Kategoriarkiv: Stöd och insatser

Om boendestödvikarier

Många av oss med Aspergers syndrom och autism kan tycka att det är jobbigt att ta emot boendestödvikarier. Vem som helst skulle förmodligen tycka att det var jobbigt att ta emot vilt främmande människor i sitt hem, men ännu jobbigare är det för oss autister som behöver trygghet. Under mitt första år upplevde jag inte att det var lika jobbigt, men efter ett tag började jag tycka att det blev påfrestande att vikarier inte kände mig och därmed missförstod mig. Missförstånden behöver inte alls betyda att de var inkompetenta utan det kan lika mycket handla om att de inte vet vad jag behöver och hur jag fungerar. För att undvika vikarier har jag sedan några år tillbaka två olika boendestödjare. När den ena får förhinder så tar hoppar den andra in och tar den andras timmar.

Dock kommer båda mina boendestödjare ha längre semestrar i sommar och dessutom samtidigt. Generellt sett brukar jag tacka nej till vikarier när båda mina boendestödjare får förhinder en specifik vecka för jag tycker att det brukar vara energikrävande att ha en helt ny person hemma som jag aldrig har träffat förut. Därför föredrar jag att mina boendestödjare jobbar in timmarna efteråt om de skulle få förhinder någon enstaka gång. Den här sommaren tänkte jag däremot göra ett undantag och tacka ja till en vikarie i alla fall. Skulle jag tacka nej, skulle jag behöva vara utan boendestödjare alldeles för lång tid under sommaren och det går ju inte.

Eftersom jag har två ordinarie boendestödjare, har båda var sina uppgifter: den ena sköter städningen och den andra sköter allt annat som behöver göras: undanplockning, telefonsamtal, hanteringen av posten, att hålla ordning och alla diverse småsysslor som dyker upp. Den boendestödjare som är ansvarig för ordningen vill gärna arbeta in sin semester, och därför arbetar hon dubbla tider hos mig de här veckorna. Hon som sköter städningen kommer däremot inte arbeta in sin semester så vikarien kommer endast att ta hennes timmar. Det blir rätt så enkelt för mig för vikarien kommer ju endast sköta städningen, och därför gör det inte så mycket att vikarien inte känner mig. Hon har ju väldigt konkreta arbetsuppgifter.

Sommarens vikarie är dessutom min ena boendestödjares barndomskompis. Det underlättar för mig enormt för min boendestödjare är jättetrevlig, varför jag är helt övertygad om att hennes kompis också kommer att vara det. Jag är övertygad om att hon är lika respektfull och duktig som min ordinarie boendestödjare är och att vi kommer att komma överens. Min boendestödjare kommer troligen ta med sig vikarien hem till mig nästa vecka så att vikarien får lära känna mig lite. Jag är inte alls orolig för mötet utan är övertygad om att allt kommer att gå bra! Jag kommer knappast vara lika nervös inför att träffa henne som jag är när jag träffar mina biståndsbedömare.

Nej, högskoleutbildning behöver inte betyda autismspecifik kompetens

Många tror att en yrkesverksam person automatiskt förstår sig på Aspergers syndrom och autism bara för att personen har högskoleutbildning och är beteendevetare, socionom, social omsorgspedagog, lärare, arbetsterapeut eller har en kandidat- eller till och med magisterexamen i något närliggande ämne. Men jag har märkt att den yrkesverksammas utbildningsnivå inte har någon som helst betydelse för hur han eller hon bemöter mig och hur lätt han eller hon har för att förstå mina svårigheter och styrkor.

Jag har haft underbara boendestödjare och andra stödpersoner som saknat gymnasiebetyg men varit hur duktiga och kompetenta som helst! Sen har jag råkat ut för beteendevetare, socionomer och lärare som inte alls bemött mig rätt även om de själva ansett sig besitta autismspecifik kunskap. Sedan finns det såklart usla undersköterskor och underbara beteendevetare och socionomer. Däremot har jag inte märkt att en person med högskoleutbildning skulle förstå mig i en högre grad än en person som endast gått grundskolan. Jag har funderat på vad det beror på och tror på följande förklaringar:

1. Många universitet anlitar endast forskare som föreläsare. Själv har jag fått föreläsa för undersköterskor, även blivande sådana, betydligt oftare än för universitetsstudenter. Därmed kan det viktiga inifrånperspektivet på vissa högskoleutbildningar helt utebli.

2. Universitetsutbildningar är ofta väldigt forskningsbaserade. Man blir duktig på att skriva rapporter samt analysera forskning och siffror men det behöver inte automatiskt betyda att man har en empatisk förmåga att förstå sig på autism om man inte är öppen som person och besitter förmågan naturligt.

3. Handikappvetenskap studerar funktionsvariationer generellt sett. Men om studenten själv inte väljer att fokusera på just neuropsykiatriska diagnoser under sin utbildning, blir studenten duktig på andra funktionsvariationer såsom Downs syndrom, dyslexi eller just den funktionsvariationer personen valt att lägga fokus på. Och det krävs ju ett helt annat förhållningssätt till Aspergers syndrom och autism än vad det krävs till andra funktionsvariationer.

4. Många utbildningar skrapar endast på ytan när det gäller kunskap om Aspergers syndrom och autism. Socialt arbete fokuserar mycket på andra teorier så som social systemteori där fokuset på personens utmaningar läggs på miljön. Studenter i socialt arbete läser inte alltid speciellt mycket om autism under utbildningen, och det krävs ju oftast betydligt mer kunskap än en kortare 7,5 poängs kurs för att fullt ut förstå vad autism innebär!

5. Många som valt att läsa ämnen som har med människor att göra kan vara personer som själva tycker att sociala relationer är viktigt. Vilket är en fin egenskap, men vissa personer som själva anser att det är viktigt att vara social kan ha svårt för att ta in att en person med Aspergers syndrom eller autism kan behöva väldigt mycket ensamtid och kanske inte alls vill hänga med kollegorna på After Work.

Nu menar jag inte alls att universitetsutbildning automatiskt skulle betyda samma som dålig autismspecifik kompetens! Absolut inte. Jag har träffat flera personer med universitetsutbildningar som verkligen förstått sig på autism. Dessutom har socionomerna läst juridik, vilket är mycket viktigt om de ska arbeta som kuratorer och hjälpa autister med att slåss mot myndigheter. Så jag vill understryka att jag absolut inte nedvärderar högskoleutbildade personer!

Däremot är det viktigt att hålla i minnet att vi autister och våra anhöriga definitivt inte bör lyssna mer på högskoleutbildade socionomer, beteendevetare och psykologer än vad vi ska lyssna på undersköterskor om vi känner starkt att det är den sistnämnda som förstår autism bäst. Empati är ingenting man lär sig på högskolan utan det är en förmåga som man har eller saknar, oavsett magisterexamen eller ej!

6 tips till dig som arbetar på LSS-kollo

Så här kring sommarlovstider är det många autistiska barn som åker på korttidsvistelse utanför det egna hemmet enligt 9 § 6 LSS i form av sommarkollo. Här kommer 6 tips till dig som arbetar på LSS-kollo med autistiska barn:

1. Gör ett tydligt schema. Så att deltagarna vet vad det kommer att finnas för aktiviteter och vilken tid. Skriv gärna även vad aktiviteterna kommer att innebära exakt, var ni kommer att vara, vilka som kommer att vara med och vilken tid ni kommer att vara klara. Många personer med asperger och autism tänker i bilder, varför schemat med fördel även får innehålla någon form av bild på aktiviteten i fråga.

2. Planera gärna in många typer av aktiviteter att välja på. Vissa autistiska barn och ungdomar har specialintressen och är helt ointresserade av det många andra är intresserade av. Själv var jag som barn helt ointresserad av gemensamma lekar och pyssel. Ju fler aktiviteter det finns att välja på, ju större chans att varje autistiskt barn hittar något som passar.

3. Gör det tydligt att man inte behöver välja aktiviteter från schemat alls! Själv var jag som barn fullständigt nöjd med att läsa, leta efter fyrklöver och bada. Det var det enda jag ville göra, och de flesta andra aktiviteter som var menade att “roliga” var nästintill en tortyr för mig. Det hade varit en enorm lättnad för mig om någon hade sagt till mig: “Du behöver inte välja aktiviteter från schemat om du inte vill, det är helt okej att hitta på något på egen hand.”

4. Tänk på att långt ifrån alla barn med asperger eller autism behöver variation. Jag hade älskat att få delta i kollo där mina favoritaktiviteter hade stått på schemat varenda dag! Hittar jag något jag gillar, tröttnar jag aldrig och då vill jag inte heller ha variation. Jag är inte heller speciellt intresserad av att prova på nya saker.

5. Tänk på den ojämna begåvningsprofilen. Även om du kanske tycker att en intellektuellt begåvad tonåring borde kunna ett och annat så kan en person med autism ha otroligt stora svårigheter inom andra områden. Själv har jag exempelvis aldrig lärt mig hur man sätter upp ett tält trots att jag är 40 år gammal och jag har övat och övat. Mina praktiska svårigheter var ett stort hinder för mig i tonåren eftersom de vuxna väntade sig att jag borde veta hur man gjorde sånt efter att de hade visat för mig hur man gjorde. Men dagen efter hade jag ändå glömt bort allt!

6. Minimera jobbiga sinnesintryck. Många autistiska barn kan vara känsliga för ljud, varför en gemensam discokväll med högljudd musik och blinkande ljus inte nödvändigtvis kommer att vara en lämplig aktivitet. Vissa autister tycker att motorbåtar låter alldeles för högt, vilket är bra att tänka på om du har funderat på att ta ut barnen på en båttur.

Förvirrande fråga i en enkät

Vi som bor i Stockholm och har boendestöd brukar årligen få enkäter som vi förväntas fylla i för att kommunen ska kunna kartlägga vad vi tycker om boendestödet. Jag fyllde i den nyligen och hakade upp mig på en fråga som löd: “Mina boendestödjare uppmuntrar mig att göra saker självständigt.” För att svara på frågan, skulle man välja rätt alternativ bland “Håller inte alls med”, “Håller inte med”, “Har ingen åsikt”, “Håller med” eller “Håller definitivt med.” De andra frågorna handlade om ifall jag känner mig bekväm med mina boendestödjare, om jag blir bemött med respekt av dem och biståndsbedömaren och så vidare.

Min spontana reaktion på den frågan var: “Håller inte alls med.” Mina boendestödjare kommer ju hem till mig för att avlasta mig, inte för att uppmuntra mig att göra ännu fler saker självständigt. Meningen är att de ska ta över så att jag får återhämtning och inte tar ut mig för mycket. Därför har en av mina boendestödjare som uppgift att bestämma var jag ska förvara mina saker, ringa samtal till hyresvärden och myndigheter, öppna och sortera min post, bestämma vilka inköp jag ska göra och så vidare. Självfallet i samråd med mig, men eftersom jag inte kan bedöma vad jag behöver och vill ha, vill jag att hon fattar beslutet så att jag slipper stressa. Min andra boendestödjare har däremot som uppgift att städa min lägenhet.

Men när jag tittade på enkäten igen, förstod jag att det var menat att det skulle vara något negativt om boendestödjarna inte uppmuntrade klienten att göra saker självständigt och positivt om de gjorde det! Så som resterande av frågorna var formulerade insåg jag att alternativet “Håller inte alls med” alltid skulle framställa något negativt och “Håller definitivt med” alltid något positivt. Jag hittade ingen kommentarruta utan det enda man skulle göra var att kryssa i rätt alternativ. Jag förstod att boendestödföretaget som jag valt som utförare förmodligen skulle få sämre poäng i kommunens ögon om jag skulle kryssa i alternativet “Håller inte alls med”.

Jag funderade på hur jag skulle tänka och bestämde mig till slut för att kryssa i alternativet “Håller definitivt med” för jag ville att kommunen skulle förstå att mina boendestödjare är professionella och duktiga. Dock kommer jag påpeka paradoxen för min biståndsbedömare nästa gång det är dags för uppföljning. Det finns ju en överhängande risk att de klienter som liksom jag har Aspergers syndrom eller autism behöver en boendestödjare som är duktig på att uppmuntra dem att ta det lugnt istället för att bli mer självständiga och de kanske svarar på frågan på ett annat sätt. Då riskerar de duktiga boendestödsbolagen som tar hänsyn till klientens ork bli felaktigt uthängda!

När kommunen bryter mot LSS

När folk ansöker om insatser enligt LSS, litar många på att kommunen alltid fattar rätt beslut men så behöver absolut inte vara fallet! Kommunens beslut går alltid att överklaga om man skulle vara missnöjd, och ibland kan man få rätt i förvaltningsrätten. Om man sedan skulle vara missnöjd med förvaltningsrättens beslut, kan man överklaga till kammarrätten och senare till högsta förvaltningsdomstolen om de meddelar prövningstillstånd.

I LSS står det tydligt att personer inom personkretsen har rätt till insatser om de har behov av sådana insatser och behovet inte tillgodoses på annat sätt (7 § första och andra stycke LSS). Därmed spelar det ingen roll var i landet man är bosatt för alla kommuner måste tillhandhålla LSS-insatser oavsett budget. Olika kommuner har olika budget, men LSS är en rättighetslag och därmed borde det inte finnas skillnader i beviljade LSS-insatser mellan olika kommuner oavsett hur kommunernas ekonomi ser ut.

Dock konstaterar Barbara Lewin i sin artikel Skam, likgiltighet och Eldsjälar att så inte är fallet. Tydligen är det lätt att få LSS-insatser i vissa kommuner men svårt i andra. Lewin beskriver att vissa kommuner tillämpar aktiv laglydnad, det vill säga att kommunen arbetar aktivt för att följa lagen och beviljar de LSS-insatser de sökande är i behov av, så länge behoven inte är tillgodosedda på annat sätt. Vissa kommuner tillämpar däremot passiv laglydnad, vilket innebär att kommunen gör det minsta möjliga och inte alls tillämpar bestämmelserna lika generöst. Och sedan finns det de kommuner som rent av tillämpar lagtrots.

Jag läste nyligen om ett rättsfall där kommunen hade trotsat lagen och inte beviljat den sökande en LSS-insats trots att hon hade rätt till det. Det gäller rättsfallet HFD 2015 ref 35, mål nr 2888-14 där kommunen hade nekat en flicka fortsatt korttidstillsyn trots att hon hade behov av tillsyn under tiden hennes föräldrar arbetade och hon även hade behov av att umgås med andra ungdomar efter skoltid. Kommunen hävdade att hennes behov av tillsyn skulle kunna tillgodoses genom utökade assistanstimmar, och de påtvingade i princip henne fler assistanstimmar finansierade av Försäkringskassan för att hon skulle få sitt behov av omvårdnad tillgodosett under tiden hennes föräldrar arbetade.

Problemet? Flickan fick inte sitt behov av att umgås med andra ungdomar tillgodosett genom utökade assistanstimmar. I LSS står det dessutom tydligt att den enskilde har rätt till insatser så länge det finns ett behov och behovet inte tillgodoses på annat sätt, och vid tiden för ansökan hade inte hennes behov av tillsyn varit tillgodosett efter skoltid. Vidare står det tydligt i lagtexten att insatserna endast ska ges den enskilde om han eller hon begär det (8 § LSS), och flickan hade inte ansökt om utökade assistanstimmar utan det var korttidstillsyn hon ville ha. Här var det tydligt att kommunen hade trotsat lagen och bortsett ifrån att de inte fick påtvinga henne utökade assistanstimmar på det där sättet eftersom det bryter mot LSS. Flickan fick sedan rätt i de övre instanserna.

Du som har svårt för att få LSS-insatser beviljade från kommunen ska inte ge upp! Överklaga beslutet till de övre instanserna om du anser att din kommun bryter mot LSS. Det är mycket möjligt att domstolen ger dig rätt!

När en autist kan men inte orkar

När vi aspergare och autister träffar våra biståndsbedömare, boendestödjare, läkare och ansvariga i skolan och på universitetet, blir det ibland en kartläggning om våra förmågor och brister för att det ska kunna avgöras vad vi behöver hjälp med. För att vi ska få rätt stöd i lagom mängd, måste högskolorna veta vad vi klarar i studiesituationer, läkarna och Försäkringskassan behöver veta hur mycket vi klarar av att jobba och biståndsbedömarna måste veta vad vi inte klarar av att göra i hemmet. Aspergers syndrom och autism yttrar ju sig på olika sätt hos olika individer, och därför måste vi ofta tydliggöra våra behov.

Inte sällan läggs fokuset på det vi absolut inte kan göra rent praktiskt. I mitt fall fokuseras det gärna på att jag har mycket svårt för att lära mig hur man syr och stryker kläder och hur man pumpar en cykel. Min boendestödjare har också meddelat min biståndsbedömare att jag inte bör torka golvet själv då hon märkt att jag ofta välter hinken. Då har biståndsbedömarna dokumenterat detta och fattat beslutet att jag behöver hjälp av boendestödjarna för vissa praktiska uppgifter.

Men vissa beslutsfattare har helt bortsett ifrån att jag kan bli utmattad av vissa saker även om jag vet hur man gör uppgiften rent praktiskt. Jag vet hur man ringer ett telefonsamtal, men jag ringer mina telefonsamtal själv endast när jag inte har mina boendestödjare till hands. Skulle jag ringa alla mina telefonsamtal själv, skulle det tar väldigt mycket energi av mig och då skulle jag inte orka sköta många andra viktiga uppgifter. Men nu när jag tack vare mina boendestödjare endast behöver ringa telefonsamtal ytterst sällan är det överkomligt. För att inte bli utmattad är det mycket viktigt för mig att få avlastning med att ringa telefonsamtal även om jag vet hur man ringer rent praktiskt.

När man läser distanskurser, måste man ofta orientera sig på högskolornas hemsidor för att komma åt uppgifterna. Inte sällan har det tagit mig flera timmar att klura ut hur och var man hittar uppgifterna och hur man registerar sig till kurserna, vilket har tagit så mycket energi av mig att jag inte orkat fokusera på själva kursuppgifterna lika mycket. För att kunna registrera mig till kurserna har jag behövt anstränga mig till max och då har jag varit utmattad efteråt. Följdaktligen har jag ofta presterat sämre i uppgifterna än vad jag skulle gjort om jag hade fått hjälp med att hitta uppgifterna. Men alla ansvariga på högskolorna har inte förstått att trots att jag ofta kan göra sånt praktiskt så tar det onödigt mycket energi av mig och att jag därför skulle behöva hjälp av en mentor för just sådant. Men det är inte möjligt att få stödet på alla högskolor.

Det är viktigt att komma ihåg att Aspergers syndrom och autism inte sällan innebär att vardagliga saker tar oskäligt mycket energi. Och när vi lägger oskäligt mycket energi på en uppgift som går lätt för andra människor, tar det energi från andra viktiga moment i vår vardag. Även om vi ibland utåt sett verkar klara oss praktiskt rent praktiskt, försvåras vår vardag mycket om vi inte får stöd och avlastning med det vi har svårt för!

Nej, målet med LSS behöver inte vara självständighet

Många av oss som har Aspergers syndrom eller autism har insatser enligt LSS eller SoL. Några vanliga LSS-insatser vi kan ha är kontaktperson enligt LSS 9 § 4 eller daglig verksamhet enligt LSS 9 § 10, och en vanlig SoL-insats kan vara boendestöd. Dessutom har många av oss kontakt med habiliteringen eller psykiatrin enligt HSL.

Inte så sällan finns det en outtalad önskan från de yrkesverksammas sida att insatserna endast ska vara tillfälliga och att allt kommer att leda till att vi kan börja leva precis som de flesta andra människor. Att daglig verksamhet kommer att leda till ett vanligt lönearbete, att insatsen kontaktperson kommer leda till att man får egna vänner så att man inte behöver kontaktpersonen längre och att boendestödet kommer att leda till att man så småningon klarar sig utan stöd hemma. Och att kontakten med psykiatrin kommer att leda till att man så småningom klarar sig helt utan samtalskontakt.

Samtidigt som livet säkert är enklast att leva när man inte behöver samhällets stödinsatser så bortses det ofta ifrån att Aspergers syndrom och autism är varaktiga funktionstillstånd. Visst, jag fick själv verktyg från habiliteringen för att kunna hantera många utmaningar i min vardag och jag behöver därför inga insatser från dem längre. Däremot kommer jag mest troligen behöva boendestöd livet ut. Och i början fick jag alltid förklara för biståndsbedömarna varför boendestödet inte hade “lett någonstans” i och med att jag inte hade blivit mer självständig trots att jag hade haft boendestöd i några år.

En av anledningarna till att mitt behov av boendestöd är konstant är att jag har en begränsad mängd energi. Om jag lär mig av mina boendestödjare att jag måste plocka undan i lägenheten då och då och kontrollera om det finns saker att felanmäla, vad hjälper det mig att veta att sådant ska göras om jag ändå inte har energi att göra det? För tvingar jag mig själv att tänka på sådant så går det ut över mitt arbete, och då blir jag utbränd. Då skulle jag förmodligen behöva sjukersättning och hjälp av psykiatrin, och snart skulle Försäkringskassan börja ifrågasätta varför jag inte lyckats öva upp min arbetsförmåga.

När det gäller daglig verksamhet så bör målet naturligtvis vara ett riktigt jobb för de som kan och vill arbeta. Men vissa autister vill bara ha en rolig sysselsättning i form av exempelvis konst, måleri och sällskapsspel med andra, och de blir utbrända direkt när det börjar ställas krav på att utföra ett arbete och passa tider. Man kan omöjligen jämföra en rolig, avslappnande fritidsaktivitet med ett riktigt arbete. I sådana fall bör man se den dagliga verksamheten som ett medel för personen att få vara delaktig i ett sammanhang.

Ibland kan också psykiatrin börja ifrågasätta varför man som patient har haft en psykiatrisk samtalskontakt i 15 år utan att ha blivit bättre. Då kan psykiatrin se det som att deras insatser inte har hjälpt patienten och att det därför är lika bra att avsluta kontakten. Men när man har Aspergers syndrom och autism kan de sociala svårigheterna ibland vara stora och skapa så mycket ångest att man behöver en kontinuerlig samtalskontakt. Det handlar inte om att bli “frisk”, det handlar om att överleva och hålla sig flytande genom att få prata av sig! Allt för att inte börja må ännu sämre.

Om socialpsykiatri

Många boendestödjare arbetar i socialpsykiatrin vilket innebär att klienten får hjälp och stöd i sin sociala miljö genom att det fokuseras på klientens sociala relationer och livssituation. I samband med psykiatrireformen 1995 stängdes många mentalsjukhus ner, och därmed ökade behovet att erbjuda patienterna en annan typ av stöd i deras hemmiljö. Socialpsykiatri var alltså från början avsedd för personer med framför allt psykiska sjukdomar.

Samtidigt som socialpsykiatri säkert är väldigt bra på många sätt för personer med psykiska sjukdomar, har jag själv på grund av mina tidigare erfarenheter haft fördomar mot socialpsykiatrin. När jag själv har varit i kontakt med dem så har jag mött otroligt mycket okunskap om Aspergers syndrom och autism. Eftersom den sociala livsmiljön och sociala relationer anses vara viktiga för klientens välmående, ansåg många medarbetare jag kom i kontakt med förut att det inte var bra för mig att leva med aktivitetsersättning och att jag borde börja med någon daglig sysselsättning för att få social stimulans. Att jag inte är så social till naturen på grund av min Aspergers syndrom och att jag trivs mycket bra när jag får hitta på saker själv hemma hade de ingen förståelse för. För det gick emot deras tankesätt.

I många större kommuner är socialpsykiatrin separerad från handikappomsorgen. Hittills har jag ansetts tillhöra handikappomsorgen i min nuvarande stadsdelsförvaltning i och med att det är Aspergers syndrom jag har, inte en psykisk sjukdom. Men från och med i år hade cheferna i stadsdelsförvaltningen beslutat att personer med Aspergers syndrom och autism skulle tillhöra socialpsykiatrin istället för handikappomsorgen. Därför arbetade min nya biståndsbedömare som jag träffade förra veckan inom socialpsykiatrin, och därför var jag extrarädd för att träffa honom. Jag var orolig för att han skulle se Aspergers syndrom som en psykisk sjukdom som skulle tränas bort och att jag skulle må bra av social träning.

Att mötet med biståndsbedömaren just i år blev en extrapositiv upplevelse för mig visade att mina fördomar mot socialpsykiatri inte stämde. Kanske har jag råkat träffa fel personer från socialpsykiatrin förut, eller kanske har kunskaper om asperger och autism i socialpsykiatrin ökat den senaste tiden. Men oavsett vad det beror på så verkade min biståndsbedömare ha förståelse för vad Aspergers syndrom handlade om, och han fokuserade inte alls på det sociala utan på det praktiska! Därför har jag blivit mycket mer positivt inställd till socialpsykiatri nu.

Vad har ni andra för erfarenheter om socialpsykiatri? Tillhör ni andra aspergare handikappomsorgen eller socialpsykiatrin i er hemkommun, eller är socialpsykiatrin och handikappomsorgen blandad där ni bor? Anser ni att det ena är bättre än det andra?

En liten uppdatering om mötet med biståndsbedömaren

En liten uppdatering om gårdagens möte med biståndsbedömaren. Ni var många som engagerade er och stöttade mig och många har varit nyfikna på hur det gick. Så nu ska ni få en liten uppdatering!

Mötet var bokat till klockan 10:00 på stadsdelsförvaltningens kontor. Jag var för en gångs skull på plats i sista sekunden för jag kände inte för att hänga på stadsförvaltningens väntrum längre än nödvändigt. Väl framme anmälde jag mig hos receptionen och receptionisten bad mig sätta mig ner och vänta. Under tiden jag väntade svarade jag på några bloggkommentarer och glömde till och med bort för stunden att jag skulle ha ett jobbigt möte framför mig. Klockan 10:10 kom biståndsbedömaren för att hämta mig och bad om ursäkt för att han var sen. Vilket verkligen inte gjorde mig något för nu hade jag haft mer tid att slappna av.

Jag märkte direkt att min nya biståndsbedömare var vänligt inställd. Han log och frågade hur det var med mig, varpå jag svarade att det var bra. Att jag hade vaknat klockan 4 på morgonen utan att kunna somna om lät jag bli att säga något om, men han kanske märkte det på mina mörka ringar runt ögonen. Han började mötet med att gå igenom vad min före detta handläggare hade kommit fram till i förra årets utredning och frågade mig om boendestödjarna fortfarande hjälper mig med samma saker som stod i förra årets utredning. Vilket jag bekräftade att de gjorde.

Jag berättade för honom att en av mina boendestödjare är väldigt duktig på att organisera och har ordnat så att varje föremål har en bestämd plats i min lägenhet. Han frågade mig vad min boendestödjare hette för många andra personer med Aspergers syndrom, autism och ADHD skulle behöva precis en sån boendestödjare, menade han, och kontinuerlig hjälp med just sånt. Vad lättad jag blev när jag hörde det! För det är inte alltid självklart att biståndsbedömarna förstår sånt. Istället ifrågasätter många varför inte svårigheterna blivit bättre efter flera år, men den här biståndsbedömaren verkade veta precis vad neuropsykiatriska diagnoser handlade om.

Sen fick jag världens chock: han berättade att han hade funderat på mina måltider när han hade läst förra årets utredning. Han menade att det var synd att det inte blir så mycket variation i min kost när jag endast “lagar” mat i ugnen eftersom jag inte orkar göra på ett annat sätt. Därför hade han tänkt erbjuda mig hemtjänst utöver boendestödstimmarna. Hemtjänstens uppgift skulle isåfall vara att leverera matlådor hem till mig varje dag så att jag skulle få nylagad mat och därmed få mer variation. Det här är allra första gången en biståndsbedömare erbjuder mig mer hjälp än vad jag har ansökt om! Inte så sällan har de bara inställningen att boendestödstimmarna ska dras ner, men nu fick jag istället höra att det fanns mer hjälp att få!! Jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga.

Efter lite funderande tackade jag nej till hans generösa erbjudande. Anledningen till att det blev ett nej var att jag känner att mina matlagningsrutiner funkar just nu, och eftersom jag själv är nöjd så anser jag inte att det är nödvändigt med hemtjänst. Då sa han att jag skulle få återkomma när som helst om jag skulle ändra mig. Det känns väldigt skönt att veta att om jag skulle tröttna på att alltid äta torr mat som ugnlagas utan kryddor så skulle jag i framtiden kunna få ändring på det. Men jag tror faktiskt att mina matlagningsrutiner kommer att funka.

Efter 25 minuter menade han att han hade fått veta allt han behövde och att mötet var över. Vilket var ytterligare en chock! Jag är van vid att de flesta möten med biståndsbedömare drar ut på tiden för jag brukar behöva argumentera och motivera varje detalj, och nu var klockan bara 10:35 och vi var klara trots att vi hade börjat mötet 10 minuter försent. Häromåret hade jag bokat tid med biståndsbedömaren till klockan 14 och jag hade lovat ringa till min boendestödjare när mötet skulle vara över. Klockan 15:30 hade min boendestödjare blivit orolig för jag hade inte hört av mig och hon hade försökt ringa mig flera gånger. Men jag hade fortfarande suttit fortfarande på mötet och hade inte blivit klar förrän klockan 16:20, det vill säga efter 2 timmar och 20 minuter! Att mötet var över redan efter 25 minuter kändes därför väldigt ovanligt.

Innan vi sa hejdå bad jag om få ett nytt tandläkarintyg, vilket han lovade att fixa. Han passade också på att fråga om det var okej för mig att han skulle prata med personalen på Boendestödsproffsen/Hemtjänstteamet som jag har valt som boendestödsutförare. Enligt Offentlighets- och sekretesslagen får socialtjänsten inte ha kontakt med någon utomstående angående mitt ärende så länge jag inte har gett mitt godkännande. Självklart fick han prata med personalen, jag tyckte bara att det var bra att han skulle utbyta information med mina boendestödjare för jag kunde ha glömt att säga något viktigt!

Jag promenerade hem från stadsdelsförvaltningens kontor. Klockan var 10:57 när jag var hemma. Och med en extremt bra känsla! Mötet hade varit lagom långt och till och med lite avslappnat och trevligt och jag hade inte behövt argumentera en enda gång varför Aspergers syndrom inte kan tränas bort. Så nu får jag bara hålla tummarna för att jag kommer att få behålla samma biståndsbedömare till nästa år, vilket kanske är för mycket att hoppas på. Tack så mycket alla fina för att ni stöttade mig igår! 🙂

4 viktiga skillnader mellan LSS och SoL

Vi som har Aspergers syndrom eller autism åtnjuter vissa rättigheter enligt LSS, men vi kan även få vissa insatser beviljade enligt SoL. Det som många undrar är vad det är för skillnad mellan lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) och socialtjänstlagen (SoL). De viktigaste skillnaderna är de 4 följande punkterna:

1. SoL är till för alla människor i behov av hjälp, LSS däremot endast till för vissa grupper. Se 4 kap. 1 § första stycket SoL och 1 § LSS. Innebär rent konkret att vem som helst kan få SoL-insatser. Det kan vara gamla, sjuka eller vem som helst i behov av hjälp. Däremot åtnjuter endast vissa personkretsar en rätt till LSS-insatser. Dessa personkretsar inkluderar bland annat personer med autism, autismliknande tillstånd (i vilket Aspergers syndrom tillhör), utvecklingsstörning, förvärvad hjärnskada och vissa andra grupper. Har man enbart dyslexi eller ADHD tillhör man inte någon av LSS-personkretsarna.

2. LSS är en rättighetslag medan SoL är en målrelaterad ramlag. Vilket innebär att SoL endast föreskriver målsättningsantaganden som exempelvis att främja människors ekonomiska och sociala trygghet (se 1 kap. 1 § SoL) men saknar föreskrifter om hur dessa ska uppfyllas exakt samt vilka insatser kommunerna måste erbjuda för att uppfylla målsättningarna. En rättighetslag kännetecknas däremot av att personer inom personkretsarna har rätt att utkräva vissa specifika insatser angivna i lagen under förutsättning att ett behov föreligger (se LSS 7 §). Exempelvis har en ensam person med autism rätt till en kontaktperson enligt LSS 9 § 4 om det bedöms föreligga ett behov, men en ensam person med enbart ADHD kan nödvändigtvis inte få en enligt SoL. Det är ju inte säkert att alla kommuner erbjuder insatsen kontaktperson enligt SoL utan vissa kommuner kan ha bestämt sig för att erbjuda ensamma människor i behov något annat istället. Alla kommuner i hela Sverige har däremot en skyldighet att erbjuda alla de 10 insatser angivna i LSS. En person tillhörande någon av LSS-personkretsarna vet därmed exakt vad det finns att ansöka om och kommunernas självbestämmanderätt inskränks.

Boendestöd är en SoL-insats som inte erbjuds enligt LSS. Därför ser också boendestödet olika ut  i olika kommuner. Men jag kan inte gå till min biståndsbedömare och kräva att få exakt samma SoL-insatser som en kompis boende i en annan kommun. Kompisens hemkommun kan ju ha bestämt sig för att nå målsättningarna med SoL på ett annat sätt än min kommun. Däremot har jag rätt att kräva att alla de 10 insatserna angivna i LSS finns att ansöka om i min kommun. Detta för att SoL är en målrelaterad ramlag medan LSS är en rättighetslag.

3. LSS tillförsäkrar individen goda levnadsvillkor medan SoL utgår ifrån skäliga levnadsförhållanden. Se 7 § andra stycket LSS och 4 kap. 1 § fjärde stycket SoL. Innebär rent konkret att en person som erhåller insatser enligt LSS kan förvänta sig snäppet bättre levnadsvillkor än någon som får insatser enligt SoL. Vad kan det innebära rent konkret? Jo, hemtjänst och boendestöd är typiska SoL-insatser som inte erbjuds enligt LSS. Nu har jag inte hemtjänst längre, men när jag hade det så bedömde biståndsbedömaren i början att hemtjänsten skulle komma hem till mig var tredje vecka och städa. När jag ifrågasatte om det verkligen var skäligt att få städning endast var tredje vecka, svarade biståndsbedömaren att man överlevde med städning var tredje vecka och att det därför var skäligt. Ville jag få städning oftare, skulle jag få ansöka om bostad enligt särskild service enligt LSS 9 § 9. Bostad med särskild service ger ju bättre levnadsvillkor än hemtjänst i och med att bostad med särskild service är en LSS-insats och hemtjänst en SoL-insats.

4. Man kan få de LSS-insatser man bedöms ha ett behov av, så länge behoven inte redan är tillgodosedda. Däremot får man de SoL-insatser man bedöms ha ett behov av, så länge behoven inte kan tillgodoses på ett annat sätt (se 4 kap. 1 § första stycket SoL och 7 § första stycket LSS). Märk skillnaden i formuleringarna! Säg exempelvis att en person med ADHD känner sig ensam och vill ansöka om en kontaktperson enligt SoL. Då kan biståndsbedömaren svara: “Men du har ju en massa arbetskamrater som du skulle kunna umgås med, därför får du ingen kontaktperson.” Om personen sedan säger: “Men jag vill inte umgås med dem”, kan biståndsbedömaren svara: “Det är ditt problem att du inte vill umgås med dem, ditt behov skulle kunna tillgodoses genom att du börjar umgås med dina arbetskamrater”.

En person med Aspergers syndrom eller autism skulle däremot tack vare sin LSS-personkretstillhörighet kunna argumentera tillbaka i samma situation: “Ja, jag skulle kunna umgås med mina arbetskamrater men jag väljer att inte umgås med dem. Därför är inte mitt behov av sällskap tillgodosett och jag har därmed rätt till en kontaktperson”. Då finns det goda chanser att domstolen skulle besluta att den autistiske personen får sin kontaktperson.

Ja, dessa fyra punkter anser jag vara de viktigaste skillnaderna mellan LSS och SoL. Observera dock att en rättighetslag inte betyder samma som att man automatiskt åtnjuter en oinskränkt rätt att erhålla LSS-insatser bara för att man har Aspergers syndrom eller autism. Man ska aldrig heller läsa lagtexten rakt av. För att förstå hur begreppen “behov” och “goda levnadsvillkor” bör tolkas måste man läsa förarbetena till LSS. För att förstå lagstiftningen ännu bättre bör man också läsa domstolspraxis det vill säga hur lagstiftningen tillämpas i domstolarna.