Dags att signalera att nolltolerans mot mobbning gäller på riktigt

Så här i tiderna kring skolstart går mina tankar till det enorma antalet barn som råkar ut för mobbning i skolan, och det är många av dessa mobbingsoffer som tvingas gå till skolan med en klump i halsen. Frida Boisen har skrivit en mycket läsvärd krönika om mobbing i Aftonbladet där hon beskriver hur hennes dotter blev kallad för hora i skolan. Hon gick och talade om för hela dotterns klass hur fel det var att mobba andra och hon ringde även till de berörda barnens föräldrar. Helt rätt gjort av henne! Man bör alltid signalera för barn med en gång att mobbing aldrig är okej, annars eskalerar beteendet bara. Nolltolerans mot mobbning ska aldrig bara vara vackra ord!

Jag tänker på det enorma antalet autistiska barn som råkar ut för mobbing i skolan, och självklart hände det mig också. Det var under låg- och mellanstadiet mobbingen var som värst: mobbarna snodde mina saker, stod med mening i vägen för mig eller höll fast mig, sparkade mig, skrek glåpord efter mig, busringde hem till mig, höll in ytterdörren så att jag inte kunde gå in i mitt bostadshus, flyttade direkt när jag kom in i matsalen och ja, allt möjligt! I femman och sexan var det ingen i klassen som pratade med mig överhuvudtaget (så länge det inte var glåpord), och när man skulle välja sittplats i klassrummet var det ingen som ville sitta bredvid mig. När vi åkte på klassresa till Stockholm, var det ingen som ville dela hytt med mig så jag fick dela hytt med läraren.

Jag minns ha läst någonstans att ett mobbat barn med Aspergers syndrom och autism inte alltid förstår sig vara mobbat, vilket kan skydda barnet. Och så var det nog delvis i mitt fall! Den fysiska mobbingen, det faktum att mobbarna snodde mina saker, busringde hem till mig och stod i vägen för mig förstod jag var mobbing för det var så uppenbart för mig att mobbarna gjorde fel. Däremot hade jag ingen aning om att det också var mobbing att byta plats direkt när jag dök upp. Jag stördes inte så jättemycket av den psykiska mobbingen och det gjorde mig inte mycket att vara utfryst, men däremot stördes jag av den fysiska mobbingen! Så när folk säger att psykisk mobbing är värre än fysisk stämmer det inte alls i mitt fall, men jag förstår att jag är annorlunda på den punkten. Jag tror faktiskt att Aspergers syndrom skyddade mig och gjorde att jag inte tog lika illa upp av mobbingen som något annat barn hade gjort.

I högstadiet slutade den fysiska mobbingen nästan helt, men däremot fortsatt den psykiska: skolkamraterna fortsatte att skrika glåpord efter mig och att flytta på sig när jag kom. Men nu hade jag två vänner i klassen som umgicks med mig, vilket jag inte hade haft i låg- och mellanstadiet, och det var helt nytt för mig! Hur konstigt det är än låter så förstod jag inte att jag var mobbad i högstadiet. Jag trodde att om det fanns en eller två personer i klassen som umgicks med en och att ingen slog och sparkade på en så kunde man inte vara mobbad. Jag trodde att kriterierna för mobbing var kontinuerlig och systematisk fysisk mobbing samt total utfrysning av varenda en i klassen för det var det jag var van vid. Och eftersom det i hela låg- och mellanstadiet hade blivit vardagsmat för mig att vara otroligt illa behandlad, förstod jag inte att det hade kunnat vara på ett annat sätt och jag ifrågasatte inte ens att jag fortfarande blev kallad ful och att andra skrattade åt mig.

I gymnasiet slutade mobbingen helt. Plötsligt hade jag vänner och ingen undvek mig. Ingen skrattade åt mig, ingen kallade mig ful, ingen busringde hem till mig och jag blev bjuden på varenda fest. Jag blev behandlad precis som vilken tonåring som helst! Eftersom jag hade varit mobbad kontinuerligt från förskolan ända fram till nian, var situationen helt ny för mig. Hur konstigt det än låter så hade tanken aldrig slagit mig förut att det skulle kunna vara otroligt skönt att slippa höra hela tiden hur ful och värdelös man var. Den känslan hade jag aldrig upplevt i hela mitt liv förut, och nu var jag sexton år gammal och fick uppleva hur det var att bli behandlad som vem som helst! Hade jag inte haft min Aspergers syndrom, hade jag förmodligen redan förstått i förskolan att mitt liv hade kunnat vara annorlunda, men min Aspergers syndrom gjorde att jag inte förstod vad jag kunde förvänta mig av mina medmänniskor.

Frida Boisen påpekar i krönikan att barn inte gör som vi vuxna säger utan de gör som vi gör. Vilket jag håller med henne helt och fullt om, och jag har också skrivit flera sidor om just det i min debutbok. Så länge vi vuxna fortsätter att kritisera andras annorlunda klädstil och frisyrer och höjer på ögonbrynen så fort vi hör talas om en annorlunda vuxen som utåt sett ser ut som vem som helst men som exempelvis inte vet var USA ligger, kommer mobbingen bland barn alltid att fortsätta! Om vi däremot säger: “Jaha, ingen fara att du inte kan det här. Du kan göra det här istället för du är duktig på det så kan jag diskutera geografi med någon annan” så signalerar vi för barnen att allas lika värde inte bara är vackra ord.

Dags att vi vuxna verkligen rannsakar vårt eget förhållningssätt till våra medmänniskor! Bara på det sättet signalerar vi att det är nolltolerans mot mobbning som gäller.

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *