Kategoriarkiv: Socialt samspel och autism

Aspergers syndrom, autism och sociala svårigheter

Vi som har Aspergers syndrom eller autism har enligt diagnoskriterierna alla på ett eller ett annat sätt svårt för socialt samspel. Som nydiagnosticerad förstod jag inte riktigt på vilket sätt detta kunde yttra sig. Jag trodde att svårigheterna betydde att man brukade säga till främlingar på gatan: “vilken ful tröja du har på dig” och så gjorde jag ju inte, varför jag inte tyckte att diagnoskriterierna stämde in på mig. Men de sociala svårigheterna är inte sällan mycket mer subtila än så. Jag kan exempelvis ha svårt för att bedöma följande:

1. Hur många gånger ska man hälsa? Om jag går ut och kastar sopor så brukar jag säga “hej” till grannar när jag passerar dem på loftgången. När jag passerar dem igen en halvminut senare så förväntas jag inte säga “hej” till samma granne igen. Men efter hur lång tid ska jag hälsa igen? Om jag stannar hemma en kvart efter att jag kastat ut soporna och sen går ut igen för att handla, förväntas jag säga “hej” till grannen igen? Eller måste det ha gått flera timmar innan det är lägligt att hälsa igen?

2. När är det dags att avsluta ett samtal? Om min samtalspartner säger: “då säger vi så”, kan det mycket väl betyda att det är dags att avsluta. Men om motparten inte säger så mycket, hur ska jag veta när det är dags att säga hejdå?

3. När förväntas man ge ett ärligt svar? Om en bekant frågar mig hur jag mår så förväntas jag svara “bra” oavsett om det är sanningen eller inte. Men om jag har sovit över hos andra människor och värdparet frågar mig om jag har sovit gott, ska jag svara då ärligt att jag har sovit jättedåligt eller är det oartigt att klaga? Om värdparet har bjudit mig på mat och jag inte har gillat maten, ska jag säga sanningsenligt att den inte föll mig i smaken eller ska jag ljuga och säga att jag tyckte jättemycket om maten?

4. Hur mycket ska man prata om sig själv? Jag hade förut en tendens att berätta detaljerat om mina intressen och min vardag och jag tröttade förmodligen ut andra människor. Men hur mycket är det okej att prata om sina intressen? För att inte vara egocentrisk så slutar allt ofta med att jag pratar alldeles för lite om mig själv och andra människor tycker att jag är ett mysterium.

5. Hur stor ska skulden vara för att det anses vara okej att be om att få tillbaka pengarna? Om jag har lånat ut en krona till någon så anses jag ju vara snål om jag ber om att få tillbaka kronan. Men var går den magiska gränsen exakt för när det anses vara okej att be om att få tillbaka skulden? 10 kronor? 100 kronor? 1000 kronor? Har det att göra med hur mycket man tjänar eller är den magiska gränsen samma för alla? När jag levde på socialbidrag så var 5 kronor en stor summa för mig. Men när jag efter ett tag blev beviljad aktivitetsersättning på garantinivå och fick ett par tusen kronor mer att leva på så var inte 100 kronor lika mycket pengar för mig som 5 kronor hade varit under socialbidragstiden.

Självklart kan vem som helst ha lite svårt för att bedöma ibland hur man förväntas bete sig i en viss situation. Men någon som lever med Aspergers syndrom eller autism kan behöva grubbla över sådana här frågor i en betydligt större utsträckning än andra människor. Grubblar jag inte och inte aktar mig för hur jag beter mig så anses jag vara oartig. Vi kan nämligen ofta sakna den naturliga känslan vad som är lagom.

Nej, alla autister gillar inte gemensamma projekt och jippon

Eftersom vi som har Aspergers syndrom eller autism inte sällan avskyr att vistas och samarbeta i grupp, undviker vissa av oss grupper i alla dess former. Själv undviker jag grupper speciellt när syftet är att arbeta kring ett gemensamt projekt, demonstrera tillsammans eller något liknande. Häromåret fick jag förfrågan om jag ville vara med i något i jippo på Världsautismdagen för att uppmärksamma den stora dagen i grupp men jag avböjde eftersom det lät alldeles för socialt för mig. Inte heller deltog jag i samlingen i Stockholm dagen efter attentatet på Drottninggatan.

Jag har även svårt för att uppmärksamma stora dagar. I förrgår hade jag till och med glömt bort att det var Världsautismdagen! På samma sätt har jag svårt för att uppmärksamma Alla hjärtans dag för jag vill inte fira kärlek på samma dag när alla andra gör det, jag vill göra det varje dag och privat! Därför har inte heller bröllop varit viktiga för mig, och när jag själv gifte mig för länge sen så tyckte jag inte att det var märkvärdigt att gifta sig, istället tyckte jag att det var mycket mer speciellt att vara gift! Men just handlingen att gifta sig kändes inte märkvärdig för mig.

När jag tackar nej till evenemang, inte visar medlidande offentligt och inte uppmärksammar stora dagar, tror många människor att jag inte bryr mig. Men så är det inte alls! Jag måste bara få engagera mig på mitt sätt. För att engagera mig i autism skriver jag blogginlägg och föreläser men jag skulle ha mycket svårt för att sitta i styrelse i en intresseförening eller delta i jippon för att uppmärksamma autisternas rättigheter. Däremot tycker jag att det är mycket bra och viktigt att Världsautismdagen finns för de allra flesta neurotypiska människor uppmärksammar förmodligen autism bättre om de får ägna en öronmärkt dag åt funktionstillståndet. Jag tycker också att det är bra att det finns autistiska eldsjälar som engagerar sig i Världsautismdagen!

Om du arbetar som lärare och anordnar jippon på skolan för att uppmärksamma något viktigt, ska du låta elever med Aspergers syndrom eller autism engagera sig på sitt sätt om de inte vill delta i jippon i grupp. Då kanske de vill skriva om händelsen eller göra något annat enskilt för att bidra och vara delaktiga!

Nej, du kan inte ändra på din partners asperger

Ibland får jag frågor från kvinnor och män som har blivit tillsammans med någon som har Aspergers syndrom eller autism och som frågar mig om råd. En återkommande fråga jag får från dessa personer är hur de skulle kunna ändra på sin partner. Det som många verkar vara missnöjda med sin autistiske partner är bland annat att:

1. Aspergaren tar aldrig initiativ. Och det gör den andra parten i förhållandet frustrerad. Partnern känner att det är orättvist att han eller hon alltid måste vara den som hittar på nya aktiviteter så att inte allt går på samma rutin. Skulle partnern inte ta initiativ, skulle paret bara sitta hemma hela dagarna och allt skulle bli slentrian.

2. Aspergaren undviker släktträffar och parmiddagar. Och tackar nästintill alltid nej till dessa aktiviteter alternativt går hem tidigt. Partnerns släkt har blivit missnöjd och börjat undra om aspergaren har något emot dem. Det ska ingå i normala förhållanden att umgås med varandras släkt, tycker partnern.

3. Aspergaren vill inte umgås speciellt ofta. Och det får den andra parten i förhållandet att känna sig ensam i förhållandet och undra om om han eller hon är tillräckligt älskad. För i normala förhållanden ingår ju att man ska umgås nästintill varje dag, tycker många.

Det känns som att människor ibland blir besvikna när jag förklarar hur det ligger till: att man varken kan eller bör ändra på någon som har Aspergers syndrom eller autism. Våra diagnoser är medfödda, och det som många andra människor uppfattar som “normalt” behöver inte vara rätt för oss. Bara för att majoriteten av människor vill ha det på ett visst sätt i ett förhållande, behöver inte majoritetsnormen ha rätt. Vad som uppfattas som ett normalt beteende i ett förhållande skiftar beroende på vilken kultur och tidsepok man lever i.

Vi aspergare är annorlunda, har andra behov och andra preferenser än många andra människor och det är ju precis det Aspergers syndrom i grund och botten handlar om. För mig är det inte viktigt att hitta på nya aktiviteter, jag mår bra av rutiner. Jag avskyr både släktträffar och parmiddagar och tycker att det är helt normalt att kunna tacka nej till aktiviteter man blir trött av. Och jag behöver vila rätt så ofta för att inte bli utbränd.

Sluta försöka förändra oss aspergare! Aspergers syndrom och autism är inte något som till varje pris ska bort utan dragen är oftast djupt rotade i vår personlighet. Väljer man att dejta någon med autism, måste personens autistiska drag accepteras på gott och ont. Vi vill inte bli förändrade utan vi vill bli älskade och accepterade som vi är!

Sluta tvinga barn med asperger och autism till gemensamma måltider

Idag läste jag en artikel i Aftonbladet som fick mig att börja fundera. Journalisten och författaren Mats-Eric Nilsson har skrivit en bok som bland annat handlar om hur vi moderna människor håller på att ta död på gemensamma måltider, och enligt Anna-Karin Quetel från Livsmedelsverket borde gemensamma måltider bli en större del av skolundervisningen.

Jag vänder mig inte emot gemensamma måltider som fenomen, och inte heller är jag emot att barnen äter tillsammans. Det som jag däremot vänder mig emot är att det inte nämns med ett ord att många av oss med Aspergers syndrom och autism inte orkar med sociala aktiviteter. Alla människor är inte sociala varelser som mår bra av att samlas kring gemensamma måltider, tvärtom är det sociala tvånget ofta en plåga för många barn med autism som är intryckskänsliga och inte sällan upplever att det är energikrävande att försöka koncentrera sig på att prata med andra samtidigt som man ska försöka äta.

Jag vet vad du kanske tänker. Går inte sånt här att träna bort? Om man utsätter sig varje dag och övar? Men nej, varken Aspergers syndrom eller autism går att träna bort. Själv tvingades jag till ett normalt beteende i 12 års tid under hela grundskolan och gymnasiet med resultatet att jag blev totalt utmattad och mådde dåligt. Visst blev jag duktig på att tvinga mig själv men priset blev att det hela tog energi från nödvändiga skolämnen och jag fick dåliga betyg. Det sociala tvånget var helt enkelt alldeles för utmattande för mig.

Tyvärr har jag föreläst i alldeles för många skolor där barn med Aspergers syndrom och autism fortfarande tvingas äta i röriga matsalar i syfte att “träna”. Samtidigt är det många som undrar varför en alldeles för stor andel av dessa barn blir hemmasittare. Tillhör man själv majoritetsnormen som tycker att det är viktigt och roligt med gemensamma måltider så kan man ha svårt för att förstå att det inte handlar om att många autistiska barn bara ogillar att äta tillsammans med andra människor utan om att de faktiskt får ångest och blir totalt utmattade.

Rätten att få njuta av sin måltid borde vara en mänsklig rättighet. Varför kan vi inte bara förstå att alla njuter på sitt sätt? Hur ska vi få andelen ätstörningar hos ungdomar att sjunka om många barn lär sig redan från början att måltider är synonymt med tvång och ångest? För gärna in gemensamma måltider i skolan, bara deltagandet är frivilligt och det är okej att avstå!

Aspergers syndrom, autism och sociala matstunder

Människor sägs generellt sett vara flockdjur och vilja göra det mesta tillsammans: bo tillsammans, äta, utöva fritidsaktiviteter och så vidare. Men för mig som har Aspergers syndrom är det ofta svårt för att förstå varför det är så viktigt att göra det mesta tillsammans med andra människor. Nu när jag hunnit bli 39 år gammal så har jag börjat förstå att det är viktigt för andra människor men jag förstår fortfarande inte varför det är viktigt.

Ett klassiskt exempel är från tiden jag var yngre. Efter att ha jobbat tillsammans med mina arbetskamrater i flera timmar gick vi tillsammans in i en matsal för att äta. När jag hade fyllt min tallrik med mat, pekade en arbetskamrat på ett bord och sa till mig att de alla hade satt sig vid det bordet. De övriga arbetskamraterna vinkade till mig från bordet och jag vinkade tillbaka. Sen gick jag och satte mig vid ett annat bord. Varför gjorde jag så? Jo, för att:

1. Alla vi med Aspergers syndrom eller autism förstår inte vikten att äta tillsammans med andra människor. Många av oss föredrar till och med att äta ensamma när vi behöver återhämtning. På den tiden hade dessutom ingen förklarat för mig de osociala reglerna som lyder att man går till en matsal tillsammans med en grupp människor som man känner, bör man sätta sig vid samma bord som de. Men om man däremot går ensam in i en matsal och det sitter tre okända personer i matsalen, är det då helt okej att sätta sig ensam vid ett bord.

2. Vi som har Aspergers syndrom tänker ibland bokstavligt. När min arbetskamrat visade mig bordet där de satt, trodde jag att hon bara ville småprata lite precis på samma sätt som man småpratar om vädret. Därför svarade jag bara “jaha”. Jag förstod inte att “vi sitter vid det där bordet därborta” egentligen betydde mellan raderna: “vi förväntar oss att du sätter dig tillsammans med oss”.

Nu när jag har blivit äldre och börjat förstå att det sociala umgänget anses vara livsviktigt, har jag ofta börjat härma andra människor och sätta mig tillsammans med dem. Jag vet ju att det är det som förväntas av mig. Jag förstår fortfarande inte varför det är viktigt men jag har lärt mig att det anses otrevligt att sätta sig ensam i en matsal om ens studie- eller arbetskamrater också sitter i samma matsal.

Inte nödvändigtvis positivt när ett autistiskt barn blir mer socialt

Ibland hör jag lärare säga saker som: “Jag har blivit så glad när många elever med Aspergers syndrom och autism har hamnat i min klass och plötsligt börjat ta kontakt med andra barn, leka med andra och skaffa vänner. Förut hade dessa barn endast lekt ensamlekar. Det är så roligt att se att barnen har utvecklats så här mycket.” Men det som jag funderar på är om denna förändring alltid i alla situationer är något att glädjas över. Och varför isåfall? Varför är det alltid positivt om ett barn med Aspergers syndrom har börjat uppträda mer socialt?

Jag påstår absolut inte att det nödvändigtvis måste vara dåligt för ett barn med autism att börja leka med andra barn och skaffa vänner. Men finns många frågor att fundera över, nämligen: Vems vilja handlar det om? Har de vuxna uppmuntrat barnet att bli mer socialt eller visat på något annat sätt att de önskar att barnet skulle sluta med ensamlekar? Och berömt barnet varje gång han eller hon tagit kontakt och initiativ till lekar med andra? Eller har de vuxna låtit barnet förstå att barnet själv får bestämma om han eller hon vill ha vänner och att de vuxna är lika nöjda med ett ensamt barn som de är med ett socialt barn? Signalerat att det är lika okej att barnet leker ensamt och inte tar kontakt med andra men barnet har ändå börjat ta leka med andra barn självmant?

Själv upplevde jag pressen att skaffa vänner som barn som ångestframkallande. Om jag klagade för att de vuxna ville att jag skulle leka med andra, var jag jobbig. Om jag hade en sur min i ansiktet, fick jag höra att jag borde le och se glad ut. Och jag ville självklart, precis som andra barn, få beröm! Jag ansträngde mig hårt för att leka med andra barn trots att jag oftast själv inte ville det. Jag gjorde väldigt mycket mekaniskt och levde i tron att det var rätt att leka med andra barn mot sin vilja. Jag fick ju ständigt höra att jag hade utvecklats otroligt mycket. Om jag någon gång drog mig undan, fick jag kritik.

Eftersom jag fick så mycket beröm varje gång jag hade varit social och initiativtagande, började jag inbilla mig att det var farligt och elakt mot andra barn att vilja leka ensam. Och jag ville ju inte vara elak, jag ville vara snäll och göra rätt! Ingen förklarade för mig meningen med att ha vänner, nämligen att jag själv skulle ha roligt! Till slut förlorade jag mig själv helt och hållet. Jag hade ju blivit uppfostrad att agera som alla andra ville, inte att lyssna på mig själv.

Det påstås att det inte finns någonting som heter “normalt”, men att vilja skaffa vänner anses ändå vara något normalt och därmed eftersträvansvärt. Många människor förväxlar normalitet med lycka även om dessa begrepp inte behöver vara synonymer med varandra. När omgivningen försöker uppfostra en till något man inte är i tron att alla barn innerst inne är likadana och vill samma sak, kan det bli en mycket ångestfylld upplevelse för barnet om han eller hon fungerar annorlunda än andra barn. Hade det varit accepterat att avvika från normen och vara en ensamvarg, hade jag sluppit väldigt mycket av ångesten i barndomen och i mina tonår.

Som sagt påstår jag ingalunda att alla barn med Aspergers syndrom och autism fungerar som jag gjorde. Ett barn som tidigare har varit ensamt kanske har varit blygt och rädd tills barnet övervunnit sin rädsla och till sin glädje vågat skaffa vänner till slut. Eller barnet kanske inte har insett förut att det faktiskt är roligt att leka med andra barn men till slut upptäckt glädjen i det. Det kan alltså mycket väl vara något att glädjas över när ett ensamt barn med Aspergers syndrom blir mer socialt. Men samtidigt kan barnets sociala förändring vara något att sörja för och oroa sig för! Den stora frågan är: hur är det just i detta specifika barns fall?

Mer om svårigheter att ge kritik

I gårdagens blogginlägg beskrev jag varför vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt för att ge kritik och att en av anledningarna i mitt fall är att jag har svårt för att bedöma hur hårt min kritik kommer att tas emot av motparten.

Men det finns även andra anledningar till att jag har svårt för att ge kritik. Jag har nämligen också mycket svårt för att bedöma hur mycket jag kan ”kräva” av andra människor. Eftersom mitt funktionssätt tillhör en minoritet, är det självfallet orimligt av mig att begära att alla människor alltid ska anpassa sig efter mig. Samtidigt är det ju också orimligt begärt att jag ska anpassa mig i alla situationer och alltid sätta andras behov före mina.

Inte sällan krockar mina behov med andra människors. Med min Aspergers syndrom älskar jag planering och rutiner: det är så mitt liv fungerar utan stress. Skulle jag få bestämma så skulle både jag och andra människor alltid hålla det man har sagt, inte ändra sig och alltid hålla tider. Har man sagt att man ska ses på onsdag klockan 13 så är skulle det vara den tiden som gäller och då skulle det inte bli några ändringar. Blir den andra personen en kvart försenad måste jag ju planera vad jag ska hitta på under den där kvarten. Vilket jag absolut kan göra men det medför extrastress i min vardag. Samtidigt har jag lärt mig att andra människor blir irriterade om jag kritiserar dem om de ändrar tider och blir något försenade, och därför förväntas jag det att jag anpassar mig. Vilket jag också gör.

I min värld betalar man också tillbaka det man har lånat från någon annan. Om jag har behövt låna en krona från en annan person för att gå på en offentlig toalett, är det lika självklart för mig att betala tillbaka en krona till personen som jag förväntar mig att den personen ska betala tillbaka en krona till mig om han eller hon har lånat en krona av mig. Men om jag skulle kritisera någon för att personen glömt bort att betala en krona tillbaka till mig, skulle jag få höra att jag är oflexibel.

Detta har medfört att det har blivit svårt för mig att bedöma när jag ska våga ge kritik. Om det förväntas att jag inte kritiserar någon för att personen inte betalar tillbaka en krona till mig, vid hur pass stor summa går gränsen för att det ska anses okej att ta en konflikt utan att framstå som petig? 10 kronor? 100 kronor? 1000 kronor? 10.000 kronor? Var går den magiska gränsen? Och om det inte är okej att säga ifrån till någon som ständigt blir 5 minuter försenad, hur stor får förseningarna vara och med vilken frekvens för att det ska vara okej att säga ifrån och klaga? Mina svårigheter att bedöma sådan här saker medförde att jag av rädsla för att framstå som oflexibel inte vågade ta en konflikt förut och begära att få tillbaka 5000 kronor som jag inte fick tillbaka.

Du som har en närstående till någon med Aspergers syndrom som inte vågar ge kritik och ta konflikter så är det bra om du kan ge beröm till personen när han eller hon vågar säga till och ge kritik. Kallar du din närstående för oflexibel och orimlig, finns risken att personen aldrig kommer att våga ge kritik något mer!

Om svårigheter att ge kritik vid Aspergers syndrom

I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ta välmenad kritik väldigt hårt. Men det är inte bara att ta kritik som är svårt. Vissa aspergare som har jag pratat med upplever nämligen också att det är exakt lika svårt att ge kritik.

I mitt fall handlar svårigheten delvis om att jag har svårt för att bedöma hur hårt min kritik kommer att tas av motparten. Precis som jag berättade i gårdagens blogginlägg så kunde jag som barn bli helt förstörd om en förälder sade till mig med en vänlig röst: ”Du borde inte ha gjort detta, Paula” för jag kunde inte tolka situationens allvar och fick för mig att jag hade gjort något oförlåtligt, nästintill kriminellt och att jag kanske hade förstört personens liv för flera år framåt. Det var mycket svårt för mig att skilja på en välmenande kommentar och en riktig utskällning.

På grund av min oförmåga att bedöma andra människors avsikter har jag mycket svårt för att bedöma hur hårt andra människor kan tänkas ta konstruktiv kritik. Tänk om jag säger till en person ”du borde inte ha gjort det här” eller ”jag blev lite ledsen när du gjorde si eller så” och personen kommer att bli helt förstörd och kommer att grubbla på händelsen i flera år framåt? Och då kommer jag också börja grubbla och ha väldigt svårt för att släppa händelsen.

Andra människor säger ibland till mig att jag måste säga till om jag stör mig på någonting men det är inte alltid så lätt för mig när jag oroar mig extremt mycket för att göra någon annan ledsen. Om jag inte stör mig så jättemycket på det personen gör är det ofta enklare för mig att hålla tyst än att säga till. Tänk om jag märker att personen blir väldigt ledsen om jag säger med en vänlig röst: ”Du borde ha gjort så här istället”, då kommer jag själv börja grubbla i minst 10 år framåt att jag gjorde personen så ledsen.

När jag tog upp problemet med min psykolog, förklarade hon att förmågan att ge och ta kritik ingår i färdigheterna i ömsesidigt socialt samspel vilket personer med Aspergers syndrom har svårt för. Diagnoskriterien “svårigheter i social interaktion” behöver inte alls handla om att man är tyst och inåtvänd utan det kan lika väl handla om andra färdigheter som ingår i det sociala samspelet människor emellan!

Därför ska omgivningen välja sina strider med autister

Igår skrev jag ett inlägg om hur neurotypiker och vi autister ibland kan mötas på mitten. I vissa situationer är det neurotypiker som får anpassa sig, och i andra situationer är det vi med Aspergers syndrom och autism som får anpassa oss. Det är mycket viktigt att omgivningen väljer sina strider med oss och inte tvingar oss att anpassa oss i situationer då vi verkligen inte klarar det. När du vill att vi gör det ena eller det andra så anser jag att du tar dig en funderare på varför det är viktigt eller skulle det kunna finnas en annan lösning?

När jag sagt offentligt till åhörarna på mina föreläsningar att personer med asperger inte alltid ska behöva anpassa sig så har jag ibland fått kritik för uttalandet. Det finns de som tycker att det verkligen syns på min ståndpunkt att vi aspergare skulle sakna empati när jag inte kan se saken från omgivningen synvinkel. Förstår jag inte att omgivningen faktiskt kan ta illa upp om en person med Aspergers syndrom vägrar att hälsa, se andra i ögonen eller äta själv i ett separat rum? Förstår jag inte att det ser riktigt otrevligt ut om någon har på sig keps inomhus och det faktiskt kan störa omgivningen på riktigt?

Men nej, jag anser faktiskt inte att det bör störa någon om en elev med Aspergers syndrom har keps på sig i klassrummet när kepsen kan skydda barnet från obehagliga intryck och det kan kännas lugnande och ångestdämpande att ha en tyngd i huvudet. Ibland har människor också exempelvis plåster på ett finger när de gjort sig illa vilket omgivningen också förväntas acceptera och inte störa sig på. Om det förväntas att ett plåster på ett finger ska accepteras av omgivningen, varför skulle det förhålla sig på ett annat sätt med kepsen?

Inte heller anser jag att andra människor bör lida nämnvärt av att en person med autism kan behöva sätta sig själv i ett separat rum och äta om någon verkligen tycker att det tar energi av någon att äta tillsammans med andra. Maten smakar ju likadant och är lika mättande ändå, oavsett om aspergaren sitter med vid matbordet eller inte! Om det finns någon som tycker att det känns smärtsamt och obehagligt på något sätt att ta i hand så anser jag det som självklarhet att personens upplevelser måste respekteras av omgivningen, lika självklart som att ingen ska tvingas ha sex mot sin vilja.

Sedan finns det faktiskt saker som kan störa omgivningen på riktigt. Ibland kan det kanske finnas någon som inte duschar, och andra människor kan må dåligt av att vistas i sällskap med en person som luktar illa. I sådana situationer är det naturligtvis viktigt att hjälpa personen att hitta strategier för att bli ren på något sätt. Jag påstår alltså ingalunda att omgivningen behöver tolerera exakt allt. Men om någon med asperger vägrar att ta i hand så beskylls ofta aspergaren för att vara oflexibel, när det egentligen är andra människor som är oflexibla om de vägrar acceptera att det finns människor som lider av att ta andra människor i hand och kräver att alla människor ska ta varandra i hand av princip, utan att det egentligen finns någon riktig anledning för det!

En vanlig vardag kan ta extremt mycket energi av oss med autism, och därför kan det exempelvis vara alldeles för mycket begärt av ett autistiskt barn att vara i skolan på heltid, göra läxor, städa sitt rum och äta tillsammans med familjen. För att vi inte ska bli totalt utmattade så är det viktigt att vi väljer vad vi lägger vår energi på och att omgivningen väljer sina strider med oss! Ta dig gärna en funderare: är det verkligen viktigt att vi gör precis på samma sätt som andra människor eller handlar allt bara om princip?

Jo, aspergare och neurotypiker kan visst ibland mötas på mitten

I förrgår skrev jag ett blogginlägg om hur fel det kan bli när andra människor har förväntningar på oss med Aspergers syndrom eller autism som vi inte kan uppfylla. När andra människor träffar mig för första gången tror de kanske att jag är någon jag inte är om de upplever att min asperger inte syns, men sen kan de bli besvikna om jag inte klarar av saker som de förväntar att jag ska klara av. Då kan det hända att de börjar se det som deras uppgift att försöka “ta bort” min aspighet. Men för mig är det viktigt att inte bli tvingad till nya aktiviteter mot min vilja och jag trivs med mina Asperger-drag! Därför vägrar jag att ändra mig själv för andras skull.

Däremot tycker jag att relationer handlar lika mycket om att ge som att ta och anser därför inte det heller vara rätt om allt umgänge skulle ske på mina villkor bara för att jag har en diagnos. Om andra människor anstränger sig för mig så vill jag också ge något tillbaka, naturligtvis under förutsättningen att jag inte mår dåligt av att kompromissa. Ingen part ska enligt mig behöva ständigt anpassa sig efter den andre utan att den andre också försöker skärpa sig lite så länge kompromisserna inte kostar någon för mycket energi. Ibland kan det faktiskt finnas en lösning för att jag och andra människor ska kunna mötas på mitten, och ibland finns det inte det.

Ett exempel på en situation där jag ansåg det vara rätt att jag skulle anpassa mig var när jag var som utbytesstudent i Kanada och bodde hos en kanadensisk värdfamilj i ett år. Värdfamiljen ställde upp helt frivilligt, de bistod med husrum och mat fick ingenting betalt för vare sig insatsen eller omkostnaderna. Jag förstod naturligtvis att ingen ville ställa upp på det sättet utan att få något tillbaka. Eftersom min värdfamilj ansträngde sig för mig så hade det nog inte varit så trevligt för dem om jag bara hade spenderat exakt all min fritid i mitt rum och de aldrig hade fått umgås med mig. De ville naturligtvis visa upp landet för mig, lära känna mer om Finland och mig som person. Och därför förstod jag att jag skulle försöka ge de det de ville ha som tack för att jag fick bo hos dem.

Att försöka vara social med familjen var inte så lätt för mig när de alltid satte sig i soffan i vardagsrummet och satte på TV:n på kvällarna. Jag har aldrig gillat att se på TV och film, och eftersom jag är så ointresserad så tappar jag koncentrationen och intresset direkt. Därför hade det mest naturliga för mig varit att stänga in mig i mitt rum, läsa en bok och skriva brev till mina kompisar i Finland (på 90-talet var det ju vanliga brev som gällde, inte SMS och mejl) men jag ville ju försöka kompromissa och ge lite av mig själv till värdfamiljen också.

Lösningen blev att jag satte mig i soffan i vardagsrummet med familjen och läste böcker och skrev brev samtidigt som de tittade på TV. Det här blev en kompromiss för oss alla även om båda parterna förmodligen hade velat ha det lite annorlunda: jag hade föredragit att kunna stänga in mig ensam i mitt rum medan värdfamiljen förmodligen hade föredragit att jag hade tittat på TV med dem men det här var ändå en acceptabel lösning för oss alla!

Att jag har Aspergers syndrom betyder ingalunda att alla människor alltid ska behöva ta hänsyn bara till mina behov, utan jag bör givetvis göra detsamma tillbaka! Om alla parterna försöker anstränga sig lite så kan det mycket väl finnas en lösning.