Det lillvuxna Asperger-barnet

“Lillvuxen”. Det brukar man ibland skämtsamt kalla barn med Aspergers syndrom, och jag var inget undantag. Till skillnad från många andra barn tyckte jag inte om att leka kull och många andra lekar som barn i allmänhet brukar gilla, jag tyckte att allt sådant bara var tråkigt. Istället föredrog jag att diskutera med vuxna. Vuxna brukade, till skillnad från barn, diskutera riktiga ämnen som verkligen hade betydelse: barnsjukdomar som deras barn hade insjuknat i, blöjbyten, barnuppfostran, ekonomi och liknande saker. Sådana ämnen tyckte jag var betydligt mer intressanta diskussionsämnen än sagofigurer, barnprogram på TV och lekar.

Jag hade mycket bra koll på flera ämnen som vuxna pratade om. Eftersom jag hade fått lillebror i 8 års ålder, prenumererade min mamma på familjetidningar som handlade om barnuppfostran, och jag läste vartenda nummer med stort intresse. Jag visste att barn behövde gränser för att känna sig trygga och att det var viktigt att hålla fast vid dessa gränser så att barnen skulle lära sig att det inte hjälpte att tjata. Jag visste att Ultra Pampers var det bästa blöjmärket, många föräldrar hade testat flera andra märken men de var inte alls lika bra. Sedan kunde man också testa tygblöjor, de var mycket mer miljövänliga än engångsblöjor som bara förstörde naturen.

Dessutom visste jag nästan allt om barnsjukdomar: jag visste hur lång inkubationstid de flesta vanliga och ovanliga barnsjukdomar hade, vad man skulle göra om man drabbades av dessa sjukdomar och när sjukdomen var som mest smittsam. Mina föräldrar hade en tjock bok hemma i bokhyllan som direkt översatt från finska hette: “Barnens sjukdomar och åkommor”, och jag hade läst boken flera gånger från pärm till pärm. Sådana saker var bra att kunna ifall det någon gång skulle hända mig eller min bror något, resonerade jag. Jag kunde förmodligen mer om barnsjukdomar än de flesta föräldrar som ofta fick läsa på för att få mer information.

Innan sommarloven började, brukade jag även läsa sommarstugkataloger. Mina föräldrar brukade hyra sommarstugor på somrarna, och jag visste ungefär vad som var ett rimligt pris att betala för en vecka. Varje gång jag hörde talas om någon som hyrde stugor, ville jag veta hur mycket det kostade att hyra stugan för en vecka och om stugan hade el, rinnande vatten och en egen sandstrand. Jag ville ju veta om den var prisvärd ifall den stugan skulle bli aktuell för vår familj.

Jag förstod aldrig varför vuxna log när jag i 8 års ålder diskuterade barnsjukdomar, blöjbyten och ekonomi med dem. Vad var det som var så roligt, jag deltog ju bara i diskussionen på samma villkor som alla andra? Jag tyckte inte om att de log åt mig, jag ville bli tagen på allvar! Samtidigt tyckte många vuxna att jag var ovanligt ansvarfsfull och mogen för min ålder. Jag tog hand om min lillebror på ett vuxet sätt, och även mina grannar bad mig ofta att sitta barnvakt åt deras barn. De tyckte att jag var ovanligt pålitlig för min ålder och de visste att det aldrig skulle hända deras barn något när de var under mitt ansvar.

DSCN1254

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

6 reaktion på “Det lillvuxna Asperger-barnet

  1. Gösta

    Ordet lillvuxen har jag inte hört, men lillgammal blev jag ofta kallad. Min pappa, som var ingenjör med klara aspergerdrag, brukade diskutera teknik och världshändelser med mig och mina syskon när vi var små, jag var bättre på det än på det som mina jämnåriga höll på med. Dessvärre var också jag en riktig besserwisser. Även om jag oftast hade rätt i sak var detta inte alltid så populärt och ledde till ett antal slagsmål.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Kanske är ordet “lillgammal” ett bättre ord! Haha, det här med att vara besserwisser känner jag igen. Senare i livet har jag lärt mig att människor inte uppskattar att bli korrigerade och få rätt information om hur det verkligen ligger till. Mina språklärare i skolan uppskattade t ex inte att höra att de hade fel 😉 Det har lett till att jag knappt vågar korrigera människor längre idag för jag har märkt att det bara leder till irritation.

      Svara
      1. Gösta

        Nej, visst är det konstigt att folk, och särskilt då lärare, inte uppskattar att få veta att de har fel…

        Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *