Kategoriarkiv: Paulas blogg

Hur planera sitt kostschema vid autism? del 2

Igår började jag skriva om kost vid autism och idag följer en fortsättning. Det är många som frågar mig om tips om nyttig mat, en fråga jag tyvärr inte svara på för det beror på vad du tycker är nyttigt. Vad menar du med “nyttigt”? Vilket paradigm tror du på? Frågar man olika experter om vad som är nyttigt får man helt olika svar. Vissa rekommenderar exempelvis D-vitamintillskott under vinterhalvåret, andra forskare påstår däremot att D-vitaminbrist bara är livsmedelsindustrins påhitt för att tjäna pengar. Ja, ni fattar nog!

Oenigheter råder

Det är inte bara D-vitaminbehovet det råder oenigheter om utan även andra saker: vilken typ av fett är farlig? Ska man äta mättat fett (som t.ex. kokosolja och smör) eller är det margarin som gäller? Är det farligt att dricka mjölk? Häromåret kom det forskning som visade att mjölkdrickande orsakar tidig död samtidigt som andra forskare inte alls håller med. Så innan du planerar ditt kostschema måste du fråga dig själv: vilket paradigm tror jag på? Själv har jag starka åsikter om ämnet men det är viktigt att du läser på och bildar dig din egen uppfattning!

Kommer att introducera olika kostparadigm

I dagens blogginlägg kommer jag introducera några vanliga kostparadigm. Jag kommer inte rekommendera det ena eller det andra utan jag kommer endast beskriva allt neutralt för att undvika att påverka dina åsikter. När du väl bestämt dig vilket av dem som är mest trovärdigt (bekanta dig gärna med litteratur om ämnet!) så kan du planera ditt kostschema därefter. Olika paradigm har nämligen olika syn på vilka näringsämnen som behövs! Om du känner inför något av dessa paradigm: “Nej nej nej, det där tror jag absolut inte på”, hoppa isåfall över till nästa!

1. Tallriksmodellen

Här hittar du en närmare beskrivning av modellen. Den går alltså ut på att man i enlighet med Livsmedelsverkets rekommendationer äter mycket grönsaker och kolhydrater (även gluten) och en mindre mängd protein. Enligt Livsmedelsverket bör man också äta fleromättade fetter som t.ex. kallpressad olivolja och gärna nötter ibland. Aspartam som t.ex. Cola light är okej. Dock absolut inte smör, dvs varken Bregott eller Arlas smör, utan det är Lätt och lagom som gäller. Och för guds skull ingen kokosolja! Gärna mjölk men bara lättmjölk och aldrig den röda sorten!

2. LCHF (även kallad keto)

I LCHF äter man väldigt lite kolhydrater, det vill säga inget bröd, ris, potatis eller pasta. Ovanjordsgrönsaker går bra men inte morötter och annat som växer under marken. Många LCHF:are äter mycket avocado, broccoli och blomkål istället för ris och pasta. I LCHF ska man äta rejält med fett. Det är endast riktigt smör som gäller (absolut inte Lätt och lagom!) men även kokos- och olivolja går bra! Kött rekommenderas också, gärna rött men även kyckling och fisk går utmärkt. Cola light och andra produkter med aspartam rekommenderas ej.

LCHF som blivit en otroligt populär trend under det senaste decenniet introducerades av läkaren Annika Dahlqvist. Många svenskar slutade äta Lätt och lagom och gick över till riktigt smör efter Annika Dahlqvists rekommendationer. Även författaren och bloggerskan Martina Johansson är en stark anhängare av LCHF. Hon forskar i biokemi och har skrivit ett flertal böcker om ämnet. Vill du äta LCHF (eller ketogent som Martina kallar det) så rekommenderar jag att du läser hennes böcker och blogg! Även Annika Dahlqvist har en intressant blogg.

3. Vegansk kost

Vegansk kost går ut på att man inte äter något från djurriket: inget kött, ingen kyckling, ingen fisk, inga ägg, inga mejerier, ingen gelatin, ingen honung. Förutom frukt och grönt kan man t.ex. äta baljväxter, soja, tofu, oliv- och kokosolja, nötter, frön och bröd så länge det är veganskt. Vissa påstår att veganer löper en risk för B12-brist och att de därför måste äta tillskott medan andra påstår att kroppen inte behöver lika mycket B12 som påstås. Många veganer säger sig må otroligt bra av kosten! Vissa äter inte helt veganskt men däremot vegetariskt.

4. Karnivore

Karnivore är den totala motsatsen till veganismen, dvs man äter uteslutande livsmedel som kommer från djurriket. De mest extrema karnivoristerna äter endast kött, kyckling och fisk (och då tillagat från grunden), men många godkänner även ägg och smör, vissa även mjölk och grädde. Karnivorister påstår att det här med den vegetariska kostens miljövänlighet och nyttighet är en myt och hänvisar till litteratur om ämnet. Martina Johansson (vars böcker jag nyss länkade till) äter karnivore till och från och menar att hon började må otroligt bra sedan hon slutade äta veganskt. Även många andra anhängare säger sig må mycket bra av kosten.

5. Råkost

Råkost går ut på att man endast äter rå mat, dvs sånt som inte är tillagad. Det är i princip bara frukt, färska grönsaker, oliv- och kokosolja samt nötter och frön som gäller. Även anhängarna av denna kost brukar vara helt frälsta! Många råkostare är veganer men vissa äter t.ex. råa ägg och rå lever. Råkostarna säger sig också må extremt bra och menar även att det är otroligt skönt att slippa matlagning! Här kan tilläggas att vissa extrema råkostare är frukterianer, dvs att de inte äter något annat än frukt.

6. Antiinflammatorisk kost

Idag har det blivit mycket populärt med antiinflammatorisk kost. Då äter man mycket ingefära, gurkmeja, vitlök, frukt och grönsaker mm och allra helst ekologiskt! Dock menar vissa att kött är inflammatoriskt medan andra påstår att det inte är det så det råder vissa oenigheter kring om kött är okej. Det som anhängarna däremot aldrig brukar äta är gluten, mejerier, raffinerat socker, sötningsmedel som aspartam, odlad fisk, soja, natriumglutamat samt andra E-ämnen. Det går utmärkt att kombinera antiinflammatorisk kost med många andra kostparadigm!

Vill inte påverka någon

Många, även jag, har starka åsikter om kost, dock vill jag som sagt inte rekommendera något av dessa kostparadigm till någon utan jag vill att var och en läser på och gör sitt eget val. En vegan kan anse att det är farligt att äta kött medan många karnivorister som förut varit veganer däremot menar att vegansk kost är skadlig och att de fått enorma hälsoeffekter sedan de slutat äta veganskt, gått över till karnivore och börjat tillaga kött från grunden. Väldigt många som dömer ut ett visst kostparadigm har dock aldrig testat kosten själva men dömer ändå.

Viktigt att må bra

Observera att dessa kostparadigm inte är till för att banta utan syftet är att man ska må psykiskt och fysiskt bra genom att följa dem. Om du har en ätstörning, vill banta eller har en negativ kroppsuppfattning är det viktigt att du vänder dig till sjukvården för att få stöd och hjälp. Om man medvetet väljer att utesluta vissa födoämnen måste man även ha klart för sig varför man gör det och hur man istället kan tillgodose kroppen med viktiga näringsämnen. Det är också bra att gå till vårdcentralen och testa sig för näringsbrist.

Kommer inte gå i diskussioner

Syftet med detta blogginlägg är inte att diskutera vilket av dessa kostparadigm som är mest “rätt”. Kost är ett ämne som människor gärna har åsikter om, och det är många som vill propagera för sina värderingar. Speciellt anhängarna av veganism och karnivore brukar hamna i hätska debatter. Jag kommer inte svara på kommentarer som dömer ut anhängarna av något av dessa kostparadigm utan det enda syftet med blogginlägget är att informera neutralt om några vanliga paradigm (det finns även fler!) så att var och en kan bilda sig sin egen uppfattning.

I morgondagens blogginlägg kommer jag skriva om enklare matlagning. Hej så länge!

Hur planera sitt kostschema vid autism? del 1

Det är många som har läst min debutbok från 2013 där jag beskrev att jag hade ett specifikt kostschema jag följde. Att veta vad och hur mycket man ska äta är ju inte det enklaste när man har Aspergers syndrom eller autism. Därför kan det i vissa fall vara vettigt att planera ett kostschema så att man får i sig alla viktiga näringsämnen.

Inte sällan får jag frågan om jag inte skulle kunna skriva det exakta kostschemat jag följde, dvs vad jag åt och exakt hur många gram. Men tyvärr kan jag inte det på grund av följande:

1. Det kan vara farligt att följa någon annans exakta kostschema

Och då syftar jag på strikta kostscheman där man väger alla sina måltider. Mängderna i mitt kostschema var designade för mig. För att bedöma hur mycket man ska äta (så att man inte äter för lite) måste man dels ta hänsyn till hur lång man är och hur mycket man väger och dels även hur ofta man tränar, hur man tränar och med hur tunga vikter. Mitt kostschema var anpassat efter min längd, vikt och mitt träningsschema med tung, frekvent styrketräning och därför bör ingen annan följa det! Jag har ingen kunskap om hur andra borde äta.

2. Ett kostschema passar inte alla

Jag tror personligen inte att ett strikt kostschema passar någon som antingen har eller har haft ätstörningar, någon som har en negativ kroppsbild (dvs hatar sin kropp) alternativt får skuldkänslor efter måltider eller när man tvingas avvika från kostschemat. För mig var kostschemat inget annat än ett roligt intresse! Jag har varken haft ätstörningar eller haft en negativ kroppsbild utan det var något som bara förgyllde min vardag på samma sätt som mina andra specialintressen gör det. Jag fick aldrig dåligt samvete om jag avvek från schemat!

Jag har ingen aning om ifall de personer som mailar mig och frågar hur mitt kostschema exakt såg ut förknippar mat med ångest och om de haft ätstörningar vilket är en ytterligare anledning till att jag inte kan låta någon okänd ta del av de exakta mängder jag åt. Jag vill absolut inte ta på mig ansvaret för någon annans hälsa för jag tror starkt att ett kostschema endast passar vissa typer av personer, dvs sådana som tycker att det är roligt att följa det, inte känner sig hindrade av kostschemat och inte förknippar mat med ångest.

3. Jag kommer inte ihåg mitt dåvarande kostschema

Det var länge sen jag följde kostschemat så jag kommer själv inte ihåg mängderna längre! Jag älskade att följa det, trivdes väldigt bra med rutinerna och kan absolut tänka mig att följa ett nytt kostschema någon gång i framtiden igen! Den enda anledningen till att jag slutade med kostschemat var att jag började äta mycket mer LCHF-inspirerat (dock inte strikt LCHF). Eftersom jag numera äter mycket fett märker min kropp automatiskt när den inte vill ha mer mat, och därför behöver jag inget kostschema just nu.

Styrketränade hårt

Även om jag aldrig kommer att delge de exakta mängderna på bloggen har jag inget emot att berätta vad mitt kostschema innehöll: havregrynsgröt, mjölk, frukt, grönsaker, blåbär, mandlar, olivolja, ris, fisk, kyckling, en äggula och flera äggvitor samt kvarg (kan ha glömt bort något men jag tror att det var allt!) Jag åt små måltider var tredje timme. Observera att kostschemat var mycket proteinrikt eftersom jag styrketränade hårt.

Fick hjälp av en personlig tränare tillika dietist

Många har också frågat mig vem det var som hjälpte mig med kostschemat och vad jag betalade för tjänsten. Jag anlitade en person från mitt gym för att designa ett kostschema till mig samt för att hjälpa mig med gymövningar. Jag minns inte vad hon hette men hon var både personlig tränare och dietist. Om jag minns rätt anlitade jag henne för 10 gånger och betalade 600 kronor i timmen, dvs sammanlagt 6000 kronor. Jag har för mig att hon egentligen skulle varit dyrare men att jag fick ett paketpris eftersom jag bokade väldigt många tillfällen.

Levde snålt

På den tiden var jag sjukpensionär och hade sparat ihop pengarna från min aktivitetsersättning. Jag var en fena på att spara pengar från aktivitetsersättningen genom att leva sparsamt och endast lägga 800-900 kronor i månaden på livsmedel, utöver det lade jag endast pengar på el, internet, telefoni (den sistnämnda gick på max 90 kronor i månaden), hemförsäkring och läkarbesök samt läkemedel (gick dock på högkostnadsskydd) och ibland billiga kläder men mer köpte jag inte. Aldrig godis och chips, aldrig halvfabrikat eller någon annan dyr mat, aldrig läsk, aldrig inredning till hemmet, aldrig fikabesök, endast en 12 år gammal Nokia-telefon mm.

Planerade alla inköp mycket noggrant

Eftersom jag valde att ha extremt låga utgifter (Wi-Fi, el, hemförsäkring och telefoni kostade trots allt extremt lite), jag åt billig havregrynsgröt på morgnarna och jag valde att endast köpa mat som hade röda prislappar p.g.a. kort bäst före datum (jag kunde få typ 1 kg köttfärs för typ 40-50 kronor eller 5 stycken kycklingklubbor som räckte till 5 måltider för 22 kronor) fick jag en slant över som jag förde över till sparkontot varje månad och hade till slut råd med en personlig tränare!

Vill inte döma ut andra

Anledningen till att jag skriver detta är att många har varit nyfikna på hur jag som sjukpensionär kunde spara ihop 6000 kronor trots att min aktivitetsersättning p.g.a. mitt finska ursprung var lägre än svenskarnas, men det gick! Mitt syfte är absolut inte att framställa de sjukpensionärer som inte vill eller kan spara som dåliga utan den enda anledningen till att jag redogör detta är att jag har fått minst 10 frågor om detta under de senaste månaderna. Eftersom det är tidskrävande att svara alla personligen skriver jag ett helt inlägg om ämnet.

Kräver enorma uppoffringar

Alla ni som har frågat mig om tips om hur man som sjukpensionär kan spara ihop pengar till en personlig tränare ska vara medvetna om att man måste leva mycket sparsamt om man vill anlita en personlig tränare! Ingen fika, ingen i-phone, endast kranvatten som dryck, inget godis, ingen Netflix, endast matlagning från billiga basvaror (så att livsmedel kostar ca 800-900 kronor i månaden max), endast extrapriser, inga bönor på burk utan endast torkade mm. Ja, ni fattar! Man måste vara helt säker på att man är beredd att göra de uppoffringar som krävs. Har man barn eller något annat i sitt liv som kostar pengar går det förmodligen inte ens att spara.

Uppmanar ingen att ta efter

Även om det passade mig att spara ihop pengar från min aktivitetsersättning och att jag valde att följa ett strikt kostschema som innehöll de matvaror som jag angav är det inte säkert att det passar alla. Därför uppmanar jag ingen att spara ihop pengar från sin aktivitetsersättning för att anlita en personlig tränare eller att börja äta exakt samma livsmedel som jag åt! Den enda anledningen till att jag skriver om kost, personlig träning och ekonomi är att många har varit nyfikna på det.

Fortsättning följer

Jag upprepar: ingen personlig tränare behövs, det var bara jag som ville ha det för jag har mina motoriska svårigheter. Däremot tror jag att de flesta av er som bett mig om hjälp med att planera ett kostschema i syfte att få i er tillräckligt mycket näring kommer att klara av att lägga upp era kostscheman själva.

Imorgon kommer jag skriva om hur man kan tänka när man planerar sitt kostschema och vad det finns för kostparadigm, dock kommer jag inte ge några råd om vilket kostparadigm som är bäst för de är totalt olika varandra. Jag vill inte att ni blir påverkade av mina värderingar utan jag kommer att beskriva allt neutralt för att ni ska kunna bilda er egen uppfattning.

Sluta döma ut deltagarna i Lyxfällan

Även om jag aldrig tittar på TV själv och inte äger någon TV-apparat finns det ett TV-program jag alltid reagerat negativt på: Lyxfällan. Jag har aldrig sett programmet själv men jag vet vad det går ut på: deltagaren har hamnat i gigantiska ekonomiska problem genom att leva ett lyxliv den inte har råd med . Därför ska deltagaren läxas upp av programledarna för att sedan få hjälp med att ordna upp sin ekonomi.

Det är synd om dessa personer

Anledningen till att jag reagerar negativt på programmet är att jag inte tycker att mänskliga tragedier ska vara allmän underhållning. Det är uppenbart att alla som har hamnat i Lyxfällan har svårigheter, i vissa fall möjligtvis ADHD eller någon annan funktionsvariation, och andra kan däremot ha någon psykisk sjukdom eller så har de befunnit sig i svåra livsskeden som gjort att de inte klarat av att planera sin ekonomi och börjat lyxkonsumera. Det är synd om dessa personer!

Svårigheterna kan härledas avvikelser i hjärnan

Det är möjligt att deltagarna inte har någon diagnos på papper, men jag är ändå övertygad om att det finns en logisk förklaring till deras beteende och att många skulle få en medicinsk diagnos om de skulle genomgå en utredning. Det är uppenbart att många deltagare har planeringssvårigheter samt svårigheter med impulskontroll och exekutiva funktioner. Forskarna har slagit fast att sådana svårigheter kan härledas till dysfunktioner i pannloben och avvikelser i hjärnans dopaminproduktion.

Kan jämföras med ätstörning eller astma

Dessa typer av svårigheter beror som sagt ofta på en funktionsnedsättning eller en sjukdom lika mycket som en ätstörning, alkoholism, bipolär sjukdom, schizofreni och astma är sjukdomar. Har man omfattande kognitiva svårigheter behöver man stöd och hjälp. Att råka ut för allmän åtlöje är det sista man behöver i ett sånt läge! Och jo, jag vet att dessa personer har valt att ställa upp i TV-programmet frivilligt men de kan vara så desperata och må så dåligt att de inte orkar bry sig.

Varför okej att skratta åt shoppingberoende?

Jag blir alltid lika irriterad när människor älskar att skratta åt andra människors missöden. Tänk om man också skulle skratta åt någon med bulimi och säga: “Men herregud vad mycket mat personen stoppar i sig, hahaha!” eller underhålla sig med en gammal person som lider av demens och säga: “Men haha, glömde hon verkligen var hon bor? Haha, herregud!” Men tydligen är det helt okej att skratta på det sättet åt någon som lider av shoppingberoende och säga: “Men herregud vad mycket personen köper, haha, jag förstår verkligen inte!”

Okunskap ger ingen rätt att ifrågasätta

Jag har själv varken haft ätstörningar eller demens och har därför ingen aning om hur det är att leva med ätstörning eller att ha så svajigt minne att man glömmer bort var man bor. Men bara för att jag inte kan identifiera mig med det och inte förstår hur det känns att ha dessa problem ger det mig inte rätten att säga: “Jag förstår inte hur du kan ha hamnat i den sitsen, jag kan verkligen inte identifiera mig med det” eller ännu värre: “Hur kommer det sig att du stoppar i dig så mycket mat/varför har du inte tränat upp ditt minne? Du får skylla dig själv!”

Det är inte alla som dömer

Det som gör mig glad är att inte alla som tittar på Lyxfällan ser människoöden som underhållning eller dömer ut deltagarna. Det är när tittarna reagerar oförstående och dömer ut dessa stackars personer som har uppenbara svårigheter och problem som gör mig upprörd, inte det faktum att deltagarna får hjälp med att ordna upp sin ekonomi!

Jo, man vågar visst söka LSS

När jag läste denna artikel på Aftonbladet blev jag livrädd. Nu har artikeln tyvärr endast blivit tillgänglig för Plus-kunder men när jag läste den var den öppen för alla. Den handlar alltså om 40-åriga Gabriella som kommer att hamna i fängelse för påstått fusk med LSS. Hon säger i intervjun att det var assistansbolaget som hon hade anlitat för sin son som hade skött tidrapporteringen men att de hade slarvat med rapporteringen. Hon hade försökt göra allt rätt, men polisen trodde henne inte och nu kommer hon behöva avtjäna två år i fängelse.

Menade att LSS blir för dyrt

Hon menar att regeringen behövde ett prejudikat för att avskräcka folk från att söka LSS: det blir för dyrt för samhället varför oskyldiga människor sätts i fängelse trots att det inte finns tillräckliga bevis. Konsekvensen blir att en svårt funktionshindrad kille förlorar sin mamma i två års tid, och hon som verkligen hade försökt göra allt rätt.

Hur är det mitt boendestöd?

Jag blev skraj. Om det är så här lätt att hamna i fängelse för slarv i tidrapporteringen, hur är det med mitt boendestöd som jag får enligt SoL? Jag antar att boendestödet också tidrapporteras, och det är nog isåfall min utförare som sköter tidrapporteringen. Rapporterar de alltid alla tiderna rätt när det blivit ändringar? Hur blir det när jag är bortrest? Kommer jag också hamna i fängelse om de råkat skriva fel? Jag var inte den enda som blev orolig utan jag hittade oroliga diskussioner på nätet. Folk undrade om man vågade söka LSS idag utan att riskera fängelse.

Artikeln var vinklad

Jag googlade och hittade hintar om att Aftonbladets artikel möjligtvis kunde vara vinklad. Jag googlade vidare och hittade till slut domen. Jag fick en chock: fallet handlade om en stor assistanshärva där Gabriella och de andra inblandade hade lurat till sig mångmiljonbelopp! Det hade anställts fejkade assistenter som hade varit anställda på papper men inte i verkligheten. Detta för att bland annat Gabriella skulle kunna tillskansa sig assistansersättning för assistenter som inte fanns och de “anställda” skulle få A-kassa trots att de inte haft någon anställning.

Det fanns bevis

När jag läste vidare i domen framgick det att det fanns tydliga bevis för de inblandades skuld, bland annat flera avlyssnade telefonsamtal där det framgick att Gabriella använde de pengar som skulle gått till assistenternas lön och traktamente till sina egna levnadskostnader. Ja, det fanns hur många bevis som helst! Även det faktum att Gabriella är jurist gör det osannolikt att hon skulle skrivit på papper där hon på heder och samvete intygar att uppgifterna stämmer om hon inte hade kollat upp att så verkligen var fallet.

Hatar sådana här artiklar

Jag blir förbannad när jag läser sådana här vinklade artiklar i kvällstidningar! Reportern hade bara tagit upp Gabriellas version av händelsen men utelämnat viktiga fakta, framför allt åklagarnas bevis om hennes skuld. Det är just sådan här desinformation som gör oss funkisar och våra anhöriga oroliga helt i onödan!

En artikel om mig i arbetsterapeuternas tidning

Nu är även intervjun om mig i Sveriges Terapeuters Tidskrift ute och den hittar ni här! Det var igår jag fick veta att den hade blivit publicerad, men eftersom alla mina tankar kretsade kring TV- och radioprogrammen så lade jag all min fokus på dem igår. Dessutom ville jag inte överbelasta er med alltför många länkar till medieintervjuer i ett och samma blogginlägg varför jag väntade tills idag innan jag lade ut länken.

De många medieintervjuerna ett märkligt sammanträffande

I morse kom jag att tänka på att trots att det bara är den 19:e februari så har jag redan hunnit ge hela 3 medieintervjuer om autism i år. Det är ovanligt att intervjuförfrågningar kommer så här tätt inpå varandra men det är bara en slump. TV-intervjun råkade sammanfalla med de andra intervjuerna eftersom jag råkade föreläsa i samma byggnad (studion låg på nedervåningen och jag föreläste på övervåningen). Att en tidning och radion däremot ville uppmärksamma autism ungefär samtidigt var bara ett märkligt sammanträffande.

Fokuserar mycket på boendestöd

Jag tyckte att det var extrakul att ge en intervju till Arbetsterapeuternas tidning eftersom det fokuserades mycket på boendestöd och praktiska färdigheter i hemmet vilket är ett av mina favoritämnen att prata om! Ni som brukar följa min blogg vet om att jag brukar fokusera mycket på boendestöd på bloggen. Under åren jag har föreläst har jag märkt att boendestöd ofta är väldigt oflexibelt i många av Sveriges kommuner och det vill jag ha en ändring på. Ingen autist ska behöva tacka nej till boendestöd bara för att upplägget inte passar dem!

Behöver avlastning, inte påputtning

Egentligen är det fel att säga att upplägget inte passar för det låter nästan som att boendestödet inte skulle falla oss i smaken. Och det är ju inte det det handlar om utan om att autism ofta innebär en enorm uttröttbarhet och utmattning. Om ett av grundproblemen är att man inte orkar utföra hemsysslor hjälper det ju inte att man får ett boendestöd kommer hem till en och pushar en att göra allt själv. I det läget behöver man avlastning, inte påputtning!

Greta bidrar till en positiv syn på Aspergers syndrom

Jag funderar faktiskt på om inte Greta Thunberg är en bidragande faktor till att Aspergers syndrom tagits upp en del i media på det här sättet. I gårdagens radiosändning citerades ju också Greta, och när jag gav TV-intervjun fick jag frågan om Greta har bidragit till att fördomarna om autism minskat. Det är jättebra att allmänheten får veta att autism inte bara behöver vara en svårighet utan även en superpower!

Nu kommer det bli vanliga blogginlägg

Om det var någon som missade gårdagens radioprogram där jag medverkade så har ni länken här. Och TV-intervjun om autism finns som sagt här. Nu kommer ni nog inte få fler länkar till medieintervjuer av mig på ett tag då jag inte gett andra intervjuer på sistone. Så från och med imorgon kommer det bli “vanliga ” blogginlägg igen!

Idag kommer jag vara med i radio

Idag kommer ni kunna lyssna på mig i radio där jag berättar om autism. Programmet som heter Kropp och Själ kommer att sändas live idag klockan 10:04 i P1, och efter sändningen kommer det finnas som poddcast på nätet. Så misströsta inte om ni skulle missa dagens livesändning för det kommer finnas möjlighet att lyssna på den efteråt. Jag kommer lägga en länk i morgondagens blogginlägg.

Var nöjd med radiointervjun

Jag gav den här radiointervjun hemma hos mig prick tre timmar efter att ha anlänt på Viking Terminalen i Stockholm. Jag hade ju varit i Finland i två veckor för att medverka i ett TV-program och hålla 5 föreläsningar i huvudstadsregionen. Mitt schema hade varit hektiskt och jag var därför stressad när jag gav radiointervjun. Kanske var det just därför jag kände att intervjun gick extrabra! Oftast är det just de gånger jag haft bråttom och knappt hunnit förbereda mig för intervjuer som går allra bäst.

Visste inget om mikrofonen

När reportern var framme vid mitt bostadshus, hade han tryckt på porttelefonen och hållit in mikrofonen mot den i hopp om att jag skulle säga något när jag skulle släppa in honom. Han menade att sådana detaljer kunde göra radioprogram extraroliga och intressanta för lyssnarna. Men jag var ju totalt ovetande om mikrofonen och visste därför inte att jag borde säga något! Och jag som inte tycker om att prata i telefon med folk jag inte träffat förut, oasett om det sker via vanlig telefon eller porttelefon, sa tyvärr inte något utan släppte bara in honom.

Direktsändningar är värst

Oftast tycker jag att det känns läskigt att vara med i radio (ja, ännu läskigare än att vara med i TV), men den här gången kändes det inte alls så! Jag tror att det dels beror på att intervjun skedde hemma hos mig där jag kände mig trygg och dels också på att det inte var någon direktsändning den här gången. Direktsändningar brukar vara värst för då finns det ingen möjlighet att rätta till något efteråt och därför inget utrymme för att göra fel.

Länken till gårdagens TV-program

Om någon av er missade gårdagens TV-program så har ni länken här. Som jag skrev i gårdagens inlägg skulle det inte alls vara säkert att jag skulle titta på avsnittet själv för jag tycker att det är obehagligt att se mig själv i TV. Och jag såg faktiskt aldrig avsnittet igår för klockan var alldeles för mycket för kvällströtta mig. Dock tog nyfikenheten över när jag vaknade i morse så jag såg på avsnittet i alla fall. Det var lite ångestfyllt att se mig själv men nu har jag iaf gjort det och vet vilka av de saker som jag sa som kom med.

Det jag hade sagt om autismspektrumtillstånd hade klippts bort

I början av programmet hade jag informerat tittarna om att Aspergers syndrom egentligen är en gammal diagnos som har tagits bort i den nya diagnosmanualen och jag hade berättat lite kort om den nya diagnosen autismspektrumtillstånd. Den delen har klippts bort vilket jag tycker är synd! I Finland brukar vetenskaplig information värderas mycket högt och finländare brukar enligt min erfarenhet haka upp sig på vad diagnoser heter och vad som beror på vad (t.ex. autism vs ADHD) så jag får vara beredd på att möta kritik från finländare för detta!

Ikväll kommer jag berätta om autism i en finlandssvensk talkshow

Ikväll kommer ni få se mig i finsk TV då jag intervjuas om autism. Programmet som heter Efter nio och går i Yle teema fem kommer att sändas klockan 21 finsk tid vilket blir klockan 20 svensk tid. Sändningen kommer att vara på svenska men ha finsk undertext. Alla ni som finns i Sverige och inte har tillgång till Yles kanaler kommer förhoppningsvis kunna se programmet via Yle Arenan.

Får se om jag vågar titta på avsnittet

Jag får se om jag vågar titta på programmet själv. Jag tycker nämligen att det är obehagligt att se mig själv i TV. Å andra sidan har jag ju varit i ett flertal TV-program förut, bland annat i två andra talkshows i Finland, SVT:s finskspråkiga nyheter och Vardagspuls, och alla gångerna har jag lovat mig själv att jag inte kommer att se på programmen, men nyfikenheten har till slut tagit över och det har slutat med att jag sett alla programmen i alla fall. Därför finns en viss risk att samma sak kommer att hända ikväll med även om jag inte kan lova det med säkerhet 🙂

Ovant att tala svenska i finsk TV

Det är första gången jag medverkar i ett finlandssvenskt TV-program. Jag är ju finskspråkig från början men flyttade till Sverige som 22-åring, och vi finskspråkiga är vana vid att tala finska med finlandssvenskar. De finlandssvenskar som bor i huvudstadsregionen talar i princip alla flytande finska så det blir alltid så att de går över till finskan direkt så fort det kommer en finskspråkig person in i sällskapet. Därför kändes det ovant att tala svenska med finlanssvenskar och bli intervjuad på svenska i finsk TV.

Förstod programledarna utan konstigheter

Eftersom jag är så ovan vid finlandssvenska och jag har på grund av min Aspergers syndrom svårt för att härleda vad ett ord skulle kunna betyda om det uttalas på ett annat sätt än vad jag är van vid, var min största oro att jag inte skulle förstå vad programledarna sa. Finlandssvenskan har också en del andra ord och uttryck än sverigesvenskan. Tydligen betyder exempelvis tassig samma som tokig och det är bara ett av väldigt många exempel! Dock visade sig min oro vara obefogad för jag förstod allt som sades utan konstigheter.

Hann inte förmedla mycket kunskap om autism

Jag hade jättemycket att säga i TV-soffan och det kändes ibland som att jag pratade alldeles för mycket. Ändå hann jag bara säga några procent av det jag ville ha sagt! Dessutom kommer en del av sakerna jag sa klippas bort för det måste ju finnas tid över till programmets andra gäster. Därför kommer programmet bara skrapa på ytan när det gäller kunskap om autism och tittarna kommer inte hinna få speciellt mycket information. Men jag kan ju alltid hoppas på att någon tittare kommer att bli nyfiken och söka sig till bloggen!

Den här veckan är speciell

Den här veckan är lite speciell då hela tre medieintervjuer jag har gett kommer att komma ut nu i veckan. Idag är det TV -programmet, imorgon tisdag är det radioprogrammets tur och senare i veckan kommer troligen en tidningsintervju publiceras på nätet. Därmed kommer ni få se, höra och läsa mycket av mig den här veckan!

Hejdå Finland, jag kommer att sakna dig

Igår var det dags att säga hejdå till Finland och den här gången troligen ända fram till sommaren. Det känns alltid vemodigt att säga hejdå. Jag har en lite speciell relation till Finland: jag flyttade ju till Sverige för 19 år sedan och har därmed nästan bott lika länge i Sverige som jag bott i Finland. Jag skulle absolut inte vilja bo i Finland igen och jag trivs väldigt bra i Sverige. Men samtidigt har jag ju mina föräldrar och min bror i Finland varför Finland fortfarande på ett sätt känns som mitt hem men samtidigt inte.

Spenderade två veckor i Finland

Jag hann spendera två veckor i Finland men den här gången handlade det endast om en jobbresa. Jag höll ju 3 föreläsningar i Esbo, 2 i Helsingfors och gav en TV-intervju. Det var meningen att jag även skulle gett en tidningsintervju, dock blev den inställd. Det kanske var lika bra för mitt schema har varit rätt så tajt på sistone: sedan den 21:a januari har jag haft hela sex föreläsningar!

Träffade mammas väninna

Som sagt sov jag på hotell i centrala Helsingfors efter tisdagens TV-soffa och föreläsningar. Efter att jag checkat ut från hotellet tog jag en fika med mammas väninna i stan innan det var dags för mig att ta mig till färjeterminalen. Det är jag som har presenterat henne för mamma, och historian bakom är lite speciell: hon hade läst min bok, och när hon hade pratat om boken med sin väninna visade det sig att jag var kompis med dottern till väninnan! Hon hade blivit jättenyfiken och bett sin väninna hälsa sin dotter att hon gärna ville träffa mig någon gång.

Jag förmedlade kontakten

När jag fick träffa den här kvinnan, tänkte jag direkt att hon skulle ha mycket gemensamt med mamma: de var båda intresserade av skönlitteratur och dessutom jobbade hon på exakt samma arbetsplats där mamma jobbade för mer än 35 år sen! De hade aldrig jobbat där samtidigt men de kände ändå samma människor. Allt slutade med att hela våra familjer träffades och min bror blev kompis med hennes son och mamma blev kompis med henne. Och allt alltså tack vare att den här kvinnan hade läst min bok!

Ville inte synas i media

Efter tisdagens TV-intervju tänkte jag hur otroligt roligt det var att få vara med i TV igen. Jag är överraskad över mig själv för förut var min största skräck att bli känd och gjorde allt för att undvika det. Jag tackade nej till större föreläsningar för jag ville vara anonym och föreläste därför endast för mindre grupper. När läraren på Ågesta Folkhögskola frågade mig år 2009 om jag kunde tänka mig att ge en radiointervju tackade jag bestämt nej. Jag tackade till och med nej till att synas på Ågesta Folkhögskolas reklamfilm och webbplats!

Har utvecklats

Dock ville jag gärna ge ut en bok varför jag till slut bestämde mig för att försöka stå ut med att ge några medieintervjuer. I början tyckte jag inte om det och jag var också livrädd för att någon skulle känna igen mig på gatan. Efter ett tag började jag tycka att det gick an att ge medieintervjuer även om jag inte var så jätteentusiastisk utan kände mig snarare neutral inför det. Men ju mer tiden gick, desto mer kul började jag tycka det var. Och nu har jag tydligen till och med börjat tycka att det är jättekul att vara med i TV! Jag har nog utvecklats 🙂

Min bror tog bilder

Som vanligt tog min bror bilder på mig med sin proffskamera när jag var i Finland. Jag har tänkt använda bilder i föreläsningsreklam men publicerar även en här på bloggen för jag har ibland fått höra att jag publicerar alldeles för få bilder!

Paula Tilli, Esbo


Föreläsning i Kägeludden

Igår kväll var det dags att föreläsa om autism här i Esbo igen, den här gången i Kägeludden eller Keilaniemi som det heter på finska. Kägeludden är ett vackert ställe vid havet angränsande till Helsingfors och den allra sista tunnelbanestationen på Esbos sida innan tunnelbanan passerar gränsen till Helsingfors. Som ni vet befinner jag mig sedan 8 dagar tillbaka hemma hos mina föräldrar tillika mitt barndomshem i Esbo.

Tvåspråkig stad

Esbo klassas som en tvåspråkig stad med finska och svenska som dess officiella språk. Det är ca 7% av Esbos befolkning som har svenska som modersmål vilket räcker för att staden ska få ett tvåspråkigt status. Min familj är ju helt finskspråkig, därför har jag endast växt upp med finskan men det är alltså fullt möjligt att växa upp som svensk- eller tvåspråkig i Esbo! På grund av sitt tvåspråkiga status har alla Esbos förorter och gator såväl finsk- som svenskspråkiga namn som exempelvis Keilaniemi- Kägeludden och Matinkylä – Mattby (stället där jag föreläste i lördags).

Separata kunder

Och nej, gårdagens föreläsning hade ingenting med föreläsningarna som jag hade för förskolepedagoger i fredags och lördags att göra ifall ni undrar. Det är helt skilda kunder som inte känner varandra och inte har synkroniserat sina bokningar på något sätt. Att jag hade flera föreläsningar i Esbo så här tätt inpå varandra var ingenting annat än ett märkligt sammanträffande! Tur för mig att mina föräldrar bor i Esbo för annars hade det blivit ett tröttsamt resande fram och tillbaka.

Var en mindre tillställning

I fredags föreläste jag ju på finska, i lördags på svenska och gårdagens föreläsning var på finska igen! Det var en mindre tillställning med knappt 50 deltagare varav alla var yrkesverksamma som stöttar personer med Aspergers syndrom och autism på något sätt. Några var neuropsykiatriska coacher, ett relativt nytt yrke i Finland som möjligen liknar Sveriges boendestödjare lite men ändå inte. Tydligen kan det på många håll i Finland vara svårt att få hjälp av neuropsykiatriska coacher så det är nog inte lika utbrett som boendestödet i Sverige.

Fick skjuts endast på ditvägen

Eftersom pappa gick i pension för drygt ett år sedan, har jag blivit bortskämd med skjutsar för plötsligt har han all tid i världen att skjutsa mig överallt! Han skjutsade mig också till gårdagens föreläsning men däremot kunde han inte skjutsa mig tillbaka hem efter föreläsningen eftersom han skulle besöka en mässa. Därför fick jag ta tunnelbanan från Kägeludden till Mattby och sedan från Mattby en buss hem till mina föräldrar. Förut hade jag kunnat ta en direkt buss från Kägeludden till mina föräldrar relativt snabbt men nu går inte de bussarna längre.

Tunnelbanenätet är nytt

Jag vet inte om ni är bekanta med Helsingfors lokaltrafik men det här med att tunnelbanan går till Esbo är väldigt nytt. Det nya tunnelbanenätet mot Esbo togs i bruk förra (eller var det förrförra?) året. Det finns endast en tunnelbanelinje i Helsingfors och så länge jag kan minnas har den gått från Helsingfors centrum till östra Helsingfors. Men nu har den alltså utvidgats med 8 stationer västerut ända till Mattby i Esbo vilket är riktigt stort. Vissa älskar att tunnelbanenätet har utvidgats till Esbo medan andra hatar det. Själv tillhör jag de sistnämnda.

Hatar den nya västmetron

Anledningen till att jag hatar Esbo-tunnelbanan, även kallad för västmetron, är att resan från mina föräldrar till Helsingfors har försvårats och förlängts betydligt sedan västmetron togs i bruk. Förut kunde jag ta en direkt buss från mina föräldrar till Helsingfors men numera måste jag byta till tunnelbanan i Mattby vilket har gjort att min resa till Helsingfors har förlängts med ca 20 minuter! En annan anledning till att jag hatar västmetron är att både utsikten och själva tunnelbanan ser väldigt trista ut! Så här ser tunnelbanan ut från utsidan och så här från insidan.

Fick en obehaglig överraskning

När jag kom till Kägeluddens T-banestation efter föreläsningen, fick jag en mycket obehaglig överraskning. Stationens kiosk var stängd och det enda sättet att köpa biljetter på var via biljettautomaterna! Oftast lyckas jag inte få automaterna att fungera (jag skyller på min funktionsnedsättning här!) så jag funderade en stund på om jag skulle planka till Mattby och köpa biljetten där istället. Till slut bestämde jag mig för att ge automaten en chans.

Funkade till slut

Jag ville betala med sedlar men tyvärr tog automaten endast emot mynt, och självklart saknade jag 20 cent varför det var uteslutet med kontantbetalning! Tyvärr fanns det inte heller någon växelautomat vid stationen och mig veterligen inte heller någon matbutik där jag hade kunnat växla en 5-eurossedel till mynt. Men sedan kom jag på att mitt svenska kontokort säkert skulle fungera i Esbos biljettautomater och som tur var råkade jag ha med mig kontokortet. Jag testade att följa instruktionerna och ut kom en biljett! Jag kände mig som ett geni 🙂

Dessa människogrupper har jag svårast att diskutera autism med

När vi autister försöker förklara för andra människor hur det är att leva med Aspergers syndrom och autism, börjar vissa människor argumentera mot det vi säger. Dessa personer har svårt för att tro på det vi säger eftersom de har egna starka åsikter om ämnet. Själv har jag märkt att dessa tre människogrupper kan vara otroligt svåra att diskutera autism med:

1. De som förkastar all typ av forskning

Vissa människor tror starkt på Kuhns paradigmteori som går ut på att vi människor inte blir visare och kunnigare med tiden trots att vetenskap ständigt producerar fram ny information. Enligt teorin är det bara vår världsbild som ändras och vetenskapen strävar efter att producera fram information som passar det samtida samhällets intressen. Förespråkarna av teorin hänvisar gärna till att det förr var totalt accepterat med rasbiologi och att även den dåtida vetenskapen därför stödde det rasbiologiska tänket.

Problemet är att vissa människor resonerar precis på detta sätt när det gäller autismforskning. De säger: “Jaja, autism är bara något modernt vetenskapligt påhitt som gäller just nu” och hävdar att ingen vet med säkerhet om vår samtida forskning om neuropsykiatriska diagnoser är trovärdig. Dessa människor tror att framtida forskare kommer att komma fram till att autism inte alls finns och att man därför bör ta forskning om neuropsykiatriska diagnoser med en nypa salt.

2. De som bara tror på viss forskning

Vissa människor tror att viss typ av forskning stämmer men de väljer att tro på just Eva Kärfves forskning som har kommit fram till att neuropsykiatriska svårigheter beror på sociala faktorer och att psykiatriska diagnoser leder till segregation. Kärfve menar att sociala faktorer bör tas stor hänsyn till innan man ställer psykiatriska diagnoser. Här tänker jag på de gamla teorierna om autism som kalla kylskåpsmödrar, dvs föreställningen om att autism beror på bristande kärlek från moderns sida.

Anhängarna av Kärfves teorier frågar gärna mig hur det kommer sig att jag är så säker på att mina svårigheter är medfödda. Vidare hävdar de att jag inte kan veta om svårigheterna beror på att min mamma var hemmafru och jag aldrig gick i förskolan. Eller så påstår de att svårigheterna lika gärna kan bero på det faktum att jag inte hade några syskon förrän jag var åtta år och att jag därför aldrig fick någon träning i att leka med andra barn.

3. De som uteslutande tror på forskning

Människor som endast sätter tilltro till forskning och anser att empirisk forskning är det enda som gäller kan förvånande nog vara minst lika svåra att diskutera autism med som de två förstnämnda grupperna. Dessa personer kan ifrågasätta om det är lämpligt att jag som har egen diagnos föreläser om Aspergers syndrom för jag har inte bedrivit egen forskning om ämnet. Inifrånperspektivet har ju ingen vetenskaplig förankring.

Dessa personer ifrågasätter gärna det mesta jag säger och frågar: “En ojämn begåvningsprofil, bokstavligt tankesätt, detaljtänkande och autistiska styrkor är inte nämnda i diagnoskriterierna för autism i DSM 5. Vilken forskare är det som menar att dessa egenskaper kan förknippas med autism?” Då får jag leta fram vetenskapliga böcker och rapporter, och om dessa personer anser att forskare som Gillberg och Attwood beskriver saken på exakt samma sätt som jag så tror de på det jag säger, annars inte.

Lättast med balans

Själv tycker jag att det är lättast att föreläsa för människor som har en balanserad syn och är öppna för att ta till sig information såväl från forskare som oss som föreläser och skriver från inifrånperspektiv. Dessa människor brukar vara mottagliga för att lyssna på mina erfarenheter och känslor, ifrågasätter inte allt jag säger och frågar inte heller om inte mina svårigheter bara är min inbillning .