Kategoriarkiv: Exekutiva funktioner

Därför kan en aspergare behöva hjälp från början till slut

Share Button

Ibland har vi med Aspergers syndrom eller autism har svårt med exekutiva funktioner dvs bristande färdigheter med att komma igång samt slutföra en uppgift. Men om personen utåt sett inte har synliga svårigheter och omgivningen tycker att personen verkar “normal”, är det lätt för en boendestödjare eller en arbetsterapeut att missa att personen kan behöva hjälp med uppgiften från början till slut. Många tror felaktigt att om man bara ser till att personen påbörjar uppgiften så kommer hen automatiskt klara av att självständigt slutföra den senare, men det behöver inte alls vara fallet!

Ibland handlar min underlåtenhet om att jag inte vet hur man gör uppgiften. Exempelvis vet jag inte hur man pumpar en cykel eller syr en trasig tröja, och då behöver jag praktisk hjälp av boendestödjaren. Ibland har jag däremot ingen energi att göra uppgiften, och då måste min boendestödjare göra den åt mig. Men många gånger har jag även svårt för att ta mig själv i kragen och faktiskt genomföra uppgiften även om jag klarar den praktiskt, och då måste min boendestödjare se till att uppgiften blir gjord från början till slut.

Ibland kan jag få ett brev från banken innehållandes en viktig blankett för att ifyllas och skickas tillbaka med svarspost. Då räcker det inte med att boendestödjaren öppnar brevet och säger till mig att jag får fylla i blanketten senare efter boendestödets slut. Nej, hon måste också sätta sig bredvid mig och se på när jag fyller i blanketten så att det blir gjort. Men inte heller räcker det. Skulle hon lämna allt här och säga: “Det här kuvertet ska du posta iväg nästa gång du har vägarna förbi ett brevinkast”, kommer det aldrig bli av att jag tar med mig brevet och postar det. Att passera ett brevinkast bryter mot mina rutiner, och det känns därmed som en tröttsam tanke för mig att ta med mig brevet. Då skjuter jag upp det och det slutar med att jag aldrig gör det. Därför måste min boendestödjare faktiskt följa med mig till brevinkastet och se på när brevet blir ivägskickat!

Om en person med Aspergers syndrom eller autism underlåter att göra viktiga måsten, är det viktigt att den eventuella boendestödjaren ser till att dessa blir gjorda från början till slut! Förmodligen skulle det inte heller räcka för dig som vill börja leva nyttigare att delta i endast ett möte hos Viktväktarna och få skriftliga instruktioner om hur du når ditt mål: att börja äta nyttigare och börja motionera. Tänk om du inte skulle få mer stöd än så? Men du har förmodligen alltid vetat hur man gör: man slutar äta onyttigt och börjar motionera men förmodligen behöver du mer peppning och stöd än så. Och exakt samma gäller för mig med många viktiga måsten i vardagen. Jag behöver motivation i form av någon som ser till att uppgiften blir gjord från början till slut och inte slutar ge mig stöd när uppgiften blivit halvvägs klar!

Share Button

6 tips att hjälpa en person med asperger som fastnar

Share Button

Igår skrev jag ett inlägg om varför vi med Aspergers syndrom och autism kan ha en tendens att skjuta upp viktiga uppgifter. Men vissa kan ha ett helt annat problem med de exekutiva funktionerna: de kommer visserligen igång men lyckas aldrig avsluta uppgiften. De fastnar helt enkelt. Det kan bli ett mycket stort problem när en skol- eller en arbetsuppgift aldrig blir klar. Precis som för en person som aldrig kommer igång med en uppgift så finns det olika bakomliggande orsaker till varför en person har svårt för att avsluta en uppgift. Här kommer mina bästa tips för att hjälpa en person med Aspergers syndrom eller autism som brukar fastna i uppgifter.

1. Ibland kan det hända att en person med autism och ojämn begåvningsprofil vet hur man gör det första momentet men inte vet hur man kommer till väga för att fortsätta till nästa. Om personen inte vet hur man utför nästa moment i uppgiften eller att det momentet känns oöverkomligt svårt så kan du hjälpa personen praktiskt att utföra det svåra momentet.

2. Hjälp gärna personen med strukturen. Många personer med Aspergers syndrom och autism har svårt för att prioritera. Man vet helt enkelt inte i vilken ordning de olika momenten ska utföras. Om man skriver en uppgift så lägger man kanske flera timmar på att kolla efter stavfel efter att man skrivit det första stycket med resultatet att tiden rinner iväg och man inte hinner skriva klart resten av uppsatsen. Förklara därför för personen hur man bör prioritera de olika momenten och i vilken ordning de olika momenten ska utföras.

3. Hjälp personen att hitta en lämplig tidsplan. Hur lång tid har man på sig att bli klart med en uppgift? Har man fem minuter, en timme, tolv timmar, tre dagar, en månad eller rent av tre år på sig? Om man inte känner på sig naturligt hur lång tid det normalt förväntas ta att utföra en viss uppgift så lägger man kanske tre timmar på att göra det första momentet när meningen från början var att uppgiften skulle blivit klar på en kvart.

4. Tala också om för personen hur noggrant det är meningen att uppgiften ska göras. Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism blir exempelvis aldrig klara med dammsugningen eftersom de lägger ut en hel timme på att dammsuga vardagsrumshörnet för att få det rent som möjligt.

5. Om personen inte orkar göra klart uppgiften i samma veva, bestäm gärna i förväg vilken tid och dag personen ska fortsätta med uppgiften. Vi som har Aspergers syndrom eller autism är ju ibland lätt uttröttbara, och om vi tvingar oss att göra klart en uppgift när vår energi har tagit slut så riskerar vi bara att bli utbrända. Själv orkar jag exempelvis inte packa upp hela resväskan på samma dag utan sprider ut uppgiften på flera dagar för att undvika utbrändhet.

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att det inte är meningen att man applicerar alla dessa tips på alla personer med Aspergers syndrom eller autism med detta problem. Vissa som aldrig blir klara med en uppgift kanske bara har problem med den första punkten, andra enbart med punkt 2 och så vidare. Någon kanske istället behöver stöd med något helt annat som jag inte ens nämnt i blogginlägget. Testa dig gärna fram vad som fungerar!

Share Button

Därför skjuter en person med autism upp viktiga saker

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom, autism, ADHD och liknande diagnoser kan ibland ha bristande exekutiva funktioner som är ett samlingsbegrepp för flera olika begrepp som att planera, organisera samt att utföra en handling. Resultatet av bristande exekutiva funktioner kan bli att man skjuter upp viktiga saker. Det som behöver göras blir helt enkelt inte gjort med resultatet att vi får skäll från vår omgivning som tror att vi bara är lata och bekväma av oss.

Men ibland kan tendensen att skjuta upp viktiga saker ha olika orsaker och bör därför bemötas olika. Detta kan bland annat bero på att:

1. Personen har en dålig tidsuppfattningsförmåga. Vissa personer med Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser har dålig tidsuppfattning. De vet helt enkelt inte hur lång tid de har på sig när det är en timme kvar tills bussen går. Hinner man bara äta en banan på en timme? Eller kanske hinner man också duscha, sminka sig, göra läxor, ringa ett telefonsamtal, svara på mejl och laga en festmåltid? Eftersom personen inte vet börjar hen aldrig göra sig i ordning i tid och missar bussen. En arbetsterapeut från habiliteringen kan här vara till en hjälp.

2. Personen har svårt för att planera och strukturera. Vilket är mycket vanligt förekommande bland oss med autism och ADHD. Av barn krävs det ju oftast inte att man planerar och strukturerar sina skoluppgifter själv men ju äldre man blir, ju högre blir kraven. Själv har jag haft svårt för högskolestudier för det krävs att man själv ska komma på hur man ska få tag på kunskapen samt att själv planera vilka dagar som ska göras vad. Det blir så ansträngande för min hjärna att risken är överhängande att jag aldrig gör uppgiften och hoppar av utbildningen om jag exempelvis inte får stöd från en mentor.

3. Uppgiften tar för mycket energi. Vi som har Aspergers syndrom eller autism har ofta en begränsad mängd energi. Energin räcker helt enkelt inte till allt, och därför blir man tvungen att skjuta upp vissa uppgifter tills man har mer energi. Bestämmer jag mig för att duscha, öppna posten och lägga breven i mappar så räcker kanske inte min energi till att borsta håret eller att gå till butiken och handla mat. Här gäller det att sänka kraven, och min boendestödjare är också en avlastning för mig. Hon kan ju av naturliga skäl inte duscha åt mig, men däremot tar hon över uppgifter som hon faktiskt kan utföra för att underlätta min vardag. Till exempel att öppna min post, dammsuga och rengöra mitt badrum.

4. Personen har svårt för att förstå konsekvenser av sina handlingar. Jag har ibland haft svårt för att inse att om jag skjuter upp med att plocka upp kläder, papper och tidningar från golvet så samlas det mer och mer skräp med tiden. Jag har helt enkelt skjutit upp att plocka undan och sedan blivit förvånad när det blivit extremt stökigt i min lägenhet. Här behöver jag påminnelser om varför det behöver plockas undan.

5. Personen har svårt för att hitta lösning på ett problem. En anledning till att jag plockade undan ännu mer sällan förut och kastade alla nyinköpta saker på golvet var att jag inte hade någon aning om var jag skulle börja förvara dem. Här har mina boendestödjare hjälpt mig att hitta en plats för varje föremål. Hon har också skrivit ner att vad som ska förvaras i varje skåp och låda.

6. Uppgiften har inte lyckats bli till en rutin. Många av oss med Aspergers syndrom och autism mår bra av rutiner. En person jag känner säger exempelvis att hen varken kan träna eller motionera om hen bara gör det då och då. För att hen ska komma till skott krävs det att hen tränar vid samma tidpunkt varje dag. Själv hade jag ju kommit ifrån bloggandet förra året och eftersom jag inte längre visste när jag skulle blogga, blev det helt enkelt inte av att jag bloggade alls. Men nu har jag bestämt mig för att jag ska blogga på dagtid och att börja planera blogginläggen redan på morgonen direkt när jag vaknat. Så nu har det blivit lättare att blogga igen!

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att dåliga exekutiva funktioner varken beror på bristande vilja eller lathet! Till vissa svårigheter kan det finnas en lösning, i annat fall gäller det bara att påminna personen samt att sänka kraven i vardagen.

Share Button

Så här motiverar man personer med nedsatta exekutiva funktioner

Share Button

I mitt förra inlägg skrev jag om hur vi med Aspergers syndrom och andra npf-diagnoser ofta kan skjuta upp viktiga uppgifter eftersom vi kan ha svårt att komma igång. Det är många som har frågat mig hur man kan motivera personer med nedsatta exekutiva funktioner. Här kommer några tips:

1. Vissa av oss upplever att vi inte orkar diska, betala räkningar och dylikt om uppgiften känns alldeles för tråkig för oss. Ibland kan det hjälpa med en belöning efteråt för då kan uppgiften plötsligt kännas mycket mer meningsfull. OBS! Använd endast belöningar om personen “bara” tycker att uppgiften är tråkig. Om personen blir utmattad eller ångestfylld av uppgiften bör man aldrig pusha personen!

2. Fråga personen hur hen skulle vilja att du hjälpte hen. Ibland räcker det med påminnelser via mejl eller korta telefonsamtal, men ibland krävs det att du står bredvid och ser till att uppgiften blir gjord alternativt hjälper personen att utföra uppgiften.

3. Se till att personen även slutför uppgiften. Jag skulle sluta diska om jag hade en boendestödjare som gick hem och tänkte: “men Paula vet ju hur man diskar och hon håller på att diska nu så nu kan jag lika gärna gå hem”. Och det hjälper inte om min boendestödjare skulle säga till mig: “de här kartongerna ska kastas i grovsopsrummet”. Om hon inte följer med mig och ser till att jag kastar kartongerna så finns en överhängande risk att kartonerna kommer att ligga kvar i hallen i flera år!

4. Vissa personer med Aspergers syndrom mår bra av rutiner och scheman. Kolla gärna om det hjälper personen att skriva ett skriftligt schema med alla måsten i stil med: Tvätt klockan 13 på måndagar, betalning av räkningar klockan 18 på tisdagar och så vidare.

5. Tvinga aldrig personen till något hen inte vill och tjata aldrig på personen. Det kan ge motsatt effekt. 

Share Button

Sluta se bristande exekutiva funktioner som lathet!

Share Button

Det är vanligt att vi med neuropsykiatriska diagnoser som Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och ADHD låter bli att göra viktiga uppgifter. Och detta trots att vi ofta teoretiskt sett skulle både ha orken och den praktiska förmågan att utföra uppgiften i fråga. Anledningen till att uppgifter ändå inte blir gjorda är ofta att vi kan ha svårt att ta tag i saker, en svårighet som på ett finare språk heter bristande exekutiva funktioner. Därför kan vi behöva en boendestödjare eller någon annan som pushar oss.

OBS! Att vi kan låta bli att göra uppgifter behöver inte alltid handla om att vi har svårt att ta tag i saker. Ibland låter vi bli att göra uppgifter eftersom dessa är alldeles för krävande som till exempel städning i mitt fall, ibland är själva uppgiften ångestfylld och ibland har vi inte heller orken att göra uppgifterna i fråga för vi måste spara på vår energi. Det skulle inte hjälpa mig ett dugg om jag hade en boendestödjare som tvingade mig att städa för jag har helt enkelt inte orken. Man bör aldrig, aldrig pusha en person att göra uppgifter hen inte klarar av eller orkar göra, och man bör inte heller tjata! Man bör endast pusha en person att göra uppgifter hen själv bedömer att hen klarar av att göra och som själv tycker att hen behöver påputtning.

En uppgift som jag låter bli att göra är att öppna posten. Detta trots att jag skulle vara kapabel att öppna posten rent praktiskt, men jag gör aldrig det ändå. Varför då? Jo, jag skjuter upp det och därför blir det helt enkelt inte gjort. Det har inte hjälpt mig att skriva lappar, göra en rutin av brevöppnandet eller liknande. Det tar helt enkelt energi att tvinga mig själv, och innan jag hade boendestöd gick det till och med så långt att jag sköt upp postöppnandet tills jag såg ett brev från inkassoföretag. Först då fick jag ett adrenalinrus i kroppen och öppnade posten och betalade räkningen med en gång. Numera händer aldrig sådana saker längre eftersom min boendestödjare ser till att jag öppnar posten.

Jag har otaliga gånger försökt göra fungerande rutiner av postöppnandet men det har helt enkelt inte fungerat. Precis på samma sätt som många människor som skulle vilja börja leva hälsosamt mycket väl vet vilken mat som är hälsosam och nyttig och de skulle ha den praktiska förmågan att sluta äta onyttigt och börja motionera, men de saknar motivationen. Därför kontaktar de ofta Viktväktare och andra föreningar som motiverar dem att äta bättre. På samma sätt behöver jag mina boendestödjare som ser till att jag öppnar posten. Mina boendestödjare är helt enkelt mina viktväktare.

Sluta se bristande exekutiva funktioner som lathet! När man saknar förmågan att ta initiativ, behöver vi motivation utifrån istället för tjat!

Share Button

Neuropsykiatriska diagnoser och planeringssvårigheter

Share Button

Å ena sidan sägs det att personer med Aspergers syndrom gillar struktur och planering, men å andra sidan har många aspergare svårigheter med exekutiva funktioner, vilket bland annat kan innebära just planeringssvårigheter. Vissa kan ha lätt för att planera i vissa situationer samtidigt som man har stora planeringssvårigheter inom andra.

Trots att jag har lätt för att planera min tid och ekonomi, har jag stora svårigheter att planera vad jag exempelvis behöver ha med mig när jag ska resa iväg. Visst, om jag ska föreläsa och övernatta en natt på föreläsningsorten, vet jag av erfarenhet att jag behöver kläder, pyjamas, föreläsningsmanus, laptop, smink samt sminkborttagare och andra hygienartiklar och böcker. Men vad behöver jag om jag åker till mina föräldrar i Finland och stannar där en vecka? Och blir det annorlunda om jag istället blir borta i två veckor? Hur mycket kläder ska jag ta med mig exakt?

När jag var gift, hade jag det otroligt lätt: det var alltid min dåvarande man som packade min resväska utan att jag bad om det, vilket jag var mycket tacksam för. Han hade helt enkelt märkt att jag hade svårt att planera och därför ville han hjälpa till. De första åren efter skilsmässan fortsatte han ibland att packa mina väskor om han visste att jag skulle resa iväg någonstans, men annars försökte jag klara mig själv. Jag hade nämligen otroligt dåligt samvete för att han hjälpte mig hela tiden! Och det var när jag började packa mina resväskor själv som mina föräldrar fick en stor chock. En gång när jag skulle vara hos dem i 14 dagar, hade jag bland annat tagit med mig 11 par skor och i princip hela min garderob!

Naturligtvis undrade mina föräldrar vad som hade hänt plötsligt och varför jag hade börjat ta med mig hela min garderob när jag inte hade gjort det tidigare. De trodde att det var något påhitt jag plötsligt hade kommit på, men så var det inte alls: nu försökte jag ju bara klara mig själv och packa min resväska själv, och jag visste inte alls hur man packade! Hur visste man vad man behövde och inte behövde?

“Ta inte med dig för mycket kläder nu”, sa mina föräldrar till mig varje gång innan jag skulle åka till dem. Men jag kunde ändå inte följa deras råd för jag visste inte vad “för mycket” betydde rent konkret i det här fallet. Jag fortsatte att ta med mig lika många par skor till Finland men lämnade i princip allt annat hemma i Stockholm för de hade sagt att jag inte skulle ta med mig för mycket kläder! Därför behövde jag plötsligt köpa nya kläder i Finland när jag upptäckte att jag inte hade tagit med mig tillräckligt mycket kläder.

När jag tog upp problemet med min boendestödjare, började vi alltid bestämma tillsammans inför varje resa vilka plagg jag behövde ta med mig och vilka plagg och skor jag skulle lämna hemma. Vi bestämde också att 4 par skor räcker gott och väl för 14 dagar, fler skor än så behöver jag inte. Och det är en bra tumregel jag har börjat använda, och det fungerar mycket bra! 🙂

Share Button

En annorlunda strategi att lösa dåliga exekutiva funktioner

Share Button

Eftersom jag jobbar som Aspergerinformatör, innebär mitt jobb flera resor och hotellövernattningar. Om jag måste åka långt för att komma till föreläsningsorten, brukar det bli minst en hotellövernattning så att jag slipper spendera en hel dag på resande fot.

Dessa resor och hotellövernattningar kräver en aktivitet som jag har mycket svårt för – nämligen packande. Om jag sover över på föreläsningsorten, behöver jag förutom föreläsningsmanuset och min bok även packa med mig mobiltelefon, mobilladdare, min bärbara dator, plånbok, smink, sminkborttagning och andra hygienartiklar, klädombyte till dagen efter osv. Och eventuellt även någon av mina älskade grammatikböcker som jag kan läsa innan jag sover.

När jag reser iväg, kan jag lösa packandet på två sätt:

1. Planera i förväg vilka kläder och vilken grammatikbok jag vill ha med mig, och packa dagen innan. Fördelen med detta alternativ är att packandet redan är gjort dagen innan, nackdelen är däremot att det går helt emot min natur att göra saker i förväg.

2. Lämna planeringen och packandet till sista minuten. Fördelen är att jag slipper stressa över packandet i förväg, nackdelen att det blir lite stress innan jag ska iväg och risken finns att jag glömmer bort exempelvis min tandborste eller något annat viktigt.

De allra flesta människor skulle förmodligen välja alternativ 1, men inte jag. Varför? Jo, för att alternativ 1 skulle innebära betydligt mer stress för mig. Jag har i likhet med många andra människor med Aspergers syndrom och autism dåliga exekutiva funktioner, vilket bland annat innefattar förmågan att komma igång med viktiga saker. Det är mycket svårt för mig att tvinga mig själv att göra saker i tid när det inte är bråttom.

Visst, jag skulle absolut kunna tvinga mig själv. Men om jag tvingade mig själv att packa dagen innan, skulle jag inte vara motiverad och jag skulle behöva anstränga mig till mitt yttersta för att bestämma mig vad jag ska ha med mig. Då tänker min hjärna nämligen: “du behöver inte bestämma dig nu Paula, du har tid”. Och om jag tvingar mig själv, bränner jag ut mig. Därför börjar jag istället alltid packa strax innan det är dags för mig att åka iväg, då har jag tack vare adrenalinruset mycket lättare att bestämma mig vad jag ska ta med mig, och packandet tar inte lika mycket energi.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte innebär någon stress alls att packa i sista minuten, men stressen är minimal och jag behöver bara stressa under tiden jag packar, vilket är ungefär 10-15 minuter. På en skala från 0 till 10 är min stressnivå kanske ungefär på 4 när jag packar i sista minuten jämfört med 8 som stressnivån skulle ligga på om jag planerade och packade dagen innan. Ibland händer det att jag glömmer att ta med mig min tandborste, sminkborttagning eller något annat, men det är ingen fara jag kan alltid köpa med mig det jag behöver på föreläsningsorten. Så länge jag har med mig pengar, tågbiljetten och föreläsningsmanuset, vilket jag ser till att jag har, gör det inte så mycket.

Att jag bejakat det faktum att jag gör saker i sista minuten och att jag tillåtit mig själv att packa i sista sekunden inför mina jobbresor har verkligen räddat mig. Det har gjort att jag har orkat fortsätta hålla föreläsningar om Aspergers syndrom så här länge! Jag vet att min metod är kontroversiell och många andra tycker att jag gör fel, men den här metoden fungerar utmärkt för mig! 😉

Share Button

Ibland behöver vi Aspergare lite betänketid

Share Button

Precis som jag skrivit tidigare, kan vi med Aspergers syndrom och autism ibland ha svårt för att fatta snabba beslut i och med att vi ofta har brister i våra exekutiva funktioner. Om jag inte får betänketid, kan det ibland hända att jag fattar helt tokiga beslut.

Idag hade jag ett mycket svårt beslut att fatta. Jag hade haft tid kl 10:15 hos Arbetsförmedlingen, och kl 13 skulle jag ha läkartid i en annan stadsdel. När jag var klar med Arbetsförmedlingen, funderade jag på om jag skulle åka hem emellan eller om jag skulle äta lunch i stan istället och fördriva lite tid på någon lunchrestaurang innan läkartiden.

Jag funderade fram och tillbaka och försökte ta hänsyn till alla smådetaljer för att komma fram till vad som var bäst för mig, men det var inte lätt. Om jag skulle åka hem, skulle jag hinna vara hemma endast en halvtimme, vilket skulle betyda att jag bara skulle hinna äta lunch och ta en kort tupplur i 10 minuter innan jag skulle behöva åka igen. Det kanske inte skulle vara värt det med tanke på att det tar nästan 10 minuter för mig att gå hem från tunnelbanan och jag hatar att promenera i onödan när jag är trött?

Men å andra sidan kändes det som att jag behövde lite ensamtid och en tupplur. Vad skulle ta mest energi av mig just idag: att slippa det onödiga åkandet och promenaderna, eller åka och gå fram och tillbaka och få 30 minuters ensamtid inklusive 10 minuters tupplur? Hur såg min energikvot ut idag?

Att fatta sådana här beslut är inte lätt eftersom jag har olika energikvoter: vissa dagar tar det extremt mycket energi av mig att promenera, medan andra dagar tar det energi av mig att ständigt vara bland människor. Så vad gällde idag? Jag behövde sätta mig ner och fundera i ca en kvart innan jag kom fram till att det var bäst att åka till stan. Och det visade sig vara rätt beslut, inte minst med tanke på att tänkandet hade tagit lång tid och jag därmed hade fått ännu mindre tid på mig om jag hade velat åka hem.

Ibland har andra människor blivit trötta på mig när jag inte kan fatta sådana här beslut, och då har de försökt fatta beslutet åt mig. Det har exempelvis hänt flera gånger att andra människor har frågat mig om jag vill ha mat, och när jag försökt lista ut när jag åt senast och försökt känna efter om jag varit hungrig eller mätt, har de bestämt sig att jag ska äta. Då har jag lyssnat på deras råd och blivit illamående efteråt om jag trots allt varit alldeles för mätt och egentligen inte borde ha ätit. Eftersom jag har svårt för att tolka sinnesintryck och andra signaler från kroppen och inte alltid förstår om jag är hungrig eller mätt, kan det lätt hända att jag fattar fel beslut om jag inte får tid att känna efter.

Istället för att andra människor ska försöka pusha mig att fatta ett beslut så fort som möjligt, önskar jag att de istället hjälpte mig med att komma fram till hur jag mår. Om jag inte vet om jag borde äta eller inte, blir jag glad om de frågar mig när jag åt senast och hur mycket, och då kan de svara om jag borde vara hungrig nu eller inte. Om jag inte vet hur mycket ork jag har, blir jag glad om andra människor hjälper mig med att komma fram till hur mycket aktiviteter jag har den närmaste tiden och hur mycket jag har sovit, och sedan kan vi tillsammans komma fram till vad som är bäst för mig.

Share Button

Att höra av sig

Share Button

När man har svårt med exekutiva funktioner, vilket många av oss med Aspergers syndrom eller autism har, kan det vara riktigt svårt att ta tag i saker. Själv har jag också svårt för det. Men ibland har jag varit i situationer då omgivningen tyckt att jag haft svårt att ta tag i saker när problemet i själva verket varit att jag inte varit tillräckligt motiverad.

När jag var barn, tjatade min mamma på mig att jag var alldeles för dålig på att höra av mig till mina vänner och att jag borde ta tag i det. Efter att mamma hade tjatat tillräckligt mycket gjorde jag det till slut, men jag gjorde det bara för att göra henne nöjd. Anledningen till att jag var dålig på att höra av mig var att det inte var viktigt för mig ha vänner för min egen skull, utan endast för mammas skull. Och därför var jag inte tillräckligt motiverad att höra av mig till andra människor.

“Nu måste du ringa Anna och Pia, annars kommer de tröttna på dig och försvinna”, sa mamma, och då blev jag rädd. Jag visste inte varför det var viktigt att mina vänner inte skulle försvinna, men eftersom mamma ofta skrämde mig med det, kändes det som att det av någon anledning absolut inte fick hända. Och därför ringde jag till dem med en gång.

Trots att mamma menade väl, blev allt väldigt fel. På det här sättet lärde jag mig nämligen att jag ska höra av mig till andra människor för att göra dem nöjda, och inte för att jag själv vill det. Därför började jag höra av mig till andra människor och pratade med dem länge i telefon och träffade dem även om jag själv inte ville det, och det här beteendet fortsatte ända till vuxen ålder. Men tack vare min psykolog började jag till slut förstå att jag inte behöver höra av mig till andra bara för att de förväntar sig det och att jag inte alltid behöver vara tillgänglig.

Idag mår jag bra, och det beror mycket på att jag lever på mina egna villkor och gör vad jag själv vill på fritiden. Under perioden jag är stressad svarar jag exempelvis inte alltid i telefon och ringer inte alltid tillbaka. Jag tvingar aldrig mig själv att höra av mig till någon under perioder jag behöver vara ensam, utan jag gör det bara när jag själv orkar.

Share Button

Att anpassa sitt tankesätt

Share Button

Enligt autismforum visar studierna att vi som har Aspergers syndrom har svårt för att vara flexibla i vårt tänkande och bryta invanda mönster. Jag har på mina föreläsningar träffat anhöriga till personer med Aspergers syndrom eller autism som sagt att deras närstående har svårt för att acceptera om man exempelvis inte går exakt på den restaurangen som den här personen har tänkt att de skulle göra. Då kan personen med Aspergers syndrom ha svårt för att anpassa sig till den nya situationen.

De flesta människor jag har umgåtts med har alltid tyckt att jag haft lätt för att anpassa mig och att jag är flexibel i mitt tankesätt. Många ser mig nästan som för flexibel eftersom jag haft en tendens att sätta andras behov före mina egna.

Men det som inte syns utåt är hur energikrävande det är för mig att hela tiden anpassa mig. När jag var yngre, var jag arg på personer som ständigt ändrade på tider och kom fem minuter försent eftersom jag alltid själv var noga med att hålla tider. Om de tider man bestämt alltid hålls, blir jag inte lika trött i hjärnan för då behöver jag inte tänka annorlunda, anpassa mig till nya omständigheter och lägga energi på att stå på olika ställen och vänta på andra människor.

Men idag vet jag om att det kan vara energikrävande för andra människor att passa tider till sekunden, och därför har jag blivit mer förstående för att alla inte alltid kommer i tid. Jag vet idag att alla fungerar olika. Om någon kommer försent idag, säger jag ingenting och visar inte utåt vilken kaos det blir i min hjärna om någon ständigt ändrar på tider. Så utåt sett kan det se ut som att jag kan anpassa mig till nya omständigheter eftersom jag så gärna vill anpassa mig till samhället och visa förståelse för människor som har svårare än jag att hålla tider.

Det har blivit en bra kompromiss för mig att tänka på andra människor och anpassa mig när jag är ute men att göra saker på mitt sätt när jag är hemma. Hemma måste jag nämligen tillåta mig själv att hålla mig till mitt tankesätt för att undvika kaos. Jag kan ha otroligt svårt att göra saker som inte tillhör mina normala rutiner. Tidigare hade jag en smutsig grytlapp hur länge som helst i köket, och när andra människor sa till mig att den skulle vara lätt att ta med sig den till tvättstugan och tvätta den tillsammans med min andra tvätt, blev det ändå inte gjort eftersom tvättning av grytlappar inte tillhör mina vanliga tvättrutiner.

Anledningen var att jag helt enkelt inte orkade tänka annorlunda och ta med mig grytlappen till tvättstugan: min energi räckte inte till det eftersom det hade krävt avvikning från mina normala tvättrutiner. Att hämta grytlappen från köket skulle visserligen bara ha krävt några extrasteg, men själva processen skulle ha tagit mycket mer energi än så. Bland annat därför är det viktigt för mig att ha en boendestödjare för hon kan hjälpa mig att göra saker jag inte är van vid att göra.

Däremot tycker jag inte att man kan kalla oss med Aspergers syndrom för oflexibla. Ingen skulle förmodligen orka ständigt göra saker som tröttar ut hjärnan totalt, och det tröttar ut min hjärna att plötsligt behöva tänka annorlunda. Ute måste jag ju anpassa mig ibland, men för att må bra måste jag kunna hålla mig till mina rutiner när jag är hemma.

Share Button