Kategoriarkiv: Socialt samspel och autism

Hur får man som aspergare nya vänner?

Många frågar mig om tips om hur man kan hitta nya vänner när man har Aspergers syndrom eller autism. Vissa som undrar har en egen diagnos, andra är anhöriga. Det är viktigt att du som anhörig ska vara säker på att det är din närståendes egen vilja att skaffa nya vänner. Själv skaffade jag förut vänner bara för att jag blev pushad till det, vilket gjorde att jag mådde dåligt och intog inställningen att vänskap handlade om att jag ska vara andra människor till lags och att andra människor ska ha roligt men att det inte spelade någon roll vad jag själv ville. Jag trodde det på allvar för det var så jag hade lärt mig att det skulle vara! Därför är det viktigt att du som anhörig är försiktig och förmedlar för autisten att autisten är lika älskad oavsett om han eller hon är intresserad av att skaffa vänner eller inte.

Om du däremot är säker på att det är din närståendes egen vilja att skaffa nya vänner eller om du själv är en ofrivilligt ensam autist ska naturligtvis något göras åt situationen! Ett tips kan vara att besöka träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism, förslagsvis via Organiserade Aspergare (OA) eller Autism- och Aspergerförbundet. Vissa autister har även social fobi och vågar därför inte besöka träffgrupperna ensamma i början. Därför kan det vara bra att känna till att det kan gå bra att ta med sig sin ledsagare eller någon annan i början om man inte vågar besöka gruppen utan stöd. När jag själv gick på träffgrupper via Autism- och Aspergerförbundet så var det nästan alltid någon som hade med sig sin boendestödjare, kontaktperson eller ledsagare och det gick helt utmärkt.

Dock är det viktigt att tänka på att det kan ta tid innan man får vänner på sådana träffgrupper. Vi autister är väldigt olika varandra och därför passar inte alla autister som vänner. Vissa kan vara väldigt raka och föredrar ärlig kommunikation, andra är däremot extremt känsliga och lättsårade och klarar inte av brutal ärlighet. Vissa behöver planering och är beroende av att tiderna hålls medan andra aspergare klarar inte av att planera tider och blir därför alltid försenade. Vissa är väldigt tysta och behöver lugn och ro, andra har däremot även ADHD och är därför överaktiva och extremt pratiga. Det kan därför ta tid innan man hittar någon man klickar med, men många gånger händer det att när man väl hittar någon man klickar med bland andra aspergare så kan det klicka riktigt ordentligt. Det är därför viktigt att inte ge upp utan fortsätta besöka träffgrupperna flitigt.

Vissa lyckas även hitta vänner genom sitt specialintresse. Beroende på vad det är för specialintresse man har kan det finnas föreningar att söka sig till. Har man exempelvis historia, matematik eller språk som specialintresse kan man söka sig till olika kurser och hitta nya vänner på det sättet. Har man djur eller matlagning som specialintresse lär det också vara rätt så enkelt att hitta likasinnade. Har man ett specifikt intresse man vill dela med någon behöver det inte spela någon roll om vännen också har autism eller inte utan det viktiga är att man har roligt ihop. Nu söker jag själv inte nya vänner, men jag har märkt att jag exempelvis ofta hittar intressanta människor att prata med när jag besöker min frisör. Det är en ekologisk frisörsalong som endast använder växtfärger och framställer alla färgerna själva, och därför delar de flesta andra kunderna på salongen mitt specialintresse för naturlig livsstil.

Ett tips kan också vara att lägga in en kontaktannons på olika kontaktsidor, förslagsvis på aspergerforum. Då kan det vara bra att beskriva tydligt vem man är. Är man exempelvis blyg, har social fobi och gillar lugn och ro kan det vara bra att skriva det tydligt så att de som skriver till en är likasinnade och inte förväntar sig att man ska vistas i stökiga miljöer, festa på nätterna och umgås i stora grupper. Ju tydligare man beskriver vem man är, desto större chans är det att de som man har mest gemensamt med läser ens annons och nappar!

Därför kan ett arbetsbiträde eller en mentor vara guld värt

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland ha svårt för att tolka andra människors avsikter. Eftersom vissa av oss även kan ha svårt för att läsa av deras kroppsspråk, kan vi ibland råka störa andra människor genom att prata och ställa alldeles för många frågor när de egentligen har bråttom och inte har tid. Då kan vi ses som hänsynslösa och tjatiga, men det har sällan varit vår mening! Ibland kan vi bara ha svårt för att bedöma när det är läge att ställa frågor och framför allt hur många frågor det är okej att ställa innan man blir för jobbig.

Själv har jag också mycket svårt för att bedöma när det är läge att våga ställa frågor. Ibland har jag setts som tjatig när jag har ställt alldeles för många frågor, och ibland har andra varit chockade när det kommer fram att jag haft ett problem och inte sagt något. “Men du borde ha sagt något”, kan andra människor säga till mig ibland, eller: “Du kanske inte ska säga något nu för annars kan du framstå som alldeles för ivrig och jobbig”. Jag har mycket svårt för att bedöma hur man gör för att fråga “lagom mycket”.

Om vi får kritik från andra människor för att vi har ställt för många frågor, kan vi bli ledsna och uppleva det som mycket jobbigt att vi varit i vägen. Då kan det sluta med att vi inte vågar ställa frågor längre! Mina tidigare erfarenheter har gjort att jag har fått svårt för att ställa frågor och frågar hellre en gång för lite än en gång för mycket. Det kan till och med handla om harmlösa frågor jag inte vågat ställa: om jag har suttit hemma med en skoluppgift och jag haft en specifik fråga om uppgiften, kan det kännas som en väldigt obehaglig och läskig tanke för mig att mejla till läraren och ställa frågan eftersom jag är livrädd för att störa. Då har jag ibland föredragit att låta bli att höra av mig och leva med vetskapen att jag riskerar att göra uppgiften fel och få ett dåligt betyg.

Hur ska man lösa såna här situationer i arbets- och studiesammanhang då för att säkerställa att en autist inte riskerar att behöva leva med en massa obesvarade frågor han eller hon aldrig vågar ställa? Jo, en speciell kontaktperson i form av ett arbetsbiträde eller en mentor är guld värt! Kommer vi på frågor, kan man komma överens med oss om att vi alltid kan ställa frågorna till kontaktpersonen. Kanske kan han eller hon också vidarebefordra frågorna till läraren eller chefen vid behov. Sånt kan underlätta för oss enormt!

7 anledningar till att autisten inte säger nej

Alla vi som har Aspergers syndrom eller autism är inte alltid duktiga på att säga nej i situationer då vi borde göra det. Men tyvärr tar vi inte alltid hänsyn till våra begränsningar, vilket inte sällan slutar med att vi går med på alldeles för mycket och mår dåligt efteråt. Att vi inte säger nej kan ha olika anledningar så som:

1. Vi jämför oss med andra människor. Och känner att vi också borde klara av sociala aktiviteter, oväntade förändringar och att hantera sinnesintryck när andra klarar det. Visst, vi vet ju att vi har autism och att de vi jämför oss med inte har det, men ibland kan vi inbilla oss att det inte är så farligt att försöka anstränga sig lite mer. Ibland kan vi överskatta vår förmåga och ork, och smällen kommer först efteråt.

2. Det gick okej sist. Förra gången vi följde med på grannens kompis kalas mådde vi kanske lite dåligt för stunden, men vi klarade det och mådde ändå okej dagen efter. Grannen blev glad för att vi följde med, och därför var det värt det. Men vi kanske inte tänker på att vi hade sovit bra den gången och hade haft en otroligt lugn period i våra liv just då. Därför tänker vi inte på att allt kanske inte kommer att bli lika framgångsrikt den här gången och att vi borde säga nej.

3. Vi förstår inte att vi egentligen inte alls vill det vi sagt ja till. För vi kan ibland ha svårt för att tolka våra egna känslor. Själv kan jag ibland också ha svårt för att skilja mina egna känslor från andras. Om jag märker att en annan person gärna vill något, kan jag inbilla mig att jag också vill samma sak eftersom jag påverkas otroligt mycket av andras känslor. Därför kan jag ibland tacka ja till saker jag inte borde tacka ja till. Nuförtiden löser jag ofta problemet genom att be om betänketid och att få återkomma med ett svar senare.

4. Vi har dåligt samvete för att vi tackat nej vid flera tillfällen förut. Och vi känner att vi borde anpassa oss och vara andra till lags den här gången. Om vi alltid är de enda som skippar gemensamma utflykter på skolan, grannens kalas eller After Work med arbetskamraterna, börjar andra människor inte sällan undra och ifrågasätta vårt beteende. Då kanske vi går över vår energikapacitet och tackar ja trots att det vi tackar ja till får oss att må så dåligt att vi behöver återhämta oss i flera veckor efteråt.

5. Vi vill inte vara för krävande. På morgonen tycker vi kanske att det är alldeles för kallt i vårt arbetsrum på jobbet. Sedan pratar kollegorna för högt i rummet bredvid och vi kan inte koncentrera oss på vårt arbete. En kollega luktar alldeles för mycket parfym, vilket får oss att må illa. Chefen ger oss en arbetsuppgift som ger oss ångest och får oss att må dåligt. Lunchen ska alla äta gemensamt eftersom det är en kollegas sista arbetsdag, men maten vi serveras smakar jätteäckligt och vi skulle vilja köpa vår egen mat istället. Efter jobbet blir det After Work vilket får oss att må dåligt. Vi kan ha svårt för att bedöma om vi borde säga ifrån varenda gång vi mår dåligt eller om vi framstår som oflexibla och jobbiga då.

6. Vi tror felaktigt att andra har hört oss när vi sagt ifrån. Och eftersom personen inte reagerat, har vi befarat att vi blir jobbiga och tjatiga om vi säger ifrån en gång till när sanningen är att personen i själva verket inte ens hört oss. Jag har ibland hört att jag har varit tjatig om jag sagt nej alldeles för många gånger och då har jag fått till svar: “Ja jag vet att du inte vill, men du behöver inte demonstrera.” Om vi försöker berätta för chefen under fikarasten att vi blivit mobbade och chefen inte reagerar för att han eller hon inte ens hört att vi sagt något, kan vi därför tro att chefen inte bryr sig och vi vågar inte upprepa oss i rädsla för att vara tjatiga.

7. Vi vågar inte säga nej överhuvudtaget. Det kan bli så otydliga budskap ibland. Å ena sidan säger andra människor att det är viktigt att våga säga nej men exakt samma människor kan bli arga när man väl gör det. Trots att jag förut fick höra att jag måste våga säga nej, fick jag utskällningar om en granne frågade mig om jag kunde hålla upp dörren och jag svarade nej (jo, det är jättejobbigt för mig att hålla upp dörrar för andra och en stor uppoffring!) Därför har det slutat med att jag inte vågar säga nej till knappt något alls längre för jag har svårt att bedöma när det anses vara okej att säga nej och när det inte anses vara okej. Det säkraste är att inte säga nej alls.

Avslutningsvis har de allra flesta människor svårt att säga nej någon gång ibland oavsett om de har autism eller inte. Men vi som lever med Aspergers syndrom eller autism har verkligen specialbehov och vi lever inte sällan i en värld där det mesta sker helt på andra människors villkor. Dessutom har vi ofta svårt för att tolka andra människor och sociala regler. Därför riskerar vi att hamna i sådana här situationer i en betydligt större utsträckning än andra människor och gå med på saker vi egentligen borde sagt nej till.

Nej, jag riskerar inte att sända ut fel signaler

För ett par dagar sedan förklarade jag i ett blogginlägg varför en person med Aspergers syndrom eller autism inte nödvändigtvis behöver bli bättre på att höra av sig. Jag beskrev också att jag själv är dålig på att höra av mig och dessutom ofta är trött och inte alltid orkar umgås. Många har frågat mig om jag inte riskerar att sända ut fel signaler till sådana nya bekantskaper jag är intresserad av att utveckla en närmare kontakt med om jag är dålig på att höra av mig och inte orkar ses.

Men nej, det riskerar jag inte alls! Jag förklarar nämligen alltid för nya bekantskaper hur det ligger till. Många människor jag lär känna är mycket trevliga, och om jag efter ett tag märker att en sådan person vill höras och ses ofta efter att personen skickat en vänförfrågan till mig på Facebook, förklarar jag alltid hur det ligger till och säger ungefär så här: “Jag tycker att du är jättetrevlig och jag är gärna vän med dig på Facebook. Men tyvärr orkar jag inte alltid läsa privata meddelanden för det är väldigt många som skriver, och därför kan det ta flera månader innan jag svarar. Det har absolut ingenting med dig att göra, utan jag är en introvert person och har inte mycket ork.” Då kan personen själv bedöma om personen vill behålla mig som vän på Facebook eller inte.

Det finns faktiskt de som har valt att radera mig från Facebook efter att jag tydliggjort hur jag fungerar eftersom dessa personer har sökt någon som velat ha en mycket tätare kontakt än vad jag klarat av. För dem har det varit jätteviktigt att kunna skriva privata meddelanden till varandra istället för att bara gilla varandras status då och då. Folk har olika uppfattningar om vad vänskap på Facebook innebär, och då tycker jag att det är bra att jag låtit dessa personer göra ett val. Men sen finns det såklart många som blir glada för att jag har förklarat detta och de respekterar att jag är dålig på att höra av mig.

Men någon gång sällan händer det att jag träffar en ny bekantskap som verkligen är jättespeciell och jag märker att vi klickar på ett djupare plan. Då tar jag själv initiativet till en ny träff med den nya bekantskapen med en gång. Och när vi sedan lär känna varandra och personen vill träffas igen, säger jag ungefär så här: “Tyvärr har jag väldigt lite ork, så om jag ibland tackar nej till att träffas eller inte svarar med en gång så beror det verkligen inte på dig. Du får absolut inte tro att jag inte vill träffas för det vill jag verkligen.” Och så förklarar jag för personen vad trötthet och ork innebär för mig. Men det är ju sällan det händer att man träffar en ny person man klickar med på ett djupare plan, så den här strategin behöver jag oftast inte ens använda mig av.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som är dålig på att höra av sig och vars nya bekantskaper brukar försvinna direkt, kan du fråga personen om han eller hon hade velat utveckla dessa relationer. Om personen svarar nekande, är ju allt som det ska. Men om din närstående är ledsen över att det inte fungerat, kan du föreslå för honom eller henne att personen skulle kunna förklara varför han eller hon inte alltid har orken att svara direkt. Då minskas åtminstone risken att personen sänder ut fel signaler!

Aspergers syndrom, autism och initial blyghet

När det gäller att skapa kontakt och förtroende så är vi människor olika varandra. Vissa av oss är öppna och avslappnade med nya bekantskaper med en gång medan andra är reserverade och behöver mer tid för att vänja sig. Och självklart gäller naturligtvis samma sak oss som har Aspergers syndrom eller autism! Vissa av oss aspergare kan vara blyga och reserverade i början och vågar inte säga vad som helst till nya människor medan andra av oss är varken rädda eller nervösa när vi träffar en ny person för första gången.

Själv tillhör jag den sistnämnda skaran. Jag är i princip lika avslappnad med alla, oavsett om det är första eller femtionde gången jag träffar personen. Och det är nog en egenskap som behövs i mitt yrke eftersom jag träffar nya personer hela tiden. Dessutom märker jag med en gång vad jag tycker om personen: vissa människor gillar jag inte alls, vissa människor gillar jag att småprata med och vissa, men ytterst få, gillar jag så mycket att jag vill lära känna personen närmare och utveckla en djupare kontakt. För mig är personkemi, vänskap och kärlek aldrig någonting som växer fram med tiden utan jag märker alltid med en gång om personen är så pass speciell att jag klickar med honom eller henne på ett djupare plan, vilket händer ytterst sällan. De flesta människor är trevliga och jag kan gilla att småprata med dem men jag upplever ändå oftast inte att det klickar på ett djupare plan.

Egentligen borde allt ovanstående vara självklart för de allra flesta människor, men i mitt fall finns ett stort problem: folk utgår ifrån att bara för att jag har Aspergers syndrom så ska jag vara nervös och osäker i början och det ska ta tid för mig att vänja mig vid nya människor. Det blir förödande konsekvenser för mig och många andra aspergare om vi inte blir tagna på allvar när vi försöker förklara att vi inte klickar med en ny kontaktperson enligt LSS eller i psykiatrin, en boendestödjare, mentor, arbetsbiträde eller en granne som gärna vill umgås med oss. Då kan vi få höra: “Men du har Aspergers syndrom så jag vet att du är rädd och nervös i början. Vänta lite så ska du se att allt kommer att vara bra inom några månader.”

Det finns även ett annat problem för många: man kan tycka att någon är väldigt trevlig att prata med, denna någon kan tycka att allt fungerar och klickar med oss men vi känner ändå inte att vi fungerar med denna någon fullt ut på ett djupare plan. Även om personen är trevlig. Jag har ibland haft boendestödjarkandidater som jag tyckt varit trevliga och som upplevt att det klickat med mig men jag har ändå inte velat ha dessa personer som mina boendestödjare. Tack och lov har jag möjlighet att säga till företaget och byta boendestödjare när det händer, men alla har tyvärr inte samma tur. I vissa kommuner går det inte alls att byta boendestödjare och i andra vill enhetscheferna ha en utförlig förklaring till varför man vill byta.

Jag brukar säga att jag är en väldigt enkel person: känner jag att jag inte klickar fullt ut med en boendestödjare eller en annan yrkesverksam person, säger jag till. Lär jag känna en person privat, märker jag alltid direkt om jag vill utveckla en djupare kontakt och isåfall låter jag personen veta det med en gång. Får jag en inbjudan, jag tackar ja med glädje och börjar planera direkt, betyder det att jag verkligen vill delta i tillställningen. Jag borde egentligen vara väldigt enkel att läsa av! Problemet är bara andra människor: de tror felaktigt att jag skulle vara blyg, osäker och ha svårt för att ta iniativ bara för att jag har Aspergers syndrom, och därför tänker de: “Jo men jag tror nog att Paula ändå vill innerst inne, hon behöver bara mer tid.” Och därför gör de egna tolkningar av mig.

Det är väldigt viktigt att du aldrig utgår ifrån att din autistiske närstående bara är osäker i början. Även om en annan person tycker att det klickar med din närstående, är det inte alls säkert att känslan är önsesidig från din närståendes sida. Om du vet med säkerhet att just din närstående är blyg och aldrig brukar kunna slappna av i början, kan du såklart fråga personen om han eller hon skulle behöva mer tid för att vänja sig vid den nya personen. Men om din närstående brukar vara öppen, pratsam och helt avslappnad även med nya bekantskaper, behöver inte personen mer tid om personkemin inte klickar i början! Personen behöver istället förståelse.

Nej, man behöver inte bli bättre på att hålla kontakten

“Du är inte bra på att hålla kontakten, Paula”, och “du måste bli bättre på att höra av dig” var något som jag ofta fick höra förut. Redan när jag var liten fick jag lära mig att det var viktigt att hålla regelbunden kontakt. Däremot förstod jag aldrig varför det var viktigt men jag hade tvingats att acceptera att det var livsviktigt. Att vara dålig på att höra av sig var lika dåligt som att sno i butiker och mobba andra människor, trodde jag på allvar. Och därför ansträngde jag mig hårt för att hålla kontakten regelbundet för jag ville ju inte vara elak mot någon. Men det tog energi.

Nu som vuxen vet jag bättre och förstår också vad som hände i min ungdom: omgivningen vägrade acceptera att jag är introvert. Som yngre kunde jag inte tillräckligt mycket om världen för att kunna ifrågasätta detta. På den tiden trodde jag på allvar att jag var elak om jag inte orkade hålla regelbunden kontakt, och därför försummade mina egna behov och hörde av mig till andra människor i och med att de ville att jag skulle göra det. Det ironiska är att ingen förmodligen ens vill att man hör av sig om man själv inte vill det, men det visste inte jag på den tiden för ingen hade förklarat det för mig.

Att tvinga sig själv att förändras och höra av sig till andra människor för deras skull var ett tungt lass att bära och det förstörde mycket för mig. Jag hade ju blivit uppfostrat att tänka att jag ska umgås med och höra av mig till andra människor för deras skull, inte för min egen och att det inte var viktigt vad jag själv ville. Det fick förödande konsekvenser för mig senare i livet för jag började helt leva för andras skull, vilket var farligt. Men ingen hade sagt till mig: “Vet du Paula, du är introvert. Men det är helt okej och du duger som du är”. Det var inte förrän jag var i 25-årsåldern och jag lärde mig det av min psykolog. Och då slog mig tanken: “Tänk om någon hade sagt det till mig tidigare”. För jag hade lidit under så många år av mitt liv helt i onödan.

Nu som vuxen har jag blivit ännu sämre på att höra av mig, men jag är själv nöjd med det. Det finns ju ingen anledning till att man ska behöva höra av sig till sina vänner varje dag, vecka och månad utan det går lika bra höra av sig en eller två gånger per år, och i vissa fall ännu mer sällan! Sedan finns det naturligtvis de som har åsikten att vänner ska höras varje vecka och det finns även de som har raderat mig på Facebook när jag förklarat att jag är introvert och inte orkar höras speciellt ofta. Men precis som min psykolog sa är människor olika och har olika förväntningar, vilket inte behöver vara fel. Det är varken fel på mig eller de som raderat mig, utan alla människor är helt enkelt inte menade för att ha kontakt med varandra.

Vi som har Aspergers syndrom och autism vill inte bli förändrade utan vi vill bli accepterade som vi är. Därför ska du acceptera oss även när vi är introverta och absolut undvika att uttrycka att vi borde bli bättre på att hålla kontakten och höra av oss. Om du ska stötta din autistiske närstående i att bli bättre på att höra av sig, ska du först kontrollera flera gånger att det verkligen är autistens egen vilja och att din närstående inte vill förändras bara för att du och andra människor uttryckt en önskan att han eller hon borde göra det!

Jo, autister kan visst trivas med att ha bekanta

Det sägs att personer med Aspergers syndrom och autism har svårt för småprat och ytliga relationer. Antingen ska vi aspergare vilja vara nära vänner eller inte alls. Vi ska därför inte vara lika intresserade av att ha bekanta för vi ska endast värdesätta djup, genuin vänskap. Tony Attwood nämner också tendensen att söka sig till uppriktiga och genuina vänskaper i sina positiva Aspie-kriterier.

Själv har jag varit kluven till sådana påståenden för jag har alltid upplevt att jag själv och många andra aspergare haft flera bekanta. Vissa av mina nya bekantskaper träffar jag endast en gång när jag lär känna dem i ett specifikt sammanhang men sedan hörs vi aldrig mer. Och vissa bekanta träffar jag en gång per år eller till och med en gång vartannat eller vart tredje år. Och jag har många gånger upplevt att det varit givande att ha bekanta, fast relationen blir naturligtvis på ett helt annat sätt jämfört relationen jag har till nära vänner.

Jag värdesätter definitivt inte endast djupa, genuina vänskaper utan jag värdesätter även bekantskaper, oavsett om man endast träffas vid ett tillfälle i livet eller om man träffas då och då men ytterst sällan. Och i mitt yrke som aspergerinformatör har det blivit att jag fått ytterst många bekanta. Kunder kör mig till föreläsningslokaler från tåg- och busstationer, och vi har givande diskussioner under bilfärder som i vissa fall tar mellan en halvtimme och en timme. Ibland fikar jag på caféer eller äter på restauranger med folk i samband med föreläsningar. Jag småpratar även nästintill alltid med åhörare på mina föreläsningar, vilket brukar vara lika givande varenda gång. Att få träffa så många intressanta människor är nästan det som jag värdesätter allra mest i mitt yrke.

När jag förra året stod på NPF-mässan i Kista, var det väldigt många som kom fram och hälsade för vi hade träffats vid tidigare tillfällen i samband med bland annat föreläsningar. Vissa var tidigare kunder, andra åhörare på mina föreläsningar. Det var då det slog mig allra första gången hur otroligt många bekanta jag har! Det som däremot sticker ut i dessa bekantskapsrelationer att vi alla brinner för ämnet Aspergers syndrom och nästan uteslutande pratar om det. Det hade inte varit lika roligt att ha bekanta som jag diskuterar vädret med. Dock finns det många aspergare som absolut inte skulle kunna tänka sig att ha bekanta utan det är antingen genuin vänskap eller ingenting som gäller för dem.

Ni som har Aspergers syndrom, uppskattar ni endast nära relationer eller trivs ni med att ha bekanta? Eller föredrar ni en kombination av dessa?

Därför tackar din autistiske närstående nej till just dina förslag

Många människor tror att personer med Aspergers syndrom och autism är egensinniga och oflexibla eftersom vi inte alltid anpassar oss i alla situationer. Själv tackade jag ofta förut ja till vissa evenemang, åt mat jag tyckte smakade äckligt och accepterade flera avvikelser från rutiner när jag umgicks med bekanta. Men när jag var med mina närmaste, tackade jag nej till nästan allt de föreslog. Jag ville oftast inte heller äta mat de bjöd mig på trots att jag hade ätit exakt samma mat tillsammans med andra människor dagen innan.

Mina närmaste kunde inte förstå detta och trodde att allt bara satt i mitt huvud. Jag fick höra saker som: “Men vaddå, du åt ju lasagne med en arbetskamrat förra veckan, varför smakar det plötsligt jätteäckligt nu när jag bjuder dig på det?” eller: “Men du var ju på din grannes släktkalas förra veckan, varför kan du inte följa med mig på ett kalas nu när min kusin fyller år?” Och jag kan förstå att de tyckte att det var konstigt.

Men det handlade inte om något konstigt infall jag bara hade fått för mig. Sanningen var att maten hade smakat lika äckligt när mina bekanta hade bjudit mig och jag hade lidit igenom alla de sociala evenemang jag hade följt med dem på. Men ju närmare jag stod personen, desto mer vågade jag stå upp för mig själv. Om jag inte kände personen lika väl, kände jag mig inte tillräckligt trygg för att säga sanningen. Jag hade ju hört genom hela livet att jag klagade över små saker så jag vågade inte vara för petig. Därför accepterade jag nästan allt när jag umgicks med bekanta även om jag blev utmattad av det.

Det fanns även en annan förklaring: Jag ville inte förknippa mina närstående med negativa känslor. Jag ville ju förknippa min dåvarande man med något positivt när vi var gifta. Anledningen till att jag inte ville gå med honom på bio eller teater, spela biljard eller bowla med honom eller umgås med hans släkt var att jag ville känna att jag trivdes i hans sällskap. Skulle jag ha tvingat mig själv att göra aktiviteter med honom som jag hatade, skulle det ha påverkat mina känslor för honom. Mina bekanta brydde jag mig däremot inte alls lika mycket om, varför jag inte hade lika mycket problem med att förknippa deras sällskap med något negativt.

Om du har en närstående som har Aspergers syndrom eller autism och personen tackar nej till att göra aktiviteter med just dig, behöver det inte vara något negativt. Det kan mycket väl bero på att autisten känner sig trygg i ditt sällskap och därför vågar tacka nej. Du kan vara utvald!

Aspergers syndrom, autism och sociala svårigheter

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt diagnoskriterierna alla på ett eller ett annat sätt svårt för socialt samspel. Som nydiagnosticerad förstod jag inte riktigt på vilket sätt detta kunde yttra sig. Jag trodde att svårigheterna betydde att man brukade säga till främlingar på gatan: “vilken ful tröja du har på dig” och så gjorde jag ju inte, varför jag inte tyckte att diagnoskriterierna stämde in på mig. Men de sociala svårigheterna är inte sällan mycket mer subtila än så. Jag kan exempelvis ha svårt för att bedöma följande:

1. Hur många gånger ska man hälsa? Om jag går ut och kastar sopor så brukar jag säga “hej” till grannar när jag passerar dem på loftgången. När jag passerar dem igen en halvminut senare så förväntas jag inte säga “hej” till samma granne igen. Men efter hur lång tid ska jag hälsa igen? Om jag stannar hemma en kvart efter att jag kastat ut soporna och sen går ut igen för att handla, förväntas jag säga “hej” till grannen igen? Eller måste det ha gått flera timmar innan det är lägligt att hälsa igen?

2. När är det dags att avsluta ett samtal? Om min samtalspartner säger: “då säger vi så”, kan det mycket väl betyda att det är dags att avsluta. Men om motparten inte säger så mycket, hur ska jag veta när det är dags att säga hejdå?

3. När förväntas man ge ett ärligt svar? Om en bekant frågar mig hur jag mår så förväntas jag svara “bra” oavsett om det är sanningen eller inte. Men om jag har sovit över hos andra människor och värdparet frågar mig om jag har sovit gott, ska jag svara då ärligt att jag har sovit jättedåligt eller är det oartigt att klaga? Om värdparet har bjudit mig på mat och jag inte har gillat maten, ska jag säga sanningsenligt att den inte föll mig i smaken eller ska jag ljuga och säga att jag tyckte jättemycket om maten?

4. Hur mycket ska man prata om sig själv? Jag hade förut en tendens att berätta detaljerat om mina intressen och min vardag och jag tröttade förmodligen ut andra människor. Men hur mycket är det okej att prata om sina intressen? För att inte vara egocentrisk så slutar allt ofta med att jag pratar alldeles för lite om mig själv och andra människor tycker att jag är ett mysterium.

5. Hur stor ska skulden vara för att det anses vara okej att be om att få tillbaka pengarna? Om jag har lånat ut en krona till någon så anses jag ju vara snål om jag ber om att få tillbaka kronan. Men var går den magiska gränsen exakt för när det anses vara okej att be om att få tillbaka skulden? 10 kronor? 100 kronor? 1000 kronor? Har det att göra med hur mycket man tjänar eller är den magiska gränsen samma för alla? När jag levde på socialbidrag så var 5 kronor en stor summa för mig. Men när jag efter ett tag blev beviljad aktivitetsersättning på garantinivå och fick ett par tusen kronor mer att leva på så var inte 100 kronor lika mycket pengar för mig som 5 kronor hade varit under socialbidragstiden.

Självklart kan vem som helst ha lite svårt för att bedöma ibland hur man förväntas bete sig i en viss situation. Men någon som lever med Aspergers syndrom eller autism kan behöva grubbla över sådana här frågor i en betydligt större utsträckning än andra människor. Grubblar jag inte och inte aktar mig för hur jag beter mig så anses jag vara oartig. Vi kan nämligen ofta sakna den naturliga känslan vad som är lagom.

Nej, alla autister gillar inte gemensamma projekt och jippon

Eftersom vi som har Aspergers syndrom eller autism inte sällan avskyr att vistas och samarbeta i grupp, undviker vissa av oss grupper i alla dess former. Själv undviker jag grupper speciellt när syftet är att arbeta kring ett gemensamt projekt, demonstrera tillsammans eller något liknande. Häromåret fick jag förfrågan om jag ville vara med i något i jippo på Världsautismdagen för att uppmärksamma den stora dagen i grupp men jag avböjde eftersom det lät alldeles för socialt för mig. Inte heller deltog jag i samlingen i Stockholm dagen efter attentatet på Drottninggatan.

Jag har även svårt för att uppmärksamma stora dagar. I förrgår hade jag till och med glömt bort att det var Världsautismdagen! På samma sätt har jag svårt för att uppmärksamma Alla hjärtans dag för jag vill inte fira kärlek på samma dag när alla andra gör det, jag vill göra det varje dag och privat! Därför har inte heller bröllop varit viktiga för mig, och när jag själv gifte mig för länge sen så tyckte jag inte att det var märkvärdigt att gifta sig, istället tyckte jag att det var mycket mer speciellt att vara gift! Men just handlingen att gifta sig kändes inte märkvärdig för mig.

När jag tackar nej till evenemang, inte visar medlidande offentligt och inte uppmärksammar stora dagar, tror många människor att jag inte bryr mig. Men så är det inte alls! Jag måste bara få engagera mig på mitt sätt. För att engagera mig i autism skriver jag blogginlägg och föreläser men jag skulle ha mycket svårt för att sitta i styrelse i en intresseförening eller delta i jippon för att uppmärksamma autisternas rättigheter. Däremot tycker jag att det är mycket bra och viktigt att Världsautismdagen finns för de allra flesta neurotypiska människor uppmärksammar förmodligen autism bättre om de får ägna en öronmärkt dag åt funktionstillståndet. Jag tycker också att det är bra att det finns autistiska eldsjälar som engagerar sig i Världsautismdagen!

Om du arbetar som lärare och anordnar jippon på skolan för att uppmärksamma något viktigt, ska du låta elever med Aspergers syndrom eller autism engagera sig på sitt sätt om de inte vill delta i jippon i grupp. Då kanske de vill skriva om händelsen eller göra något annat enskilt för att bidra och vara delaktiga!