Kategoriarkiv: Socialt samspel och relationer

Mer om svårigheter att ge kritik

I gårdagens blogginlägg beskrev jag varför vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ha svårt för att ge kritik och att en av anledningarna i mitt fall är att jag har svårt för att bedöma hur hårt min kritik kommer att tas emot av motparten.

Men det finns även andra anledningar till att jag har svårt för att ge kritik. Jag har nämligen också mycket svårt för att bedöma hur mycket jag kan ”kräva” av andra människor. Eftersom mitt funktionssätt tillhör en minoritet, är det självfallet orimligt av mig att begära att alla människor alltid ska anpassa sig efter mig. Samtidigt är det ju också orimligt begärt att jag ska anpassa mig i alla situationer och alltid sätta andras behov före mina.

Inte sällan krockar mina behov med andra människors. Med min Aspergers syndrom älskar jag planering och rutiner: det är så mitt liv fungerar utan stress. Skulle jag få bestämma så skulle både jag och andra människor alltid hålla det man har sagt, inte ändra sig och alltid hålla tider. Har man sagt att man ska ses på onsdag klockan 13 så är skulle det vara den tiden som gäller och då skulle det inte bli några ändringar. Blir den andra personen en kvart försenad måste jag ju planera vad jag ska hitta på under den där kvarten. Vilket jag absolut kan göra men det medför extrastress i min vardag. Samtidigt har jag lärt mig att andra människor blir irriterade om jag kritiserar dem om de ändrar tider och blir något försenade, och därför förväntas jag det att jag anpassar mig. Vilket jag också gör.

I min värld betalar man också tillbaka det man har lånat från någon annan. Om jag har behövt låna en krona från en annan person för att gå på en offentlig toalett, är det lika självklart för mig att betala tillbaka en krona till personen som jag förväntar mig att den personen ska betala tillbaka en krona till mig om han eller hon har lånat en krona av mig. Men om jag skulle kritisera någon för att personen glömt bort att betala en krona tillbaka till mig, skulle jag få höra att jag är oflexibel.

Detta har medfört att det har blivit svårt för mig att bedöma när jag ska våga ge kritik. Om det förväntas att jag inte kritiserar någon för att personen inte betalar tillbaka en krona till mig, vid hur pass stor summa går gränsen för att det ska anses okej att ta en konflikt utan att framstå som petig? 10 kronor? 100 kronor? 1000 kronor? 10.000 kronor? Var går den magiska gränsen? Och om det inte är okej att säga ifrån till någon som ständigt blir 5 minuter försenad, hur stor får förseningarna vara och med vilken frekvens för att det ska vara okej att säga ifrån och klaga? Mina svårigheter att bedöma sådan här saker medförde att jag av rädsla för att framstå som oflexibel inte vågade ta en konflikt förut och begära att få tillbaka 5000 kronor som jag inte fick tillbaka.

Du som har en närstående till någon med Aspergers syndrom som inte vågar ge kritik och ta konflikter så är det bra om du kan ge beröm till personen när han eller hon vågar säga till och ge kritik. Kallar du din närstående för oflexibel och orimlig, finns risken att personen aldrig kommer att våga ge kritik något mer!

Om svårigheter att ge kritik vid Aspergers syndrom

I gårdagens blogginlägg beskrev jag hur vissa av oss med Aspergers syndrom eller autism kan ta välmenad kritik väldigt hårt. Men det är inte bara att ta kritik som är svårt. Vissa aspergare som har jag pratat med upplever nämligen också att det är exakt lika svårt att ge kritik.

I mitt fall handlar svårigheten delvis om att jag har svårt för att bedöma hur hårt min kritik kommer att tas av motparten. Precis som jag berättade i gårdagens blogginlägg så kunde jag som barn bli helt förstörd om en förälder sade till mig med en vänlig röst: ”Du borde inte ha gjort detta, Paula” för jag kunde inte tolka situationens allvar och fick för mig att jag hade gjort något oförlåtligt, nästintill kriminellt och att jag kanske hade förstört personens liv för flera år framåt. Det var mycket svårt för mig att skilja på en välmenande kommentar och en riktig utskällning.

På grund av min oförmåga att bedöma andra människors avsikter har jag mycket svårt för att bedöma hur hårt andra människor kan tänkas ta konstruktiv kritik. Tänk om jag säger till en person ”du borde inte ha gjort det här” eller ”jag blev lite ledsen när du gjorde si eller så” och personen kommer att bli helt förstörd och kommer att grubbla på händelsen i flera år framåt? Och då kommer jag också börja grubbla och ha väldigt svårt för att släppa händelsen.

Andra människor säger ibland till mig att jag måste säga till om jag stör mig på någonting men det är inte alltid så lätt för mig när jag oroar mig extremt mycket för att göra någon annan ledsen. Om jag inte stör mig så jättemycket på det personen gör är det ofta enklare för mig att hålla tyst än att säga till. Tänk om jag märker att personen blir väldigt ledsen om jag säger med en vänlig röst: ”Du borde ha gjort så här istället”, då kommer jag själv börja grubbla i minst 10 år framåt att jag gjorde personen så ledsen.

När jag tog upp problemet med min psykolog, förklarade hon att förmågan att ge och ta kritik ingår i färdigheterna i ömsesidigt socialt samspel vilket personer med Aspergers syndrom har svårt för. Diagnoskriterien “svårigheter i social interaktion” behöver inte alls handla om att man är tyst och inåtvänd utan det kan lika väl handla om andra färdigheter som ingår i det sociala samspelet människor emellan!

Därför ska omgivningen välja sina strider med autister

Igår skrev jag ett inlägg om hur neurotypiker och vi autister ibland kan mötas på mitten. I vissa situationer är det neurotypiker som får anpassa sig, och i andra situationer är det vi med Aspergers syndrom och autism som får anpassa oss. Det är mycket viktigt att omgivningen väljer sina strider med oss och inte tvingar oss att anpassa oss i situationer då vi verkligen inte klarar det. När du vill att vi gör det ena eller det andra så anser jag att du tar dig en funderare på varför det är viktigt eller skulle det kunna finnas en annan lösning?

När jag sagt offentligt till åhörarna på mina föreläsningar att personer med asperger inte alltid ska behöva anpassa sig så har jag ibland fått kritik för uttalandet. Det finns de som tycker att det verkligen syns på min ståndpunkt att vi aspergare skulle sakna empati när jag inte kan se saken från omgivningen synvinkel. Förstår jag inte att omgivningen faktiskt kan ta illa upp om en person med Aspergers syndrom vägrar att hälsa, se andra i ögonen eller äta själv i ett separat rum? Förstår jag inte att det ser riktigt otrevligt ut om någon har på sig keps inomhus och det faktiskt kan störa omgivningen på riktigt?

Men nej, jag anser faktiskt inte att det bör störa någon om en elev med Aspergers syndrom har keps på sig i klassrummet när kepsen kan skydda barnet från obehagliga intryck och det kan kännas lugnande och ångestdämpande att ha en tyngd i huvudet. Ibland har människor också exempelvis plåster på ett finger när de gjort sig illa vilket omgivningen också förväntas acceptera och inte störa sig på. Om det förväntas att ett plåster på ett finger ska accepteras av omgivningen, varför skulle det förhålla sig på ett annat sätt med kepsen?

Inte heller anser jag att andra människor bör lida nämnvärt av att en person med autism kan behöva sätta sig själv i ett separat rum och äta om någon verkligen tycker att det tar energi av någon att äta tillsammans med andra. Maten smakar ju likadant och är lika mättande ändå, oavsett om aspergaren sitter med vid matbordet eller inte! Om det finns någon som tycker att det känns smärtsamt och obehagligt på något sätt att ta i hand så anser jag det som självklarhet att personens upplevelser måste respekteras av omgivningen, lika självklart som att ingen ska tvingas ha sex mot sin vilja.

Sedan finns det faktiskt saker som kan störa omgivningen på riktigt. Ibland kan det kanske finnas någon som inte duschar, och andra människor kan må dåligt av att vistas i sällskap med en person som luktar illa. I sådana situationer är det naturligtvis viktigt att hjälpa personen att hitta strategier för att bli ren på något sätt. Jag påstår alltså ingalunda att omgivningen behöver tolerera exakt allt. Men om någon med asperger vägrar att ta i hand så beskylls ofta aspergaren för att vara oflexibel, när det egentligen är andra människor som är oflexibla om de vägrar acceptera att det finns människor som lider av att ta andra människor i hand och kräver att alla människor ska ta varandra i hand av princip, utan att det egentligen finns någon riktig anledning för det!

En vanlig vardag kan ta extremt mycket energi av oss med autism, och därför kan det exempelvis vara alldeles för mycket begärt av ett autistiskt barn att vara i skolan på heltid, göra läxor, städa sitt rum och äta tillsammans med familjen. För att vi inte ska bli totalt utmattade så är det viktigt att vi väljer vad vi lägger vår energi på och att omgivningen väljer sina strider med oss! Ta dig gärna en funderare: är det verkligen viktigt att vi gör precis på samma sätt som andra människor eller handlar allt bara om princip?

Jo, aspergare och neurotypiker kan visst ibland mötas på mitten

I förrgår skrev jag ett blogginlägg om hur fel det kan bli när andra människor har förväntningar på oss med Aspergers syndrom eller autism som vi inte kan uppfylla. När andra människor träffar mig för första gången tror de kanske att jag är någon jag inte är om de upplever att min asperger inte syns, men sen kan de bli besvikna om jag inte klarar av saker som de förväntar att jag ska klara av. Då kan det hända att de börjar se det som deras uppgift att försöka “ta bort” min aspighet. Men för mig är det viktigt att inte bli tvingad till nya aktiviteter mot min vilja och jag trivs med mina Asperger-drag! Därför vägrar jag att ändra mig själv för andras skull.

Däremot tycker jag att relationer handlar lika mycket om att ge som att ta och anser därför inte det heller vara rätt om allt umgänge skulle ske på mina villkor bara för att jag har en diagnos. Om andra människor anstränger sig för mig så vill jag också ge något tillbaka, naturligtvis under förutsättningen att jag inte mår dåligt av att kompromissa. Ingen part ska enligt mig behöva ständigt anpassa sig efter den andre utan att den andre också försöker skärpa sig lite så länge kompromisserna inte kostar någon för mycket energi. Ibland kan det faktiskt finnas en lösning för att jag och andra människor ska kunna mötas på mitten, och ibland finns det inte det.

Ett exempel på en situation där jag ansåg det vara rätt att jag skulle anpassa mig var när jag var som utbytesstudent i Kanada och bodde hos en kanadensisk värdfamilj i ett år. Värdfamiljen ställde upp helt frivilligt, de bistod med husrum och mat fick ingenting betalt för vare sig insatsen eller omkostnaderna. Jag förstod naturligtvis att ingen ville ställa upp på det sättet utan att få något tillbaka. Eftersom min värdfamilj ansträngde sig för mig så hade det nog inte varit så trevligt för dem om jag bara hade spenderat exakt all min fritid i mitt rum och de aldrig hade fått umgås med mig. De ville naturligtvis visa upp landet för mig, lära känna mer om Finland och mig som person. Och därför förstod jag att jag skulle försöka ge de det de ville ha som tack för att jag fick bo hos dem.

Att försöka vara social med familjen var inte så lätt för mig när de alltid satte sig i soffan i vardagsrummet och satte på TV:n på kvällarna. Jag har aldrig gillat att se på TV och film, och eftersom jag är så ointresserad så tappar jag koncentrationen och intresset direkt. Därför hade det mest naturliga för mig varit att stänga in mig i mitt rum, läsa en bok och skriva brev till mina kompisar i Finland (på 90-talet var det ju vanliga brev som gällde, inte SMS och mejl) men jag ville ju försöka kompromissa och ge lite av mig själv till värdfamiljen också.

Lösningen blev att jag satte mig i soffan i vardagsrummet med familjen och läste böcker och skrev brev samtidigt som de tittade på TV. Det här blev en kompromiss för oss alla även om båda parterna förmodligen hade velat ha det lite annorlunda: jag hade föredragit att kunna stänga in mig ensam i mitt rum medan värdfamiljen förmodligen hade föredragit att jag hade tittat på TV med dem men det här var ändå en acceptabel lösning för oss alla!

Att jag har Aspergers syndrom betyder ingalunda att alla människor alltid ska behöva ta hänsyn bara till mina behov, utan jag bör givetvis göra detsamma tillbaka! Om alla parterna försöker anstränga sig lite så kan det mycket väl finnas en lösning.

Aspergers syndrom, autism och sociala krav

Vi som har Aspergers syndrom eller autism orkar inte alltid med sociala situationer och krav. Igår kom jag hem från Finland efter att ha firat jul och nyår hemma hos mina föräldrar i ett par veckor, och i samband med mina långa Finlandsvistelser är det därför många som undrat hur jag orkar bo med mina föräldrar i så lång tid. Är det inte för socialt och brukar inte folk med Aspergers syndrom behöva mycket ensamtid?

Men nej, det var inte särskilt jobbigt för mig att bo hos mina föräldrar. För mig hänger alltid energiåtgången ihop med vilken typ av sociala krav jag ställs inför men mina föräldrar ställer inga sådana krav. Det är okej att ha på sig pyjamas eller mysbyxor hela dagen när man är hemma (till och med på självaste julafton), det är okej att äta när man känner för det, vilken mat man vill och var i lägenheten man vill. Mina föräldrar kanske vill äta fisksoppa klockan 15 och sitta vid köksbordet, men jag kanske vill äta klockan 17 och kyckling med ris istället. Inga problem! Det är också helt okej att dra sig undan till och med på julafton och stänga dörren efter sig, så det finns inga krav på att man ska behöva sitta tillsammans med familjen i flera timmar. Däremot försökte mina föräldrar ställa krav på mig när jag var barn och på den tiden brukade familjen alltid äta tillsammans, men jag trivs så otroligt mycket bättre med de nuvarande “reglerna”.

Hade jag tvingats äta tillsammans med familjen varje dag och vid vissa bestämda tider samt inte fått dra mig undan, hade jag orkat högst i ett par dagar om ens det och då hade jag garanterat varit helt slut efteråt! Speciellt krav på gemensamma måltider brukar göra mig utmattad, vilket jag fick erfara med min före detta svärfamilj för de var en mycket stor familj som alltid åt tillsammans.

Om en person med Aspergers syndrom eller autism tackar nej till en social tillställning men tackat ja till en annan, behöver det inte alls vara något personligt mot dig! Det kan ibland vara miljön och kraven det är “fel” på, inte människorna! Men ibland är det däremot så att aspergaren helt enkelt inte orkar umgås alls, oavsett hur mycket miljön anpassas för personen kanske behöver ladda på batterierna istället!

Aspergers syndrom och social osäkerhet

Vi som har Aspergers syndrom eller autism kan ibland ha svårt för att bedöma vad andra människor förväntar sig av oss. En sak som jag själv genom åren har haft problem med är att kunna bedöma när ett socialt umgänge är avslutat. När jag var yngre, hände det att jag blev hembjuden till andra människor och stannade alldeles för många timmar. Inte förrän andra människor sa till mig rakt ut att det hade blivit sent och att de gärna skulle vilja lägga sig förstod jag att jag borde ha gått hem flera timmar tidigare. Och att man kanske inte borde ha stannat hemma hos andra människor fram till midnatt.

Sådana här saker kan ibland göra att vi aspergare kan känna oss osäkra i andras sällskap. När man inte riktigt kan tolka vare sig andra människors miner, kroppsspråk eller det de säger så kan det hända att man övertolkar situationer istället. Om jag är hemma hos någon och värden gäspar, kan jag känna mig osäker på om jag borde gå hem och låta värden gå och lägga sig trots att jag har kommit fem minuter tidigare. Kanske är det jag som är tråkig? Det är inte alltid lätt för mig att bedöma när mitt sällskap är önskat eller när jag bara stör, och därför är det lätt hänt att jag blir överförsiktig. Samtidigt har jag lärt mig av erfarenhet att andra människor inte brukar uppskatta om jag frågar dem var femte minut om jag är tråkig eller har gjort något fel, så därför kan det kännas som en svår balans att kunna uppskatta hur mycket det är okej att fråga.

Det kan lätt bli fel när någon med Aspergers syndrom inte uppfattar andras signaler när andra människor samtidigt låter bli att säga rakt ut att de vill att man ska gå. Andra människor som inte vet vad Aspergers syndrom innebär kan tro att vi har uppfattat deras signaler och att vi bara är nonchalanta och oartiga och därför säger de ingenting. Vissa människor är också rädda för att vara för raka i rädsla för att såra, varför de inte vågar säga rakt ut vad de förväntar sig av oss. Men om jag har gjort eller sagt något fel, vill jag gärna veta det. Osäkerhet är bland det värsta jag vet!

Därför kan vi aspergare ha svårt för fester

När jag föreläser, är det många som frågar mig vad det är som gör att många av oss med Aspergers syndrom och autism inte tycker om fester. Här är några vanliga förklaringar:

1. Hög ljudvolym. Vissa av oss med Aspergers syndrom är ljudkänsliga. Själv är jag till skillnad från många andra aspergare inte speciellt ljudkänslig i den bemärkelsen att jag skulle ha svårt för att vistas i butiker, stan, på caféer eller kollektivtrafiken på grund av ljudnivån. Detta eftersom människor oftast pratar i en normal samtalston på sådana ställen. Däremot har jag väldigt, väldigt svårt för höga ljudvolymer och får ont i öronen när musik är på hög volym. Många andra aspergare har även svårt när många människor pratar samtidigt.

2. Känsligt smaksinne. Vissa personer med Aspergers syndrom uppfattar smaker och konsistenser på ett annat sätt än andra människor. I mitt fall blir det ett stort problem om det förväntas att jag äter det som bjuds. Sedan länge har jag börjat tacka nej till alla former av tillställningar där mitt känsliga smaksinne utgör ett problem. Umgås jag med rätt sorts människor, tar dessa varken illa upp eller tycker att det är det minsta konstigt om jag har med mig egen matlåda på festen. På det sättet är jag inte till besvär för någon men jag behöver inte heller gå hungrig!

3. Gemensamma spel och lekar. Nu organiseras det ju på långt ifrån alla fester gemensamma lekar eller aktiviteter. Men vissa personer med autism, däribland jag själv, har mycket svårt för att utföra aktiviter i grupp. Det har varit en mardröm för mig om det har ordnats gemensamma lekar där man exempelvis ska rita en händelse och andra ska gissa vad det är man har tecknat. Eller att man får en lapp där det står ett visst ord och sedan ska man försöka beskriva ordet framför alla utan att säga rakt ut vad ordet är medan de andra försöker gissa rätt. Alla sådana lekar framkallar ångest hos mig. Nuförtiden säkerställer jag alltid i förväg att ingen kommer att tjata på mig att delta i lekarna. För det är inte alltid ett “nej” respekteras.

4. Minglande. Det säger ju sig självt att många personer med asperger inte är världens bästa på att mingla. Själv har jag många gånger pratat med en och samma person under hela kvällen, vilket ibland har ansetts vara oartigt, framför allt om festen varit hemma hos mig och det har varit jag som varit värdinnan! Men jag har svårt för att hitta gemensamma samtalsämnen med många människor, varför jag föredrar att gå in i ett ämne på djupet och diskutera det hela kvällen.

5. Sociala regler. Inte sällan finns det hur många sociala regler som helst man förväntas följa på fester. Man ska ha med sig en present, vilket kan vara energikrävande för oss aspergare. För det första måste man tänka ut en lämplig present och för det andra måste man sedan ta sig till en butik och köpa en sådan. Vidare kan vissa fester ha klädkoder, och jag har själv svårt för att bedöma vad som är lämplig klädsel. Min boendestödjare har exempelvis förklarat för mig att min favoritoutfit i form av korta, tajta lädershorts och spetsstrympbyxor definitivt inte är lämplig klädsel på ett bröllop, dop eller en begravning! Jag hade aldrig vetat det om min boendestödjare inte hade talat om det för mig! Att försöka förstå och följa sociala regler tröttar ut mig, men det är också tröttsamt om andra människor fäller kommentarer och ställer frågor om jag gör annorlunda.

Ibland behöver vi aspergare avlastning

Vi som har Aspergers syndrom eller autismspektrumtillstånd tycker ibland att en vanlig vardag tar väldigt mycket energi, och därför måste vi ibland spara på våra energiresurser. Ibland tycker omgivningen att vi borde öva på det vi har svårt för eller försöka göra saker vi egentligen inte orkar göra, men det som alla inte förstår är att vi ofta måste betala ett väldigt högt pris om vi tvingar oss själva.

Det tar exempelvis väldigt mycket energi av mig att ringa telefonsamtal. Förut hade jag en annan boendestödutförare som hade som praxis att inte ringa samtal åt sina klienter utan de gav endast tips och mentalt stöd genom att sitta med i rummet när klienten ringde själv. Men denna metod fungerade inte på mig eftersom mitt problem inte är att jag skulle vara orolig för att ringa samtal eller att jag inte skulle veta hur man gör när man ringer utan mitt problem är att det tar mycket energi av mig att ringa dessa samtal.

Om jag inte hade vetat hur man ringer telefonsamtal, hade det varit bra för mig med en boendestödjare som ger mig tips och berättar vad man brukar säga när man ringer till myndigheter. Om jag hade haft social fobi och varit rädd för att ringa samtal, hade det eventuellt varit bra för mig att få mentalt stöd och peppning. Men nu har jag inte något av dessa problem, utan jag behöver någon som ringer åt mig så att jag orkar göra de viktigaste sakerna i min vardag som exempelvis att sköta mitt jobb, duscha och handla mat. Min energi räcker inte till allt, och därför måste jag hushålla med min energi.

Däremot kan jag ringa samtal ibland när jag verkligen måste. Jag måste ju exempelvis kunna ringa till mina kunder vid behov när de bokar föreläsningar av mig för kunderna skulle troligen få ett konstigt intryck av mig om jag inte ens kunde ringa till dem själv. Dessa samtal tar också energi av mig, men eftersom jag är noga med att hushålla med min energi i min vardag klarar jag av det. Men eftersom jag måste spara energi till sådana här nödvändiga samtal, orkar jag inte ringa hyresvärden, läkaren, arbetsförmedlingen och andra myndigheter för min energi räcker inte till allt samtidigt.

Andra människor tror ibland att telefonsamtal skulle börja ta mindre energi av mig genom övning. Men mamma vägrade ringa mina telefonsamtal när jag blev vuxen, och därför var jag tvungen att börja göra det själv. Under de första åren jag var gift med min exman, var jag dessutom tvungen att sköta både mina och hans telefonsamtal för han kunde ingen svenska i början. När jag ringde, ringde och ringde blev jag absolut mer van vid att ringa samtal, men däremot var energiåtgången fortfarande lika hög. Jag antar att myndighetssamtal innebär en viss sorts socialt samspel som inte är automatiserad hos mig, och vi som har Aspergers syndrom tycker ofta att socialt samspel tar energi, så jag tror inte att detta går att träna bort hos mig.

Ibland hjälper det inte att utsätta sig och öva, utan ibland behöver vi aspergare avlastning i form av någon som gör saker åt oss så att vi orkar med vår vardag!

När man överkompenserar

När jag diskuterar min Asperger-diagnos med andra människor, har jag ibland hört saker som att min Aspergers syndrom måste vara av den “mildaste sorten” för de har träffat andra aspergare som exempelvis pratat väldigt mycket om sina intressen och/eller problem. Men det stämmer inte att min Aspergers syndrom skulle vara mild utan jag har lärt mig att dölja och kompensera för vissa av mina svårigheter, vilket gör att min Aspergers syndrom inte alltid syns direkt.

I vissa situationer är jag överförsiktig för jag är orolig för att prata för mycket om mitt liv och mina intressen, och därför har det ibland blivit att jag istället pratar alldeles för lite om mig själv. Förut fick jag nämligen höra ofta att jag pratade för mycket om mina intressen, men om jag idag är osäker på om någonting i mitt liv intresserar mina vänner, överkompenserar jag genom att oftast låta bli att berätta det. Jag brukar aldrig prata om mitt jobb och föreläsningar med mina neurotypiska vänner för att inte trötta ut dem. Jag berättade inte heller för mina vänner att jag hade gift mig och inte heller att jag hade skrivit en bok. Mina vänner fick höra om mitt giftermål först senare, och de fick veta att jag hade skrivit en bok genom att läsa om boken i en tidning.

Jag agerade på samma sätt när jag skilde mig. Jag mådde väldigt dåligt efter skilsmässan men sa knappast ett ord om det till någon för jag var rädd för att överbelasta andra med mina problem. Jag hade varit skild några månader tills min mamma fick veta, och hon undrade naturligtvis varför jag inte hade sagt något tidigare. Men anledningen till att jag inte hade sagt något var att jag var orolig för att mamma skulle fråga mig hur jag mådde. Och eftersom jag mådde dåligt, ville jag inte säga något till mamma för jag ville inte att hon skulle veta att jag mådde dåligt. Jag ville ju att hon skulle må bra och att hon inte skulle oroa sig för mig.

Mamma fick också en mycket stor chock när hon läste min debutbok och fick veta hur svårt jag hade det i skolan. Hon hade aldrig anat att det var så illa och hon hade inte haft någon aning om att jag ville ta mitt liv i högstadiet! I den åldern ljög jag till och med ibland för mamma och hittade på att jag hade kompisar som jag inte ens hade för jag ville inte att mamma skulle må dåligt för min skull i onödan.

Om det finns ett barn eller en tonåring som klagar mycket hemma och säger tydligt att hen mår dåligt i skolan och/eller att hen planerar att ta sitt liv, får ju förstås omgivningen veta att allt inte står rätt till. Men vissa vill absolut inte vara till besvär för någon annan, och då kan svårigheterna och ångesten vara svåra att upptäcka och därför komma som en stor överraskning för omgivningen!

När man blir intensiv i sina vänskapsrelationer

Jag har tidigare beskrivit i min blogg hur vi med Aspergers syndrom och autism kan vara långt ifrån lagom och hur jag själv övergick från att helt strunta i min hälsa till att bli en riktig renlevnadsmänniska. Det känns som att jag inte kan göra eller intressera mig för något halvdant utan antingen går jag in i något 100% eller bryr jag mig inte om ämnet alls.

Men jag har inte bara varit långt ifrån lagom när det gäller olika intressen utan även med vänskapsrelationer. När jag var yngre, var jag allra helst själv. Jag skaffade vänner i princip endast för att göra mamma glad men jag hade inget riktigt intresse av att umgås med dessa personer. Om jag hade fått välja själv, hade jag varit ensam i stort sett hela tiden men tyvärr kände jag ofta en stor press från de vuxna att umgås med andra barn och ungdomar. Mitt intresse av att umgås med andra var i stort sett som 0.

Men i 20-årsåldern flyttade jag från Finland till Sverige och började plugga på Vimmerby Folkhögskola. Redan på min andra dag i skolan lärde jag känna en tjej som hette Sofia. Vi klickade direkt och blev allra bästa vänner. Vi gick i samma klass, hade samma lektioner och satt alltid bredvid varandra på varenda lektion och även i matsalen. Efter skoldagens slut fortsatte vi att umgås fram tills det var läggdags och efter ett tag började vi till och med flytta madrasser och sova över i varandras rum för att kunna fortsätta prata tills vi somnade (vi bodde på skolas internat och våra rum låg bredvid varandra). Vi var nästan aldrig ifrån varandra. När terminen på Vimmerby Folkhögskola tog slut och det vara dags för mig att flytta till Stockholm, ville jag och Sofia inte skiljas och därför flyttade även hon till Stockholm och bodde här nästan ett år tills hon flyttade tillbaka till Småland. Först flera år senare fick vi veta att vi båda har Aspergers syndrom, men under tiden vi umgicks med varandra visste vi inte om våra diagnoser.

När jag umgicks med Sofia, gjorde jag det för att jag tyckte om hennes sällskap och inte för att jag behövde sällskap i allmänhet. Om jag inte hade lärt känna Sofia i skolan så hade jag kunnat vara ensam utan problem men eftersom jag tyckte om henne som person så mycket, ville jag vara med henne jämt. Men skolpersonalen reagerade och tyckte att vi ibland borde vara sociala med våra studiekamrater i skolan och på internatet men vi ville inte umgås med andra, vi hade ju varandra vilket räckte gott och väl för oss. Vissa undrade till och med om vi var lesbiska och kära i varandra, men det var vi inte. Både jag och Sofia var heterosexuella, men vi hade roligt med varandra och därför ville vi aldrig vara åtskilda.

Det har även hänt mig vid ett par andra tillfällen i vuxenåldern att jag haft intensiva vänskaper och andra har reagerat. Jag hade en mycket nära killkompis som till och med bodde hemma hos mig ett tag. Även honom umgicks jag i princip dygnet runt med. I detta fall var det ännu fler personer som tog för givet att det var något mer än vänskap när de hörde att jag var nära vän en kille, men så var absolut inte fallet. Vi var bara nära vänner och anledningen till att jag umgicks med honom så intensivt var att jag trivdes i hans sällskap.

Jag antar att det inte anses normalt i vuxenåldern att ha så nära vänner att man umgås med personen i fråga dygnet runt och att man aldrig umgås med andra människor, och därför kan andra människor reagera (däremot anses det mer normalt att man umgås mycket intensivt med sin partner). Och det anses inte heller normalt att vilja vara helt ensam, och därför har andra människor reagerat i de perioder i mitt liv när jag velat isolera mig helt. Men jag föredrar djupa vänskaper framför ytliga relationer, och jag vill inte umgås bara för att umgås utan de jag väljer att umgås med tycker jag riktigt mycket om, annars vill jag vara själv.