Ett inlägg till alla föräldrar: Det är aldrig ditt fel!

När jag håller föreläsningar om Aspergers syndrom, märker jag att många föräldrar skyller på sig själva för att deras barn haft det svårt i livet. “Varför märkte jag inte tidigare att mitt barn hade det jobbigt i skolan, och jag som pushade h*nom att gå dit?” eller “varför fattade jag inte att allt tog så mycket energi från många Asperger-personer, och jag som alltid har ställt så höga krav på mitt barn”, är bara exempel på några saker som många föräldrar maler i huvudet. 

Min mamma fick också en chock när hon läste min bok. “Men varför berättade du aldrig för mig att mobbingen fortsatte även i senare år, och jag som trodde att du hade det bra?”, frågade hon mig efter att ha läst ut boken. “Jag förstod aldrig att du mådde så här dåligt”, förklarade hon. Det märktes tydligt på henne att hon la skulden på sig själv, men hon kunde ju faktiskt inte veta. Hur skulle hon ha vetat när jag varken berättade eller visade något? Ni föräldrar är ju inga tankeläsare. Att hon ofta låg sömnlös på nätterna de gånger hon visste om att jag hade det svårt, ringde till skolan, bokade möten osv tänkte hon inte ens på. Istället för att tänka på det hon gjorde för mig, började hon tänka på vad hon inte gjorde.

Att hon ställde alldeles för höga krav på mig genom att tjata på mig att göra läxor, städa mitt rum osv när jag var trött och verkligen inte orkade är också förståeligt. På den tiden fanns det ingen kunskap om Aspergers syndrom och att jag inte orkade göra sådana saker trodde hon berodde på lathet. Hon gjorde det hon ansåg vara det bästa för mig eftersom hon älskade mig. Hon hade inte kunnat göra något annorlunda.

Jag fick påminna henne flera gånger om att allt tillhör mitt förflutna nu. Att jag är nöjd med mitt liv idag och lever ett liv som passar mig. Ett liv där jag kan utnyttja de positiva sidor jag har tack vare min Aspergers syndrom. Och att jag vet om att mamma alltid älskat mig och velat mitt bästa.

Mitt råd till alla föräldrar är att skyll inte på dig själv för det är aldrig ditt fel att du inte förstod! Det är inte alltid så lätt att ha ett barn med Aspergers syndrom och du har förmodligen gjort väldigt mycket för ditt barn. Att du oroar dig bevisar bara att du älskar ditt barn och vill h*ns bästa. Glöm inte det!

 

Boka mig för en föreläsning

Paula Tilli föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv.

Jag föreläser om Aspergers syndrom ur ett inifrånperspektiv. Skicka en förfrågan om föreläsning genom att fylla i det här webbformuläret.

Mina böcker

Köp min bok Att vara vuxen med Aspergers syndrom hos Gothia Fortbildning, Bokus eller Adlibris.

Låna min bok På ett annat sätt på biblioteken i Stockholm, Göteborg eller Malmö.

5 tankar kring ”Ett inlägg till alla föräldrar: Det är aldrig ditt fel!

  1. Marianne

    Tack snälla Paula för detta inlägg.
    Jag sitter här och gråter, gråter av någon form av befrielse.
    Alla skuldkänslor som jag burit på i många år lindras när jag läser.
    Det finns så mycket som jag vill läsa och tv-program som jag vill se men jag har
    aldrig orkat att ens börja på grund av en sådan ångest som smyger sig på mig
    och förlamar mig.
    Efter detta inlägg lovar jag dig och mig själv att jag ska försöka jobba med detta bit för bit.
    Tack för att du vill dela med dig.
    Marianne

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Hej Marianne!
      Vad roligt att höra att mitt inlägg hjälpte dig att tänka annorlunda. Det låter som att du haft det riktigt tufft. Och många föräldrar till Asperger-barn känner precis som du, dvs de vill att deras barn ska må bra samtidigt som de känner att deras stöd inte alltid räckt till i alla situationer. Trots att jag inte känner dig, är jag övertygad om att du kämpat mycket mer än många andra föräldrar! Du får aldrig glömma vad du faktiskt gjort för ditt barn istället för att koncentrera dig på det du av någon anledning missade att göra. Kram

      Svara
  2. Mats

    Jag önskar att fler föräldrar hade förmågan att tänka ett steg längre och inte bara tjata på sina barn. Jag önskar att de förstod att det finnas förklaringar och en bakgrund till problem här i livet. Att tjata är sällan ett konstruktivt sätt att hantera bristande förmåga hos en människa. Samtidigt så tycker jag att man måste se till uppsåtet. Föräldrarna har sällan något ont uppsåt utan de begriper bara inte bättre. Det här med Asperger är svårt. Särskilt om man saknar kunskap om syndromet. Vi aspergare är kameleonter som maskerar oss bra för omgivningen. Det krävdes en erfaren psykolog för att se mina drag av Asperger. Henne kunde jag inte dölja det för. Men jag tror att jag har lyckats maskera mig för nästan alla jag har mött i hela mitt liv. De har uppfattat mig som blyg men mer än så har de inte förstått. Mycket pga okunskap men också pga att jag har spelat normal väldigt på ett väldigt trovärdigt sätt. Spelat och spelat förresten. Jag har trott att jag var normal men innerst inne ändå insett att jag nog inte riktigt är det.

    Svara
    1. Paula Tilli Inläggsförfattare

      Jag håller med dig om att tjat egentligen inte är något konstruktivt sätt att lösa problem, men å andra sidan är det väldigt lätt för mig att säga det eftersom jag inte har egna barn 🙂 Jag kan förstå varför det ibland blir tjat. Sen tror jag att dagens föräldrar kanske förstår bättre att det kan finnas bakomliggande orsak som t ex Aspergers syndrom till barnets beteende, och att allt inte bara handlar om lathet. Förr i tiden fanns det ju ingen kunskap om neuropsykiatriska diagnoser.

      Jag blev också mycket duktig på att dölja mina Asperger-drag för omgivningen. Jag gjorde allt för att verka så normal som möjligt, och på nåt sätt blev det nåt jag gjorde omedvetet utan att ens tänka på det. Jag har hört många vuxna som fått Asperger-diagnosen sent i livet berätta samma sak. Man lär sig att anpassa sig till omgivningen men det brukar sällan bli hållbart i längden. Det tar ju mycket energi att låtsas vara någon man inte är.

      Svara
      1. Mats

        Jag anpassar mig nog både medvetet och omdevetet. Det finns klara fördelar med att passa in i ett samhälle så det är inte konstigt att man har ansträngt sig för att passa in. Men som du skriver Paula så var det inte hållbart i längden. Jag ska försöka att anpassa mig mindre i fortsättningen och anpassa omgivningen mer efter mig i fortsättningen. Men det är lättare sagt än gjort särskilt när man har ansträngt sig till det yttersta för att passa in i årtionden.

        Svara

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *