Ett annorlunda liv behöver inte betyda ett sämre liv

Inte sällan föreställer man sig som barn och tonåring hur ens framtida vuxna liv kommer att se ut. Ibland är det ens föräldrar som har vissa förväntningar på en och väntar sig att man ska skaffa ett finare och välbetalt yrke på universitetet, och ibland är man själv den som har bestämda förväntningar. Man har kanske lagt märke till hur de flesta vuxna runt omkring en lever och inbillar sig att ens eget framtida liv kommer att se ut ungefär som deras.

Trodde jag skulle bli en vanlig Svensson

Själv hade jag ingen aning om att jag har Aspergers syndrom, numera kallat för autism, förrän jag var 24 år. Innan diagnosen föreställde jag mig att jag skulle leva ungefär som en vanlig Svensson som vuxen. Inte för att det intresserade mig ett dugg att leva på det sättet, men jag visste inte om att det fanns alternativ och jag trodde att lusten att anpassa sig till samhället skulle infinna sig naturligt när jag skulle bli vuxen. Jag såg hur de flesta vuxna levde och trodde därför att jag också skulle bli likadan.

Trodde jag skulle ha familj och barn

Jag föreställde mig att jag först skulle utbilda mig på universitetet och sedan arbeta på heltid med det jag utbildat mig till. Jag skulle gifta mig och skaffa minst två barn, eventuellt även husdjur. Som yngre vuxen skulle jag bo i lägenhet, men eftersom jag antog att både min framtida man och jag skulle ha universitetsexamen och jobb skulle vi så småningom ha råd att flytta till radhus eller villa. Eventuellt skulle vi också skaffa ett fritidshus. Familjen skulle ha hemlagad mat varje dag och självklart skulle jag och mannen turas om att städa i hemmet.

Hoppade av studierna

Men vad hände? Jo, jag avbröt lärarutbildningen i 23-årsåldern för jag hade blivit totalt utbränd. Därefter testade jag att jobba i matbutik och förskolan men klarade inte av det heller utan fick leva på aktivitetsersättning ända fram tills jag började föreläsa någon gång i 30-årsåldern. Jag klarade inte ens av att sköta mitt hem självständigt utan fick ansöka om boendestöd från kommunen. Sedan blev det inte varma måltider utan kall mat som jag äter sittandes på golvet istället för att sitta vid matbordet.

Skaffade ingen familj

Istället för radhus blev det hyresrätt i Stockholmsförort. Dessutom är jag så här i 41-årsåldern varken gift eller sambo utan har sedan flera år tillbaka ett distansförhållande med en kille som bor på en helt annan ort i Sverige på flera timmars tågresa från mig, och vi tänker fortsätta ha det så här även framöver. Och inte blev några barn heller eftersom jag aldrig skulle klara av ett föräldraskap, varken praktiskt eller energimässigt. På grund av min autism saknar jag de färdigheter som krävs.

Jag trivs

Men vet ni vad? Jag trivs och skulle aldrig vilja byta bort mitt liv även om jag fick chansen. Visst, jag skulle med glädje byta bort vissa delar av mitt liv så som min enorma uttröttbarhet och inte minst min enorma ljuskänslighet, men jag hade aldrig någonsin velat byta bort mitt liv som helhet. Aldrig! För jag vill inte ha barn, vill inte ha ett vanligt jobb och vill inte bli sambo. Visst, mitt liv blev inte som jag hade tänkt mig från början, men det beror bara på att jag som ung inte visste om att det ens skulle vara möjligt att leva på ett annorlunda sätt.

Alla vill inte leva på samma sätt

Om du har ett barn som nyligen fått diagnosen autism och oroar dig för hur det kommer att gå för ditt barn i arbets- och familjelivet senare i livet ska du vara medveten om att det inte alls är säkert att ditt barn kommer att trivas med den typ av liv som du föreställer dig som idealet. Det kan vara lika roligt att bo på LSS-boende och syssla med sina specialintressen på dagarna alternativt delta i en daglig verksamhet som det är att leva ett vanligt Svenssonliv. Ett annorlunda liv behöver inte vara ett sämre liv!

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

2 tankar kring ”Ett annorlunda liv behöver inte betyda ett sämre liv

  1. Therese

    Bra skrivet! Det låter väldigt skönt att kunna vara nöjd trots att livet inte blev som man trott och föreställt sig när man var yngre. Själv är jag 44, fick diagnosen för ett halvår sen. Jag har kommit i någon slags kris tror jag. Är på ett sätt glad över att få en förklaring till alla mina enorma problem som jag har haft (och fortfarande har) men å andra sidan känner jag forfarande en slags press på hur jag ”ska” vara, hur jag borde fungera liksom. Jag både vill och har en föreställning att jag måste ”leverera” så mycket mer. Jag kommer aldrig att klara av nå upp till mina egna krav (kanske blandar ihop det med samhällets och omgivningens krav?) på mig själv, och behöver verkligen lära mig att leva efter de förutsättningar som jag faktiskt har, och det är verkligen jättesvårt! Det kanske tar tid och kräver att man får ordentlig insikt?

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Tack Therese, kul att du gillar inlägget!

      Jag tror absolut att det kan ta tid att få ordentlig insikt. För mig var det verkligen inte solklart från början vad som var min vilja och vad som var omgivningens. Så det var inte så att jag tvärvände över en natt utan det var en lång process. Om man hade sagt till mig när jag var 18 år att jag skulle leva i flera år på sjukpenning och aktivitetsersättning och ha boendestöd från kommunen hade jag skrattat för något sånt fanns absolut inte i min värld! Jag vet inte hur det gick, men så småningom hade jag tvärvänt totalt och hade insett att det går bra att leva lycklig utan villa och fritidshus även om jag fortfarande inte skulle tacka nej till det såklart!

      Det kan vara svårt att skilja sin egen vilja från omgivningens från början så man får gå försiktigt fram i början. Sen kan det även vara bra att prata med habiliteringen om man har möjlighet, själv fick jag som relativt nydiagnosticerad väldigt bra hjälp från dem!

      Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *