Därför kan det autistiska livet bli lättare med åldern

Det som många frågar mig om är om livet brukar bli lättare för oss med Aspergers syndrom eller autism med åldern. Det är naturligtvis olika hur vi upplever olika livsfaser och vissa saker kan kännas svårare med åldern. Men många tycker samtidigt att livet som helhet blir lättare med åldern när man har lärt sig att leva med sina svårigheter och börjat förstå sin diagnos mer och mer. Man har kanske också hunnit utveckla en bättre självkänsla och vågar börja sticka ut från normen.

Själv har jag stuckit ut från normen så länge jag kan minnas, men jag har vågat börja göra det ännu mer med åldern. Redan i 25-årsåldern vågade jag spendera en veckas lång Paris-semester på hotellrummet trots att andra ifrågasatte mitt val. Men nu när jag är nyss fyllda 40 år så inser jag att jag har börjat sticka ut ännu mer de senaste åren. Jag har börjat tacka nej till ännu fler aktiviteter, blivit sämre på att svara på telefon och SMS och så vidare. När jag fyllde 30 år så hade jag en stor fest med över 30 gäster närvarande men min 40-årsdag firade jag överhuvudtaget inte. De som känner mig sedan tidigare har börjat reagera på att jag blivit så annorlunda.

Anledningen till att jag har förändrats är att jag har börjat bejaka min aspighet. Jag har sedan länge insett att de flesta aktiviteter inte passar mig: de flesta restaurangbesök (med undantag om just den specifika restaurangen råkar servera mat som jag tycker om vilket de flesta restauranger inte gör), biljard, bowling, de flesta idrottsgrenar, bio, grupplekar och -spel, museibesök, dans, att lyssna på musik, teater, TV-tittande, läsning av skönlitterära böcker och mycket annat. De flesta unga människor tackar förmodligen ja till aktiviteter mot sin vilja då och då, men själv levde jag förut i princip hela mitt liv på andras villkor. Mina fritidsaktiviteter och semesterresor var för andras skull, inte för min egen.

När jag var barn så förelåg det en stor press på mig att förändras. Läraren tvingade mig bland annat att leka med mina klasskamrater på rasterna och delta i ett bollspel trots att jag tyckte att bollspelet var så tråkigt att det framkallade ångest. Tvång, press och krav på att skaffa vänner och variera mellan olika aktiviteter istället för att snöa in sig på ett specialintresse gjorde att det tog mycket lång tid för mig att våga förändras. Att jag har förändrats nu är positivt och därför har mitt liv bara blivit bättre och bättre med åldern.

Jag har även i princip slutat använda matbordet helt, även när jag har gäster. Jag tycker att det är mycket trevligare och mindre tröttsamt att äta sittandes på golvet och ha tallriken på en pall. Det här är något jag inte hade gjort i gästernas närvaro när jag var yngre. Jag har insett att det inte var mitt eget val att börja äta sittandes på golvet i gästernas närvaro utan ett måste för mig att orka med livet. Vissa människor tycker kanske det är jobbigt att anpassa sig, men många av oss som lever med Aspergers syndrom eller autism blir utbrända av att anpassa oss. Det är en stor skillnad.

Så ja, livet kan absolut bli lättare med åldern när man har Aspergers syndrom! Förutsättningen är dock att man verkligen börjar våga vara den man är, bejaka sin aspighet och man slutar anpassa sig. Att man förstår att man har fått diagnosen av an anledning och att egenheterna är en del av vem man är, inte något som till varje pris borde bort!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

4 tankar kring ”Därför kan det autistiska livet bli lättare med åldern

  1. Lina

    Jag sitter på golvet och äter vid vardagsrumsbordet om jag får välja själv, soffan är då ryggstöd. Har alltid föredragit det, det är skönare. =) Hela kroppen känns mer obekväm när jag ska sitta upprätt på en stol.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hihi, vi verkar vara många autister som gillar att äta på golvet för jag har även fått liknande kommentarer om blogginlägget på Facebook 🙂 Jag känner precis som du att det känns mycket mer bekvämt för kroppen att sitta på golvet.

      Svara
  2. morgan

    Jag och Jim var båda överens om att flickor oftast får sin diagnos senare i livet än pojkar, och att det beror på att flickor har haft lättare att anpassa sig i grupp, samt är mindre aggressiva.

    Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *