Kategoriarkiv: Paulas blogg

Därför kan autism innebära olika typer av sociala svårigheter

Att svårigheter att samspela med andra människor anses vara ett kännetecken för Aspergers syndrom och autism brukar vara allmänt känt. Att man har ett annorlunda sätt att samspela med andra människor på kan bli ett stort handikapp när man själv fungerar annorlunda än andra människor och tvingas in i en miljö där omgivningen har orimliga förväntningar på en. Här kommer några exempel på sociala situationer en autistisk person kan uppleva svårigheter i:

1. Att umgås två och två med en relativt ny bekantskap. Vissa autistiska personer har svårt för att bedöma vad som generellt sett anses vara okej att säga till en ny bekantskap. Om den nya bekantskapen frågar autisten hur denne mår, kan vissa autister svara ärligt med en noggrann och detaljerad redogörelse. Vissa autister känner sig mycket osäkra i nya bekantskapers sällskap eftersom de är medvetna om att de inte vet vad den nya bekantskapen väntar sig, och de upplever att de inte kan slappna av när de inte kan säga allt som faller dem in. De känner att de måste vakta sin tunga för deras förmåga att föra ytliga samtal är inte automatiserad.

2. Att umgås två och två med en familjemedlem eller en nära vän. Vissa autistiska personer kan tycka att det blir jobbigt att behöva gå in i djupare samtal vilket ofta blir fallet när man umgås en och en med någon man känner väl. Däremot kan de tycka att det är enkelt att prata med en bekant på gatan för då krävs inte lika mycket engagemang. Dessa autister kan bli trötta när de sociala kraven blir alltför höga och det krävs att man delar alla glädjen och sorger med varandra. Om familjemedlemmen eller vännen accepterar att den här typen av autist inte orkar föra djupare samtal utan det anses vara okej att endast prata när man måste, uppstår det såklart inga sociala svårigheter!

3. Att umgås i en större grupp med bekanta eller ytliga vänner. Vissa autister kan tycka att det blir jättejobbigt med många intryck och ytliga diskussioner. Dessa autister kan även tycka att bekanta och ytliga vänner kan vara oförutsägbara eftersom de inte känner personerna lika väl, vilket kan skapa otrygghet. Vissa autister orkar inte heller hänga med i ett samtal i större grupper och går därför in i sin egen värld när det är många i ett samtal. Andra autister kan däremot tycka att just den här typen av sociala tillställningar är enklast då man inte behöver gå djupt in i varje samtalsämne.

4. Att umgås i en större grupp med nära vänner eller familjemedlemmar. Vissa autister upplever att det brukar bli alldeles för ytligt när många personer träffas samtidigt, oavsett om personerna är ytliga bekanta eller nära vänner. Andra autister kan däremot tycka att det är roligt att träffa alla nära och kära i en större grupp eftersom det kan vara betydligt mer tids- och därmed även energikrävande att träffa alla en och en. Därför kan det kännas praktiskt att träffa alla åt gången, och eftersom man känner personerna väl kan man slappna av. Själv har jag under de senaste åren börjat uppskatta den här typen av umgängesform mer och mer, inte minst när jag åker till Finland och träffar det gamla gymnasiegänget. Förut var det viktigt för mig med djupare samtal en och en, men nuförtiden uppskattar jag mer när hela gänget är samlat.

Tyvärr har jag alltför ofta varit med om att när en vuxen person tar upp sina misstankar om att man skulle kunna ha asperger eller autism så svarar vårdpersonalen att det inte är värt att göra en utredning eftersom personen träffar sina nära och kära i grupp utan större problem alternativt brukar föra förtroliga, djupa samtal med nära vänner. Då har vårdpersonalen helt bortsett ifrån att personen har svårt för ytliga samtal och kan bli knäpptyst och gå in i sin egen värld när personen träffar många människor samtidigt. Att man har många nära vänner som man träffar en och en betyder ingalunda att man inte kan ha autism!

Nu fungerar bloggen igen

Så där, nu verkar det som att Binero äntligen fixat sina problem! Trots problemen har jag fortsatt blogga som vanligt även om det tagit tid och energi. Ibland har det tagit mig närmare en halvtimme för mig att komma in till administrationspanelen och ibland har jag inte kommit in alls, men den ihärdiga aspergaren som jag är har jag bara fortsatt och fortsatt försöka 🙂 Nu laddas sidan snabbt igen, och jag hoppas att det håller i sig nu. Jag hoppas att strulet inte drabbat er alltför mycket!

Jag ber om ursäkt för strulet

Som många av er har märkt så har bloggen strulat en del under de senaste dagarna. Det är webbhotellets servrar som har problem för tillfället, och jag har inte ens kommit åt administrationspanelen vissa dagar för att kunna posta ett blogginlägg. Nu kom jag äntligen in men däremot laddas bloggen otroligt långsamt. Problemet ligger alltså hos Binero.

Tidigare har det hänt vid några tillfällen per år att jag inte har kunnat komma åt bloggen under ett par timmar, vilket har varit okej då dessa incidenter har förekommit extremt sällan. Men den senaste tiden har det hänt väldigt ofta att jag inte kunnat logga in på 24 timmar, vilket jag tycker är helt oacceptabelt för jag vill ju kunna blogga varje dag och jag vill självklart också att ni ska kunna besöka bloggen när ni vill! Jag får se om Binero fixar problemet snart, men i annat fall kommer jag byta webbhotell. Jag hoppas att ni har tålamod!

Att ge svar på tal när diagnosen ifrågasätts

De flesta av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism är vana vid att få ifrågasättanden när vi berättar om vår diagnos. Det är lätt att bli frustrerad när man dels känner behovet av att förklara för andra människor varför autism innebär svårigheter och dels förväntas redogöra detaljerat varför man själv har fått en diagnos trots att samtalspartnern inte upplever att diagnosen syns.

I början var jag frustrerad när jag fick ifrågasättande kommentarer, men det som hjälpte mig var att tänka ut färdiga svar i stil med:

1. Jag orkar inte diskutera ämnet, vi kommer ändå inte någonvart eftersom du inte tror på neuropsykiatriska diagnoser.

2. Jag vill inte berätta varför jag har boendestöd, det är privat.

3. Jag vet att många upplever att autism är en osynlig diagnos, och därför är det endast utbildade läkare med specialkompetens som har befogenhet att göra neuropsykiatriska utredningar.

4. Nej, jag är inte intresserad av att testa diverse kosttillskott för att försöka bota autism och jag vill inte diskutera ämnet något mer.

5. Jag orkar inte förklara för dig varför autistiska personer behöver stöd i skolan och arbetslivet, men om du är intresserad av att lära dig om ämnet kan jag mer än gärna rekommendera några bra böcker och bloggar för dig.

Jag märkte direkt att det hjälpte enormt mycket att ha sådana här typer av svar i huvudet när andra människor började argumentera med mig om varför jag inte kunde ha Aspergers syndrom och varför jag borde försöka träna bort mina svårigheter. Om jag säger vänligt men bestämt att jag inte vill diskutera ämnet något mer, hjälper det verkligen och då slutar andra människor oftast att argumentera.

Dock är jag självklart inte så här tuff mot människor generellt sett när de ställer frågor om min diagnos. Jag är alltid mycket villig att förklara för människor vad autism innebär om jag märker att personen är intresserad. Det tycker jag bara är roligt! Inte heller tar jag illa upp av att någon undrar hur det kommer sig att jag har asperger eller ställer andra okunniga frågor i början. Men om jag däremot märker att diskussionen ändå inte leder någonvart och personen vägrar tro på det jag säger, byter jag ämne och signalerar att jag inte vill diskutera ämnet mer. Det är en enormt bra strategi som sparar mig mycket tid och energi!

När man som autist inte får ett önskat bemötande

När vi som har Aspergers syndrom eller autism möter neurotypiker, bemöter de oss på olika sätt. Här är några exempel:

1. Vi blir bemötta på ett negativt sätt. Antingen tycker dessa personer att autism inte finns eller så är tycker de att det finns men att vi absolut inte uppfyller diagnoskriterierna och bara tycker att det är bekvämt att få sänkta krav. Alternativt tycker de att det är väldigt chockerande när någon skiljer sig från normen. När jag var nydiagnosticerad, kunde vissa tycka att det var mycket konstigt och anmärkningsvärt att jag varken arbetade eller studerade utan levde på aktivitetsersättning. De kunde överhuvudtaget inte relatera till det.

2. Vi blir bemötta på ett mycket positivt sätt. Vissa människor blir glada för vår skull när vi äntligen fått en diagnos och därmed en förklaring till varför vi alltid varit annorlunda och varför vi inte klarat ett vanligt liv. Själv har jag en sådan kompis, och trots att hon inte visste speciellt mycket om Aspergers syndrom så var det hon som uppmuntrade mig att söka till Ågesta Folkhögskola och bli föreläsare. Inte sällan vill dessa människor lära sig mer om asperger och autism för att förstå oss ännu bättre, och de ställer därför frågor till oss. Samtidigt respekterar de vårt privatliv och ställer inte för privata frågor.

3. Bemötandet är någonstans mittemellan. Dessa människor menar ofta att det är bra för oss att ha fått en diagnos, men samtidigt tycker de inte att vi har så stora svårigheter som nämns i diagnoskriterierna. De kanske förstår på något plan varför vi inte orkar arbeta eller studera och varför vi kan behöva vissa specialanpassningar, men samtidigt förstår de inte allt. En diagnos är bra att ha men ingen ursäkt för att sluta anstränga sig, brukar vara deras motto. Dessa personer är inte nödvändigtvis intresserade av att lära sig mer om autism men samtidigt förstår de på något plan att funktionstillståndet kan innebära vissa svårigheter.

Vi som upplevt att det har varit mycket viktigt att få en diagnos vill självfallet bli bemötta enligt punkt 2 och aldrig enligt punkt 1. Men sanningen är att de allra flesta människor bemöter oss någonstans mitt emellan. De förstår oss på något plan och tycker att det är positivt att kunskapen om autism har ökat i samhället men samtidigt menar de att vi borde kunna träna på vissa färdigheter. Ändå tycker de absolut inte att vi är lata och ouppfostrade.

Många nydiagnosticerade autister brottas med det stora dilemmat hur de ska göra med dessa typer av människor. Alla väljer såklart att göra på olika sätt, men själv kan jag ha en större tolerans för familjemedlemmar än vänner. Om en familjemedlem inte förstår mig helt och fullt kan det visserligen vara frusterande men ändå okej, så länge personen inte totalförkastar autism. Däremot har jag märkt att jag kan bli frustrerad om vännerna inte riktigt förstår mig och tycker att jag borde träna eftersom det är viktigt för mig att det ska klicka på ett själsligt plan med de nära vännerna. Då kanske jag inte väljer att bryta kontakten helt men förmodligen orkar jag inte umgås lika mycket som förr.

Här finns min debutbok att låna

Åhörarna på mina föreläsningar frågar mig ibland var min debutbok På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd finns att köpa. Tyvärr går den för tillfället inte att köpa på svenska utan endast på finska, estniska eller engelska. Den senaste upplagan har blivit slutsåld, och det kommer inte bli någon ny upplaga av Sivart Förlag. Kanske kommer en ny svensk upplaga bli utgiven av något annat förlag i framtiden, men än så länge går den svenska versionen av boken endast att låna på bibliotek.

Boken finns tillgänglig på ett flertal orter i Sverige, och på listan nedan har jag länkat till några större orter. Om du vill låna boken så kan du klicka på din ort i listan så kommer du till bokens sida på just ditt bibliotek. På sidan kan du se om boken finns inne eller reservera boken om den är utlånad.

  1. Stockholm
  2. Göteborg
  3. Malmö
  4. Uppsala
  5. Upplands Väsby
  6. Sollentuna
  7. Västerås
  8. Örebro
  9. Linköping och Norrköping
  10. Helsingborg
  11. Jönköping
  12. Lund
  13. Umeå
  14. Gävle
  15. Borås
  16. Södertälje
  17. Eskilstuna
  18. Halmstad
  19. Växjö
  20. Karlstad

Nypublicerad artikel om Aspergers syndrom

Här kan ni läsa en nypublicerad artikel om Aspergers syndrom! Intervjun gjordes på Valborgsmässoafton, och det blev mycket prat och skratt för min kompis var också med. Tack och lov hade min boendestödjare varit hemma hos mig några timmar innan intervjun och städat, och mitt hem såg därför någorlunda presentabelt ut. Dock kom jag på efteråt att boendestödjaren också hade sagt till mig att gömma cykeln för den skulle absolut inte synas på bild. Men men, man kan inte komma ihåg allt 😉 Hoppas ni gillar artikeln!

Aspergers syndrom, autism och högtider

Så här på påsken kommer jag att tänka på att vi som har Aspergers syndrom eller autism inte alltid känner på samma sätt inför högtider som många andra människor. Påsk kan orsaka följande känslor hos oss:

1. Stress. Eftersom alla högtider innebär rutinavbrott. Vissa aspergare och autister älskar att ha saker på samma sätt, och det kan uppstå ett avbrott i rutinerna när man plötsligt måste delta i en släktmiddag eller favoritbutiken man besöker varje dag stänger tidigare än vanligt. Då måste man tänka och göra på ett helt annat sätt än vad man brukar.

2. Ångest. Eftersom man kanske måste träffa släkten, och kusinen kan ha träffat en ny partner som man aldrig har träffat förr. Vissa aspergare och autister tycker att det blir jobbigt att behöva lära känna nya människor och småprata eftersom man kanske inte vet alls vad man ska säga.

3. Ensamhet. Vilket antingen kan vara positivt eller negativt. Vissa som har Aspergers syndrom eller autism älskar som bekant ensamhet, andra får ångest av den. Och vi som bor långt ifrån våra familjer, i mitt fall till och med i ett annat land, firar inte alltid påsken tillsammans med familjen. Dagliga verksamheter har stängt på påskhelgerna, många boendestödjare arbetar inte under påsken och de flesta är lediga från sitt arbete. Kontaktpersonerna har kanske inte heller tid att träffa en.

4. Trötthet. Eftersom man kanske umgås med släkten mer än vanligt, vilket kan göra en intryckskänslig aspergare utmattad och trött. De aspergare som har partners kan behöva umgås med sin partners släkt. Det kan också vara energiuttömmande att behöva vistas i butiker för att köpa påskgodis till släktens alla barn. Och under påsken kan ju butikerna vara mer fullsatta än i vanliga fall.

5. Glädje. Vissa autister älskar påsken! Då får man sova ut och vila och man slipper tänka på jobb och plugg. Och äntligen har man tid att syssla med sina specialintressen. Högtider kan dessutom innebära en viss typ av rutiner för man kanske firar påsk på exakt samma sätt varje år, vilket kan skapa trygghet. Och många som har Aspergers syndrom eller autism älskar ju förutsägbarhet.

Glad påsk, alla mina blogginläsare!

Därför ska neurotypiker anpassa sig efter autister ibland

Vi som har Aspergers syndrom eller autism brukar kalla oss själva för aspergare eller autister, och de som inte befinner sig inom autismspektrat brukar vi kalla för neurotypiker. När en neurotypiker och autist möts så är det generellt sett rättvist att man möts i mitten. Varken en autist eller en neurotypiker ska behöva förändras eller anpassa sig alltför mycket utan bådas behov ska få lika mycket hänsyn.

Dock tycker jag att det finns ett undantag, nämligen när minoriteten, vilket oftast är autisten, verkligen mår dåligt över något. Säg exempelvis att jag och en neurotypisk kompis har bestämt att vi ska äta ute varannan vecka. Det rättvisa skulle vara att vi turas om att välja restaurang, men eftersom jag har ett extremt känsligt smaksinne och verkligen mår illa av att äta viss typ av mat så går det inte. Säg då att neurotypikern skulle välja den typen av restaurang där jag inte klarar av att äta. Då måste vi komma överens om en annan lösning, exempelvis att neurotypikern äter tillsammans med någon annan på den restaurangen eller att jag följer med till den restaurangen varannan vecka för solidaritetens skull men äter hemma och beställer endast dricka på restaurangen.

Vissa personer med Aspergers syndrom och autism är känsliga för parfymdofter, men jag och många andra är inte det. När jag pluggade på Ågesta Folkhögskolas informatörslinje så hade vi ett par parfymkänsliga elever i klassen samtidigt som jag älskade att bära min favoritparfym. Men enligt skolans regler fick jag inte ha på mig parfym i skolan, vilket var helt rätt! För mig och andra som älskar parfymer känns det nämligen bara tråkigt att inte få bära parfym, men någon som är doftöverkänslig kan verkligen lida och må riktigt illa av parfymdofter. Jag kunde uppnå en behaglig studiemiljö utan att bära min favoritparfym, vilket inte hade varit fallet för de doftkänsliga klasskamraterna om jag hade insisterat på att bära parfym i skolan. Och det är just i såna situationer majoriteten ska anpassa sig efter minoriteten!

När jag föreläser får jag ibland höra att det inte är rätt att majoriteten ska behöva “stå ut” med att en autistisk elev exempelvis har på sig keps inomhus eller inte vill skaka hand, och då är det eleven med Aspergers syndrom eller autism som ska anpassa sig. Men den autistiske eleven kan verkligen lida av att behöva ta av sig kepsen eller av att tvingas skaka hand samtidigt som neurotypiska människor knappast kan ta skada av att någon har på sig keps eller låter bli att skaka hand. En autistisk elev som vägrar skaka hand eller insisterar på att bära en keps i klassrummet är därmed inte oflexibel, men däremot är de neurotypiska lärarna som inte kan tolerera neurodiversiteten och tvingar autisten att anpassa sig mycket oflexibla!

Den stora dagen har kommit

Idag är den stora dagen som jag bävat inför länge, nämligen dagen då jag måste träffa min nya LSS-handläggare för uppföljning. Det har blivit dags att följa upp insatserna och göra en nyansökan om fortsatt boendestöd. Ni som följt min blogg ett tag vet hur jag känner inför det. Eftersom jag varit nervös och tänkt på mötet sedan i julas (ja, du läste rätt!) så kontaktade jag biståndsbedömaren redan i februari för att boka tiden till nu i april. Han tyckte att jag var väl tidigt ute, men jag ville veta i mycket god tid när det stora datumet skulle äga rum, annars skulle jag inte kunna slappna av.

Precis som vanligt så har jag valt att boka mötet på stadsdelsförvaltningens kontor istället för i mitt hem. Jag är mycket tacksam för att han gick med på det för det är långt ifrån självklart! Häromåret insisterade en biståndsbedömare på att ha mötet hemma hos mig trots att jag inte ville. Då fick min dåvarande boendestödjare vara med så att jag skulle slippa ta emot henne själv. Jag hade inte kunnat bedöma själv var vi skulle sitta: i köket eller i vardagsrummet och om jag skulle bjuda henne på något eller inte. Men min dåvarande boendestödjare skötte allt!

Den här nya biståndsbedömaren ville att min boendestödjare skulle följa med mig på dagens möte men jag bad om att få gå dit själv. Jag har märkt av erfarenhet att ju färre människor det är på mötet, desto bättre. Dessutom vill jag inte att boendestödtimmar som jag inte ens har många av används till uppföljningsmöten utan jag vill nyttja timmarna till saker som har med hemmet att göra! Han var först tveksam till att jag skulle komma själv men gick till slut med på det under förutsättningen att han får ringa till min boendestödjare efteråt. Vilket han naturligtvis får.

Självklart har jag betänkligheter inför dagens möte: Vad kommer den här biståndsbedömaren ha för kunskaper om Aspergers syndrom? Hur ska jag argumentera mitt stödbehov så att inte boendestödtimmarna dras ner? Jag har ju nya biståndsbedömare varje år så jag behöver alltid ta allt från början. Jag har grubblat så mycket att jag vaknade klockan 4 i morse och kunde inte somna om! Och mötet blir inte förrän klockan 10 så jag hade kunnat fortsätta sova flera timmar till.

Önska mig lycka till! 🙂