Kategoriarkiv: Aspergers syndrom

10 tips för att bli en lycklig aspergare

När jag föreläser för anhöriga till personer med Aspergers syndrom och autism samt för personer med egna diagnoser, får jag ofta frågan om jag har några tips på hur man kan uppnå bra livskvalitet när man har Aspergers syndrom. Här kommer mina bästa tips:

1. Jämför inte dig själv med neurotypiker! Ett fel jag själv gjorde när jag var nydiagnostiserad med Aspergers syndrom. Jag grubblade över hur bra mina neurotypiska vänner hade lyckats i livet och hur jag själv hade misslyckats. Men min psykolog påminde mig om att jag inte hade samma förutsättningar som många andra människor i min närhet och att det inte betydde att jag är sämre. Hon har så rätt!

2. Jämför inte heller dig själv med andra med aspergare! Förut grubblade över varför vissa andra aspergare klarade av saker som jag inte klarade av och varför inte alla behövde en boendestödjare och godman när jag behövde det. Men det är viktigt att komma ihåg att även vi som har Aspergers syndrom är olika varandra och har olika förutsättningar trots att vi har samma diagnos.

3. Glöm inte att det inte behöver finnas lösningar till exakt alla problem! När jag sa till min psykolog att jag upplevde vissa sociala situationer som jobbiga, svarade hon att jag förmodligen alltid kommer att tycka att sociala situationer är jobbiga och att det var helt okej att känna så. När jag började acceptera att det inte behöver finnas lösningar till exakt allt och att vissa av mina svårigheter förmodligen kommer att bestå livet ut, mådde jag plötsligt mycket bättre.

4. Välj ditt umgänge med omsorg! Idag väljer jag att endast umgås med människor som förstår mig och som accepterar mig som jag är.

5. Anpassa dina aktiviteter och ditt liv efter din energinivå istället för att jämföra din ork med andra människors ork. Visst, du kanske känner människor som klarar av att jobba på heltid, skaffa barn och umgås med vänner på helgerna men jag har fått acceptera att jag har en så pass låg energinivå att jag aldrig skulle orka skaffa barn och att jag måste tacka nej till många aktiviteter när jag är trött. Om jag skulle börja leva det liv många av mina neurotypiska vänner lever, skulle jag bara bli utbränd.

6. Var inte rädd för att ställa krav! Precis på samma sätt som alla får byta sin husläkare om de är missnöjda, har vi också rätt att säga ifrån om vi inte är nöjda med det stöd och hjälp vi får från kommunen. Om du inte är nöjd med dina boendestödjare, be om att få en ny. Boendestödjarna är där för din skull och du har ingen skyldighet att släppa in vem som helst in i ditt hem.

7. Lyssna inte på andra människor alltför mycket! Visst, dina boendestödjare, föräldrar och vänner kanske vill hjälpa dig och vill dig väl, men det är bara du som vet hur mycket du orkar och vad du mår bra av.

8. Glöm inte att du inte behöver skaffa vänner eller alltför många hobbies om du inte vill. Mina lärare i skolan tyckte att alla barn borde ha många olika intressen och själv skaffade jag som barn också hobbies som jag inte alls var intresserad av trots att jag trivdes otroligt bra med mina tidtabeller och grammatikböcker. Nu i vuxenåldern har jag dock insett att mina specialintressen är det enda jag behöver för att vara lycklig. Jag behöver inga andra aktiviteter eller intressen!

9. Glöm inte att svårigheter inte är något att skämmas för. Jag har ibland fått höra från andra människor att jag inte borde vara öppen med att jag har boendestöd, men jag ser boendestöd som ett hjälpmedel i vardagen precis på samma sätt som en närsynt person använder glasögon. Jag vägrar att skämmas!

10. Koncentrera dig på dina styrkor istället för att haka upp dig på svårigheterna! Det är först när du koncentrerar dig på det du faktiskt är bra på som du kan leva upp till din fulla potential.

Om kvinnlig och manlig hjärna

Det sägs ibland att män tänker logiskt och kvinnor med känslorna. Självklart finns det undantag, men jag har funderat på detta många gånger, speciellt när jag läste på Wikipedia om Simon Baron-Corens teori om att Aspergers syndrom är en extremform av den manliga hjärnan. Själv har jag nämligen genom åren ofta känt att jag kan ha lättare att umgås med killar än tjejer. Förut föredrog jag att umgås med killkompisar eftersom jag hade svårt att hitta tjejer vars tankesätt jag förstod mig på.

Eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom tänker bokstavligt uppskattar jag rakhet. När tjejer varit missnöjda med något jag gjort, har de ibland gett mig passiv-aggresiva hintar i stil med: “om du är så här tyst tänker jag inte prata med dig längre” medan killar har istället sagt: “jag tycker att det är jobbigt att du är så här tyst, kan inte du prata lite mer?” Eftersom jag ofta blir ställd av hintar, kan det ta mig lite tid innan jag förstår vad dessa hintar egentligen betyder mellan raderna, vilket skapar stor osäkerhet hos mig.

När tjejer pratar med varandra vill de ibland ha bekräftelse, vilket jag kan ha svårt för. Ibland har jag hamnat i situationer då någon tjej berättat för mig att hon exempelvis är missnöjd med sina bröst och funderar på att operera sig, och då har jag sagt: “vad roligt, när ska du göra det?” Då har jag fått till svar: “vaddå, tycker du att mina bröst är så fula att jag behöver operera mig?” Då har jag blivit ställd för jag har inte alls menat att personen har fula bröst utan jag har tänkt att det är bra att hon gör något åt situationen om hon är så missnöjd för det är hon som ska trivas i sin kropp. Det tog mig lång tid innan jag förstod att många vill att jag ska svara: “Du behöver inte operera dig, du är fin som du är.”

Jag har dessutom ofta haft svårt att relatera till mina tjejkompisars problem. Ibland har de klagat på att deras pojkvänner aldrig tar initiativ till aktiviteter och utflykter, och då har jag undrat varför tjejerna inte kan ta initiativ själva om det är så viktigt. Själv tar jag sällan initiativ till nya aktiviteter men har inget emot att andra föreslår nya aktiviteter för mig, så jag har förstått varför deras pojkvänner inte tar initiativ. Ibland har mina tjejkompisar klagat på att deras pojkvänner inte vill gå på parmiddagar, och då har jag inte heller förstått problemet eftersom jag själv inte bryr mig om parmiddagar alls. De flesta tjejer jag känner är dessutom mycket intresserade av inredning, vilket jag inte heller kan relatera till eftersom jag själv är helt ointresserad av det. 

Med detta sagt kan man inte generalisera. Det finns killar vars tankesätt jag inte förstår och det finns tjejer som jag kommer jättebra överens med, men generellt sett tycker jag ofta killar är lättare att förstå sig på än vad tjejer är.

Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd?

År 2013 utkom den nya DSM V, och då försvann diagnosen Aspergers syndrom. Idag heter diagnosen autismspektrumtillstånd. Anledningen till detta är att forskning inte kunnat bevisa någon skillnad mellan Aspergers syndrom och autism. Vi som fått en Asperger-diagnos innan 2013 får dock behålla vår gamla diagnos.

Jag får ibland frågor om det blev någon skillnad för mig när Aspergers syndrom togs bort och vad jag säger att jag har för diagnos nu när DSM IV inte används längre. Men det blev absolut ingen skillnad för mig. Eftersom jag fick min diagnos innan 2013 och det står i min utredning att jag har Aspergers syndrom, säger jag till alla som undrar att jag har Aspergers syndrom. Jag är en vanemänniska, och jag skulle tycka att det skulle kännas konstigt att plötsligt kalla min diagnos för någonting annat än vad jag är van vid. Dessutom är fortfarande Aspergers syndrom ett välkänt begrepp i folkmun, vilket är ytterligare en anledning för mig att kalla min diagnos för Aspergers syndrom. Varje gång jag föreläser talar jag däremot om för publiken att Asperger-diagnoser egentligen inte används längre.

Visst, om jag hade gjort min utredning idag, hade jag istället fått diagnosen autismspektrumtillstånd, och isåfall hade jag förmodligen kallat min diagnos för autismspektrumtillstånd. Men för mig är det inte viktigt vad min diagnos heter, det enda viktiga för mig är att jag känner till mina svårigheter och styrkor och att jag får det stöd jag behöver. Jag är ju fortfarande samma Paula som jag alltid varit, och jag blev inte plötsligt en annan person bara för att Asperger-diagnosen försvann från DSM. Det viktiga är att min omgivning lär känna just mig och accepterar mig som jag är, och inte bryr sig om vad min diagnos heter.

Många som har en diagnos frågar mig vad de borde säga till andra människor när dessa frågar vad man har för diagnos. Mitt råd är att det inte är viktigt om ni kallar diagnosen för autismspektrumtillstånd eller Aspergers syndrom, så välj det som är mest bekvämt för er. Om ni vill vara mer detaljerade, kan ni säga: “Jag har Aspergers syndrom, men idag heter diagnosen egentligen autismspektrumtillstånd” eller: “på min utredning står det att jag har autismspektrumtillstånd, men förut hade jag förmodligen fått diagnosen Aspergers syndrom.” 🙂

5 anledningar till att jag fick Asperger-diagnosen sent

Det som många har undrat är varför jag fick mina diagnoser Aspergers syndrom och ADD så sent i livet och varför ingen under min barndom misstänkte att jag kunde ha Aspergers syndrom, autism eller någon annan neuropsykiatrisk diagnos. Jag tror att det finns flera anledningar till att diagnosen kom som en överraskning för många, bland annat följande:

1. Jag var ett otroligt lättskött barn. Jag löd nästan alltid mina föräldrar och orsakade aldrig några besvär. Visst hade jag ibland utbrott hemma när vi skulle gå och handla och efter att ha utsatts för sociala situationer, men grannmammorna berättade alltid om sina barn som bråkade hemma mycket mer än vad jag gjorde. Jag såg oftast glad och nöjd ut, och både mina föräldrar och många grannar tyckte att jag var både lydigare och snällare än andra barn i min ålder. Min ångest fanns endast på insidan men syntes inte på utsidan. När jag fick min diagnos, sa mamma direkt att det inte kunde stämma eftersom jag aldrig varit trotsig eller jobbig eller visat på något sätt att jag skulle mått dåligt. Mamma trodde att det alltid skulle vara vara svårt och utmattande att vara förälder till ett barn med Aspergers syndrom.

2. Jag hade ett mycket bra minne och en otrolig förmåga att lära mig saker utantill i skolan. Trots att jag nästintill helt saknade förmågan att lära mig ämnen som inte har med mina specialintressen att göra, lyckades jag lära mig långa meningar ur skolböcker utantill. Tack vare mitt språkintresse kunde jag formulera om dessa meningar när vi hade prov, och därför märkte ingen att jag inte hade någon aning om vad jag egentligen hade skrivit på provet för svaren hade ju varit rätt. Min förmåga att lära mig saker utantill gjorde även att jag lärde mig utantill hur jag skulle göra i olika sociala situationer, och därför syntes inte mina sociala svårigheter lika tydligt utåt.

3. Trots att jag inte har något behov att dela aktiviteter med andra människor, har jag lätt för att dela med mig av känslor. Även om jag inte alltid själv vet hur jag känner och mår, har jag alltid varit den som andra människor har vänt sig till när de varit ledsna och behövt tröst. När jag var gift med min exman var den känslomässiga aspekten i äktenskapet mycket viktig för mig. Jag har alltid älskat barn och haft lätt för att förstå dem och deras känslor. Eftersom jag trodde att personer med Aspergers syndrom var känslokalla, trodde jag att en Asperger-diagnos skulle vara uteslutet i mitt fall.

4. Mitt specialintresse för språk har gjort att jag har rest mycket och bott i olika länder utan att känna någon där. Folk brukade tro att jag var en vanlig ung tjej som gillade att prova på att bo i flera länder. Ingen la märke till att jag inte var intresserad av att vare sig besöka sevärdheter, se nya platser eller att prova på lokala maträtter och att det enda som intresserade mig på mina resor var att lära mig ländernas språk ordentligt. Under min en månads långa studieresa i Rom såg jag inte en enda sevärdhet utan pluggade endast italienska. Alltid när jag var tillbaka hemma i Finland och klagade på att kände mig vilsen och utanför, trodde andra människor att min vilsenhet berodde på att jag hade bott i många olika länder på kort tid.

5. Jag saknar vissa egenskaper som ofta förknippas med Aspergers syndrom och autism. Bland annat har jag i vissa situationer lätt för att ta kontakt med nya människor, jag är verbal och har lätt för att prata, jag har alltid uppfattats som trevlig och artig, till skillnad från många med Aspergers syndrom är jag inte visuell och lär mig aldrig nya saker genom att se på bilder, jag behöver inga scheman och tycker inte att det är jobbigt med många synintryck, jag lägger inte märke till smådetaljer som exempelvis när någon har färgat håret eller inrett sin lägenhet.  jag tycker inte att det är jobbigt att resa själv och jag har inga problem med att åka kommunalt. Förut trodde jag att dessa egenskaper var ett måste när man hade Aspergers syndrom eller autism.

Nej, jag vill inte träna bort mina svårigheter

“Men nu när du fått veta att du har Aspergers syndrom kan du väl öva lite på saker som du har svårt för så att du skulle kunna leva ett mer normalt liv?”, fick jag ibland höra från omgivningen när jag var nydiagnostiserad. Många människor utgick från att om jag bara övade lite skulle jag snart fungera som en neurotypiker.

Men jag vill inte träna på saker jag är dålig på och försöka bli bättre på dessa. Varför det, undrar du kanske nu? Jo, eftersom Aspergers syndrom är en medfödd funktionsnedsättning, skulle jag inte klara av att bli som alla andra. Precis på samma sätt som en person med en hörselnedsättning inte kan träna på att höra bättre, kan inte jag heller träna bort mina svårigheter. Med tanke på hur svårt jag hade det i skolan och i arbetslivet förut, kan jag garantera att jag hade övat bort mina svårigheter för länge sedan om dessa hade gått att träna bort.

Tyvärr förstörde 24 år av mitt liv genom att försöka klara av saker som de flesta andra klarade av. Jag försökte skaffa fler intressen, få mer ork, klara av fler sociala tillställningar, göra grupparbeten, städa mitt hem och så vidare. Jag lyckades aldrig, istället brände jag ut mig själv och fick bara dåligt självförtroende. Hela min energi hade gått åt att träna på saker jag ändå inte lyckades lära mig, och därför blev jag utmattad. Oavsett hur mycket jag försökte i flera års tid, var grupparbeten alltid fortfarande lika svåra för mig. Oavsett hur mycket jag försökte lära mig att städa själv, gick det inte.

Jag har Aspergers syndrom på gott och ont. Visst gör det livet svårt för mig ibland, men vad gör det när jag har mina underbara boendestödjare till hjälp? Sedan får man inte heller glömma bort att Aspergers syndrom också kan vara en enorm styrka. Tack vare att jag älskar ett rutinbundet liv, klarar jag av att hålla en hälsosam livsstil och äter aldrig onyttigheter. Eftersom blåbärsplockning är ett av mina specialintressen och jag kan utan problem spendera 10 timmar om dagen i skogen under blåbärssäsongen, behöver jag inte träna på mindfulness. Jag har helt enkelt den förmågan naturligt. När jag är i skogen och plockar blåbär, är jag fullt närvarande och inget annat spelar någon roll.

Idag orkar jag inte längre förstöra mitt liv genom att träna på diverse färdigheter som jag aldrig kommer att bli bra på. Istället vill jag leva och fokusera på mina styrkor istället för svårigheterna. Vad gör det att jag behöver en boendestödjare när jag har styrkor som kan ytnyttja i livet? Om jag skulle tvinga mig själv att träna på färdigheter som är svåra för mig, skulle jag börja må så dåligt att jag inte skulle orka föreläsa, blogga och skriva böcker, men nu när jag tilllåter mig själv att vara som jag är kan jag göra mer nytta för samhället.

Visst skulle det kanske vara bra om jag var bättre på att hålla ordning hemma och att ta tag i viktiga saker, men å andra sidan vore det också bra om andra människor kunde vara lika strukturerade som jag är. Jag brukar säga att den dagen andra människor är beredda att träna på att hålla rutiner och öva att plocka blåbär 10 timmar om dagen, är jag också beredd på att testa grupparbeten igen!

Sluta dra oss aspergare över en kam!

Idag finns det fortfarande många som tror att det finns ett recept som fungerar på alla oss som har Aspergers syndrom eller autism. Många yrkesverksamma som jag har träffat har utgått ifrån att jag blir lugn av mindfulness-övningar, att jag mår bra av “att göra listor” och scheman, att jag har svårt för att känna empati och umgås med barn, att jag blir stressad av för många synintryck hemma, att jag tar in bäst ny information genom bilder och att jag blir tröttare av att umgås med människor än att göra praktiska uppgifter ensam. Och allt detta bara för att jag har Aspergers syndrom.

Men sanningen är precis tvärtom: jag blir stressad av mindfulness-övningar, jag behöver inga listor och oftast inga skriftliga scheman heller, jag har en mycket dålig förmåga att lära mig nya saker genom bilder, jag lägger inte märke till synintryck eftersom min hjärna oftast är inne i ett viloläge, jag har otroligt lätt för att umgås med barn och trösta dem när de är ledsna och praktiska uppgifter definitivt tar mer energi av mig än att prata med människor. När jag jobbade som kassörska i en mataffär, var den allra lättaste arbetsuppgiften för mig att vara social med kunderna och att betjäna dem. Då fick jag skratta och prata med dem om ditten och datten. Att utföra praktiska sysslor som exempelvis att fylla på hyllor i affären var jag helt värdelös i.

Och ja, jag är säker på att jag har fått rätt diagnos och nej, jag har varken en mild form av Aspergers syndrom eller nödvändigtvis färre svårigheter än andra aspergare. Mina svårigheter ligger bara på ett annat plan och de recept som fungerar på många andra aspergare fungerar inte nödvändigtvis på mig. Skulle det finnas ett recept som fungerade på alla som har Aspergers syndrom, skulle jag knappast behöva blogga, föreläsa eller skriva böcker. Då skulle det redan finnas en handbok med titeln “det hemliga receptet som fungerar på alla med Aspergers syndrom”, och då skulle det inte uppstå några missförstånd.

Sluta dra oss med Aspergers syndrom över en kam! När du som är yrkesverksam jobbar med mig, vill jag att du lär känna mig, Paula, för att kunna ge just mig det bästa stöd jag behöver.

Samma svårigheter, olika bemötande

När man har svårigheter som är vanligt förekommande vid Aspergers syndrom och autismspektrumtillstånd, kan det hända att svårigheterna bemöts olika av omgivningen samt att exakt samma svårigheter kan vara olika handikappande beroende på om man är man eller kvinna. Här är några exempel:

1. Man har svårt för att sköta hushållssysslor som exempelvis matlagning och städning

Trots att samhället blivit mer och mer jämlikt, kan omgivningen reagera starkare om en kvinna är extremt oordningsam och inte vet hur man sköter hushållet. När jag och min exman var gifta och vi hade gäster som hade köpt blommor till oss, brukade gästerna ge blommorna till mig och inte till honom. De tog förmodligen för givet att det var jag som skötte sådant, men jag hade aldrig någon aning om vad man skulle göra med blommor så jag räckte alltid över dessa till min dåvarande man. När de berömde vår inredning, vände de sig oftast till mig med berömmen och inte till honom. Ibland frågade gästerna oss om jag brukade laga arabisk eller finsk mat hemma. När vi svarade att det alltid var han som lagade maten, såg de förvånade ut.

Å andra sidan fick jag också beröm för att jag vågade bryta mot normerna och “låta” min man göra alla hemmasysslorna och packa min resväska åt mig när jag skulle iväg, och vissa tyckte att det var häftigt. “Vilken fin man du har”, fick jag ofta höra. Samtidigt kunde exakt samma människor tycka att män som lät sina fruar göra allt hemma var mansgrisar!

2. Man har svårt för att ta initiativ till kontakt med andra människor och har svårt för att se andra i ögonen

Om en pojke drar sig undan i skolan och är passiv, kan omgivningen reagera kraftigare än om en flicka är passiv och undviker ögonkontakt. Många tycker ju att flickor brukar vara lite blyga eftersom det kan tillhöra deras natur. Eftersom det kan anses vara helt normalt, reagerar inte alltid omgivningen på flickans undandragande beteende och de upptäcker därmed inte att flickan kanske uppvisar drag för Aspergers syndrom.

3. Man har svårt för socialt samspel och vet inte hur man kan ta kontakt med det motsatta könet

Om en man inte vet hur man flirtar eller hur man kan få kontakt med det motsatta könet, kan han få mycket svårt för att träffa en partner. När vi kvinnor med Aspergers syndrom har samma problem blir svårigheterna inte nödvändigtvis lika handikappande. För trots att vi lever i 2015, anses det fortfarande vara mannens uppgift att ragga, och därför är det inte lika viktigt för oss tjejer att veta hur man flirtar.

Vissa män kan dessutom vara mer raka och tydliga när de raggar, och därför behöver tjejer inte alltid kunna förstå de underliggande budskapen mellan raderna för att förstå att mannen är intresserad. Undantag finns naturligtvis!

Vad innebär Aspergers syndrom i praktiken?

Många människor som har hört talas om Aspergers syndrom tror sig veta vad diagnosen innebär. Det som vissa bland annat vet är att vi som har Aspergers syndrom är väldigt olika varandra att Aspergers syndrom är en osynlig funktionsnedsättning som inte nödvändigtvis syns utanpå, att vi kan ha en ojämn begåvningsprofil, att vi kan ha specialintressen och att vi ibland måste lägga energi på saker som andra människor gör automatiskt.

Men trots att vissa har hört talas om dessa fakta, har de inte nödvändigtvis någon aning om vad allt detta innebär i praktiken och vilka konsekvenser dessa svårigheter kan ha på en aspergarens liv. Trots att människor ofta säger till mig att de vet att vi som har Aspergers syndrom är olika, har de nödvändigtvis inte förstått att det innebär att vi har olika personligheter och att vissa är pratiga, andra inte och att Asperger-dragen kan vara olika starka hos olika personer.

Att vi aspergare är olika innebär att vi klarar olika mycket och har olika förutsättningar. Neurotypiker klarar ju också olika mycket och om en neurotypiker klarar av att få ett nobellpris, betyder det inte att alla neurotypiker klarar det. Och samma sak gäller naturligtvis för oss med Aspergers syndrom: en person med Aspergers syndrom klarar av att arbeta på heltid, någon annan kanske inte orkar jobba alls och behöver sjukersättning.

Alla förstår inte heller att begreppet “osynlig funktionsnedsättning” innebär bland annat att jag som utåtsett ser helt normal ut och är verbal behöver boendestöd eftersom jag har svårigheter som inte syns utanpå. Att jag har ojämn begåvning innebär att jag har lätt resa runt för att föreläsa på olika språk betyder inte att jag skulle klara av att sköta hushållet utan boendestödjarens hjälp. Många tror att “ojämn begåvning” endast innebär att man exempelvis har jättelätt för språk men svårt för matte, men det kan betyda mycket mer än så!

Att jag måste lägga energi på många saker som andra gör automatiskt innebär i praktiken att jag blir otroligt trött av alla praktiska sysslor som exempelvis att duscha. Detta innebär att jag kanske orkar sitta framför datorn i fem timmar och skriva/översätta min bok, men däremot orkar jag inte nödvändigtvis duscha trots att det endast skulle ta 5-10 minuter. Det innebär också att jag inte alltid orkar gå till tvättstugan för att boka tvättid för dagen efter om jag redan tidigare på samma dag har ringt ett telefonsamtal till min läkare. En så enkel sak som att boka tvättid är nämligen mycket energikrävande för mig. Vad jag än gör på min vardag, måste jag tänka på energiåtgången.

Jo, jag är visst en aspie!

Vissa människor tycker inte att vi som har Aspergers syndrom eller autism borde identifiera oss med vår diagnos. “Men du är inte Aspergers syndrom, kom ihåg det Paula”, får jag inte sällan höra.

Ändå väljer jag att kalla mig för en aspergare alternativt en aspie. Varför? Jo, för att min Aspergers syndrom påverkar mitt liv enormt, och att blunda för min Asperger-diagnos skulle i min värld vara samma som att förneka en stor del av mig själv. Innan diagnosen försökte jag blunda för vem jag var och försökte bli som alla andra, men resultatet blev att jag bara mådde oerhört dåligt. Det var först efter diagnosen jag började leva.

Jag har aldrig haft något behov av att skilja min personlighet från min diagnos. Visst, några av mina egenskaper beror säkert på att jag är Paula medan andra av mina egenskaper beror på att jag har Aspergers syndrom, men eftersom asperger är någonting man föds med, är det omöjligt att veta vem jag skulle vara om jag inte skulle ha Aspergers syndrom. Därför är det ointressant för mig att spekulera.

Människor som tycker att man inte borde kalla sig en aspergare är oftast de som ser Aspergers syndrom som någonting negativt. Och visst, det går inte att förneka att jag har många svårigheter på grund av min Aspergers syndrom, men samtidigt är asperger min allra största tillgång. Det är en gåva som jag fått betala ett mycket högt pris för, men jag skulle aldrig ta bort min Aspergers syndrom även om jag fick chansen.

Att jag väljer att kalla mig själv för en aspie betyder inte att alla andra aspergare är som jag. Inte heller betyder det att det finns någon skarp gräns mellan aspergare och neurotypiker och att jag placerar aspergare och neurotypiker i ett fack. Nej, jag är mycket mer än min Aspergers syndrom! Jag är till exempel också en finne, men om jag kallar mig själv för en finne, betyder det då att jag placerar mig själv i ett fack och indikerar att alla finnar är som jag? Nej, just det.

Summa summarum: Jag är en person med Aspergers syndrom, och därmed är jag en aspie!

4 typiska egenskaper hos tjejer med Aspergers syndrom

När jag föreläser, är det många som frågar mig om Aspergers syndrom tar sig uttryck på ett annat sätt hos kvinnor än män. Tyvärr finns det otroligt lite forskning på området, men det som jag ofta sett och hört från läkare och psykologer är att:

1. Flickor med Aspergers syndrom kan vara lugnare än pojkar. Om flickan inte får tillräckligt mycket hjälp och stöd i skolan, drar sig flickan kanske undan och blir passiv, vilket gör att omgivningen inte alltid märker att flickan i verkligheten har stora svårigheter.

2. Tjejer med Aspergers syndrom kan ibland bli otroligt duktiga sociala kameleonter. De kanske lägger otroligt mycket energi på det sociala samspelet och kan vara riktigt duktiga på att härma sin omgivning. De kanske lär sig utantill vad man förväntas säga i olika situationer, vilken ansiktsmimik man borde använda osv, vilket gör att man ibland måste skrapa på ytan för att märka hur otroligt mycket tjejen faktiskt anstränger sig jämt.

3. Tjejer med Aspergers syndrom kan ibland använda mer mimik än killar. Den typiska bilden av Aspergers syndrom är att mimiken är mycket sparsam, men det är inte alltid så hos alla. För mig är det nästan tvärtom för jag har ofta fått höra att min mimik är otroligt livfull.

4. Specialintressen hos tjejer med Aspergers syndrom kan vara mer ålderstypiska, dvs sådana som även andra tjejer i samma ålder kan intressera sig för, t ex djur eller kändisar. Det som däremot skiljer dessa specialintressen från andra tjejers intressen är intensiteten. Om läkaren inte skrapar på ytan och märker hur mycket tid tjejen egentligen lägger på att läsa om djur eller att lära sig fakta om kändisar, kan läkaren tänka: “men det är ju vanligt att vara intresserad av djur och kändisar i den åldern”, och tjejen förblir utan diagnos.

Slutligen är det inte skrivet i sten att alla vi tjejer med Aspergers syndrom måste fungera på det ovanstående sättet. Aspergers syndrom tar sig uttryck på olika sätt hos olika tjejer, och det finns även killar med Aspergers syndrom som passar in i den ovanstående beskrivningen. Därför bör man aldrig generalisera!