Kategoriarkiv: Socialt samspel och relationer

Aspergers syndrom och social osäkerhet

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha svårt för att bedöma vad andra människor förväntar sig av oss. En sak som jag själv genom åren har haft problem med är att kunna bedöma när ett socialt umgänge är avslutat. När jag var yngre, hände det att jag blev hembjuden till andra människor och stannade alldeles för många timmar. Inte förrän andra människor sa till mig rakt ut att det hade blivit sent och att de gärna skulle vilja lägga sig förstod jag att jag borde ha gått hem flera timmar tidigare. Och att man kanske inte borde ha stannat hemma hos andra människor fram till midnatt.

Sådana här saker kan ibland göra att vi aspergare kan känna oss osäkra i andras sällskap. När man inte riktigt kan tolka vare sig andra människors miner, kroppsspråk eller det de säger så kan det hända att man övertolkar situationer istället. Om jag är hemma hos någon och värden gäspar, kan jag känna mig osäker på om jag borde gå hem och låta värden gå och lägga sig trots att jag har kommit fem minuter tidigare. Kanske är det jag som är tråkig? Det är inte alltid lätt för mig att bedöma när mitt sällskap är önskat eller när jag bara stör, och därför är det lätt hänt att jag blir överförsiktig. Samtidigt har jag lärt mig av erfarenhet att andra människor inte brukar uppskatta om jag frågar dem var femte minut om jag är tråkig eller har gjort något fel, så därför kan det kännas som en svår balans att kunna uppskatta hur mycket det är okej att fråga.

Det kan lätt bli fel när någon med Aspergers syndrom inte uppfattar andras signaler när andra människor samtidigt låter bli att säga rakt ut att de vill att man ska gå. Andra människor som inte vet vad Aspergers syndrom innebär kan tro att vi har uppfattat deras signaler och att vi bara är nonchalanta och oartiga och därför säger de ingenting. Vissa människor är också rädda för att vara för raka i rädsla för att såra, varför de inte vågar säga rakt ut vad de förväntar sig av oss. Men om jag har gjort eller sagt något fel, vill jag gärna veta det. Osäkerhet är bland det värsta jag vet!

Share Button

Därför kan vi aspergare ha svårt för fester

Share Button

När jag föreläser, är det många som frågar mig vad det är som gör att många av oss med Aspergers syndrom och autism inte tycker om fester. Här är några vanliga förklaringar:

1. Hög ljudvolym. Vissa av oss med Aspergers syndrom är ljudkänsliga. Själv är jag till skillnad från många andra aspergare inte speciellt ljudkänslig i den bemärkelsen att jag skulle ha svårt för att vistas i butiker, stan, på caféer eller kollektivtrafiken på grund av ljudnivån. Detta eftersom människor oftast pratar i en normal samtalston på sådana ställen. Däremot har jag väldigt, väldigt svårt för höga ljudvolymer och får ont i öronen när musik är på hög volym. Många andra aspergare har även svårt när många människor pratar samtidigt.

2. Känsligt smaksinne. Vissa personer med Aspergers syndrom uppfattar smaker och konsistenser på ett annat sätt än andra människor. I mitt fall blir det ett stort problem om det förväntas att jag äter det som bjuds. Sedan länge har jag börjat tacka nej till alla former av tillställningar där mitt känsliga smaksinne utgör ett problem. Umgås jag med rätt sorts människor, tar dessa varken illa upp eller tycker att det är det minsta konstigt om jag har med mig egen matlåda på festen. På det sättet är jag inte till besvär för någon men jag behöver inte heller gå hungrig!

3. Gemensamma spel och lekar. Nu organiseras det ju på långt ifrån alla fester gemensamma lekar eller aktiviteter. Men vissa personer med autism, däribland jag själv, har mycket svårt för att utföra aktiviter i grupp. Det har varit en mardröm för mig om det har ordnats gemensamma lekar där man exempelvis ska rita en händelse och andra ska gissa vad det är man har tecknat. Eller att man får en lapp där det står ett visst ord och sedan ska man försöka beskriva ordet framför alla utan att säga rakt ut vad ordet är medan de andra försöker gissa rätt. Alla sådana lekar framkallar ångest hos mig. Nuförtiden säkerställer jag alltid i förväg att ingen kommer att tjata på mig att delta i lekarna. För det är inte alltid ett “nej” respekteras.

4. Minglande. Det säger ju sig självt att många personer med asperger inte är världens bästa på att mingla. Själv har jag många gånger pratat med en och samma person under hela kvällen, vilket ibland har ansetts vara oartigt, framför allt om festen varit hemma hos mig och det har varit jag som varit värdinnan! Men jag har svårt för att hitta gemensamma samtalsämnen med många människor, varför jag föredrar att gå in i ett ämne på djupet och diskutera det hela kvällen.

5. Sociala regler. Inte sällan finns det hur många sociala regler som helst man förväntas följa på fester. Man ska ha med sig en present, vilket kan vara energikrävande för oss aspergare. För det första måste man tänka ut en lämplig present och för det andra måste man sedan ta sig till en butik och köpa en sådan. Vidare kan vissa fester ha klädkoder, och jag har själv svårt för att bedöma vad som är lämplig klädsel. Min boendestödjare har exempelvis förklarat för mig att min favoritoutfit i form av korta, tajta lädershorts och spetsstrympbyxor definitivt inte är lämplig klädsel på ett bröllop, dop eller en begravning! Jag hade aldrig vetat det om min boendestödjare inte hade talat om det för mig! Att försöka förstå och följa sociala regler tröttar ut mig, men det är också tröttsamt om andra människor fäller kommentarer och ställer frågor om jag gör annorlunda.

Share Button

Ibland behöver vi aspergare avlastning

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd tycker ibland att en vanlig vardag tar väldigt mycket energi, och därför måste vi ibland spara på våra energiresurser. Ibland tycker omgivningen att vi borde öva på det vi har svårt för eller försöka göra saker vi egentligen inte orkar göra, men det som alla inte förstår är att vi ofta måste betala ett väldigt högt pris om vi tvingar oss själva.

Det tar exempelvis väldigt mycket energi av mig att ringa telefonsamtal. Förut hade jag en annan boendestödutförare som hade som praxis att inte ringa samtal åt sina klienter utan de gav endast tips och mentalt stöd genom att sitta med i rummet när klienten ringde själv. Men denna metod fungerade inte på mig eftersom mitt problem inte är att jag skulle vara orolig för att ringa samtal eller att jag inte skulle veta hur man gör när man ringer utan mitt problem är att det tar mycket energi av mig att ringa dessa samtal.

Om jag inte hade vetat hur man ringer telefonsamtal, hade det varit bra för mig med en boendestödjare som ger mig tips och berättar vad man brukar säga när man ringer till myndigheter. Om jag hade haft social fobi och varit rädd för att ringa samtal, hade det eventuellt varit bra för mig att få mentalt stöd och peppning. Men nu har jag inte något av dessa problem, utan jag behöver någon som ringer åt mig så att jag orkar göra de viktigaste sakerna i min vardag som exempelvis att sköta mitt jobb, duscha och handla mat. Min energi räcker inte till allt, och därför måste jag hushålla med min energi.

Däremot kan jag ringa samtal ibland när jag verkligen måste. Jag måste ju exempelvis kunna ringa till mina kunder vid behov när de bokar föreläsningar av mig för kunderna skulle troligen få ett konstigt intryck av mig om jag inte ens kunde ringa till dem själv. Dessa samtal tar också energi av mig, men eftersom jag är noga med att hushålla med min energi i min vardag klarar jag av det. Men eftersom jag måste spara energi till sådana här nödvändiga samtal, orkar jag inte ringa hyresvärden, läkaren, arbetsförmedlingen och andra myndigheter för min energi räcker inte till allt samtidigt.

Andra människor tror ibland att telefonsamtal skulle börja ta mindre energi av mig genom övning. Men mamma vägrade ringa mina telefonsamtal när jag blev vuxen, och därför var jag tvungen att börja göra det själv. Under de första åren jag var gift med min exman, var jag dessutom tvungen att sköta både mina och hans telefonsamtal för han kunde ingen svenska i början. När jag ringde, ringde och ringde blev jag absolut mer van vid att ringa samtal, men däremot var energiåtgången fortfarande lika hög. Jag antar att myndighetssamtal innebär en viss sorts socialt samspel som inte är automatiserad hos mig, och vi som har Aspergers syndrom tycker ofta att socialt samspel tar energi, så jag tror inte att detta går att träna bort hos mig.

Ibland hjälper det inte att utsätta sig och öva, utan ibland behöver vi aspergare avlastning i form av någon som gör saker åt oss så att vi orkar med vår vardag!

Share Button

När man överkompenserar

Share Button

När jag diskuterar min Asperger-diagnos med andra människor, har jag ibland hört saker som att min Aspergers syndrom måste vara av den “mildaste sorten” för de har träffat andra aspergare som exempelvis pratat väldigt mycket om sina intressen och/eller problem. Men det stämmer inte att min Aspergers syndrom skulle vara mild utan jag har lärt mig att dölja och kompensera för vissa av mina svårigheter, vilket gör att min Aspergers syndrom inte alltid syns direkt.

I vissa situationer är jag överförsiktig för jag är orolig för att prata för mycket om mitt liv och mina intressen, och därför har det ibland blivit att jag istället pratar alldeles för lite om mig själv. Förut fick jag nämligen höra ofta att jag pratade för mycket om mina intressen, men om jag idag är osäker på om någonting i mitt liv intresserar mina vänner, överkompenserar jag genom att oftast låta bli att berätta det. Jag brukar aldrig prata om mitt jobb och föreläsningar med mina neurotypiska vänner för att inte trötta ut dem. Jag berättade inte heller för mina vänner att jag hade gift mig och inte heller att jag hade skrivit en bok. Mina vänner fick höra om mitt giftermål först senare, och de fick veta att jag hade skrivit en bok genom att läsa om boken i en tidning.

Jag agerade på samma sätt när jag skilde mig. Jag mådde väldigt dåligt efter skilsmässan men sa knappast ett ord om det till någon för jag var rädd för att överbelasta andra med mina problem. Jag hade varit skild några månader tills min mamma fick veta, och hon undrade naturligtvis varför jag inte hade sagt något tidigare. Men anledningen till att jag inte hade sagt något var att jag var orolig för att mamma skulle fråga mig hur jag mådde. Och eftersom jag mådde dåligt, ville jag inte säga något till mamma för jag ville inte att hon skulle veta att jag mådde dåligt. Jag ville ju att hon skulle må bra och att hon inte skulle oroa sig för mig.

Mamma fick också en mycket stor chock när hon läste min debutbok och fick veta hur svårt jag hade det i skolan. Hon hade aldrig anat att det var så illa och hon hade inte haft någon aning om att jag ville ta mitt liv i högstadiet! I den åldern ljög jag till och med ibland för mamma och hittade på att jag hade kompisar som jag inte ens hade för jag ville inte att mamma skulle må dåligt för min skull i onödan.

Om det finns ett barn eller en tonåring som klagar mycket hemma och säger tydligt att hen mår dåligt i skolan och/eller att hen planerar att ta sitt liv, får ju förstås omgivningen veta att allt inte står rätt till. Men vissa vill absolut inte vara till besvär för någon annan, och då kan svårigheterna och ångesten vara svåra att upptäcka och därför komma som en stor överraskning för omgivningen!

Share Button

När man blir intensiv i sina vänskapsrelationer

Share Button

Jag har tidigare beskrivit i min blogg hur vi med Aspergers syndrom och autism kan vara långt ifrån lagom och hur jag själv övergick från att helt strunta i min hälsa till att bli en riktig renlevnadsmänniska. Det känns som att jag inte kan göra eller intressera mig för något halvdant utan antingen går jag in i något 100% eller bryr jag mig inte om ämnet alls.

Men jag har inte bara varit långt ifrån lagom när det gäller olika intressen utan även med vänskapsrelationer. När jag var yngre, var jag allra helst själv. Jag skaffade vänner i princip endast för att göra mamma glad men jag hade inget riktigt intresse av att umgås med dessa personer. Om jag hade fått välja själv, hade jag varit ensam i stort sett hela tiden men tyvärr kände jag ofta en stor press från de vuxna att umgås med andra barn och ungdomar. Mitt intresse av att umgås med andra var i stort sett som 0.

Men i 20-årsåldern flyttade jag från Finland till Sverige och började plugga på Vimmerby Folkhögskola. Redan på min andra dag i skolan lärde jag känna en tjej som hette Sofia. Vi klickade direkt och blev allra bästa vänner. Vi gick i samma klass, hade samma lektioner och satt alltid bredvid varandra på varenda lektion och även i matsalen. Efter skoldagens slut fortsatte vi att umgås fram tills det var läggdags och efter ett tag började vi till och med flytta madrasser och sova över i varandras rum för att kunna fortsätta prata tills vi somnade (vi bodde på skolas internat och våra rum låg bredvid varandra). Vi var nästan aldrig ifrån varandra. När terminen på Vimmerby Folkhögskola tog slut och det vara dags för mig att flytta till Stockholm, ville jag och Sofia inte skiljas och därför flyttade även hon till Stockholm och bodde här nästan ett år tills hon flyttade tillbaka till Småland. Först flera år senare fick vi veta att vi båda har Aspergers syndrom, men under tiden vi umgicks med varandra visste vi inte om våra diagnoser.

När jag umgicks med Sofia, gjorde jag det för att jag tyckte om hennes sällskap och inte för att jag behövde sällskap i allmänhet. Om jag inte hade lärt känna Sofia i skolan så hade jag kunnat vara ensam utan problem men eftersom jag tyckte om henne som person så mycket, ville jag vara med henne jämt. Men skolpersonalen reagerade och tyckte att vi ibland borde vara sociala med våra studiekamrater i skolan och på internatet men vi ville inte umgås med andra, vi hade ju varandra vilket räckte gott och väl för oss. Vissa undrade till och med om vi var lesbiska och kära i varandra, men det var vi inte. Både jag och Sofia var heterosexuella, men vi hade roligt med varandra och därför ville vi aldrig vara åtskilda.

Det har även hänt mig vid ett par andra tillfällen i vuxenåldern att jag haft intensiva vänskaper och andra har reagerat. Jag hade en mycket nära killkompis som till och med bodde hemma hos mig ett tag. Även honom umgicks jag i princip dygnet runt med. I detta fall var det ännu fler personer som tog för givet att det var något mer än vänskap när de hörde att jag var nära vän en kille, men så var absolut inte fallet. Vi var bara nära vänner och anledningen till att jag umgicks med honom så intensivt var att jag trivdes i hans sällskap.

Jag antar att det inte anses normalt i vuxenåldern att ha så nära vänner att man umgås med personen i fråga dygnet runt och att man aldrig umgås med andra människor, och därför kan andra människor reagera (däremot anses det mer normalt att man umgås mycket intensivt med sin partner). Och det anses inte heller normalt att vilja vara helt ensam, och därför har andra människor reagerat i de perioder i mitt liv när jag velat isolera mig helt. Men jag föredrar djupa vänskaper framför ytliga relationer, och jag vill inte umgås bara för att umgås utan de jag väljer att umgås med tycker jag riktigt mycket om, annars vill jag vara själv.

Share Button

5 anledningar till att personer med Aspergers syndrom är ensamma

Share Button

När jag föreläser, får jag ofta frågan varför många personer med Aspergers syndrom och autism är ensamma och om denna ensamhet brukar vara självvald eller inte. Att många aspergare saknar vänner finns det många olika anledningar till, men de vanligaste anledningarna jag stött på är:

1. Personen skulle vilja ta kontakt med andra människor men är medveten om sina sociala svårigheter och vågar därför inte ta kontakt med nya människor. Personen kanske är blyg och väljer ensamheten av rädsla för att göra bort sig.

2. Personen är mobbad och får inte vara med i gemenskapen även om hen skulle vilja det.

3. Personen känner sig annorlunda än andra människor och känner att hen inte har så mycket gemensamt med andra överhuvudtaget. Hen kanske har ett annorlunda specialintresse men lyckas inte lära känna människor som delar just detta intresse, och eftersom hen inte lyckas hitta andra som fungerar ungefär på samma sätt som hen och det ofta uppstår missförstånd med andra p.g.a. olika tankesätt måste hen välja ensamheten framför andras sällskap. Ibland försvinner problemet om personen lär känna andra personer med Aspergers syndrom, men vissa känner att det är lika svårt att umgås med andra aspergare som det är att umgås med neurotypiker.

4. Personen kan tycka att det är trevligt att umgås med andra människor då och då, men detta sociala behov känns inte tillräckligt stort för att det ska vara värt “besväret”. För att behålla sina vänner måste man ju ibland ta initiativ till kontakt, höra av sig, lyssna på andras problem, passa tider och anpassa sig väldigt mycket vilket gör att umgänget med andra människor tar alldeles för mycket energi av personen. Hen kanske tycker kanske att det trots allt är helt okej att vara ensam, och därför känns det inte värt det att skaffa vänner.

5. Personen trivs med att vara ensam och har inget behov av att umgås med andra människor. För mig var det så när jag var barn och tonåring. Jag älskar fortfarande att vara ensam, och nuförtiden vill jag fortfarande bara umgås med andra om det finns personer vars sällskap jag verkligen tycker om. Det krävs att jag ska tycka att det är minst lika roligt att umgås med den personen som det är att vara ensam för att jag ska välja någons sällskap framför ensamheten. Till skillnad från många andra känner jag mig inte tom när jag är ensam, och därför har många av mina vänskapsrelationer och dejting med killar inte hållit för om det inte har klickat helt har jag känt att det är roligare att vara ensam än att umgås med andra människor. 

Om du har en närstående med Aspergers syndrom som saknar vänner, behöver avsaknaden av vänner inte vara en anledning till oro. Din närstående kanske är hur nöjd som helst med att vara ensam och tycker att det är jobbigt att känna en press på att skaffa vänner. Eller så mår hen dåligt av att vara isolerad och behöver ditt stöd med att komma ur ensamheten. För att veta hur det ligger till med just din närstående, fråga!

Share Button

När de riktiga känslorna kommer fram

Share Button

Många barn med Aspergers syndrom och autism får höra att det är svårt att förstå sig på dem och deras känslor. Själv fick jag som barn höra att jag var labil. Oftast såg jag glad ut, men någon dag då och då kunde jag komma plötsligt hem från skolan och skrika att jag hatade alla lekar på rasterna, att jag hatade pianolektionerna, att jag hatade alla mina vänner och att jag aldrig ville mer. Och då tänkte de vuxna att mina plötsliga utbrott berodde på att jag hade haft en dålig dag och att jag var en labil person som ändrade sig hela tiden.

“Men vad dramatisk du är, jag vet att du inte hatar det egentligen,”, fick jag ofta till svar från de vuxna. Då kunde jag bli vansinnig, smälla i dörrarna och skrika att jag hatade hela mitt liv och att bara ville vara ensam. Efter ett tag fick jag dåligt samvete för mina utbrott, och då gick jag till mina föräldrar och sa till dem att jag inte hade menat det de sa. Jag ville ju absolut inte göra någon ledsen, och jag tänkte att mina föräldrar kanske hade blivit ledsna av mina utbrott.

Men egentligen hatade jag lekarna på rasterna, pianolektionerna och umgänget med mina kompisar hela tiden. Anledningen till att jag oftast teg om mina riktiga känslor var att jag hade en stor press på att bete mig så normalt som möjligt och jag fick otroligt mycket beröm när jag hade blivit mer social och aktiv trots att jag själv inte ville det. De vuxna hade tidigare varit bekymrade över att jag inte hade haft någon “riktig” hobby utan hängde hemma hela tiden, och därför hade jag börjat spela piano trots att jag hatade det. Min lärare hade varit bekymrad över att jag hade varit ensam på rasterna istället för att leka med mina klasskamrater, och därför tvingade hon mig att vara med och spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensam. Mina föräldrar hade frågat mig med en orolig röst efter skolan: “vem har du lekt med idag, Paula?” istället för att fråga mig “hade du roligt idag?” och jag skaffade vänner för att göra dem glada. Jag hade mycket roligare när jag var ensam, men eftersom jag bara fick beröm när jag blev mer social mot min vilja och jag kände mig mindre älskad om jag var ensam, kände jag mig tvungen att umgås med andra barn.

Jag ansträngde mig hela tiden för att göra de vuxna nöjda så att jag skulle bli accepterad, och oftast höll jag en god min. Det var en kamp att låtsas vara normal hela tiden, men oftast lyckades jag lura de vuxna för jag ville gärna få beröm och höra att jag hade utvecklats. Därför ljög jag ofta och sa till de vuxna att jag hade haft roligt med mina vänner även om jag innerst inne hade velat vara ensam. Men ibland rann bägaren över och då kom sanningen fram. Då skrek jag rakt ut vad jag egentligen hade känt innerst inne hela tiden, men eftersom jag skämdes efteråt och bad om ursäkt, trodde de vuxna att jag var labil och hade känslorubbningar.

Ibland får jag höra att känslorubbningar är vanliga hos barn med Aspergers syndrom. Men det är viktigt att komma ihåg att om ett barn i vissa stunder skriker att hen exempelvis hatar skolan, finns en risk att det finns en sanning bakom det. Själv har jag aldrig blivit kallad labil i vuxenåldern för nu får jag äntligen leva ett liv som passar mig och har ingen anledning till att hata något längre. Så om ett barn ofta säger samma saker under utbrott, ta det på allvar och fundera på om det kan finnas någon sanning bakom orden!

Share Button

Att utföra aktiviteter tillsammans med andra aspergare

Share Button

Ibland får jag frågan om jag tycker att det är lättare att göra aktiviteter om alla i sällskapet har Aspergers syndrom. Oftast har jag inte det, men beror på vad det är för aktivitet. Om jag upplever aktiviteten i sig som energikrävande tycker jag att det är lika jobbigt och energikrävande oavsett vem/vilka jag utför aktiviteten med. Några exempel på sådana aktiviteter är att spela sällskapsspel, bowla, spela biljard, laga mat, kolla på film, utföra lagsporter eller leka grupplekar.

När det gäller biljard, bowling, matlagning och lagsporter måste jag koncentrera mig på min motorik. I lagsporterna måste jag även koncentrera mig på reglerna i spelet, tänka på var mina lagkamrater och bollen är och samtidigt hålla koll på vad som händer i spelet. Det är lika tröttsamt oavsett vem jag gör det med. I sällskapsspel behöver man oftast inte tänka på motorik, men det kräver ändå en förmåga att samspela socialt samtidigt som man måste koncentrera sig på vad som händer i spelet. Därför gör de flesta sällskapsspel mig mentalt trött och det spelar ingen roll om personerna jag spelar med har Aspergers syndrom eller inte.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, tyckte jag att det var energikrävande att plugga tillsammans med de andra eleverna och planera föreläsningar tillsammans med andra. Det spelade ingen roll för mig att mina klasskamrater också hade Aspergers syndrom. Med detta sagt trivdes jag på skolan och det som underlättade det för mig var att lärarna hade kunskap om Aspergers syndrom. Men jag blev ändå utbränd av skolan trots att det var en Asperger-klass och jag orkade inte gå till skolan alls under de sista månaderna.

Däremot upplever jag ibland att jag kan ha mer gemensamt med andra aspergare än med neurotypiker. När jag exempelvis varit ute och ätit med ett gäng andra aspergare, har jag inte behövt förklara mig varför jag är kräsen när det gäller mat, varför jag inte äter vissa saker och jag har inte känt något krav på att följa de oskrivna reglerna och småprata. Därför tycker jag generellt sett att jag har lättare att hitta vänner bland aspergare än bland neurotypiker. Nu menar jag inte att jag automatiskt blir vän med alla aspergare för vi aspergare är extremt olika och jag har inte gemensamt med alla. Men generellt sett har jag lättare att hitta människor jag klickar med bland aspergare än bland neurotypiker. Även om det precis som alltid självklart finns undantag.

Share Button

Alla barn lär sig inte på samma sätt

Share Button

De flesta barn och även många vuxna tycker att det är roligt med grupplekar. I skolan leker många barn på rasterna och ibland på lektionerna, och i vuxenåldern leks det ibland grupplekar på exempelvis fester. Men alla människor är inte förtjusta i grupplekar, inte minst många av oss med Aspergers syndrom eller autism.

Själv har jag alltid hatat grupplekar. I värsta fall har lekarna gjort mig fruktansvärt trött och framkallat stor ångest hos mig, i bästa fall har de bara gjort mig utmattad. Det sägs ibland att barn lär sig nya saker bäst genom att leka, men detta har aldrig gällt mig. Språk var mina favoritämnen i skolan, och jag läste sju olika språk på gymnasiet. Som tur var var det mycket katederundervisning på min skoltid vilket utgick på att läraren pratade och förklarade grammatikreglerna för oss samtidigt som vi elever skrev ner allt på vårt block. På detta sätt lärde jag mig otroligt bra och snabbt och jag fick alltid mycket bra betyg i språk utan att behöva anstränga mig.

Ibland fick däremot någon språklärare för sig att vi skulle lära oss bäst genom att leka. Ibland anordnade lärarna tävlingar om vem som hade lärt sig grammatiken bäst, och jag vann oftast dessa tävlingar. På andra lektioner som geografi och biologi anordnades det ibland också tävlingar, men då förlorade jag alltid eftersom jag hade otroligt svårt för att ta in andra ämnen än språk. Dessa tävlingar framkallade ingen ångest hos mig, men däremot gjorde de mig totalt utmattad eftersom de innebar för mycket socialt samspel. Jag lärde mig aldrig någonting om vare sig språk eller andra skolämnen av dessa tävlingar men de tog all min energi som jag effektivt hade kunnat använda till andra saker.

Ibland fick vi en lapp på språklektionerna där det stod något ord eller ett verb på det främmande språk som vi höll på att lära oss. Om det var ett verb, skulle vi ställa oss framför hela klassen och låtsas göra det som stod på lappen utan att vi sa ett enda ord och klasskamraterna försökte gissa vilket verb det handlade om. Om det stod något ord, skulle vi förklara med egna ord vad ordet betydde medan klasskamraterna försökte gissa ordet.

Förutom utmattning framkallade dessa ovannämnda lekar otroligt stor ångest hos mig. Eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom har svårt för kroppsspråk, var det mycket svårt för mig att förklara betydelsen av ett verb endast med hjälp av kroppen. Min hjärna höll nästan på att explodera när jag försökte klura ut vad jag skulle göra med kroppen när jag exempelvis skulle låtsas segla eller laga mat.

Det blev inte lättare när jag försökte förklara betydelsen av orden med egna ord. Jag har alltid haft mycket svårt för detta, oavsett om jag gör det på mitt modersmål finska eller på ett främmande språk. Därför lärde jag mig aldrig nya glosor genom dessa lekar, utan tvärtom: jag var så ångestfylld att jag nästan glömde bort alla orden på det främmande språket i fråga! Det allra värsta var däremot när vi skulle se på bilder eller rita. Jag är värdelös på bilder och det tog alltid mest energi av mig eftersom jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom aldrig har varit en visuell person. 

“Men du måste utsätta dig om du tycker att det är jobbigt med lekar, många tycker att det är jobbigt i början”, fick jag ibland höra. Så jag utsatte mig, år efter år. Men ju mer jag utsatte mig under de 12 år jag gick i skolan, desto jobbigare blev det. Och nu i vuxenåldern tycker jag att det är skönt när jag äntligen får tacka nej till alla slags grupplekar eller -spel. Nu vet jag att de inte ger mig någonting, utan snarare tvärtom.

Det är viktigt att alla lärare håller i minnet att alla elever inte lär sig på samma sätt. Vissa lär sig endast genom bilder, andra endast genom lekar, och vissa bara genom klassisk katederundervisning. Alla barn fungerar inte likadant!

Share Button

Vikten att förstå logiken bakom de sociala reglerna

Share Button

Ibland kan barn med Aspergers syndrom eller autism ha svårt för att lära sig vad som anses vara ett snällt eller artigt beteende i olika situationer. Detta kan få barnen att framstå som ouppfostrade medan det i själva verket ofta handlar om att barnet helt enkelt inte vet vad omgivningen väntar sig av dem.

Själv tyckte jag som barn att vissa regler var väldigt enkla att lära sig. För mig var det exempelvis självklart att man inte fick slå andra barn. Jag tyckte själv att det gjorde ont att bli slagen, och därför ville jag inte göra ont på andra barn. Jag tyckte också att det var självklart att tacka när jag blev bjuden på något eller när någon hjälpte mig. För mig har det alltid varit viktigt att visa omtanke och jag hade redan som barn svårt för människor som aldrig sa “tack”. Därför var jag noga med att tacka andra människor, och det var aldrig något problem.

Däremot hade jag mycket svårt att lära mig och komma ihåg vissa andra sociala regler. Jag förstod exempelvis inte att jag borde öppna dörrar och portar till mina grannar eller okända människor i stan om de gick bakom mig och bar tunga matkassar. Jag gick oftast in utan att hålla upp dörren och var helt oförstående om någon klagade på att jag inte hade hållit upp dörren. Jag förstod aldrig varför. Anledningen till att jag inte förstod något var att jag inte visste att andra människor ville bli behandlade på ett annat sätt än jag. Själv har jag alltid tyckt att det är jobbigt och om mina grannar eller okända människor håller upp dörrar för mig om jag har tunga matkassar och jag utgick ifrån att andra fungerade som jag.

Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt att mina grannar håller upp dörrar för mig är att jag redan har planerat att lägga dessa matkassar på marken för att ta fram nyckelbrickan ur min handväska. När någon plötsligt håller upp dörren för mig utan att jag är beredd på det, går saker inte enligt planerna vilket är ett stressmoment och energikrävande för nu måste jag plötsligt tänka på ett annat sätt. Även om det tar mindre tid att komma in genom porten när någon håller upp dörren till mig är det energikrävande (däremot är det inga problem för mig om jag är i sällskap med en vän och vännen håller upp dörren för mig för då är jag beredd på det). När jag var yngre, hade jag ingen aning om att andra människor tyckte att det var mer energikrävande att lägga matkassar på marken än att låta en granne eller okänd person öppna porten och att de därför tyckte att det var oartigt av mig att inte hålla upp dörrar för dem.

På samma sätt förstod jag aldrig förut varför det var viktigt att bjuda sina vänner på glass eller godis om man själv åt glass eller godis i deras sällskap. Eftersom mamma påminde mig flera gånger, lärde jag mig den regeln till slut men det var energikrävande för mig att komma ihåg det i alla situationer. När jag frågade de vuxna varför det var viktigt att bjuda, sa de till mig att jag borde sätta in mig i andra människors situation och försöka föreställa mig hur jag skulle känna om en kompis åt glass i mitt sällskap utan att bjuda mig. Men jag förstod ändå inte.

I början av 20-årsåldern hade jag faktiskt en vän som ibland åt glass när jag var hemma hos henne utan att fråga mig om jag ville ha (detta var innan jag började leva hälsosamt så på den tiden åt jag fortfarande glass). Jag tyckte inte att det var något konstigt med hennes beteende för ibland hade hon bara en glasstrut hemma och blev sugen. Om hon skulle äta den glasstruten efter att jag hade åkt hem kunde hon lika gärna äta den framför mig, så resonerade jag. Och nu började jag förstå ännu mindre varför hennes beteende ansågs vara oartigt för i mina ögon var det helt normalt.

Det var först långt senare i vuxenåldern jag fick veta varför. Jag frågade min boendestödjare varför det anses var oartigt att göra som hon gjorde, och hon förklarade för mig att det beror på att andra människor lätt blir sugna om de ser någon annan äta glass och de inte får smaka. Då fick jag en förklaring till hur andra människor fungerade och tänkte. Själv blir jag inte sugen om jag ser någon annan äta något gott, och därför visste jag inte att andra människor blev det.

Ibland kan barn med Aspergers syndrom behöva tydliga förklaringar. Om ett litet barn exempelvis har ett annorlunda fungerande beröringssinne och inte tycker att det gör ont att bli slagen, kan det vara svårt att förstå att andra tycker att det gör ont. Om man själv inte tycker att det är viktigt att andra tackar en, kan det vara svårt att förstå varför andra tycker att det är viktigt. För mig blev det plötsligt lätt att komma ihåg att bjuda andra om jag själv åt något gott när jag visste att andra människor lätt blir sugna om de ser något gott och att de tycker att det är jobbigt att inte få äta det själv.

Share Button