Kategoriarkiv: Bemötande

Sluta vifta bort våra svårigheter!

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och andra neuropsykiatriska diagnoser har oftast eller har haft tuffare än människor som inte har diagnoser. Vissa kan ha kämpat sig igenom yrkeslivet i hopp om att få tjäna pengar men misslyckats och har tvingats till ett liv i fattigdom och sysslolöshet mot sin vilja. Vissa har haft det tufft i det sociala samspelet och inte lyckats hitta vänner/och eller en partner som förstår deras behov och har därför tvingats var ensamma mot sin vilja. Och många av oss har upplevt att välmenande yrkesverksamma personer har viftat bort detta och sagt “äsch, alla människor har det lika svårt som du”, när vi tagit upp hur svårt vi haft det och sökt någon att prata med.

Själv var jag seriöst orolig för min framtid för 8 år sedan för det var mycket som hände på samma gång: först blev det skilsmässa och nästan direkt därefter kom beskedet att jag inte skulle få sjukersättning och därmed skulle förbli utan inkomst. När jag ansökte om boendestöd fick jag endast 1,5 timmar i veckan i början vilket var långt ifrån tillräckligt för att hinna med alla hemsysslor, och jag var förtvivlad eftersom mitt liv inte fungerade vare sig i hemmet eller ekonomiskt. Jag var seriöst orolig eftersom jag inte visste vad det skulle bli av mig om jag inte skulle få många fler timmar boendestöd (vilket jag tack och lov fick senare) och jag visste också att jag inte hade råd att anställa någon att hjälpa mig med hemsysslor med mitt socialbidrag. Det gjorde mig förtvivlad.

När jag tog upp hur förtvivlad jag var, fick jag ibland till svar: “Äsch, oroa dig inte, de allra flesta människor går igenom separationer någon gång i livet och det är lika tufft för alla.” Trots att dessa människor förmodligen menade väl, gjorde deras svar mig ännu mer förtvivlad. Inte nog med alla problem jag hade, nu blev inte ens mina känslor tagna på allvar och andra människor förnekade att jag hade mer praktiska svårigheter än de flesta andra människor!

När människor utan diagnoser går igenom en skilsmässa, oroar de sig kanske för hur de kommer att klara sig psykiskt och i vissa fall även ekonomiskt (även om de till skillnad från mig ofta har någon slags inkomst när de skiljer sig och klarar sig om de säljer sitt hus och flyttar till en mindre lägenhet). I mitt fall var problemet att jag inte hade någon annan inkomst än socialbidrag och förutom det psykiska oroade jag mig väldigt mycket för det praktiska. Jag har en mycket ojämn begåvningsprofil och trots att jag var nästan 30 år var mina praktiska förmågor ungefär på ett barns nivå. Hur skulle jag klara mig praktiskt efter skilsmässan? Jag klarade ju inte av att städa, torka diskbänken och laga mat själv. Hur skulle jag klara mig om jag inte skulle få mer boendestöd? Tänk om socialen skulle krångla och jag inte skulle få socialbidrag? Skulle jag hamna på gatan?

Jag var mycket medveten om mina svårigheter och om det faktum att jag förmodligen hade det jobbigare än många andra, och jag hade önskat att bli tagen på allvar. När andra människor sa till mig att alla andra människor också hade det lika svårt som jag, kändes det som att de förnekade att jag faktiskt hade Aspergers syndrom och därmed statistiskt sett fler svårigheter än andra i min ålder som ställde till det för mig i min vardag och det gjorde mig mycket ledsen. Jag visste ju att det inte stämde att alla hade det lika tufft som jag för de flesta 30-åringar behöver exempelvis inget boendestöd!

På samma sätt har människor utan diagnoser oftast inte lika svårt att få en anställning eller vänner och en partner och få en vardag att fungera som många människor med Aspergers syndrom har. Precis som blinda människor är blinda för att de inte kan se, har vi aspergare fått vår diagnos av en anledning. Och den anledningen är att vi har statistiskt sett jobbigare än andra människor inom vissa livsområden. Och detta kan verkligen ställa till det för oss ibland. Precis som man inte bör ljuga för en blind person som är ledsen för hen gärna skulle vilja se naturen: “Men tänk inte så, alla människor har det som du och ingen annan kan se något heller”, bör yrkesverksamma inte heller förneka att vi med Aspergers syndrom kan ha det svårare än människor utan diagnoser i yrkeslivet och andra områden. Om andra människor försöker få oss att blunda för fakta istället för att hjälpa oss att acceptera våra svårigheter, kan vi aldrig börja må bättre!

Share Button

Att bli avbruten mitt i specialintressen

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, frågar anhöriga mig ibland hur de ska hantera konflikter som uppstår när de måste avbryta sina närstående när dessa håller på med sina specialintressen. Jag minns tydligt hur arg och upprörd jag själv kunde bli som barn och tonåring och mamma avbröt mig för att säga något viktigt när jag var mitt inne i något.

Vid sådana tillfällen bli vansinnig och ibland var minst halva dagen förstörd för mig. Mamma tyckte att jag överreagerade kraftigt, men det tyckte inte jag. Jag tyckte att mamma hade förstört min dag och jag tyckte att hon borde ha visat mer hänsyn.

Idag kan jag förstå även mammas syn på saken: det är svårt att bo tillsammans med någon när man aldrig får säga något till hen. Men anledningen till att jag blev upprörd var att när jag håller på med något jag tycker om, är jag verkligen inne i en annan värld och superkoncentrerad. När jag blir avbruten utan att vara beredd, rycks jag bort från denna värld och blir därför väldigt irriterad. Det kan ta lång tid för mig att bli lika koncentrerad igen, i värsta några timmar till och med och därför blir jag ledsen.

Däremot blir inte avbrotten lika jobbiga om jag vet i förväg att jag kommer att bli avbruten. Om jag exempelvis hade vetat att mamma skulle komma till mitt rum exakt klockan 17 för att diskutera något med mig, hade jag kunnat hantera situationen bättre. När jag däremot aldrig visste om vilken tid eller vilka tider jag skulle bli avbruten eller om jag skulle bli avbruten överhuvudtaget, hade jag två alternativ:

-vara på helspänn hela tiden för att vara beredd på ett eventuellt avbrott som kunde komma när som helst. Då skulle jag inte bli lika koncentrerad på mina intressen och det skulle inte bli lika avslappnande med specialintressen men då skulle inte avbrottet bli lika jobbigt

-våga bli helt uppslukad i specialintresset men då var jag alltid oföberedd på att bli avbruten och därför blev det mycket jobbigt. Jag brukade välja det här alternativet.

Tyvärr kom jag aldrig på tanken att föreslå för mamma att hon skulle kunna komma till mitt rum för att prata med mig exempelvis vid jämna klockslag om hon hade något viktigt att säga och att hon skulle lämna mig ifred vid andra tider om det absolut inte var något akut. Då hade många konflikter kunnat undvikas!

Share Button

Vad göra när ett specialintresse blir skadligt?

Share Button

När vi med Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd håller på våra specialintressen och/eller rutiner, är det oftast någonting positivt för oss. I vissa enstaka fall kan det dock hända att ett visst specialintresse eller en rutin är skadligt på något sätt. När antingen personen själv har fastnat för något som får hen att må dåligt eller när rutinen skadar andra personer, måste du såklart gripa in och försöka få personen att sluta. Här kommer några tips till anhöriga och yrkesverksamma vad som är bra att tänka på när du måste få en person med Aspergers syndrom att avbryta sina specialintressen.

1. Fundera på om specialintresset verkligen är skadligt eller är det bara annorlunda? Vissa personer med Aspergers syndrom kan ha specialintressen som andra inte kan relatera till. Hur meningslöst detta intresse än må vara i dina ögon så låt personen hålla på om intresset är harmlöst som exempelvis att läsa tidtabeller eller vägkartor!

2. Överväg gärna skadan med nyttan. Om personen exempelvis har datorer som specialintresse och sitter framför datorn all sin fritid så kan det såklart vara skadligt för hälsan. Men om det får personen att må bra att sitta framför datorn, personen är vuxen och inte är motiverad att börja röra på sig trots att du påtalat hen om riskerna, måste du respektera personens vilja. Det finns trots allt även många neurotypiska vuxna som har skadliga vanor som exempelvis rökning, och det finns inte så mycket att göra åt det. Personen kanske mår bra ändå! Men om intresset faktiskt är skadligt på riktigt vilket var fallet med mitt tidigare specialintresse för småkryp, måste du gripa in. 

3. Kom ihåg att det kan innebära en stor sorg för personer med Aspergers syndrom att hålla på ett intresse man tycker mycket om är van vid att syssla med. Var beredd på en stark reaktion och låt personen sörja och vara arg!

4. Hjälp personen att hitta nya rutiner som hen kan fylla tiden med, självklart under förutsättningen att hen trivs med dessa. Livet kan kännas tomt för personer med Aspergers syndrom om man plötsligt inte längre får hålla på med det man tycker mycket om och är van vid att göra och då kan personen behöva stöd i att hitta nya rutiner.

5. Förklara för personen tydligt varför hen måste sluta hålla på med just detta intresse/denna rutin och varför det är skadligt ifall hen inte förstår det. Vid behov kan du använda dig av sociala berättelser.

6. Du kan med fördel ge personen beröm och belöningar när hen lyckas.

Share Button

8 tips för att kommunicera med personer med Aspergers syndrom

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, är det många anhöriga som frågar mig hur man bäst kommunicerar med personer med Aspergers syndrom och autism i konfliktsituationer och även i andra vardagssituationer. Eftersom vi aspergare är så otroligt olika varandra så finns det inget recept som fungerar på exakt alla, därför är det viktigt att prova sig fram. Men du kan testa följande:

1. Kolla först om din närstående orkar prata med dig just när du vill det, i annat fall kan ni ta diskussionen senare eller dela upp diskussionen på olika dagar. Ni kan börja diskussionen en dag och avsluta den på en annan. Alla människor är trötta då och då, men detta gäller speciellt oss med Aspergers syndrom. Vardagen tar oftast ännu mer energi av oss och vissa dagar behöver vi bara ha lugn och ro utan diskussioner.

2. Vissa personer med Aspergers syndrom har svårt för oväntade händelser. Om detta gäller din närstående så tycker hen kanske att det är jobbigt att du vill börja diskutera något viktigt när hen är oförberedd. Då kan det hjälpa att ni bestämmer en tid i förväg och att hen får veta redan då vad ni kommer att prata om. Det kan skapa mer trygghet.

3. Ta gärna diskussionen på ett lugnt ställe där det inte är några intryck som stör. Om du är osäker på om miljön är rätt, låt gärna din närstående välja tid och plats!

4. Tvinga inte din närstående till ögonkontakt. Många av oss med Aspergers syndrom har svårt för ögonkontakt, och om din närstående inte ser dig i ögonen under diskussionen behöver det inte betyda att hen inte är intresserad av vad du har att säga. Det kan precis vara tvärtom!

5. Ta reda på hur din närstående kommunicerar bäst. Vissa personer med Aspergers syndrom tycker om bilder. Det är också mycket vanligt att man föredrar att lösa konflikter skriftligt som exempelvis via mejl för då har man tid att tänka igenom hur man ska uttrycka sig och det är inget kroppsspråk som distraherar och orsakar missförstånd.

6. Glöm inte att din närstående kanske kommunicerar på ett helt annat sätt än du och att vissa ord kan ha helt andra betydelser för hen än för dig. Det har förut uppstått många missförstånd mellan mig och andra människor när jag exempelvis missförstått vad de menat med ord som “kunna” och “behöva“.

7. Det är lätt att lägga all skuld på alla missförstånd på oss som tänker annorlunda, men gör inte så! Kommunikationsproblem och missförstånd uppstår när två personer tänker och kommunicerar på olika sätt, och om din närstående inte förstår din syn på saken behöver det inte nödvändigtvis betyda att hen saknar empati eller att hen har svårt att ta andras perspektiv. Det kan istället mycket väl bero på att ni tänker olika. Du kanske har lika svårt att förstå hen som hen har att förstå dig.

8. Om din närstående faktiskt har mentaliseringssvårigheter och svårt att ta andras perspektiv, kan du testa att använda sociala berättelser.

Share Button

Nej, tjat hjälper inte autistiska barn!

Share Button

När jag föreläser om Aspergers syndrom, får jag ofta frågan vilka metoder som fungerar på barn med asperger, autism och neuropsykiatriska diagnoser. Eftersom barn med Aspergers syndrom är väldigt olika varandra, brukar olika metoder fungera på olika barn men det finns en metod som aldrig fungerar på någon. Vilken metod då? Jo, tjat!

Du som läser detta inlägg har säkert många gånger tagit till dig tjat. Trots att det aldrig fungerat, har du förmodligen försökt igen. Och det är mänskligt att ta till sig tjat när man är frustrerad. Du kanske har tjatat på ditt barn för att hen inte gör läxor, inte passar tider, glömmer skolböcker hemma, äter onyttigt eller går och lägger sig för sent på kvällarna. Men det är helt naturligt att tjat inte fungerar för ingen, oavsett om man har en neuropsykiatrisk diagnos eller ej, vill höra tjat.

Tyvärr har jag själv också tjatat på min omgivning flera gånger innan jag förstod att denna metod inte fungerade. Ni som följt min blogg ett tag vet säkert att hälsa och hälsosam livsstil är en av mina specialintressen, och eftersom jag ofta fick höra tjat av andra, började jag också tjata på min omgivning. Jag tjatade på mina nära och kära att de skulle sluta äta godis och andra onyttigheter och jag tjatade på min exman att han borde sluta röka. Men tror ni att det blev resultat? Nej!

Vad kan man då göra istället för att tjata? Allt beror på situationen. Ibland måste man helt enkelt acceptera att barnet inte lever som man önskar som förälder, speciellt om hen är vuxen. Om barnet struntar i att göra läxor, kan det bero på att barnet är helt slut och inte har någon energi till det. Många barn med Aspergers syndrom och autism tycker att en vanlig skoldag tar väldigt mycket energi. När jag gick i skolan, var jag helt enkelt helt slut efter skoldagarna. Att jag ständigt fick höra tjat gjorde situationen bara värre, då fick jag ännu mindre energi.

Om ditt barn har svårt att passa tider eller tappar bort saker kan du sätta dig ner tillsammans med barnet vid ett tillfälle när ni båda känner er lugna. Då kan du fråga barnet hur ni kan lösa situationen tillsammans. Du kan exempelvis säga: “Jag ser att du ofta tappar nycklarna/busskortet, hur ska vi lösa situationen? Finns det något jag kan göra? Kan jag hjälpa dig att hitta ett bra förvaringsställe för föremålet?” Om barnet märker att du försöker hjälpa hen istället för att tjata, finns det en chans att hen är samarbetsvillig och orkar försöka lösa situationen tillsammans med dig. Ibland kan mutor och belöningar hjälpa. Det allra viktigaste är att komma ihåg att Aspergers syndrom och svårigheterna inte försvinner av tjat!

Share Button

Därför är det farligt att berömma ett normalt beteende

Share Button

Barn med Aspergers syndrom och autism vill, precis som alla andra barn, bli accepterade som de är. Men problemet är att omgivningen ofta felaktigt tror att alla barn med Aspergers syndrom vill testa nya saker, leka med andra barn osv. Visst, vissa barn vill det men vågar inte eller vet inte hur man gör, och dessa barn behöver självklart stöd från omgivningen. Men andra barn trivs mycket bra med att vara för sig själva och syssla med sina specialintressen ifred.

När jag var barn, var tidtabeller och grammatik några av mina favoritintressen. Jag var inte speciellt intresserad av att leka med andra barn men de vuxna blev alltid så glada när jag tog hem klasskompisar eller när jag lekte kurragömma eller hoppade hopprep med mina klasskamrater mot min vilja, och då fick jag alltid beröm. När jag däremot gjorde det jag faktiskt ville göra, dvs att vara ensam och läsa grammatikböcker, fick jag bara kritik och besvikna miner.

Av dessa erfarenheter lärde jag mig att mina känslor inte räknades. När jag lyssnade på mig själv och gjorde det jag tyckte om blev jag inte älskad och accepterad som jag var, utan jag blev bara älskad när jag betedde mig så normalt som möjligt och gjorde samma aktiviteter som andra barn gjorde. Ju mer normal man var, desto mer värd var man. Därför började jag leva hela mitt liv efter alla människors villkor och detta fortsatte fram till vuxenåldern. Jag sa aldrig nej när mina vänner ringde och ville gå och bowla, gå på bio, spela minigolf eller besöka något slott eller museum med mig trots att jag hatade dessa aktiviteter. jag hade ju lärt mig sedan barnsben att jag inte dög om jag inte var normal.

När de vuxna sa till mig saker som: “Paula, vad duktig du är”, när de såg mig leka med andra barn istället för att läsa tidtabeller gjorde de förmodligen så av välvilja. De kanske trodde att jag innerst inne tyckte om att spela bollspel, hoppa hopprep eller leka i sandlådan med andra barn men att jag inte vågade och att jag därför förtjänade beröm. Men eftersom jag inte fungerade som andra barn och mådde mycket dåligt av att normaliseras, blev nästan hela min barndom förstörd för jag tvingades i princip under hela min fritid syssla med aktiviteter jag inte tyckte om att göra.

Ibland frågade de vuxna mig om jag inte var glad över att jag hade fått kompisar, och ja, det var jag! Men problemet var att jag var glad av helt fel anledning. Jag var inte glad för att jag trivdes med att umgås med dessa barn utan jag var glad eftersom jag äntligen var mer normal och därmed mer älskad och värd i andras ögon. Självklart ville jag ha kompisar för jag visste att jag bara blev accepterad på det sättet och jag gjorde de vuxna nöjda.

Om du ser ett barn ensam på rasterna eller ett barn som bara exempelvis läser istället för att leka med andra barn, fråga barnet om hen trivs eller om hen skulle vilja umgås med andra barn. Det är mycket viktigt att du förmedlar för barnet att det är okej att inte vilja leka med andra barn och att hen blir accepterad och älskad ändå. Om ett barn har velat leka med andra barn men inte vågat tidigare, säg till barnet: “Vad bra att du äntligen vågade, så duktig du är.” Om ett barn däremot säger att hen inte vill umgås med andra barn eftersom hen tycker om att vara för sig själv, säg istället: “Vad bra att du vågade säga nej, du är så duktig.” Beröm aldrig barnet när hen gör som du vill att hen ska göra, så länge du inte är helt säker på att barnet gör det av rätt anledning, dvs att hen faktiskt också vill samma sak innerst inne!

Share Button

Mitt barn vill inte acceptera sin diagnos, vad göra?

Share Button

När jag föreläser, möter jag ofta föräldrar vars barn nyligen blivit diagnostiserade med Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd. Ibland har dessa barn haft svårt att ta till sig diagnosen. Eftersom många av dessa föräldrar frågar mig om råd om vad de bör göra, har jag samlat några tips på vilka saker som är bra att tänka på.

1. Om ditt barn inte vill prata om sin diagnos med dig just nu, respektera detta! Även om jag själv fick min Asperger-diagnos som vuxen, fanns det ibland andra situationer i livet där jag som tonåring mådde dåligt och mina välmenande föräldrar försökte prata om problemet med mig. Men då kände jag bara att föräldrarna la sig i vilket bara ledde till irritation. Men självklart ska du finnas där för ditt barn ifall hen behöver prata av sig!

2. Om ditt barn inte vill prata med dig om diagnosen men behöver någon annan vuxen att prata med, kan ni vända er till habiliteringen. Ibland är det lättare för barnen att prata med någon utomstående av anledningen att föräldrarna står en alldeles för nära.

3. Försök tänka på din egen inställning till diagnosen. Ibland kommer diagnosen som en chock till er föräldrar, vilket kan innebära en sorgprocess över att ens eget barn inte är som andra barn. Även om många barn med Aspergers syndrom har svårt att läsa av kroppsspråk, kan många känna på sig att föräldrarna är oroliga. Om föräldrarna har svårt att ta till sig diagnosen, finns en stor risk att även barnet också kommer att ha det.

4. Försök acceptera ditt barn som hen är! Det gör otroligt mycket för självförtroendet om man känner att man blir älskad som man är och inte behöver förändras.

5. Påminn ditt barn om att Aspergers syndrom även kan innebära styrkor.

Share Button

Läkarundersökningar

Share Button

Eftersom vi som har Aspergers syndrom kan ha ett känsligt beröringssinne, kan vi ibland uppleva att det är obehagligt med läkar- eller tandläkarundersökningar. Det kan kännas obehagligt när någon plötsligt tar på vår kropp när vi inte är förberedda och ibland kan undersökningarna göra ont.

Själv hade jag nästan dödsångest när jag var barn och mamma tog mig till läkaren när jag var sjuk. Det allra värsta var när läkaren stoppade in en pinne i min mun för att titta till halsen. När de misstänkte halsfluss och de skulle ta ett halsprov totalvägrade jag. Jag grät, grät och grät och trots att mamma försökte muta mig gick det inte att få mig på andra tankar. När läkaren och mamma försökte övertala mig, fick jag totalpanik för jag trodde att de skulle ta mig med våld och tvinga in pinnen i min hals. Jag grät oftast till och med på hemvägen och flera timmar när jag och mamma hade kommit hem för jag var rädd att läkaren skulle dyka upp i vårt hem och tvinga mig.

Nu är jag vuxen och kan fortfarande inte göra halsprov. Eftersom jag har kräkfobi, klarar jag överhuvudtaget inte det. Jag är så rädd för att få en kräkreflex att jag får totalpanik. Men som tur är är jag sällan sjuk nuförtiden, och det var länge sedan jag hade halsfluss så jag har inte blivit ombedd att göra halsprov på länge. Men skulle jag hamna i sitsen att jag skulle bli tvingad att göra ett halsprov skulle jag behöva lugnande tabletter.

En annan sak som jag har svårt för är blodprover. Det är inte lika jobbigt för mig att ta blodprov som det är att ta halsprov eftersom jag klarar av att ta blodprover om jag måste, men det är väldigt obehagligt. En gång svimmade jag när en sköterska tog ett blodprov på mig, en händelse som jag aldrig kommer att glömma. Men nuförtiden brukar jag tala om för skötarna att jag är orolig för att svimma, och därför låter de mig ligga ner vid ett blodprov och jag får också ligga stilla ett tag efter att de är klara.

Hur personer med Aspergers syndrom vill bli bemötta när de är oroliga för läkarundersökningar skiljer sig från person till person, men i mitt fall hjälper följande:

1 Att bli bemött med förståelse. Det är viktigt att läkaren förstår och respekterar min rädsla istället för att bara vifta bort det.

2 Att få höra att jag får vara rädd. Ibland försöker välmenande läkare säga att “äsch, det där är inget att vara orolig över”, men då blir jag bara ännu oroligare. När jag istället får höra: “Jag vet att du är orolig, och det är helt okej”, känns allt mycket lättare. När jag känner mig orolig behöver jag få bejaka den känslan.

3. Att få förvarningar. Jag tycker att det är mycket lättare när exempelvis sköterskan förvarnar mig innan de sticker mig i armen för då är jag beredd. Om jag inte får en förvarning är jag spänd hela tiden.

4. Att få förklaringar på vad läkaren gör. När jag exempelvis drog ut en visdomstand för första gången i mitt liv, tyckte jag att det var skönt att tandläkaren förklarade hela tiden vad hon gjorde och vad hon skulle göra sen.

Share Button

Man ska endast utsätta sig i lagom dos

Share Button

När man är rädd för olika saker, håller de flesta med om att det är bra att utsätta sig för sin rädsla eller fobi. Men det som många har missat är att man ska utsätta sig i lagom dos, annars kan det bli riktigt jobbigt. Ibland kan rädslan vara så stark att man inte klarar av att göra mer än det man redan gör. Dessutom måste man komma ihåg att rädslorna kan vara olika starka. I vissa fall handlar rädslan bara om en rädsla som det går att jobba på, men ibland kan det handla om en allvarlig fobi.

Jag har märkt att jag mår riktigt dåligt och inte kan njuta av livet om jag utsätter mig för mina fobier och rädslor alltför mycket. Eftersom jag har kräkfobi, finns det exempelvis inte på kartan att jag skulle åka hem till någon där personen själv eller någon familjemedlem har varit magsjuk den senaste tiden utan jag vill att alla ska ha varit friska i minst en månad. Jag vet nämligen att det kan finnas viruspartiklar kvar i personens hem även efter några veckor även om det inte behöver vara så.

Förut fick jag ofta höra att jag borde ignorera min kräkfobi och utsätta mig mer, men varje gång jag utsatte mig för mycket fick jag fruktansvärd ångest som bara blev värre och värre. Även om det kanske låter löjligt att undvika ett hem där någon varit magsjuk tre veckor innan, mår jag mycket bättre sedan jag började göra så och min ångest har bara minskat och minskat sedan dess. Jag anser inte att detta begränsar mitt liv speciellt mycket.

Däremot utsätter jag mig fortfarande för min kräkfobi, men endast i lagom dos. Jag åker ofta kommunalt trots att jag är orolig att någon medresenär kan kräkas i min närhet, jag äter mat på bufféer trots att jag är orolig för att någon magsjuk person kan ha tagit i maten och jag besöker offentliga toaletter då och då. Det är fruktansvärt jobbigt för mig att göra de ovannämnda sakerna men det är på det sättet jag utsätter mig själv och går emot min fobi. Skulle jag göra mer än så här skulle jag få mycket ångest, men på det här sättet är jag lycklig och njuter av livet. Tyvärr ser ofta andra människor bara de situationer där jag bejakar min fobi, och de ser inte hur otroligt mycket jag redan gör.

Sluta tvinga oss med fobier att utsätta oss hela tiden! Självklart ska man uppmuntra oss att jobba på våra rädslor och det är absolut inte bra att isolera sig helt, men många av oss gör redan så gott vi kan!

Share Button

Att bli bemött i sin ångest

Share Button

Under livets gång, speciellt när jag var yngre, har jag haft ångest och rädslor inför olika saker. Ibland har ångesten handlat om saker som andra människor kan relatera till, och ibland inte. Min ångest har oftast blivit bemött på helt olika sätt beroende på om majoriteten av människor också känner ångest inför samma sak eller inte.

När jag var riktigt liten, var jag rädd för att hitta spöken i mitt sovrum på kvällarna efter att mamma hade släckt lampan och gett mig en godnattpuss. Alla i min omgivning var mycket förstående inför min rädsla för det var ju vanligt att småbarn var rädda för spöken. Lösningen blev att mamma stannade kvar i rummet med mig eller lämnade lampan tänd. Det var inget konstigt med det, och min rädsla försvann när jag blev större. 

Som vuxen har jag också varit med om ångestfyllda situationer där jag mött otroligt mycket förståelse. Den ena situationen var när min farfar hade dött. När mina kompisar sms:ade mig och frågade om jag ville följa med ut och festa, svarade jag att jag inte hade lust för farfar hade gått bort. Alla var förstående och ingen ifrågasatte mig. Ingen ifrågasatte mig heller när jag kände lite ångest efter att jag skilde mig och efter att ett annat långvarigt förhållande tog slut. Det anses ju vara normalt att man känner ångest när fleråriga relationer tar slut eller när en nära anhörig går bort, och därför ansågs mina känslor vara helt normala.

Däremot finns det situationer där jag haft ångest och där jag inte har blivit förstådd alls utan blivit tjatad på att försöka skärpa mig. När jag var tonåring och sa att jag inte ville gå i skolan, fick jag bara höra att det var skolplikt. När jag pluggade på Vimmerby Folkhögskola, fick jag panik när jag hörde att vi hade fått förändringar i schemat och vi skulle ha skapande en gång i veckan. Hela min kropp skrek bara “nej nej nej”. Min rädsla var så stor att jag inte ens vågade gå in i klassrummet utan tvärvägrade. De flesta förstod inte min panik eftersom det inte anses vara normalt att vara rädd för ett visst skolämne, och speciellt inte ett skolämne som de flesta ser som roligt och avslappnande. Min vän Sofia som gick i samma klass som jag var den enda som förstod mig och stöttade mig.

Min kräkfobi är också någonting som många människor inte kan relatera till. Att jag tackar nej till att gå hem till människor som har magsjuka familjemedlemmar är något som de flesta kan förstå för ingen vill ju bli magsjuk. Att kräkas är någonting som de flesta ogillar, och det är inget konstigt med det. Att man faktiskt är rädd för att kräkas är någonting som de flesta däremot inte kan relatera till. Att jag kan skaka i rädsla och oftast inte kan sova en blund under hela natten bara för att en väninnas barn kräktes inför mig dagen innan är något som är oförståeligt för många.

Jag har alltid tyckt att det är mycket lättare att ha ångest inför saker som andra människor kan relatera till. Om någon nära anhörig till mig går bort, vet jag att jag alltid kan stöd och förståelse. När man får förståelse och stöd från sin omgivning, blir ångesten mycket lättare att hantera och man mår snart mycket bättre. Däremot är det mycket jobbigare att känna ångest inför andra saker och bli bemött med höjda ögonbryn. Ångesten blir mycket värre när man får höra: “Äsch, det där är ingenting att vara rädd för, sluta tänka så!”

Share Button