? Vad ska jag ha med mig? Vad ska jag sitta på? Vad ska jag äta, maten blir ju lätt dålig på somrarna? Kan jag ha på mig smink, läppstift och smycken eller smetas sminket ut i vattnet? Att planera sådana här detaljer gör mig trött. Igår råkade jag dock vara ovanligt pigg och därför orkade jag tänka och planera hur jag skulle göra för att hantera det okända. Och eftersom jag gjorde det igår och klarade det ganska fint, är det inte omöjligt att det den här gången kommer att dröja betydligt kortare tid än 11 år tills jag badar igen nästa gång 😉

3. Jag har, i likhet med många andra med Aspergers syndrom, en annorlunda perception. Jag har aldrig tyckt att det känns speciellt skönt när kroppen blir blöt, och bland annat därför är duschandet för mig ett onödigt måste som man måste göra regelbundet. Därför tycker jag inte heller så jättemycket om att bada. Men min perception förändras lite från dag till dag, och igår mådde jag så pass bra att tanken på att bli blöt i kroppen “i onödan” inte störde mig. Och eftersom det var så varmt, kändes det till och med ganska behagligt 🙂

20140725_195046

Share Button

Aspergers syndrom och förändringar

Share Button

Det sägs att vi som har Aspergers syndrom ofta har svårt för förändringar, men i mitt fall beror min inställning till förändringar på vilka slags förändringar det handlar om. Vissa förändringar kan t om vara positiva för mig. Exempelvis så hade jag förut boendestöd på förmiddagarna, men när jag senare började få boendestöd på eftermiddagarna, var det pga min morgontrötthet en mycket positiv förändring. Och eftersom jag aldrig trivdes i Finland, var det en positiv förändring för mig att få flytta till Sverige. Sådana här positiva förändringar skapar ingen ångest hos mig.

Vilka slags förändringar har jag svårt för då, undrar du kanske? Jo, om jag trivs i min tillvaro, skapar jag fungerande rutiner. Eftersom jag har speciella behov, är det dock inte alltid så lätt för mig att hitta rutiner som fungerar, men när jag till slut lyckats göra det, gör jag gärna samma aktiviteter varenda dag utan variation. Då blir det kaos för mig om det av någon anledning blir en förändring. Jag skulle exempelvis aldrig någonsin kunna flytta från Stockholm och troligen inte ens från min lägenhet till en annan lägenhet i Stockholmsomsområdet, inte ens om jag träffade den store kärleken. Det tog mig nämligen nästan 7 år för att överhuvudtaget hitta en lägenhet i Stockholm som hade alla förutsättningar för att mina rutiner skulle kunna fungera, och därför skulle en flytt innebära en mycket negativ förändring för mig. Troligen skulle inte mina rutiner kunna fungera alls i min nya lägenhet, speciellt om den nya lägenheten exempelvis

A) Saknade en tvättstuga där man kan boka tvättid på mycket kort varsel.  Trots att jag egentligen gillar planering, kan jag inte alltid planera energikrävande aktiviteter såsom tvätt för jag vet aldrig i förväg hur mycket energi jag kommer att ha dagen efter. Därför blir det stress för mig om jag måste boka tvättiden en eller två dagar i förväg.  Att ha en egen tvättmaskin hemma fungerar inte för mig heller om det inte finns plats för en torktumlare, jag orkar nämligen inte hänga upp tvätten på tork.

rutiner

B) Inte låg på högst några minuters promenad från en stor skog där det finns mycket blåbär att plocka. Det räcker inte med en liten skog för jag vill inte att blåbären i skogen tar slut efter bara en månad. Jag vill även bo nära ett naturreservat så att jag kan ta skogspromenader direkt efter att jag vaknat på morgnarna.

C) Inte låg på högst ca 20 minuters tunnelbanefärd från Stockholms centrum där många av mina favoritaffärer ligger. Det stressar mig mycket att behöva åka längre än 20 minuter, och det är viktigt för mig att få bo nära tunnelbanan. Pendeltåget går alldeles för sällan och de är ofta försenade, och sådana oväntade förseningar kan i värsta fall förstöra hela min dag.

D) Inte var en ganska stor lägenhet med en relativt billig hyra. Jag äger mycket saker och tjänar inte så mycket, så jag kan omöjligen betala över 6000 kr i hyra.

Jag har förstått att de flesta andra människor som inte har Aspergers syndrom har mycket lätt att anpassa sig till nya miljöer och bostadsområden. De har varken specialintressen såsom att plocka blåbär eller rutiner som de behöver följa för att må psykiskt bra, och de är ofta så pass pigga att de orkar tvätta nästan när som helst. Därför kan de omöjligen förstå varför jag inte ens skulle kunna avstå från mina intressen och rutiner om jag träffade den store kärleken. Men eftersom jag är ointresserad av allt som inte har med mina specialintressen att göra, skulle det vara mycket svårt för mig att hitta nya rutiner och intressen som jag tycker om i mitt nya bostadsområde. När jag till slut lyckats skapa en fungerande vardag, trivs jag med min vardag väldigt, väldigt mycket. Till och med så pass mycket att jag vill hålla på med dessa intressen och rutiner resten av livet, aldrig tröttnar på dem och inte behöver någon variation. Därför kan jag omöjligen tvinga mig själv till förändringar som kommer att få mig att må psykiskt dåligt.

Ni andra som har Aspergers syndrom, har ni också svårt för förändringar? Vilka slags förändringar isåfall?

Share Button