Kategoriarkiv: Socialt samspel och relationer

Om att tacka nej till sociala tillställningar

Share Button

När jag berättar att jag efter att ha blivit diagnostiserad med Aspergers syndrom slutat gå på sociala tillställningar jag inte mår bra av samt undviker att umgås med människor jag inte mår bra av att umgås med, får jag ibland höra att det inte alltid går att undvika exakt alla sociala tillställningar om det exempelvis handlar om ens egna eller partnerns familjemedlemmar. Om sådana saker går att undvika eller ej beror självklart helt på livssituationen, men jag tycker personligen att man kan tacka nej till det mesta om man förklarar varför man gör det samt visar sin uppskattning på något annat sätt.

Jag har förklarat för min familj att min energinivå går upp och ner, och därför finns det perioder i mitt liv då jag inte klarar av sociala tillställningar. När jag har extraenergi, kan jag pressa mig själv att gå på exempelvis födelsedagsfester, bröllop och begravningar, men de perioder när min energi är helt slut måste jag undvika sådana tillställningar för att undvika bli sjuk. Eftersom jag vet att min familj älskar mig, förväntar jag mig att de förstår det. När man älskar någon vill man ju att denne ska må bra.

På samma sätt som jag skulle förstå om jag exempelvis skulle gifta mig och min bror skulle förklara för mig att han inte har energi att komma på mitt bröllop eftersom det blir för många människor för honom. Eftersom jag älskar min bror, vill jag inte att han ska behöva må dåligt flera veckor i rad för min skull. Ingen ska behöva svälta för min skull, vare sig pengamässigt eller energimässigt. Därför skulle jag isåfall säga till honom att han självklart inte behöver komma på mitt bröllop om det får honom att må dåligt. Man kan visa uppskattning på många andra sätt än genom att fysiskt närvara på tillställningen just på denna dag. Man kan ringa och gratta, ge personen en present eller erbjuda personen att fira giftermålet någon annan dag.

Jag skulle aldrig heller gifta mig med någon som skulle kräva att jag skulle vara social med hans släkt om jag inte har energi till det. När jag gifte mig med min exman, berättade jag för honom innan giftermålet att min energi går upp och ner och att jag inte kunde garantera att jag skulle orka umgås med hans släktingar och tacka ja till inbjudningar, och på samma sätt skulle jag inte kräva av honom att umgås med min släkt om han inte orkade eller ville det. När vi bodde i hans hemland så gifte sig en av hans familjemedlemmar, men jag stannade ensam hemma när hela hans familj gick på bröllopet. Just då var jag inne i en period då jag inte hade någon extraenergi, så jag var tvungen att tacka nej till bröllopet. Självklart förklarade jag för hans familj varför jag tackade nej och köpte en present till brudparet.

Vid ett tillfälle flera år senare när vi båda bodde i Sverige och redan hade skilt oss, fick vi en inbjudan till hans systerdotters bröllop. Trots att hans familj visste om att vi var skilda, tyckte de om mig och därför fick även jag inbjudan. Just då hade jag mer energi, så jag bestämde mig för att offra mig och tacka ja trots att jag har svårt för stora fester och tycker att det är jobbigt med höga ljud. Och detta trots att jag fick betala en flygbiljett till Algeriet och åka dit ensam då min exman inte hade en möjlighet att få ledigt från jobbet. Visst, tillställningen var jobbig och krävde flera vilodagar efteråt, men jag skadade inte min egen psykiska hälsa genom att delta.

Och så gör jag även idag. Är det en tillställning som jag inte tycker om men det är någon enstaka gång och jag är inne i en period då jag mår bättre, närvarar jag självklart. Om jag mår sämre och tillställningen ger mig ångest flera veckor i förväg, måste jag däremot tacka nej. Detta är inget problem för mig eftersom jag nuförtiden endast umgås med människor som jag trivs med och som inte pressar mig att göra saker som får mig att gå in i väggen. Genom att anpassa mitt umgänge har jag sett till att jag lever i en asperger-vänlig miljö 🙂

Share Button

När man inte får respons och börjar tjata

Share Button

”Farfar, kan jag få glass?”, frågade jag farfar när jag var barn. Men farfar reagerade inte och jag fick ingen glass. Mina föräldrar förklarade för mig att farfar hade dålig hörsel och att jag skulle behöva tala tillräckligt tydligt och högt med honom och upprepa mig. Så jag frågade igen och då fick jag min glass. När jag sa till farfar att jag hade bett honom om glass tidigare, svarade han att jag alltid skulle få fråga honom igen om jag inte fick svar för om han inte reagerarade, betydde det att han inte hade hört vad jag hade sagt.

Så småningom lärde jag mig att man fick upprepa saker om man inte fick någon reaktion av farfar, och då började kommunikationen med honom fungera mycket bra. Men tyvärr fick jag för mig att den här reglen gällde i alla situationer för jag i likhet med många andra barn med Aspergers syndrom hade svårt att förstå sociala regler och föra över information från en situation till en annan. Jag trodde att om jag pratade med en person och jag inte fick speciellt mycket respons från denne så skulle jag få upprepa mig och fortsätta prata med personen tills jag fick svar. Jag hade ingen aning om att det bara var just farfar som hade dålig hörsel och inte andra människor som exempelvis mina lärare, klasskamrater och grannbarnen.

”Kan du hjälpa mig?”, kunde jag fråga läraren i skolan. När jag inte fick ordentlig respons, frågade jag igen och igen tills läraren frågade mig irriterat varför jag var så tjatig och inte kunde vänta med min fråga. Kunde jag inte se att hon inte hade tid just då och förstå att skulle hjälpa mig senare? Men nej, det kunde jag inte. Precis som många andra barn med Aspergers syndrom hade jag svårt att förstå kroppsspråk, och eftersom jag inte förstod att om man fick lite undvikande svar så betydde det förmodligen att personen inte hann eller ville svara just då och att jag borde vänta lite. Jag trodde att det som gällde hemma hos farfar gällde överallt.

På samma sätt förstod jag inte alltid att andra människor inte alltid ville lyssna om jag pratade om mina specialintressen. Om jag inte fick tillräckligt mycket respons, fortsatte jag prata för de hade kanske inte hört eller förstått vad jag hade sagt? Om de inte hade velat lyssna på mig, borde de i min värld säga rakt ut att de inte var intresserade och isåfall hade jag självklart respekterat det. Att jag tjatade berodde alltså inte på att jag skulle ha varit hänsynslös utan jag förstod helt enkelt inte hur andra människor fungerade.

Share Button

Att umgås med jämnåriga

Share Button

Det sägs att många barn med Aspergers syndrom och autism kan ha svårt att knyta kontakter med jämnåriga. Själv hade jag svårt att få kompisar i skolan, men däremot var det mycket lättare för mig att umgås med barn som var några år yngre eller med de vuxna. De jämnåriga barnen tyckte oftast att jag var udda, dels för att jag hade andra intressen än de och dels för att jag var så naiv och lättlurad.

De yngre barnen såg däremot upp till mig, frågade mig ofta om råd och ville bara vara i mitt sällskap och hålla min hand. De tyckte att jag var cool bara av anledningen att jag var äldre och de tyckte om mig eftersom jag alltid lyssnade på dem och var snäll. Vissa av mina yngre skolkamrater märkte ibland att mina klasskamrater mobbade mig, och de förstod inte alls varför de gjorde det för de tyckte att jag var helt normal.

Många vuxna tyckte att jag var ovanligt mogen och social för min ålder. När jag var i 7-årsåldern och läste tidningar som handlade om barnuppfostran blev jag visserligen inte tagen på allvar när jag ville diskutera ämnet med grannmammorna. Men samtidigt tyckte många att jag var ovanligt ansvarsfull för min ålder och tog hand om min lillebror på ett vuxen sätt. I 12-årsåldern anlitade många grannar mig som barnvakt, och mammorna tyckte att det var roligt att ta en fika med mig efteråt och diskutera för jag gillade ”vuxenprat”.

När en av dessa grannar hörde att jag var mobbad, tyckte hon att mobbingen bara handlade om att jag var ovanligt mogen för min ålder och att det inte var något annorlunda med mig. Att jag var socialt naiv märktes inte alls i situationer när jag pratade med de vuxna, och därför anade hon inte hur annorlunda jag egentligen var i mina klassamraters ögon. I de vuxnas och yngre barnens sällskap kände jag mig också nästan som helt normal eftersom jag blev accepterad som jag var. Då glömde jag nästan bort att jag inte var som 12-åringar enligt normen borde vara och i deras sällskap kände jag inte att jag hade sociala svårigheter.

Share Button

När man misstolkar andra människor totalt

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom har ibland svårt att bedöma vad andra människor menar. Själv hade jag speciellt svårt med det när jag var yngre, men jag kan fortfarande ha svårt med det ibland. Det som jag tycker har varit svårast för mig är att veta gradskillnader i det andra människor sa till mig.

Om någon suckade när jag var tonåring och sa till mig: ”men sluta Paula, vad jobbig du är”, kunde jag tolka detta som att personen verkligen hatade mig av hela sitt hjärta och inte ville ha något mer med mig att göra. Då trodde jag att jag borde lämna den personen i fred för all framtid. När den personen sedan kom fram till mig dagen efter för att babbla med mig, undrade jag varför hen tog kontakt med mig igen om jag nu var så jobbig. Då fick jag veta att personen bara hade blivit smått irriterad på något jag hade sagt dagen innan men att det inte var något allvarligt alls och att allt var bortglömt nu. Och då var jag förvånad.

När jag var barn och tonåring, hörde jag ibland de vuxna att säga att livet inte är lätt. Då tolkade jag detta som att det var meningen att livet alltid skulle vara jättejobbigt, att man nästan aldrig skulle njuta av livet och att det var normalt att ha självmordstankar varje dag. Och om livet inte var lätt, trodde jag också att jag skulle acceptera att bli mobbad och höra från mina klasskamrater att jag borde gå hem och ta mitt liv. För livet var ju inte lätt, och därför skulle jag acceptera alla jobbiga saker som hände. Först när jag blev vuxen började jag så småningom förstå att jag hade misstolkat den meningen totalt.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet, sa mina föräldrar och lärare i skolan ofta att vi ungdomar inte förstår hur jobbigt det är att bo själv. Man måste ju betala hyran och andra räkningar och man kan inte längre köpa med det man vill med sina pengar när man har eget hushåll. Då fick jag för mig att exakt alla pengar man fick i lön skulle gå till hyra, el och mat och att man aldrig någonsin skulle kunna köpa något man ville ha. Om man ville fika med en kompis i stan skulle man få spara pengar till det i minst ett år för att kunna köpa kaffe för 30 kronor och leva på havregrynsgröt ibland trots att man jobbade på heltid. Så trodde jag att livet var.

När jag sedan flyttade hemifrån, fick jag en stor chock när jag upptäckte att jag visst hade råd att ta en fika med mina vänner i stan, jag kunde köpa kläder ibland och jag inte behövde lägga mig med kurrande mage på kvällarna. Visst, jag kanske inte alltid kunde köpa märkeskläder eller åka utomlands flera gånger om året, men eftersom jag hade trott att de vuxna hade menat att det skulle vara tusen gånger värre än vad det var, var jag lättad. Inte ens under den perioden jag levde på socialbidrag behövde jag svälta, men däremot behövde jag kolla noggrant vad jag la mina pengar på. Trots att jag fick leva i flera år med aktivitetsersättning, blev min ekonomiska situation som vuxen en positiv överraskning för mig.

Share Button

När de sociala reglerna ter sig ologiska

Share Button

När man lever med Aspergers syndrom eller autism, kan många sociala regler i den här världen te sig ologiska och man kan ha svårt att förstå sig på dem. Ibland kan man ha svårt att förstå hur andra människor tänker eftersom man själv tänker på ett helt annat sätt.

När jag var tonåring, tyckte mamma att jag var alldeles för naiv för jag litade på människor alltför lätt. När jag frågade henne varför det var fel att lita på alla svarade hon att långt ifrån alla människor gick att lita på. Jag tyckte att det var tråkigt om man hela tiden skulle gå runt och misstänka alla, så ville jag absolut inte leva. Men hon tyckte att jag skulle vara försiktig med vem jag litade på i början, och när jag tänkte efter så lät det förnuftigt. Det var ju inget fel med att vara försiktig i början och lära känna personen i fråga innan man började lita på denne.

Så när jag lärde känna nya människor, talade jag om för dem att jag inte litade på dem. Jag blev mycket förvånad när de lät irriterade och undrade: ”vaddå, litar du inte på mig?”, varpå jag svarade: ”nej, det gör jag inte”. Jag förstod inte deras reaktioner för jag följde ju bara mammas råd. Hon hade ju sagt till mig att man inte borde lita på nya personer i början, så vad hade jag gjort för fel nu?

När jag berättade för mamma att människor hade blivit irriterade på mig, frågade hon mig med en förskräckt min om jag hade sagt till dessa människor att jag inte litade på dem. När jag sa att jag hade gjort det, sa hon att jag hade gjort fel. Tydligen fick jag absolut inte säga det högt! Men jag förstod fortfarande inte. När jag frågade mamma om hon trodde att dessa nya bekantskaper litade på mig, svarade hon att de garanterat inte gjorde det eftersom vi inte kände varandra så väl ännu. När jag frågade henne om dessa nya bekantskaper trodde att jag litade på dem, svarade hon att de förmodligen inte trodde det eftersom nästan ingen litade på nya bekantskaper i början.

Jag blev mycket förvirrad. Mamma menade alltså att varken jag eller mina nya bekantskaper litade på varandra och vi alla visste om att ingen av oss gjorde det. Men säga det högt fick man absolut inte göra! Vad var det för en konstig regel? Det tog mig lång tid innan jag började förstå andra människors tankesätt lite grann, men jag kan fortfarande nu i vuxenåldern tycka att det är tråkigt att man måste vara försiktig med vad man säger.

Share Button

När man saknar behovet att smälta in

Share Button

När de flesta människor går på ett nytt ställe eller en ny tillställning, vill de oftast smälta in i gruppen. När jag tidigare har ordnat fester, har vissa vänner frågat mig vilken slags tillställning det är och hur man bör klä sig. Jag har då svarat att man får ha på sig vad man vill, oavsett om det är vanliga vardagskläder eller fina festkläder. De flesta har inte nöjt sig med svaret utan de har undrat hur de andra och jag själv kommer att vara klädda, och jag har alltid undrat varför de vill veta. Då har jag fått till svar att de inte vill känna sig för för upp- eller nedklädda utan de vill vara klädda som alla andra.

När jag var ny i Stockholm, ville många av mina finska vänner besöka mig ofta under de första åren jag bodde här. Jag tog dem på några uteställen och caféer på Östermalm men märkte snart att de kände sig obekväma. När jag frågade varför, svarade de att det kändes som att de andra gästerna hade mycket dyrare kläder och att vi inte var klädda på rätt sätt. Jag blev förvånad för jag brydde mig inte om vad de andra gästerna hade på sig, det viktigaste för mig var att jag hade roligt med mina vänner och att vi fick något gott att äta och dricka. Vad som hände runt omkring oss brydde jag mig inte om.

När jag och mina vänner väljer ett uteställe tillsammans, tänker vi oftast också helt olika. Jag vill oftast ha ett ställe som ligger ganska nära, som inte har för hög musik och som har mat som jag gillar. Mina vänner tycker däremot oftast att det är mycket viktigt hur de andra gästerna på utestället är och helst ska de vara ungefär lika gamla som vi. Jag har däremot inga problem med att gå på ett ställe där de andra gästerna är tonåringar eller pensionärer, bara jag sjäv tycker att stället är mysigt.

Jag har aldrig förstått detta behov av att smälta in och att vara klädd på ungefär samma sätt som andra. För mig är det inte viktigt alls, så länge kläderna är hela och rena. Och det är förmodligen därför jag aldrig har förstått mig på mode. Mode skiftar ju otroligt fort, och det som är modernt i år kommer kanske vara ute väldigt snart. Att jag saknar detta behov att smälta in i gruppen kallar förmodligen läkarna för svårigheter med social interaktion pga min Aspergers syndrom, men i mina egna ögon tänker jag bara individuellt.

Share Button

5 anledningar till att jag fick Asperger-diagnosen sent

Share Button

Det som många har undrat varför jag fick mina diagnoser (Aspergers syndrom och ADD) så sent och om ingen i min barndom misstänkte att jag skulle kunna ha Aspergers syndrom eller någon annan neuropsykatrisk diagnos. Men ingen misstänkte någonsin något! Jag tror att det finns flera anledningar till att diagnosen kom som en överraskning för många, som bland annat att:

1. Jag var ett otroligt lättskött barn. Jag löd (nästan) alltid mina föräldrar, följde instruktioner och orsakade aldrig några besvär för någon. Visst hade jag ibland utbrott hemma när vi skulle gå och handla och när jag hade varit i skolan, men grannmammorna berättade alltid om sina barn som bråkade hemma mycket mer än vad jag gjorde. Jag var för det mesta glad utåt sett, och både mina föräldrar och grannarna tyckte att jag var både lydigare och snällare än andra barn i min ålder (det som däremot ingen visste om var hur jag mådde inuti och hur otroligt mycket ångest jag hade). När jag fick min diagnos, sa mamma direkt att det inte kunde stämma eftersom jag aldrig varit trotsig, jobbig eller visat att jag mått dåligt. Mamma trodde att det borde vara svårt och utmattande att vara förälder till ett barn med Aspergers syndrom.

2. Jag hade ett mycket bra minne och en förmåga att lära mig saker utantill i skolan. Trots att jag nästan inte har någon förmåga alls att lära mig saker som inte har med mina specialintressen att göra, kunde jag lära mig långa meningar utantill ur skolböckerna. Tack vare mitt språkintresse kunde jag formulera om dessa meningar när vi hade prov, och därför märkte ingen att jag inte hade någon aning om vad ämnet jag skrev om handlade om. Min förmåga att lära mig saker utantill och att iaktta andra människor gjorde dessutom att jag lärde mig utantill hur jag skulle göra i olika sociala situationer, och därför bar jag alltid en mask i sociala situationer.

3. Trots att jag inte har något behov att dela aktiviteter med andra människor, har jag lätt för att dela med mig av känslor. Trots att jag inte alltid själv vet hur jag känner och mår, har jag alltid varit den som andra människor har vänt sig till när de varit ledsna och behövt tröst, och när jag var gift med min exman var den känslomässiga aspekten i äktenskapet mycket viktig för mig. Jag har dessutom alltid älskat barn och haft lätt för att förstå dem och deras känslor. Eftersom jag trodde att personer med Aspergers syndrom var känslokalla, trodde jag att en Asperger-diagnos var uteslutet i mitt fall.

4. Mitt specialintresse för språk har gjort att jag har rest mycket och bott i olika länder helt själv. Alla tänkte alltid att jag var en vanlig ung tjej som gillade att testa nya saker och prova på att bo i flera länder. Ingen la märke till att jag inte var intresserad av att vare sig besöka sevärdheter, se nya platser eller att prova på lokala maträtter, det enda som intresserade mig på mina resor var att lära mig ländernas språk ordentligt. Alltid när jag var tillbaka i Finland och kände mig vilsen och utanför, tyckte mamma att det var normalt att känna sig vilsen i min situation eftersom jag alltid bodde i många olika länder och aldrig rotade mig någonstans.

5. Jag saknar även vissa andra egenskaper som ofta förknippas med Aspergers syndrom. Bland annat har jag lätt för att ta kontakt med nya människor i många situationer, jag är verbal och har lätt för att prata, jag har alltid uppfattats som trevlig och artig, till skillnad från många med Aspergers syndrom är jag inte visuell och lär mig aldrig nya saker genom att se på bilder, jag behöver inga scheman och tycker inte att det är jobbigt med många synintryck, jag lägger inte märke till smådetaljer som exempelvis när någon har färgat håret eller flyttat på en möbel i ett rum, jag tycker inte att det är jobbigt att resa själv och jag har inga problem med att åka även längre resor (flera timmar). Förut trodde jag att dessa svårigheter/egenskaper var ett krav för att få en Asperger-diagnos.

Share Button

När man inte vet varför man känner som man gör

Share Button

Vissa personer med Aspergers syndrom och autism, liksom jag själv, kan ha svårt att identifiera sina känslor. Ibland vet man inte hur man känner och hur man mår, ibland vet man hur man känner utan att veta varför man känner så. När jag exempelvis pluggade på Ågesta Folkhögskola, kunde jag inte fortsätta studierna på det andra året. Jag mådde helt enkelt för dåligt av att sitta i klassrummet på lektionerna även om jag inte hade något emot mina klasskamrater som personer. All min energi tog slut och jag blev deprimerad av att vara i skolan utan att jag förstod varför.

Däremot var det inga problem för mig att bli anställd på Ågesta Folkhögskola och ha möten med lärarna en eller två gånger i veckan, men så fort vi skulle ha ett möte där de andra aspergerinformatörerna skulle vara med, mådde jag riktigt dåligt och klarade inte av det. Och detta trots att jag tyckte att de andra informatörerna var trevliga. Jag kunde inte förklara för lärarna varför jag kände som jag gjorde för jag visste inte det själv. Som tur var accepterade lärarna att jag kände så här och ifrågasatte aldrig mina känslor.

Förut har jag fått höra i liknande situationer att allt bara handlar om min attityd. ”Självklart kan du träffa dina fem klasskamrater och ha ett möte med dem om du kan träffa fem lärare, allt handlar bara om vilja”, brukade min omgivning säga till mig i sådana situationer, och jag tyckte själv också att det lät logiskt. Varför skulle jag klara det ena men inte det andra? Jag hade ständigt dåligt samvete över att jag hade dålig attityd och försökte ändra på mig själv och mina känslor om jag saknade en giltig förklaring, men det gick inte. Jag mådde helt enkelt för dåligt.

När min psykolog sa till mig att jag inte alltid behöver ha en förklaring till alla mina känslor började jag förstå att jag inte ens behöver förklara mig. Det faktum att jag känner i min kropp att jag inte klarar av en viss sak eller känner på ett visst sätt bör räcka som en förklaring för min omgivning. Tyvärr kräver Försäkringskassan och LSS-handläggarna i kommunen en förklaring till varför jag inte klarar av saker som jag förväntas klara av, men som tur är kan jag alltid ta hjälp av andra människor som kan hjälpa mig att formulera ansökningar.

Eftersom jag har lärt mig att använda mig av strategier likt ovan, stör det mig inte speciellt mycket längre att jag inte alltid kan förklara mina känslor. Förutom att acceptera situationen har jag dessutom vid behov börjat förklara för människor i min omgivning att jag kan vara dålig på att prata om känslor. Om någon vill prata om känslor med mig eller om jag har en konflikt med någon, är det lättare för mig att skriva. Trots att jag inte alltid är bra på att skriva om känslor heller är det lättare för mig att skriva än att prata eftersom jag då får betänketid. 

Share Button

Om mitt sociala behov

Share Button

Varje gång jag har gjort tidningsintervjuer den senaste tiden har journalisterna frågat mig om hur det sociala behovet ser ut hos personer med Aspergers syndrom eller autism och hur pass stort socialt behov jag har. När jag har svarat att jag trivs ensam och att jag inte har något stort socialt behov, har jag ibland blivit missförstådd och mitt svar har tolkats som att jag aldrig träffar andra människor, att jag är oförmögen att knyta vänskapsrelationer och att jag inte bryr mig om andra människor överhuvudtaget.

Jag har i ett tidigare blogginlägg jämfört mitt sociala behov med att äta jordgubbsglass. Jag tycker om jordgubbglass, men å andra sidan mår jag inte psykiskt dåligt om jag inte får äta jordgubbsglass på länge. På samma sätt älskar jag att umgås med andra människor under förutsättningen att jag känner gemenskap med de personerna jag umgås med, men å andra sidan mår jag inte psykiskt dåligt om jag är ensam längre perioder. När jag förut gick hemma på dagarna med aktivitetsersättning i flera års tid, undrade andra människor om jag inte kände att mitt liv saknade mening och om jag inte borde söka till daglig verksamhet för att få sociala kontakter. Men jag älskade att vara ensam hemma och hade aldrig någonsin tråkigt!

När jag var yngre, kände jag mig däremot tvungen att skaffa vänner mot min vilja och umgås med människor jag inte ville umgås med. Jag hade nämligen märkt att det var viktigt för mamma att jag inte skulle vara ensam, men den tiden är som tur är sedan länge förbi. Nuförtiden umgås jag med människor om jag vill det och när jag vill det. Om jag inte skulle känna människor jag vill umgås med, skulle jag kunna vara ensam hemma och inte träffa människor och ändå må bra. Samtidigt kan jag umgås med andra människor mycket om jag har tillräckligt roligt med dem, jag tycker om dem och jag är pigg.

När jag väl träffar personer som jag tycker om och som personkemin klickar med, tycker jag om att vara i deras sällskap och jag vill verkligen umgås med dessa personer. Men jag umgås inte med människor för att jag skulle känna mig tom när jag är ensam, utan jag umgås med människor bara för att jag trivs just i deras sällskap. När jag förut gifte mig med min exman, gifte jag mig för att jag ville gifta mig med just honom, och inte för att det skulle ha varit min livsdröm att gifta sig med någon i allmänhet. Tvärtom hade jag tänkt att det skulle vara möjligt att jag aldrig skulle träffa någon jag tyckte om och att jag isåfall skulle kunna leva som singel och att det skulle vara okej. Men jag råkade träffa honom, och därför ville jag vara med just honom.

Många människor jag känner verkar tycka att sociala relationer är deras källa till ett lyckligt liv. Om de inte har en partner eller inte känner människor som de trivs med att umgås med, lägger de i mina ögon extremt mycket tid och energi på att försöka ändra på situationen eftersom de mår dåligt annars, precis på samma sätt som jag förut la mycket energi på att hitta en lägenhet som låg bredvid en skog där det fanns tillräckligt mycket blåbär. Om de är helt ensamma och utanför, kan de flesta andra människor aldrig vara lyckliga, precis på samma sätt som jag inte kan vara lycklig om jag inte bor nära en stor skog med mycket blåbär.

Share Button

När man inte vet vad andra förväntar sig

Share Button

När jag var yngre, var jag mycket mer omedveten om vissa av mina svårigheter. Eftersom det dröjde fram tills jag hade hunnit bli 24 innan jag fick veta att jag hade Aspergers syndrom, visste jag inte innan diagnosen alltid om att jag inte kunde uppfylla andra människors förväntningar och gjorde fel. Visst, jag kände på mig att jag var helt annorlunda än andra människor, men däremot visste jag inte alltid om att jag kunde bli uppfattad på fel sätt.

Jag hann göra många fel innan jag fick min Asperger-diagnos, men å andra sidan var mitt liv lite lättare på den tiden eftersom jag inte grubblade lika mycket vad som var rätt och fel. Men sedan började jag märka att människor ibland tyckte att jag krävde för mycket av dem, inte tackade dem ordentligt när de hjälpte mig eller inte bad om ursäkt. När jag sedan blev medveten om detta och började tacka och be om ursäkt om jag hade gjort något fel, blev andra människor irriterade för de tyckte att jag tackade för mycket och bad om ursäkt alldeles för många gånger. ”Men Paula, du behöver inte tacka 10 gånger och se så glad och tacksam ut för ett glas vatten”, fick jag ibland höra.

”Känn dig som hemma”, sa andra människor ibland till mig när jag var hemma hos dem. ”Vad skönt att jag kan slappna av”, tänkte jag. Då öppnade jag kökslådorna, torkade inte bort fläckarna om jag hade spillt något och sov fram till 12 på dagen om jag sov över. Självklart hade jag lärt mig från mamma att man inte gör så när man är hemma hos andra, men om värden hade sagt att jag fick känna mig som hemma, trodde jag att alla sociala regler hade slutat gälla och jag fick göra precis som jag gjorde hemma.

När andra människor blev irriterade på mitt beteende, började jag så småningom förstå att ”känn dig som hemma” var ett uttryck som människor sa för att vara artiga men att ingen menade det. Därför ändrade jag på mitt beteende helt och hållet, blev överartig och osäker och började fråga värden saker som: Är det okej om jag lägger min väska här? Är det säkert att den inte är i vägen? Vad ska jag göra nu? När vill du att jag ska åka hem? och så vidare. ”Men slappna av lite Paula”, fick jag då höra, men hur sa jag kunna slappna av när jag vet att det lätt kan bli fel?

Idag är jag fortfarande mycket osäker på vad som förväntas av mig i olika sammanhang. Vad ska jag säga, hur ska jag säga det och hur mycket ska jag prata? Hur många gånger ska jag tacka och be om ursäkt för att jag ska låta artig men inte tjatig? Vill personen jag umgås med verkligen umgås med mig eller är hen bara artig? Har jag tröttat ut andra människor genom att prata för mycket? Om jag är hemma hos någon annan, hur länge ska jag stanna? Jag kan ju inte gå hem efter en kvart, men om jag stannar där hela dagen finns risken att värden vill att jag går hem men inte vågar säga det.

Idag har jag blivit försiktig när jag är i sociala situationer, och jag låter ofta andra människor ta initiativ till träffar och kontakt om jag känner mig osäker på om personen trivs i mitt sällskap eller inte. Jag vill gärna att de föreslår aktiviteter för att jag ska vara säker på att de inte får tråkigt (men självklart ser jag till att aktiviteterna passar mig också). Jag undviker också att gå hem till människor som jag inte känner väl eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig på en okänd plats. Eftersom jag är betydligt försiktigare idag, uppfattas jag inte längre som oartig. Men det som inte syns utåt är att det tar enormt mycket energi av mig att analysera alla sociala situationer.

Share Button