En liten uppdatering om mötet med biståndsbedömaren

En liten uppdatering om gårdagens möte med biståndsbedömaren. Ni var många som engagerade er och stöttade mig och många har varit nyfikna på hur det gick. Så nu ska ni få en liten uppdatering!

Mötet var bokat till klockan 10:00 på stadsdelsförvaltningens kontor. Jag var för en gångs skull på plats i sista sekunden för jag kände inte för att hänga på stadsförvaltningens väntrum längre än nödvändigt. Väl framme anmälde jag mig hos receptionen och receptionisten bad mig sätta mig ner och vänta. Under tiden jag väntade svarade jag på några bloggkommentarer och glömde till och med bort för stunden att jag skulle ha ett jobbigt möte framför mig. Klockan 10:10 kom biståndsbedömaren för att hämta mig och bad om ursäkt för att han var sen. Vilket verkligen inte gjorde mig något för nu hade jag haft mer tid att slappna av.

Jag märkte direkt att min nya biståndsbedömare var vänligt inställd. Han log och frågade hur det var med mig, varpå jag svarade att det var bra. Att jag hade vaknat klockan 4 på morgonen utan att kunna somna om lät jag bli att säga något om, men han kanske märkte det på mina mörka ringar runt ögonen. Han började mötet med att gå igenom vad min före detta handläggare hade kommit fram till i förra årets utredning och frågade mig om boendestödjarna fortfarande hjälper mig med samma saker som stod i förra årets utredning. Vilket jag bekräftade att de gjorde.

Jag berättade för honom att en av mina boendestödjare är väldigt duktig på att organisera och har ordnat så att varje föremål har en bestämd plats i min lägenhet. Han frågade mig vad min boendestödjare hette för många andra personer med Aspergers syndrom, autism och ADHD skulle behöva precis en sån boendestödjare, menade han, och kontinuerlig hjälp med just sånt. Vad lättad jag blev när jag hörde det! För det är inte alltid självklart att biståndsbedömarna förstår sånt. Istället ifrågasätter många varför inte svårigheterna blivit bättre efter flera år, men den här biståndsbedömaren verkade veta precis vad neuropsykiatriska diagnoser handlade om.

Sen fick jag världens chock: han berättade att han hade funderat på mina måltider när han hade läst förra årets utredning. Han menade att det var synd att det inte blir så mycket variation i min kost när jag endast “lagar” mat i ugnen eftersom jag inte orkar göra på ett annat sätt. Därför hade han tänkt erbjuda mig hemtjänst utöver boendestödstimmarna. Hemtjänstens uppgift skulle isåfall vara att leverera matlådor hem till mig varje dag så att jag skulle få nylagad mat och därmed få mer variation. Det här är allra första gången en biståndsbedömare erbjuder mig mer hjälp än vad jag har ansökt om! Inte så sällan har de bara inställningen att boendestödstimmarna ska dras ner, men nu fick jag istället höra att det fanns mer hjälp att få!! Jag blev så ställd att jag inte visste vad jag skulle säga.

Efter lite funderande tackade jag nej till hans generösa erbjudande. Anledningen till att det blev ett nej var att jag känner att mina matlagningsrutiner funkar just nu, och eftersom jag själv är nöjd så anser jag inte att det är nödvändigt med hemtjänst. Då sa han att jag skulle få återkomma när som helst om jag skulle ändra mig. Det känns väldigt skönt att veta att om jag skulle tröttna på att alltid äta torr mat som ugnlagas utan kryddor så skulle jag i framtiden kunna få ändring på det. Men jag tror faktiskt att mina matlagningsrutiner kommer att funka.

Efter 25 minuter menade han att han hade fått veta allt han behövde och att mötet var över. Vilket var ytterligare en chock! Jag är van vid att de flesta möten med biståndsbedömare drar ut på tiden för jag brukar behöva argumentera och motivera varje detalj, och nu var klockan bara 10:35 och vi var klara trots att vi hade börjat mötet 10 minuter försent. Häromåret hade jag bokat tid med biståndsbedömaren till klockan 14 och jag hade lovat ringa till min boendestödjare när mötet skulle vara över. Klockan 15:30 hade min boendestödjare blivit orolig för jag hade inte hört av mig och hon hade försökt ringa mig flera gånger. Men jag hade fortfarande suttit fortfarande på mötet och hade inte blivit klar förrän klockan 16:20, det vill säga efter 2 timmar och 20 minuter! Att mötet var över redan efter 25 minuter kändes därför väldigt ovanligt.

Innan vi sa hejdå bad jag om få ett nytt tandläkarintyg, vilket han lovade att fixa. Han passade också på att fråga om det var okej för mig att han skulle prata med personalen på Boendestödsproffsen/Hemtjänstteamet som jag har valt som boendestödsutförare. Enligt Offentlighets- och sekretesslagen får socialtjänsten inte ha kontakt med någon utomstående angående mitt ärende så länge jag inte har gett mitt godkännande. Självklart fick han prata med personalen, jag tyckte bara att det var bra att han skulle utbyta information med mina boendestödjare för jag kunde ha glömt att säga något viktigt!

Jag promenerade hem från stadsdelsförvaltningens kontor. Klockan var 10:57 när jag var hemma. Och med en extremt bra känsla! Mötet hade varit lagom långt och till och med lite avslappnat och trevligt och jag hade inte behövt argumentera en enda gång varför Aspergers syndrom inte kan tränas bort. Så nu får jag bara hålla tummarna för att jag kommer att få behålla samma biståndsbedömare till nästa år, vilket kanske är för mycket att hoppas på. Tack så mycket alla fina för att ni stöttade mig igår! 🙂

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

5 tankar kring ”En liten uppdatering om mötet med biståndsbedömaren

  1. Mathias Tillman

    Hej Paula, skönt att det gick bra! Som aspergare själv vet jag hur jobbigt det kan vara. Har tyvärr inte jätte bra erfarenhet av vården osv själv, men vi får verkligen hoppas att det är på väg att förändras.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack Mathias! Vad tråkigt att höra att du också har dåliga erfarenheter. Det finns verkligen en enorm okunskap om asperger ute i samhället. Jag hoppas alltid på att det är på väg att förändras och att det inte bara handlade om att jag råkade få en bra och förstående handläggare men vi får se.

      Svara
  2. Pingback: Om socialpsykiatri | Paula Tilli

Lämna ett svar till Eva Lans Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *