Kategoriarkiv: Exekutiva funktioner

Att ta tag i saker

Share Button

Ibland har vi med Aspergers syndrom extremt svårt för att ta tag i saker. Själv har jag extrasvårt med saker som avviker från mina rutiner.

Igår hade jag bankärenden i stan men förblev utan hjälp eftersom mitt ID-kort hade gått ut 2013. Jag försökte legitimera mig med mitt finska pass, men det godkändes inte som en ID-handling eftersom det inte står mitt svenska personnummer i passet. Passet i kombination med mitt gamla svenska ID-kort gällde inte heller trots att mitt personnummer står i mitt gamla ID-kort. “Det är bara att förnya ditt svenska ID-kort”, förklarade kvinnan bakom disken för mig.

Jag suckade. För mig är det inte att “bara göra det”. Jag har försökt tvinga mig själv sedan 2013 men det har tagit emot. Anledningen till att det tar emot är att det avviker från mina dagliga rutiner att ansöka om ett ID-kort, vilket betyder att jag måste tänka på saker jag vanligtvis inte tänker på. Och det gör mig trött att tänka. När jag var sjukpensionär, tog det aldrig mig så här lång tid att ta tag i saker, men nuförtiden tar föreläsningarna all min energi, och därför bli mina exekutiva funktioner ännu sämre.

I somras bestämde jag mig för att ta tag i saken. Jag kom så pass långt att jag gick till fotografen och tog bilder på mig själv för ett ID-kort samt beställde ett personbevis. Efter det blev jag så trött att jag inte orkade göra mer, och för ett tag sedan läste jag att man inte ens behöver ha med sig bilder och personbevis när man ansöker om ID-kort! Jag hade alltså gjort allt i onödan!!

Får se om jag kommer att orka skaffa ID-kort i år, eller om det skjuts fram till 2016 eller t  om till 2017! 😉

Share Button

En båtresa och en föreläsning

Share Button

Den senaste tiden har jag börjat åka hemifrån i sista minuten när jag ska på föreläsningsresor. Förut kunde jag för säkerhets skull vara på flygplatsen tre timmar innan flygets avgång, men nuförtiden blir det ofta en och en halv timme innan. Och samma sak när jag åker tåg eller båt till föreläsningsorterna.

Förut orkade jag planera resan i tid började packa och lämnade hemmet tillräckligt tidigt. Det tog energi att tvinga mig själv att komma igång eftersom jag saknar en startknapp pga mina dåliga exekutiva funktioner, men jag reste ju bara ett par gånger om året så det gick bra. Nuförtiden krävs det däremot att jag har superbråttom för att jag ska orka komma igång med packandet, och därför måste jag stressa varje gång. För att jag ska börja göra det tidigare krävs det hård disciplin och mycket fokus, vilket är svårt när man har Aspergers syndrom och ADD.

Varför har problemet blivit värre då? Jo, det handlar egentligen inte om att problemet blivit värre utan det handlar om att jag börjat resa oftare. För att jag ska orka fortsätta föreläsa måste jag göra mitt liv så enkelt som det bara går.

För dig låter det kanske motsägelsefullt att jag använder ordet “enkelt” när det handlar om att lämna allt till sista minuten, men för mig är det faktiskt svårt att göra viktiga saker i tid. När min hjärna vet om att jag kan göra uppgiften senare, är jag inte tillräckligt motiverad trots att jag vet att det innebär viss stress att göra allt i sista minuten. Om jag börjar göra saker för tidigt, fungerar inte min hjärna och jag måste säga till mig själv hela tiden: “packa nu Paula” och en annan del av mig tjafsar emot: “äsch, det där kan jag göra senare”.

Jag måste egentligen alltid koncentrera mig när jag packar, men jag måste koncentrera mig ännu mer om jag börjar packa för tidigt. Jag vet att det låter konstigt, men några av er som har Aspergers syndrom eller ADHD/ADD kanske vet vad jag pratar om.

Igår straffades jag återigen för att jag hade lämnat allt till sista minuten: jag var tvungen att ta en taxi till Vikingterminalen, och det kostar ju pengar. Till råga på allt kom inte taxin i tid så jag fick ringa och fråga var taxin var någonstans när jag insåg att klockan hade blivit mycket. Jag var ju bara tvungen att hinna till båten eftersom jag inte får missa en föreläsning!

Till slut kom taxin, men istället för att åka den raka vägen till Vikingterminalen åkte chauffören en omväg. Jag skällde ut honom, vilket inte alls är typiskt mig men jag var stressad. Han bad om ursäkt och sa att hans GPS hade visat fel! Till slut var jag trots allt på Vikingterminalen 50 minuter före båtens avgång. När jag kom till hytten, insåg jag att jag hade en vanlig C-hytt istället för en ekonomihytt som jag hade trott att jag hade. Då var kvällen räddad!

Nu är jag snart framme i Helsingfors. Ikväll blir det en föreläsning i Kausala (ja, du läste rätt, jag föreläser ikväll trots att det är fredag) och sedan kommer det bli en hotellövernattning i Lahtis. 

Share Button

Nu bär det av mot Finland!

Share Button

Nu har jag haft en mycket välbehövd vilovecka efter min föreläsning i Kuwait. Och idag bär det av mot Finland! Imorgon kommer jag göra en tidningsintervju, och på söndag fyller mitt lilla gudbarn 1 år och jag ska på hans kalas. Och nästa vecka börjar föreläsningarna.

Efter mina föreläsningar nästa vecka kommer jag flyga tillbaka hem och stanna här i tre dagar, men efter det är det dags att flyga tillbaka till Finland och föreläsa där igen! Så det kommer bli mycket flygande för mig de närmaste veckorna.  Vilken tid att julen är snart här för då kommer jag få vila ordentligt!

Som bekant har många av oss med Aspergers syndrom och ADHD/ADD brister i våra exekutiva funktioner. I mitt fall innebär det bland annat att jag har svårt att komma igång med saker om jag inte har superbråttom, och därför har jag lämnat packandet till sista stunden. Jag börjar alltid packa ett par timmar innan jag ska till flygplatsen, tidigare än så kan jag inte börja packa. Det går bara inte, oavsett om jag vill eller inte.

Att jag inte börjar packa i tid handlar inte om brist på vilja utan om att jag faktiskt saknar en motor, dvs en startknapp, när jag inte har superbråttom. Då har jag ingen motivation, och när motivationen saknas, kan jag inte komma igång med uppgifter eftersom jag inte kan tänka klart då. Då kan jag inte bestämma mig vad jag behöver ta med mig, eftersom min hjärna bara tänker: “äsch, jag kommer ändå kunna packa lite senare”. Då skulle bara packandet bli halvdant gjort, och jag skulle bli helt utmattad sedan eftersom jag lagt min energi till att tvinga mig själv.

Om jag däremot vet om att jag verkligen har bråttom, får jag ett adrenalinrus i kroppen, och då kommer jag igång med packandet. Hur konstigt det än låter, kan jag inte ändra på detta. Det här är något jag måste leva med trots att det innebär att jag måste stressa varje gång jag ska iväg. Men hellre acceptera sig själv som man är än att försöka ändra på sig själv, så resonerar jag 🙂

Share Button

Att fatta tokiga beslut

Share Button

Jag har tidigare skrivit om hur vi som har Aspergers syndrom kan ha svårt för exekutiva funktioner, vilket bland annat kan innebära att några av oss kan ha svårt för att fatta snabba beslut. Jag kan även ibland bedöma situationer på ett helt annat sätt än vad många andra skulle göra, vilket kan göra att beslutet jag fattar är helt tokigt i andra människors ögon.

Även på hemvägen från Kuwait fick jag byta plan på Frankfurts flygplats, och där var jag nära att fatta ett i andra människors ögon tokigt beslut om Maria, en medarbetare från Asperger-föreningen i Spanien, inte hade gripit in.

När jag hade stigit av planet i Frankfurt, hade jag märkt till min förfäran att mitt plan till Stockholm skulle lyfta efter 55 minuter. Och eftersom man skulle vara vid gaten allra senast 15 minuter innan planets avgång, hade jag i praktiken endast 40 minuter på mig att gå igenom passkontrollen, åka tåg från terminal 2 till terminal 1, köa igenom säkerhetskontrollen och att gå den långa vägen fram till min gate.

När jag till slut kom till kön till passkontrollen, såg jag hur otroligt lång kön var. Då insåg jag ett hårt faktum: jag skulle missa mitt flyg till Stockholm. Då fick jag tänka lite. Vad skulle jag göra nu? Vad var det rätta? För det fanns ju endast följande två alternativ:

A) Acceptera situationen,  övernatta i Frankfurt och köpa en ny biljett hem till Stockholm. Visserligen skulle min resväska gå direkt från Kuwait till Stockholm, men jag skulle förhoppningsvis få resväskan senare.

B) Be andra människor om att få gå före i kön.

Jag bestämde mig för alternativ A. Att be andra om att få gå före i kön existerade inte i min värld. När jag var barn, fick jag lära mig från mina föräldrar att man inte fick tränga sig före i kön utan man skulle vänta artigt på sin tur även om man skulle vilja att kön gick fram snabbare. I min värld gällde detta i alla situationer förutom i nödfall. Och nödfall handlar för mig endast om liv och död, och inte om att man skulle tvingas övernatta i Frankfurt och köpa en ny biljett hem trots att det skulle innebära att jag eventuellt skulle bli ca 5000 kr fattigare. Visst, jag har ett mycket lågavlönat jobb och 5000 kr är en stor summa för mig, men jag skulle kunna skaffa inneboende så att jag skulle få råd att betala extrakostnaderna. I mina ögon var inte min situation tillräckligt allvarlig för att jag skulle ha rätten att besvära mina medköande genom att tränga mig före i kön.

När Maria insåg att jag faktiskt menade allvar, kunde hon inte acceptera mitt beslut. Då klappade hon några människor på axeln och förklarade för dem att jag tyvärr skulle behöva tränga mig före eftersom mitt plan skulle gå snart. Alla var förstående och ingen protesterade. När jag hade gått igenom kontrollen, sprang jag fort till gaten och hann till mitt plan precis i sista minuten! 🙂

Share Button

Att växla mellan uppgifter

Share Button

“Nu är mötet slut, och ni får åka hem”, sa projektledaren till oss Asperger-informatörer för projektet Vägar till jobb i måndags. Men vi fortsatte att sitta kvar och prata. “Ni får verkligen gå om ni vill, ni behöver inte stanna kvar här längre”, sa hon efter ett tag igen, men ingen steg upp.

Som bekant är långt ifrån alla med Aspergers syndrom och autism förtjusta i möten. Jag har alltid sagt på jobbet att jag vill undvika möten så långt det går, och inte sällan tackar jag nej till dem. Att sitta på möten tar nämligen oftast ännu mer energi av mig än att föreläsa om Aspergers syndrom, speciellt om det är många människor på mötet. Men eftersom jag inte har några föreläsningar den här veckan, Attentions lokal inte ligger jättelångt från mitt hem och det inte var många människor på mötet i måndags, gick det bra för mig att vara med den här gången.

Dessutom är det inte pratet efteråt som slukar upp all min energi utan snarare det faktum att jag måste åka hemifrån för att ta mig dit plus hålla min uppmärksamhet uppe under mötet. Men nu var jag redan där, och mötet var slut. Därför ville jag gärna stanna kvar där för att prata med de andra informatörerna: nu fick vi ha roligt och skratta utan krav. Men jag kan förstå att det kunde vara svårt för projektledaren att förstå varför jag som inte är speciellt förtjust i möten inte ville åka därifrån så fort som möjligt.

Det fanns också en till anledning till att jag inte ville åka hem: jag orkade inte. Tidigare har jag skrivit att vi som har Aspergers syndrom kan ha svårt för exekutiva funktioner, vilket bland annat kan innebära att några av oss har svårt för att byta fokus och att avbryta handlingar. Att ta på mig ytterkläderna igen, gå till tunnelbanan och åka hem kräver mycket av min fokus, så därför var det mycket mer bekvämt för mig att sitta kvar på möteslokalen: då kunde jag bara sitta stilla och inte behövde fokusera på något nytt.

Eftersom jag inte tycker om att växla mellan uppgifter, föredrar jag ofta att endast fokusera på en uppgift om dagen. Det var bland annat därför jag skrev min bok på tre månader: det kändes som att det var enklare för mig att sitta framför datorn från morgon till kväll i tre månaders tid än att endast skriva på boken endast några timmar om dagen och sprida ut skrivandet på en längre tid. Om jag hade spridit ut skrivandet, hade jag behövt bestämma mig vad jag skulle göra efter dessa timmar, och jag hatar att tänka. Ju mer jag tänker, desto tröttare blir jag. Det är bland annat därför jag och vissa andra med Aspergers syndrom älskar rutiner.

Share Button

Att fatta snabba beslut

Share Button

Många av oss med Aspergers syndrom har svårt för exekutiva funktioner, vilket är ett samlingsbegrepp för många olika förmågor. Exekutiva funktioner omfattar bland annat förmågan att anpassa sig till nya situationer, att byta fokus, att fatta snabba beslut och att komma igång med nya uppgifter samt att avsluta dessa.

Själv har jag mer eller mindre svårt för exekutiva funktioner. Exempelvis så ogillar jag att fatta snabba beslut, då kan jag bli nästan helt handlingsförlamad vilket kan resultera i att beslutet jag fattar blir helt tokigt.

När jag för några år sedan var ny på mitt gym där medlemmar även kan träna under gymmets stängningstider, hände det plötsligt att en man frågade mig utanför dörren om jag kunde släppa in honom på gymmet med mitt kort. Han ville träna, och han hade glömt sitt gymkort hemma. Då blev jag paff och frågade mig själv i ca 15 sekunders tid: Vad ska jag göra nu? Vad är det rätta? Till slut släppte in honom med mitt kort eftersom jag hade bråttom till tunnelbanan och jag inte hade tid att tänka något mer.

Först efteråt kom jag på att jag hade fattat ett helt tokigt beslut. Jag kom på att jag förmodligen hade gjort något otillåtet, och personalen skulle kunna se genom kamerabilderna att någon utomstående hade kommit in med mitt kort, vilket skulle kunna leda till en varning. Gymmet skulle dessutom öppna efter ca tio minuter, och då hade mannen kunnat gå in och prata med personalen. Då hade han antingen kunnat betala en engångsavgift för träning eller kanske legitimera sig för personalen så att de skulle kunna se att han faktiskt var medlem. Men när sådana här oväntade händelser uppstår, kan jag inte alltid tänka klart.

När jag var yngre, hände det ibland att mina vänner frågade mig om jag ville följa med dem på olika aktiviteter. Ibland svarade jag “ja” utan att tänka, och först efteråt kom jag på att jag inte alls ville det. Men eftersom jag är en bokstavlig person som under några som helst omständigheter inte vill bryta sina löften, slutade det med att jag följde med och mådde dåligt.

Min psykolog har lärt mig en riktigt bra strategi för att hantera sådana här situationer, nämligen att be om betänketid, vilket har blivit min räddning. Idag brukar jag svara att jag vill fundera hemma i lugn och ro och återkomma med svar efter några dagar. Och den metoden har visat sig att fungera mycket bra! Fast tyvärr fungerar den inte i exakt alla situationer, som när jag exempelvis blir ombedd att göra något med en gång. Då kan det fortfarande bli fel.

Ni som har Aspergers syndrom, har ni också svårt att fatta snabba beslut?

Share Button