Kategoriarkiv: Paulas blogg

Jo, socialnämnden får visst bevilja bistånd till gamla skulder

Ett återkommande problem för många av oss som lever med Asperger syndrom eller autism är att bli utförsäkrad från Försäkringskassan. Många har mycket låga inkomster, men de som har turen att ha ett arbete alternativt aktivitets- sjukersättning hamnar i regel inte under riksnormen så länge personen är född i Sverige. För utlandsfödda autister kan däremot sjukersättningen vara så låg att den inte räcker till skäliga levnadskostnader, men för svenskfödda ska sjukersättningen på garantinivå täcka de nödvändiga levnadskostnaderna och svenska autister med sjukersättning brukar därmed inte behöva vända sig till socialen. Men de autister som varken har arbete eller (tillräcklig) ersättning från Försäkringskassan kan behöva ansöka om ekonomiskt bistånd, även kallat socialbidrag.

Ekonomiskt bistånd består av två delar: dels av försörjningsstöd som ska täcka kostnader för mat, el, hyra, hemförsäkring, fritid, kläder och skor, dagstidning och dylikt och dels av något som heter “bistånd för livsföring i övrigt.” Det sistnämnda ska täcka alla övriga kostnader som är nödvändiga för den enskilde för att uppnå en skälig levnadsnivå. Det kan avse läkarbesök, mediciner, avgifter för hemtjänsten, besök hos tandläkaren, inköp av glasögon eller nödvändiga möbler eller annat som socialtjänsten bedömer vara nödvändigt för att den enskilde ska uppnå en skälig levnadsstandard.

Alla vi som haft oturen att hamna hos socialen under livets gång vet däremot att socialtjänsten inte alltid är så lätt att göra med. När jag för flera år sedan blev utförsäkrad från Försäkringskassan i samband med att jag uppnådde åldern då jag inte längre hade rätt till aktivitetsersättning, behövde jag ansöka om försörjningsstöd. Dock fick jag avslag med motiveringen att jag borde ha sparat pengar från min aktivitetsersättning. Socialtjänsten i min stadsdelsförvaltning kontrollerar nämligen inkomsterna fyra månader tillbaka i tiden, och enligt deras beräkning borde jag kunnat spara över en tusenlapp från minaktivitetsersättning. Att jag hade besökt ett privatläkare för att få ett utförligt läkarutlåtande till Försäkringskassan (eftersom jag inte lyckades hitta en läkare med autismspecifik kompetens på ett annat vis) spelade ingen roll i socialtjänstens ögon: jag hade inte rätt till ekonomiskt bistånd under den första månaden!

Vissa av oss med neuropsykiatriska funktonsvariationer kan även ha gamla skulder. Om vi har mått dåligt och inte förmått att betala räkningar i tid på grund av utmattning alternativt våra boendestödjare eller goda män glömt att betala våra räkningar, är det lätt för oss att hamna i Kronofogdens register. Den allra farligaste situationen är om det finns är obetalda hyror för det ser inte landets hyresvärdar med blida ögon. Jag har själv tack och lov sluppit betalningsanmärkningar även om jag inte förmådde att betala räkningar i tid när jag mådde som sämst, men många andra autister har inte haft samma tur. Och därför kan vissa autister som vänder sig till socialen ha stora ekonomiska bekymmer.

Något som socialtjänsten ofta kör med är att de påstår sig inte kunna bevilja bistånd till gamla skulder, men det stämmer inte! Enligt 4 kap. 2 § socialtjänstlagen får socialtjänsten visst ge bistånd till övriga saker som inte anges i 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. Jag har en vän som fick bistånd för att köpa leksaker till sina barn enligt denna paragraf, och denna kvinna fick ett biståndslöfte från socialtjänsten till gamla hyresskulder. Om socialtjänsten i din hemkommun påstår sig inte få ge bistånd till gamla skulder är det alltså en lögn för 4:2 SoL möjliggör socialtjänsten just detta! Däremot är inte socialtjänsten skyldig att bevilja bistånd till gamla skulder, men det är en annan femma.

Nu är vår sommarledighet på Misa Kompetens slut

Idag hade alla vi anställda på Misa Kompetens vår första samling efter sommarledigheten. Som vanligt samlades vi på vårt huvudkontor i Solna Strand där vi brukar ha möten minst en gång i månaden, ibland oftare. Trots att många av oss redan började arbeta förra veckan, hade vi alltså vår första samling idag efter den månadslånga semestern. Imorgon kommer vi samlas igen! Mina kollegor på Misa Kompetens är med på mötena hela dagarna, men eftersom jag blir trött av långa möten är jag bara med på förmiddagarna båda dagarna.

Att vi hade vår första samling betyder att min semester är definitivt slut nu. Det kändes som att semestern gick väldigt fort den här gången. Innan och under semestern kunde jag inte bestämma mig om jag skulle fortsätta blogga som vanligt under semestern eller om jag skulle ta ledigt från bloggen under mina semesterdagar (jag arbetade ju som vanligt en dag i veckan under semestern för att svara på föreläsningsförfrågningar), och innan semestern började bestämde jag mig därför för att gå efter känsla. Och nu när jag är tillbaka från semestern så upptäckte jag att jag hade bloggen öppen under hela semestern och bloggade under varenda av min semesterdag! Det blev bara så utan att jag knappt hade märkt det, vilket är lite kul 🙂

Nu under hösten gäller att ni ska få blogginlägg av mig varje vardag. På helgerna får jag såklart också blogga om jag vill även om ingen på Misa Kompetens förväntar sig det. Som ni vet bloggade jag på helgerna under hela vårterminen, så jag misstänker starkt att ni kommer att fortsätta få blogginlägg av mig på helgerna under hösten med. Även om jag inte kan garantera det så har jag en stark känsla av att det kommer att bli så 🙂 Bloggandet har ju blivit någon slags rutin för mig så det skulle kännas konstigt för mig att inte blogga på helgerna.

Jag hade ingen sammanhängande semester den här gången. Förutom att jag arbetade en vardag i veckan under hela sommaren, fick jag faktiskt avbryta min semester tillfälligt i juli eftersom jag fick en oväntad skrivuppgift. Jag fick skriva en krönika om mitt liv med Aspergers syndrom som kommer att publiceras i en lokaltidning i månadsskiftet augusti/september om jag minns rätt. Ni kommer självklart få länken när krönikan är publicerad! Men eftersom jag fick avbryta semestern fick jag en extrasemestervecka i september, så jag kommer inte att behöva vänta ända till jul tills jag har min nästa ledighet!

Här sitter jag tillsammans med Misa Kompetens-gänget på huvudkontoret och äter frukost.

Intresserad av en gruppintervju om hinder och lösningar på arbetsmarknaden?

Idag har jag en liten hälsning från min kollega Amir Noajnas på Misa Kompetens som han gärna ville att jag skulle vidarebefordra till er. Bara för att förtydliga så räknas alltså Aspergers syndrom och autism som kognitiva funktionsnedsättningar i det här fallet så ni som har en diagnos inom autismspektrat tillhör alltså målgruppen. Men vi söker alltså såklart även personer med andra typer av funktionsvariationer. Så här skriver Amir:

“Hej!

Vill du vara med och påverka situationen på arbetsmarknaden för personer med funktionsnedsättning?

Myndigheten för delaktighet (MFD) ska på uppdrag av regeringen undersöka hinder och lösningar på arbetsmarknaden för personer med olika typer av funktionsnedsättningar och MFD har nu gett uppdraget till Misa Kompetens att samla till och genomföra gruppintervjuer med nyckelpersoner.

Misa Kompetens söker alltså arbetstagare med funktionsnedsättning (syn, hörsel, kognitiv eller rörelse) och arbetsgivare som har erfarenhet av att ha anställda med funktionsnedsättning.

Gruppintervjuerna kommer redovisas i form av en rapport som skickas till regeringen och övriga beslutsfattare och kommer ha som fokus kring hur man på ett konkret sätt löser hinder i arbetet för personer med funktionsnedsättning.

En viktig och aktuell fråga med andra ord!

Intervjuerna kommer ske 9:e eller 10:e september i Solna Strand, Stockholm och beräknas ta ca 2,5 timme.

Intresserad av att vara med? Kontakta Amir Noajnas eller Paula Tilli på Misa Kompetens för mer info.

amir.noajnas@misakompetens.se, 076-0081610

Ser fram emot att höra från dig!


Amir på Misa Kompetens”

Dags för oss kvinnor att rannsaka oss själva

Idag tänkte jag ta upp ett ämne med er som den här bloggen egentligen inte brukar handla om men är något som jag irriterat mig på väldigt mycket. Det är hur vi människor egentligen behandlar varandra och lägger oss i hur andras kroppar ser ut.

Lite bakgrund: jag har ett BMI på 19,7 vilket innebär att jag är helt normalviktig. Dock har det inte alltid varit så. Förut hade jag ett BMI på över 30 tills jag en dag bestämde mig för att påbörja ett nytt och hälsosamt liv och lyckades gå ner 30 kg på ett år. Jag köpte aldrig några bantningsprodukter eller hoppade över måltider utan jag började helt enkelt äta fyra gånger om dagen och cykla i tjugo minuter varje morgon. Jag slutade äta vitt socker och transfetter och bytte ut allt onyttigt mot riktig mat. Viktnedgången blev enkel och jag hade otroligt roligt på vägen. Jag njöt av livet och började må psykiskt och fysiskt bra. Alla hälsobesvär så som smärtan i kroppen var som bortblåsta och jag fick otroligt mycket energi. Och eftersom jag älskade min nya livsstil, har jag fortfarande kvar den livsstilen så här flera år senare. Jag tackar nej till godis, kakor och läsk och saknar aldrig det. Jag upplever inte att jag behöver avstå från något genom att äta hälsosamt, och jag älskar livet.

Problemet? Andra människor och framför allt kvinnor (med män har jag nästan aldrig haft problem). Ibland häver kvinnorna ur sig riktigt taskiga kommentarer i stil med: “du skulle vara mycket snyggare om du skulle väga mer”, “du måste ta en kaka, du som ser sjukligt smal ut”, “killar föredrar mulliga tjejer framför smala”, “gud vilka smala armar du har, det ser inte klokt ut” och “vad glad jag är att jag har fett kring midjan, jag skulle aldrig vilja vara smalare än vad jag är”. Jag har tagit mycket illa upp av kommentarerna och känt mig trängd. Alla killar jag känner säger samma sak till mig: “Nej Paula, du ser inte alls sjukligt smal ut, dessa kvinnor har fel och du är jättefin som du är” men kvinnorna gör ändå allt för att trycka ner mig. Och även om jag faktiskt skulle vara för smal (vilket jag inte är) skulle det inte göra det mer okej för andra kvinnor att fälla taskiga kommentarer om min kropp!

Jag undviker att diskutera kost, vikt och träning med andra människor, och inte heller bryr jag mig om vad andra människor äter och hur mycket de väger. Ändå har jag i sådana här situationer haft lust att svara med samma mynt och säga: “ska du verkligen ta en kaka, du som väger så mycket?'” och “vad glad jag är att jag väger så här lite nu, jag skulle aldrig vilja väga mer än vad jag gör” bara för att få andra kvinnor att förstå hur det känns att bli nedvärderad. Men jag har låtit bli för jag har blivit uppfostrat till att vända andra kinden till. Dessutom vill jag inte sjunka ner till dessa kvinnors nivå för det är mycket taskigt! Det ska vara lika okej att tycka om sin kropp när man är smal som det är att tycka om sin kropp när man är mullig. Jag behöver inte skämmas för vem jag är och försvara min kropp, lika lite som en mullig kvinna ska behöva göra det.

När jag hade ett BMI över 30, var det däremot ett helt annat ljud i skällan. Då fick jag ett betydligt bättre bemötande. Visst, det hände vid några enstaka tillfällen att folk hävde ur sig att jag skulle vara snyggare om jag gick ner i vikt, men de gångerna var relativt sällsynta jämfört med antalet negativa kommentarer jag får nu. Vidare får en mullig kvinna skriva öppet på Facebook att hon inte tycker att det är snyggt att vara smal och vill behålla sin vikt medan en smal kvinna absolut inte får skriva att hon trivs som smal och gillar sin kropp. Därför tycker jag personligen att jag blev mycket bättre bemött som överviktig än vad jag blir nu som smal, men det är endast min personliga erfarenhet. Andra kvinnor som varit både överviktiga och smala kan ha helt andra upplevelser än jag.

Till saken hör att jag upplevde en till fördel i att vara mullig: när det väl hände någon enstaka gång att någon fällde en negativ kommentar om min kropp, la sig andra människor i och sa: “gud vad taskigt, hon är fin som hon är” medan nu när jag är smal är det nästan ingen som står på min sida. Nu förväntas jag tåla vad som helst! Och om min kille skulle sagt till mig på den tiden: “Vad glad jag är att du är överviktig, jag hade inte attrahterats av dig lika mycket om du hade varit smal”, hade jag fått höra: “Åh, vilken fin kille du har.” Om min kille däremot skulle säga till mig idag: “Vilken fin kropp du har, jag hade inte attraherats av dig lika mycket om du hade varit överviktig”….oj oj oj! Jag vågar inte ens tänka på vilka slags reaktioner jag hade fått från andra kvinnor. För det är tydligen inte okej för en kille att bara attraheras av den typen av kropp som jag har, men däremot är det helt okej för en kille att bara attraheras av mulliga kroppar. Denna dubbelmoral gör mig mycket irriterad, till och med till en sådan grad att jag börjat undvika kvinnor som resonerar på det sättet.  

Kvinnor kan vara mycket taskiga mot andra kvinnor även på andra sätt. Genom åren har jag ibland burit korta kjolar och högklackade och har vid dessa tillfällen fått taskiga kommentarer och elaka blickar från andra kvinnor vilket jag tycker är mycket motsägelsefullt: för å ena sidan kan många kvinnor tycka att det är hemskt att kvinnorna i vissa länder inte har friheten att klä sig som de vill utan att få dåligt bemötande från samhället, men å andra sidan beter sig exakt samma kvinnor likadant mot kvinnor i Sverige! Jag har många gånger undrat vad skillnaden är mellan att bli dömd för att visa sig utan slöja och att bli dömd och få elaka kommentarer för att bära en kort kjol men har inte lyckats lista ut det. Oavsett vad så kallas just sådana här kommentarer och blickar för mobbing när man går i skolan, men i vuxenlivet är det tydligen okej!

Konstigt nog har jag aldrig haft samma problem med män. Det har hänt extremt sällan att en man skulle ha betett sig respektlöst mot mig även om det har hänt mig, precis som i princip alla Sveriges kvinnor, att män har tafsat. Dock har det endast hänt vid mycket få tillfällen och har inte haft samband med min klädsel. Därför har jag alltid haft betydligt större problem med kvinnor än vad jag haft med män, men som sagt är det min personliga erfarenhet och ingen absolut sanning. Självklart är det aldrig okej att kommentera andras kroppar oavsett om man är man eller kvinna, men anledningen till att jag riktar detta inlägg till kvinnor är att jag personligen haft problem med just kvinnor. Tilläggas bör att inte alla kvinnor beter sig på detta sätt tack och lov.

Till alla kvinnor: dags för oss att rannsaka hur vi egentligen behandlar varandra! Vi vill ju att män ska bemöta oss med respekt och låta bli att kommentera våra kroppar. Därför ska vi sopa framför vår egen dörr innan vi lägger all skuld på andra!

Hejdå Finland

Igår var det dags att säga hejdå till mitt kära hemland Finland där jag var i ett par veckor för att hälsa på mina föräldrar! Hejdået känns alltid lika vemodigt. Det blev en färjeresa hem från Åbo hamn till Stockholm. Sverigefärjor kallar vi dem för i Finland, men för er svenskar är de ju Finlandsfärjor. Jag roade mig genom att sitta på däcket och titta på när vi passerade Åbo skärgård och Åland, och sedan blev det en del vila i hytten. Klockan ringde klockan 3:30 svensk tid i går morse så att jag skulle hinna till Åbotåget. Mina föräldrar bor nämligen ett par timmar från Åbo så det var en bit att åka. Jag hade därför bara sovit några få timmar natten till igår.

En nackdel med att bli äldre är att jag inte klarar av att sova på dagtid längre. Jag har alltid behövt betydligt mer sömn än andra människor, men som yngre kunde jag åtminstone sova ett par timmar på dagen när jag inte hade fått tillräckligt med nattsömn. Tyvärr tappade jag den förmågan helt någon gång i 35-årsåldern. Det var en förmåga jag tog för given och därför aldrig uppskattade, och det är först nu när jag tappat förmågan som jag förstår hur mycket det kan underlätta om man kan somna när man är trött. Jag hade hoppats på att jag ändå hade kunnat somna i hytten igår eftersom jag hade sovit så lite men icke..Men men, jag kom hem igår kväll och somnade som en stock nästan direkt.

Hejdå Finland, jag kommer att sakna dig! Den här gången kommer jag dock inte behöva vänta ända till jul med att besöka dig igen eftersom jag kommer att föreläsa om Aspergers syndrom i Finland nästa månad. Föreläsningen kommer dock vara i Lahtis så jag kommer inte hinna träffa mina föräldrar då, men det kommer åtminstone bli en ny Finlands- och båtresa väldigt snart för mig igen 🙂

Om gårdagens födelsedagsfirande

Gårdagens födelsedagsfirande gick över förväntan även om jag stannade en halvtimme längre än planerat och åkte hem först runt 21:30. Men det var verkligen i det senaste laget! Vi hade ju börjat kvällen klockan 19 och jag hade väldigt gärna stannat några timmar till eftersom jag träffar dessa vänner så sällan. Men eftersom jag visste om att konsekvensen av en sen kväll i värsta fall skulle kunna bli en veckas återhämtningstid, vågade jag inte chansa och tog därför farväl efter 2,5 timmar. Vilket som sagt var senare än planerat.

Jag lyckades både åka hem och lägga mig i rekordfart. Jag hade tur med tåget för det avgick en halvminut efter att jag hade kommit till tågstationen och stigit på. Efter en timme och en kvart låg jag redan i pyjamas i sängen, helt avsminkad. Okej, jag ska inte ljuga för er: det blev alldeles för sent för mig för jag la mig senare än vad jag brukar, men eftersom tåget kom nästan direkt och jag var så snabb med att komma i säng, blev inte mitt läggdags lika framskjutet som jag hade befarat. Som förväntat var jag uppe i varv och sov inte speciellt djupt så jag är mycket tröttare än vanligt idag. Men så länge jag inte utsätter min kropp för något liknande under 2019 kommer jag klara återhämtningen galant! Som en extrabonus hade jag en rolig kväll, vilket också gör att jag kommer att få fina minnen.

Dock sticker jag ut från mina vänner på en punkt, nämligen att jag alltid dricker mineralvatten eller apelsinjuice medan vännerna dricker alkohol. Jag har ibland funderat på hur vanligt det är att personer med Aspergers syndrom eller autism är nykterister men jag har faktiskt träffat flera autister som aldrig dricker alkohol. Själv är jag också nykterist, vilket dock inte alltid varit fallet. I början av 2000-talet fick jag till och med diagnosen alkoholmissbruk men det var väldigt länge sen jag slutade dricka. Och jag har inga avsikter att börja igen för alkohol smakar inte ens gott. Enligt mig alltså.

Jag har träffat människor som av olika anledningar inte kan dricka alkohol varav många har upplevt det som problematiskt att leva med känslan att vara annorlunda. Vissa tycker till och med att det är pinsamt att sticka ut genom att vara nykterist. Själv har jag aldrig haft liknande problem, och jag har funderat på vad det beror på. Förklaringen är förmodligen att jag har erfarenhet av att sticka ut från normen på alla sätt genom att vara den enda som tackar nej till grupplekar, inte tycker om musik och aldrig lyssnar på det, inte tittar på TV eller filmer någonsin, äter en helt annan typ av mat, inte äter vitt, raffinerat socker och har helt andra intressen än andra människor bara för att nämna några exempel. När man har Aspergers syndrom är man ju ofta van vid att inte vara som andra människor i de flesta sammanhang, och då kanske man inte tycker att det är en lika stor grej att vara den enda nykteristen i gruppen. Jag är i alla fall van vid att vara ifrågasatt sedan barnsben, så jag är härdad! 🙂

När jag hade sminkat mig inför festen men ännu inte hunnit byta om till festkläder kom jag på att jag kunde fråga min bror om han kunde ta några bilder på mig med sin kamera eftersom han var här och hade kameran med sig. Jag tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att passa på för jag behöver ju alltid seriösa bilder till föreläsningsreklam och jag kommer även behöva bilder till en tidning snart. Vissa bilder gillade jag mer än andra, och de bästa valde jag ut till tidningen. Eftersom jag nästan aldrig publicerar bilder på bloggen, bestämde jag mig för att glädja er med att publicera en av de bilder jag inte valde ut till tidningen så att ni ser hur jag ser ut nuförtiden 🙂 Den bilden som jag har på min hemsida och header har ju några år på nacken.

Nu har min semester börjat

Sådär, nu har min semester börjat! Igår blev min allra första semesterdag. Precis som jag berättade för er förut har jag rätt att ta ut 25 semesterdagar under sommaren. Däremot kommer jag inte ta ut dessa semesterdagar sammanhängande utan endast 4 semesterdagar per vecka. Detta eftersom det inte är bra om jag inte svarar på några bloggkommentarer eller föreläsningsförfrågningar på hela fem veckor. Därför har jag kommit överens med Misa Kompetens om att jag ska arbeta som vanligt en dag i veckan under hela sommaren och därför även skriva och posta ett blogginlägg i veckan under hela semestern på den dag jag har som arbetsdag.

Utöver det får jag ju naturligtvis blogga så mycket jag vill även under mina semesterdagar även om ingen på Misa Kompetens förväntar sig det. Under helgerna och semesterdagarna behöver jag ju inte blogga eftersom det är då jag är ledig och har fritid. Men som ni vet har jag ju bloggat även på helgerna under hela 2019 även om jag inte fått betalt för det, så det har därmed skett totalt frivilligt. Det är mycket troligt att jag kommer att blogga flera gånger i veckan på min fritid även under sommaren eftersom jag tycker att det är roligt att sprida information om Aspergers syndrom och autism. Bloggandet har dessutom utvecklats till någon slags rutin för mig. Jag kan inte lova att jag kommer att blogga varenda dag under semestern, men jag tror absolut att ni kommer att få ett och ett annat blogginlägg av mig under sommaren minst varannan eller var tredje dag.

Att jag postar detta blogginlägg under min semesterdag och funderar på att fortsätta blogga under semestern för mina tankar till min skoltid och till de tidigare jobb jag hade innan jag började arbeta som föreläsare. Jag mådde dåligt på alla mina tidigare jobb som jag hade innan diagnosen. Dessa jobb var inte anpassade efter mina förutsättningar, och därför gjorde jag alltid det minsta möjliga. Visst, jag arbetade alla mina timmar enligt kontrakten, men jag saknade glödet totalt. I mitt tidigare arbete som kassabiträde orkade jag inte engagera mig på arbetet överhuvudtaget och sneglade därför på klockan ständigt och jämt. Jag visste exakt hur många minuters rasttid jag hade kvar innan arbetsdagens slut och efter hur många minuter jag skulle få gå hem. Jag var också hela tiden medveten om när jag skulle vara ledig nästa gång och när jag skulle ha semester.

Även under hela min skoltid saknade jag något som helst engagemang. Jag pluggade till proven bara för att jag blev tvingad av mina föräldrar, men jag var inte ett dugg intresserad av pluggandet eftersom det var påtvingat. Därför gjorde jag det minsta möjliga och pluggade slarvigt och mekaniskt. Jag brydde ju mig inte ett dugg om vilka betyg jag fick så jag hade inget intresse av att göra mer än nödvändigt. Läxorna gjorde jag också extremt slarvigt. Jag såg ingen poäng med läxorna, och därför gjorde jag dem så snabbt som möjligt under bussresorna till skolan så att jag skulle slippa utskällningar för att ha struntat i dem. Men om svaren var korrekta eller inte brydde jag mig inte ett dugg om. Jag hatade ju skolan så jag var inte intresserad av att få bra betyg.

Vad är annorlunda hos Misa Kompetens, undrar ni kanske? Varför väljer jag att blogga frivilligt under min semester när jag förut var så här oengagerad i det mesta? Jo, hos Misa Kompetens trivs jag eftersom arbetet är totalt anpassat efter mina behov. Visst, jag har bra dagar och jag har dåliga dagar precis som vem som helst. Men nu när jag började arbeta som föreläsare vet jag för första gången hur det känns att vakna på morgonen utan en ångestklump i magen. Ämnet Aspergers syndrom och autism ingår också numera i mina specialintressen, och därför passar bloggandet och föreläsandet mig som handen i handsken. Och vad är bättre för en autist än att få jobba med sitt specialintresse? Från att på mina tidigare jobbat ha räknat dagar till rasterna och semestern har jag numera därför seriösa funderingar på att blogga och därmed jobba helt frivilligt under mina semesterdagar 🙂

Glad sommar, alla mina bloggläsare!

Dessa svårigheter med vänskapsrelationer kan autism innebära

Att vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt med vänskapsrelationer kan betyda olika saker för olika autister såsom:

1. Man har svårt för att få vänner. Den klassiska bilden av autism. Antingen är autisten för blyg och vågar inte ta kontakt, för osäker och vet inte hur man tar kontakt eller enligt andra människors tycke alldeles för på vilket många andra människor uppfattar som påfluget. Vissa autister i den här kategorin kan behöva hjälp med att få kontakt med nya människor, men när en vänskapsrelation sedan uppstått efter att autisten hittat någon autisten klickar med så kan allt flyta på väldigt bra. Då kan långvariga vänskapsrelationer uppstå, men det kan såklart uppstå problem i framtiden om den långvariga vännen flyttar till annan ort och det tar tid för autisten att hitta nya vänner.

2. Man har svårt för att behålla vänner. Man kan som autist även ha väldigt lätt för att få kontakt med nya människor som man blir tajta vänner med. Efter ett tag kan dock dessa nya vänner ta avstånd och försöker indikera att de inte är lika pigga på att umgås längre. Autisten förstår nödvändigtvis inte alls varför alla vänskapsrelationer rinner ut i sanden på det här sättet och varför alla människor alltid börjar ta avstånd efter ett tag. Alternativt har autisten lätt för att bli osams med andra och nästintill alla vänskapsrelationer tar slut efter ett bråk.

3. Man har svårt för att sätta gränser mot vänner. Autisten kan ha lätt för att bli utnyttjad i vänskapsrelationer. Autisten kan alltid bli den som betalar allt, vilket kan handla om stora summor pengar. Vännerna kanske bestämmer alla fritidsaktiviteterna och autisten säger ja till allt. Därför kan vännerna vara mycket nöjda med vänskapsrelationen men autisten själv mår dåligt. Själv hamnade jag ofta i den sitsen förut. Jag lät bostadslösa kompisar bo gratis hos mig och min dåvarande man tillsammans med oss i vår etta i flera månader utan att ta betalt trots att dessa vänner hade heltidsjobb och skulle haft råd att bidra till hyran. Jag sa ingenting när dessa vänner tackade nej till lägenhetserbjudanden som låg längre bort än 500 meter från en tunnelbanestation eller låg längre ut än 15 minuter från T-Centralen. Jag betalade allt och lät alla andra alltid bestämma. Jag lånade ut stora summor pengar utan att få tillbaka pengarna.

Många yrkesverksamma är medvetna om punkt 1 och fokuserar ofta på att hjälpa oss autister att hitta nya vänner även om vi kanske inte behöver hjälp med just den punkten. Alla yrkesverksamma förstår nämligen inte att autism lika ofta kan handla om punkterna 2 och 3 som utgör ett minst lika stort problem. Om en autist säger sig ha svårt med vänner bör du som yrkesverksam därför aldrig utgå ifrån att autisten automatiskt behöver tips om hur man tar kontakt med nya människor. Autisten kan ju istället behöva din hjälp med att dra sig undan i vänskapsrelationer och börja tänka på sina egna behov istället för att alltid låta vännernas behov styra. Alternativt kan autisten vilja ha tips om hur man behåller vänner efter att en vänskapsrelation pågått i några månader.

Du som arbetar som läkare eller psykolog ska inte heller avfärda din patients misstankar om Aspergers syndrom eller autism och önskan att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning med hänvisningen till att patienten alltid haft lätt för att ta kontakt med nya människor och få nya vänner. Så kan det ju se ut på ytan. Men hur ser dessa vänskapsrelationer ut egentligen när man skrapar på ytan? Eller kan patienten ha andra svårigheter med det sociala samspelet som han eller hon är duktig på att dölja för omgivningen?

Midsommarafton

Nu är midsommarafton äntligen här, vilket betyder att min semester börjar snart! Jag har rätt att ta ut 25 dagars semester under sommaren vilket är hela fem veckor. Dock har jag bestämt med Misa Kompetens att jag inte ska ta ut denna semester sammanhängande utan jag ska endast ta ut fyra semesterdagar per vecka, vilket innebär att min semesterperiod kommer att sträcka sig över en längre tidsperiod än fem veckor. Anledningen är att jag har min blogg att sköta och jag måste även besvara eventuella föreläsningsförfrågningar inför hösten, och det är ju inte bra om jag väntar i fem veckor med detta. Därför kommer jag arbeta en vardag i veckan under sommaren.

Detta innebär att det kommer att bli minst ett blogginlägg i veckan under sommaren under den dag jag har som arbetsdag. Dock har jag funderingar på att fortsätta blogga som vanligt och posta ett blogginlägg om dagen även under mina semesterdagar även om jag inte behöver det. Då får jag blogga helt på min fritid utan att få betalt för det. Jag har kommit på att bloggandet har blivit något slags rutin för mig och känns därför inte mycket som ett jobb, och just nu känns det därför helt otänkbart för mig att endast blogga en gång i veckan. Under hela vårterminen bloggade jag ju även på helgerna vilket jag inte hade behövt göra för jag har helgerna lediga, men jag har ändå gjort det helt frivilligt. Därför kommer det inte vara en omöjlighet att ni kommer att få ett blogginlägg om dagen även under min semester! 🙂

Jag har sett min blogg växa en del under våren, vilket är jättekul! Ni är många som besöker min blogg, och många av er är återkommande besökare. Vissa av er har jag träffat i verkliga livet i samband med föreläsningar och konferenser, och andra av er har jag aldrig haft chansen att träffa. Ni är även många som skriver till mig privat med frågor om Aspergers syndrom och autism. Jag har oftast skrivit blogginlägg om ämnen som ni har frågat mig om istället för att svara på frågor via mejl och jag kommer att göra det i fortsättningen i en ännu högre utsträckning för att bli mer effektiv. Vissa undrar exempelvis hur deras autistiska närstående skulle kunna få fler vänner, och andra frågar mer specifika frågor om mitt liv som exempelvis om mina specialintressen och erfarenheter av psykisk ohälsa och det blir ju utmärkta ämnen att starta nya blogginlägg om.

Anledningen till att jag postar mina svar på bloggen istället för att skriva privata mejl till alla är att det är många som ställer samma typer av frågor, och jag kan hjälpa många på samma gång genom att svara offentligt så att alla ni kan läsa. Detta gäller såväl allmänna frågor om Aspergers syndrom och autism och frågor om mig som person. Det är därför alltid bra om ni kan ställa era frågor i kommentarsfälten på bloggen istället för att mejla till mig privat, men orkar ni inte det så kan jag starta ett nytt ämne om ämnet ni frågat om, exempelvis “vad har du för erfarenheter av antidepressiv medicin/ADHD-medicin?” Självklart är ni alltid anonyma, och jag kommer aldrig avslöja detaljer om er utan er tillåtelse och kommer aldrig publicera era namn eller mejladresser så det behöver ni absolut inte oroa er för!

Många aspergare och även deras anhöriga har frågat mig om jag kan ha privat kontakt och börja mejlväxla eller ta en fika. Tyvärr har jag ingen möjlighet till det då jag brukar vara rätt så upptagen med mina föreläsningar och bloggen, dock kan jag självklart vid enstaka tillfällen svara på korta frågor via mejl som exempelvis varför min blogg legat nere men annars kommer jag prioritera att svara er alla via bloggen istället. Jag ser dock att ni är många som söker kontakt, och därför kan jag varmt rekommendera er som söker nya vänner eller en partner att lägga in en annons på aspergerforum. Många av er har läst mina böcker och känner igen er i nästan allt jag skriver så jag är övertygad om att ni kommer att hitta likasinnade om ni lägger in en kontaktannons!

Glad midsommar mina kära bloggläsare! Och tack för att ni läser min blogg! 🙂

Aspergers syndrom, autism och självmedvetenhet

När jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom, förklarade min läkare för mig att autistiska tjejer ibland kunde vara mer medvetna om sitt annorlundaskap än vad autistiska killar var om man skulle generalisera grovt, och tydligen var inte denna självmedvetenhet alltid till fördel. På den tiden förstod jag inte riktigt vad läkaren menade. I mina ögon var det bara bra att vara medveten.

Men för ett par år sedan när jag föreläste träffade jag en man i 40-årsåldern som också hade asperger. Han berättade för mig att han sällan umgicks med någon utanför sin familj, sin autistiska flickvän samt några få vänner med samma diagnos. Som sjukpensionär gick han inte ut bland andra människor speciellt ofta och därmed levde han ett ganska isolerat liv från övriga samhället trots att han hade regelbunden kontakt med dessa personer. Han hade insett nyligen att han egentligen hade stora svårigheter förknippad med Aspergers syndrom, bland annat svårigheter i att sätta sig in i andra människors känslor och svårt att läsa av deras kroppsspråk. Kruxet var att han inte hade varit medveten om sina autistiska svårigheter förrän relativt nyligen.

Anledningen till att han inte hade varit medveten tidigare var att hans familjemedlemmar hade varit vana vid honom, han hade inbillat sig att han var duktig på att tolka andras kroppsspråk och eftersom hans vänner och partner fungerade ungefär som han så hade ingen av dem reagerat på hans beteende. Han hade alltid sett sig själv nästan som en neurotypiker, men däremot hade han alltid märkt direkt om någon annan aspergare bröt mot normen. ”Herregud, så skulle jag aldrig göra, vilken tur att jag inte har lika stora svårigheter”, hade han tänkt då.  

För några år sedan hade han börjat umgås med några gamla skolkamrater och deras vänner som hade upplevt honom som oartig. Men eftersom han hade svårt för att tolka andra människors kroppsspråk, hade han inte förstått vad de andra hade tyckt om honom förrän en person talade tydligt för honom om varför de andra i gruppen hade börjat undvika honom. Tydligen hade han alltid sagt fel saker, sårat andra, avbrutit dem, låtit bli att hälsa, bara pratat om sina egna intressen och så vidare. Incidenten hade gett honom något att tänka på, och därefter började han förstå att han var mer autistisk än vad han hade varit medveten om.

Den här mannen upplevde att han hade mått bättre tidigare i livet när han hade varit omedveten om sina svårigheter och sitt annorlundaskap. Nu hade han plötsligt blivit överdrivet uppmärksam på andra människors signaler och börjat överanalysera allt de gjorde och sa, vilket gjorde att han nästan aldrig kunde slappna av längre. Han hade också börjat undra vad andra människor egentligen tyckte om honom eftersom han hade blivit medveten om att han hade svårigheter i att läsa av andras kroppsspråk, och han var ständigt rädd för att råka såra andra. ”Ju mer jag förstår hur andra människor fungerar, desto sämre mår jag. Jag mådde mycket bättre på den tiden när jag trodde att jag var precis som alla andra och var omedveten om hur mitt beteende framtod i andra människors ögon”, sa han till mig.

Jag kunde relatera till honom och förstod plötsligt vad min läkare hade menat när hon hade sagt att det inte alltid var till fördel att vara alltför medveten. Även om jag själv tycker att det är roligt att analysera andra människors beteenden, tycker jag samtidigt att det tar energi att vara medveten. Jag vet hur det känns att ständigt vara på helspänn och tänka: ”Har jag pratat för mycket om mina intressen nu, och har jag låtit otrevlig?” Om jag hade varit helt omedveten om att jag fungerar annorlunda, skulle jag slippa lägga energi på att oroa mig för sådana här saker!