Kategoriarkiv: Stöd och insatser

Därför kan personer med Aspergers syndrom behöva stöd med arbetsuppgifter

Share Button

När man anställer personer med Aspergers syndrom, autismspektrumtillstånd och andra neuropsykiatriska diagnoser, kan det hända att chefen och arbetskamraterna tycker att personen i fråga missköter sina arbetsuppgifter. Men ofta kan allt handla om missförstånd, och personen i fråga kanske kommer att sköta sina arbetsuppgifter otroligt bra och noggrant så fort hen får rätt stöd. Att personen inte klarar av en viss arbetsuppgift kan bero på så många olika saker, som exempelvis:

1. Personen vet inte hur man gör uppgiften och vågar inte fråga av rädsla för att framstå som dum. När jag jobbade i en mataffär, ställde jag väldigt många frågor till chefen och arbetskamraterna som så småningom blev irriterade på alla frågorna (detta var innan jag visste om att jag hade Aspergers syndrom och därmed visste varken jag eller de varför jag inte förstod saker som vara självklara för de flesta andra). Till slut vågade jag inte fråga efter instruktioner något mer och låtsades därför ha ont i benet när chefen bad mig gå och städa flaskrummet för att slippa uppgiften. Men jag hade ingen aning om vad jag skulle göra exakt i flaskrummet och ville inte få ännu fler utskällningar för mina frågor och därför var lögnerna min enda möjlighet att komma undan. Lösningen för sådana situationer kan vara en stödperson som den anställde kan träffa i enrum och ställa alla frågor som hen inte vågar ställa framför arbetskamraterna.

2. Personen har inte förstått mellan raderna att vissa moment ingår i arbetsuppgifterna och borde göras, vilket är vanligt förekommande bland personer med Aspergers syndrom. Själv har jag svårt att tänka logiskt speciellt i stressiga situationer och jag gör ofta saker mekaniskt utan att tänka efter varför jag gör uppgifterna. När kunder gav mig trasiga varor i mataffären, ställde jag tillbaka varorna i butikshyllorna. Tanken på att ingen kund ville köpa en trasig vara slog mig ens. För att kunna utföra arbetsuppgifterna rätt hade jag behövt en punktlista med tydliga instruktioner.

3. Personens energi räcker helt enkelt inte till uppgiften i fråga (och nu menar jag att energin verkligen inte räcker till och inte att personen är lat och inte har lust att göra uppgiften). Jag tycker att alla praktiska sysslor tar otroligt mycket energi och därför skulle jag aldrig orka fylla i hyllor i en mataffär förutom någon enstaka gång. Någon annan aspergare kanske skulle tycka att det tar alldeles för mycket energi att sitta i kassan men hen skulle kanske orka fylla i hyllorna utan problem. Vad som ger och tar energi av en person med Aspergers syndrom skiljer sig från person till person, och det är viktigt att inte ge någon alltför energikrävande uppgifter!

4. Personen klarar inte av att tänka klart och utföra uppgiften i den miljö hen befinner sig i. Många personer med Aspergers syndrom har känsliga sinnen och kan ha mycket svårt att koncentrera sig i ett rum med mönstrade gardiner, tickande klockor eller något annat som distraherar. Lösningen kan vara ett eget kontorsrum.

5. Personen har svårt att ta tag i uppgiften. Vissa personer med Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska diagnoser behöver påputtning för att man saknar motor. En stödperson som sätter sig ner tillsammans med personen för att komma igång med arbetsuppgiften, att ta fram de viktiga redskapen och/eller att skriva ner alla momenten på ett papper kan vara lösningen.

6. Personen i fråga har glömt bort att göra arbetsuppgiften. Detta kan motverkas genom påminnelser via exempelvis mejl, sms eller personligt möte. Påminnelser kan göra en otroligt stor skillnad!

Slutligen: att en person med Aspergers syndrom eller AD(H)D har vissa svårigheter och behöver vissa stödinsatser behöver inte betyda att hen är inkompetent för arbetet. När stödinsatserna fungerar kan hen tvärtom vara en enorm tillgång på arbetsplatsen och ibland jobba snabbast och effektivast av alla på kontoret!

Share Button

Vad betyder det att vara delaktig? Om boendestöd

Share Button

När man har Aspergers syndrom eller autism och har svårt för att få allt att funka hemma, kan man ansöka om vissa stödinsatser från kommunen. Som exempel kan nämnas boendestöd eller hemtjänst enligt socialtjänstlagen samt bostad med särskild service enligt LSS. Syftet med insatsen boendestöd är att klienten ska bli så självständig som möjligt.

Praxis hos de flesta kommuner är att klienten måste vara delaktig i exakt alla hemsysslorna på ett aktivt sätt och utföra dessa tillsammans med boendestödjaren. Boendestödjaren ska alltså inte utföra hemsysslor åt klienten utan boendestödjaren och klienten delar på allt tillsammans. I vissa kommuner ska klienten däremot göra allt själv och boendestödjarens enda uppgift är att bistå med mentalt stöd.

Men i mitt fall är det lite annorlunda. Jag har kommit överens med min LSS-handläggare om att mina boendestödjare ska vara ansvariga för vissa hemsysslor hemma hos mig. Bland annat dammsuger de, moppar golvet, rengör köket och badrummet. Anledningen till att jag inte deltar aktivt är att jag inte orkar städa. Att utföra sådana sysslor är för mig som att lösa en svår matteuppgift. Jag måste koncentrera mig noga på motoriken och tänka noga på allt jag gör. En vanlig vardag tar otroligt mycket energi av mig, och jag orkar helt enkelt inte göra allt. Om jag endast hade haft svårt att komma igång med olika sysslor eller att lära mig hur man utför dessa så hade jag kunnat vara mer delaktig men i mitt fall ställer min bristande energinivå och ork till det rejält.

Om man inte orkar delta i sysslorna aktivt så är det egentligen insatsen hemtjänst och inte boendestöd man bör ha, vilket jag också själv hade förut. Men problemet med hemtjänsten var att det kom olika personer varje gång och jag klarade inte av att ha olika personer i mitt hem som dessutom saknade kunskap om Aspergers syndrom och alltid hade bråttom. När man har Aspergers syndrom behöver man oftast kontinuitet och då är inte hemtjänst med sin oförutsägbarhet nödvändigtvis rätt insats. Därför bestämde min LSS-handläggare efter några år att mina boendestödjare skulle ta över de uppgifter som hemtjänsten dittills hade ansvarat för. 

Delaktighet i hemsysslorna behöver inte i alla situationer innebära att klienten och boendestödjaren delar på exakt alla uppgifter millimetersrättvist så att båda gör hälften var. Att min boendestödjare städar hos mig betyder ju inte att jag inte skulle vara delaktig. Jag är delaktig genom att plocka undan så att boendestödjarna kan dammsuga, och jag är delaktig genom att titta på vad de gör när de städar. Jag är dessutom ansvarig för de sysslor jag klarar av att utföra som exempelvis disk och handling. Skulle jag behöva delta i städningen skulle jag bli utbränd, och då skulle jag vara tvungen att säga upp mitt boendestöd.

Kommuner bör bli mer flexibla när de beviljar insatsen boendestöd till personer med Aspergers syndrom. Det är inte alla aspergare som behöver just mental peppning. Vissa behöver avlastning istället!

Share Button

Boendestöd enligt socialtjänstlagen vs serviceboende enligt LSS

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom, autism och andra neuropsykiatriska diagnoser har enligt lagen rätt till stöd och hjälp. Vi som har en diagnos inom autismspektrat tillhör personkrets 1 enligt LSS, vilket innebär att vi har rätt att ansöka om insatser enligt LSS, däribland att bo på gruppboende.

Trots att jag har Aspergers syndrom och därmed tillhör personkrets 1 enligt LSS har jag valt att ha boendestöd enligt socialtjänstlagen istället för att ansöka om boende med särskild service enligt LSS. Detta för att jag trivs väldigt bra i min lägenhet och inte vill flytta. Jag bor på bara 15-20 minuters tunnelbaneresa från Stockholms centralstation, vilket är bra för mig med tanke på mitt jobb som aspergerinformatör som innebär resor runt om i Sverige. Från Stockholm har jag lätt att ta mig till nästan vart som helst, inklusive till Finland där min familj bor. Jag bor i en relativt stor och billig lägenhet med balkong och jag bor på bara ett par minuters gångavstånd från skogen, vilket är väldigt viktigt för mig med tanke på mitt stora specialintresse blåbärsplockning. Därför vill jag inte flytta vilket jag skulle behöva göra om jag skulle ansöka om boende enligt LSS.

Tyvärr finns det en nackdel med att ha boendestöd enligt socialtjänstlagen jämfört med att ha boende med särskild service enligt LSS: Socialtjänstlagen ger endast skäliga levnadsförhållanden, samtidigt som LSS garanterar goda levnadsvillkor. Eftersom jag har valt att ha hjälp enligt socialtjänstlagen kan kommunen säga: ”Det räcker med att det städas/tvättas/lagas mat hos dig varannan vecka, det är många människor i Sverige som har det så så vi anser att det är skälig levnadsstandard.” Om jag skulle ha stödet enligt LSS, skulle jag kunna kontra med: ”Jo, men jag nöjer mig inte med skäliga levnadsförhållanden utan jag vill ha goda levnadsvillkor” men nu har jag inget bra motargument att hänvisa till enligt lagen.

När jag hade uppföljningsmöte med stadsdelsförvaltningen för ett halvår sedan drog de ner mina boendestödtimmar med motiveringen att de inte ansåg att det var nödvändigt för mig att ha så många timmar som jag dittills hade haft sen flera år tillbaka. De hade laglig rätt att dra ner timmarna enligt socialtjänstlagen och nu har jag fyra timmars boendestöd i veckan istället för sex timmar som jag hade tidigare. Nu blir det stressigt för mig att hinna med allt med fyra timmar och jag har inte längre lika bra levnadsvillkor, men det är priset jag måste betala eftersom jag inte ville flytta från min lägenhet och ansöka om bättre levnadsvillkor enligt LSS.

Share Button

Ett nytt möte med handläggaren

Share Button

Förra veckan skrev jag om mitt senaste möte med LSS-handläggaren. Sedan jag fick beskedet att mina boendestödtimmar eventuellt kommer att reduceras rejält har jag oroat mig enormt för saken. Mina behov är fortfarande samma som förut, med den enda skillnaden att jag varit utbränd och kommer dessutom att utredas för ME. På grund av min trötthet har min funktionsförmåga försämrats något under det senaste året, vilket min läkare bekräftar i det senaste läkarintyget som han skrev för ca ett halvår sedan. Men detta läkarintyg hade inte handläggarna i kommunen sett, och jag har även flera andra funktionsförmågebedömningar som LSS-handläggaren inte fått tidigare. 

Igår mejlade jag till min LSS-handläggare och frågade henne om hon var på plats på kontoret. Och att jag isåfall gärna ville träffa henne och visa intyg på att jag förutom Aspergers syndrom och ADD även har en diagnos som heter ”störd utveckling av koordinationsförmågan” plus att jag har stora visuospatiala svårigheter. Hon svarade att hon var på plats och att jag var välkommen att åka dit och träffa henne.

Jag har alltid haft svårt för pärmar, dels för att jag inte har tålamodet att lägga papper i pärmar men dels för att jag tycker att pärma är svåra att använda, därför hjälper min boendestödjare att lägga viktiga papper i pärmar. Men igår behövde jag öppna pärmarna och leta efter de viktiga intygen utan boendestödjarnas hjälp. Jag försökte öppna pärmarna och ta fram några intyg men tyckte att det var svårt att ta dem ur pärmarna utan att ha sönder dem. Jag visste inte vad jag skulle göra och blev stressad.

Plötsligt kom jag på den briljanta idén att ta med mig alla pärmarna till socialkontoret och låta LSS-handläggaren ta de papper som hon ville ha och kopiera dem. Visst var det lite jobbigt för mig att bära de tunga pärmarna till socialkontoret men hellre det än att försöka ta ur papprena själv och stressa ihjäl mig. Som tur var var LSS-handläggaren förstående och hjälpte mig till och med att lägga tillbaka papprena i pärmarna efter att hon kopierat dem.

Nu vet jag inte om läkarintygen kommer att hjälpa något när det gäller kommunens beslut, men jag hoppas det i alla fall. Jag håller tummarna! Beslutet kommer nästa vecka hem till mig per post, och jag kommer definitivt överklaga om jag inte skulle vara nöjd.

Share Button

Möte med LSS-handläggaren

Share Button

I förrgår var det dags för mig att träffa min LSS-handäggare igen för att förnya beslutet om boendestöd. Trots att jag har boendestöd sedan 2008 och min exman skötte alla hemsysslor hos mig innan dess, måste jag träffa kommunens LSS-handläggare en gång om året och gå igenom alla mina svårigheter. Vartenda år har det varit en ny LSS-handläggare som inte känner mig sedan tidigare, vilket gör mötena ännu svårare för mig.

Ofta har jag mycket ångest inför dessa möten och jag brukar sova dåligt natten innan. Det som oroar mig mest på dessa möten är min rädsla för att boendestödet kommer att dras in eller att timmarna kommer att minskas. Mina behov är ju fortfarande samma som förut, och Aspergers syndrom och mina funktionsnedsättningar växer inte bort. Men varje gång har jag ändå fått motivera varför jag vill ha kvar mitt boendestöd och förklara tydligt vad det är som gör det svårt för mig att sköta hemsysslorna själv. Det är ofta svårt för mig att sätta ord på varför jag har mina svårigheter. Som tur var var LSS-handläggaren förstående för min oro, vilket gjorde saken lite lättare.

I år verkade min oro tyvärr vara befogad för jag fick veta att mina boendestödtimmar troligen kommer att reduceras rejält. Hittills har jag haft boendestöd 6 timmar i veckan, och nu lät det plötsligt som att jag borde klara mig på 3 timmar i veckan. Jag har inte fått något formellt beslut från kommunen ännu, men självklart har jag stor ångest inför förändringen. Det är dessutom ingen mindre förändring det kommer att handla om. Självklart kommer jag överklaga kommunens beslut, men det kommer att ta tid innan jag får svar.

Share Button

Nej, problemskapande beteenden försvinner inte av tvångsvård

Share Button

Enligt ett nytt lagförslag ska det bli tillåtet att tvångsvårda barn på grund av beteenden som beror på en funktionsnedsättning. Skribenterna till en artikel i Aftonbladet skriver om den 13-åriga Matilda som har Aspergers syndrom och adhd. Matildas skola har inte erbjudit henne möjligheten att gå i skolan efter hennes förutsättningar, vilket har lett till en hög skolfrånvaro och självskadande beteenden. Socialtjänsten har beslutat om tvångsvård eftersom de har ansett att Matildas problem beror på brister i föräldrarnas omsorg.

Trots att jag är medveten om att det råder stor kunskapsbrist om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i samhället blev jag chockad av artikeln. Detta lagförslag är lika absurt som att föreslå att döva barn ska omhändertas eftersom föräldrarna inte lyckats lära barnet att höra vad andra människor säger.

Även om jag alltid har vetat om att okunskapen om neuropsykiatriska diagnoser är stor i samhället, har jag inte riktigt velat tro att situationen verkligen är så här allvarlig. Asperger-diagnoser har ju trots allt ställts i ungefär 20 år i Sverige, vilket borde vara tillräckligt lång tid för alla att skaffa mer kunskap. Om inte annat, borde man under dessa 20 år åtminstone ha hunnit lära sig att:

1. Aspergers syndrom och adhd är medfödda diagnoser, vilket betyder att våra specialbehov inte har något med uppfostran att göra

2. Barn och ungdomar med Aspergers syndrom och adhd behöver, precis som vilka barn som helst, att få gå i skolan efter sina egna förutsättningar

3. Medfödda diagnoser kan inte botas genom vård eller disciplinära åtgärder, men däremot kan vi leva ett bra liv om vi får leva i en anpassad miljö

4. Barn med Aspergers syndrom kan reagera starkt på förändringar, och därför kan ofrivillig tvångsvård och separation från föräldrarna skapa förödande konsekvenser i form av allvarliga ångesttillstånd

5. Problemskapande beteenden hos barn beror på att det är någonting fel på miljön, inte på barnet

Vi är många vuxna med neuropsykiatriska diagnoser som har hemska minnen av vår skoltid. Själv led jag av allvarlig ångest och var rädd för skolan, men när jag sa att jag inte ville gå dit fick jag höra att jag skulle bli omhändertagen av socialen om jag vägrade. Av rädsla för att bli tvångsomhändertagen av mina älskade föräldrar som var min enda trygghet vågade jag inte protestera och ha utbrott. Även om jag var otroligt trött i både kroppen och själen, fortsatte jag att gå i skolan och försökte bete mig som andra barn gjorde. Jag var helt enkelt skrämd till tystnad. Det enda som tröstade mig var vetskapen om att jag alltid skulle kunna avsluta allt och begå självmord om min ork skulle ta slut. Hellre död än tvångsomhändertagen, så kände jag.

Jag behöver knappast berätta vilka konsekvenser detta fick och hur mina erfarenheter påverkade mig. Trots att jag mår bra idag, drömmer jag fortfarande mardrömmar om skolan ibland, och troligen kommer jag drömma dessa mardrömmar för resten av mitt liv. För det jag fick uppleva i skolan var minst sagt jobbigt.

Idag borde inget barn behöva gå igenom det som både jag och många andra vuxna har gått igenom eftersom kunskap finns att hämta. Eftersom många barn diagnostiseras redan i skolåldern idag, borde det varken vara svårt eller tidskrävande att åtminstone inhämta lite grundläggande kunskap. Men ändå saknas kunskapen och förståelsen. Och till råga på allt vill man alltså nu ta bort från dessa barn det enda de har – nämligen deras föräldrar.

För att förhindra att ännu fler barn ska behöva gå igenom det som jag och många andra människor tvingades gå igenom, måste detta absurda lagförslag stoppas omedelbart!

Share Button

När LSS-lagen inte fungerar i verkligheten

Share Button

Vi som har Aspergers syndrom, autism eller någon annan funktionsnedsättning som berättigar till LSS har rätt att ansöka om kontaktperson. Denna insats lämpar sig speciellt bra för personer som inte har ett stort socialt nätverk och behöver en person som kan ge dem meningsfull fritid eller stöd i vardagen.

Men jag har hört om oerhört många fall där denna insats inte fungerat alls. Ibland har kontaktpersonerna ändrat på tider och dagar i sista minuten, ibland har de struntat i att komma, ibland har de bara kommit förbi en kort stund men inte stannat lika många timmar som man kommit överens om, ibland har de inte hört av sig trots att de lovat att göra det och så vidare. Senast igår fick vi läsa om den 33-åriga Anna som bland annat har autism och som har kontaktpersoner som struntat i att komma, ibland till och med utan att meddela Anna i förväg.

Det här är ett exempel på hur bra vi aspergare har det på papper men inte i verkligheten. Det låter ju fint att Anna har rätt till att träffa en kontaktperson 6 timmar i veckan, men vad hjälper det om hon har fått detta LSS-beslut på papper men hon ändå inte får umgås med sina kontaktpersoner? LSS-lagen måste fungera i verkligheten, annars fyller lagen ingen funktion.

Som jag ser det är problemet att denna insats oftast inte uppföljs av kommunerna. Man får bara ett LSS-beslut hemskickat, sedan är det upp till brukaren och kontaktpersonerna att bestämma hur de ska uppdela tiden, vilka dagar de ska ses och så vidare. Om kontaktpersonerna inte behöver skicka någon rapport till kommunerna och kryssa i rutan om de verkligen träffat sin brukare eller inte och brukaren inte kan eller vågar säga ifrån, får LSS-handläggarna kanske aldrig veta att insatsen inte fungerar.

”Hej, tyvärr kan jag inte komma idag som planerat, jag kommer imorgon istället”, skriver kanske kontaktpersonen till sin brukare en timme innan de ska ses. Men om brukaren har Aspergers syndrom och svårt för sådana här förändringar, tackar hen kanske nej till att ses dagen därpå, inte för att hen inte vill träffa kontaktpersonen utan för att hens hjärna inte klarar av att ställa om sig till en ny dag. Då ser kontaktpersonen det som att det är brukaren som tackat nej till att ses och att uppdraget följs som planerat, men brukaren kanske blir helt förtvivlad pga förändringen och hela veckan är förstörd. Det är ju inte lika viktigt för kontaktpersonen att ses just detta datum, men däremot är det oftast mycket viktigt för brukaren som ibland ser tiden med kontaktpersonen som den enda ljuspunkten i vardagen.

Det är viktigt att kommuner blir bättre på att uppfölja insatserna och börjar kräva rapporter på att kontaktpersonen verkligen fullföljt sitt uppdrag! Har kontaktpersonen inte gjort det, ska arvodet dras in precis som på vilket annat jobb som helst. Varför ska kontaktpersonen få pengar för både uppdraget om omkostnader om hen inte har träffat sin brukare lika många timmar som man kommit överens om?

Share Button

När man tvärvägrar

Share Button

När jag nyinflyttad i mitt bostadsområde och ansökte om boendestöd, hade jag ett möte med min dåvarande LSS-handläggare som inte verkade kunna speciellt mycket om Aspergers syndrom och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Jag förklarade för henne att jag gärna skulle diska och tvätta tillsammans med en boendestödjare, men städningen skulle jag behöva hemtjänst för.

På hennes undringar om jag inte kunde tänka mig att hjälpa till lite med dammsugningen och moppningen blev mitt svar ett tvärnej. ”Men om…”, försökte hon försiktigt. ”Nej, aldrig”, svarade jag. Jag förklarade bestämt att jag aldrig skulle städa, och om hon inte skulle bevilja mig hemtjänst, skulle jag anlita en städare och betala själv för tjänsten. Att jag skulle städa själv var uteslutet.

Att jag vägrade låter kanske provocerande, och det kanske framstod som att jag inte ens ville försöka, men så var absolut inte fallet.  Att städa är riktigt svårt för mig, men på den tiden var jag dålig på att förklara mina svårigheter med ord. Jag hade försökt dammsuga tillsammans med mina tidigare boendestödjare under några månader, men jag hade märkt att det inte fungerade. Jag hade blivit alldeles för utmattad.

Att försöka städa igen kändes värre än att behöva bestiga ett berg och försöka lösa en riktigt svår matteuppgift samtidigt, det hade nämligen extremt mycket fokus och koncentration och jag var riktigt rädd för att bli utbränd igen. Det kändes så oöverstigligt och skrämmande för mig att det inte var värt det. Hellre skulle jag leva i ett ostädat hem eller anlita en städare själv även om jag inte hade mycket pengar. Och efter att jag vid ett senare tillfälle lämnade in ett läkarutlåtande, förstod LSS-handläggaren till slut att hemtjänsten skulle sköta städningen och att jag skulle göra andra sysslor tillsammans med min boendestödjare.

För en person som ”bara” hatar att städa men som inte tycker att det är en jättesvår och oöverstiglig uppgift kan det vara svårt att sätta sig in i varför jag vägrar städa. Men jag tror att vem som helst skulle vägra göra en uppgift som dränerade en på extremt mycket energi. Nästan vem som helst skulle förmodligen vägra springa ett maratonlopp varenda dag med endast fem timmars nattsömn eller försöka lära sig att läsa telefonkataloger utantill.

Att jag vägrar göra vissa saker handlar absolut inte om att jag vill provocera utan det är min överlevnadsinstinkt som gör att jag blir rädd och vänder taggarna utåt om någon försöker tvinga på mig en alltför svår eller energikrävande uppgift. Därför totalvägrar jag, och ibland gör min panik mig oförmågen att förklara varför. Hela min kropp skriker bara: ”nejnejnej, spring!”

Share Button

När allt blir en ond cirkel

Share Button

Eftersom jag haft en del kontakt med myndigheter under den senaste tiden och min boendestödjare inte alltid hinner hjälpa mig med allt då boendestödtimmarna inte räcker till, har jag under det senaste året haft funderingar på att ansöka om en godman. Jag orkar nämligen inte fylla i blanketter, överklaga beslut, ta tag i saker osv.

För några år sedan hade jag en mycket bra godman, men när hon slutade, kontaktade jag aldrig Överförmyndarnämnden för att få en ny. Varför gjorde jag inte det? Jo, för att jag i likhet med många andra med Aspergers syndrom och autism har svårt för exekutiva funktioner, dvs mycket svårt för att ta tag i viktiga saker. Man vill gärna men kommer inte igång, och ibland när jag försökte tvinga mig själv, orkade jag helt enkelt inte eftersom min energi inte räckte till. Det hade varit mycket lättare om jag hade fått en ny godman per automatik, men så fungerar det tydligen inte.

För några månader sedan hade det blivit alltför mycket med alla myndighter, så jag kontaktade min LSS-handläggare och frågade henne äntligen om hon kunde fixa en godman åt mig. Jag fick till svar att man nuförtiden måste kontakta Överförmyndarnämnden själv och ansöka själv om att få en godman. Men det var just det jag inte orkar göra!

Det gick ett par månader, och jag orkade inte ta tag i saken igen eftersom jag var utbränd. Men för några veckor sedan samlade jag på mig all min energi och bestämde mig för att testa en annan väg: jag kontaktade ett personligt ombud i min stadsdelsförvaltning som var förstående för min situation och gav mig instruktioner om hur jag skulle gå tillväga för att ansöka om en godman. Jag skulle behöva boka en läkartid för att få ett läkarintyg, jag skulle behöva fylla i en ansökan till Överförmyndarnämnden, jag skulle behöva kontakta någon kurator för att skriva en utredning om min livssituation och jag skulle behöva skaffa personbevis. Men det är just det jag inte orkar göra! Det innehåller flera olika steg, och jag klarar inte av att fixa den stegen själv. Jag skulle behöva någon som skriver alla ansökningar åt mig, men tyvärr fungerar det inte så.

Det är så ironiskt: Om jag skulle klara av att ansöka om en godman själv, skulle jag inte behöva en godman överhuvudtaget. Anledningen till att jag behöver en godman är just att jag behöver någon som skriver ansökningar åt mig, men för att få en godman måste jag göra just det som jag inte klarar av just nu, nämligen att ansöka själv samt boka läkartider och kontakta flera olika instanser! Det blir en ond cirkel.

Nu kommer jag behöva vila lite eftersom allt detta tagit så mycket av mina krafter, men om några veckor kommer jag fråga runt alla i min bekantskapskrets om någon känner någon som kan tänka sig att bli min godman, och om någon kan tänka sig det, kan den personen kanske hjälpa mig att ansöka om att få uppdraget godkänt av Överförmyndarnämnden. Om ingen känner någon i min bekantskapskrets som är intresserad, kommer jag försöka kontakta på habiliteringen och hoppas på att få hjälp där från någon kurator istället. Men det kommer nog dröja ett tag innan jag får en godman efersom jag just nu måste återhämta mig från den här karusellen.

Ni som har Aspergers syndrom och har en godman, hur har det fungerat för er? Har det varit lätt för er att få det eller har ni upplevt liknande krångel som jag? Får ni mycket hjälp av era goda män? Berätta! 🙂

Share Button

Om boendestöd

Share Button

Ända sedan jag skilde mig från min man 2008 har jag haft boendestöd. Jag har tagit emot otroligt många olika boendestödjare i mitt hem: vissa har bara kommit en gång, andra har vikarierat hos mig i 1-2 månaders tid under sommarlov och sedan har jag naturligtvis mina ordinarie boendestödjare.

Med tiden har jag förstått hur otroligt viktigt det är att jag har rätt person som boendestödjare. Det är så mycket som ska passa in: dels ska boendestödjaren helst ha allmän kunskap om Aspergers syndrom och mina svårigheter så att hon förstår varför jag inte orkar hjälpa henne med städningen och rengöringen av kylskåp, hon ska kunna ta egna initiativ så att saker blir gjorda och förstå att jag kanske inte ens vet om att speglarna och ugnen ska rengöras. Därför måste hon veta om att hon bör tala om sådana här saker för mig.

Sedan måste ju personkemin passa också. Visst, vi behöver inte vara helt lika och ha samma intressen, men det fungerar ju inte om jag känner mig obekväm i boendestödjarens sällskap när vi ska jobba så tätt ihop och dessutom i mitt hem. Jag brukar jämföra boendestödrelationen med ett kärleksförhållande: alla kan inte ha ett kärleksförhållande med alla personer av motsatt kön eftersom man är för olika som personer, och på samma sätt kan jag inte ha vem som helst som min boendestödjare.

När boendestödet har fungerat för mig, har jag knappt ens tänkt på att jag har boendestöd. Jag har bara tagit det som självklarhet att allt rullar på. Men när det är fel person som kommer hem till mig, påverkar det mitt liv otroligt mycket. Då bävar jag för att boendestödjaren ska komma hem till mig och jag är på dåligt humör vilket i värsta fall kan gå ut över nästan hela mitt liv. Det är en otroligt jobbig känsla om en boendestödjare inte förstår mig och mina behov, precis på samma sätt som många förmodligen skulle bli på dåligt humör om de gick till en läkare och inte få den hjälpen de önskade eller om en rullstolsburen person fick en rullstol som bara fungerade ibland.

Med åren har jag lärt mig att gå efter magkänsla. Med vissa personer fungerar allt direkt, med andra fungerar det inte alls. ”Man måste ge sina nya boendestödjare lite tid, ingenting fungerar i början när man inte känner varandra”, säger LSS-handläggare ofta till oss som har Aspergers syndrom och andra diagnoser. Men jag håller inte med helt och hållet. Visst, det är klart att man inte känner varandra i början, men vissa boendestödjare som inte vetat någonting om mig och mina behov har ändå förstått mig instinktivt och känt på sig vad som ska göras hemma hos mig. De som det inte fungerat första gången med har ibland kunnat bli lite bättre med tiden, men det har ändå inte fungerat helt och hållet. Därför säger jag nuförtiden alltid till direkt om jag känner med en ny boendestödjare att det inte fungerar och ber om att få en annan person. 

Jag har boendestöd via ett företag som heter Boendestödproffsen, och jag är supernöjd. Dels är det superbra för mig att många i personalgruppen talar mitt modersmål finska, men det som jag är extranöjd med är att de tar hänsyn till mina önskemål om vem eller vilka personer från företaget jag önskar som mina boendestödjare. Förra veckan skickade de exempelvis en ny tjej hem till mig, och eftersom jag var supernöjd, kommer hon komma hem till mig även framöver. Hade jag inte varit nöjd, hade jag kunnat säga till och få någon annan istället.

Share Button