Denna farliga människokategori bör aldrig arbeta med autister

Många människor frågar mig vilka typer av personer som passar som boendestödjare och i andra yrken där de ska ge stöd till oss som har Aspergers syndrom eller autism. Det finns otroligt många egenskaper som är livsviktiga i dessa yrken så som empati och autismspecifik kunskap, men sedan finns det följande människokategorier som absolut inte bör arbeta med oss:

1. Diagnosförnekare. Denna människokategori brukar vara relativt lätt att känna igen. Dessa personer propagerar inte sällan öppet för att neuropsykiatriska diagnoser endast är ett modernt påhitt. Aspergers syndrom, autism och ADHD beror enligt diagnosförnekarna på kosten, dålig uppfostran eller på andra psykosociala faktorer. Autism ska enligt dessa personer försvinna helt antingen genom vissa kostförändringar, social träning, genom att utsätta sig för det man har svårt för, bättre uppfostringsmetoder eller en kombination av dessa.

2. De som förnekar diagnosens svårighetsgrad. Denna människokategori kan tyvärr vara mycket svår att känna igen för den ovane. Människor i denna kategori brukar ha inställningen att autism absolut existerar men att funktionstillståndet generellt sätt inte påverkar personens vardag nämnvärt om personen är verbal, pratsam, utåt sett ser ut som vem som helst och har en ojämn begåvningsprofil med vissa styrkor. Vissa personer tillhörande denna kategori menar även att de allra flesta människor har de svårigheter som nämns i diagnoskriterierna för autism, och därför är det inte godtagbart om autisten behöver mycket vila och återhämtning och mår mycket dåligt av vissa vardagliga aktiviteter. Människor tillhörande denna kategori säger ofta saker som: “Jag vet att du har asperger, men du överdriver gravt dina svårigheter. Jag har träffat andra autister som har mycket större svårigheter än du men de klarar detta galant”.

Människor tillhörande den sistnämnda kategorin bör såklart inte alls arbeta i yrken där de kommer i kontakt med oss autister, men speciellt farligt är det för de unga, osäkra och nydiagnosticerade. Som nydiagnosticerad visste jag själv knappt vad Aspergers syndrom var för något. Jag trodde mig vara kunnig eftersom jag hade läst diagnoskriterierna, men i själva verket visste jag knappt någonting. Jag hade exempelvis ingen aning om att min enorma uttröttbarhet hade med min asperger att göra utan jag trodde att jag hade Aspergers syndrom och var lat och därför behövde skärpa mig. Om jag vid det laget hade fått en boendestödjare tillhörande kategori 2, hade det fått förödande konsekvenser!

Det kluriga med människokategori 2 är att de inte sällan framstår som kunniga och belästa. De kan ibland rabbla upp diagnoskriterierna och vet möjligen allt om Leo Kanner, Hans Asperger och Lorna Wing. När sådana personer får frågan på anställningsintervjun om de har autismspecifik kunskap, kan de ibland komma med rätt mycket forskningsfakta om autism. De kanske till och med vet skillnaden mellan DSM och ICD. Då kan den ovane chefen tänka: “Oj, vad kunnig den här personen var om autism”, bli imponerad och personen får anställning på bumsen. Därför anser jag att människokategori 2 till och med kan vara farligare än kategori 1!

En nydiagnosticerad, oerfaren autist som faller offer för denna människokategori riskerar liksom enhetschefen att tro att personen är mycket kunnig i och med att han eller hon kan rabbla upp så mycket forskningsfakta. Vi som haft våra diagnoser länge och har läst mycket litteratur om ämnet känner däremot oftast igen den här typen av person direkt. Vi vet vad autism innebär och vet att den här personen inte är att lyssna på. Men en osäker nydiagnosticerad autist vet inte alltid om att det är något som är fel, och autistens självkänsla kan påverkas mycket negativt av personens inställning. Därför är det mycket viktigt att enhetschefer som anställer personal besitter autismspecifik kunskap så att de kan sålla bort denna mycket farliga människokategori redan på anställningsintervjun!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

4 tankar kring ”Denna farliga människokategori bör aldrig arbeta med autister

  1. kritan

    God kväll!

    Finns det ngn definition på autismspecifik kunskap? Jag tror jag förstår på ett ungefär men skulle gärna vilja veta vart du hänvisar eller din egen definition.

    Jag har diagnosförnekare (som även uppfyller punkt 2) i närmsta familjen. Det var nedbrytande i början. Förstärkte självmordtankar och planer faktiskt. Idag påverkas jag inte längre i samma utsträckning av dessa.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      God kväll Kritan!

      Det finns nog ingen generell definition på autismspecifik kunskap vad jag vet men vad jag menar är att personen inte ska bara kunna rabbla upp diagnoskriterierna utan även känna till att vi autister kan vara väldigt olika varandra, klara olika mycket och att samma person också kan klara olika mycket på olika dagar. Att autism kan uppfattas som en “osynlig” diagnos men att man ändå kan ha enorma svårigheter, att man kan bli väldigt trött och må dåligt av vissa saker, att man kan ha en ojämn begåvningsprofil. Typ såna här saker som jag egentligen tycker borde klassas som grundläggande kunskap men som många inte känner till. Jag tror att många som bemöter oss fel har bristande kunskap, men sen finns det såklart även de som inte ens är intresserade av att lära sig.

      Vad tråkigt att du har en diagnosförnekare i familjen och att du mått dåligt över det! Det kan jag verkligen förstå. Men vad bra att du inte påverkas lika mycket längre. Vet du vad det var som gjorde att du började påverkas mindre av personen? Fick du utomstående hjälp för att hantera personen eller ändrade du på ditt eget förhållningssätt?

      Svara
  2. kritan

    Jag fick hjälp av en psykolog att komma fram till att jag behövde ta avstånd och delvis begränsa kontakten för min egen hälsas skull. Den var tillslut inte hållbar längre. Tyvärr höll jag ut och hoppades att det skulle bli bättre i många år innan dess men jag var inte redo att ta steget.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag förstår att det var det bästa beslutet för dig. Det kan såklart kännas tråkigt att behöva ta avstånd till en familjemedlem kan jag tänka mig men ibland är det nödvändigt tyvärr.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *