Kategoriarkiv: Paulas blogg

Dessa svårigheter med vänskapsrelationer kan autism innebära

Att vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt med vänskapsrelationer kan betyda olika saker för olika autister såsom:

1. Man har svårt för att få vänner. Den klassiska bilden av autism. Antingen är autisten för blyg och vågar inte ta kontakt, för osäker och vet inte hur man tar kontakt eller enligt andra människors tycke alldeles för på vilket många andra människor uppfattar som påfluget. Vissa autister i den här kategorin kan behöva hjälp med att få kontakt med nya människor, men när en vänskapsrelation sedan uppstått efter att autisten hittat någon autisten klickar med så kan allt flyta på väldigt bra. Då kan långvariga vänskapsrelationer uppstå, men det kan såklart uppstå problem i framtiden om den långvariga vännen flyttar till annan ort och det tar tid för autisten att hitta nya vänner.

2. Man har svårt för att behålla vänner. Man kan som autist även ha väldigt lätt för att få kontakt med nya människor som man blir tajta vänner med. Efter ett tag kan dock dessa nya vänner ta avstånd och försöker indikera att de inte är lika pigga på att umgås längre. Autisten förstår nödvändigtvis inte alls varför alla vänskapsrelationer rinner ut i sanden på det här sättet och varför alla människor alltid börjar ta avstånd efter ett tag. Alternativt har autisten lätt för att bli osams med andra och nästintill alla vänskapsrelationer tar slut efter ett bråk.

3. Man har svårt för att sätta gränser mot vänner. Autisten kan ha lätt för att bli utnyttjad i vänskapsrelationer. Autisten kan alltid bli den som betalar allt, vilket kan handla om stora summor pengar. Vännerna kanske bestämmer alla fritidsaktiviteterna och autisten säger ja till allt. Därför kan vännerna vara mycket nöjda med vänskapsrelationen men autisten själv mår dåligt. Själv hamnade jag ofta i den sitsen förut. Jag lät bostadslösa kompisar bo gratis hos mig och min dåvarande man tillsammans med oss i vår etta i flera månader utan att ta betalt trots att dessa vänner hade heltidsjobb och skulle haft råd att bidra till hyran. Jag sa ingenting när dessa vänner tackade nej till lägenhetserbjudanden som låg längre bort än 500 meter från en tunnelbanestation eller låg längre ut än 15 minuter från T-Centralen. Jag betalade allt och lät alla andra alltid bestämma. Jag lånade ut stora summor pengar utan att få tillbaka pengarna.

Många yrkesverksamma är medvetna om punkt 1 och fokuserar ofta på att hjälpa oss autister att hitta nya vänner även om vi kanske inte behöver hjälp med just den punkten. Alla yrkesverksamma förstår nämligen inte att autism lika ofta kan handla om punkterna 2 och 3 som utgör ett minst lika stort problem. Om en autist säger sig ha svårt med vänner bör du som yrkesverksam därför aldrig utgå ifrån att autisten automatiskt behöver tips om hur man tar kontakt med nya människor. Autisten kan ju istället behöva din hjälp med att dra sig undan i vänskapsrelationer och börja tänka på sina egna behov istället för att alltid låta vännernas behov styra. Alternativt kan autisten vilja ha tips om hur man behåller vänner efter att en vänskapsrelation pågått i några månader.

Du som arbetar som läkare eller psykolog ska inte heller avfärda din patients misstankar om Aspergers syndrom eller autism och önskan att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning med hänvisningen till att patienten alltid haft lätt för att ta kontakt med nya människor och få nya vänner. Så kan det ju se ut på ytan. Men hur ser dessa vänskapsrelationer ut egentligen när man skrapar på ytan? Eller kan patienten ha andra svårigheter med det sociala samspelet som han eller hon är duktig på att dölja för omgivningen?

Midsommarafton

Nu är midsommarafton äntligen här, vilket betyder att min semester börjar snart! Jag har rätt att ta ut 25 dagars semester under sommaren vilket är hela fem veckor. Dock har jag bestämt med Misa Kompetens att jag inte ska ta ut denna semester sammanhängande utan jag ska endast ta ut fyra semesterdagar per vecka, vilket innebär att min semesterperiod kommer att sträcka sig över en längre tidsperiod än fem veckor. Anledningen är att jag har min blogg att sköta och jag måste även besvara eventuella föreläsningsförfrågningar inför hösten, och det är ju inte bra om jag väntar i fem veckor med detta. Därför kommer jag arbeta en vardag i veckan under sommaren.

Detta innebär att det kommer att bli minst ett blogginlägg i veckan under sommaren under den dag jag har som arbetsdag. Dock har jag funderingar på att fortsätta blogga som vanligt och posta ett blogginlägg om dagen även under mina semesterdagar även om jag inte behöver det. Då får jag blogga helt på min fritid utan att få betalt för det. Jag har kommit på att bloggandet har blivit något slags rutin för mig och känns därför inte mycket som ett jobb, och just nu känns det därför helt otänkbart för mig att endast blogga en gång i veckan. Under hela vårterminen bloggade jag ju även på helgerna vilket jag inte hade behövt göra för jag har helgerna lediga, men jag har ändå gjort det helt frivilligt. Därför kommer det inte vara en omöjlighet att ni kommer att få ett blogginlägg om dagen även under min semester! 🙂

Jag har sett min blogg växa en del under våren, vilket är jättekul! Ni är många som besöker min blogg, och många av er är återkommande besökare. Vissa av er har jag träffat i verkliga livet i samband med föreläsningar och konferenser, och andra av er har jag aldrig haft chansen att träffa. Ni är även många som skriver till mig privat med frågor om Aspergers syndrom och autism. Jag har oftast skrivit blogginlägg om ämnen som ni har frågat mig om istället för att svara på frågor via mejl och jag kommer att göra det i fortsättningen i en ännu högre utsträckning för att bli mer effektiv. Vissa undrar exempelvis hur deras autistiska närstående skulle kunna få fler vänner, och andra frågar mer specifika frågor om mitt liv som exempelvis om mina specialintressen och erfarenheter av psykisk ohälsa och det blir ju utmärkta ämnen att starta nya blogginlägg om.

Anledningen till att jag postar mina svar på bloggen istället för att skriva privata mejl till alla är att det är många som ställer samma typer av frågor, och jag kan hjälpa många på samma gång genom att svara offentligt så att alla ni kan läsa. Detta gäller såväl allmänna frågor om Aspergers syndrom och autism och frågor om mig som person. Det är därför alltid bra om ni kan ställa era frågor i kommentarsfälten på bloggen istället för att mejla till mig privat, men orkar ni inte det så kan jag starta ett nytt ämne om ämnet ni frågat om, exempelvis “vad har du för erfarenheter av antidepressiv medicin/ADHD-medicin?” Självklart är ni alltid anonyma, och jag kommer aldrig avslöja detaljer om er utan er tillåtelse och kommer aldrig publicera era namn eller mejladresser så det behöver ni absolut inte oroa er för!

Många aspergare och även deras anhöriga har frågat mig om jag kan ha privat kontakt och börja mejlväxla eller ta en fika. Tyvärr har jag ingen möjlighet till det då jag brukar vara rätt så upptagen med mina föreläsningar och bloggen, dock kan jag självklart vid enstaka tillfällen svara på korta frågor via mejl som exempelvis varför min blogg legat nere men annars kommer jag prioritera att svara er alla via bloggen istället. Jag ser dock att ni är många som söker kontakt, och därför kan jag varmt rekommendera er som söker nya vänner eller en partner att lägga in en annons på aspergerforum. Många av er har läst mina böcker och känner igen er i nästan allt jag skriver så jag är övertygad om att ni kommer att hitta likasinnade om ni lägger in en kontaktannons!

Glad midsommar mina kära bloggläsare! Och tack för att ni läser min blogg! 🙂

Aspergers syndrom, autism och självmedvetenhet

När jag blev diagnosticerad med Aspergers syndrom, förklarade min läkare för mig att autistiska tjejer ibland kunde vara mer medvetna om sitt annorlundaskap än vad autistiska killar var om man skulle generalisera grovt, och tydligen var inte denna självmedvetenhet alltid till fördel. På den tiden förstod jag inte riktigt vad läkaren menade. I mina ögon var det bara bra att vara medveten.

Men för ett par år sedan när jag föreläste träffade jag en man i 40-årsåldern som också hade asperger. Han berättade för mig att han sällan umgicks med någon utanför sin familj, sin autistiska flickvän samt några få vänner med samma diagnos. Som sjukpensionär gick han inte ut bland andra människor speciellt ofta och därmed levde han ett ganska isolerat liv från övriga samhället trots att han hade regelbunden kontakt med dessa personer. Han hade insett nyligen att han egentligen hade stora svårigheter förknippad med Aspergers syndrom, bland annat svårigheter i att sätta sig in i andra människors känslor och svårt att läsa av deras kroppsspråk. Kruxet var att han inte hade varit medveten om sina autistiska svårigheter förrän relativt nyligen.

Anledningen till att han inte hade varit medveten tidigare var att hans familjemedlemmar hade varit vana vid honom, han hade inbillat sig att han var duktig på att tolka andras kroppsspråk och eftersom hans vänner och partner fungerade ungefär som han så hade ingen av dem reagerat på hans beteende. Han hade alltid sett sig själv nästan som en neurotypiker, men däremot hade han alltid märkt direkt om någon annan aspergare bröt mot normen. ”Herregud, så skulle jag aldrig göra, vilken tur att jag inte har lika stora svårigheter”, hade han tänkt då.  

För några år sedan hade han börjat umgås med några gamla skolkamrater och deras vänner som hade upplevt honom som oartig. Men eftersom han hade svårt för att tolka andra människors kroppsspråk, hade han inte förstått vad de andra hade tyckt om honom förrän en person talade tydligt för honom om varför de andra i gruppen hade börjat undvika honom. Tydligen hade han alltid sagt fel saker, sårat andra, avbrutit dem, låtit bli att hälsa, bara pratat om sina egna intressen och så vidare. Incidenten hade gett honom något att tänka på, och därefter började han förstå att han var mer autistisk än vad han hade varit medveten om.

Den här mannen upplevde att han hade mått bättre tidigare i livet när han hade varit omedveten om sina svårigheter och sitt annorlundaskap. Nu hade han plötsligt blivit överdrivet uppmärksam på andra människors signaler och börjat överanalysera allt de gjorde och sa, vilket gjorde att han nästan aldrig kunde slappna av längre. Han hade också börjat undra vad andra människor egentligen tyckte om honom eftersom han hade blivit medveten om att han hade svårigheter i att läsa av andras kroppsspråk, och han var ständigt rädd för att råka såra andra. ”Ju mer jag förstår hur andra människor fungerar, desto sämre mår jag. Jag mådde mycket bättre på den tiden när jag trodde att jag var precis som alla andra och var omedveten om hur mitt beteende framtod i andra människors ögon”, sa han till mig.

Jag kunde relatera till honom och förstod plötsligt vad min läkare hade menat när hon hade sagt att det inte alltid var till fördel att vara alltför medveten. Även om jag själv tycker att det är roligt att analysera andra människors beteenden, tycker jag samtidigt att det tar energi att vara medveten. Jag vet hur det känns att ständigt vara på helspänn och tänka: ”Har jag pratat för mycket om mina intressen nu, och har jag låtit otrevlig?” Om jag hade varit helt omedveten om att jag fungerar annorlunda, skulle jag slippa lägga energi på att oroa mig för sådana här saker!

Därför kan autism innebära olika typer av sociala svårigheter

Att svårigheter att samspela med andra människor anses vara ett kännetecken för Aspergers syndrom och autism brukar vara allmänt känt. Att man har ett annorlunda sätt att samspela med andra människor på kan bli ett stort handikapp när man själv fungerar annorlunda än andra människor och tvingas in i en miljö där omgivningen har orimliga förväntningar på en. Här kommer några exempel på sociala situationer en autistisk person kan uppleva svårigheter i:

1. Att umgås två och två med en relativt ny bekantskap. Vissa autistiska personer har svårt för att bedöma vad som generellt sett anses vara okej att säga till en ny bekantskap. Om den nya bekantskapen frågar autisten hur denne mår, kan vissa autister svara ärligt med en noggrann och detaljerad redogörelse. Vissa autister känner sig mycket osäkra i nya bekantskapers sällskap eftersom de är medvetna om att de inte vet vad den nya bekantskapen väntar sig, och de upplever att de inte kan slappna av när de inte kan säga allt som faller dem in. De känner att de måste vakta sin tunga för deras förmåga att föra ytliga samtal är inte automatiserad.

2. Att umgås två och två med en familjemedlem eller en nära vän. Vissa autistiska personer kan tycka att det blir jobbigt att behöva gå in i djupare samtal vilket ofta blir fallet när man umgås en och en med någon man känner väl. Däremot kan de tycka att det är enkelt att prata med en bekant på gatan för då krävs inte lika mycket engagemang. Dessa autister kan bli trötta när de sociala kraven blir alltför höga och det krävs att man delar alla glädjen och sorger med varandra. Om familjemedlemmen eller vännen accepterar att den här typen av autist inte orkar föra djupare samtal utan det anses vara okej att endast prata när man måste, uppstår det såklart inga sociala svårigheter!

3. Att umgås i en större grupp med bekanta eller ytliga vänner. Vissa autister kan tycka att det blir jättejobbigt med många intryck och ytliga diskussioner. Dessa autister kan även tycka att bekanta och ytliga vänner kan vara oförutsägbara eftersom de inte känner personerna lika väl, vilket kan skapa otrygghet. Vissa autister orkar inte heller hänga med i ett samtal i större grupper och går därför in i sin egen värld när det är många i ett samtal. Andra autister kan däremot tycka att just den här typen av sociala tillställningar är enklast då man inte behöver gå djupt in i varje samtalsämne.

4. Att umgås i en större grupp med nära vänner eller familjemedlemmar. Vissa autister upplever att det brukar bli alldeles för ytligt när många personer träffas samtidigt, oavsett om personerna är ytliga bekanta eller nära vänner. Andra autister kan däremot tycka att det är roligt att träffa alla nära och kära i en större grupp eftersom det kan vara betydligt mer tids- och därmed även energikrävande att träffa alla en och en. Därför kan det kännas praktiskt att träffa alla åt gången, och eftersom man känner personerna väl kan man slappna av. Själv har jag under de senaste åren börjat uppskatta den här typen av umgängesform mer och mer, inte minst när jag åker till Finland och träffar det gamla gymnasiegänget. Förut var det viktigt för mig med djupare samtal en och en, men nuförtiden uppskattar jag mer när hela gänget är samlat.

Tyvärr har jag alltför ofta varit med om att när en vuxen person tar upp sina misstankar om att man skulle kunna ha asperger eller autism så svarar vårdpersonalen att det inte är värt att göra en utredning eftersom personen träffar sina nära och kära i grupp utan större problem alternativt brukar föra förtroliga, djupa samtal med nära vänner. Då har vårdpersonalen helt bortsett ifrån att personen har svårt för ytliga samtal och kan bli knäpptyst och gå in i sin egen värld när personen träffar många människor samtidigt. Att man har många nära vänner som man träffar en och en betyder ingalunda att man inte kan ha autism!

Nu fungerar bloggen igen

Så där, nu verkar det som att Binero äntligen fixat sina problem! Trots problemen har jag fortsatt blogga som vanligt även om det tagit tid och energi. Ibland har det tagit mig närmare en halvtimme för mig att komma in till administrationspanelen och ibland har jag inte kommit in alls, men den ihärdiga aspergaren som jag är har jag bara fortsatt och fortsatt försöka 🙂 Nu laddas sidan snabbt igen, och jag hoppas att det håller i sig nu. Jag hoppas att strulet inte drabbat er alltför mycket!

Jag ber om ursäkt för strulet

Som många av er har märkt så har bloggen strulat en del under de senaste dagarna. Det är webbhotellets servrar som har problem för tillfället, och jag har inte ens kommit åt administrationspanelen vissa dagar för att kunna posta ett blogginlägg. Nu kom jag äntligen in men däremot laddas bloggen otroligt långsamt. Problemet ligger alltså hos Binero.

Tidigare har det hänt vid några tillfällen per år att jag inte har kunnat komma åt bloggen under ett par timmar, vilket har varit okej då dessa incidenter har förekommit extremt sällan. Men den senaste tiden har det hänt väldigt ofta att jag inte kunnat logga in på 24 timmar, vilket jag tycker är helt oacceptabelt för jag vill ju kunna blogga varje dag och jag vill självklart också att ni ska kunna besöka bloggen när ni vill! Jag får se om Binero fixar problemet snart, men i annat fall kommer jag byta webbhotell. Jag hoppas att ni har tålamod!

Att ge svar på tal när diagnosen ifrågasätts

De flesta av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism är vana vid att få ifrågasättanden när vi berättar om vår diagnos. Det är lätt att bli frustrerad när man dels känner behovet av att förklara för andra människor varför autism innebär svårigheter och dels förväntas redogöra detaljerat varför man själv har fått en diagnos trots att samtalspartnern inte upplever att diagnosen syns.

I början var jag frustrerad när jag fick ifrågasättande kommentarer, men det som hjälpte mig var att tänka ut färdiga svar i stil med:

1. Jag orkar inte diskutera ämnet, vi kommer ändå inte någonvart eftersom du inte tror på neuropsykiatriska diagnoser.

2. Jag vill inte berätta varför jag har boendestöd, det är privat.

3. Jag vet att många upplever att autism är en osynlig diagnos, och därför är det endast utbildade läkare med specialkompetens som har befogenhet att göra neuropsykiatriska utredningar.

4. Nej, jag är inte intresserad av att testa diverse kosttillskott för att försöka bota autism och jag vill inte diskutera ämnet något mer.

5. Jag orkar inte förklara för dig varför autistiska personer behöver stöd i skolan och arbetslivet, men om du är intresserad av att lära dig om ämnet kan jag mer än gärna rekommendera några bra böcker och bloggar för dig.

Jag märkte direkt att det hjälpte enormt mycket att ha sådana här typer av svar i huvudet när andra människor började argumentera med mig om varför jag inte kunde ha Aspergers syndrom och varför jag borde försöka träna bort mina svårigheter. Om jag säger vänligt men bestämt att jag inte vill diskutera ämnet något mer, hjälper det verkligen och då slutar andra människor oftast att argumentera.

Dock är jag självklart inte så här tuff mot människor generellt sett när de ställer frågor om min diagnos. Jag är alltid mycket villig att förklara för människor vad autism innebär om jag märker att personen är intresserad. Det tycker jag bara är roligt! Inte heller tar jag illa upp av att någon undrar hur det kommer sig att jag har asperger eller ställer andra okunniga frågor i början. Men om jag däremot märker att diskussionen ändå inte leder någonvart och personen vägrar tro på det jag säger, byter jag ämne och signalerar att jag inte vill diskutera ämnet mer. Det är en enormt bra strategi som sparar mig mycket tid och energi!

När man som autist inte får ett önskat bemötande

När vi som har Aspergers syndrom eller autism möter neurotypiker, bemöter de oss på olika sätt. Här är några exempel:

1. Vi blir bemötta på ett negativt sätt. Antingen tycker dessa personer att autism inte finns eller så är tycker de att det finns men att vi absolut inte uppfyller diagnoskriterierna och bara tycker att det är bekvämt att få sänkta krav. Alternativt tycker de att det är väldigt chockerande när någon skiljer sig från normen. När jag var nydiagnosticerad, kunde vissa tycka att det var mycket konstigt och anmärkningsvärt att jag varken arbetade eller studerade utan levde på aktivitetsersättning. De kunde överhuvudtaget inte relatera till det.

2. Vi blir bemötta på ett mycket positivt sätt. Vissa människor blir glada för vår skull när vi äntligen fått en diagnos och därmed en förklaring till varför vi alltid varit annorlunda och varför vi inte klarat ett vanligt liv. Själv har jag en sådan kompis, och trots att hon inte visste speciellt mycket om Aspergers syndrom så var det hon som uppmuntrade mig att söka till Ågesta Folkhögskola och bli föreläsare. Inte sällan vill dessa människor lära sig mer om asperger och autism för att förstå oss ännu bättre, och de ställer därför frågor till oss. Samtidigt respekterar de vårt privatliv och ställer inte för privata frågor.

3. Bemötandet är någonstans mittemellan. Dessa människor menar ofta att det är bra för oss att ha fått en diagnos, men samtidigt tycker de inte att vi har så stora svårigheter som nämns i diagnoskriterierna. De kanske förstår på något plan varför vi inte orkar arbeta eller studera och varför vi kan behöva vissa specialanpassningar, men samtidigt förstår de inte allt. En diagnos är bra att ha men ingen ursäkt för att sluta anstränga sig, brukar vara deras motto. Dessa personer är inte nödvändigtvis intresserade av att lära sig mer om autism men samtidigt förstår de på något plan att funktionstillståndet kan innebära vissa svårigheter.

Vi som upplevt att det har varit mycket viktigt att få en diagnos vill självfallet bli bemötta enligt punkt 2 och aldrig enligt punkt 1. Men sanningen är att de allra flesta människor bemöter oss någonstans mitt emellan. De förstår oss på något plan och tycker att det är positivt att kunskapen om autism har ökat i samhället men samtidigt menar de att vi borde kunna träna på vissa färdigheter. Ändå tycker de absolut inte att vi är lata och ouppfostrade.

Många nydiagnosticerade autister brottas med det stora dilemmat hur de ska göra med dessa typer av människor. Alla väljer såklart att göra på olika sätt, men själv kan jag ha en större tolerans för familjemedlemmar än vänner. Om en familjemedlem inte förstår mig helt och fullt kan det visserligen vara frusterande men ändå okej, så länge personen inte totalförkastar autism. Däremot har jag märkt att jag kan bli frustrerad om vännerna inte riktigt förstår mig och tycker att jag borde träna eftersom det är viktigt för mig att det ska klicka på ett själsligt plan med de nära vännerna. Då kanske jag inte väljer att bryta kontakten helt men förmodligen orkar jag inte umgås lika mycket som förr.

Här finns min debutbok att låna

Åhörarna på mina föreläsningar frågar mig ibland var min debutbok På ett annat sätt: mina erfarenheter av Aspergers syndrom – ett autismspektrumtillstånd finns att köpa. Tyvärr går den för tillfället inte att köpa på svenska utan endast på finska, estniska eller engelska. Den senaste upplagan har blivit slutsåld, och det kommer inte bli någon ny upplaga av Sivart Förlag. Kanske kommer en ny svensk upplaga bli utgiven av något annat förlag i framtiden, men än så länge går den svenska versionen av boken endast att låna på bibliotek.

Boken finns tillgänglig på ett flertal orter i Sverige, och på listan nedan har jag länkat till några större orter. Om du vill låna boken så kan du klicka på din ort i listan så kommer du till bokens sida på just ditt bibliotek. På sidan kan du se om boken finns inne eller reservera boken om den är utlånad.

  1. Stockholm
  2. Göteborg
  3. Malmö
  4. Uppsala
  5. Upplands Väsby
  6. Sollentuna
  7. Västerås
  8. Örebro
  9. Linköping och Norrköping
  10. Helsingborg
  11. Jönköping
  12. Lund
  13. Umeå
  14. Gävle
  15. Borås
  16. Södertälje
  17. Eskilstuna
  18. Halmstad
  19. Växjö
  20. Karlstad

Nypublicerad artikel om Aspergers syndrom

Här kan ni läsa en nypublicerad artikel om Aspergers syndrom! Intervjun gjordes på Valborgsmässoafton, och det blev mycket prat och skratt för min kompis var också med. Tack och lov hade min boendestödjare varit hemma hos mig några timmar innan intervjun och städat, och mitt hem såg därför någorlunda presentabelt ut. Dock kom jag på efteråt att boendestödjaren också hade sagt till mig att gömma cykeln för den skulle absolut inte synas på bild. Men men, man kan inte komma ihåg allt 😉 Hoppas ni gillar artikeln!