Kategoriarkiv: Strategier

Vad göra när en närstående inte vill acceptera ens diagnos?

Share Button

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg om tre typer av människor: de som redan förstår vad Aspergers syndrom och autism innebär, de som är okunniga men villiga att lära sig mer och de som inte vill förstå. Precis som jag konstaterade i blogginlägget så kan man oftast påverka de som tillhör de första två kategorierna så att de lär sig att förstå oss aspergare ännu bättre, men den sistnämnda persontypens attityder brukar däremot vara nästintill omöjliga att påverka. Dessa personer har ju redan bestämt sig i förväg för att Aspergers syndrom bara är påhitt.

Men vad göra när en närstående till en råkar tillhöra den sistnämnda kategorin? Man kanske har provat på ett flertal olika tips att resonera med och hantera personen, och kanske försökt informera honom eller henne om vad asperger innebär, dock utan resultat. Då kanske allt börjar kännas hopplöst och man undrar vad man kan göra åt situationen.

En sak som jag har lärt mig genom åren är att man aldrig någonsin kommer att kunna ändra på andra människor utan endast sig själv. Och eftersom det nästintill är omöjligt att förändra någon som redan i förväg har bestämt sig för att autism bara beror på dålig uppfostran, måste man isåfall fundera på hur man själv vill agera i situationen. För det finns tre alternativ:

1. Fortsätt umgås med personen som vanligt. Man kan såklart isåfall tala om för personen att man inte tänker diskutera diagnosen något mer och byta ämne direkt om ämnet autism mot förmodan skulle komma på tal igen. Men annars fortsätter man som vanligt. Fördelen med metoden är att man slipper hamna i konflikt med någon, men nackdelen är att man riskerar att irritera sig på att personen inte förstår sig på ens diagnos. Själv hade jag inte gillat att spendera tid med någon som inte respekterar att jag har Aspergers syndrom och därmed vissa utmaningar i vardagen.

2. Fortsätt umgås med personen men minska rejält på umgänget. Man börjar helt enkelt umgås bara när man måste alternativt när man är en större grupp. Då kanske man slipper störa sig på personen tack vare att man distanserat sig från varandra men samtidigt har man inte gått så långt att man skulle sagt upp kontakten helt. Det här alternativet kan vara en slags mellanväg.

3. Säg upp kontakten med personen. Fördelen med metoden är att man har sagt ifrån ordentligt när man blivit sårad och visat att man inte accepterar vad som helst. Man slipper dessutom bli sårad i framtiden. Men nackdelen är att man riskerar att sakna personen om man haft roligt tillsammans. En annan nackdel kan vara att det riskerar att leda till konflikter, speciellt om personen tillhör släkten och flera personer blir inblandade.

Hur man väljer att agera när en närstående inte accepterar ens diagnos trots att man försökt resonera med personen är upp till var och en. Eftersom varje situation är unik, finns det enligt mig varken rätt eller fel utan man bör därför väga upp alla för- och nackdelar mot varandra och fundera noggrant. Ens agerande beror såklart också på vilken relation man har till personen. Det är ju betydligt lättare att säga upp kontakten med en vän än med sin pappa, mamma eller ett syskon! Men vilket av dessa alternativ man än väljer, kommer det alltid vara en svår situation.

Share Button

Hur underlätta hemsysslor för någon med asperger ?

Share Button

När jag föreläser är det många boendestödjare som frågar mig hur de kan underlätta sina klienter med Aspergers syndrom eller autism att klara av att göra vissa hemsysslor utan stöd. Vissa anhöriga har också frågat mig hur de kan underlätta för sin tonåring att hjälpa till hemma.

Först och främst bör man ta sig en rejäl funderare på hur mycket det är lämpligt att en tonåring med Aspergers syndrom hjälper till hemma. För en person med autism kan vardagen ta otroligt mycket energi, och då kan en tonåring kan vara helt slut efter en dag i skolan. Man bör också ta sig en funderare på om någon med boendestöd alltid bör bli självständig i alla hemsysslor. Aspergers syndrom kan ju inte tränas bort men däremot kan man i vissa situationer, dock inte alltid, hitta strategier för att underlätta för oss aspergare i vardagen. För hemsysslorna kan du testa följande:

1. Försök att motivera personen genom att lova en belöning. Dock bör belöningar och mutor användas med stor försiktighet så att vi inte får press på oss att utföra uppgifter som ger oss ångest eller orsakar utbrändhet. Belöningar kan däremot användas i situationer då personen själv uttrycker en vilja att klara av uppgiften men saknar en motor för att komma igång. Då kan belöningen fungera som en morot!

2. Låt personen bedöma själv vilken dag och tid den har som mest energi att utföra sysslan. Saker som du kanske inte ens tänker på kan dränera oss aspergare på all vår energi: en oväntad förändring i dagsschemat, ett telefonsamtal, att betala en räkning eller att åka på ett kommunalt färdmedel. Då kan personen behöva återhämta sig i flera dagar innan det blir dags att fundera på hemsysslor. Du skulle förmodligen inte heller få för dig att börja städa hemma efter att du har arbetat flera timmar övertid och dessutom sovit dåligt på kuppen. Precis på samma sätt fungerar vi aspergare när vardagen har tagit musten av oss!

3. Skriv ner alla momenten på ett papper. Det bör framgå i vilken ordning alla momenten ska göras samt vid behov tydliga instruktioner om hur man utför dessa. Precis som jag skrev i ett tidigare blogginlägg i veckan så fungerar inte skriftliga instruktionerna för alla med asperger men några aspergare blir hjälpta av att få allt skriftligt så att de slipper lägga alltför mycket energi på att komma på vilket moment i uppgiften som står näst på tur.  Vissa aspergare föredrar bilder framför text, och andra, däribland jag själv, brukar inte bli hjälpta av vare sig bilder eller skriftliga instruktioner alls.

4. Avlasta personen så att ni gör hälften var. När jag var liten och mamma beordrade mig att städa mitt rum så kändes det som en övermäktig uppgift. När jag lät bli att städa rummet så drog hon in min veckopeng. Men städningen tog så mycket energi av mig att jag hellre valde att ta straffet än att städa om jag absolut inte behövde pengarna! Om jag däremot hade fått praktiskt stöd av mamma och hon hade satt sig ner tillsammans med mig och hjälpt mig att organisera allt och avlastat mig så hade allt kanske inte känts lika övermäktigt.

5. Testa att ta fram alla nödvändiga redskap så att personen slipper lägga energi på det. Alternativ låt dessa redskap vara framme hela tiden även när de inte används. För mig är det bland det jobbigaste att ta fram redskapen för det blir bara onödigt många moment för mig att tänka på. Men när jag började förvara havregrynspåsen på köksbänken istället för i skåpet orkade jag plötsligt börja koka havregrynsgröt till frukost för nu behövde jag inte längre lägga energi på att öppna köksskåpet för att ta fram havregrynspåsen varenda morgon!

6. Om inget av dessa tips fungerar, acceptera situationen! Det är också viktigt att lyssna på personen om hen säger att hen inte orkar mer och behöver vila. När man har begränsad mängd med energi så är det otroligt viktigt att lyssna på sin kropp så att man inte blir utbränd!

Share Button

Därför fungerar inte alltid skriftliga instruktioner på alla med autism

Share Button

Vissa av oss med Aspergers syndrom och autism har boendestöd, och ni som har följt min blogg ett tag vet att min boendestödjare städar mitt hem. För att få insatsen boendestöd krävs att klienten är delaktig i hemsysslorna men precis som jag skrivit i ett tidigare inlägg orkar jag inte vara delaktig i just städningen. Det tar för mycket energi, varför jag är delaktig i andra hemsysslor än just städningen. Jag behöver ju boendestöd för att underlätta min vardag, inte för att bli utbränd!

Anledningen till att jag inte orkar städa är att jag har svårt för att automatisera mina rörelser. Jag måste tänka noga på vad jag gör, och när jag utför praktiska sysslor kan jag inte tänka på andra saker samtidigt. Då går min hjärna på högvarv på samma sätt som när jag ska försöka lösa en svår matteuppgift. Det är inte bara med städningen jag har detta problem utan även i många andra aktiviteter som exempelvis biljard och bowling. Jag blir helt utmattad av att spela biljard och bowla samtidigt som dessa aktiviteter kan vara avkopplande för någon annan som inte har en bristande automatiseringsförmåga.

Skriftliga instruktioner brukar ibland användas framgångsrikt för att hjälpa oss med Aspergers syndrom och autism, och i många fall kan dessa fungera utmärkt som påminnelser om i vilken ordning man ska göra sina morgonrutiner, vad det finns för aktiviteter i dagens och veckans schema och så vidare. Men för någon som har asperger kan det finnas minst två typer av anledningar till varför man har svårt för att utföra praktiska moment:

1. Man vet inte hur man går till väga för att göra sysslan. Och direkt efter att ha fått muntliga instruktioner så glömmer man bort allt ändå. Här kan skriftliga instruktioner vara till en mycket stor hjälp! Jag har i efterhand kommit på att när jag i 20-årsåldern arbetade som au pair i Österrike och familjens mamma var missnöjd med att jag aldrig lyckades lära mig att använda deras tvättmaskin utan hjälp så hade svårigheten aldrig uppstått om instruktionerna hade funnits på papper. Då hade jag fått en möjlighet att repetera allt i min egen takt. Men det är lätt att vara efterklok.

2. Man vet hur man gör uppgiften men blir trött av själva utförandet. Jag vet i vilken ordning jag ska göra de olika momenten när jag ska dammsuga men blir utmattad av själva utförandet, och därför hjälper inga skriftliga instruktioner i världen. Jämför med om du skulle försöka springa maraton varje dag. Skulle du orka det om jag skulle ge dig skriftliga instruktioner med alla de moment som ingår i maratonloppet? Förmodligen inte. För det spelar ju ingen roll om man vet hur man springer maraton, man blir trött ändå.

Jag är absolut för att testa skriftliga instruktioner på alla som har asperger eller autism och svårt för att utföra hemsysslor. Ibland kan de vara till en mycket stor nytta! Men eftersom det kan finnas olika bakomliggande anledningar till att en aspergare kan ha svårt för att utföra praktiska uppgifter så måste man hålla i minnet att det inte är säkert att skriftliga instruktioner kommer att hjälpa. Skulle skriftliga instruktioner lösa alla problem som vi aspergare har, skulle neuropsykiatriska diagnoser förmodligen inte ens behöva ställas!

Share Button

Att förhålla sig till människor som inte tror på diagnoser

Share Button

När jag har föreläst om Aspergers syndrom så har jag, precis som jag skrivit i ett tidigare inlägg, stött på tre typer av människor: de som redan har kunskap om och förståelse för neuropsykiatriska diagnoser, de som är okunniga men är villiga att lära sig, och slutligen de som inte vill förstå och redan har bestämt sig i förväg att Aspergers syndrom och autism inte existerar och att svårigheterna bara beror på bristande uppfostran.

Människor i den sistnämnda kategorin säger gärna saker som:

-Men vi andra har också dessa svårigheter och vi känner oss också trötta efter jobbet men vi andra kämpar på. Att sådana svårigheter skulle ha något med en diagnos att göra är bara påhitt.

-Alla svårigheter försvinner genom att träna och att utsätta sig för det man har svårt för.

-Aspergers syndrom, autism och ADHD är bara moderna hittepådiagnoser. Bortskämd och lat hette det på min tid.

-Vem som helst skulle kunna gå till en läkare för att göra en utredning och fejka att man har autism.

-Personer med Aspergers syndrom glider bara fram på en räkmacka och får allt serverat från samhället. Man borde dra ner på LSS så att folk med diagnoser lär sig eget ansvar.

Hur bör man förhålla sig till dessa människor om man tycker att det är jobbigt och blir ledsen av det de säger? Här kommer några tips från mig:

1. Säg rakt ut att du vill avsluta diskussionen. Och att du upplever det som kränkande att bli ifrågasatt av någon som saknar någon som helst medicinsk utbildning inom området. Är man tillräckligt bestämd i sin ståndpunkt så respekterar de flesta personer det man säger och byter samtalsämne. Är inte det fallet så stå på dig!

2. Om du mår dåligt i personens sällskap, fundera på om ni måste fortsätta ha kontakt. Ibland kan det handla om en familjemedlem som man förståeligt nog inte kan eller vill bryta med. Isåfall kan ni komma överens om att diskutera andra ämnen när ni väl umgås. Försök isåfall att acceptera att ni inte håller med varandra om allt men att ni kanske har något annat gemensamt istället!

3. Kom ihåg att det oftast inte är lönt att börja argumentera med personer som redan har bestämt sig i förväg att Aspergers syndrom och autism bara är moderna påhitt. Om du absolut vill argumentera så kan du fundera i förväg på vad du skulle kunna använda för fakta som argument och vilken befintlig forskning du skulle kunna hänvisa till. Men var isåfall beredd på att personen troligen inte kommer att ha en förmåga att ta emot det du säger och att hen kommer att komma med motargument.

4. Börja aldrig tvivla på dig själv! När tillräckligt många människor runt omkring en säger till en att man skulle kunna klara vad som helst bara man har viljan så är det lätt att börja tro på det de säger och börja tvivla på sig själv. Men det finns mycket beprövad forskning inom området och det är mycket vanligt att vi med Aspergers syndrom inte har lika mycket ork som människor utan diagnos. Man får aldrig en diagnos utan anledning!

5. Försök att fokusera på människor som förstår dig och respekterar dina begränsningar och att ignorera de som inte gör det.  Förut ville jag gärna tro att jag kunde ändra på exakt alla människors förhållningssätt till Aspergers syndrom och autism genom mina böcker och föreläsningar och blev bara frustrerad när jag blev ifrågasatt. Men nu har jag lärt mig att acceptera att det alltid kommer att finnas människor som inte tror på det jag säger och att det inte är någonting jag kommer att kunna påverka!

Share Button

Att skapa en meningsfull fritid för någon med asperger

Share Button

Att ha en tillfredställande fritid är viktigt för de allra flesta människor. I förrgår föreläste jag på konferensen Den fria tidens kvalitet i LSS där jag pratade om hur man kan hjälpa oss med Aspergers syndrom eller autism att skapa en meningsfull fritid. Många anhöriga har också ställt frågor om just fritid på mina föreläsningar och uttryckt oro för sina närstående som haft svårt för att hitta på meningsfulla fritidsaktiviteter. Här kommer några tips för att hjälpa en aspergare som inte är nöjd med sin fritid:

1. Ha inga förutfattade meningar om vad en meningsfull fritid innebär. Alla vi med Aspergers syndrom eller autism har inte samma behov som ni andra utan diagnos. Alla har inte behov av variation, alla vill inte testa nya saker och vissa människor trivs ensamma. Själv hade jag som barn stora problem med att andra i min omgivning inte tyckte att min fritid var meningsfull. De var av åsikten att jag borde bli mer social, mer aktiv och testa nya saker istället för att leva efter rutiner. Jag fick en stor press på mig att ändra på mig trots att jag var fullkomligt nöjd som det var!

2. Du kan med fördel ge olika förslag på vad personen skulle kunna hitta på, naturligtvis med utgångspunkten i vad hen har för intressen. Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism har en dålig föreställningsförmåga, vilket kan innebära att man inte kanske kommer på vilka fritidsalternativ det överhuvudtaget existerar. Då kan det hända att man inte känner till att det faktiskt finns många roliga fritidsaktiviteter att syssla med!

3. Vissa med Aspergers syndrom blir hindrade från att skaffa nya aktiviteter eftersom allt nytt kan skapa ångest. Hjälp personen att minska på ångesten på olika sätt genom att t ex följa med hen på aktiviteter, berätta för personen i förväg vad som kommer att hända ungefär mm. Alla behöver hjälp och stöd med olika saker!

4. Om problemet beror på att personen har svårt för att komma iväg till aktiviteten kan du hjälpa personen att planera för aktiviteten. Om hen exempelvis ska träna, kan ni packa träningsväskan tillsammans. Du kan också hjälpa personen att planera tiden om hen riskerar att bli sen till aktiviteten.

5. Tvinga aldrig personen att ta hjälp om personen inte är intresserad. Fritid ska kännas lustfyllt, inte vara förknippad med tvång!

Share Button

4 nackdelar med att vara öppen om sin diagnos

Share Button

I gårdagens blogginlägg skrev jag om vilka fördelar det finns med att vara öppen om sin Asperger-diagnos. Idag fokuserar jag istället på nackdelarna. De nackdelar som jag har stött på är:

1. Vissa känner att de lämnar ut sig själva. Vissa tycker att det känns väldigt privat att berätta öppet att man har Aspergers syndrom eller autism och att det nästan känns som att vara naken inför andra människor och att visa sig sårbar för dem. För mig har Asperger-diagnosen däremot aldrig varit ett tabubelagt ämne, varför jag aldrig har känt att jag har lämnat ut mig själv när jag berättar om min diagnos.

2. Risken finns att folk börjar ifrågasätta. Och då kanske man kommer att känna att man måste förklara och försvara sig. Frågor och diskussionsämnen som riskerar att dyka upp är: “Men de svårigheter som nämns i diagnoskriterierna för Aspergers syndrom och autism är ju mänskliga och något som alla människor har”, “men du måste ha inte en väldigt mild form av diagnosen eftersom jag aldrig har sett några svårigheter hos dig” eller “du skulle kunna bli bättre om du ansträngde dig lite mer, jag känner andra med autism som har lyckats bli bättre i de svårigheter du upplever att du har”. Själv har jag ibland fått frågor och ifrågasättanden när jag berättat om min diagnos, vilket i vissa stunder har känts jobbigt.

3. Risken finns att man inte kommer att bli tagen på allvar längre. Själv har jag ibland mött människor med inställningen: “Men du har ju en funktionsnedsättning i och med att du har asperger, så du borde ta efter hur andra människor gör och tänker för det är du som tillhör en minoritet”. Alla förstår inte att bara för att jag har en diagnos så betyder det att jag gör och tänker annorlunda, inte fel.

4. Man riskerar att bli diskriminerad när man exempelvis söker arbete eller bostad. Diskrimineringslagen förbjuder visserligen diskriminering mot oss med funktionsvariationer och vi med Aspergers syndrom eller autism har egentligen lagen på vår sida men handen på hjärtat, följs verkligen lagen alltid?

Precis som jag konstaterade i gårdagens blogginlägg så överväger fördelarna nackdelarna för mig med att vara öppen om diagnosen i de situationer ämnet väl kommer upp. Men vissa aspergare har gjort ett annat val.

Share Button

6 tips att hjälpa en person med asperger som fastnar

Share Button

Igår skrev jag ett inlägg om varför vi med Aspergers syndrom och autism kan ha en tendens att skjuta upp viktiga uppgifter. Men vissa kan ha ett helt annat problem med de exekutiva funktionerna: de kommer visserligen igång men lyckas aldrig avsluta uppgiften. De fastnar helt enkelt. Det kan bli ett mycket stort problem när en skol- eller en arbetsuppgift aldrig blir klar. Precis som för en person som aldrig kommer igång med en uppgift så finns det olika bakomliggande orsaker till varför en person har svårt för att avsluta en uppgift. Här kommer mina bästa tips för att hjälpa en person med Aspergers syndrom eller autism som brukar fastna i uppgifter.

1. Ibland kan det hända att en person med autism och ojämn begåvningsprofil vet hur man gör det första momentet men inte vet hur man kommer till väga för att fortsätta till nästa. Om personen inte vet hur man utför nästa moment i uppgiften eller att det momentet känns oöverkomligt svårt så kan du hjälpa personen praktiskt att utföra det svåra momentet.

2. Hjälp gärna personen med strukturen. Många personer med Aspergers syndrom och autism har svårt för att prioritera. Man vet helt enkelt inte i vilken ordning de olika momenten ska utföras. Om man skriver en uppgift så lägger man kanske flera timmar på att kolla efter stavfel efter att man skrivit det första stycket med resultatet att tiden rinner iväg och man inte hinner skriva klart resten av uppsatsen. Förklara därför för personen hur man bör prioritera de olika momenten och i vilken ordning de olika momenten ska utföras.

3. Hjälp personen att hitta en lämplig tidsplan. Hur lång tid har man på sig att bli klart med en uppgift? Har man fem minuter, en timme, tolv timmar, tre dagar, en månad eller rent av tre år på sig? Om man inte känner på sig naturligt hur lång tid det normalt förväntas ta att utföra en viss uppgift så lägger man kanske tre timmar på att göra det första momentet när meningen från början var att uppgiften skulle blivit klar på en kvart.

4. Tala också om för personen hur noggrant det är meningen att uppgiften ska göras. Vissa personer med Aspergers syndrom eller autism blir exempelvis aldrig klara med dammsugningen eftersom de lägger ut en hel timme på att dammsuga vardagsrumshörnet för att få det rent som möjligt.

5. Om personen inte orkar göra klart uppgiften i samma veva, bestäm gärna i förväg vilken tid och dag personen ska fortsätta med uppgiften. Vi som har Aspergers syndrom eller autism är ju ibland lätt uttröttbara, och om vi tvingar oss att göra klart en uppgift när vår energi har tagit slut så riskerar vi bara att bli utbrända. Själv orkar jag exempelvis inte packa upp hela resväskan på samma dag utan sprider ut uppgiften på flera dagar för att undvika utbrändhet.

Slutligen är det viktigt att komma ihåg att det inte är meningen att man applicerar alla dessa tips på alla personer med Aspergers syndrom eller autism med detta problem. Vissa som aldrig blir klara med en uppgift kanske bara har problem med den första punkten, andra enbart med punkt 2 och så vidare. Någon kanske istället behöver stöd med något helt annat som jag inte ens nämnt i blogginlägget. Testa dig gärna fram vad som fungerar!

Share Button

6 tips för att motivera oss med asperger eller autism

Share Button

Många anhöriga till oss med Aspergers syndrom eller autism upplever att de har svårt för att få sin närstående att hitta motivation. De har frågat mig hur man motiverar en närstående med en diagnos på bästa sätt. Här kommer mina bästa tips:

1. Tjata inte. Tjat hjälper sällan någon. När du tänker efter, skulle du själv bli motiverad om en familjemedlem tjatade på dig att sluta röka eller äta godis? Förmodligen inte, eller hur? Precis samma gäller oss med Aspergers syndrom och autism.

2. Om personen inte vill göra något du tycker är viktigt, fundera på om det finns en anledning till att personen inte vill. Tar uppgiften mycket energi? Eller känns uppgiften ångestfylld på något sätt? Du kanske tycker att personen inte känner sig motiverad att exempelvis träna på ögonkontakt, men om man läser på om diagnosen så framgår det att vi med Aspergers syndrom och autism många gånger tycker att det är obehagligt med ögonkontakt och det anser jag inte ens är något att vi ska behöva motiveras till att träna på. Fundera därför på om det ens är meningen att personen ska bli motiverad!

3. Glöm inte att ingen förändring kommer att ske om din närstående själv inte känner sig motiverad. Din tonåring är kanske uppe på kvällarna alldeles för sent, men om hen själv inte vill börja lägga sig tidigare så blir det svårt att hitta motivationen.

4. Om personen själv är motiverad och vill göra en förändring så kan du bolla med personen själv och fråga personen vad hen tror skulle hjälpa hen bäst. Om det gäller att lägga sig tidigare på kvällarna, skulle det hjälpa med påminnelser? Eller en rutin att exempelvis alltid göra en viss rutin en viss tid innan läggdags? Blir det bäst med en tvär eller en successiv förändring? Låt personen bestämma själv!

5. Förklara gärna för personen varför uppgiften är viktig och varför hen borde bli motiverad. Sånt är inte alltid helt solklart för oss med autism om vi har en bristande central koherens dvs förstå orsak och verkan. Själv var jag sjukt omotiverad att lära mig kartor i skolåldern, men när jag långt senare förstod att kartorna faktiskt motsvarade verkligheten och att USA och Kanada var grannländer “på riktigt” och inte bara på kartan så förstod jag plötsligt sammanhanget.

6. Fundera på om det skulle hjälpa med belöningar och mutor. Sånt tycker jag dock bör användas sparsamt. Om jag inte har hittat motivationen trots att jag själv har velat så har belöningar haft en mycket bra effekt på mig. Men när jag däremot sa hemma att jag inte ville gå till skolan och fick belöningar och mutor för att gå dit i alla fall så blev det farligt. Många av oss med Aspergers syndrom och autism skolvägrar ju för att vi inte mår bra i skolan och har ångest, och  denna ångest bör alltid tas på allvar!

Share Button

10 tips till dig som är nydiagnosticerad med autism

Share Button

Att bli diagnosticerad med Aspergers syndrom eller autism kan kännas omtumlande i början. Här kommer mina bästa tips till dig som är nydiagnosticerad med någon av diagnoserna:

1. Läs på vad en person för Aspergers syndrom eller autism har för rättigheter enligt lag. Klarar man inte av att arbeta så finns det en möjlighet att söka aktivitets- eller sjukersättning. När man väl fått aktivitets- eller sjukersättning, finns det möjlighet att få pensionärsrabatter i lokaltrafik (bland annat kan man få rabatt på SL-kortet i Stockholm). Behöver man någon att prata med om diagnosen så har man rätt till att få komma till habiliteringen. Annars kan man söka insatser via LSS eller SoL, bland annat en kontaktperson eller boendestöd.

2. Kolla upp om det finns träffgrupper för personer med Aspergers syndrom och autism i hemkommun. Många aspergare tycker att det är otroligt skönt att få träffa likasinnade!

3. Kom ihåg att det inte finns rätt eller fel sätt att hantera sin diagnos på. Vissa vill läsa på så mycket som möjligt om autism efter diagnosen för att förstå sig själva bättre medan andra tycker inte att det är speciellt intressant att läsa på om ämnet. Din omgivning tycker kanske att du har hakat upp dig på diagnosen för mycket medan du tycker att det är väldigt roligt att läsa på om autism. Eller så tycker din familj kanske att du borde läsa litteratur om autism medan du inte tycker att det är intressant. Gör precis det som funkar bäst för dig utan att bry dig om vad andra tycker!

4. Bestäm dig i förväg om du vill tala om din Aspergers syndrom för andra människor eller inte så att du vet hur du ska hantera eventuella situationer då ämnet kommer upp. Glöm inte att du har rätt att berätta om din diagnos för andra om du vill eller låta bli att berätta och hålla informationen för dig själv om du föredrar att vara hemlig. Du bestämmer själv, och ingen har rätt att bestämma åt dig hur du ska göra.

5. Sök dig till en autismvänlig miljö om möjligt. I en sådan miljö blir man accepterad precis som man är. Om du mår dåligt med de människor som du är omgiven av som kanske inte accepterar din diagnos så kan du fundera på om det skulle kunna vara möjligt för dig att byta umgänge.

6. Våga kräva dina rättigheter. Du har alltid rätt att överklaga ett beslut ifall du inte skulle vara nöjd. För det kan ibland hända att du kommer att bli ifrågasatt av läkare, Försäkringskassan, skolan, Arbetsförmedlingen, kommunen mm och att du till en början får ett beslut du inte är nöjd med. Men det kan löna sig att överklaga ett myndighetsbeslut!

7. Glöm inte att autism inte är något att skämmas för. Att ha boendestöd eller ledsagare som hjälpmedel behöver inte vara konstigare än att som närsynt använda glasögon för att se bättre eller att som hörselnedsatt att använda sig av en teckenspråkstolk.

8. Glöm inte att andra människor inte nödvändigtvis vet bäst. Ibland kan ens omgivning ha attityden att när man har en diagnos så betyder det att man tänker fel och har fel. Då kan det kännas som att alla är emot en när man själv tycker och tänker annorlunda. Men glöm inte att du tänker annorlunda, inte fel!

9. Sänk kraven, och sluta jämföra dig med andra. Du kanske känner att du exempelvis misslyckats i skolan eller arbetslivet, men glöm inte att andra människor ofta haft bättre förutsättningar att lyckas när skolan och arbetslivet är anpassade efter deras behov. Världen är sällan anpassad för oss som fungerar utanför normen, men vi är inte sämre människor för det.

10. Glöm inte att Aspergers syndrom och autism även innebär styrkor. Eftersom det fokuseras så mycket på svårigheter så är det lätt att glömma bort de styrkor och fördelar som Aspergers syndrom kan föra med sig!

Share Button

När folk inte förstår sig på diagnoser

Share Button

Många har frågat mig är hur man bör hantera människor som inte förstår sig på diagnoser. Vissa människor kanske tror att Aspergers syndrom och autism egentligen beror på uppfostran, andra är övertygade om att Aspergers syndrom inte ens existerar eftersom alla människor enligt dem mer eller mindre har dessa drag. Vissa tror att Aspergers syndrom och autism kan tränas bort genom att utsätta sig för det man har svårt för, och andra medger däremot att diagnoser visserligen existerar men tror att alla med Aspergers syndrom och autism egentligen skulle kunna arbeta på heltid med rätt anpassningar alternativt inte behöva så mycket specialanpassningar. Deras kusins kompis syster har ju minsann också asperger och klarar jobba på heltid eller inte behöver sådana anpassningar, och därför borde alla aspergare klara samma sak. Hur hanterar man sådana människor?

Precis när jag var ny i föreläsandet så var jag ibland frusterad över att få sådana här ifrågasättande kommentarer från åhörare på mina föreläsningar. Men nu har jag lärt mig att det finns tre typer av människor:

1. De som har mycket kunskap om neuropsykiatriska diagnoser och vet att svårigheterna varken beror på lathet eller bristande vilja. Dessa människor kanske har någon med autism i släkten eller så har de kanske skaffat kunskap på något annat sätt. De vill kanske ändå lära sig något nytt för att bli ännu bättre på att bemöta oss med diagnoser.

2. De som inte vill förstå. Dessa människor har redan bestämt sig för att svårigheterna är en överdrift, att man diagnostiserar Aspergers syndrom och autism alldeles för lättvindigt nuförtiden och att alla kan klara allt så länge man har rätt inställning. Sådana människor går sällan att påverka för de är inte mottagliga för information. Oavsett vad man säger så kommer de alltid ha sin åsikt.

3. De som saknar kunskap men är villiga att lära sig. När de väl skaffar sig kunskap och tar sig till hur vi aspergare har det så ändrar de sin inställning.

När jag föreläser så har jag märkt att jag har bäst chanser på att förmedla kunskap till de som tillhör kategori 1 eller 3. Människor som hör till kategori 2 kan jag troligen inte påverka genom mina föreläsningar för de kommer alltid säga emot, oavsett hur mycket jag förklarar. Och jag har lärt mig att om jag irriterar mig på människor som tillhör denna kategori så tar det bara onödigt mycket energi av mig. Man får helt enkelt acceptera att sådana människor existerar och att det inte går att göra något åt. Istället bör man inrikta mig till människor i kategori 1 och 3 för att kunna göra en skillnad!

Share Button