Kategoriarkiv: Paulas blogg

Anhörigkväll för dig som är nära en arbetslös ungdom

Share Button

Jag har blivit kontaktad av Evelina Rengstedt som jobbar inom Stockholms stad i ett projekt som heter SUVAS och hon önskade att jag skulle skriva om deras anhörigkväll som projektet kommer att anordna. Så här skriver hon:

”Anhörigkväll för dig som är nära en arbetslös ungdom

Är du anhörig till en ung vuxen som varken arbetar eller studerar och som har få sociala kontakter? Stockholms stad välkomnar dig till en informationskväll där du får konkreta verktyg och stöd för att hjälpa dig själv och din närstående. Du får även möjlighet att träffa andra som delar dina erfarenheter.

Under kvällen erbjuds det en föreläsning av psykolog Karin Enqvist som är en av författarna till boken: Limbo: en bok om dem som fastnat i entrén till vuxenvärlden till deras oroliga, arga och vilsna föräldrar. Dessutom får du möjlighet att lyssna på paneldebatten ”Verktyg och erfarenheter att ta sig vidare?” och lära dig om de kanaler i sociala medier där unga befinner sig i. Stockholms stads ungdomskonsulenter finns på plats under hela kvällen för att berätta om stadens olika insatser för unga vuxna och du får träffa civilsamhällets aktörer som länge har arbetat med den här problematiken.

Tid: 24 november 2016 kl. 18-20.30.

Plats: Berghs School of Communication, Sveavägen 34, Stockholm

För mer information kontakta Eveliina Rengstedt: 076-1249 114 / eveliina.rengstedt@stockholm.se

Information på hemsidan: http://www.stockholm.se/-/Nyheter/Arbete/Anhorigkvall/

Event på FB: https://www.facebook.com/events/410375275753006/

Anmälningsblankett: https://www.esmaker.net/nx2/Public/regForm.aspx?pid=f1cb7ef3-7b06-4fac-b594-e397e566addf

Share Button

När omgivningen tror att problemet är löst

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland reagera på oväntade händelser och andra stressiga situationer betydligt kraftigare än andra människor. Själv kan jag bli stressad om jag ska göra två saker samtidigt eftersom jag har en dålig simultanförmåga. Jag kan också bli mycket stressad om jag vet att det finns någonting jag absolut måste göra som jag inte får glömma bort. Eftersom jag är rätt glömsk av mig och vet om att jag rätt glömmer eller tappar bort viktiga saker om jag inte påminner mig själv om det hela tiden är jag också mycket stressad när jag vet att det finns något som jag absolut inte får tappa bort.

Min kräkfobi har också gjort att jag blir rädd om jag ser någon kräkas, om jag inbillar mig att jag mår illa eller tror att jag har utsatt mig själv för smitta. Då kan jag ibland fråga omgivningen saker som: ”Tror du att jag kommer att bli smittad? Hur stor risk tror du att det kommer att vara? Vad ska jag göra om jag måste kräkas?”

När omgivningen ser på mig att jag är stressad eftersom jag pratar och andas fort, får jag ofta höra att jag måste ta det lugnt och att jag inte får glömma bort att andas. När jag som barn ställde frågor om magsjuka, fick jag höra att jag måste sluta tänka på det och börja tänka på roliga saker istället. När omgivningen såg att jag andades lugnt och slutade ställa frågor om magsjuka, fick jag beröm och sa att det var bra att allt var bättre nu.

Men problemet var att allt inte alls var bättre, tvärtom! Allt var kanske bättre i omgivningens ögon eftersom jag blev tyst, och då var alla andra nöjda. Men jag mådde bara sämre inuti. När jag är stressad, måste jag få andas och prata fort, då mår jag bättre efter ett tag. Om jag fokuserar på andningen och försöker ta det lugnt när jag inte känner mig lugnt, känns det bara som att jag lurar kroppen och jag börjar må dåligt på insidan eftersom jag inte får bejaka mina känslor. Och om jag inte får prata om min rädsla för magsjuka, mår jag bara ännu sämre eftersom då är jag helt ensam med min rädsla. Att behöva låtsas att jag känner något annat än vad jag gör är bland det värsta jag vet.

Omgivningen tycker ibland att om problemet inte syns utåt så finns det inte längre men oftast är det inte så.  Ofta är det helt tvärtom! Därför är det viktigt att omgivningen frågar den berörda personen hur hen vill bli bemött när hen är stressad eller mår dåligt. Alla har olika strategier att hantera stress, och min är att acceptera stressen och låta kroppen reagera. Så länge man inte skadar andra människor när man är stressad vilket jag inte gör måste alla få hantera stressen som de vill. Ibland kan det vara bra att låta kroppen vara stressad istället för att försöka ta djupa andetag!

Share Button

Efterlysning

Share Button

Nu när föreläsningssäsongen har kommit igång, har jag fått fler och fler mejl från kunder som jag försökt hinna ikapp med att svara på. Men tyvärr har ett mejl som jag fick för ett tag sedan försvunnit helt från min inkorg. Jag är rädd att jag kan ha råkat radera mejlet av misstag. Därför kollar jag på detta sätt om personen som skrev mejlet skulle läsa detta blogginlägg och höra av sig till mig igen. Det gäller dig som skrev till mig för ett tag sedan att du skriver en ny bok om Aspergers syndrom och frågade om jag kunde blurba din bok. Jag är hemskt ledsen att det tagit mig tid att svara, jag hade helt glömt bort ditt mejl och när jag ville svara på mejlet för ett par veckor sedan hittade jag plötsligt inte det längre trots att jag har gått igenom hela min inkorg 🙁 Så om du råkar se detta vilket jag hoppas att du gör så får du hemskt gärna höra av dig till mig igen!

Share Button

När ett straff inte blir ett straff

Share Button

När jag var barn, tyckte jag oftast att saker och aktiviteter som andra barn tyckte om var tråkiga och tvärtom. Visst, det fanns saker som jag höll med andra barn om. Jag tyckte att det var roligt att gå på nöjespark med mina föräldrar, jag tyckte att det var roligt att gunga på lekparken, jag tyckte om att bada på stranden med mamma och jag tyckte om att äta godis.

Men där slutade likheterna, och jag skilde mig från andra barn på många andra sätt. Jag tyckte inte om att springa runt, jag tyckte inte om att leka kurragömma eller grupplekar överhuvudtaget, jag tyckte inte om bollspel, jag tyckte inte om att hoppa hopprep eller hage, jag tyckte inte om att leka mamma pappa och barn med andra barn, jag tyckte inte om att se vare sig barn- eller vuxenprogram på tv och jag hatade att rita och pyssla.

Däremot tyckte jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom mycket om att hitta på saker för mig själv. Jag älskade att sitta på gräsmattan och leta efter fyrklöver i timmar, jag älskade att läsa böcker och skriva egna berättelser och jag älskade att läsa faktaböcker och tidningar som var avsedda för vuxna. Ämnen som jag tyckte var speciellt intressanta var barnuppfostran och -sjukdomar och eftersom jag läste mycket, visste jag bland annat att barn behövde gränser.

De vuxna tyckte inte om att jag var annorlunda och därför pushade de mig att vara mer social, vilket jag försökte vara för att göra mina föräldrar glada. Om jag hade betett mig dåligt kunde mina föräldrar säga till mig: ”Nu får du gå in i ditt rum, idag blir det ingen lek med dina vänner.” Då blev jag glad eftersom jag tyckte om att vara i mitt rum och vila. Mina föräldrar hade däremot utgått från att jag fungerade som andra barn och att jag skulle bli rastlös i mitt rum, men det blev jag aldrig.

Vid ett tillfälle hade jag och några klasskamrater skolkat från lektionen och gömt oss på skolans toalett. När vi blev upptäckta, fick vi en extra hemuppgift som straff. Vi skulle skriva 50 gånger meningen: ”jag kommer inte längre gömma mig på toaletten.” När mina klasskamrater beklagade sig, var jag i hemlighet mycket glad. Jag tyckte att hemuppgiften lät avslappnande och rolig eftersom jag älskade att skriva. Jag såg det som en belöning, inte som ett straff!

Share Button

Artikel om mig i en finsk tidning

Share Button

Den finska tidningen Kauneus ja Terveys har lagt upp en artikel om mig på nätet. Jag vet att de flesta av er inte kan finska, men eftersom jag vet att jag också har en del finskspråkiga bloggläsare bestämde jag mig för att länka till artikeln. Den här intervjun är gammal och publicerades i papperstidningen för ett par år sedan i samband med att min debutbok kom ut i Finland, men reportern har lagt ut den på nätet först nu.

Det står dock ett par felaktigheter i rubrikerna i artikeln. Tyvärr lades rubrikerna ut efter att jag hade fått korrekturläsa artikeln så jag såg inte dessa felaktigheter förrän artikeln kom ut i tidningen. För det första kallas Aspergers syndrom för sjukdom, vilket naturligtvis inte stämmer. För det andra står det i en av rubrikerna att jag inte kan ljuga, vilket inte heller stämmer. Jag har aldrig sagt  till reportern att jag inte skulle kunna ljuga så det måste vara ett missförstånd. Det som jag sa på intervjun var att jag förut inte visste vilka saker som sårade andra människor och att jag därför ofta sa sanningen i situationer när jag enligt normen borde ha dragit vita lögner. Reportern ha missförstått mig och fått för sig att jag inte kan ljuga. Jag får se om redaktören kan rätta till dessa felaktigheter. Men annars har hon skrivit en ganska bra artikel!

Share Button

När man saknar förmågan att sortera bort oviktiga detaljer

Share Button

I likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism har jag i vissa situationer svårt att sortera bort onödiga detaljer. Än så länge jag kan minnas har jag exempelvis haft svårt att hitta en sak eller ett föremål bland många andra saker. Jag kan ha svårt att hitta en bok bland andra böcker i bokhyllan, och framför allt har jag alltid haft svårt att hitta varor på hyllorna i mataffärer. Jag kan inte ens räkna de gånger jag frågat personalen i mataffärer var de exempelvis har bikarbonat eller äppelciervinäger, personalen bara har hänvisat mig ”ditåt” eller ”till den och den hyllan”, jag har gått och letat men inte hittat och fått lämna mataffären tomhänt. Ibland har jag frågat igen och bett personalen följa med mig och visa tydligt var grejen jag letar efter finns, men ibland känner jag att jag inte vill besvära personalen igen och bestämmer mig för att prova lyckan i någon annan mataffär istället.

När jag gick i skolan, var min största skräck slöjd- och hemkunskapslektionerna. Förutom att jag hade svårt att lära mig sy och laga mat rent praktiskt, hittade jag oftast inte de grejer som behövdes till uppgiften som tyg, tråd, stekpanna osv, Många gånger hände det att läraren försökte förklara på vilken hylla, skåp eller rum grejerna fanns, men om det fanns många grejer på samma ställe smälte allt bara ihop i min hjärna och jag kunde inte urskilja detaljerna, dvs de grejer jag behövde. Jag skämdes ihjäl när jag var tvungen att erkänna att jag inte hade hittat för då tappade lärarna ofta tålamodet med mig. Och då fick jag dåligt samvete för att jag hade besvärat läraren och kände mig dålig eftersom mina klasskamrater hittade direkt.

Ibland har det hänt att människor tror att jag inte försöker tillräckligt och bara är lat, och då kan de säga att de inte tänker hjälpa mig och låter mig vara utan grejen om jag inte hittar själv. Men då har jag faktiskt fått vara utan grejen och exempelvis sova utan lakan eller kudde om jag har letat och letat och inte hittat. Att hota mig på det där sättet har aldrig fungerat för min oförmåga att hitta har ingenting med bristande motivation att göra.

Många gånger händer det att människor höjer rösten när de upptäcker att jag inte hittar, men då blir jag bara stressad och får ännu svårare att hitta. När jag upptäcker att någon är arg eller stressad, blir min funktionsförmåga nämligen lätt ännu sämre. Därför är det bäst för mig att man talar med mig med en lugn röst och inte tappar tålamodet. För ibland händer det faktiskt att jag hittar till slut, men det kan ta mycket längre tid än hos andra människor.

Share Button

Dagens etc skriver om mig idag

Share Button

Tidningen Dagens etc skriver idag om hur det var för mig att växa upp med Aspergers syndrom:

http://www.etc.se/inrikes/forsokte-lange-bli-som-alla-andra

Share Button

Kommentarer som hamnat i skräppostmappen

Share Button

Som jag skrev förra året, har vissa av kommentarer hamnat i skräppostmappen. Jag försöker gå igenom skräppostmappen regelbundet och publicera de kommentarer som råkat hamna där, men om någon av er kommenterat min blogg den senaste tiden och kommentaren inte blivit publicerad, ber jag hemskt mycket om ursäkt om jag missat kommentaren! Jag försöker självklart göra mitt bästa att ingen av era kommentarer hamnar där! 🙂

Share Button

Föreläsningar om Aspergers syndrom på nätet

Share Button

Jag har blivit tipsad om att tipsa er om följande föreläsningar om Aspergers syndrom:

http://urplay.se/program/195644-ur-samtiden-fokus-pa-autism-autism-bland-flickor-och-kvinnor

och:

http://ki.se/kind/konferensen-fokus-pa-autism-2016

Jag har själv inte sett föreläsningarna eftersom jag har lätt för att tappa min koncentration om jag ser på filmer, men hoppas ni gillar föreläsningarna! 🙂

Share Button

När man inte får respons och börjar tjata

Share Button

”Farfar, kan jag få glass?”, frågade jag farfar när jag var barn. Men farfar reagerade inte och jag fick ingen glass. Mina föräldrar förklarade för mig att farfar hade dålig hörsel och att jag skulle behöva tala tillräckligt tydligt och högt med honom och upprepa mig. Så jag frågade igen och då fick jag min glass. När jag sa till farfar att jag hade bett honom om glass tidigare, svarade han att jag alltid skulle få fråga honom igen om jag inte fick svar för om han inte reagerarade, betydde det att han inte hade hört vad jag hade sagt.

Så småningom lärde jag mig att man fick upprepa saker om man inte fick någon reaktion av farfar, och då började kommunikationen med honom fungera mycket bra. Men tyvärr fick jag för mig att den här reglen gällde i alla situationer för jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom hade svårt att förstå sociala regler och föra över information från en situation till en annan. Jag trodde att om jag pratade med en person och jag inte fick speciellt mycket respons från denne så skulle jag få upprepa mig och fortsätta prata med personen tills jag fick svar. Jag hade ingen aning om att det bara var just farfar som hade dålig hörsel och inte andra människor som exempelvis mina lärare, klasskamrater och grannbarnen.

”Kan du hjälpa mig?”, kunde jag fråga läraren i skolan. När jag inte fick ordentlig respons, frågade jag igen och igen tills läraren frågade mig irriterat varför jag var så tjatig och inte kunde vänta med min fråga. Kunde jag inte se att hon inte hade tid just då och förstå att skulle hjälpa mig senare? Men nej, det kunde jag inte. Precis som många andra barn med Aspergers syndrom hade jag svårt att förstå kroppsspråk, och eftersom jag inte förstod att om man fick lite undvikande svar så betydde det förmodligen att personen inte hann eller ville svara just då och att jag borde vänta lite. Jag trodde att det som gällde hemma hos farfar gällde överallt.

På samma sätt förstod jag inte alltid att andra människor inte alltid ville lyssna om jag pratade om mina specialintressen. Om jag inte fick tillräckligt mycket respons, fortsatte jag prata för de hade kanske inte hört eller förstått vad jag hade sagt? Om de inte hade velat lyssna på mig, borde de i min värld säga rakt ut att de inte var intresserade och isåfall hade jag självklart respekterat det. Att jag tjatade berodde alltså inte på att jag skulle ha varit hänsynslös utan jag förstod helt enkelt inte hur andra människor fungerade.

Share Button