Kategoriarkiv: Central koherens

När en person med asperger begränsas av sin perfektionism

För några dagar sedan berättade jag för er i ett blogginlägg att vissa av oss med Aspergers syndrom och autism kan vara perfektionister och att jag ofta har struntat i att göra uppgifter helt om jag har insett att jag inte kan utföra dem perfekt. Som ett exempel nämnde jag hur jag förut antingen sminkade och fixade mig helt perfekt med alla möjliga produkter eller så gick jag runt helt osminkad. För mig var det otänkbart att sminka sig hastigt med enbart läppstift, mascara och en eyeliner utan det var allt eller inget som gällde.

Många människor kan säkert känna igen sig i allt-eller-inget mentaliteten i någon grad men det som många inte inser är att vi som har Aspergers syndrom ofta kan gå betydligt längre än många andra människor i det avseendet. För mig kunde det till och med förut vara så illa att om jag insåg att jag skulle vara en eller två minuter försenad till en lektion så kunde jag strunta i lektionen helt och återvända hem. För mig var det otänkbart att vara ett par minuter försenad för då hade jag ju inte varit helt “perfekt”.

Ett annat typiskt exempel är från mitt deltagande i tre känn-dig-för dagar när jag för första gången sökte till Ågesta Folkhögskolas aspergerinformatörsutbildning. Under första dagen fick vi i hemuppgift att förbereda en presentation på 5 minuter om oss själva som vi skulle hålla dagen efter för de andra deltagarna. Jag fick panik om tidsangivelsen på 5 minuter. Tänk om jag inte kunde uppfylla tiden på 5 minuter utan skulle vara klar med presentationen några sekunder i förtid? Eller tänk om jag skulle behöva 5 extrasekunder, då skulle jag ju behöva avbryta min presentation mitt i en mening?

Jag oroade mig så mycket för tidsangivelsen att jag inte sov en blund under hela natten. Morgonen efter bestämde jag mig för att hoppa av och avbryta min ansökan till Ågesta Folkhögskola. Jag kunde ju omöjligen garantera att jag skulle klara av att hålla en presentation på 5 minuter till sekunden, därför var det lika bra att jag skulle ge bort min utbildningsplats till någon annan. Jag ringde till skolans rektor och meddelade att jag ville ta tillbaka min ansökan till utbildningen.

Som tur var ringde kursens lärare till mig senare samma dag för att fråga mig om anledningen till mitt beslut för avhoppet. När jag berättade att jag var extremt rädd för att inte klara av att hålla tiden på 5 minuter till sekunden, förklarade hon för mig att det inte var så extremt noga med tiden. När jag hade hennes ord att jag inte behövde vara helt perfekt, vågade jag börja på utbildningen till slut i alla fall!

Om vi med Aspergers syndrom eller autism låter bli att fullgöra en uppgift, är det bra att du frågar oss om anledningen! Om vår anledning är att vi verkligen inte klarar uppgiften alternativt saknar energi till att göra den, ska du naturligtvis respektera det vi säger och inte tjata på oss. Men om anledningen är att vår perfektionism hindrar oss, får du gärna förklara för oss att det inte är så noga med resultatet. Vi kan nämligen inte alltid bedöma sånt själva!

När ett Asperger-barn försöker förstå världen

Vissa barn med Aspergers syndrom eller autism kan vara socialt naiva och lättlurade eftersom de kan ha svårt att tolka andra människors avsikter. Och så var det för mig också. När jag var liten, föll det mig aldrig in att andra människor kunde luras eller ljuga. I min värld var det ologiskt att säga saker som inte stämde bara för att göra sig rolig på någon annans bekostnad. När andra människor sa något till mig, trodde jag därför dem automatiskt.

När jag var riktigt liten, hade jag dagmammor som tog hand om mig. En ung tjej som vikarierade för mina ordinarie dagmammor under en sommar tog en gång ut mig för att träffa sina kompisar utan min mammas tillåtelse. Jag hamnade i ett gäng bland ungdomar som pratade högt, skrattade och rökte. Jag kände mig liten och rädd.

Plötsligt frågade en av killarna i gänget om jag ville ha choklad. Jag blev glad, och min rädsla försvann med en gång. Självklart ville jag ha choklad! Men till min förvåning fick jag inte någon choklad i handen utan endast omslagspapper till en chokladkaka utan någon choklad i. Alla brast ut i skratt, och jag kände mig förbryllad. Vad skrattade de åt? Varför hade killen frågat mig om jag ville ha choklad när han endast gav mig ett omslagspapper? Jag funderade och funderade men kunde inte komma på någon logisk förklaring.

Snart kom jag på vad det var. Hittills hade jag ju bara ätit choklad hemma hos mina föräldrar, mor- och farföräldrar och mina vänner, och där såg choklad ut alltid på ungefär samma sätt. Men jag hade inte träffat de här människorna förut, så kanske såg deras choklad ut på det här sättet? Jag kanske bara trodde att killen hade gett mig omslagspapper eftersom det var så här omslagspapper brukade se ut hemma hos mina föräldrar, men vem var det som hade sagt att omslagspapper och choklad alltid såg likadana ut överallt? Alla hem och leksaker såg ju också lite olika ut, så därför var det logiskt att choklad också såg olika ut beroende på vems choklad det handlade om. Den här killens choklad kanske i mina ögon såg ut som ett omslagspapper, men eftersom han hade sagt att det var choklad så måste det vara choklad. Det var enligt mig den enda logiska förklaringen.

Jag stoppade omslagspappret i munnen, men min barnflicka beordrade mig att spotta ut den. Jag förstod inte varför. Varför fick jag inte äta upp min choklad? Jag gjorde som barnflickan sa och spottade ut omslagspappret, men jag förstod fortfarande inte vad som pågick och varför jag skulle spotta ut det. Jag trodde ju på allvar att jag hade haft choklad i munnen men att min barnflicka av någon anledning inte hade velat att jag skulle äta upp den. Kanske berodde på att jag endast brukade få äta godis på helgerna, och nu var det vardag? Ibland förstod jag inte den här världen alls.

Eftersom alla barn med Aspergers syndrom inte alltid förstår sådana här saker som är självklara för de flesta andra, är det viktigt att de vuxna är övertydliga och förklarar tydligt varför. Annars kan alla reglerna och tillsägelserna kännnas mycket förvirrande, och det känns inte heller lika meningsfullt att lyda föräldrarna om man inte förstår varför man inte får göra det de förbjuder en att göra.

När självklara saker inte är självklara

Många föräldrar till barn med Aspergers syndrom har berättat för mig att det har varit en stor skillnad på att uppfostra ett deras neurotypiska barn och Asperger-barn. Neurotypiska barn brukar nämligen fungera som de typiska barn gör i samma ålder. Barn med Aspergers syndrom förstår däremot inte alltid saker som är självklara för andra människor, deras hjärnor kanske inte orkat ta in lika mycket information och de kan behöva extramycket tydlighet.

Ibland utvecklas barn med Aspergers syndrom i en helt annan takt än deras jämnåriga. När de är 7 år, kan deras sociala förmåga vara på en 3-årings nivå, men med åldern och erfarenhet kan det hända att deras förståelse för sociala regler utvecklas. Därför kan det hända att vissa barn med Aspergers syndrom börjar först i tonåren förstå saker som var självklara för andra barn redan i 6-årsåldern. Hur barn med Aspergers syndrom utvecklas är individuellt, och vissa har mer svårigheter socialt, andra mindre.

Själv hade jag som barn svårt för att förstå andra människor. Jag förstod överhuvudtaget inte hur människor i den här världen hängde ihop. Jag förstod exempelvis inte att människor inte kunde se likadana ut. Eftersom stenar och stolar ofta såg likadana ut, trodde jag att människor också kunde göra det. Att det skulle förhålla sig annorlunda med människor och att människor var unika föll mig aldrig in. Jag visste inte heller att människor kunde befinna sig på olika ställen. Läkaren på barnavårdscentralen kunde exempelvis i min värld endast befinna sig på mottagningen, ingen annanstans.

När jag var liten, var mina morföräldrar fortfarande i arbetslivet. De bodde i en liten by och jobbade båda på byns apotek. När jag hälsade på mina morföräldrar på somrarna i deras by, hände det ibland att mina morföräldrar behövde jobba, och jag och min mamma gick på apoteket under dagen för att hälsa på dem. Men när vi steg in i apoteket, pratade jag aldrig med dem och behandlade dem som främlingar. Det var för att jag tyckte att mina morföräldrar hängde ihop endast med deras och vårt hem, och i min värld kunde de inte vara någon annanstans än hemma hos oss eller dem. Därför förstod jag inte att dessa människor på apoteket var mina morföräldrar på riktigt utan jag trodde att det var personer som råkade likna dem.

“Men ska du inte ge mormor en kram”, frågade mamma mig ibland. Men nej, det ville jag inte göra. Varför skulle jag krama en främling? Trots att mamma kallade denna kvinna för “mormor”, förstod jag nämligen inte att kvinnan faktiskt var mormor på riktigt utan jag trodde att det fanns flera personer som hette “mormor”. Jag hade ju också träffat flera personer som hette “Anna” och “Maria”, så varför hade inte flera personer kunnat heta “mormor”? Att denna mormor på apoteket råkade se ut som min riktiga mormor gjorde hemma var i min värld endast en slump. Och eftersom mormor i min värld hörde ihop med deras eller vårt hem, föll det mig aldrig in att hon skulle kunna vara någon annanstans.

När jag i vuxen ålder berättat för mamma varför jag vägrade krama mormor på apoteket men inte hade något emot att göra det hemma, undrade hon hur det kom sig att jag inte hade förstått att kvinnan på apoteket faktiskt var min mormor. Mamma hade ju trots allt sagt till mig att vi skulle gå på apoteket för att hälsa på mormor och morfar. Men eftersom jag inte visste att människor inte kunde se likadana ut och att man bara hade en enda mormor och morfar, hur hade jag kunnat förstå att jag faktiskt kände dessa människor på apoteket? När jag däremot började utvecklas och jag började förstå mer och mer hur saker hängde ihop, började jag förstå att två människor inte kunde ha likadana ansikten. Jag förstod det bara lite senare än många andra.

Aspergers syndrom och central koherens

Inte sällan påstås vi med Aspergers syndrom eller autism ha en svag central koherens. Central koherens innebär en förmåga att se helheten samt att kunna sålla bort onödiga detaljer. Med en svag central koherens kan man ha svårt för att se helheten men däremot kan man ha extremt lätt för att se sådana detaljer som nästan ingen annan lägger märke till. I Tony Attwoods positiva Aspie-kriterier lyder kriteriet C 3:

“Sällsynt bra minne och/eller förmåga att minnas detaljer som andra oftast glömmer bort eller förbiser: exempelvis, namn, datum, scheman och rutiner”

En svag central koherens kan ha olika konsekvenser i olika människors liv, men det kan påverka ens vardag rätt så mycket. Vissa av oss med Aspergers syndrom har svårt att följa den röda tråden när vi läser böcker, ser på filmer och lyssnar på det andra människor berättar för dem i och med att vi bara fokuserar på smådetaljer istället för att se helheten. Vissa kan ha svårt för att städa eftersom man har svårt för att bedöma vilka detaljer man ska ta hänsyn till för att kunna avgöra om det är tillräckligt städat. Några kan ha svårt att anpassa sitt beteende efter situationen och de kanske beter sig exakt likadant hemma hos andra människor som de gör hemma.

Andra personer med Aspergers syndrom kan tänka väldigt bokstavligt eftersom de bara lyssnar på det som sägs istället för att ta hänsyn till sammanhanget. De kan misstolka meningen “kan du öppna fönstret?” och få för sig att det betyder samma som: “har du en förmåga att öppna fönstret?” när det egentligen betyder:”du måste öppna fönstret nu med en gång!” Och det är ju mycket logiskt tänkt eftersom frågan “kan du simma?” inte betyder “du ska hoppa i vattnet nu med en gång och simma” utan det betyder “har du en förmåga att simma?” Med en stark central koherens förstår hjärnan automatiskt i vilka situationer verbet “kunna” har betydelsen “att ha en förmåga” och i vilka situationer det är en uppmaning att göra något. Men vissa personer med en svag central koherens klarar inte av att tänka på sammanhanget i en sådan situation utan tänker bara på detaljer.

Vissa personer med Aspergers syndrom har kunnat utnyttja sitt detaljtänkande i både yrkes- och privatlivet. Vissa passar utmärkt som korrekturläsare eftersom de upptäcker alla stavfel med en gång, medan andra upptäcker direkt alla smådetsaljer runt omkring dem. Denna förmåga kan vissa personer utnyttja när de exempelvis går på lägenhetsvisningar i och med att de upptäcker alla småfel på lägenheten direkt.

Själv har jag alltid haft en svag central koherens, men som yngre förstod jag inte att jag hade det. Jag har visserligen alltid tänkt mycket bokstavligt, men eftersom det alltid varit självklart för mig att man ska mena exakt det man säger och inget annat, förstod jag inte att jag tänkte annorlunda än många andra människor. Att andra människor kunde säga ”A” när de egentligen menade ”B”.

Tack vare min svaga centrala koherens brukar jag även komma ihåg detaljer som många andra glömmer bort. När jag och Sofia för ett par veckor sedan pratade om våra före detta skolkamrater i Vimmerby-tiden vilket var 2001, var hon förvånad när hon upptäckte att jag fortfarande kom ihåg födelseår på alla våra skolkamrater. “Hur kan du komma ihåg sådana här detaljer?”, undrade hon. Och det fick mig att tänka lite. Jag har ju alltid sett det som naturligt att komma ihåg andra människors födelseår, och jag har inbillat mig förut att alla människor brukar komma ihåg sådana detaljer, men nu har jag plötsligt förstått att det inte är så. Jag har nog mitt exceptionella minne min svaga centrala koherens att tacka för!