Kategoriarkiv: Socialt samspel och relationer

5 anledningar till att personer med Aspergers syndrom är ensamma

När jag föreläser, får jag ofta frågan varför många personer med Aspergers syndrom och autism är ensamma och om denna ensamhet brukar vara självvald eller inte. Att många aspergare saknar vänner finns det många olika anledningar till, men de vanligaste anledningarna jag stött på är:

1. Personen skulle vilja ta kontakt med andra människor men är medveten om sina sociala svårigheter och vågar därför inte ta kontakt med nya människor. Personen kanske är blyg och väljer ensamheten av rädsla för att göra bort sig.

2. Personen är mobbad och får inte vara med i gemenskapen även om hen skulle vilja det.

3. Personen känner sig annorlunda än andra människor och känner att hen inte har så mycket gemensamt med andra överhuvudtaget. Hen kanske har ett annorlunda specialintresse men lyckas inte lära känna människor som delar just detta intresse, och eftersom hen inte lyckas hitta andra som fungerar ungefär på samma sätt som hen och det ofta uppstår missförstånd med andra p.g.a. olika tankesätt måste hen välja ensamheten framför andras sällskap. Ibland försvinner problemet om personen lär känna andra personer med Aspergers syndrom, men vissa känner att det är lika svårt att umgås med andra aspergare som det är att umgås med neurotypiker.

4. Personen kan tycka att det är trevligt att umgås med andra människor då och då, men detta sociala behov känns inte tillräckligt stort för att det ska vara värt “besväret”. För att behålla sina vänner måste man ju ibland ta initiativ till kontakt, höra av sig, lyssna på andras problem, passa tider och anpassa sig väldigt mycket vilket gör att umgänget med andra människor tar alldeles för mycket energi av personen. Hen kanske tycker kanske att det trots allt är helt okej att vara ensam, och därför känns det inte värt det att skaffa vänner.

5. Personen trivs med att vara ensam och har inget behov av att umgås med andra människor. För mig var det så när jag var barn och tonåring. Jag älskar fortfarande att vara ensam, och nuförtiden vill jag fortfarande bara umgås med andra om det finns personer vars sällskap jag verkligen tycker om. Det krävs att jag ska tycka att det är minst lika roligt att umgås med den personen som det är att vara ensam för att jag ska välja någons sällskap framför ensamheten. Till skillnad från många andra känner jag mig inte tom när jag är ensam, och därför har många av mina vänskapsrelationer och dejting med killar inte hållit för om det inte har klickat helt har jag känt att det är roligare att vara ensam än att umgås med andra människor. 

Om du har en närstående med Aspergers syndrom som saknar vänner, behöver avsaknaden av vänner inte vara en anledning till oro. Din närstående kanske är hur nöjd som helst med att vara ensam och tycker att det är jobbigt att känna en press på att skaffa vänner. Eller så mår hen dåligt av att vara isolerad och behöver ditt stöd med att komma ur ensamheten. För att veta hur det ligger till med just din närstående, fråga!

När de riktiga känslorna kommer fram

Många barn med Aspergers syndrom och autism får höra att det är svårt att förstå sig på dem och deras känslor. Själv fick jag som barn höra att jag var labil. Oftast såg jag glad ut, men någon dag då och då kunde jag komma plötsligt hem från skolan och skrika att jag hatade alla lekar på rasterna, att jag hatade pianolektionerna, att jag hatade alla mina vänner och att jag aldrig ville mer. Och då tänkte de vuxna att mina plötsliga utbrott berodde på att jag hade haft en dålig dag och att jag var en labil person som ändrade sig hela tiden.

“Men vad dramatisk du är, jag vet att du inte hatar det egentligen,”, fick jag ofta till svar från de vuxna. Då kunde jag bli vansinnig, smälla i dörrarna och skrika att jag hatade hela mitt liv och att bara ville vara ensam. Efter ett tag fick jag dåligt samvete för mina utbrott, och då gick jag till mina föräldrar och sa till dem att jag inte hade menat det de sa. Jag ville ju absolut inte göra någon ledsen, och jag tänkte att mina föräldrar kanske hade blivit ledsna av mina utbrott.

Men egentligen hatade jag lekarna på rasterna, pianolektionerna och umgänget med mina kompisar hela tiden. Anledningen till att jag oftast teg om mina riktiga känslor var att jag hade en stor press på att bete mig så normalt som möjligt och jag fick otroligt mycket beröm när jag hade blivit mer social och aktiv trots att jag själv inte ville det. De vuxna hade tidigare varit bekymrade över att jag inte hade haft någon “riktig” hobby utan hängde hemma hela tiden, och därför hade jag börjat spela piano trots att jag hatade det. Min lärare hade varit bekymrad över att jag hade varit ensam på rasterna istället för att leka med mina klasskamrater, och därför tvingade hon mig att vara med och spela ett bollspel med mina klasskamrater på rasterna även om jag hade velat spendera rasterna ensam. Mina föräldrar hade frågat mig med en orolig röst efter skolan: “vem har du lekt med idag, Paula?” istället för att fråga mig “hade du roligt idag?” och jag skaffade vänner för att göra dem glada. Jag hade mycket roligare när jag var ensam, men eftersom jag bara fick beröm när jag blev mer social mot min vilja och jag kände mig mindre älskad om jag var ensam, kände jag mig tvungen att umgås med andra barn.

Jag ansträngde mig hela tiden för att göra de vuxna nöjda så att jag skulle bli accepterad, och oftast höll jag en god min. Det var en kamp att låtsas vara normal hela tiden, men oftast lyckades jag lura de vuxna för jag ville gärna få beröm och höra att jag hade utvecklats. Därför ljög jag ofta och sa till de vuxna att jag hade haft roligt med mina vänner även om jag innerst inne hade velat vara ensam. Men ibland rann bägaren över och då kom sanningen fram. Då skrek jag rakt ut vad jag egentligen hade känt innerst inne hela tiden, men eftersom jag skämdes efteråt och bad om ursäkt, trodde de vuxna att jag var labil och hade känslorubbningar.

Ibland får jag höra att känslorubbningar är vanliga hos barn med Aspergers syndrom. Men det är viktigt att komma ihåg att om ett barn i vissa stunder skriker att hen exempelvis hatar skolan, finns en risk att det finns en sanning bakom det. Själv har jag aldrig blivit kallad labil i vuxenåldern för nu får jag äntligen leva ett liv som passar mig och har ingen anledning till att hata något längre. Så om ett barn ofta säger samma saker under utbrott, ta det på allvar och fundera på om det kan finnas någon sanning bakom orden!

Att utföra aktiviteter tillsammans med andra aspergare

Ibland får jag frågan om jag tycker att det är lättare att göra aktiviteter om alla i sällskapet har Aspergers syndrom. Oftast har jag inte det, men beror på vad det är för aktivitet. Om jag upplever aktiviteten i sig som energikrävande tycker jag att det är lika jobbigt och energikrävande oavsett vem/vilka jag utför aktiviteten med. Några exempel på sådana aktiviteter är att spela sällskapsspel, bowla, spela biljard, laga mat, kolla på film, utföra lagsporter eller leka grupplekar.

När det gäller biljard, bowling, matlagning och lagsporter måste jag koncentrera mig på min motorik. I lagsporterna måste jag även koncentrera mig på reglerna i spelet, tänka på var mina lagkamrater och bollen är och samtidigt hålla koll på vad som händer i spelet. Det är lika tröttsamt oavsett vem jag gör det med. I sällskapsspel behöver man oftast inte tänka på motorik, men det kräver ändå en förmåga att samspela socialt samtidigt som man måste koncentrera sig på vad som händer i spelet. Därför gör de flesta sällskapsspel mig mentalt trött och det spelar ingen roll om personerna jag spelar med har Aspergers syndrom eller inte.

När jag pluggade till aspergerinformatör på Ågesta Folkhögskola, tyckte jag att det var energikrävande att plugga tillsammans med de andra eleverna och planera föreläsningar tillsammans med andra. Det spelade ingen roll för mig att mina klasskamrater också hade Aspergers syndrom. Med detta sagt trivdes jag på skolan och det som underlättade det för mig var att lärarna hade kunskap om Aspergers syndrom. Men jag blev ändå utbränd av skolan trots att det var en Asperger-klass och jag orkade inte gå till skolan alls under de sista månaderna.

Däremot upplever jag ibland att jag kan ha mer gemensamt med andra aspergare än med neurotypiker. När jag exempelvis varit ute och ätit med ett gäng andra aspergare, har jag inte behövt förklara mig varför jag är kräsen när det gäller mat, varför jag inte äter vissa saker och jag har inte känt något krav på att följa de oskrivna reglerna och småprata. Därför tycker jag generellt sett att jag har lättare att hitta vänner bland aspergare än bland neurotypiker. Nu menar jag inte att jag automatiskt blir vän med alla aspergare för vi aspergare är extremt olika och jag har inte gemensamt med alla. Men generellt sett har jag lättare att hitta människor jag klickar med bland aspergare än bland neurotypiker. Även om det precis som alltid självklart finns undantag.

Alla barn lär sig inte på samma sätt

De flesta barn och även många vuxna tycker att det är roligt med grupplekar. I skolan leker många barn på rasterna och ibland på lektionerna, och i vuxenåldern leks det ibland grupplekar på exempelvis fester. Men alla människor är inte förtjusta i grupplekar, inte minst många av oss med Aspergers syndrom eller autism.

Själv har jag alltid hatat grupplekar. I värsta fall har lekarna gjort mig fruktansvärt trött och framkallat stor ångest hos mig, i bästa fall har de bara gjort mig utmattad. Det sägs ibland att barn lär sig nya saker bäst genom att leka, men detta har aldrig gällt mig. Språk var mina favoritämnen i skolan, och jag läste sju olika språk på gymnasiet. Som tur var var det mycket katederundervisning på min skoltid vilket utgick på att läraren pratade och förklarade grammatikreglerna för oss samtidigt som vi elever skrev ner allt på vårt block. På detta sätt lärde jag mig otroligt bra och snabbt och jag fick alltid mycket bra betyg i språk utan att behöva anstränga mig.

Ibland fick däremot någon språklärare för sig att vi skulle lära oss bäst genom att leka. Ibland anordnade lärarna tävlingar om vem som hade lärt sig grammatiken bäst, och jag vann oftast dessa tävlingar. På andra lektioner som geografi och biologi anordnades det ibland också tävlingar, men då förlorade jag alltid eftersom jag hade otroligt svårt för att ta in andra ämnen än språk. Dessa tävlingar framkallade ingen ångest hos mig, men däremot gjorde de mig totalt utmattad eftersom de innebar för mycket socialt samspel. Jag lärde mig aldrig någonting om vare sig språk eller andra skolämnen av dessa tävlingar men de tog all min energi som jag effektivt hade kunnat använda till andra saker.

Ibland fick vi en lapp på språklektionerna där det stod något ord eller ett verb på det främmande språk som vi höll på att lära oss. Om det var ett verb, skulle vi ställa oss framför hela klassen och låtsas göra det som stod på lappen utan att vi sa ett enda ord och klasskamraterna försökte gissa vilket verb det handlade om. Om det stod något ord, skulle vi förklara med egna ord vad ordet betydde medan klasskamraterna försökte gissa ordet.

Förutom utmattning framkallade dessa ovannämnda lekar otroligt stor ångest hos mig. Eftersom jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom har svårt för kroppsspråk, var det mycket svårt för mig att förklara betydelsen av ett verb endast med hjälp av kroppen. Min hjärna höll nästan på att explodera när jag försökte klura ut vad jag skulle göra med kroppen när jag exempelvis skulle låtsas segla eller laga mat.

Det blev inte lättare när jag försökte förklara betydelsen av orden med egna ord. Jag har alltid haft mycket svårt för detta, oavsett om jag gör det på mitt modersmål finska eller på ett främmande språk. Därför lärde jag mig aldrig nya glosor genom dessa lekar, utan tvärtom: jag var så ångestfylld att jag nästan glömde bort alla orden på det främmande språket i fråga! Det allra värsta var däremot när vi skulle se på bilder eller rita. Jag är värdelös på bilder och det tog alltid mest energi av mig eftersom jag till skillnad från många andra med Aspergers syndrom aldrig har varit en visuell person. 

“Men du måste utsätta dig om du tycker att det är jobbigt med lekar, många tycker att det är jobbigt i början”, fick jag ibland höra. Så jag utsatte mig, år efter år. Men ju mer jag utsatte mig under de 12 år jag gick i skolan, desto jobbigare blev det. Och nu i vuxenåldern tycker jag att det är skönt när jag äntligen får tacka nej till alla slags grupplekar eller -spel. Nu vet jag att de inte ger mig någonting, utan snarare tvärtom.

Det är viktigt att alla lärare håller i minnet att alla elever inte lär sig på samma sätt. Vissa lär sig endast genom bilder, andra endast genom lekar, och vissa bara genom klassisk katederundervisning. Alla barn fungerar inte likadant!

Vikten att förstå logiken bakom de sociala reglerna

Ibland kan barn med Aspergers syndrom eller autism ha svårt för att lära sig vad som anses vara ett snällt eller artigt beteende i olika situationer. Detta kan få barnen att framstå som ouppfostrade medan det i själva verket ofta handlar om att barnet helt enkelt inte vet vad omgivningen väntar sig av dem.

Själv tyckte jag som barn att vissa regler var väldigt enkla att lära sig. För mig var det exempelvis självklart att man inte fick slå andra barn. Jag tyckte själv att det gjorde ont att bli slagen, och därför ville jag inte göra ont på andra barn. Jag tyckte också att det var självklart att tacka när jag blev bjuden på något eller när någon hjälpte mig. För mig har det alltid varit viktigt att visa omtanke och jag hade redan som barn svårt för människor som aldrig sa “tack”. Därför var jag noga med att tacka andra människor, och det var aldrig något problem.

Däremot hade jag mycket svårt att lära mig och komma ihåg vissa andra sociala regler. Jag förstod exempelvis inte att jag borde öppna dörrar och portar till mina grannar eller okända människor i stan om de gick bakom mig och bar tunga matkassar. Jag gick oftast in utan att hålla upp dörren och var helt oförstående om någon klagade på att jag inte hade hållit upp dörren. Jag förstod aldrig varför. Anledningen till att jag inte förstod något var att jag inte visste att andra människor ville bli behandlade på ett annat sätt än jag. Själv har jag alltid tyckt att det är jobbigt och om mina grannar eller okända människor håller upp dörrar för mig om jag har tunga matkassar och jag utgick ifrån att andra fungerade som jag.

Anledningen till att jag tycker att det är jobbigt att mina grannar håller upp dörrar för mig är att jag redan har planerat att lägga dessa matkassar på marken för att ta fram nyckelbrickan ur min handväska. När någon plötsligt håller upp dörren för mig utan att jag är beredd på det, går saker inte enligt planerna vilket är ett stressmoment och energikrävande för nu måste jag plötsligt tänka på ett annat sätt. Även om det tar mindre tid att komma in genom porten när någon håller upp dörren till mig är det energikrävande (däremot är det inga problem för mig om jag är i sällskap med en vän och vännen håller upp dörren för mig för då är jag beredd på det). När jag var yngre, hade jag ingen aning om att andra människor tyckte att det var mer energikrävande att lägga matkassar på marken än att låta en granne eller okänd person öppna porten och att de därför tyckte att det var oartigt av mig att inte hålla upp dörrar för dem.

På samma sätt förstod jag aldrig förut varför det var viktigt att bjuda sina vänner på glass eller godis om man själv åt glass eller godis i deras sällskap. Eftersom mamma påminde mig flera gånger, lärde jag mig den regeln till slut men det var energikrävande för mig att komma ihåg det i alla situationer. När jag frågade de vuxna varför det var viktigt att bjuda, sa de till mig att jag borde sätta in mig i andra människors situation och försöka föreställa mig hur jag skulle känna om en kompis åt glass i mitt sällskap utan att bjuda mig. Men jag förstod ändå inte.

I början av 20-årsåldern hade jag faktiskt en vän som ibland åt glass när jag var hemma hos henne utan att fråga mig om jag ville ha (detta var innan jag började leva hälsosamt så på den tiden åt jag fortfarande glass). Jag tyckte inte att det var något konstigt med hennes beteende för ibland hade hon bara en glasstrut hemma och blev sugen. Om hon skulle äta den glasstruten efter att jag hade åkt hem kunde hon lika gärna äta den framför mig, så resonerade jag. Och nu började jag förstå ännu mindre varför hennes beteende ansågs vara oartigt för i mina ögon var det helt normalt.

Det var först långt senare i vuxenåldern jag fick veta varför. Jag frågade min boendestödjare varför det anses var oartigt att göra som hon gjorde, och hon förklarade för mig att det beror på att andra människor lätt blir sugna om de ser någon annan äta glass och de inte får smaka. Då fick jag en förklaring till hur andra människor fungerade och tänkte. Själv blir jag inte sugen om jag ser någon annan äta något gott, och därför visste jag inte att andra människor blev det.

Ibland kan barn med Aspergers syndrom behöva tydliga förklaringar. Om ett litet barn exempelvis har ett annorlunda fungerande beröringssinne och inte tycker att det gör ont att bli slagen, kan det vara svårt att förstå att andra tycker att det gör ont. Om man själv inte tycker att det är viktigt att andra tackar en, kan det vara svårt att förstå varför andra tycker att det är viktigt. För mig blev det plötsligt lätt att komma ihåg att bjuda andra om jag själv åt något gott när jag visste att andra människor lätt blir sugna om de ser något gott och att de tycker att det är jobbigt att inte få äta det själv.

Om att tacka nej till sociala tillställningar

När jag berättar att jag efter att ha blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom slutat gå på sociala tillställningar jag inte mår bra av samt undviker att umgås med människor jag inte mår bra av att umgås med, får jag ibland höra att det inte alltid går att undvika exakt alla sociala tillställningar om det exempelvis handlar om ens egna eller partnerns familjemedlemmar. Om sådana saker går att undvika eller ej beror självklart helt på livssituationen, men jag tycker personligen att man kan tacka nej till det mesta om man förklarar varför man gör det samt visar sin uppskattning på något annat sätt.

Jag har förklarat för min familj att min energinivå går upp och ner, och därför finns det perioder i mitt liv då jag inte klarar av sociala tillställningar. När jag har extraenergi, kan jag pressa mig själv att gå på exempelvis födelsedagsfester, bröllop och begravningar, men de perioder när min energi är helt slut måste jag undvika sådana tillställningar för att undvika bli sjuk. Eftersom jag vet att min familj älskar mig, förväntar jag mig att de förstår det. När man älskar någon vill man ju att denne ska må bra.

På samma sätt som jag skulle förstå om jag exempelvis skulle gifta mig och min bror skulle förklara för mig att han inte har energi att komma på mitt bröllop eftersom det blir för många människor för honom. Eftersom jag älskar min bror, vill jag inte att han ska behöva må dåligt flera veckor i rad för min skull. Ingen ska behöva svälta för min skull, vare sig pengamässigt eller energimässigt. Därför skulle jag isåfall säga till honom att han självklart inte behöver komma på mitt bröllop om det får honom att må dåligt. Man kan visa uppskattning på många andra sätt än genom att fysiskt närvara på tillställningen just på denna dag. Man kan ringa och gratta, ge personen en present eller erbjuda personen att fira giftermålet någon annan dag.

Jag skulle aldrig heller gifta mig med någon som skulle kräva att jag skulle vara social med hans släkt om jag inte har energi till det. När jag gifte mig med min exman, berättade jag för honom innan giftermålet att min energi går upp och ner och att jag inte kunde garantera att jag skulle orka umgås med hans släktingar och tacka ja till inbjudningar, och på samma sätt skulle jag inte kräva av honom att umgås med min släkt om han inte orkade eller ville det. När vi bodde i hans hemland så gifte sig en av hans familjemedlemmar, men jag stannade ensam hemma när hela hans familj gick på bröllopet. Just då var jag inne i en period då jag inte hade någon extraenergi, så jag var tvungen att tacka nej till bröllopet. Självklart förklarade jag för hans familj varför jag tackade nej och köpte en present till brudparet.

Vid ett tillfälle flera år senare när vi båda bodde i Sverige och redan hade skilt oss, fick vi en inbjudan till hans systerdotters bröllop. Trots att hans familj visste om att vi var skilda, tyckte de om mig och därför fick även jag inbjudan. Just då hade jag mer energi, så jag bestämde mig för att offra mig och tacka ja trots att jag har svårt för stora fester och tycker att det är jobbigt med höga ljud. Och detta trots att jag fick betala en flygbiljett till Algeriet och åka dit ensam då min exman inte hade en möjlighet att få ledigt från jobbet. Visst, tillställningen var jobbig och krävde flera vilodagar efteråt, men jag skadade inte min egen psykiska hälsa genom att delta.

Och så gör jag även idag. Är det en tillställning som jag inte tycker om men det är någon enstaka gång och jag är inne i en period då jag mår bättre, närvarar jag självklart. Om jag mår sämre och tillställningen ger mig ångest flera veckor i förväg, måste jag däremot tacka nej. Detta är inget problem för mig eftersom jag nuförtiden endast umgås med människor som jag trivs med och som inte pressar mig att göra saker som får mig att gå in i väggen. Genom att anpassa mitt umgänge har jag sett till att jag lever i en asperger-vänlig miljö 🙂

När man inte får respons och börjar tjata

“Farfar, kan jag få glass?”, frågade jag farfar när jag var barn. Men farfar reagerade inte och jag fick ingen glass. Mina föräldrar förklarade för mig att farfar hade dålig hörsel och att jag skulle behöva tala tillräckligt tydligt och högt med honom och upprepa mig. Så jag frågade igen och då fick jag min glass. När jag sa till farfar att jag hade bett honom om glass tidigare, svarade han att jag alltid skulle få fråga honom igen om jag inte fick svar för om han inte reagerarade, betydde det att han inte hade hört vad jag hade sagt.

Så småningom lärde jag mig att man fick upprepa saker om man inte fick någon reaktion av farfar, och då började kommunikationen med honom fungera mycket bra. Men tyvärr fick jag för mig att den här reglen gällde i alla situationer för jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom hade svårt att förstå sociala regler och föra över information från en situation till en annan. Jag trodde att om jag pratade med en person och jag inte fick speciellt mycket respons från denne så skulle jag få upprepa mig och fortsätta prata med personen tills jag fick svar. Jag hade ingen aning om att det bara var just farfar som hade dålig hörsel och inte andra människor som exempelvis mina lärare, klasskamrater och grannbarnen.

“Kan du hjälpa mig?”, kunde jag fråga läraren i skolan. När jag inte fick ordentlig respons, frågade jag igen och igen tills läraren frågade mig irriterat varför jag var så tjatig och inte kunde vänta med min fråga. Kunde jag inte se att hon inte hade tid just då och förstå att skulle hjälpa mig senare? Men nej, det kunde jag inte. Precis som många andra barn med Aspergers syndrom hade jag svårt att förstå kroppsspråk, och eftersom jag inte förstod att om man fick lite undvikande svar så betydde det förmodligen att personen inte hann eller ville svara just då och att jag borde vänta lite. Jag trodde att det som gällde hemma hos farfar gällde överallt.

På samma sätt förstod jag inte alltid att andra människor inte alltid ville lyssna om jag pratade om mina specialintressen. Om jag inte fick tillräckligt mycket respons, fortsatte jag prata för de hade kanske inte hört eller förstått vad jag hade sagt? Om de inte hade velat lyssna på mig, borde de i min värld säga rakt ut att de inte var intresserade och isåfall hade jag självklart respekterat det. Att jag tjatade berodde alltså inte på att jag skulle ha varit hänsynslös utan jag förstod helt enkelt inte hur andra människor fungerade.

Att umgås med jämnåriga

Det sägs att många barn med Aspergers syndrom och autism kan ha svårt att knyta kontakter med jämnåriga. Själv hade jag svårt att få kompisar i skolan, men däremot var det mycket lättare för mig att umgås med barn som var några år yngre eller med de vuxna. De jämnåriga barnen tyckte oftast att jag var udda, dels för att jag hade andra intressen än de och dels för att jag var så naiv och lättlurad.

De yngre barnen såg däremot upp till mig, frågade mig ofta om råd och ville bara vara i mitt sällskap och hålla min hand. De tyckte att jag var cool bara av anledningen att jag var äldre och de tyckte om mig eftersom jag alltid lyssnade på dem och var snäll. Vissa av mina yngre skolkamrater märkte ibland att mina klasskamrater mobbade mig, och de förstod inte alls varför de gjorde det för de tyckte att jag var helt normal.

Många vuxna tyckte att jag var ovanligt mogen och social för min ålder. När jag var i 7-årsåldern och läste tidningar som handlade om barnuppfostran blev jag visserligen inte tagen på allvar när jag ville diskutera ämnet med grannmammorna. Men samtidigt tyckte många att jag var ovanligt ansvarsfull för min ålder och tog hand om min lillebror på ett vuxen sätt. I 12-årsåldern anlitade många grannar mig som barnvakt, och mammorna tyckte att det var roligt att ta en fika med mig efteråt och diskutera för jag gillade “vuxenprat”.

När en av dessa grannar hörde att jag var mobbad, tyckte hon att mobbingen bara handlade om att jag var ovanligt mogen för min ålder och att det inte var något annorlunda med mig. Att jag var socialt naiv märktes inte alls i situationer när jag pratade med de vuxna, och därför anade hon inte hur annorlunda jag egentligen var i mina klassamraters ögon. I de vuxnas och yngre barnens sällskap kände jag mig också nästan som helt normal eftersom jag blev accepterad som jag var. Då glömde jag nästan bort att jag inte var som 12-åringar enligt normen borde vara och i deras sällskap kände jag inte att jag hade sociala svårigheter.

När man misstolkar andra människor totalt

Vi som har Aspergers syndrom har ibland svårt att bedöma vad andra människor menar. Själv hade jag speciellt svårt med det när jag var yngre, men jag kan fortfarande ha svårt med det ibland. Det som jag tycker har varit svårast för mig är att veta gradskillnader i det andra människor sa till mig.

Om någon suckade när jag var tonåring och sa till mig: “men sluta Paula, vad jobbig du är”, kunde jag tolka detta som att personen verkligen hatade mig av hela sitt hjärta och inte ville ha något mer med mig att göra. Då trodde jag att jag borde lämna den personen i fred för all framtid. När den personen sedan kom fram till mig dagen efter för att babbla med mig, undrade jag varför hen tog kontakt med mig igen om jag nu var så jobbig. Då fick jag veta att personen bara hade blivit smått irriterad på något jag hade sagt dagen innan men att det inte var något allvarligt alls och att allt var bortglömt nu. Och då var jag förvånad.

När jag var barn och tonåring, hörde jag ibland de vuxna att säga att livet inte är lätt. Då tolkade jag detta som att det var meningen att livet alltid skulle vara jättejobbigt, att man nästan aldrig skulle njuta av livet och att det var normalt att ha självmordstankar varje dag. Och om livet inte var lätt, trodde jag också att jag skulle acceptera att bli mobbad och höra från mina klasskamrater att jag borde gå hem och ta mitt liv. För livet var ju inte lätt, och därför skulle jag acceptera alla jobbiga saker som hände. Först när jag blev vuxen började jag så småningom förstå att jag hade misstolkat den meningen totalt.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet, sa mina föräldrar och lärare i skolan ofta att vi ungdomar inte förstår hur jobbigt det är att bo själv. Man måste ju betala hyran och andra räkningar och man kan inte längre köpa med det man vill med sina pengar när man har eget hushåll. Då fick jag för mig att exakt alla pengar man fick i lön skulle gå till hyra, el och mat och att man aldrig någonsin skulle kunna köpa något man ville ha. Om man ville fika med en kompis i stan skulle man få spara pengar till det i minst ett år för att kunna köpa kaffe för 30 kronor och leva på havregrynsgröt ibland trots att man jobbade på heltid. Så trodde jag att livet var.

När jag sedan flyttade hemifrån, fick jag en stor chock när jag upptäckte att jag visst hade råd att ta en fika med mina vänner i stan, jag kunde köpa kläder ibland och jag inte behövde lägga mig med kurrande mage på kvällarna. Visst, jag kanske inte alltid kunde köpa märkeskläder eller åka utomlands flera gånger om året, men eftersom jag hade trott att de vuxna hade menat att det skulle vara tusen gånger värre än vad det var, var jag lättad. Inte ens under den perioden jag levde på socialbidrag behövde jag svälta, men däremot behövde jag kolla noggrant vad jag la mina pengar på. Trots att jag fick leva i flera år med aktivitetsersättning, blev min ekonomiska situation som vuxen en positiv överraskning för mig.

När de sociala reglerna ter sig ologiska

När man lever med Aspergers syndrom eller autism, kan många sociala regler i den här världen te sig ologiska och man kan ha svårt att förstå sig på dem. Ibland kan man ha svårt att förstå hur andra människor tänker eftersom man själv tänker på ett helt annat sätt.

När jag var tonåring, tyckte mamma att jag var alldeles för naiv för jag litade på människor alltför lätt. När jag frågade henne varför det var fel att lita på alla svarade hon att långt ifrån alla människor gick att lita på. Jag tyckte att det var tråkigt om man hela tiden skulle gå runt och misstänka alla, så ville jag absolut inte leva. Men hon tyckte att jag skulle vara försiktig med vem jag litade på i början, och när jag tänkte efter så lät det förnuftigt. Det var ju inget fel med att vara försiktig i början och lära känna personen i fråga innan man började lita på denne.

Så när jag lärde känna nya människor, talade jag om för dem att jag inte litade på dem. Jag blev mycket förvånad när de lät irriterade och undrade: “vaddå, litar du inte på mig?”, varpå jag svarade: “nej, det gör jag inte”. Jag förstod inte deras reaktioner för jag följde ju bara mammas råd. Hon hade ju sagt till mig att man inte borde lita på nya personer i början, så vad hade jag gjort för fel nu?

När jag berättade för mamma att människor hade blivit irriterade på mig, frågade hon mig med en förskräckt min om jag hade sagt till dessa människor att jag inte litade på dem. När jag sa att jag hade gjort det, sa hon att jag hade gjort fel. Tydligen fick jag absolut inte säga det högt! Men jag förstod fortfarande inte. När jag frågade mamma om hon trodde att dessa nya bekantskaper litade på mig, svarade hon att de garanterat inte gjorde det eftersom vi inte kände varandra så väl ännu. När jag frågade henne om dessa nya bekantskaper trodde att jag litade på dem, svarade hon att de förmodligen inte trodde det eftersom nästan ingen litade på nya bekantskaper i början.

Jag blev mycket förvirrad. Mamma menade alltså att varken jag eller mina nya bekantskaper litade på varandra och vi alla visste om att ingen av oss gjorde det. Men säga det högt fick man absolut inte göra! Vad var det för en konstig regel? Det tog mig lång tid innan jag började förstå andra människors tankesätt lite grann, men jag kan fortfarande nu i vuxenåldern tycka att det är tråkigt att man måste vara försiktig med vad man säger.