Kategoriarkiv: Socialt samspel och autism

6 anledningar till att autism och grupparbeten går dåligt ihop

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan som bekant ha svårt för grupparbeten, vilket kan ha många olika orsaker så som:

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan som bekant ha svårt för grupparbeten, vilket kan ha många olika orsaker så som:

1. Aspergers syndrom och autism innebär inte sällan ett annorlunda kommunikationssätt

Vilket i sin tur kan innebära att vi tolkar språket bokstavligt alternativt har svårt för att tolka andra människors röstläge, mimik och gester. Vidare använder vissa av oss kroppsspråket på ett annat sätt än andra människor, vilket kan leda till att andra människor har svårt för att förstå vad vi menar och vi har svårt för att kommunicera ut våra behov till dem.

Själv har jag ofta svårt för att justera mitt budskap. Antingen låter jag för snäll eller för hård, det finns liksom inget mellanting! Ibland känns det för mig som att jag talar ett helt annat språk än andra människor! Och skulle inte även vilken neurotypiker som helst ha svårt för att samarbeta med människor vars språk man inte förstår fullt ut?

2. Aspergers syndrom och autism innebär ofta en känsla av utanförskap

Därför kan man känna sig riktigt utanför när man ska samarbeta med andra människor. Om man tänker på ett annat sätt, känner på ett annat sätt och man inte känner någon som helst gemenskap med de andra i gruppen, kan man känna sig ännu mer utanför än när man är ensam. Och faktum är att man sällan är produktiv när man känner sig utanför.

Dock måste tilläggas att vissa autister tycker att det är betydligt lättare att arbeta i grupp när de får göra det tillsammans med andra autister! Det är bara i neurotypiska grupper de har svårt för att samarbeta. Själv har jag däremot svårt för att arbeta i grupp oavsett sammanhang.

3. Andra människor saknar kunskap om Aspergers syndrom och autism

Vilket kan göra grupparbeten riktigt frustrerande för oss. Det kan bli riktigt jobbigt att behöva upprepa samma sak hela tiden och säga: “Nej, snälla, öppna som sagt inte fönstret för annars blir jag distraherad av ljudet i trafiken och kommer inte kunna koncentrera mig på uppgiften” eller “Nej, jag kan inte vara den som presenterar det här arbetet för de andra i klassen för jag vågar verkligen inte att stå framför en stor grupp. Och nej, det går inte att träna bort.”

Själv kan jag känna mig i vägen när de andra personerna i gruppen saknar kunskap om autism vilket leder till att jag inte alltid vågar vara den där jobbiga typen som klagar på allt. Därför väljer jag ibland att hålla tyst istället för att förklara vad jag mår dåligt av. Jag vill ju inte vara tjatig!

4. Aspergers syndrom och autism innebär ofta en annorlunda kognitiv profil

Vilket gör att vi kan ha ett helt annorlunda arbetssätt än andra människor. För mig går alla bilder och mindmaps bort i alla uppgifter, och det är bara riktig text som gäller. Vidare brukar planering vara energikrävande för mig. Därför måste jag få komma igång med uppgiften med en gång, annars blir jag inte produktiv. Jag hade aldrig klarat av att skriva blogginlägg om jag hade tvingats planera i förväg hur blogginläggen kommer att se ut ungefär och vad de ska ha för ämnen. Gör jag slarvfel är det ingen fara för jag kan alltid rätta till dem efteråt!

Problemet är att om fyra människor i gruppen har en “vanlig” kognitiv profil och en har en annorlunda begåvningsprofil, brukar den som tillhör minoriteten förväntas anpassa sig efter majoritetens behov och ge efter.

5. Aspergers syndrom och autism innebär ofta dålig simultankapacitet

Simultankapacitet betyder en förmåga att göra flera saker samtidigt, vilket många av oss med Aspergers syndrom och autism har mycket svårt för. Visst, det finns faktiskt arbetsgrupper där det anses okej att varje person koncentrerar sig på var sin uppgift individuellt, men i många grupper förväntas det att alla samarbetar vid varje moment.

Om vi aspergare ska skriva en uppgift och försöker vara produktiva kan det vara väldigt svårt för oss att samtidigt tänka på att komma ihåg att fråga de andra i gruppen vad de tycker och försöka hålla koll på att vi varken pratar för mycket eller för lite. Man förväntas vara lagom engagerad i uppgiften. Är man för engagerad, ses man som en besserwisser men är man tyst, heter det istället att man är oengagerad!

6. Autism innebär ofta svårigheter i att hantera flera intryck samtidigt

I grupper brukar det vara flera som turas om att prata, vilket innebär att det finns otroligt mycket för våra stackars Asperger-hjärnor att hålla reda på! Vi måste försöka tolka varje situation rätt, komma ihåg vem som har sagt vad, försöka lista ut vad alla menar med det de säger, försöka tolka om de låter arga eller glada och så vidare. Vi blir totalt utmattade av det!

Att ha en bristande förmåga att diskutera med flera personer samtidigt har Tony Attwood förklarat med en bristande Theory of Mind medan vissa andra förklarar det med svag central koherens, det vill säga svårigheten i att sätta ihop detaljer i en helhet (=ju fler människor, desto fler detaljer). Andra tror istället att det beror på intryckskänslighet. Oavsett orsak kan vi alla autister nog hålla med om att det blir otroligt jobbigt för oss när våra hjärnor blir överbelastade!

Därför måste man som aspergare tacka nej till inbjudningar ibland

Ibland händer det att vi som lever med Aspergers syndrom eller autism råkar lova lite för mycket. Man kanske inte tänker sig för i stunden vilka konsekvenser det kommer att ge om man tackar ja till en inbjudan, och ibland vågar man inte heller säga nej när allt kommer plötsligt. Men jag har kommit fram till att det är viktigt att lyssna på sig själv och avboka redan bokade aktiviteter vid behov.

Tackade ja till ett barnkalas

För ett tag sedan fick jag en inbjudan till ett barnkalas som skulle äga rum imorgon. Det handlar om ett speciellt barn som fyller 2 år och som jag träffade för allra första gången när barnet bara var en mycket liten bebis. När det dök upp en inbjudan i min SMS-inkorg där det stod att läsa att vi skulle både äta och fika tillsammans var min spontana tanke att svara ja! Jag har nämligen varken träffat barnet eller mamman alls sedan 1-årskalaset för ett år sedan. Jag tycker jättemycket om båda och ville såklart gärna träffa dem igen. Det skulle bli jätteroligt!

Började tveka efter ett tag

Men efter att jag hade bekräftat mitt deltagande började jag tveka. Jag kände fortfarande att det hade varit jätteroligt att träffa mamman och barnet, men skulle jag verkligen orka med ett kalas? Äta tillsammans med många människor vid matbordet och sitta där i några timmar? När det är många som äter tillsammans kan det bli trångt vid bordet, och det är oartigt att sätta sig någon annanstans och äta ensam. Det brukar dessutom vara jättemycket ljud, och många människor skrattar högt när de har roligt. Då kan jag få ont i öronen.

Jag visste att de andra gästerna skulle vara trevliga

Med detta sagt visste jag att de andra gästerna som skulle delta i kalaset skulle vara sociala och trevliga. Jag har träffat många av dem tidigare i andra sammanhang. Jag berättade till och med tidigare berättat öppet om min Asperger-diagnos för många av dem, och flera visste ungefär vad asperger och autism handlade om. Jag har aldrig känt i den gruppen att någon skulle se ner på oss med diagnoser eller behandla oss annorlunda trots att de själva är neurotypiker. Mina tvivel hade alltså absolut inte med mamman, barnet och de andra gästerna att göra!

Började få panik

Ändå fick jag mer och mer panik ju mer kalaset började närma sig. Jag tyckte som sagt väldigt mycket om mamman och barnet men började känna mer och mer att jag inte skulle klara av tillställningen. Det skulle ta alldeles för mycket energi och jag skulle må dåligt både innan och efter. Det skulle vara alldeles för ansträngande för mig att bete mig rätt och försöka vara social. Jag var mycket rädd för att jag skulle vara totalt utslagen efteråt och började känna mer och mer att jag inte skulle klara det.

Avbokade mitt deltagande

Jag skrev ett mejl till mamman och berättade ärligt hur jag kände. Att jag tyckte väldigt mycket om henne och barnet och var glad över att ha fått en inbjudan men att jag hade kommit fram till att jag inte skulle klara av kalaset i alla fall. Jag skrev att jag självklart skulle köpa en födelsedagspresent till barnet ändå att jag hemskt gärna ville ta en fika med mamman och barnet vid något annat tillfälle för att fira födelsedagen i efterskott.

Mamman reagerade väldigt förstående

Precis som jag misstänkte reagerade mamman väldigt förstående och skrev ett jättegulligt mejl tillbaka. Hon gav mig inget dåligt samvete för att jag avbokade mitt deltagande utan skrev att hon verkligen uppskattade min ärlighet. Och att hon hemskt gärna ville ta en fika med mig vid något annat tillfälle tillsammans med barnet! Jag blev väldigt glad och lättad för att hon förstod och att jag inte behövde förklara mig.

Det kommer att bli vila i helgen

Nu kommer det istället bli vila i helgen! Jag har bestämt mig för att börja vila på söndagarna även från bloggen för jag har märkt att det trots allt blir rätt mycket jobb med bloggen. På arbetsdagarna kommer jag självklart blogga, och kanske på lördagarna ibland med. Därför önskar jag er alla trevlig helg, vi hörs på måndag igen! 🙂

När aspergarens sociala kvot blir överfylld

De allra flesta personer har en så kallad social kvot som inte mår bra av att bli överfylld. Hur snabbt denna sociala kvot blir det varierar från person till person. Är personen extremt social, kan den sociala kvoten klara väldigt mycket. Men förmodligen skulle även en extremt social person börja må dåligt om den aldrig någonsin fick vara själv, inte ens på toaletten eller i duschen. Då skulle personen börja känna sig kvävd och längta efter ensamtid.

Oftast kan den sociala kvoten tåla mer om man umgås med sin partner eller en familjemedlem. Med övriga släktingar, vänner och arbetskamrater brukar den bli överfylld betydligt snabbare. Man kanske orkar umgås med sin partner eller mamma efter att man nyss fött barn, men däremot orkar man inte nödvändigtvis umgås med andra personer.

Man kan vara översocial även om man har asperger

Även vi som har Aspergers syndrom eller autism har en social kvot, men den kan se annorlunda ut än hos andra människor. Innan jag började föreläsa trodde jag att de flesta aspergare var ensamvargar, men numera vet jag om att vissa aspergare är översociala och mår extremt dåligt psykiskt om de måste spendera tid för sig själva. De står inte ens ut med kortvarig ensamhet.

Enligt Lorna Wing finns det fyra olika huvudtyper av autister, och förmodligen skulle dessa typer av personer passa in i beskrivningen “aktiva men udda”. Omgivningen kan i sådana fall anse att den här typen av aspergare skulle må bra av att ta det lite lugnare och lära sig att vara ensam exempelvis en halv dag i veckan samtidigt som aspergaren verkligen behöver sällskap ständigt och jämt för att må bra. Den sociala kvoten förblir ständigt halvtom.

Vissa aspergare har en social kvot som inte tål mycket

Sedan finns det andra typer av aspergare vars sociala kvot fylls betydligt snabbare. Förut gick jag på diskussionsgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism, och där träffade jag vissa sjukpensionerade aspergare vars enda sociala kontakter bestod av den här träffgruppen som anordnades en gång i månaden. Mer social kontakt än så ville de inte ha. Alla andra dagar i månaden spenderade de ensamma och var fullständigt nöjda med att endast träffa andra människor två timmar i månaden på den här träffgruppen.

Min sociala kvot fylls snabbt

Själv tillhör jag de vars sociala kvot fylls relativt snabbt. Jag brukar kalla mig för en riktig ensamvarg men när jag tänker efter skulle jag ändå inte vara den enda personen i hela världen. Så jag är kanske ingen äkta ensamvarg i alla fall 😉 Men däremot kan jag spendera flera månader för mig själv utan att träffa en enda människa! Jag känner att jag inte behöver vara med i det sociala samspelet utan det räcker med att jag hör andra människor prata och ha roligt när jag sitter på balkongen, då blir min sociala kvot nöjd. Däremot tål min sociala kvot absolut mer än så! Så länge min sociala kvot är relativt full men inte överfylld, klarar jag av att träffa andra människor.

Min sociala kvot börjar bli överfylld nu

Dock känner jag just nu att min sociala kvot börjar bli överfylld. Det vill säga att jag klarar av att leva det liv jag lever för tillfället utan att behöva göra förändringar men jag skulle under inga omständigheter tåla mer än så här. Min sociala kvot blir överfylld av de gemensamma mötena vi har på Misa Kompetens en till två gånger i månaden, och dessutom träffar jag mitt arbetsbiträde då och då. Sedan har jag ju mitt boendestöd i genomsnitt 4 timmar i veckan.

Alla dessa ovanstående aktiviteter jag gör är “sociala”, och när jag har “umgåtts” med mina boendestödjare hemma hos mig, mitt arbetsbiträde på jobbet och mina arbetskamrater på de gemensamma träffarna orkar jag knappt träffa andra människor under de resterande dagarna i månaden. Min pojkvän och familj tillhör undantag för jag orkar träffa dem oftare än andra människor! Men annars är min sociala kvot nästan överfylld nu.

Viktigt för mig att lära säga nej

För några månader sedan pratade jag med min läkare om den sociala kvoten, och hon tyckte att det var jätteviktigt att jag skulle ta hänsyn till den när jag planerar mina aktiviteter. Som sagt är allt som det ska just nu även om jag ärligt talat skulle må bättre av färre sociala aktiviteter, men jag kan inte dra in på något just nu.

Däremot bör jag inte heller försöka öka på något! Om någon kompis eller bekant som jag inte träffat på några år frågar mig om jag vill ses, måste jag vara beredd att våga säga nej så att jag orkar med mitt boendestöd och de gemensamma träffarna på Misa Kompetens. Jag har redan sagt nej till att följa med alla After Works på jobbet, och jag har även kommit överens med Misa Kompetens om att endast vara med halva dagar när vi har gemensamma träffar. På det här sättet ser jag till att min sociala kvot inte börjar svämma över.

Ibland stämmer inte aspergarens sociala kvot överens med livssituationen

När man har Aspergers syndrom eller autism, stämmer inte alltid storleken på ens sociala kvot överens med det liv man lever. Vissa aspergare kan utåt sett verka sociala, vilket kan leda till att människor lätt dras till dem trots att aspergaren har en väldigt liten social kvot. Dessa aspergare behöver lära sig att säga nej så att de kan minska på antalet sociala aktiviteter och storleken på umgängeskretsen. Deras sociala kvot håller ständigt på att svämma över, vilket gör att aspergaren har lätt för att bränna ut sig.

Andra aspergare kan däremot ha ett extremt stort socialt behov men mycket svårt för att få vänner. Sådana aspergare kan få höra från sin biståndsbedömare: “Nej, du har inte rätt till en kontaktperson enligt LSS för du går redan på daglig verksamhet. Ditt sociala behov anses därför vara tillgodosett.” Men det som biståndsbedömaren helt bortser ifrån är aspergarens fritid. En sådan aspergare kan må mycket dåligt och känna att den sociala kvoten inte ens är tredjedels nöjd!

Viktigt som aspergare att lära känna sin sociala kvot

Vi som har Aspergers syndrom eller autism mår oftast bra av att veta exakt hur pass stor social kvot vi har. Behöver vi öka eller minska på sociala aktiviteter? En aspergare kanske känner sig ensam utan att förstå det, och depressionen kan bli bättre om aspergaren börjar på daglig verksamhet. Eller tvärtom kan aspergarens stress och utmattning försvinna helt när aspergaren äntligen förstår att han eller hon inte mår bra av att ha många vänner och trivs bättre för sig själv!

Aspergers syndrom, autism och ensamhet i olika åldrar

När man har Aspergers syndrom eller autism, kan det utgöra en utmaning att hitta vänner (dock kan man självklart ha autism även om man inte skulle ha svårt för det). Men svårigheten kan vara olika märkbar i olika åldrar. Om ett autistiskt barn eller en autistisk tonåring har svårt för att hitta vänner, kan allt vändas senare i livet och autisten kan få lättare att hitta vänner som vuxen. Ibland kan det vara tvärtom: autisten kan ha haft flera vänner fram till 25-årsåldern men blir sedan ensam.

Många vänskapsrelationer börjar förändras efter 25-årsåldern

I samband med mina föreläsningar händer det att autister kommer fram till mig för att berätta om sina tankar och erfarenheter kring relationer och vänskap. Jag har vid ett flertal tillfällen fått berättat för mig av ofrivilligt vuxna autister att de hade vänner som yngre men att det hände något efter 25-årsåldern och de gamla vänskapsrelationerna inte längre var som de brukade vara.

Att allt kan förändras mellan åldrarna 25 och 30 är inte nog inte så konstigt. Forskningen slår nämligen fast att antalet vänner börjar avta efter 25-årsåldern, och därför är det naturligt att även autister börjar märka skillnad. Skillnaden är bara att autisten kan ha mycket svårt för att förhålla sig till den nya situationen utan stöd.

Man kan ha tappat kontakten med sina gamla barndomsvänner

Det kan även finnas andra bidragande orsaker till ensamheten: vuxna vänskapsrelationer brukar se annorlunda ut jämfört med vänskapsrelationer mellan barn och tonåringar. De allra flesta av mina jämnåriga som jag känner har inte längre samma relation till sina gamla barndomsvänner som de hade en gång i tiden. Många har förlorat kontakten med de gamla vännerna totalt medan andra har fortfarande kontakt med dem men träffar dem endast en gång per år.

Jag tror nästan att det verkar vara snarare en regel än undantag att man någon gång i livet växer ifrån många av sina gamla vänner med tanke på att de allra flesta människor förändras genom åren. Det behöver inte betyda att man är osams med de gamla vännerna utan man har istället hittat nya kompisar under livets gång. Problemet är att många autister kan uppleva det som jobbigt att släppa in nya människor i sina liv.

Ovanligt med en extremt tajt bästis i vuxenåldern

Förutom att man kan ha växt ifrån sina gamla vänner, är det många som börjar bilda familj i den här åldern. Det är även mycket annat som hunnit hända: man har inte samma energi längre som man hade som 20-åring och därför orkar man helt enkelt inte upprätthålla en lika tajt kontakt med de gamla vännerna. Vidare föredrar många i den här åldern att umgås i grupp och ordna större par- eller tjejmiddagar. Det kan vara en rätt så stor skillnad mot åldrarna mellan 15 och 20 då många tjejer har en bästis som man umgås med väldigt regelbundet. Många 30-åringar jag känner umgås definitivt inte med sin bästis varje vecka, dock finns det självklart undantag.

Autism kan innebära ett ointresse i att umgås i grupp

När man har Aspergers syndrom eller autism, föredrar man oftast trygghet och vill gärna att saker och ting är som de alltid varit. Därför kan det bli en enorm chock för autisten när vänskapsrelationerna runt omkring en börjar förändras. Man kanske inte alls känner sig hemma i ett större gäng, är inte intresserad av att umgås med vännernas partners utan man kan fortfarande vilja dela hemligheter med en bästis på samma sätt som man gjorde som 18-åring.

En autist ser nödvändigtvis inte vitsen med att umgås i grupp och kan därför känna sig plötsligt totalt utanför. Tyvärr är det inte alltid lika lätt att hitta en nära tjejkompis efter 30-årsåldern som är intresserad av att dela hemligheter i enrum istället för att ordna par- och tjejmiddagar, vilket kan vara problematiskt för autister.

De sociala kraven runt omkring autisten kan ha förändrats

För dig som anhörig kan det kännas som att din autistiske närstående plötsligt börjar inbilla sig ha sociala svårigheter som hen aldrig tidigare haft, men sanningen är att det kan vara de sociala kraven runt omkring autisten som har förändrats! När umgängesformerna har förändrats i 25-årsåldern, kan det göra det svårt för din närstående att skaffa nya vänner. Du kan med fördel föreslå för din närstående att skaffa en kontaktperson enligt LSS eller att söka sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism om ensamheten börjar kännas outhärdlig!

Så här närmar du dig en tjej med Aspergers syndrom

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ofta ha svårt för att säga “nej” klart och tydligt. Vad det beror på kan man diskutera, men jag tror personligen att en delförklaring kan vara att en person med asperger ibland kan ha svårt för att skilja sina egna känslor från andras och därför kan må väldigt dåligt när man förstår att någon annan gärna vill ha något av en som man inte vill ge. Själv brukar jag oroa mig för personen som jag sagt nej till och tänka: “Tänk om personen blir jätteledsen och får ångest av att ha fått ett nej?” Jag påverkas otroligt mycket av andras känslor!

Det finns även en annan anledning i mitt fall, nämligen att jag är rädd för att säga ifrån på fel sätt. Det har hänt att jag har varit onödigt otrevlig eftersom jag haft svårt för att förstå osynliga regler i socialt samspel och har därför sårat andra utan att veta det. Ett klassiskt exempel är när jag i 20-årsåldern nobbade en kille genom att tala om för honom att anledningen till att jag inte var intresserad var att hans utseende inte attraherade mig! Jag blev chockad när jag förstod att jag hade varit elak för det hade inte varit min mening. Och efter den händelsen har jag haft mycket svårt för att våga säga nej för jag har svårt för att bedöma vad som är okej att säga och vad som inte är okej.

Om du som kille är intresserad av en tjej med Aspergers syndrom, är det därför viktigt att du närmar dig tjejen försiktigt så att hon inte blir obekväm. Det är såklart viktigt att närma sig alla kvinnor försiktigt, men det är extraviktigt om personen har Aspergers syndrom eller autism eftersom vi är en utsatt grupp och kan ha svårt för att bedöma när och hur vi borde säga ifrån. Därför ska du säkerställa att tjejen verkligen är intresserad av dig innan du blir för ivrig och tar för givet att hon vill samma som du. Och detta gäller oavsett om du själv har Aspergers syndrom eller autism eller inte, och om du känner tjejen väl och kanske varit tillsammans med henne förut eller om ni bara är bekanta.

Vissa autistiska tjejer vågar inte vara för direkta eftersom vi inte riktigt vet hur pass rak man får vara utan att vara otrevlig. Därför kan vissa av oss vara alldeles för snälla, le och säga: “Tack för visat intresse, jag får fundera på saken” för att sedan undvika killen. Eller säga bara “nja, jag vet inte” eller något liknande. Men är inte svaret rakt och tydligt “ja”, bör du som kille backa och eventuellt säga: “Jag har lite svårt för att läsa av dina signaler, så här får du mitt telefonnummer och min mejl. Skulle du vara intresserad är du välkommen att höra av dig i framtiden, men det är absolut inget måste.” På det sättet minskar du risken att tjejen känner sig pressad alternativt blir rädd. Oavsett vilket ska du aldrig under några omständigheter vare sig tjata eller vara efterhängsen om hon inte visat något intresse för dig. En autistisk tjej kan bli väldigt obekväm och rädd i en sådan situation!

Det har hänt mig genom åren att jag fått sexistiska meddelanden från killar utan att jag sagt ifrån. Anledningen till att jag inte gjort det att jag inte riktigt vetat om att dessa meddelanden inte varit okej. Det är först nu flera år senare som jag förstår att jag borde ha sagt ifrån och att dessa killar klart gått över gränsen! Att vi tjejer med Aspergers syndrom kan ha svårt för att bedöma vad som är okej är logiskt: vi uppfostras ju till att aldrig säga ifrån redan i skolan och vi har bara setts som besvärliga när vi väl gjort det. Så det viktigaste är att du som kille är lyhörd för den autistiska tjejens signaler även om nejet kanske inte kommer så jättetydligt!

När en autist gillar att iaktta andra människor

Många av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism avskyr alltför många synintryck, folkmassor, trängsel, höga ljud och stress. Som vi alla vet kan allt detta sammanfattas som storstadsliv i ett nötskal. Jag har träffat många autister som har sagt sig trivas betydligt bättre på landet än i storstäder, och många drömmer om att köpa hus och flytta till landet i framtiden om de inte redan hunnit göra verklighet av drömmen.

Själv älskar jag natur och plockar väldigt mycket blåbär, körsbär och diverse blad för att torka dem till te och dricka under vintern. Dessutom älskar jag hav och sjöar. Många tror därför att det skulle passa mig som handen i handsken att säga hejdå till Stockholm och flytta till landet. Men konstigt nog är jag ändå en riktig storstadsmänniska! När jag som 18-åring spenderade ett år i Kanada som utbytesstudent, hamnade jag i en riktigt liten by med ca 1700 invånare. Till råga på allt bodde värdfamiljen på en bondgård ca 8 km från byns centrum där matbutiken, apoteket och skolan fanns. Där vårt hus låg fanns ingenting: inga andra hus, inga grannar, ingen kollektivtrafik. Man var alltså verkligen mitt i ingenstans, och jag upplevde livet som riktigt tråkigt.

Det blir inte bättre för mig i småstäder även om jag skulle bo mitt i stadens centrum. Som nyinflyttad i Sverige bodde jag nämligen en termin i Vimmerby. Staden var med sina uppskattningsvis 15.000 invånare betydligt större än vad min före detta hemby i Kanada var. Trots att Vimmerby var väldigt mysig och fin och jag gärna skulle vilja besöka staden någon gång igen, trivdes jag inte med att bo där. Staden var alldeles för liten för mig som permanent bostadsort även om jag tyckte att allt var fint och mysigt och jag inte skulle ha något emot att besöka staden igen. Med detta sagt är det ett faktum att jag inte trivs i småstäder och byar om jag stannar längre än en månad.

Ni som läst min blogg ett tag vet om att jag är en riktig ensamvarg, och därför är det intressant att jag är en storstadsmänniska. Det låter inte logiskt med tanke på min personlighet, och jag tycker också själv att det inte finns någon logik i det. Jag har försökt analysera varför och kommit fram till att jag troligtvis gillar att det finns människor runt omkring mig även om jag inte har något behov av att umgås med folk speciellt ofta. Jag vill inte bo alltför långt från liv och rörelse även om jag inte har något behov av att vara delaktig i det. Som barn älskade jag att titta på när mina klasskamrater spelade ett bollspel på rasterna även om jag absolut inte ville vara med i bollspelet själv. Men det gjorde mig glad att se klasskamraterna spela. Och det är förmodligen av samma anledning jag trivs i Stockholm: det gör mig glad att se människor även om de flesta av dem är totala främlingar för mig.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som föredrar att iaktta andra människors aktiviteter istället för att vara delaktig, behöver det inte betyda att autisten skulle vilja vara delaktig men inte vågar. Vissa av oss upplever det som mycket givande att iaktta er när ni spelar spel eller leker lekar. Därför ska du absolut inte tjata på oss att vara med! Däremot är det bra om du kollar med oss om vi egentligen skulle vilja vara med men inte vågar och om vi isåfall skulle behöva hjälp med något speciellt för att våga. Men du ska inte bli förvånad om vi tackar nej!

9 saker du aldrig ska säga till en introvert autist

Vissa av oss som har Aspergers syndrom eller autism är introverta och trivs inte i stora sociala sammanhang, och många har ett enormt litet socialt behov. Sedan finns det många som egentligen är extroverta men ofrivilligt ensamma för att de antingen inte kan eller inte vågar ta kontakt med andra människor, men dagens inlägg handlar endast om den förstnämnda gruppen. Dessa 9 saker ska du aldrig säga till din autistiske närstående som tackar nej till fester och andra sociala sammanhang, som spenderar mycket tid ensam och säger sig trivas med det:

1. “Var inte så blyg. Det gäller att våga.” Förväxla aldrig en introvert personlighet med blyghet! En blyg och osäker person vågar inte medan en introvert vill inte. Själv har jag ofta fått höra att jag borde sluta vara blyg när jag aldrig vill dansa och vara med på sociala sällskapslekar och -spel. Men sanningen är att det var när jag var ung och osäker som jag tackade ja till sådana aktiviteter! På den tiden orkade jag inte alltid stå emot den sociala pressen och gav därför efter tjatet mot min vilja. För att våga gå emot strömmen och tacka nej gäller det verkligen att man måste vara självsäker och modig!

2. “Självklart ska du tacka ja! Tänk om du slutar få inbjudningar för att du alltid tackar nej?” En annan sak som jag fått höra. Tyvärr innebär Aspergers syndrom och autism ofta svårigheter att förstå hur världen hänger ihop. Som ung trodde jag därför på allvar att det skulle vara farligt på något sätt att sluta få inbjudningar eftersom alla tjatade om att det inte skulle vara bra om folk skulle sluta höra av sig till mig och sluta bjuda med mig. Jag förstod inte varför det skulle vara farligt, men jag var lydig, gjorde det som förväntades och tackade ja. Även om jag inte ville.

3. “Ska du verkligen tacka nej? Tänk på alla de som är ofrivilligt ensamma och aldrig får inbjudningar.” Man bör aldrig någonsin förminska andras problem, men varför skulle det vara värre att vara ofrivilligt ensam än att tvingas till sociala sammanhang, leva som extrovert mot sin vilja och må dåligt av det? Tänk om man skulle säga till någon som lever som ofrivilligt barnlös: “Men tänk på alla de mödrar i världen som blir gravida mot sin vilja och saknar möjlighet till abort. Och du får leva som barnfri och klagar!” Det skulle hjälpa föga en person vars högsta önskan är att få egna barn och skulle dessutom vara mycket taskigt.

4. “Men du var mer social förut. Det måste vara något fel eftersom du har förändrats och börjat dra dig undan!” Det kan finnas tusen anledningar till att man har varit mer social förut men spenderar mycket tid ensam idag. Kanske vågade inte personen stå för sina behov förut eftersom standarden är att man ska ha ett rikt socialt liv? Eller kanske har personen helt enkelt förändrats som person och inte har ett lika stort socialt behov längre. När du tänker efter, är du exakt samma person idag som du var för 20 år sedan?

5. “Men se dig omkring. Ser du något annat barn som leker ensam på rasterna? Du sticker ut.” Ja, man sticker alltid ut när man inte beter sig som normen. Men varför är det illa? Autism innebär att man sticker ut från normen på ett eller ett annat sätt. Det är viktigt för oss autister att lära oss att acceptera och bejaka vår autistiska sida, inte dölja den! Min självkänsla var aldrig bra förrän jag fick visa vem jag verkligen var.

6. “Var tacksam för att folk vill umgås med dig.” Detta har jag själv fått höra vid flera tillfällen, vilket har fått mig att drabbas av skuldkänslor. Men det är lika tokigt att säga så här till någon som trivs för sig själv som det är att säga till en ofrivilligt ensam person: “Sluta klaga, du borde vara tacksam för att du får vara ensam och ta det lugnt. Det låter som ett skönt liv du har och många skulle avundas dig för att inte ha sociala måsten.” Det är en mycket taskig sak att säga till någon som lever ett liv man inte vill leva. Med detta sagt anser jag att det är mycket viktigt att säga “nej tack” på ett respektfullt sätt och tacka artigt när man fått en inbjudan till ett sammanhang man inte vill närvara i.

7. “Du har bara inte upptäckt hur roligt det är att umgås med andra och vara social.” Alla människor har inte samma behov och tycker inte att samma saker i livet är roliga. Tänk om någon autistisk person som har statistik som specialintresse skulle utgå ifrån att du egentligen älskar statistik innerst inne men att du inte har upptäckt hur roligt det är. Och tjata om ämnet hela tiden i förhoppning att du kommer att förstå tjusningen. Hur roligt skulle det vara för dig?

8. “Det gäller att träna.” Nej nej nej. Varför skulle man försöka träna bort sin personlighet och försöka vara någon man inte är? Det ger definitivt signaler till autisten att man inte duger som man är. Det skulle vara lika jobbigt för en introvert att göra sociala övningar som det skulle vara för en extrovert att utsätta sig för ofrivillig ensamhet under längre perioder med motiveringen att det är bra att kunna klara sig ensam ifall man skulle hamna i en situation i framtiden där man inte har någon att vända sig till.

9 “Vad glad jag är för din skull att du var med på festen/umgicks med Ada och Beda igår. Du har verkligen utvecklats.” Det här är en helt rätt sak att säga om du vet med säkerhet att det var autistens egen vilja att umgås och autisten hade genuint roligt. Autisten kanske har önskat utsätta sig för fler sociala sammanhang men inte vågat fram tills nu? Isåfall har personen utvecklats. Men det är viktigt att känna till att det inte nödvändigtvis behöver vara något positivt om någon med Aspergers syndrom eller autism plötsligt blir mer social. Läs varför här.

Slutligen finns det många autister som endast avskyr stora sociala sammanhang men vill ha en eller två nära vänner. Andra är däremot ensamvargar och har inget intresse av att ha vänner alls eller har ett väldigt litet intresse. Och sedan finns det många vars autism yttrar sig på ett helt annat sätt. Alla vi autister är olika med våra unika behov, men det som förenar oss är att vi vill bli accepterade som vi är!

Jo, vi introverta har visst rätten att existera

Att leva med Aspergers syndrom och autism kan vara omtumlande när man bor i en värld som går helt efter andra människors villkor. Man får oftast inte vara som man är. Idag tänkte jag ta upp något kontroversiellt med er som har varit kopplad till min asperger men som ändå är väldigt viktigt för mig att ta upp eftersom jag vet att jag är långt ifrån ensam med att känna så. Anledningen till att ämnet är kontroversiellt är att många människor har svårt för att acceptera att det kan förhålla sig på det här sättet och blir provocerade. Dock är absolut inte syftet med mitt blogginlägg att provocera någon eller att göra någon ledsen.

Sanningen är att jag blir uttråkad i andra människors sällskap extremt ofta, och det har varit så än så länge jag kan minnas. Att jag blir uttråkad betyder inte att det skulle vara något fel på andra människor utan “felet” ligger helt på mig. Inte heller menar jag att jag skulle vara en bättre människa än andra och att jag skulle “förtjäna” något bättre än deras sällskap, utan faktum är att jag är en riktig ensamvarg. Genom åren har jag gjort väldigt många sociala saker för att det har förväntats av mig, inte för att jag har själv velat det! Jag är med andra ord en introvert som har levt som extrovert en större del av sitt liv och som har lidit och mått enormt dåligt av det. Jag har under min uppväxt fått beröm när jag gjort saker mot min vilja (=läs varit med på sociala aktiviteter och lekar) och kritik när jag gjort det jag tyckt allra mest om, det vill säga syssla med mina intressen ensam. Jag har farit mycket illa ut av detta.

Självklart har jag nära och kära som jag tycker mycket om och vars sällskap jag aldrig blir uttråkad i, och därför har jag själv valt att ha dem i mitt liv. Inlägget handlar alltså inte om dem! Men sanningen är att skulle jag inte ha mina nära och kära i mitt liv skulle jag kunna sitta helt ensam utan problem och utan att umgås med någon. Redan nu spenderar jag väldigt mycket tid ensam. Jag har aldrig i hela mitt liv känt den här tomhetskänslan som ska uppstå när man spenderar mycket tid ensam och saknar sysselsättning så som många andra människor beskriver det. Jag har aldrig haft något behov av att träffa vänner varje vecka eller månad utan det kan gå ett halvår eller ibland till och med några år utan att träffas. Jag har alltså ett extremt litet socialt behov även med de få människor vars sällskap jag inte blir uttråkad i. Många människor får ett större behov att träffa sina vänner när de inte har någon partner, men det känner jag inte igen mig i. Nu har jag iofs pojkvän som jag vill umgås med, men skulle jag inte ha honom skulle jag inte ha något behov av att träffa vänner oftare än vad jag gör nu eller leta medvetet efter en ny partner.

MIn känsla av uttråkning infinner sig i alla typer av sociala situationer: när jag umgås med folk i grupp, och när jag träffar någon på tu man hand. Det har många gånger varit väldigt jobbigt för mig speciellt när jag umgåtts med någon på tu man hand och fått ett SMS från personen efteråt där hen tackat mig för en väldigt trevlig stund och skrivit sig vara glad för att ha fått lära känna mig. Då får jag ont i magen och riktigt dåligt samvete för att jag inte vill utveckla relationen. Det värsta är om jag tycker att personen är trevlig och artig. För jag kan tycka att någon är väldigt trevlig och önska personen allt gott även om jag har blivit uttråkad i personens sällskap. Jag tycker också att det är roligt att småprata med folk om asperger, och på mitt jobb får jag lära känna så trevliga människor jag kan samtala om mitt specialintresse med. Problemet uppstår bara när personen vill bli vän med mig och höras regelbundet för det är då det finns en överhängande risk att jag blir uttråkad. Och skulle jag inte ha mitt jobb och få träffa folk att samtala om asperger med, skulle jag syssla med andra specialintressen. Jag behöver alltså inte träffa folk eller att ha en sysselsättning utanför hemmet för att må bra.

Varför känner jag så här då? Jo, dels tror jag att det beror på att jag har så starka specialintressen och därför har riktigt roligt när jag är ensam. När jag är ensam kan jag göra precis vad jag vill. Men sedan har jag också helt annorlunda intressen än andra människor och har därför svårt för att matcha mina intressen med andras. Ni som följt min blogg ett tag vet därför att jag tycker att musik, film, TV, sällskapsspel, de flesta idrottsgrenar (både att titta på idrott och utöva de flesta idrottsgrenar), historia, matlagning, arkitektur och konst är väldigt tråkigt. Umgås jag med någon, finns det en överhängande risk att personen efter ett tag kommer att börja diskutera något ämne med mig som jag blir uttråkad av. Men det blir ju oartigt om någon har varit på semester och vill visa sina semesterbilder för mig och jag säger: “Nej, jag vill inte se dina semesterbilder för jag tycker att det är så tråkigt att det får mig att vilja somna. Jag vill inte se hur ditt hotell och staden du besökte såg ut men jag är glad att du hade en trevlig semester.” Jag har testat att säga något liknande, men då har folk alltid tagit mycket illa upp även om mitt syfte inte har varit att vara otrevlig. Jag vill ju genuint att andra ska ha en trevlig semester även om jag själv blir mycket uttråkad av att ta del av städernas arkitektur.

Som barn visste jag inte saker som var självklara för andra människor. Jag visste exempelvis inte att meningen med vänskap var att båda parterna skulle ha roligt. Jag blev uppfostrad till att tänka det var fel och rent av elakt att känna sig uttråkad i andra människors sällskap. Andra skulle bli ledsna om jag inte ville umgås med dem och man skulle vara tacksam om någon ville träffa en, fick jag höra. Jag blev också uppfostrad till att tänka att alla människor förtjänade fler chanser för det var fel och elakt av mig att utan någon specifik anledning avfärda någon som vän efter endast en träff bara för att min magkänsla sa så. Det sista jag ville var att vara elak och göra någon ledsen, och därför kämpade jag totalt emot de här känslorna. jag var glad när andra hade roligt i mitt sällskap för det räckte för mig. Det var så det skulle vara, trodde jag på fullaste allvar. När jag växte upp, förstod jag knappt ens att känslan jag kände var uttråkning för människor var sociala varelser enligt det jag hade fått lära mig. Jag umgicks med folk mot min vilja långt in i vuxenåldern och blev i princip vän med alla som ville bli vän med mig. Jag trodde att jag var snäll mot andra på det viset, men jag mådde mycket dåligt av det.

Genom terapi fick jag lära mig att meningen med vänskap var att även jag skulle ha roligt. Vänskap skulle ge mer än vad det skulle ta. Det var helt nytt för mig! Psykologen förklarade också för mig att jag absolut inte bör ge folk chanser när min magkänsla säger att jag inte vill bli vän med eller dejta personen i fråga och det är helt okej att nobba väldigt många människor. Det rätta för mig är att känna av direkt om personkemin känns rätt eller inte, och gör det inte det så är det helt okej att säga “nej tack” utan anledning. Det viktigaste är att jag säger nejet på ett respektfullt sätt. Skulle jag ge folk fler chanser skulle det kunna bli helt konstigt, dels när jag ska avgöra hur många chanser jag ska ge (ska det liksom vara 2 eller 20 chanser?), och dels slösar jag bort den andres tid om jag ger personen en chans när jag själv inte känner att det klickar. Tänk om jag skulle säga till personen efter femte träffen: “Jag har känt dig uttråkad i ditt sällskap ända från början men jag gick med på att träffa dig några gånger bara för rättvisans skull så att jag inte skulle döma ut dig för snabbt.” Därför är det egentligen snällare mot den andre att säga “nej tack” redan vid första träffen än att ge personen fler chanser för det är inte snällt mot någon att umgås med personen mot sin egen vilja.

Att inte bry sig om andra människor och att bli uttråkad i andras sällskap är inte samma sak, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag blir ledsen när någon annan är ledsen, och därför tycker jag att det är jobbigt att ge någon “nobben” som vän eller en dejt. Jag är ju orolig för att personen kanske är ensam och inte har någon annan att umgås med. Jag vill ju gärna hjälpa andra människor. Ser jag en tiggare ger jag gärna tiggaren pengar eftersom jag blir bekymrad när jag ser en fattig person. När jag hör från föräldrar till autistiska barn hur deras barn blivit behandlade mår jag dåligt och vill hjälpa så gott jag kan. Det enda jag känner är att jag inte vill umgås trots att jag tycker att många människor är trevliga och känner medkänsla för dem. Att känna medkänsla och att vara en introvert ensamvarg ska därför aldrig blandas ihop!

Om du är en person som tycker att det är viktigt med social gemenskap eller är ofrivilligt ensam och mår dåligt av det så hoppas jag inte att du blir provocerad nu. Syftet med detta inlägg är inte att nedvärdera er som blir uttråkade ensamma utan syftet är att belysa människors olikheter samt det faktum att allas behov har ett lika stort värde. Man ska aldrig behöva skämmas för att vara ofrivilligt ensam, men samtidigt ska man inte heller skämmas för att trivas ensam och att inte vilja bli vän med de flesta personer alternativt för att inte vilja ha vänner alls. Alla har rätten att få sina känslor bekräftade. Tyvärr får vi introverta ofta ta emot nedvärderande kommentarer i stil med: “Tur att du slipper After Works på jobbet eftersom du tycker att det är så hemskt att träffa folk. Jag tror att dina kollegor mår mycket bättre utan dig.” För såna kommentarer är långt ifrån okej!

Därför tipsar jag om träffgrupper för personer med Aspergers syndrom

Ibland får jag frågan varför jag tipsar ensamma personer med Aspergers syndrom och autism att söka vänner på träffgrupper för aspergare. Varför bry sig om vännen också har autism? Kan det inte berika vänskapen om den ena är autist och den andra en neurotypiker? Begränsar man sig inte alldeles för mycket om man utgår ifrån att man bara duger som vän för andra autister?

Faktum är att vissa autister tycker att det är väldigt viktigt att vännerna också har asperger eller autism medan andra inte tycker det. Personligen tycker jag inte att det är speciellt viktigt att mina vänner har en diagnos, och därför tipsar jag inte enbart om träffgrupper för aspergare utan jag tipsar även om att söka sig till föreningar som har med ens specialintressen att göra. Dock har inte alla autister relevanta specialintressen, och många har erfarenheten att inte platsa bland neurotypiker. Vissa har försökt hitta nya vänner i 30-40 års tid bland neurotypiker utan framgång, men när dessa personer sedan sökt sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism har de för första gången i sitt liv känt att de passar in och blir förstådda fullt ut. Därför tycker jag att det är värt att beakta möjligheten att söka sig till andra med samma diagnos om man som autist varit ensam i hela sitt liv.

Jag har pratat med några personer som suttit i rullstol eller haft vissa sjukdomar, och dessa personer har inte alls tyckt att det är lika viktigt att vännerna också är rullstolsburna eller har samma sjukdom. Att många autister jag träffat föredrar att vännerna har samma diagnos medan vissa personer med andra funktionsvariationer inte bryr sig kan jag tänka mig beror på att autism sitter i hjärnan och kan därför påverka personens personlighet och sätt totalt. En gång pratade jag med en rullstolsburen tjej som upplevde det som problematiskt att andra människor såg henne som annorlunda bara på grund av rullstolen. Hon ville bara skrika rakt ut: “Jag är inuti precis som ni andra även om ni bara ser min rullstol”. Själv har jag ett helt motsatt problem. Mitt problem är att andra människor som inte känner mig ordentligt utgår ifrån att jag är precis som alla andra, och då vill jag bara skrika rakt ut: “Nej jag är inte alls som ni andra, jag är totalt annorlunda även om du inte skulle tycka att det syns utanpå”.

Jag har inga erfarenheter av att sitta i rullstol och därför är det egentligen fel av mig att uttala mig, men jag kan inte tänka mig att en rullstol påverkar personens inre på samma sätt som autism gör (rätta mig gärna om jag har fel!). Autism kan däremot göra att man fungerar helt annorlunda än normen: man kan behöva extremt mycket lugn och ro, och det kan även vara viktigt för vissa autister att vännen struntar i sociala normer. Vissa autister är brutalt ärliga och förstår sig inte alls på vita lögner. Dessa personer kan föredra att vännen är likadan, och i sådana lägen kan det vara lättare att hitta vänner bland andra autister. Självklart finns det även neurotypiker som skiljer sig från normen och accepterar annorlundaskap, men med detta sagt upplever många autister ändå att det är lättare att hitta likasinnade bland andra autister!

Nu menar jag absolut inte att jag skulle passa som vän med alla aspergare. Däremot har jag ofta lättare för att hitta personer jag klickar med på träffgrupper för personer med asperger och autism än i neurotypiska grupper. Jag brukar jämföra detta med främmande kulturer: en svensk som bosätter sig i en helt annan kultur i Afrika skulle förmodligen inte automatiskt bli vän alla västerlänningar på orten, men däremot finns det en chans att svensken skulle känna sig mer hemma bland de andra västerlänningarna än bland de lokala invånarna om kulturen och vanorna skiljer sig åt totalt. På samma sätt fungerar även jag: jag klickar inte med alla aspergare, men i en slumpmässig grupp på 30 personer skulle jag förmodligen ha lättare för att hitta åtminstone en person jag klickar med i en asperger-grupp än i en neurotypisk grupp.

Slutligen måste upprepas att långt ifrån alla autister tycker att det är viktigt att vännerna också har autism. Själv bryr jag mig inte heller om diagnoser så länge man har roligt ihop, med detta sagt upplever jag ändå att jag ofta generellt sett kan ha lättare för att bli förstådd bland andra aspergare än bland neurotypiker. Många autister har neurotypiska vänner vilket kan fungera helt utmärkt! Om autisten däremot har problem med att hitta vänner i vanliga sammanhang, kan det vara värt att ge träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism en chans.

Dessa svårigheter med vänskapsrelationer kan autism innebära

Att vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt med vänskapsrelationer kan betyda olika saker för olika autister såsom:

1. Man har svårt för att få vänner. Den klassiska bilden av autism. Antingen är autisten för blyg och vågar inte ta kontakt, för osäker och vet inte hur man tar kontakt eller enligt andra människors tycke alldeles för på vilket många andra människor uppfattar som påfluget. Vissa autister i den här kategorin kan behöva hjälp med att få kontakt med nya människor, men när en vänskapsrelation sedan uppstått efter att autisten hittat någon autisten klickar med så kan allt flyta på väldigt bra. Då kan långvariga vänskapsrelationer uppstå, men det kan såklart uppstå problem i framtiden om den långvariga vännen flyttar till annan ort och det tar tid för autisten att hitta nya vänner.

2. Man har svårt för att behålla vänner. Man kan som autist även ha väldigt lätt för att få kontakt med nya människor som man blir tajta vänner med. Efter ett tag kan dock dessa nya vänner ta avstånd och försöker indikera att de inte är lika pigga på att umgås längre. Autisten förstår nödvändigtvis inte alls varför alla vänskapsrelationer rinner ut i sanden på det här sättet och varför alla människor alltid börjar ta avstånd efter ett tag. Alternativt har autisten lätt för att bli osams med andra och nästintill alla vänskapsrelationer tar slut efter ett bråk.

3. Man har svårt för att sätta gränser mot vänner. Autisten kan ha lätt för att bli utnyttjad i vänskapsrelationer. Autisten kan alltid bli den som betalar allt, vilket kan handla om stora summor pengar. Vännerna kanske bestämmer alla fritidsaktiviteterna och autisten säger ja till allt. Därför kan vännerna vara mycket nöjda med vänskapsrelationen men autisten själv mår dåligt. Själv hamnade jag ofta i den sitsen förut. Jag lät bostadslösa kompisar bo gratis hos mig och min dåvarande man tillsammans med oss i vår etta i flera månader utan att ta betalt trots att dessa vänner hade heltidsjobb och skulle haft råd att bidra till hyran. Jag sa ingenting när dessa vänner tackade nej till lägenhetserbjudanden som låg längre bort än 500 meter från en tunnelbanestation eller låg längre ut än 15 minuter från T-Centralen. Jag betalade allt och lät alla andra alltid bestämma. Jag lånade ut stora summor pengar utan att få tillbaka pengarna.

Många yrkesverksamma är medvetna om punkt 1 och fokuserar ofta på att hjälpa oss autister att hitta nya vänner även om vi kanske inte behöver hjälp med just den punkten. Alla yrkesverksamma förstår nämligen inte att autism lika ofta kan handla om punkterna 2 och 3 som utgör ett minst lika stort problem. Om en autist säger sig ha svårt med vänner bör du som yrkesverksam därför aldrig utgå ifrån att autisten automatiskt behöver tips om hur man tar kontakt med nya människor. Autisten kan ju istället behöva din hjälp med att dra sig undan i vänskapsrelationer och börja tänka på sina egna behov istället för att alltid låta vännernas behov styra. Alternativt kan autisten vilja ha tips om hur man behåller vänner efter att en vänskapsrelation pågått i några månader.

Du som arbetar som läkare eller psykolog ska inte heller avfärda din patients misstankar om Aspergers syndrom eller autism och önskan att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning med hänvisningen till att patienten alltid haft lätt för att ta kontakt med nya människor och få nya vänner. Så kan det ju se ut på ytan. Men hur ser dessa vänskapsrelationer ut egentligen när man skrapar på ytan? Eller kan patienten ha andra svårigheter med det sociala samspelet som han eller hon är duktig på att dölja för omgivningen?