Detta bör habiliteringen alltid kolla med alla autister

Vi som har blivit diagnosticerade med Aspergers syndrom eller autism som vuxna befinner oss inte riktigt i samma situation som nydiagnosticerade barn: barn har ju vårdnadshavare som är ansvariga för allt kring barnet. Vuxna som diagnosticeras med asperger eller autism brukar däremot ha hunnit flytta hemifrån och påbörja sina vuxenliv.

Dock har alla nydiagnosticerade vuxna olika bakgrund: vissa är unga och får fortfarande mycket mentalt eller praktiskt stöd av sina föräldrar medan andra är ensamma och måste klara sig själva. Man kanske inte har sina föräldrar i livet eller så bor de i ett annat land.

Min situation som nydiagnosticerad

Själv befann jag mig som nydiagnosticerad i en mycket utsatt situation. Jag var relativt nyinflyttad i landet, kunde inte svenska ordentligt och mina föräldrar bodde inte i Sverige. Jag fick överhuvudtaget ingen hjälp av någon och visste knappt hur någonting fungerade. Jag visste inte om att det fanns hyresrätter och bostadsköer, jag visste inte om att man behövde deklarera, jag hade aldrig i hela mitt liv hört talas om hemförsäkringar och jag visste inte om att det fanns något som hette A-kassa och aktivitetsersättning. Jag hade bara ett par månader tidigare hört talas om sjukpenning, fram till dess hade jag trott att man skulle säga upp sig från jobbet om man mådde dåligt! Det hade även tagit mig lång tid att förstå att man skulle skaffa personnummer och folkbokföra sig när man avsåg att bo i Sverige! Med andra ord hade jag knappt koll på någonting.

När min psykolog talade om för mig att jag borde ställa mig i kö för en neuropsykiatrisk utredning, insåg jag plötsligt att jag kunde få svårt för att klara mig i vuxenlivet om jag verkligen hade en neuropsykiatrisk diagnos. Det fanns ju en överhängande risk att jag kunde ha missat något viktigt.

Jag talade om för de flesta kontaktpersoner jag träffade inom vården att jag var mycket rädd för att råka illa ut i livet ifall jag skulle missa något som var viktigt att känna till, och risken var stor eftersom jag möjligtvis hade en funktionsnedsättning, inte kunde svenska ordentligt och inte hade familj här. Tänk om jag skulle råka göra något allvarligt fel? Men jag fick alltid till svar: “Du behöver inte oroa dig, du har inte missat något. Det är bara din överdrivna oro och ditt OCD som spökar.”

Habiliteringens och boendestödjarnas miss

Åren gick. Jag fick min Asperger-diagnos, fick gå till habiliteringen och blev beviljat boendestöd. Efter ett tag flyttade jag till en ny kommun och fick en ny boendestödjare. När vi satt och pratade i köket en dag och diskuterade räkningar, sa min nya boendestödjare till mig att det var viktigt att alltid betala sin hemförsäkring i tid för annars skulle den inte gälla. “Hemförsäkring, vad är det för något?”, frågade jag.

När jag berättar det här för folk blir de flesta chockade och undrar om jag verkligen hade bott i Sverige i närmare åtta år utan att veta vad hemförsäkring var för något. Hade ingen talat om för mig att jag borde ha en hemförsäkring när det var så uppenbart att jag hade kognitiva svårigheter och förmodligen inte kände till sånt? Hade inte vårdpersonalen, habiliteringen, biståndshandläggarna eller mina tidigare boendestödjare berättat? Men nej, det hade ingen gjort!

Min boendestödjare informerade mig om att det var mycket viktigt att skaffa en hemförsäkring med ansvarsskydd. Om jag skulle råka orsaka en skada och bränna ner min egen eller någon annans lägenhet, riskerade jag att bli skadesståndsskyldig för miljonbelopp om jag inte var försäkrad! Det kunde ruinera min ekonomi för resten av livet eftersom kostnader för en stor olycka inte nödvändigtvis handlade om “bara” tiotusen eller ens hundratusen kronor utan ibland om betydligt större belopp än så. Majoriteten av alla människor i Sverige hade hemförsäkring och det var mycket farligt att inte ha det! Hon hjälpte mig att teckna en hemförsäkring med ansvarsskydd med en gång.

Jag blev mycket besviken. Visst, jag hade inte fått viktig information från mina kontaktpersoner inom vården tidigare när de hade låtit bli att informera mig om bostadsköer, A-kassor och rabatter för personer med aktivitetsersättning i kollektivtrafik. Dittills hade jag tänkt att det var dåligt av vården att låta bli att informera en om att man hade rätt att köpa ett SL-kort till ett rabatterat pris och slippa några hundralappar extra i månaden, men de här missarna var långt ifrån lika allvarliga! Några hundralappar extra i månaden för ett SL-kort hade inte kunnat ruinera mig ekonomiskt för resten av livet, och att missa att ställa sig i bostadskön ledde “bara” till att man fick bo på osäkra andrahandskontrakt i flera år. Men jag kunde verkligen ha råkat mycket, mycket illa ut utan en hemförsäkring med ansvarsskydd!

När jag tänker efter, undrar jag hur alla instanser resonerade. Jag hade bett dem om hjälp med just det här och sagt: “Snälla hjälp mig, jag har en funktionsnedsättning och kognitiva svårigheter. Jag har ingen familj här och kan inte svenska ordentligt. Berätta för mig hur allt fungerar i samhället för jag är livrädd för att ha missat något viktigt.” Hur kunde de i ett sånt läge tro att jag skulle ha en hemförsäkring? Jag vågar inte ens tänka på vad som hade kunnat hända om det hade hänt en olycka.

Det enda jag vet är att jag inte hade kunnat “skylla” på min diagnos och säga: “Varken min godman, habiliteringen, mina boendestödjare, eller kontaktpersoner inom vården har talat om för mig att jag borde ha en hemförsäkring även om jag har Aspergers syndrom och har bett dem om hjälp. Så det är inte mitt fel att jag saknar ansvarsskydd och kräver därför att få slippa skadeståndskravet.”

Det är mycket viktigt att alla vårdinstanser, inklusive habiliteringen, och alla boendestödjare och biståndshandläggare har en krysslista som de bockar av varje gång de får en ny patient eller klient med Aspergers syndrom, autism eller kognitiva svårigheter. Extraviktigt är det om klienten inte har föräldrar i Sverige som hjälper en, men det är viktigt annars också! Du bör alltid börja med att kolla om patienten har hemförsäkring med ansvarsskydd eftersom det är det viktigaste, och sedan kontrollera om personen känner till att man måste deklarera. Därefter ska du kolla om informationen A -kassan och rabatterna för personer med aktivitetsersättning är i sin ordning. Och har personen har ställt sig i bostadskö ifall hen saknar ett förstahandskontrakt? Ta aldrig, aldrig för givet att en vuxen med Aspergers syndrom eller autism känner till sådana här saker!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

2 tankar kring ”Detta bör habiliteringen alltid kolla med alla autister

  1. Lisa

    Bara det faktum att man växt upp i ett annat land gör en utsatt. Jag hade en pojkvän från Frankrike som bodde och arbetade några år i Sverige. Han hade hög utbildning och inga funktionsnedsättningar. Han gick inte med i facket och inte i a-kassan eftersom man i Frankrike är det automatiskt. Sen blev han av med jobbet och fick ingen ersättning…

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Du har helt rätt, så är det tyvärr! Man är alltid, alltid utsatt som invandrare. Jag vet många invandrare som saknar hemförsäkringar och de har inga funktionsnedsättningar. Dock är man dubbelt utsatt när man är invandrare och har en funktionsnedsättning för då saknar man ofta inkomst och har mycket svårt för att bli anställd även om man skulle ha arbetsförmåga, vilket man ofta inte ens har. Fast det är klart att man också kan ha svårt för att hitta ett jobb i Sverige om man är en invandrare utan funktionsnedsättning som inte kan svenska.

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *