Kategoriarkiv: Socialt samspel och autism

Så här närmar du dig en tjej med Aspergers syndrom

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ofta ha svårt för att säga “nej” klart och tydligt. Vad det beror på kan man diskutera, men jag tror personligen att en delförklaring kan vara att en person med asperger ibland kan ha svårt för att skilja sina egna känslor från andras och därför kan må väldigt dåligt när man förstår att någon annan gärna vill ha något av en som man inte vill ge. Själv brukar jag oroa mig för personen som jag sagt nej till och tänka: “Tänk om personen blir jätteledsen och får ångest av att ha fått ett nej?” Jag påverkas otroligt mycket av andras känslor!

Det finns även en annan anledning i mitt fall, nämligen att jag är rädd för att säga ifrån på fel sätt. Det har hänt att jag har varit onödigt otrevlig eftersom jag haft svårt för att förstå osynliga regler i socialt samspel och har därför sårat andra utan att veta det. Ett klassiskt exempel är när jag i 20-årsåldern nobbade en kille genom att tala om för honom att anledningen till att jag inte var intresserad var att hans utseende inte attraherade mig! Jag blev chockad när jag förstod att jag hade varit elak för det hade inte varit min mening. Och efter den händelsen har jag haft mycket svårt för att våga säga nej för jag har svårt för att bedöma vad som är okej att säga och vad som inte är okej.

Om du som kille är intresserad av en tjej med Aspergers syndrom, är det därför viktigt att du närmar dig tjejen försiktigt så att hon inte blir obekväm. Det är såklart viktigt att närma sig alla kvinnor försiktigt, men det är extraviktigt om personen har Aspergers syndrom eller autism eftersom vi är en utsatt grupp och kan ha svårt för att bedöma när och hur vi borde säga ifrån. Därför ska du säkerställa att tjejen verkligen är intresserad av dig innan du blir för ivrig och tar för givet att hon vill samma som du. Och detta gäller oavsett om du själv har Aspergers syndrom eller autism eller inte, och om du känner tjejen väl och kanske varit tillsammans med henne förut eller om ni bara är bekanta.

Vissa autistiska tjejer vågar inte vara för direkta eftersom vi inte riktigt vet hur pass rak man får vara utan att vara otrevlig. Därför kan vissa av oss vara alldeles för snälla, le och säga: “Tack för visat intresse, jag får fundera på saken” för att sedan undvika killen. Eller säga bara “nja, jag vet inte” eller något liknande. Men är inte svaret rakt och tydligt “ja”, bör du som kille backa och eventuellt säga: “Jag har lite svårt för att läsa av dina signaler, så här får du mitt telefonnummer och min mejl. Skulle du vara intresserad är du välkommen att höra av dig i framtiden, men det är absolut inget måste.” På det sättet minskar du risken att tjejen känner sig pressad alternativt blir rädd. Oavsett vilket ska du aldrig under några omständigheter vare sig tjata eller vara efterhängsen om hon inte visat något intresse för dig. En autistisk tjej kan bli väldigt obekväm och rädd i en sådan situation!

Det har hänt mig genom åren att jag fått sexistiska meddelanden från killar utan att jag sagt ifrån. Anledningen till att jag inte gjort det att jag inte riktigt vetat om att dessa meddelanden inte varit okej. Det är först nu flera år senare som jag förstår att jag borde ha sagt ifrån och att dessa killar klart gått över gränsen! Att vi tjejer med Aspergers syndrom kan ha svårt för att bedöma vad som är okej är logiskt: vi uppfostras ju till att aldrig säga ifrån redan i skolan och vi har bara setts som besvärliga när vi väl gjort det. Så det viktigaste är att du som kille är lyhörd för den autistiska tjejens signaler även om nejet kanske inte kommer så jättetydligt!

När en autist gillar att iaktta andra människor

Många av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism avskyr alltför många synintryck, folkmassor, trängsel, höga ljud och stress. Som vi alla vet kan allt detta sammanfattas som storstadsliv i ett nötskal. Jag har träffat många autister som har sagt sig trivas betydligt bättre på landet än i storstäder, och många drömmer om att köpa hus och flytta till landet i framtiden om de inte redan hunnit göra verklighet av drömmen.

Själv älskar jag natur och plockar väldigt mycket blåbär, körsbär och diverse blad för att torka dem till te och dricka under vintern. Dessutom älskar jag hav och sjöar. Många tror därför att det skulle passa mig som handen i handsken att säga hejdå till Stockholm och flytta till landet. Men konstigt nog är jag ändå en riktig storstadsmänniska! När jag som 18-åring spenderade ett år i Kanada som utbytesstudent, hamnade jag i en riktigt liten by med ca 1700 invånare. Till råga på allt bodde värdfamiljen på en bondgård ca 8 km från byns centrum där matbutiken, apoteket och skolan fanns. Där vårt hus låg fanns ingenting: inga andra hus, inga grannar, ingen kollektivtrafik. Man var alltså verkligen mitt i ingenstans, och jag upplevde livet som riktigt tråkigt.

Det blir inte bättre för mig i småstäder även om jag skulle bo mitt i stadens centrum. Som nyinflyttad i Sverige bodde jag nämligen en termin i Vimmerby. Staden var med sina uppskattningsvis 15.000 invånare betydligt större än vad min före detta hemby i Kanada var. Trots att Vimmerby var väldigt mysig och fin och jag gärna skulle vilja besöka staden någon gång igen, trivdes jag inte med att bo där. Staden var alldeles för liten för mig som permanent bostadsort även om jag tyckte att allt var fint och mysigt och jag inte skulle ha något emot att besöka staden igen. Med detta sagt är det ett faktum att jag inte trivs i småstäder och byar om jag stannar längre än en månad.

Ni som läst min blogg ett tag vet om att jag är en riktig ensamvarg, och därför är det intressant att jag är en storstadsmänniska. Det låter inte logiskt med tanke på min personlighet, och jag tycker också själv att det inte finns någon logik i det. Jag har försökt analysera varför och kommit fram till att jag troligtvis gillar att det finns människor runt omkring mig även om jag inte har något behov av att umgås med folk speciellt ofta. Jag vill inte bo alltför långt från liv och rörelse även om jag inte har något behov av att vara delaktig i det. Som barn älskade jag att titta på när mina klasskamrater spelade ett bollspel på rasterna även om jag absolut inte ville vara med i bollspelet själv. Men det gjorde mig glad att se klasskamraterna spela. Och det är förmodligen av samma anledning jag trivs i Stockholm: det gör mig glad att se människor även om de flesta av dem är totala främlingar för mig.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som föredrar att iaktta andra människors aktiviteter istället för att vara delaktig, behöver det inte betyda att autisten skulle vilja vara delaktig men inte vågar. Vissa av oss upplever det som mycket givande att iaktta er när ni spelar spel eller leker lekar. Därför ska du absolut inte tjata på oss att vara med! Däremot är det bra om du kollar med oss om vi egentligen skulle vilja vara med men inte vågar och om vi isåfall skulle behöva hjälp med något speciellt för att våga. Men du ska inte bli förvånad om vi tackar nej!

9 saker du aldrig ska säga till en introvert autist

Vissa av oss som har Aspergers syndrom eller autism är introverta och trivs inte i stora sociala sammanhang, och många har ett enormt litet socialt behov. Sedan finns det många som egentligen är extroverta men ofrivilligt ensamma för att de antingen inte kan eller inte vågar ta kontakt med andra människor, men dagens inlägg handlar endast om den förstnämnda gruppen. Dessa 9 saker ska du aldrig säga till din autistiske närstående som tackar nej till fester och andra sociala sammanhang, som spenderar mycket tid ensam och säger sig trivas med det:

1. “Var inte så blyg. Det gäller att våga.” Förväxla aldrig en introvert personlighet med blyghet! En blyg och osäker person vågar inte medan en introvert vill inte. Själv har jag ofta fått höra att jag borde sluta vara blyg när jag aldrig vill dansa och vara med på sociala sällskapslekar och -spel. Men sanningen är att det var när jag var ung och osäker som jag tackade ja till sådana aktiviteter! På den tiden orkade jag inte alltid stå emot den sociala pressen och gav därför efter tjatet mot min vilja. För att våga gå emot strömmen och tacka nej gäller det verkligen att man måste vara självsäker och modig!

2. “Självklart ska du tacka ja! Tänk om du slutar få inbjudningar för att du alltid tackar nej?” En annan sak som jag fått höra. Tyvärr innebär Aspergers syndrom och autism ofta svårigheter att förstå hur världen hänger ihop. Som ung trodde jag därför på allvar att det skulle vara farligt på något sätt att sluta få inbjudningar eftersom alla tjatade om att det inte skulle vara bra om folk skulle sluta höra av sig till mig och sluta bjuda med mig. Jag förstod inte varför det skulle vara farligt, men jag var lydig, gjorde det som förväntades och tackade ja. Även om jag inte ville.

3. “Ska du verkligen tacka nej? Tänk på alla de som är ofrivilligt ensamma och aldrig får inbjudningar.” Man bör aldrig någonsin förminska andras problem, men varför skulle det vara värre att vara ofrivilligt ensam än att tvingas till sociala sammanhang, leva som extrovert mot sin vilja och må dåligt av det? Tänk om man skulle säga till någon som lever som ofrivilligt barnlös: “Men tänk på alla de mödrar i världen som blir gravida mot sin vilja och saknar möjlighet till abort. Och du får leva som barnfri och klagar!” Det skulle hjälpa föga en person vars högsta önskan är att få egna barn och skulle dessutom vara mycket taskigt.

4. “Men du var mer social förut. Det måste vara något fel eftersom du har förändrats och börjat dra dig undan!” Det kan finnas tusen anledningar till att man har varit mer social förut men spenderar mycket tid ensam idag. Kanske vågade inte personen stå för sina behov förut eftersom standarden är att man ska ha ett rikt socialt liv? Eller kanske har personen helt enkelt förändrats som person och inte har ett lika stort socialt behov längre. När du tänker efter, är du exakt samma person idag som du var för 20 år sedan?

5. “Men se dig omkring. Ser du något annat barn som leker ensam på rasterna? Du sticker ut.” Ja, man sticker alltid ut när man inte beter sig som normen. Men varför är det illa? Autism innebär att man sticker ut från normen på ett eller ett annat sätt. Det är viktigt för oss autister att lära oss att acceptera och bejaka vår autistiska sida, inte dölja den! Min självkänsla var aldrig bra förrän jag fick visa vem jag verkligen var.

6. “Var tacksam för att folk vill umgås med dig.” Detta har jag själv fått höra vid flera tillfällen, vilket har fått mig att drabbas av skuldkänslor. Men det är lika tokigt att säga så här till någon som trivs för sig själv som det är att säga till en ofrivilligt ensam person: “Sluta klaga, du borde vara tacksam för att du får vara ensam och ta det lugnt. Det låter som ett skönt liv du har och många skulle avundas dig för att inte ha sociala måsten.” Det är en mycket taskig sak att säga till någon som lever ett liv man inte vill leva. Med detta sagt anser jag att det är mycket viktigt att säga “nej tack” på ett respektfullt sätt och tacka artigt när man fått en inbjudan till ett sammanhang man inte vill närvara i.

7. “Du har bara inte upptäckt hur roligt det är att umgås med andra och vara social.” Alla människor har inte samma behov och tycker inte att samma saker i livet är roliga. Tänk om någon autistisk person som har statistik som specialintresse skulle utgå ifrån att du egentligen älskar statistik innerst inne men att du inte har upptäckt hur roligt det är. Och tjata om ämnet hela tiden i förhoppning att du kommer att förstå tjusningen. Hur roligt skulle det vara för dig?

8. “Det gäller att träna.” Nej nej nej. Varför skulle man försöka träna bort sin personlighet och försöka vara någon man inte är? Det ger definitivt signaler till autisten att man inte duger som man är. Det skulle vara lika jobbigt för en introvert att göra sociala övningar som det skulle vara för en extrovert att utsätta sig för ofrivillig ensamhet under längre perioder med motiveringen att det är bra att kunna klara sig ensam ifall man skulle hamna i en situation i framtiden där man inte har någon att vända sig till.

9 “Vad glad jag är för din skull att du var med på festen/umgicks med Ada och Beda igår. Du har verkligen utvecklats.” Det här är en helt rätt sak att säga om du vet med säkerhet att det var autistens egen vilja att umgås och autisten hade genuint roligt. Autisten kanske har önskat utsätta sig för fler sociala sammanhang men inte vågat fram tills nu? Isåfall har personen utvecklats. Men det är viktigt att känna till att det inte nödvändigtvis behöver vara något positivt om någon med Aspergers syndrom eller autism plötsligt blir mer social. Läs varför här.

Slutligen finns det många autister som endast avskyr stora sociala sammanhang men vill ha en eller två nära vänner. Andra är däremot ensamvargar och har inget intresse av att ha vänner alls eller har ett väldigt litet intresse. Och sedan finns det många vars autism yttrar sig på ett helt annat sätt. Alla vi autister är olika med våra unika behov, men det som förenar oss är att vi vill bli accepterade som vi är!

Jo, vi introverta har visst rätten att existera

Att leva med Aspergers syndrom och autism kan vara omtumlande när man bor i en värld som går helt efter andra människors villkor. Man får oftast inte vara som man är. Idag tänkte jag ta upp något kontroversiellt med er som har varit kopplad till min asperger men som ändå är väldigt viktigt för mig att ta upp eftersom jag vet att jag är långt ifrån ensam med att känna så. Anledningen till att ämnet är kontroversiellt är att många människor har svårt för att acceptera att det kan förhålla sig på det här sättet och blir provocerade. Dock är absolut inte syftet med mitt blogginlägg att provocera någon eller att göra någon ledsen.

Sanningen är att jag blir uttråkad i andra människors sällskap extremt ofta, och det har varit så än så länge jag kan minnas. Att jag blir uttråkad betyder inte att det skulle vara något fel på andra människor utan “felet” ligger helt på mig. Inte heller menar jag att jag skulle vara en bättre människa än andra och att jag skulle “förtjäna” något bättre än deras sällskap, utan faktum är att jag är en riktig ensamvarg. Genom åren har jag gjort väldigt många sociala saker för att det har förväntats av mig, inte för att jag har själv velat det! Jag är med andra ord en introvert som har levt som extrovert en större del av sitt liv och som har lidit och mått enormt dåligt av det. Jag har under min uppväxt fått beröm när jag gjort saker mot min vilja (=läs varit med på sociala aktiviteter och lekar) och kritik när jag gjort det jag tyckt allra mest om, det vill säga syssla med mina intressen ensam. Jag har farit mycket illa ut av detta.

Självklart har jag nära och kära som jag tycker mycket om och vars sällskap jag aldrig blir uttråkad i, och därför har jag själv valt att ha dem i mitt liv. Inlägget handlar alltså inte om dem! Men sanningen är att skulle jag inte ha mina nära och kära i mitt liv skulle jag kunna sitta helt ensam utan problem och utan att umgås med någon. Redan nu spenderar jag väldigt mycket tid ensam. Jag har aldrig i hela mitt liv känt den här tomhetskänslan som ska uppstå när man spenderar mycket tid ensam och saknar sysselsättning så som många andra människor beskriver det. Jag har aldrig haft något behov av att träffa vänner varje vecka eller månad utan det kan gå ett halvår eller ibland till och med några år utan att träffas. Jag har alltså ett extremt litet socialt behov även med de få människor vars sällskap jag inte blir uttråkad i. Många människor får ett större behov att träffa sina vänner när de inte har någon partner, men det känner jag inte igen mig i. Nu har jag iofs pojkvän som jag vill umgås med, men skulle jag inte ha honom skulle jag inte ha något behov av att träffa vänner oftare än vad jag gör nu eller leta medvetet efter en ny partner.

MIn känsla av uttråkning infinner sig i alla typer av sociala situationer: när jag umgås med folk i grupp, och när jag träffar någon på tu man hand. Det har många gånger varit väldigt jobbigt för mig speciellt när jag umgåtts med någon på tu man hand och fått ett SMS från personen efteråt där hen tackat mig för en väldigt trevlig stund och skrivit sig vara glad för att ha fått lära känna mig. Då får jag ont i magen och riktigt dåligt samvete för att jag inte vill utveckla relationen. Det värsta är om jag tycker att personen är trevlig och artig. För jag kan tycka att någon är väldigt trevlig och önska personen allt gott även om jag har blivit uttråkad i personens sällskap. Jag tycker också att det är roligt att småprata med folk om asperger, och på mitt jobb får jag lära känna så trevliga människor jag kan samtala om mitt specialintresse med. Problemet uppstår bara när personen vill bli vän med mig och höras regelbundet för det är då det finns en överhängande risk att jag blir uttråkad. Och skulle jag inte ha mitt jobb och få träffa folk att samtala om asperger med, skulle jag syssla med andra specialintressen. Jag behöver alltså inte träffa folk eller att ha en sysselsättning utanför hemmet för att må bra.

Varför känner jag så här då? Jo, dels tror jag att det beror på att jag har så starka specialintressen och därför har riktigt roligt när jag är ensam. När jag är ensam kan jag göra precis vad jag vill. Men sedan har jag också helt annorlunda intressen än andra människor och har därför svårt för att matcha mina intressen med andras. Ni som följt min blogg ett tag vet därför att jag tycker att musik, film, TV, sällskapsspel, de flesta idrottsgrenar (både att titta på idrott och utöva de flesta idrottsgrenar), historia, matlagning, arkitektur och konst är väldigt tråkigt. Umgås jag med någon, finns det en överhängande risk att personen efter ett tag kommer att börja diskutera något ämne med mig som jag blir uttråkad av. Men det blir ju oartigt om någon har varit på semester och vill visa sina semesterbilder för mig och jag säger: “Nej, jag vill inte se dina semesterbilder för jag tycker att det är så tråkigt att det får mig att vilja somna. Jag vill inte se hur ditt hotell och staden du besökte såg ut men jag är glad att du hade en trevlig semester.” Jag har testat att säga något liknande, men då har folk alltid tagit mycket illa upp även om mitt syfte inte har varit att vara otrevlig. Jag vill ju genuint att andra ska ha en trevlig semester även om jag själv blir mycket uttråkad av att ta del av städernas arkitektur.

Som barn visste jag inte saker som var självklara för andra människor. Jag visste exempelvis inte att meningen med vänskap var att båda parterna skulle ha roligt. Jag blev uppfostrad till att tänka det var fel och rent av elakt att känna sig uttråkad i andra människors sällskap. Andra skulle bli ledsna om jag inte ville umgås med dem och man skulle vara tacksam om någon ville träffa en, fick jag höra. Jag blev också uppfostrad till att tänka att alla människor förtjänade fler chanser för det var fel och elakt av mig att utan någon specifik anledning avfärda någon som vän efter endast en träff bara för att min magkänsla sa så. Det sista jag ville var att vara elak och göra någon ledsen, och därför kämpade jag totalt emot de här känslorna. jag var glad när andra hade roligt i mitt sällskap för det räckte för mig. Det var så det skulle vara, trodde jag på fullaste allvar. När jag växte upp, förstod jag knappt ens att känslan jag kände var uttråkning för människor var sociala varelser enligt det jag hade fått lära mig. Jag umgicks med folk mot min vilja långt in i vuxenåldern och blev i princip vän med alla som ville bli vän med mig. Jag trodde att jag var snäll mot andra på det viset, men jag mådde mycket dåligt av det.

Genom terapi fick jag lära mig att meningen med vänskap var att även jag skulle ha roligt. Vänskap skulle ge mer än vad det skulle ta. Det var helt nytt för mig! Psykologen förklarade också för mig att jag absolut inte bör ge folk chanser när min magkänsla säger att jag inte vill bli vän med eller dejta personen i fråga och det är helt okej att nobba väldigt många människor. Det rätta för mig är att känna av direkt om personkemin känns rätt eller inte, och gör det inte det så är det helt okej att säga “nej tack” utan anledning. Det viktigaste är att jag säger nejet på ett respektfullt sätt. Skulle jag ge folk fler chanser skulle det kunna bli helt konstigt, dels när jag ska avgöra hur många chanser jag ska ge (ska det liksom vara 2 eller 20 chanser?), och dels slösar jag bort den andres tid om jag ger personen en chans när jag själv inte känner att det klickar. Tänk om jag skulle säga till personen efter femte träffen: “Jag har känt dig uttråkad i ditt sällskap ända från början men jag gick med på att träffa dig några gånger bara för rättvisans skull så att jag inte skulle döma ut dig för snabbt.” Därför är det egentligen snällare mot den andre att säga “nej tack” redan vid första träffen än att ge personen fler chanser för det är inte snällt mot någon att umgås med personen mot sin egen vilja.

Att inte bry sig om andra människor och att bli uttråkad i andras sällskap är inte samma sak, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag blir ledsen när någon annan är ledsen, och därför tycker jag att det är jobbigt att ge någon “nobben” som vän eller en dejt. Jag är ju orolig för att personen kanske är ensam och inte har någon annan att umgås med. Jag vill ju gärna hjälpa andra människor. Ser jag en tiggare ger jag gärna tiggaren pengar eftersom jag blir bekymrad när jag ser en fattig person. När jag hör från föräldrar till autistiska barn hur deras barn blivit behandlade mår jag dåligt och vill hjälpa så gott jag kan. Det enda jag känner är att jag inte vill umgås trots att jag tycker att många människor är trevliga och känner medkänsla för dem. Att känna medkänsla och att vara en introvert ensamvarg ska därför aldrig blandas ihop!

Om du är en person som tycker att det är viktigt med social gemenskap eller är ofrivilligt ensam och mår dåligt av det så hoppas jag inte att du blir provocerad nu. Syftet med detta inlägg är inte att nedvärdera er som blir uttråkade ensamma utan syftet är att belysa människors olikheter samt det faktum att allas behov har ett lika stort värde. Man ska aldrig behöva skämmas för att vara ofrivilligt ensam, men samtidigt ska man inte heller skämmas för att trivas ensam och att inte vilja bli vän med de flesta personer alternativt för att inte vilja ha vänner alls. Alla har rätten att få sina känslor bekräftade. Tyvärr får vi introverta ofta ta emot nedvärderande kommentarer i stil med: “Tur att du slipper After Works på jobbet eftersom du tycker att det är så hemskt att träffa folk. Jag tror att dina kollegor mår mycket bättre utan dig.” För såna kommentarer är långt ifrån okej!

Därför tipsar jag om träffgrupper för personer med Aspergers syndrom

Ibland får jag frågan varför jag tipsar ensamma personer med Aspergers syndrom och autism att söka vänner på träffgrupper för aspergare. Varför bry sig om vännen också har autism? Kan det inte berika vänskapen om den ena är autist och den andra en neurotypiker? Begränsar man sig inte alldeles för mycket om man utgår ifrån att man bara duger som vän för andra autister?

Faktum är att vissa autister tycker att det är väldigt viktigt att vännerna också har asperger eller autism medan andra inte tycker det. Personligen tycker jag inte att det är speciellt viktigt att mina vänner har en diagnos, och därför tipsar jag inte enbart om träffgrupper för aspergare utan jag tipsar även om att söka sig till föreningar som har med ens specialintressen att göra. Dock har inte alla autister relevanta specialintressen, och många har erfarenheten att inte platsa bland neurotypiker. Vissa har försökt hitta nya vänner i 30-40 års tid bland neurotypiker utan framgång, men när dessa personer sedan sökt sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism har de för första gången i sitt liv känt att de passar in och blir förstådda fullt ut. Därför tycker jag att det är värt att beakta möjligheten att söka sig till andra med samma diagnos om man som autist varit ensam i hela sitt liv.

Jag har pratat med några personer som suttit i rullstol eller haft vissa sjukdomar, och dessa personer har inte alls tyckt att det är lika viktigt att vännerna också är rullstolsburna eller har samma sjukdom. Att många autister jag träffat föredrar att vännerna har samma diagnos medan vissa personer med andra funktionsvariationer inte bryr sig kan jag tänka mig beror på att autism sitter i hjärnan och kan därför påverka personens personlighet och sätt totalt. En gång pratade jag med en rullstolsburen tjej som upplevde det som problematiskt att andra människor såg henne som annorlunda bara på grund av rullstolen. Hon ville bara skrika rakt ut: “Jag är inuti precis som ni andra även om ni bara ser min rullstol”. Själv har jag ett helt motsatt problem. Mitt problem är att andra människor som inte känner mig ordentligt utgår ifrån att jag är precis som alla andra, och då vill jag bara skrika rakt ut: “Nej jag är inte alls som ni andra, jag är totalt annorlunda även om du inte skulle tycka att det syns utanpå”.

Jag har inga erfarenheter av att sitta i rullstol och därför är det egentligen fel av mig att uttala mig, men jag kan inte tänka mig att en rullstol påverkar personens inre på samma sätt som autism gör (rätta mig gärna om jag har fel!). Autism kan däremot göra att man fungerar helt annorlunda än normen: man kan behöva extremt mycket lugn och ro, och det kan även vara viktigt för vissa autister att vännen struntar i sociala normer. Vissa autister är brutalt ärliga och förstår sig inte alls på vita lögner. Dessa personer kan föredra att vännen är likadan, och i sådana lägen kan det vara lättare att hitta vänner bland andra autister. Självklart finns det även neurotypiker som skiljer sig från normen och accepterar annorlundaskap, men med detta sagt upplever många autister ändå att det är lättare att hitta likasinnade bland andra autister!

Nu menar jag absolut inte att jag skulle passa som vän med alla aspergare. Däremot har jag ofta lättare för att hitta personer jag klickar med på träffgrupper för personer med asperger och autism än i neurotypiska grupper. Jag brukar jämföra detta med främmande kulturer: en svensk som bosätter sig i en helt annan kultur i Afrika skulle förmodligen inte automatiskt bli vän alla västerlänningar på orten, men däremot finns det en chans att svensken skulle känna sig mer hemma bland de andra västerlänningarna än bland de lokala invånarna om kulturen och vanorna skiljer sig åt totalt. På samma sätt fungerar även jag: jag klickar inte med alla aspergare, men i en slumpmässig grupp på 30 personer skulle jag förmodligen ha lättare för att hitta åtminstone en person jag klickar med i en asperger-grupp än i en neurotypisk grupp.

Slutligen måste upprepas att långt ifrån alla autister tycker att det är viktigt att vännerna också har autism. Själv bryr jag mig inte heller om diagnoser så länge man har roligt ihop, med detta sagt upplever jag ändå att jag ofta generellt sett kan ha lättare för att bli förstådd bland andra aspergare än bland neurotypiker. Många autister har neurotypiska vänner vilket kan fungera helt utmärkt! Om autisten däremot har problem med att hitta vänner i vanliga sammanhang, kan det vara värt att ge träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism en chans.

Dessa svårigheter med vänskapsrelationer kan autism innebära

Att vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt med vänskapsrelationer kan betyda olika saker för olika autister såsom:

1. Man har svårt för att få vänner. Den klassiska bilden av autism. Antingen är autisten för blyg och vågar inte ta kontakt, för osäker och vet inte hur man tar kontakt eller enligt andra människors tycke alldeles för på vilket många andra människor uppfattar som påfluget. Vissa autister i den här kategorin kan behöva hjälp med att få kontakt med nya människor, men när en vänskapsrelation sedan uppstått efter att autisten hittat någon autisten klickar med så kan allt flyta på väldigt bra. Då kan långvariga vänskapsrelationer uppstå, men det kan såklart uppstå problem i framtiden om den långvariga vännen flyttar till annan ort och det tar tid för autisten att hitta nya vänner.

2. Man har svårt för att behålla vänner. Man kan som autist även ha väldigt lätt för att få kontakt med nya människor som man blir tajta vänner med. Efter ett tag kan dock dessa nya vänner ta avstånd och försöker indikera att de inte är lika pigga på att umgås längre. Autisten förstår nödvändigtvis inte alls varför alla vänskapsrelationer rinner ut i sanden på det här sättet och varför alla människor alltid börjar ta avstånd efter ett tag. Alternativt har autisten lätt för att bli osams med andra och nästintill alla vänskapsrelationer tar slut efter ett bråk.

3. Man har svårt för att sätta gränser mot vänner. Autisten kan ha lätt för att bli utnyttjad i vänskapsrelationer. Autisten kan alltid bli den som betalar allt, vilket kan handla om stora summor pengar. Vännerna kanske bestämmer alla fritidsaktiviteterna och autisten säger ja till allt. Därför kan vännerna vara mycket nöjda med vänskapsrelationen men autisten själv mår dåligt. Själv hamnade jag ofta i den sitsen förut. Jag lät bostadslösa kompisar bo gratis hos mig och min dåvarande man tillsammans med oss i vår etta i flera månader utan att ta betalt trots att dessa vänner hade heltidsjobb och skulle haft råd att bidra till hyran. Jag sa ingenting när dessa vänner tackade nej till lägenhetserbjudanden som låg längre bort än 500 meter från en tunnelbanestation eller låg längre ut än 15 minuter från T-Centralen. Jag betalade allt och lät alla andra alltid bestämma. Jag lånade ut stora summor pengar utan att få tillbaka pengarna.

Många yrkesverksamma är medvetna om punkt 1 och fokuserar ofta på att hjälpa oss autister att hitta nya vänner även om vi kanske inte behöver hjälp med just den punkten. Alla yrkesverksamma förstår nämligen inte att autism lika ofta kan handla om punkterna 2 och 3 som utgör ett minst lika stort problem. Om en autist säger sig ha svårt med vänner bör du som yrkesverksam därför aldrig utgå ifrån att autisten automatiskt behöver tips om hur man tar kontakt med nya människor. Autisten kan ju istället behöva din hjälp med att dra sig undan i vänskapsrelationer och börja tänka på sina egna behov istället för att alltid låta vännernas behov styra. Alternativt kan autisten vilja ha tips om hur man behåller vänner efter att en vänskapsrelation pågått i några månader.

Du som arbetar som läkare eller psykolog ska inte heller avfärda din patients misstankar om Aspergers syndrom eller autism och önskan att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning med hänvisningen till att patienten alltid haft lätt för att ta kontakt med nya människor och få nya vänner. Så kan det ju se ut på ytan. Men hur ser dessa vänskapsrelationer ut egentligen när man skrapar på ytan? Eller kan patienten ha andra svårigheter med det sociala samspelet som han eller hon är duktig på att dölja för omgivningen?

Aspergers syndrom, autism och ofrivillig ensamhet

I gårdagens blogginlägg tipsade jag om hur vi med Aspergers syndrom och autism kan få nya vänner. Vissa autister är ofrivilligt ensamma, andra är ensamma men supernöjda med ensamheten och utan att önska sig någon förändring, vissa har vänner och är nöjda med sina sociala liv medan andra känner sig tvingade att vara sociala när de i själva verket skulle vilja vara ensamma. Autister som är ofrivilligt ensamma kan uppleva situationen som deprimerande om de utan framgång har försökt hitta nya vänner väldigt länge men utan att lyckas.

Eftersom autism medför sociala svårigheter och inte sällan även svårigheter att tolka andra människors kroppsspråk, är det lätt som autist att agera på ett sätt som anses vara socialt fel när man försöker få kontakt med andra människor. Då finns risken att vi lägger energi på fel saker genom att söka vänskap på fel ställen och med helt fel typ av människor. Då är det lätt hänt att man blir uppgiven när man försöker och försöker men aldrig har fått napp. I sådana lägen kan det vara bra att försöka söka vänskap på helt andra sätt och på andra typer av ställen.

I vårt samhälle finns det olika typer av sociala normer att förhålla sig till som vi autister kan ha svårt för. Vissa autister är helt omedvetna om dessa normer, vissa är medvetna men orkar inte följa dem och andra är medvetna och anstränger sig för att anpassa sig. Följer man inte dessa normer, kan andra människor tycka att man är besvärlig och ta avstånd från en. Om man exempelvis börjar på en ny arbetsplats och bestämmer sig för att googla efter en arbetskamrats telefonnummer efter ens första arbetsdag, ringer till arbetskamraten i fråga samma kväll och frågar om man ska ta en fika så skulle den nya arbetskamraten förmodligen uppleva att man är alldeles för påflugen och dra sig undan. Då finns det en inte så jättestor chans att man någonsin kommer att bli vän med arbetskamraten i fråga eftersom man har gått alldeles för fort fram.

När man har ett annorlunda sätt att vara på, bör man som autist försöka bestämma sig för hur man ska förhålla sig det faktum att vissa andra människor kan avfärda en som vän när man inte följer sådana här sociala normer. Det finns olika förhållningssätt:

1. Att försöka lära sig neurotypiska sociala normer. Om man tar kontakt med andra människor på ett sätt som anses vara socialt korrekt i den neurotypiska världen, finns det en större chans att man hittar nya vänner. Nackdelen är att autisten kan uppleva att det tar väldigt mycket energi att tänka på att försöka agera med andra människor på ett sätt som anses vara socialt acceptabelt. Då kan vissa autister uppleva att man aldrig kan slappna av och dessutom riskerar man att få helt fel typer av vänner om dessa vänner tycker att det är viktigt att följa sociala normer. Andra autister kan däremot tycka att det är skönt att känna till sådana här sociala regler och försöka bete sig därefter för då sticker man inte ut och blir mer accepterat. Olika autister känner olika inför att lära sig sociala regler.

2. Att strunta i dessa normer totalt och köra på oavsett situation trots risken att bli sedd som udda. Ibland kan man ju ha turen att lära känna människor även om ens sätt framstår som annorlunda. Själv gifte jag mig i början av 2000-talet genom att ta kontakt med en vilt främmande man i tunnelbanan och be om hans nummer. Och när jag gick på gymnasiet, frågade jag en främmande tjej som jag såg i skolans korridor och aldrig sett förut om hon ville följa med mig till Helsingfors och fira Konstens natt som är ett årligt jublieum. Hon tackade ja, vi bytte nummer och bestämde tid och plats. Så här 22 år efteråt är vi fortfarande mycket nära vänner trots att jag har hunnit flytta till Sverige och hon bor kvar i Finland! Vissa människor har alltså varit positivt överraskade när jag agerat annorlunda och brutit mot sociala koder.

3. Att söka sig till sammanhang där sociala normer inte efterföljs. Exempelvis till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism. I sådana grupper råder väldigt sällan samma typer av sociala normer som det råder i neurotypiska sammanhang! På sådana ställen kan man inte sällan ta kontakt med nya människor direkt och föreslå en fika, oavsett om man endast känt varandra en minut eller i flera år. Man kan även vara tyst och endast lyssna om man inte vill säga något utan att någon tycker att man är tråkig. Man kan oftast också byta ett samtalsämne hur som helst om man vill börja prata om något helt annat utan att någon tycker att det är det minsta konstigt. I sådana grupper kan många autister hitta vänner utan att behöva ändra på sitt sätt att vara.

Hur olika autister väljer att göra för att lösa situationen med ofrivillig ensamhet är olika från person till person. Vissa föredrar att köra på och försöka ta kontakt med andra människor på ett sätt som framstår som socialt udda trots att neurotypikerna kan se en som påflugen. Då tar man risken att behöva ta ett nej väldigt många gånger när man söker vänskap på fel ställen, men vissa är beredda att ta risken. Andra autister tycker däremot att det är lättare att strunta i att söka kontakt med människor som tycker att det är viktigt med sociala normer och fokuserar på att söka kontakt med andra autister istället. Alla är olika, men det viktiga är att man inte fastnar i en ond cirkel om man försöker få vänner på fel ställen, alltid får nobben och börjar må dåligt.

Hur får man som aspergare nya vänner?

Många frågar mig om tips om hur man kan hitta nya vänner när man har Aspergers syndrom eller autism. Vissa som undrar har en egen diagnos, andra är anhöriga. Det är viktigt att du som anhörig ska vara säker på att det är din närståendes egen vilja att skaffa nya vänner. Själv skaffade jag förut vänner bara för att jag blev pushad till det, vilket gjorde att jag mådde dåligt och intog inställningen att vänskap handlade om att jag ska vara andra människor till lags och att andra människor ska ha roligt men att det inte spelade någon roll vad jag själv ville. Jag trodde det på allvar för det var så jag hade lärt mig att det skulle vara! Därför är det viktigt att du som anhörig är försiktig och förmedlar för autisten att autisten är lika älskad oavsett om han eller hon är intresserad av att skaffa vänner eller inte.

Om du däremot är säker på att det är din närståendes egen vilja att skaffa nya vänner eller om du själv är en ofrivilligt ensam autist ska naturligtvis något göras åt situationen! Ett tips kan vara att besöka träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism, förslagsvis via Organiserade Aspergare (OA) eller Autism- och Aspergerförbundet. Vissa autister har även social fobi och vågar därför inte besöka träffgrupperna ensamma i början. Därför kan det vara bra att känna till att det kan gå bra att ta med sig sin ledsagare eller någon annan i början om man inte vågar besöka gruppen utan stöd. När jag själv gick på träffgrupper via Autism- och Aspergerförbundet så var det nästan alltid någon som hade med sig sin boendestödjare, kontaktperson eller ledsagare och det gick helt utmärkt.

Dock är det viktigt att tänka på att det kan ta tid innan man får vänner på sådana träffgrupper. Vi autister är väldigt olika varandra och därför passar inte alla autister som vänner. Vissa kan vara väldigt raka och föredrar ärlig kommunikation, andra är däremot extremt känsliga och lättsårade och klarar inte av brutal ärlighet. Vissa behöver planering och är beroende av att tiderna hålls medan andra aspergare klarar inte av att planera tider och blir därför alltid försenade. Vissa är väldigt tysta och behöver lugn och ro, andra har däremot även ADHD och är därför överaktiva och extremt pratiga. Det kan därför ta tid innan man hittar någon man klickar med, men många gånger händer det att när man väl hittar någon man klickar med bland andra aspergare så kan det klicka riktigt ordentligt. Det är därför viktigt att inte ge upp utan fortsätta besöka träffgrupperna flitigt.

Vissa lyckas även hitta vänner genom sitt specialintresse. Beroende på vad det är för specialintresse man har kan det finnas föreningar att söka sig till. Har man exempelvis historia, matematik eller språk som specialintresse kan man söka sig till olika kurser och hitta nya vänner på det sättet. Har man djur eller matlagning som specialintresse lär det också vara rätt så enkelt att hitta likasinnade. Har man ett specifikt intresse man vill dela med någon behöver det inte spela någon roll om vännen också har autism eller inte utan det viktiga är att man har roligt ihop. Nu söker jag själv inte nya vänner, men jag har märkt att jag exempelvis ofta hittar intressanta människor att prata med när jag besöker min frisör. Det är en ekologisk frisörsalong som endast använder växtfärger och framställer alla färgerna själva, och därför delar de flesta andra kunderna på salongen mitt specialintresse för naturlig livsstil.

Ett tips kan också vara att lägga in en kontaktannons på olika kontaktsidor, förslagsvis på aspergerforum. Då kan det vara bra att beskriva tydligt vem man är. Är man exempelvis blyg, har social fobi och gillar lugn och ro kan det vara bra att skriva det tydligt så att de som skriver till en är likasinnade och inte förväntar sig att man ska vistas i stökiga miljöer, festa på nätterna och umgås i stora grupper. Ju tydligare man beskriver vem man är, desto större chans är det att de som man har mest gemensamt med läser ens annons och nappar!

Därför kan ett arbetsbiträde eller en mentor vara guld värt

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland ha svårt för att tolka andra människors avsikter. Eftersom vissa av oss även kan ha svårt för att läsa av deras kroppsspråk, kan vi ibland råka störa andra människor genom att prata och ställa alldeles för många frågor när de egentligen har bråttom och inte har tid. Då kan vi ses som hänsynslösa och tjatiga, men det har sällan varit vår mening! Ibland kan vi bara ha svårt för att bedöma när det är läge att ställa frågor och framför allt hur många frågor det är okej att ställa innan man blir för jobbig.

Själv har jag också mycket svårt för att bedöma när det är läge att våga ställa frågor. Ibland har jag setts som tjatig när jag har ställt alldeles för många frågor, och ibland har andra varit chockade när det kommer fram att jag haft ett problem och inte sagt något. “Men du borde ha sagt något”, kan andra människor säga till mig ibland, eller: “Du kanske inte ska säga något nu för annars kan du framstå som alldeles för ivrig och jobbig”. Jag har mycket svårt för att bedöma hur man gör för att fråga “lagom mycket”.

Om vi får kritik från andra människor för att vi har ställt för många frågor, kan vi bli ledsna och uppleva det som mycket jobbigt att vi varit i vägen. Då kan det sluta med att vi inte vågar ställa frågor längre! Mina tidigare erfarenheter har gjort att jag har fått svårt för att ställa frågor och frågar hellre en gång för lite än en gång för mycket. Det kan till och med handla om harmlösa frågor jag inte vågat ställa: om jag har suttit hemma med en skoluppgift och jag haft en specifik fråga om uppgiften, kan det kännas som en väldigt obehaglig och läskig tanke för mig att mejla till läraren och ställa frågan eftersom jag är livrädd för att störa. Då har jag ibland föredragit att låta bli att höra av mig och leva med vetskapen att jag riskerar att göra uppgiften fel och få ett dåligt betyg.

Hur ska man lösa såna här situationer i arbets- och studiesammanhang då för att säkerställa att en autist inte riskerar att behöva leva med en massa obesvarade frågor han eller hon aldrig vågar ställa? Jo, en speciell kontaktperson i form av ett arbetsbiträde eller en mentor är guld värt! Kommer vi på frågor, kan man komma överens med oss om att vi alltid kan ställa frågorna till kontaktpersonen. Kanske kan han eller hon också vidarebefordra frågorna till läraren eller chefen vid behov. Sånt kan underlätta för oss enormt!

7 anledningar till att autisten inte säger nej

Alla vi som har Aspergers syndrom eller autism är inte alltid duktiga på att säga nej i situationer då vi borde göra det. Men tyvärr tar vi inte alltid hänsyn till våra begränsningar, vilket inte sällan slutar med att vi går med på alldeles för mycket och mår dåligt efteråt. Att vi inte säger nej kan ha olika anledningar så som:

1. Vi jämför oss med andra människor. Och känner att vi också borde klara av sociala aktiviteter, oväntade förändringar och att hantera sinnesintryck när andra klarar det. Visst, vi vet ju att vi har autism och att de vi jämför oss med inte har det, men ibland kan vi inbilla oss att det inte är så farligt att försöka anstränga sig lite mer. Ibland kan vi överskatta vår förmåga och ork, och smällen kommer först efteråt.

2. Det gick okej sist. Förra gången vi följde med på grannens kompis kalas mådde vi kanske lite dåligt för stunden, men vi klarade det och mådde ändå okej dagen efter. Grannen blev glad för att vi följde med, och därför var det värt det. Men vi kanske inte tänker på att vi hade sovit bra den gången och hade haft en otroligt lugn period i våra liv just då. Därför tänker vi inte på att allt kanske inte kommer att bli lika framgångsrikt den här gången och att vi borde säga nej.

3. Vi förstår inte att vi egentligen inte alls vill det vi sagt ja till. För vi kan ibland ha svårt för att tolka våra egna känslor. Själv kan jag ibland också ha svårt för att skilja mina egna känslor från andras. Om jag märker att en annan person gärna vill något, kan jag inbilla mig att jag också vill samma sak eftersom jag påverkas otroligt mycket av andras känslor. Därför kan jag ibland tacka ja till saker jag inte borde tacka ja till. Nuförtiden löser jag ofta problemet genom att be om betänketid och att få återkomma med ett svar senare.

4. Vi har dåligt samvete för att vi tackat nej vid flera tillfällen förut. Och vi känner att vi borde anpassa oss och vara andra till lags den här gången. Om vi alltid är de enda som skippar gemensamma utflykter på skolan, grannens kalas eller After Work med arbetskamraterna, börjar andra människor inte sällan undra och ifrågasätta vårt beteende. Då kanske vi går över vår energikapacitet och tackar ja trots att det vi tackar ja till får oss att må så dåligt att vi behöver återhämta oss i flera veckor efteråt.

5. Vi vill inte vara för krävande. På morgonen tycker vi kanske att det är alldeles för kallt i vårt arbetsrum på jobbet. Sedan pratar kollegorna för högt i rummet bredvid och vi kan inte koncentrera oss på vårt arbete. En kollega luktar alldeles för mycket parfym, vilket får oss att må illa. Chefen ger oss en arbetsuppgift som ger oss ångest och får oss att må dåligt. Lunchen ska alla äta gemensamt eftersom det är en kollegas sista arbetsdag, men maten vi serveras smakar jätteäckligt och vi skulle vilja köpa vår egen mat istället. Efter jobbet blir det After Work vilket får oss att må dåligt. Vi kan ha svårt för att bedöma om vi borde säga ifrån varenda gång vi mår dåligt eller om vi framstår som oflexibla och jobbiga då.

6. Vi tror felaktigt att andra har hört oss när vi sagt ifrån. Och eftersom personen inte reagerat, har vi befarat att vi blir jobbiga och tjatiga om vi säger ifrån en gång till när sanningen är att personen i själva verket inte ens hört oss. Jag har ibland hört att jag har varit tjatig om jag sagt nej alldeles för många gånger och då har jag fått till svar: “Ja jag vet att du inte vill, men du behöver inte demonstrera.” Om vi försöker berätta för chefen under fikarasten att vi blivit mobbade och chefen inte reagerar för att han eller hon inte ens hört att vi sagt något, kan vi därför tro att chefen inte bryr sig och vi vågar inte upprepa oss i rädsla för att vara tjatiga.

7. Vi vågar inte säga nej överhuvudtaget. Det kan bli så otydliga budskap ibland. Å ena sidan säger andra människor att det är viktigt att våga säga nej men exakt samma människor kan bli arga när man väl gör det. Trots att jag förut fick höra att jag måste våga säga nej, fick jag utskällningar om en granne frågade mig om jag kunde hålla upp dörren och jag svarade nej (jo, det är jättejobbigt för mig att hålla upp dörrar för andra och en stor uppoffring!) Därför har det slutat med att jag inte vågar säga nej till knappt något alls längre för jag har svårt att bedöma när det anses vara okej att säga nej och när det inte anses vara okej. Det säkraste är att inte säga nej alls.

Avslutningsvis har de allra flesta människor svårt att säga nej någon gång ibland oavsett om de har autism eller inte. Men vi som lever med Aspergers syndrom eller autism har verkligen specialbehov och vi lever inte sällan i en värld där det mesta sker helt på andra människors villkor. Dessutom har vi ofta svårt för att tolka andra människor och sociala regler. Därför riskerar vi att hamna i sådana här situationer i en betydligt större utsträckning än andra människor och gå med på saker vi egentligen borde sagt nej till.