Kategoriarkiv: Socialt samspel och autism

Jo, vi introverta har visst rätten att existera

Att leva med Aspergers syndrom och autism kan vara omtumlande när man bor i en värld som går helt efter andra människors villkor. Man får oftast inte vara som man är. Idag tänkte jag ta upp något kontroversiellt med er som har varit kopplad till min asperger men som ändå är väldigt viktigt för mig att ta upp eftersom jag vet att jag är långt ifrån ensam med att känna så. Anledningen till att ämnet är kontroversiellt är att många människor har svårt för att acceptera att det kan förhålla sig på det här sättet och blir provocerade. Dock är absolut inte syftet med mitt blogginlägg att provocera någon eller att göra någon ledsen.

Sanningen är att jag blir uttråkad i andra människors sällskap extremt ofta, och det har varit så än så länge jag kan minnas. Att jag blir uttråkad betyder inte att det skulle vara något fel på andra människor utan “felet” ligger helt på mig. Inte heller menar jag att jag skulle vara en bättre människa än andra och att jag skulle “förtjäna” något bättre än deras sällskap, utan faktum är att jag är en riktig ensamvarg. Genom åren har jag gjort väldigt många sociala saker för att det har förväntats av mig, inte för att jag har själv velat det! Jag är med andra ord en introvert som har levt som extrovert en större del av sitt liv och som har lidit och mått enormt dåligt av det. Jag har under min uppväxt fått beröm när jag gjort saker mot min vilja (=läs varit med på sociala aktiviteter och lekar) och kritik när jag gjort det jag tyckt allra mest om, det vill säga syssla med mina intressen ensam. Jag har farit mycket illa ut av detta.

Självklart har jag nära och kära som jag tycker mycket om och vars sällskap jag aldrig blir uttråkad i, och därför har jag själv valt att ha dem i mitt liv. Inlägget handlar alltså inte om dem! Men sanningen är att skulle jag inte ha mina nära och kära i mitt liv skulle jag kunna sitta helt ensam utan problem och utan att umgås med någon. Redan nu spenderar jag väldigt mycket tid ensam. Jag har aldrig i hela mitt liv känt den här tomhetskänslan som ska uppstå när man spenderar mycket tid ensam och saknar sysselsättning så som många andra människor beskriver det. Jag har aldrig haft något behov av att träffa vänner varje vecka eller månad utan det kan gå ett halvår eller ibland till och med några år utan att träffas. Jag har alltså ett extremt litet socialt behov även med de få människor vars sällskap jag inte blir uttråkad i. Många människor får ett större behov att träffa sina vänner när de inte har någon partner, men det känner jag inte igen mig i. Nu har jag iofs pojkvän som jag vill umgås med, men skulle jag inte ha honom skulle jag inte ha något behov av att träffa vänner oftare än vad jag gör nu eller leta medvetet efter en ny partner.

MIn känsla av uttråkning infinner sig i alla typer av sociala situationer: när jag umgås med folk i grupp, och när jag träffar någon på tu man hand. Det har många gånger varit väldigt jobbigt för mig speciellt när jag umgåtts med någon på tu man hand och fått ett SMS från personen efteråt där hen tackat mig för en väldigt trevlig stund och skrivit sig vara glad för att ha fått lära känna mig. Då får jag ont i magen och riktigt dåligt samvete för att jag inte vill utveckla relationen. Det värsta är om jag tycker att personen är trevlig och artig. För jag kan tycka att någon är väldigt trevlig och önska personen allt gott även om jag har blivit uttråkad i personens sällskap. Jag tycker också att det är roligt att småprata med folk om asperger, och på mitt jobb får jag lära känna så trevliga människor jag kan samtala om mitt specialintresse med. Problemet uppstår bara när personen vill bli vän med mig och höras regelbundet för det är då det finns en överhängande risk att jag blir uttråkad. Och skulle jag inte ha mitt jobb och få träffa folk att samtala om asperger med, skulle jag syssla med andra specialintressen. Jag behöver alltså inte träffa folk eller att ha en sysselsättning utanför hemmet för att må bra.

Varför känner jag så här då? Jo, dels tror jag att det beror på att jag har så starka specialintressen och därför har riktigt roligt när jag är ensam. När jag är ensam kan jag göra precis vad jag vill. Men sedan har jag också helt annorlunda intressen än andra människor och har därför svårt för att matcha mina intressen med andras. Ni som följt min blogg ett tag vet därför att jag tycker att musik, film, TV, sällskapsspel, de flesta idrottsgrenar (både att titta på idrott och utöva de flesta idrottsgrenar), historia, matlagning, arkitektur och konst är väldigt tråkigt. Umgås jag med någon, finns det en överhängande risk att personen efter ett tag kommer att börja diskutera något ämne med mig som jag blir uttråkad av. Men det blir ju oartigt om någon har varit på semester och vill visa sina semesterbilder för mig och jag säger: “Nej, jag vill inte se dina semesterbilder för jag tycker att det är så tråkigt att det får mig att vilja somna. Jag vill inte se hur ditt hotell och staden du besökte såg ut men jag är glad att du hade en trevlig semester.” Jag har testat att säga något liknande, men då har folk alltid tagit mycket illa upp även om mitt syfte inte har varit att vara otrevlig. Jag vill ju genuint att andra ska ha en trevlig semester även om jag själv blir mycket uttråkad av att ta del av städernas arkitektur.

Som barn visste jag inte saker som var självklara för andra människor. Jag visste exempelvis inte att meningen med vänskap var att båda parterna skulle ha roligt. Jag blev uppfostrad till att tänka det var fel och rent av elakt att känna sig uttråkad i andra människors sällskap. Andra skulle bli ledsna om jag inte ville umgås med dem och man skulle vara tacksam om någon ville träffa en, fick jag höra. Jag blev också uppfostrad till att tänka att alla människor förtjänade fler chanser för det var fel och elakt av mig att utan någon specifik anledning avfärda någon som vän efter endast en träff bara för att min magkänsla sa så. Det sista jag ville var att vara elak och göra någon ledsen, och därför kämpade jag totalt emot de här känslorna. jag var glad när andra hade roligt i mitt sällskap för det räckte för mig. Det var så det skulle vara, trodde jag på fullaste allvar. När jag växte upp, förstod jag knappt ens att känslan jag kände var uttråkning för människor var sociala varelser enligt det jag hade fått lära mig. Jag umgicks med folk mot min vilja långt in i vuxenåldern och blev i princip vän med alla som ville bli vän med mig. Jag trodde att jag var snäll mot andra på det viset, men jag mådde mycket dåligt av det.

Genom terapi fick jag lära mig att meningen med vänskap var att även jag skulle ha roligt. Vänskap skulle ge mer än vad det skulle ta. Det var helt nytt för mig! Psykologen förklarade också för mig att jag absolut inte bör ge folk chanser när min magkänsla säger att jag inte vill bli vän med eller dejta personen i fråga och det är helt okej att nobba väldigt många människor. Det rätta för mig är att känna av direkt om personkemin känns rätt eller inte, och gör det inte det så är det helt okej att säga “nej tack” utan anledning. Det viktigaste är att jag säger nejet på ett respektfullt sätt. Skulle jag ge folk fler chanser skulle det kunna bli helt konstigt, dels när jag ska avgöra hur många chanser jag ska ge (ska det liksom vara 2 eller 20 chanser?), och dels slösar jag bort den andres tid om jag ger personen en chans när jag själv inte känner att det klickar. Tänk om jag skulle säga till personen efter femte träffen: “Jag har känt dig uttråkad i ditt sällskap ända från början men jag gick med på att träffa dig några gånger bara för rättvisans skull så att jag inte skulle döma ut dig för snabbt.” Därför är det egentligen snällare mot den andre att säga “nej tack” redan vid första träffen än att ge personen fler chanser för det är inte snällt mot någon att umgås med personen mot sin egen vilja.

Att inte bry sig om andra människor och att bli uttråkad i andras sällskap är inte samma sak, vilket är viktigt att komma ihåg. Jag blir ledsen när någon annan är ledsen, och därför tycker jag att det är jobbigt att ge någon “nobben” som vän eller en dejt. Jag är ju orolig för att personen kanske är ensam och inte har någon annan att umgås med. Jag vill ju gärna hjälpa andra människor. Ser jag en tiggare ger jag gärna tiggaren pengar eftersom jag blir bekymrad när jag ser en fattig person. När jag hör från föräldrar till autistiska barn hur deras barn blivit behandlade mår jag dåligt och vill hjälpa så gott jag kan. Det enda jag känner är att jag inte vill umgås trots att jag tycker att många människor är trevliga och känner medkänsla för dem. Att känna medkänsla och att vara en introvert ensamvarg ska därför aldrig blandas ihop!

Om du är en person som tycker att det är viktigt med social gemenskap eller är ofrivilligt ensam och mår dåligt av det så hoppas jag inte att du blir provocerad nu. Syftet med detta inlägg är inte att nedvärdera er som blir uttråkade ensamma utan syftet är att belysa människors olikheter samt det faktum att allas behov har ett lika stort värde. Man ska aldrig behöva skämmas för att vara ofrivilligt ensam, men samtidigt ska man inte heller skämmas för att trivas ensam och att inte vilja bli vän med de flesta personer alternativt för att inte vilja ha vänner alls. Alla har rätten att få sina känslor bekräftade. Tyvärr får vi introverta ofta ta emot nedvärderande kommentarer i stil med: “Tur att du slipper After Works på jobbet eftersom du tycker att det är så hemskt att träffa folk. Jag tror att dina kollegor mår mycket bättre utan dig.” För såna kommentarer är långt ifrån okej!

Därför tipsar jag om träffgrupper för personer med Aspergers syndrom

Ibland får jag frågan varför jag tipsar ensamma personer med Aspergers syndrom och autism att söka vänner på träffgrupper för aspergare. Varför bry sig om vännen också har autism? Kan det inte berika vänskapen om den ena är autist och den andra en neurotypiker? Begränsar man sig inte alldeles för mycket om man utgår ifrån att man bara duger som vän för andra autister?

Faktum är att vissa autister tycker att det är väldigt viktigt att vännerna också har asperger eller autism medan andra inte tycker det. Personligen tycker jag inte att det är speciellt viktigt att mina vänner har en diagnos, och därför tipsar jag inte enbart om träffgrupper för aspergare utan jag tipsar även om att söka sig till föreningar som har med ens specialintressen att göra. Dock har inte alla autister relevanta specialintressen, och många har erfarenheten att inte platsa bland neurotypiker. Vissa har försökt hitta nya vänner i 30-40 års tid bland neurotypiker utan framgång, men när dessa personer sedan sökt sig till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism har de för första gången i sitt liv känt att de passar in och blir förstådda fullt ut. Därför tycker jag att det är värt att beakta möjligheten att söka sig till andra med samma diagnos om man som autist varit ensam i hela sitt liv.

Jag har pratat med några personer som suttit i rullstol eller haft vissa sjukdomar, och dessa personer har inte alls tyckt att det är lika viktigt att vännerna också är rullstolsburna eller har samma sjukdom. Att många autister jag träffat föredrar att vännerna har samma diagnos medan vissa personer med andra funktionsvariationer inte bryr sig kan jag tänka mig beror på att autism sitter i hjärnan och kan därför påverka personens personlighet och sätt totalt. En gång pratade jag med en rullstolsburen tjej som upplevde det som problematiskt att andra människor såg henne som annorlunda bara på grund av rullstolen. Hon ville bara skrika rakt ut: “Jag är inuti precis som ni andra även om ni bara ser min rullstol”. Själv har jag ett helt motsatt problem. Mitt problem är att andra människor som inte känner mig ordentligt utgår ifrån att jag är precis som alla andra, och då vill jag bara skrika rakt ut: “Nej jag är inte alls som ni andra, jag är totalt annorlunda även om du inte skulle tycka att det syns utanpå”.

Jag har inga erfarenheter av att sitta i rullstol och därför är det egentligen fel av mig att uttala mig, men jag kan inte tänka mig att en rullstol påverkar personens inre på samma sätt som autism gör (rätta mig gärna om jag har fel!). Autism kan däremot göra att man fungerar helt annorlunda än normen: man kan behöva extremt mycket lugn och ro, och det kan även vara viktigt för vissa autister att vännen struntar i sociala normer. Vissa autister är brutalt ärliga och förstår sig inte alls på vita lögner. Dessa personer kan föredra att vännen är likadan, och i sådana lägen kan det vara lättare att hitta vänner bland andra autister. Självklart finns det även neurotypiker som skiljer sig från normen och accepterar annorlundaskap, men med detta sagt upplever många autister ändå att det är lättare att hitta likasinnade bland andra autister!

Nu menar jag absolut inte att jag skulle passa som vän med alla aspergare. Däremot har jag ofta lättare för att hitta personer jag klickar med på träffgrupper för personer med asperger och autism än i neurotypiska grupper. Jag brukar jämföra detta med främmande kulturer: en svensk som bosätter sig i en helt annan kultur i Afrika skulle förmodligen inte automatiskt bli vän alla västerlänningar på orten, men däremot finns det en chans att svensken skulle känna sig mer hemma bland de andra västerlänningarna än bland de lokala invånarna om kulturen och vanorna skiljer sig åt totalt. På samma sätt fungerar även jag: jag klickar inte med alla aspergare, men i en slumpmässig grupp på 30 personer skulle jag förmodligen ha lättare för att hitta åtminstone en person jag klickar med i en asperger-grupp än i en neurotypisk grupp.

Slutligen måste upprepas att långt ifrån alla autister tycker att det är viktigt att vännerna också har autism. Själv bryr jag mig inte heller om diagnoser så länge man har roligt ihop, med detta sagt upplever jag ändå att jag ofta generellt sett kan ha lättare för att bli förstådd bland andra aspergare än bland neurotypiker. Många autister har neurotypiska vänner vilket kan fungera helt utmärkt! Om autisten däremot har problem med att hitta vänner i vanliga sammanhang, kan det vara värt att ge träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism en chans.

Dessa svårigheter med vänskapsrelationer kan autism innebära

Att vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt med vänskapsrelationer kan betyda olika saker för olika autister såsom:

1. Man har svårt för att få vänner. Den klassiska bilden av autism. Antingen är autisten för blyg och vågar inte ta kontakt, för osäker och vet inte hur man tar kontakt eller enligt andra människors tycke alldeles för på vilket många andra människor uppfattar som påfluget. Vissa autister i den här kategorin kan behöva hjälp med att få kontakt med nya människor, men när en vänskapsrelation sedan uppstått efter att autisten hittat någon autisten klickar med så kan allt flyta på väldigt bra. Då kan långvariga vänskapsrelationer uppstå, men det kan såklart uppstå problem i framtiden om den långvariga vännen flyttar till annan ort och det tar tid för autisten att hitta nya vänner.

2. Man har svårt för att behålla vänner. Man kan som autist även ha väldigt lätt för att få kontakt med nya människor som man blir tajta vänner med. Efter ett tag kan dock dessa nya vänner ta avstånd och försöker indikera att de inte är lika pigga på att umgås längre. Autisten förstår nödvändigtvis inte alls varför alla vänskapsrelationer rinner ut i sanden på det här sättet och varför alla människor alltid börjar ta avstånd efter ett tag. Alternativt har autisten lätt för att bli osams med andra och nästintill alla vänskapsrelationer tar slut efter ett bråk.

3. Man har svårt för att sätta gränser mot vänner. Autisten kan ha lätt för att bli utnyttjad i vänskapsrelationer. Autisten kan alltid bli den som betalar allt, vilket kan handla om stora summor pengar. Vännerna kanske bestämmer alla fritidsaktiviteterna och autisten säger ja till allt. Därför kan vännerna vara mycket nöjda med vänskapsrelationen men autisten själv mår dåligt. Själv hamnade jag ofta i den sitsen förut. Jag lät bostadslösa kompisar bo gratis hos mig och min dåvarande man tillsammans med oss i vår etta i flera månader utan att ta betalt trots att dessa vänner hade heltidsjobb och skulle haft råd att bidra till hyran. Jag sa ingenting när dessa vänner tackade nej till lägenhetserbjudanden som låg längre bort än 500 meter från en tunnelbanestation eller låg längre ut än 15 minuter från T-Centralen. Jag betalade allt och lät alla andra alltid bestämma. Jag lånade ut stora summor pengar utan att få tillbaka pengarna.

Många yrkesverksamma är medvetna om punkt 1 och fokuserar ofta på att hjälpa oss autister att hitta nya vänner även om vi kanske inte behöver hjälp med just den punkten. Alla yrkesverksamma förstår nämligen inte att autism lika ofta kan handla om punkterna 2 och 3 som utgör ett minst lika stort problem. Om en autist säger sig ha svårt med vänner bör du som yrkesverksam därför aldrig utgå ifrån att autisten automatiskt behöver tips om hur man tar kontakt med nya människor. Autisten kan ju istället behöva din hjälp med att dra sig undan i vänskapsrelationer och börja tänka på sina egna behov istället för att alltid låta vännernas behov styra. Alternativt kan autisten vilja ha tips om hur man behåller vänner efter att en vänskapsrelation pågått i några månader.

Du som arbetar som läkare eller psykolog ska inte heller avfärda din patients misstankar om Aspergers syndrom eller autism och önskan att få genomgå en neuropsykiatrisk utredning med hänvisningen till att patienten alltid haft lätt för att ta kontakt med nya människor och få nya vänner. Så kan det ju se ut på ytan. Men hur ser dessa vänskapsrelationer ut egentligen när man skrapar på ytan? Eller kan patienten ha andra svårigheter med det sociala samspelet som han eller hon är duktig på att dölja för omgivningen?

Aspergers syndrom, autism och ofrivillig ensamhet

I gårdagens blogginlägg tipsade jag om hur vi med Aspergers syndrom och autism kan få nya vänner. Vissa autister är ofrivilligt ensamma, andra är ensamma men supernöjda med ensamheten och utan att önska sig någon förändring, vissa har vänner och är nöjda med sina sociala liv medan andra känner sig tvingade att vara sociala när de i själva verket skulle vilja vara ensamma. Autister som är ofrivilligt ensamma kan uppleva situationen som deprimerande om de utan framgång har försökt hitta nya vänner väldigt länge men utan att lyckas.

Eftersom autism medför sociala svårigheter och inte sällan även svårigheter att tolka andra människors kroppsspråk, är det lätt som autist att agera på ett sätt som anses vara socialt fel när man försöker få kontakt med andra människor. Då finns risken att vi lägger energi på fel saker genom att söka vänskap på fel ställen och med helt fel typ av människor. Då är det lätt hänt att man blir uppgiven när man försöker och försöker men aldrig har fått napp. I sådana lägen kan det vara bra att försöka söka vänskap på helt andra sätt och på andra typer av ställen.

I vårt samhälle finns det olika typer av sociala normer att förhålla sig till som vi autister kan ha svårt för. Vissa autister är helt omedvetna om dessa normer, vissa är medvetna men orkar inte följa dem och andra är medvetna och anstränger sig för att anpassa sig. Följer man inte dessa normer, kan andra människor tycka att man är besvärlig och ta avstånd från en. Om man exempelvis börjar på en ny arbetsplats och bestämmer sig för att googla efter en arbetskamrats telefonnummer efter ens första arbetsdag, ringer till arbetskamraten i fråga samma kväll och frågar om man ska ta en fika så skulle den nya arbetskamraten förmodligen uppleva att man är alldeles för påflugen och dra sig undan. Då finns det en inte så jättestor chans att man någonsin kommer att bli vän med arbetskamraten i fråga eftersom man har gått alldeles för fort fram.

När man har ett annorlunda sätt att vara på, bör man som autist försöka bestämma sig för hur man ska förhålla sig det faktum att vissa andra människor kan avfärda en som vän när man inte följer sådana här sociala normer. Det finns olika förhållningssätt:

1. Att försöka lära sig neurotypiska sociala normer. Om man tar kontakt med andra människor på ett sätt som anses vara socialt korrekt i den neurotypiska världen, finns det en större chans att man hittar nya vänner. Nackdelen är att autisten kan uppleva att det tar väldigt mycket energi att tänka på att försöka agera med andra människor på ett sätt som anses vara socialt acceptabelt. Då kan vissa autister uppleva att man aldrig kan slappna av och dessutom riskerar man att få helt fel typer av vänner om dessa vänner tycker att det är viktigt att följa sociala normer. Andra autister kan däremot tycka att det är skönt att känna till sådana här sociala regler och försöka bete sig därefter för då sticker man inte ut och blir mer accepterat. Olika autister känner olika inför att lära sig sociala regler.

2. Att strunta i dessa normer totalt och köra på oavsett situation trots risken att bli sedd som udda. Ibland kan man ju ha turen att lära känna människor även om ens sätt framstår som annorlunda. Själv gifte jag mig i början av 2000-talet genom att ta kontakt med en vilt främmande man i tunnelbanan och be om hans nummer. Och när jag gick på gymnasiet, frågade jag en främmande tjej som jag såg i skolans korridor och aldrig sett förut om hon ville följa med mig till Helsingfors och fira Konstens natt som är ett årligt jublieum. Hon tackade ja, vi bytte nummer och bestämde tid och plats. Så här 22 år efteråt är vi fortfarande mycket nära vänner trots att jag har hunnit flytta till Sverige och hon bor kvar i Finland! Vissa människor har alltså varit positivt överraskade när jag agerat annorlunda och brutit mot sociala koder.

3. Att söka sig till sammanhang där sociala normer inte efterföljs. Exempelvis till träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism. I sådana grupper råder väldigt sällan samma typer av sociala normer som det råder i neurotypiska sammanhang! På sådana ställen kan man inte sällan ta kontakt med nya människor direkt och föreslå en fika, oavsett om man endast känt varandra en minut eller i flera år. Man kan även vara tyst och endast lyssna om man inte vill säga något utan att någon tycker att man är tråkig. Man kan oftast också byta ett samtalsämne hur som helst om man vill börja prata om något helt annat utan att någon tycker att det är det minsta konstigt. I sådana grupper kan många autister hitta vänner utan att behöva ändra på sitt sätt att vara.

Hur olika autister väljer att göra för att lösa situationen med ofrivillig ensamhet är olika från person till person. Vissa föredrar att köra på och försöka ta kontakt med andra människor på ett sätt som framstår som socialt udda trots att neurotypikerna kan se en som påflugen. Då tar man risken att behöva ta ett nej väldigt många gånger när man söker vänskap på fel ställen, men vissa är beredda att ta risken. Andra autister tycker däremot att det är lättare att strunta i att söka kontakt med människor som tycker att det är viktigt med sociala normer och fokuserar på att söka kontakt med andra autister istället. Alla är olika, men det viktiga är att man inte fastnar i en ond cirkel om man försöker få vänner på fel ställen, alltid får nobben och börjar må dåligt.

Hur får man som aspergare nya vänner?

Många frågar mig om tips om hur man kan hitta nya vänner när man har Aspergers syndrom eller autism. Vissa som undrar har egen diagnos, andra är anhöriga. Det är viktigt att du som anhörig är säker på att det är din närståendes egen vilja att skaffa nya vänner. Själv skaffade jag förut vänner bara för att jag blev pushad till det, vilket gjorde att jag mådde dåligt och intog inställningen att vänskap handlade om att jag ska vara andra människor till lags. Jag trodde på allvar att andra människor skulle ha roligt men att det inte spelade någon roll vad jag själv ville för det var så jag hade lärt mig att det skulle vara! Därför är det viktigt att du som anhörig är försiktig och förmedlar för autisten att autisten är lika älskad oavsett om hen är intresserad av att skaffa vänner eller inte.

Träffgrupper för aspergare och autister

Om du är säker på att det är din närståendes egen vilja att skaffa nya vänner eller om du själv är en ofrivilligt ensam autist ska naturligtvis något göras åt situationen! Ett tips kan vara att besöka träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism, förslagsvis via Organiserade Aspergare (OA) eller Autism- och Aspergerförbundet. Vissa autister har även social fobi och vågar därför inte besöka träffgrupperna ensamma i början. Därför kan det vara bra att känna till att det kan gå bra att ta med sig sin ledsagare eller någon annan i början om man inte vågar besöka gruppen utan stöd. När jag själv gick på träffgrupper via Autism- och Aspergerförbundet så var det nästan alltid någon som hade med sig sin boendestödjare, kontaktperson eller ledsagare och det gick helt utmärkt.

Dock är det viktigt att tänka på att det kan ta tid innan man får vänner på sådana träffgrupper. Vi autister är väldigt olika varandra och därför passar inte alla autister som vänner. Vissa kan vara väldigt raka och föredrar ärlig kommunikation, andra är däremot extremt känsliga och lättsårade och klarar inte av brutal ärlighet. Vissa behöver planering och är beroende av att tiderna hålls medan andra aspergare klarar inte av att planera tider och blir därför alltid försenade. Vissa är väldigt tysta och behöver lugn och ro, andra har däremot även ADHD och är därför överaktiva och extremt pratiga. Det kan därför ta tid innan man hittar någon man klickar med, men många gånger händer det att när man väl hittar någon man klickar med bland andra aspergare så kan det klicka riktigt ordentligt. Det är därför viktigt att inte ge upp utan fortsätta besöka träffgrupperna flitigt.

Nya vänner genom specialintressen

Vissa lyckas även hitta vänner genom sina specialintressen. Beroende på specialintresset kan det finnas föreningar att söka sig till. Har man exempelvis historia, matematik eller språk som specialintresse kan man söka sig till olika kurser och hitta nya vänner på det sättet. Har man djur eller matlagning som specialintresse lär det också vara rätt så enkelt att hitta likasinnade. Har man ett specifikt intresse man vill dela med någon behöver det inte spela någon roll om vännen också har autism eller inte utan det viktiga är att man har roligt ihop. Nu söker jag själv inte nya vänner, men jag har märkt att jag exempelvis ofta hittar intressanta människor att prata med när jag besöker min frisör. Det är en ekologisk frisörsalong som endast använder växtfärger och framställer alla färgerna själva, och därför delar de flesta andra kunder på salongen mitt specialintresse för naturlig och ekologisk livsstil.

Nya vänner på aspergerforum

Ett tips kan också vara att lägga in en kontaktannons på olika kontaktsidor, förslagsvis på aspergerforum. Det kan vara bra att beskriva tydligt vem man är. Är man exempelvis blyg, har social fobi och gillar lugn och ro kan det vara bra att skriva det tydligt så att de som skriver till en är likasinnade och inte förväntar sig att man ska vistas i stökiga miljöer, festa på nätterna och umgås i stora grupper. Ju tydligare man beskriver vem man är, desto större chans att de som man har mest gemensamt med läser ens annons och nappar!

Tidskrävande att hitta vänner när man har asperger eller autism

Det som kan vara bra att känna till är att det alltid kan ta tid att träffa nya vänner. De allra flesta vuxna, även de som inte har funktionsvariationer, brukar uppleva att det är betydligt svårare att hitta nya vänner som vuxen jämfört med hur det var som barn. När man dessutom har Aspergers syndrom eller autism, skiljer man sig ofta från normen och kan uppleva att man inte har så jättemycket gemensamt med andra människor. Därför passar man inte alltid som vän med folk som inte tänker utanför normen, och det kan därför ta tid att hitta likasinnade, speciellt om man har specifika intressen man vill dela med vännerna med. Ett tips är att låta bli att endast leta vänner i sin egen åldersgrupp. Vem vet, kanske kan du som 20-årig aspergare klicka med en 60-åring eller tvärtom!

Därför kan ett arbetsbiträde eller en mentor vara guld värt

Vi som har Aspergers syndrom och autism kan ibland ha svårt för att tolka andra människors avsikter. Eftersom vissa av oss även kan ha svårt för att läsa av deras kroppsspråk, kan vi ibland råka störa andra människor genom att prata och ställa alldeles för många frågor när de egentligen har bråttom och inte har tid. Då kan vi ses som hänsynslösa och tjatiga, men det har sällan varit vår mening! Ibland kan vi bara ha svårt för att bedöma när det är läge att ställa frågor och framför allt hur många frågor det är okej att ställa innan man blir för jobbig.

Själv har jag också mycket svårt för att bedöma när det är läge att våga ställa frågor. Ibland har jag setts som tjatig när jag har ställt alldeles för många frågor, och ibland har andra varit chockade när det kommer fram att jag haft ett problem och inte sagt något. “Men du borde ha sagt något”, kan andra människor säga till mig ibland, eller: “Du kanske inte ska säga något nu för annars kan du framstå som alldeles för ivrig och jobbig”. Jag har mycket svårt för att bedöma hur man gör för att fråga “lagom mycket”.

Om vi får kritik från andra människor för att vi har ställt för många frågor, kan vi bli ledsna och uppleva det som mycket jobbigt att vi varit i vägen. Då kan det sluta med att vi inte vågar ställa frågor längre! Mina tidigare erfarenheter har gjort att jag har fått svårt för att ställa frågor och frågar hellre en gång för lite än en gång för mycket. Det kan till och med handla om harmlösa frågor jag inte vågat ställa: om jag har suttit hemma med en skoluppgift och jag haft en specifik fråga om uppgiften, kan det kännas som en väldigt obehaglig och läskig tanke för mig att mejla till läraren och ställa frågan eftersom jag är livrädd för att störa. Då har jag ibland föredragit att låta bli att höra av mig och leva med vetskapen att jag riskerar att göra uppgiften fel och få ett dåligt betyg.

Hur ska man lösa såna här situationer i arbets- och studiesammanhang då för att säkerställa att en autist inte riskerar att behöva leva med en massa obesvarade frågor han eller hon aldrig vågar ställa? Jo, en speciell kontaktperson i form av ett arbetsbiträde eller en mentor är guld värt! Kommer vi på frågor, kan man komma överens med oss om att vi alltid kan ställa frågorna till kontaktpersonen. Kanske kan han eller hon också vidarebefordra frågorna till läraren eller chefen vid behov. Sånt kan underlätta för oss enormt!

7 anledningar till att autisten inte säger nej

Alla vi som har Aspergers syndrom eller autism är inte alltid duktiga på att säga nej i situationer då vi borde göra det. Men tyvärr tar vi inte alltid hänsyn till våra begränsningar, vilket inte sällan slutar med att vi går med på alldeles för mycket och mår dåligt efteråt. Att vi inte säger nej kan ha olika anledningar så som:

1. Vi jämför oss med andra människor. Och känner att vi också borde klara av sociala aktiviteter, oväntade förändringar och att hantera sinnesintryck när andra klarar det. Visst, vi vet ju att vi har autism och att de vi jämför oss med inte har det, men ibland kan vi inbilla oss att det inte är så farligt att försöka anstränga sig lite mer. Ibland kan vi överskatta vår förmåga och ork, och smällen kommer först efteråt.

2. Det gick okej sist. Förra gången vi följde med på grannens kompis kalas mådde vi kanske lite dåligt för stunden, men vi klarade det och mådde ändå okej dagen efter. Grannen blev glad för att vi följde med, och därför var det värt det. Men vi kanske inte tänker på att vi hade sovit bra den gången och hade haft en otroligt lugn period i våra liv just då. Därför tänker vi inte på att allt kanske inte kommer att bli lika framgångsrikt den här gången och att vi borde säga nej.

3. Vi förstår inte att vi egentligen inte alls vill det vi sagt ja till. För vi kan ibland ha svårt för att tolka våra egna känslor. Själv kan jag ibland också ha svårt för att skilja mina egna känslor från andras. Om jag märker att en annan person gärna vill något, kan jag inbilla mig att jag också vill samma sak eftersom jag påverkas otroligt mycket av andras känslor. Därför kan jag ibland tacka ja till saker jag inte borde tacka ja till. Nuförtiden löser jag ofta problemet genom att be om betänketid och att få återkomma med ett svar senare.

4. Vi har dåligt samvete för att vi tackat nej vid flera tillfällen förut. Och vi känner att vi borde anpassa oss och vara andra till lags den här gången. Om vi alltid är de enda som skippar gemensamma utflykter på skolan, grannens kalas eller After Work med arbetskamraterna, börjar andra människor inte sällan undra och ifrågasätta vårt beteende. Då kanske vi går över vår energikapacitet och tackar ja trots att det vi tackar ja till får oss att må så dåligt att vi behöver återhämta oss i flera veckor efteråt.

5. Vi vill inte vara för krävande. På morgonen tycker vi kanske att det är alldeles för kallt i vårt arbetsrum på jobbet. Sedan pratar kollegorna för högt i rummet bredvid och vi kan inte koncentrera oss på vårt arbete. En kollega luktar alldeles för mycket parfym, vilket får oss att må illa. Chefen ger oss en arbetsuppgift som ger oss ångest och får oss att må dåligt. Lunchen ska alla äta gemensamt eftersom det är en kollegas sista arbetsdag, men maten vi serveras smakar jätteäckligt och vi skulle vilja köpa vår egen mat istället. Efter jobbet blir det After Work vilket får oss att må dåligt. Vi kan ha svårt för att bedöma om vi borde säga ifrån varenda gång vi mår dåligt eller om vi framstår som oflexibla och jobbiga då.

6. Vi tror felaktigt att andra har hört oss när vi sagt ifrån. Och eftersom personen inte reagerat, har vi befarat att vi blir jobbiga och tjatiga om vi säger ifrån en gång till när sanningen är att personen i själva verket inte ens hört oss. Jag har ibland hört att jag har varit tjatig om jag sagt nej alldeles för många gånger och då har jag fått till svar: “Ja jag vet att du inte vill, men du behöver inte demonstrera.” Om vi försöker berätta för chefen under fikarasten att vi blivit mobbade och chefen inte reagerar för att han eller hon inte ens hört att vi sagt något, kan vi därför tro att chefen inte bryr sig och vi vågar inte upprepa oss i rädsla för att vara tjatiga.

7. Vi vågar inte säga nej överhuvudtaget. Det kan bli så otydliga budskap ibland. Å ena sidan säger andra människor att det är viktigt att våga säga nej men exakt samma människor kan bli arga när man väl gör det. Trots att jag förut fick höra att jag måste våga säga nej, fick jag utskällningar om en granne frågade mig om jag kunde hålla upp dörren och jag svarade nej (jo, det är jättejobbigt för mig att hålla upp dörrar för andra och en stor uppoffring!) Därför har det slutat med att jag inte vågar säga nej till knappt något alls längre för jag har svårt att bedöma när det anses vara okej att säga nej och när det inte anses vara okej. Det säkraste är att inte säga nej alls.

Avslutningsvis har de allra flesta människor svårt att säga nej någon gång ibland oavsett om de har autism eller inte. Men vi som lever med Aspergers syndrom eller autism har verkligen specialbehov och vi lever inte sällan i en värld där det mesta sker helt på andra människors villkor. Dessutom har vi ofta svårt för att tolka andra människor och sociala regler. Därför riskerar vi att hamna i sådana här situationer i en betydligt större utsträckning än andra människor och gå med på saker vi egentligen borde sagt nej till.

Nej, jag riskerar inte att sända ut fel signaler

För ett par dagar sedan förklarade jag i ett blogginlägg varför en person med Aspergers syndrom eller autism inte nödvändigtvis behöver bli bättre på att höra av sig. Jag beskrev också att jag själv är dålig på att höra av mig och dessutom ofta är trött och inte alltid orkar umgås. Många har frågat mig om jag inte riskerar att sända ut fel signaler till sådana nya bekantskaper jag är intresserad av att utveckla en närmare kontakt med om jag är dålig på att höra av mig och inte orkar ses.

Men nej, det riskerar jag inte alls! Jag förklarar nämligen alltid för nya bekantskaper hur det ligger till. Många människor jag lär känna är mycket trevliga, och om jag efter ett tag märker att en sådan person vill höras och ses ofta efter att personen skickat en vänförfrågan till mig på Facebook, förklarar jag alltid hur det ligger till och säger ungefär så här: “Jag tycker att du är jättetrevlig och jag är gärna vän med dig på Facebook. Men tyvärr orkar jag inte alltid läsa privata meddelanden för det är väldigt många som skriver, och därför kan det ta flera månader innan jag svarar. Det har absolut ingenting med dig att göra, utan jag är en introvert person och har inte mycket ork.” Då kan personen själv bedöma om personen vill behålla mig som vän på Facebook eller inte.

Det finns faktiskt de som har valt att radera mig från Facebook efter att jag tydliggjort hur jag fungerar eftersom dessa personer har sökt någon som velat ha en mycket tätare kontakt än vad jag klarat av. För dem har det varit jätteviktigt att kunna skriva privata meddelanden till varandra istället för att bara gilla varandras status då och då. Folk har olika uppfattningar om vad vänskap på Facebook innebär, och då tycker jag att det är bra att jag låtit dessa personer göra ett val. Men sen finns det såklart många som blir glada för att jag har förklarat detta och de respekterar att jag är dålig på att höra av mig.

Men någon gång sällan händer det att jag träffar en ny bekantskap som verkligen är jättespeciell och jag märker att vi klickar på ett djupare plan. Då tar jag själv initiativet till en ny träff med den nya bekantskapen med en gång. Och när vi sedan lär känna varandra och personen vill träffas igen, säger jag ungefär så här: “Tyvärr har jag väldigt lite ork, så om jag ibland tackar nej till att träffas eller inte svarar med en gång så beror det verkligen inte på dig. Du får absolut inte tro att jag inte vill träffas för det vill jag verkligen.” Och så förklarar jag för personen vad trötthet och ork innebär för mig. Men det är ju sällan det händer att man träffar en ny person man klickar med på ett djupare plan, så den här strategin behöver jag oftast inte ens använda mig av.

Om du har en närstående med Aspergers syndrom eller autism som är dålig på att höra av sig och vars nya bekantskaper brukar försvinna direkt, kan du fråga personen om han eller hon hade velat utveckla dessa relationer. Om personen svarar nekande, är ju allt som det ska. Men om din närstående är ledsen över att det inte fungerat, kan du föreslå för honom eller henne att personen skulle kunna förklara varför han eller hon inte alltid har orken att svara direkt. Då minskas åtminstone risken att personen sänder ut fel signaler!

Aspergers syndrom, autism och initial blyghet

När det gäller att skapa kontakt och förtroende så är vi människor olika varandra. Vissa av oss är öppna och avslappnade med nya bekantskaper med en gång medan andra är reserverade och behöver mer tid för att vänja sig. Och självklart gäller naturligtvis samma sak oss som har Aspergers syndrom eller autism! Vissa av oss aspergare kan vara blyga och reserverade i början och vågar inte säga vad som helst till nya människor medan andra av oss är varken rädda eller nervösa när vi träffar en ny person för första gången.

Själv tillhör jag den sistnämnda skaran. Jag är i princip lika avslappnad med alla, oavsett om det är första eller femtionde gången jag träffar personen. Och det är nog en egenskap som behövs i mitt yrke eftersom jag träffar nya personer hela tiden. Dessutom märker jag med en gång vad jag tycker om personen: vissa människor gillar jag inte alls, vissa människor gillar jag att småprata med och vissa, men ytterst få, gillar jag så mycket att jag vill lära känna personen närmare och utveckla en djupare kontakt. För mig är personkemi, vänskap och kärlek aldrig någonting som växer fram med tiden utan jag märker alltid med en gång om personen är så pass speciell att jag klickar med honom eller henne på ett djupare plan, vilket händer ytterst sällan. De flesta människor är trevliga och jag kan gilla att småprata med dem men jag upplever ändå oftast inte att det klickar på ett djupare plan.

Egentligen borde allt ovanstående vara självklart för de allra flesta människor, men i mitt fall finns ett stort problem: folk utgår ifrån att bara för att jag har Aspergers syndrom så ska jag vara nervös och osäker i början och det ska ta tid för mig att vänja mig vid nya människor. Det blir förödande konsekvenser för mig och många andra aspergare om vi inte blir tagna på allvar när vi försöker förklara att vi inte klickar med en ny kontaktperson enligt LSS eller i psykiatrin, en boendestödjare, mentor, arbetsbiträde eller en granne som gärna vill umgås med oss. Då kan vi få höra: “Men du har Aspergers syndrom så jag vet att du är rädd och nervös i början. Vänta lite så ska du se att allt kommer att vara bra inom några månader.”

Det finns även ett annat problem för många: man kan tycka att någon är väldigt trevlig att prata med, denna någon kan tycka att allt fungerar och klickar med oss men vi känner ändå inte att vi fungerar med denna någon fullt ut på ett djupare plan. Även om personen är trevlig. Jag har ibland haft boendestödjarkandidater som jag tyckt varit trevliga och som upplevt att det klickat med mig men jag har ändå inte velat ha dessa personer som mina boendestödjare. Tack och lov har jag möjlighet att säga till företaget och byta boendestödjare när det händer, men alla har tyvärr inte samma tur. I vissa kommuner går det inte alls att byta boendestödjare och i andra vill enhetscheferna ha en utförlig förklaring till varför man vill byta.

Jag brukar säga att jag är en väldigt enkel person: känner jag att jag inte klickar fullt ut med en boendestödjare eller en annan yrkesverksam person, säger jag till. Lär jag känna en person privat, märker jag alltid direkt om jag vill utveckla en djupare kontakt och isåfall låter jag personen veta det med en gång. Får jag en inbjudan, jag tackar ja med glädje och börjar planera direkt, betyder det att jag verkligen vill delta i tillställningen. Jag borde egentligen vara väldigt enkel att läsa av! Problemet är bara andra människor: de tror felaktigt att jag skulle vara blyg, osäker och ha svårt för att ta iniativ bara för att jag har Aspergers syndrom, och därför tänker de: “Jo men jag tror nog att Paula ändå vill innerst inne, hon behöver bara mer tid.” Och därför gör de egna tolkningar av mig.

Det är väldigt viktigt att du aldrig utgår ifrån att din autistiske närstående bara är osäker i början. Även om en annan person tycker att det klickar med din närstående, är det inte alls säkert att känslan är önsesidig från din närståendes sida. Om du vet med säkerhet att just din närstående är blyg och aldrig brukar kunna slappna av i början, kan du såklart fråga personen om han eller hon skulle behöva mer tid för att vänja sig vid den nya personen. Men om din närstående brukar vara öppen, pratsam och helt avslappnad även med nya bekantskaper, behöver inte personen mer tid om personkemin inte klickar i början! Personen behöver istället förståelse.

Nej, man behöver inte bli bättre på att hålla kontakten

“Du är inte bra på att hålla kontakten, Paula”, och “du måste bli bättre på att höra av dig” var något som jag ofta fick höra förut. Redan när jag var liten fick jag lära mig att det var viktigt att hålla regelbunden kontakt. Däremot förstod jag aldrig varför det var viktigt men jag hade tvingats att acceptera att det var livsviktigt. Att vara dålig på att höra av sig var lika dåligt som att sno i butiker och mobba andra människor, trodde jag på allvar. Och därför ansträngde jag mig hårt för att hålla kontakten regelbundet för jag ville ju inte vara elak mot någon. Men det tog energi.

Nu som vuxen vet jag bättre och förstår också vad som hände i min ungdom: omgivningen vägrade acceptera att jag är introvert. Som yngre kunde jag inte tillräckligt mycket om världen för att kunna ifrågasätta detta. På den tiden trodde jag på allvar att jag var elak om jag inte orkade hålla regelbunden kontakt, och därför försummade mina egna behov och hörde av mig till andra människor i och med att de ville att jag skulle göra det. Det ironiska är att ingen förmodligen ens vill att man hör av sig om man själv inte vill det, men det visste inte jag på den tiden för ingen hade förklarat det för mig.

Att tvinga sig själv att förändras och höra av sig till andra människor för deras skull var ett tungt lass att bära och det förstörde mycket för mig. Jag hade ju blivit uppfostrat att tänka att jag ska umgås med och höra av mig till andra människor för deras skull, inte för min egen och att det inte var viktigt vad jag själv ville. Det fick förödande konsekvenser för mig senare i livet för jag började helt leva för andras skull, vilket var farligt. Men ingen hade sagt till mig: “Vet du Paula, du är introvert. Men det är helt okej och du duger som du är”. Det var inte förrän jag var i 25-årsåldern och jag lärde mig det av min psykolog. Och då slog mig tanken: “Tänk om någon hade sagt det till mig tidigare”. För jag hade lidit under så många år av mitt liv helt i onödan.

Nu som vuxen har jag blivit ännu sämre på att höra av mig, men jag är själv nöjd med det. Det finns ju ingen anledning till att man ska behöva höra av sig till sina vänner varje dag, vecka och månad utan det går lika bra höra av sig en eller två gånger per år, och i vissa fall ännu mer sällan! Sedan finns det naturligtvis de som har åsikten att vänner ska höras varje vecka och det finns även de som har raderat mig på Facebook när jag förklarat att jag är introvert och inte orkar höras speciellt ofta. Men precis som min psykolog sa är människor olika och har olika förväntningar, vilket inte behöver vara fel. Det är varken fel på mig eller de som raderat mig, utan alla människor är helt enkelt inte menade för att ha kontakt med varandra.

Vi som har Aspergers syndrom och autism vill inte bli förändrade utan vi vill bli accepterade som vi är. Därför ska du acceptera oss även när vi är introverta och absolut undvika att uttrycka att vi borde bli bättre på att hålla kontakten och höra av oss. Om du ska stötta din autistiske närstående i att bli bättre på att höra av sig, ska du först kontrollera flera gånger att det verkligen är autistens egen vilja och att din närstående inte vill förändras bara för att du och andra människor uttryckt en önskan att han eller hon borde göra det!