Kategoriarkiv: Paulas blogg

Dags att träffa biståndsbedömaren snart

Igår mejlade jag med min biståndsbedömare i stadsdelsförvaltningen för att boka in ett nytt möte för uppföljning av mitt boendestöd. Ni som har följt min blogg ett tag vet om att jag inte är speciellt förtjust i dessa möten eftersom det alltid innebär att jag måste ansöka om boendestöd på nytt. Boendestöd beviljas i stadsdelsförvaltningen endast för ett år i taget, och det är sällan man får beviljade ännu fler timmar under dessa möten utan kommunerna har inte sällan snarare tvärtom en tajt budget. Detta innebär i sin tur att socialnämnden gärna drar in på beviljade SoL- och LSS-insatser.

Därutöver är det inte sällan en hög frekvens av omplaceringar på biståndsbedömarna. Jag flyttade in i mitt nuvarande bostadsområde 2007, och ända sen dess har jag haft nya LSS-handläggare i princip vartenda år. Det innebär att jag nästintill varje år har behövt oroa mig för vem jag kommer att få träffa och vad den nya personen kommer att ha för kunskaper om Aspergers syndrom. Jag har även haft många undringar. Vilka argument ska jag använda för att jag behöver boendestöd? Var har jag alla mina aktuella läkarutlåtanden? Trots att jag oftast har lämnat alla möjliga intyg på mina diagnoser till den gamla biståndsbedömaren, är det inte ovanligt att den nya biståndsbedömaren vill se läkarintygen på nytt.

Men i år är det däremot lite annorlunda mot alla de föregående åren jag bott i bostadsområdet. Min gamla biståndsbedömare ordnade nämligen redan förra året ett möte med henne, mig och den nya biståndsbedömaren så att jag och den nya biståndsbedömaren skulle få lära känna varandra lite innan han skulle ta över uppdraget helt. Det var väldigt omtänksamt av den gamla handläggaren för nu har jag en oro mindre. Nu slipper jag nämligen oroa mig för vem jag kommer att träffa den här gången för nu vet jag det redan.

Du som arbetar som biståndsbedömare får gärna tänka på att det kan vara svårt för personer med Aspergers syndrom eller autism att plötsligt få en ny handläggare! Därför kan det vara bra att ha lite framförhållning samt, i den mån det är möjligt, ordna ett möte med alla parterna tillsammans innan det är dags för den nya handläggaren att ta över. Sånt kan göra en enormt stor skillnad för oss!

Filmklippet Saker som folk säger till personer med asperger

Precis som jag berättade för er för några veckor sen så medverkade jag i januari tillsammans med Joanna Halvardsson och Alexander Forselius i ett filmklipp som handlar om vad folk säger till personer med asperger. Precis som vi alla vet så finns det ju otroligt många myter om Aspergers syndrom och autism därute, och i filmklippet tar Joanna, jag och Alexander upp några kommentarer baserade på dessa myter som vi aspergare ofta får höra samt vad vi brukar svara på dessa. Nu har KIT.SE äntligen lagt ut filmen. Hoppas ni gillar den! 🙂

Aspergers syndrom, autism och slarvighet vs perfektionism

I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur vi med Aspergers syndrom kan vara perfektionister. Precis som jag skrev i inlägget så kan perfektionismen vara bra eller dåligt beroende på situationen. För mig har det allra oftast varit rofyllt att hålla på med en uppgift tills alla detaljerna blivit perfekt utförda. Samtidigt upplevde jag förut i vissa situationer perfektionismen som begränsande när jag hade en allt eller inget-mentalitet och struntade i allt om inte allt var perfekt gjort.

Jag har däremot träffat vissa andra med Aspergers syndrom och autism som upplevt perfektionismen som ångestfylld och någonting de hade velat bli av med. Jag har funderat på varför jag aldrig upplevt perfektionismen som ångestfylld och kommit fram till att det måste bero på att jag endast är perfektionist de gånger jag verkligen är motiverad. För att jag ska göra en uppgift noggrant och perfekt krävs att jag älskar hålla på med uppgiften och upplever uppgiftens syfte som meningsfullt. Är jag inte motiverad är jag snarare mycket slarvig.

När jag skrev gårdagens blogginlägg och kallade mig själv för perfektionist så log jag lite för mig själv när jag kom på tanken att någon av mina gamla lärare skulle kunna läsa blogginlägget. Ingen av dem hade troligen hållit med mig om att jag är perfektionist eftersom jag alltid var känd som eleven som glömde skolböckerna hemma och som hade pluggat slarvigt och struntat i läxorna. Men problemet var att jag inte var intresserad av läxorna.

Att jag endast är perfektionist i vissa situationer har sina för- och nackdelar. Fördelen är att jag har en förmåga att gå in i en uppgift och kan göra den riktigt bra, vilket ger mig glädje och ro och låter mig återhämta mig från vardagen. Nackdelen är att jag presterar mycket sämre än min kapacitet när jag inte är motiverad. Jag fick dåliga betyg i väldigt många ämnen i skolan även om jag hade kunnat mycket bättre, vilket känns tråkigt nu i efterhand. Men eftersom jag inte var motiverad, hade jag på den tiden aldrig dåligt samvete för att jag inte hade pluggat och gjort läxorna. Därför led jag aldrig heller av prestationsångest.

Sluta se lätt på sjukdomar och omfattande funktionsnedsättningar

Idag är det inte ovanligt att skoja om diagnoser och lättvindigt diagnosticera sig själv och andra människor. Kommentarer som “Åh, vad tråkigt det var att sitta stilla på bussen i fyra timmar, jag har nog adhd”, “jag är nog deprimerad” och “min arbetskamrat har svårt för att förstå skämt och trivs bäst med att hålla på med samma intresse i flera dagar i sträck, han måste ha asperger” är inte ovanliga.

Själv ser jag det som farligt att utgå ifrån att man själv och andra runt omkring en har diverse sjukdomar och funktionsnedsättningar. När var deprimerad på riktigt (och depression är ju en allvarlig sjukdom) så var det inte lätt att bli tagen på allvar när alla människor runt omkring mig också påstod sig vara deppiga. En person med adhd riskerar att bli sedd som lat om den inte klarar av att behålla ett jobb om var och varannan person också tror sig ha adhd utan att ha stora begränsningar i vardagen. Och jag får svårt för att förklara att vi som har asperger eller autism har riktigt svårt för vissa saker om Aspergers syndrom endast betyder en annorlunda personlighet i andra människors ögon.

Samtidigt som det absolut är möjligt att man kan ha adhd när man har svårt för att sitta stilla under en bussresa, man kan ha insjuknat i depression på riktigt och ens arbetskamrat faktiskt kan ha Aspergers syndrom, är det viktigt att hålla i minnet att för att det ska vara aktuellt med en diagnos krävs det att ett visst antal diagnoskriterier ska vara uppfyllda i tillräckligt omfattande grad. Asperger är inte bara någon extrakrydda i mitt liv utan det påverkar mitt vardagsliv enormt mycket. Därför är det viktigt att det inte uppstår någon inflation på diagnoserna.

Jag tycker absolut inte att det är fel att misstänka att någon kan ha asperger för det finns ju otroligt många odiagnosticerade aspergare därute! Ibland är det faktiskt också bra för en själv att analysera och spekulera med andra människor om det är värt att kontakta en läkare. Och det finns personer som blev diagnosticerade med asperger eller adhd i barndomen men upplever att svårigheterna minskat med åren. Men det är ändå viktigt att inte se lättvindigt på dessa diagnoser för nej, alla har inte asperger och adhd och alla är inte deprimerade!

Dags för Öppet hus 2019 på Ågesta Folkhögskola

Vill du bli en föreläsare om Aspergers syndrom? Eller kanske är du intresserad av att lära dig mer om arbetsliv och plugga tillsammans med andra med samma diagnos som du? Då är du välkommen till Öppet hus på Ågesta Folkhögskola  på tisdag den 12:e februari mellan klockan 15:00-19:00. Du kommer att få information om kursen, träffa lärare och deltagare. Ågesta Folkhögskola bjuder på fika. Du är varmt välkommen! 

Jag måste faktiskt säga att jag varmt kan rekommenderar Ågesta Folkhögskola. Ni som följt min blogg ett tag vet ju att det var där jag läste till aspergerinformatör och det var Ågesta Folkhögskola som fick igång mig att bli en föreläsare. Personalen på Ågesta är verkligen helt underbar!

Ikväll kommer asperger lyftas fram i Skavlan

Ikväll kommer Aspergers syndrom lyftas fram i TV. Greta Thunberg kommer nämligen att berätta om sitt klimatengagemang och sin Aspergers syndrom i Skavlan klockan 21 ikväll. Hon har uppmärksammats internationellt för sitt engagemang för klimatfrågor. Jag är också mycket imponerad av att hon trots sina blotta 16 år vågar vara så här öppen och visa upp sig i TV på det här sättet. Det hade jag aldrig själv fixat i hennes ålder!

Greta säger att hon tack vare sin asperger har en förmåga att se världen ur ett annat perspektiv. Förmågan att tänka svart och vitt beskriver hon också som en tillgång, vilket jag håller med henne helt och fullt om! Tyvärr måste jag erkänna att jag inte alls är klimatmedveten på det sättet som hon är (trots att jag vet att frågan är mycket viktig) men däremot tänker jag lika svart och vitt när det gäller hälsan. När det gäller vissa frågor anser jag att man ska tänka svart och vitt, vilket i mitt fall innebär rent konkret att undvika gifter som plast och aluminium i kontakten med mat, besprutningsmedel, glutamat och andra smakförstärkare, konstgjorda sötningsmedel, gluten, raffinerat socker, transfetter och liknande. Jag har aldrig förstått varför man borde  “göra undantag och unna sig” så som andra människor beskriver det, varför skulle jag äta en bulle i onödan när socker är dåligt för hälsan och tänderna och det finns andra saker att äta?

Lycka till med din medverkan ikväll, Greta! Jag hejar på dig. Tack för att du lyfter fram Aspergers syndrom på ett positivt sätt!

En film om myter om asperger kommer att publiceras inom kort

Nu i veckan har jag medverkat i en film om Aspergers syndrom tillsammans med Joanna Halvardsson och Alexander Forselius på kit.se:s studio. När KIT kommer att ha redigerat klart filmen och publicerat den i sina nyhetskanaler så kommer jag självklart länka till den på bloggen så att även ni kan se den. Filmen handlar om typiska myter och fördomar om Aspergers syndrom samt hur man bemöter dessa. Vi ombads att titta rakt in i kameran när vi pratade men jag undvek ändå att möta kameran helt och hållet med blicken. Detta för att jag kan koncentrera mig bättre när jag slipper fokusera alltför mycket på ögonkontakt.

Det var jätteroligt att äntligen få träffa Joanna då jag har läst hennes blogg ibland och hon har även recenserat min senaste bok på sin blogg förut! Alexander Forselius har även han gett ut en bok om sitt liv med autism och ADHD.

Om ni vill se bilder på mig tillsammans med Joanna och Alexander på KIT:s studio så har Joanna publicerat en bild på oss tillsammans på sin blogg.

Om människokategori som borde ha autismspecifik kunskap

Att det råder en enorm okunskap om Aspergers syndrom eller autism ute i samhället håller vi allra flesta med om, liksom att vi aspergare riskerar att råka illa ut av dessa. Ibland behöver vi försvara oss mot myter i stil med: “Men asperger och autism diagnosticeras alldeles för lättvindigt idag för de svårigheter som nämns i diagnoskriterierna har alla människor”, “svårigheterna i Aspergers syndrom går att träna bort” och “det syns inte på dig att du har autism så därför måste du ha en mild form av diagnosen”. Och ibland blir vi till och med utan insatser och stöd som vi har rätt till eftersom våra svårigheter inte blir tagna på allvar.

Själv har jag givetvis också råkat ut för myter och fördomar, och det händer att det dyker upp en och en annan diagnosskeptiker på mina föreläsningar som tycker att mina svårigheter handlar om dålig uppfostran eller att jag överdriver för “så illa kan det väl inte vara”. Jag har också förut råkat ut för boendestödjare som ifrågasatt neuropsykiatriska diagnoser, läkare som tyckt att mina svårigheter inte kunnat vara så stora med motiveringen jag tar ögonkontakt och uttrycker mig klart och tydligt samt LSS-handläggare som ansett det borde gå att lära sig strategier för att kunna klara sin vardag utan boendestöd.

Många människor frågar mig hur jag hanterar sådan här okunskap, och jag brukar faktiskt dela in människor i två kategorier:

1) De som arbetar med personer med Aspergers syndrom och autism

2) “Vanliga” människor som inte har människobehandlande arbeten och som har minimal kontakt med oss autister i yrkeslivet

Jag har höga förväntningar och krav på kategori 1. Det kan vara allt från lärare, elevassistenter, läkare, psykologer, kuratorer, biståndsbedömare, boendestödjare och mentalskötare. En elev råkar ju otroligt illa ut om läraren tycker att eleven bara borde skärpa till sig lite, en psykolog riskerar ge helt fel behandling och råd till en patient med Aspergers syndrom utan autismspecifik kunskap, en läkare riskerar att skriva felaktiga och ofullständiga intyg, en biståndsbedömare riskerar att fatta felaktiga biståndsbeslut och en klient med Aspergers syndrom eller autism riskerar att få det odrägligt hemma om kommunen släpper in boendestödjare som saknar relevant kunskap om diagnosen. Därför är det otroligt viktigt att denna kategori besitter kunskap.

Som vi alla vet om så har dock långt ifrån alla inom kategori 1 kunskap om asperger och autism, och därför försöker jag belysa dessa personer samtidigt som jag försöker att inte bli upprörd för att hindra motsatt effekt när jag stöter på fördomar bland människor i denna kategori. Det är ju viktigt för oss alla att denna kategori av människor har kunskap för okunskap riskerar att ge förödande konsekvenser för oss med diagnoser och för våra anhöriga.

När det gäller kategori 2 så har jag inte lika höga förväntningar. Det ger ju inte lika stora konsekvenser om min mamma tycker att det här med diagnoser är lite överdrivet eller om en kompis tycker att min asperger måste vara av en mild form eftersom dessa personer inte kommer i kontakt med Aspergers syndrom i yrkeslivet och därmed inte har någon bestämmanderätt när det gäller stöd och insatser. Visserligen kan det vara ytterst irriterande att stöta på okunskap även bland kategori 2 och jag väntar mig att bli bemött med respekt trots att personen kanske felaktigt tror att autism skulle vara en sjukdom, men jag har ändå valt att fokusera mer på kategori 1 för att kunna göra en större skillnad!

När man ger efter andras förväntningar

De allra flesta gymnasieungdomar tycker förmodligen att allt är svårt i början när man befinner sig i ett främmande land som utbytesstudent, går i det lokala gymnasiet och bor hos en vilt främmande familj i ett helt år. Men när man har Aspergers syndrom eller autism så kan det bli ännu svårare eftersom många av oss haft svårt att passa in redan i vårt hemland, vilket naturligtvis göra det ännu svårare att anpassa oss till ett helt nytt land med dess sedvänjor. Lägg därtill att andra människor ofta kan ha förväntningar på oss som vi inte kan uppfylla.

Eftersom utbytesorganisationer efter mångårig erfarenhet känner till att de flesta utländska gymnasieutbytesstudenter känner sig vilsna i ett främmande land med dess främmande språk, en främmande skola och en främmande värdfamilj så brukar de ha områdesrepresentanter på plats vars uppgift är att stötta utbytesstudenter. Områdesrepresentanterna känner till att de flesta utbytesstudenter blir en del i gänget betydligt snabbare om de deltar i aktiviteter efter skolan. Speciellt nordamerikanska skolor brukar anordna aktiviteter efter skolan i form av exempelvis konst, olika idrottsgrenar, musik, fotografi och matlagning och när man anmält sig till en sådan aktivitet så brukar man oftast utöva hobbyn ett par timmar varje skoldag efter att skoldagen är över.

Men hur blir det när utbytesstudenten har Aspergers syndrom och därmed helt andra intressen, behov och mål än de flesta andra utbytesstudenter? När jag på 90-talet åkte till Kanada i ett år som utbytesstudent så var mitt mål att uppleva hur familjelivet såg ut i andra länder samt att upptäcka skolmiljön och skollivet i ett annat land. Jag hoppades på att jag skulle kunna få nya insikter och lära mig att se mitt hemland Finland med nya ögon. Gemenskap i form av aktiviteter hade jag däremot aldrig varit intresserad av. Jag hade dessutom alltid hatat konstnärliga aktiviteter i alla dess form och har aldrig varit intresserat av att utöva idrott tillsammans med andra människor. För mig betydde idrott trivsam motion i form av ensamaktiviteter som promenader, joggning, cykling och simning. Det viktiga är att hålla en frisk kropp helt enkelt!

Efter att jag hade anlänt till Kanada så kände jag nästan direkt att jag skulle kunna uppnå de flesta av mina mål. Visserligen trivdes jag inte optimalt hos min värdfamilj men samtidigt lärde jag mig mycket nytt genom att iaktta deras familjeliv och jag upptäckte hur skollivet var i Nordamerika. Därför var jag mycket chockad när jag fick träffa min områdesrepresentant som talade om för mig att hon inte alls var nöjd med hur jag hade anpassat mig i landet: för att få det mesta av sitt utbytesår krävdes det att man skulle anmäla sig till en aktivitetsklubb i sitt gymnasium vilket jag inte hade gjort.

När jag förklarade att jag inte var ett dugg intresserad av de aktiviteter som min skola anordnade och att jag skulle må dåligt av att utöva en aktivitet varje dag som jag inte trivdes med sa hon att det var viktigt för henne att jag skulle slopa alla fördomar och välja en aktivitet bland de som stod till buds. När jag ifrågasatte det och frågade varför det var viktigt att pressa sig själv när jag dittills själv hade varit mycket nöjd med mitt utbytesår sa hon att jag skulle bli ännu nöjdare om jag skulle bli mer integrerad i de kanadensiska ungdomarnas fritid.

I början vägrade jag att lyssna på henne men efter att ha lyssnat på hennes tjat i flera månader så kände jag mig tvingad att ge efter. Jag bläddrade i broschyren som jag hade fått från min high school och funderade på vilken av aktiviteterna jag skulle hata minst. Mina ögon föll på badminton. Det var inte ett dugg roligt med badminton men det var nog det minst onda av alla aktivitetsklubbar som stod till buds. Därför anmälde jag mig till badminton och blev medlem i skolans lag. Områdesrepresentanten var nöjd och hennes reaktion fick mig att bli osäker. Tänk om jag ändå fick ut någonting av badminton trots att jag själv inte förstod det? Tänk om det var viktigt för mitt välbefinnande? Det kändes konstigt för jag kände själv att jag hatade badminton och att det hade försämrat min livskvalitet i Kanada eftersom det bara tog energi men tänk om områdesrepresentanten med sin mångåriga erfarenhet ändå hade rätt?

Efter att jag några år senare fick min Asperger-diagnos så föll alla pusselbitarna på plats. Då förstod jag plötsligt att mina känslor inför badminton och andra aktiviteter i Kanada hade varit helt rätt eftersom jag fungerade annorlunda än normen men att mitt sätt att vara på inte hade varit accepterat. Diagnosen gav mig självinsikt och verktyg för att kunna förklara för andra människor hur jag fungerar. Därför är jag nu 20 år senare blivit mycket bättre på att stå på mig och tacka nej till aktiviteter som får mig att må dåligt, men vägen dit har varit krokig!

Mina tips för aspergare att komma igång med nya aktiviteter

Vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism har ibland svårt för att komma igång med aktiviteter. När det gäller mig själv så har jag upptäckt att det finns två extremiteter: antingen kommer jag igång och det med besked, till och med så pass att andra människor blir oroliga när jag bara sysslar med en sak dagarna i ända. Vilket exempelvis var fallet när jag skrev min debutbok på endast tre månader för då handlade hela mitt liv nästan uteslutande om skrivandet och jag gjorde nästintill ingenting annat! Eller så kommer jag aldrig igång. Jag bara lovar mig själv att jag minsann ska börja med aktiviteten med ändå blir ingenting gjort.

Ibland har jag funderat på vad det är som gjort att jag lyckats komma igång ibland, och då har jag kommit fram till att alla eller åtminstone många av följande punkter har varit gällande:

1. Jag har verkligen brunnit för aktiviteten i fråga och mått bra av att utföra den. Ibland har jag lurat mig själv att att jag skulle mått bra av att utföra aktiviteten trots att sanningen varit tvärtom. När jag varit på språkkurser utomlands och verkligen velat förbättra mig i språken så har motivationen ibland tagit slut plötsligt och jag har börjat skolka från lektionerna, vilket har känts ganska konstigt för mig som borde haft motivationen med tanke på att språk är ett av mina specialintressen. Men när jag känt efter så har jag förstått att jag inte trivts med undervisningsmetoderna och att jag därför egentligen inte trivts med kursen innerst inne. Med andra ord: välj en aktivitet du verkligen tycker om och där alla momenten passar dig!

2 Motivationen har varit hög. När jag för exakt 15 år sedan (mitt nyårslöfte inför år 2004) lovade mig själv att börja leva hälsosamt och gå ner i vikt så lyckades jag gå ner 30 kg på ett år utan en minsta ansträngning. Detta eftersom motivationen var tillräckligt hög och det var tillräckligt viktigt för mig att åstadkomma förändringar i mitt liv. Således var det inga problem för mig att börja med nya rutiner. Däremot har jag inte alls lyckats lika bra om jag bestämt mig för att börja ha det mer städat hemma eftersom det inte är tillräckligt viktigt för mig att ha det städat. Se alltså till att du är tillräckligt motiverad och det är inte din familj som tycker att du borde skaffa en hobby!

3. Kraven jag ställt på mig själv har varit rimliga. Om mitt mål har varit att lära mig ett nytt språk, har jag satt som mål att förbättra mina språkkunskaper lite grann varje vecka istället för att bli flytande i språket på två veckor. När jag bestämde mig för att börja leva mer hälsosamt, satte jag som mål att leva så hälsosamt jag kunde och gå ner minst 0,5 kg i veckan samt att inte ge upp om jag skulle ha ett bakslag och äta onyttigt i några dagar. Jag har också tagit hänsyn till min asperger och inte jämfört mina prestationer med andras, speciellt om min diagnos har inneburit vissa begränsningar. Ge alltså inte upp med den nya hobbyn om du tagit en paus eller om det gått dåligt ett tag. Det är alltid okej att börja om på nytt (precis som jag gjort med bloggen nu efter en bloggpaus!)

4. Jag har gjort en plan för ett tillvägagångssätt. Jag har bestämt mig för hur jag ska utföra aktiviteten. En av mina favoritsysselsättningar är att plocka blåbär, men det räcker ändå inte för mig att bara bestämma mig för att gå till skogen och börja plocka: jag måste bestämma mig för vad jag ska ha på mig i skogen (på grund av min asperger måste jag bestämma sånt i förväg så att jag inte råkar ta med mig mina högklackade till skogen) och vad jag ska ha med mig (exempelvis är det viktigt med vatten, eventuellt lite mat och några kärl att plocka i). Gör alltså en ordentlig plan i förväg så att du slipper lägga ner energi på oväsentliga saker precis innan du ska utföra aktiviteten för då finns risken att du inte orkar i längden!

5. Jag har bestämt mig för ett startdatum. Detta viktiga datum har inte fått ligga för nära inpå tiden så att jag hinner förbereda mig mentalt på att börja med en ny rutin men det har inte heller fått ligga för långt borta i tiden. Precis så har jag gjort med bloggen nu: min blogg blev fixad efter ett tag med tekniskt strul men jag kände mig ändå inte redo för att börja blogga direkt trots att bloggen var fixad. Jag bestämde mig för länge sedan att början på 2019 skulle bli en lämplig tid att börja blogga igen, precis som jag gjort nu!

6. Jag har skapat rutiner. När jag började med en hälsosam livsstil visste jag först inte riktigt vilken tid på dagen jag skulle ta promenaderna. Det blev enkelt när jag bestämde mig för att jag skulle ta dem precis efter att jag vaknat, till och med innan frukost! Med andra ord: gör ett schema och försök att hålla dig till det! Om du har boendestöd och boendestödtimmarna räcker till det så kan du visa schemat för dina boendestödjare och fråga dem vad de tycker.

7. Jag har bestämt mig för hur ofta det är lämpligt att jag utför aktiviteten. Ibland har jag bedömt att två gånger i veckan varit lämpligt, men när det gällde promenaderna så kändes varje dag ännu lämpligare. Och efter att jag hade bestämt det så började jag promenaderna i ur och skur, till och med i ösregn. Samma med blåbärsplockning: har jag bestämt mig för att plocka blåbär, har jag stannat kvar i skogen när det börjat ösregna andra människors undrande blickar till trots 😉 Vissa av oss med Aspergers syndrom mår nämligen mycket bra av rutiner och därför är det lättare för mig att utföra aktiviteten ofta och regelbundet än att gå på känsla och ställa in allt p.g.a. lite regn för annars kommer jag bara ur rutinen. Nu menar jag inte att man alltid ska pressa sig själv att utföra aktiviteter till varje pris men känner jag att man klarar det trots lite motgångar (som blåbårsplockning i ösregn i mitt fall) så jag har kört på!

8. Jag har bett andra människor sätta lite press på mig lite vid behov. Ibland har jag talat om för mina boendestödjare om jag börjat med en viktig ny rutin oavsett om det varit bloggande eller något annat. Därför har jag ibland bett dem att kolla med mig med jämna mellanrum hur allt har gått. Detta för att jag ska få lite press på mig. Med andra ord: om du verkligen vill börja med en ny rutin, be andra människor peppa dig lite vid behov (naturligtvis under förutsättningen att det verkligen blir rätt sorts pepp så att du inte känner dig tvingad att göra något när dina energiresurser tagit slut för då ska du naturligtvis vila!)